Testa vad du vet om böcker

Jag har svårt att motstå tester. Idag tipsar Lyran om en rolig boktest i DN.
Jag fick 14 rätt, missade fråga 5 . Hur gick det för dig?

En bok som säljer måste ju vara bra...Eller?

Jag har läst mycket ett tag, men nu är det nästan stopp. Det är det alltid när jag mer intensivt skriver på något, som jag gör nu. Då blir jag störd av andra romaner, av andras texter. Mina egna bilder dansar runt i mitt huvud och all min energi går till att fånga dem. Andras bilder kan jag inte ta in. Tänkte på det när jag diskuterade en ny bok jag försökt läsa men bara inte orkade med nämligen Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Jag såg bara ett försök att skriva en svensk da Vincikod och tyckte att den var riktigt seg. Den lyckades inte fånga mitt intresse utan föll till golvet. Men det kanske säger mer om mitt fokus just nu än om den så hajpade boken? Det är så trist också när en bok lanseras upphetsat i t ex teve och radio, inte för att den är så bra, utan för att den sålts till x antal länder.
"Är den bra?"
"Vet inte, men den säljer"
... den nya tiden.

En riktig feelbad-roman - men ibland är en viskning mer verkningsfull än ett vrål

Korrespondenterna visar på ökat kvinnoförtryck i världen. I Göteborg har gubbmaffian som styr roffat åt sig miljoner i korruptionsskandal.
Jag orkar inte, stänger av teven och läser Maria Svelands nya bok Att springa. Det är en riktig feelbadroman som kanske skulle kunna bekräfta de eländesskildringar ur verkligheten jag nyss sett. Men litteratur fungerar inte så. Hennes förra bok var en debattbok med hårda slängar, bra! Men romanen tappar nyanserna och blir därför i mina ögon inte  intressant utan ganska platt och schematisk.  Det börjar svart och blir allt värre och de onda är så väldigt onda. Jag gillar inledningen av boken med skildringen av två flickor i gränslandet mellan barn och ungdom. Men sedan går berättelsen på något sätt överstyr och eländet blir huvudperson,  Ibland är budskapet mer verkningsfullt med less is more. Ibland hörs en viskning bättre än ett vrålande.

Landet där kvinnor ska tvingas sitta längst bak i bussen: Israel

Det är 2010 och på Korrespondenterna (bra program!) i TV2 visar de ett inslag från Israel där de fanatiska religiösa fundamentalisterna (de är avskyvärda!!!) nu försöker tvinga kvinnor att sitta längst bak i bussen - längst fram ska förstås männen sitta. Någon som tänker på de svartas kamp i USA där en modig kvinna just trotsade förbudet för svarta att sitta längst fram i bussen? Det var en viktig milstolpe i kampen mot förtrycket.

Författandets mirakel när jag både sitter i min såpbubbla och samtidigt lyckas beskriva känslan

"Du är lite frånvarande?" sa Ellen vid morgonpromenaden. Jag var det, eller både och kanske? Jag njöt av vår promenad längs kajkanten men tankarna flög också till en liten by vid en sjö i norr där jag är i mina tankar. Annica skrev  i morse: "Splittrande att vara i tre världar samtidigt". I en av hennes världar är också jag. Det är splittrande men det är också ett privilegium. Det är väl en av anledningarna till att jag älskar att göra just det jag gör, skriva böcker. Just denna möjlighet, ja detta privilegium, att få tillåtelese att flytta in i andra hus, i andra människor. Att fritt få fantisera. jag älskar det.
Sedan är det såklart bara en av författandets sidor, men just nu glömmer jag den mer mödosamma när man klistrad vid sin stol inte når in i den där såpbubblevärlden man har så nära. När jag ska fånga stämningen spricker bubblan, ofta. Då får jag blåsa nya och nya och rätt som det är så inträffar miraklet, Jag både sitter  i bubblan och kan beskriva känslan.

Ayurvedisk massage mot stress och spända axlar - vet ni hur skönt det är?

Jag skrev på facebook i morse att vi börjat en ny rutin, Ellen och jag. När vi vaknar går vi direkt en halvtimmes promenad längs kajen, pratar, försöker andas lugnt och djupt. En vän skrattade och sa att andas kan väl alla! Förvisso, men inte andas man rätt, inte så djupt och syresättande som vi kanske borde.
Just nu funderar jag mycket på hur jag ska sova bättre och stressa mindre. Jag blev sjuk i influensa och har varit så trött ett tag efter det, energilös, och det är inte likt mig. Nu, med hjälp av morgonpromenaderna, är det bättre. "Känn inte efter om du har lust att gå ut", säger Ellen. "Bara gå!" Så det gör vi.
Jag har också gått några gånger på en underbart avslappnande traditionell ayurvedisk massage. Indika på Hela dig tar hand om mina spända axlar. Jag sitter så många timmar framför datorn. Det gör kroppen stel. Hennes massage av spända axlar, ansikte och hårbotten med olika oljor gör underverk.
När hon masserade mitt ansikte kändes det tydligt hur spända musklerna också där var - det gjorde ont. Efter två gånger är jag så mycket mer avspänd. Mina axlar var nog en halv decimeter längre ner efter behandlingarna.
Jag tror mycket på traditionella urgamla metoder som ayurveda till exempel. Jag har testat vid mina besök i Indien och det är så välgörande och avslappnande. Jag tycker det är så bra att kunniga människor som Indika och hennes man Chandu flyttat till Sverige och vill dela med sig av sin kultur och sin kunskap!

Vad är väl en bal på slottet?

Det var ju på Bokmässan i början av 90-talet som Annica och jag bestämde: Nu byter vi sida. Vi skriver de böcker vi drömt om så länge att författa.
Vi reste hem till Maria, meddelade att nu skulle vi till att börja med skriva fem deckare (Amandaserien), en barnbok (Flickan i medaljongen), en debattbok (Krossa glastaket). Det roliga är att vi gjorde det.
Nu, många mässor senare - och 31 böcker senare för min del) så åkte jag inte till mässan. Jag kan säga avundsjukt: Vad är väl en mässa i Göteborg? Men jag kan också trösta mig med alla fina bloggrapporter från mässan som förmedlar just den entusiasm över böcker och läsande jag känner. Läs Bokmania, eller Lyran eller Elins bokblogg eller Breakfast Club alla kunniga och entusiastiska bokbloggare som ger sin syn på mässan på ett kunnigt och personligt sätt.
Själva hade vi en bokträff, jag, Maria och Annica. Vi pratade bland annat om det vi skriver nu - och nästa år hoppas jag vi är på mässan med nya böcker i bagaget.

In i framtiden med hjälpmotor på cykeln

Bloggvännen Annika visar en underbar akvarell hon köpte idag. Gå in på hennes blogg och titta. Visst finns det samma glada energi och framåtanda i den bilden som i den bild jag valde som omslagsbild till min bok om femtiotalet? Då var det en glad cyklande kvinna som åkte in i framtiden med en hjälpmotor på cykeln, jag älskar den bilden och jag tycker Annikas bild är underbar. Det galleriet vill jag gå till!

Ledsen liten pojke tröstad av Bäbisböcker

En sorgsen liten röst som ropade : Mamma. En liten snorig näsa och två tårfyllda ögon. Nej Milton ville bara vara med sina föräldrar idag. Vi var med honom en stund idag, hans farfar och jag,  men hans lilla kropp var fylld av längtan. Han ville ha sin mamma och pappa. Ett tag var han glad och log och visade sina två små tänder. Han tröstades när vi läste Ann Forslinds böcker om Bäbis, dem älskar han. Men sedan satte längtan in. När de kom hem kastade han sig lyckligt mellan mammas bröst och pappas famn. En liten boll av lycka. Det är kärlek. Denna lilla människa, han är så fin.
Hemma hos mig bygger jag nu upp en leksakslåda till honom. Det dröjer inte länge förrän han vet att han kan vara trygg och lugn hos mig.
Jag längtar så efter att han ska sova över hos mig.

Shanti hade en riktigt dålig dag

Bästa indiern, brukar jag skriva om Shanti. Men det var  inte riktigt sant, inte igår i alla fall. Nanbrödet var svartbränt på ena halvan och ogräddat på den andra, pashawinanbrödet hade ingen smak alls av kokos eller honung, när vi bad om nytt fick vi ett likadant, halvgräddat och bränt.Salladen och riset serverades i röriga högar, kycklingen var torr och hård och smaklös - men sedan var servitören väldigt noga med att tala om hur man skulle lägga till dricks.. Bättre måste det vara Shanti, om ni ska leva upp till ert rykte.

I glipor av utanförskap möter jag flickorna i mitt inre jag vill skriva om

Många av mina historier, det jag i olika former brinner för att berätta om, tror jag uppstod just i skiften i livet när jag tvingades till uppbrott. Ofta tänker jag att jag borde vara så trygg och lugn som växte upp i en så kärleksfull familj. Men det är jag inte. Och kanske ligger en del av förklaringarna i hur jag kastades mellan olika miljöer. Uppbrott, nya skolor, nya miljöer där man måste passa in och kanske måste göra våld på sig själv för att bli accepterad eller andra gånger kanske inte gjorde det utan upplevde utanförskap. Det är i de gliporna flickorna finns jag måste berätta om -  det blir inte min historia, men känslorna påminner om mina. Lena som måste flytta från sin bästa kompis i Lena flyttar, Gabrielle i Frusna ögonblick som mötte en helt ny miljö med nya koder, Johanna i Johannaböckerna som såg sin barndomstrygghet rämna.
Jag minns tider av förställning, när jag inte vågade visa vem jag var och jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det. Det är många händelser från gymnasiet som alltid smärtar fast det var så länge sedan, som driver mig att skriva.

Jag som tillhör knappgenerationen älskar den nya politiska öppenhet som blomstrat i detta val

En artikel i DN idag tar upp just en sak som var påtaglig detta val: Alla var mycket mer öppna med vad de skulle rösta på. Man kunde fråga folk direkt utan att de tog illa upp. Det var väldigt skönt, jag har aldrig förstått det där smygandet med vilket parti man röstar på. Jag vill väl stå för mina åsikter?
(I ett senare inlägg kommer jag att berätta om just hur smärtsamt det var på gymnasiet när jag såg mig tvingad att dölja vad mitt hjärta sa mig var rätt i politiken).

Det är klart att jag är en i knappgenerationen, vi redovisade offentligt de åsikter vi hade om det nu var sossarnas röda nålar, FNL-knappar, Nej till EU eller vad det nu kunde vara. Bilden är ett snabbt urval av knappar jag burit.

Det här valet har öppenheten exploderat på facebook. Massor av mina vänner vattenmärkte sina bilder med stöd för de rödgröna. Vänner deklarerade öppet sina ställningstaganden och många politiska diskussioner startade. Det är befriande och härligt. Jag känner att jag saknat alla de politiska diskussioner vi ständigt hade på 70-talet.
Jag tycker mig också märka en skillnad, eller så så finns skillnaden bara i mig själv: Jag har inte samma behov av att övertyga andra om att jag har rätt, jag är mer nyfiken om någon tycker helt annorlunda, mer fundersamt frågande.
Det tycker jag är skönt. Jag minns hur en forntida pojkvän med radikal inriktning (ja snarare självuppfylld av sin egen radikalism) skulle undervisa min pappa, som kämpat för socialism med radikala idéer i hela sitt liv, om vad som var rätt.
Så fram för öppenhet och nyfikenhet i de politiska diskussioner som jag nu hoppas ska blomstra!

Vänner, det är verkligen viktigt i mitt liv

Nu är jag så trött, så mätt, så glad. Vi har haft en Emma-kväll, jag Annica och Maria. Vi firade Annicas födelsedag, vi hade vårt eget lilla mässmingel utan att åka till Bokmässan (där vi annars varit mest varje år sedan början av nittiotalet) och vi pratade. Vi började på Shanti, vanligtvis söders bästa indier (men inte idag).
Vi har mycket att prata om. Vi har just startat ett nytt skrivprojekt som är spännande och som känns viktigt. Förr, när vi började skriva, fanns vi på samma arbetsplats. Vi hade mycket tid till prat, mycket tid att uppdatera oss på varandras liv. Nu blir det mera sällan men grunden till vår vänskap finns där.
Ikväll hade jag ett sådant behov av att prata om att förlåta,vad det innebär, om det är nödvändigt i vissa situationer. Många viktiga frågor som jag ältat och nu kunde prata om. De vet precis vad det är som rör sig i min skalle och de hjälper mig att vrida och vända på olika moraliska och filosofiska frågor jag brottas med.
Nu känner jag mig lugn och glad.
Vänner... det är verkligen viktigt i livet.

Vad har du för minne som motsvarar min lilla häst

Min son brukar (mycket kärleksfullt) säga till mig: Mamma, du har så fina saker, men måste du ha allt framme samtidigt?
Jag tänker på den kommentaren när jag läser Cordelia Edvardssons roliga krönika idag i Svenska dagbladet. Hon bekänner sin kärlek till saker hon genom livet samlat på sig och berättar lite om vad de betyder. Man är olika, minnena sitter inte i prylar säger en. Men för mig betyder prylar också kärleksfulla minnen. Det kan vara att duka med faster Elsas fina servis. Det kan vara små saker. Jag har en liten brun häst till exempel. Jag tycker så mycket om hans finurliga min. Han kostade i Sollefteå två kronor och Peter, min bror, och jag köpte honom i födelsedagspresent till vår pappa, för mycket länge sedan. Vi hade inte ens börjat skolan när vi med en peng i handen gick ensamma och handlade. Forna tiders ofarliga värld! Vi hittade denna underbara lilla häst. När pappa dog fick jag den. Den påminner mig om så mycket. Om Peters hand i min, om vår stolthet över att få handla ensamma. Om livet i Sollefteå. Så många minnen när jag tar den lilla hästen i min hand och minns.
Ja, jag får säga som Cordelia, jag erkänner min skuld, mea maxima culpa, jag samlar saker. Men de betyder verkligen något för mig. En liten staty från Vietnam. En sten från Sydafrika och en rad små elefanter därifrån. Små saker som inte är dyra, men som i mina ögon är vackra och minnesvärda.
Vad har du som motsvarar min lilla häst?

Mitt manus är helt enkelt försvunnet

Jag är alldeles matt! Vad är det värsta som kan hända en författare? Ja det finns mycket - men just idag är det värsta för mig att jag tappat ett manus. Jag skrev en gång en barnbok som heter Lena flyttar, den tycker jag själv om och den kom ut på Alfabeta. Sedan skrev jag en fortsättning, den var för dyster för förlaget. De var trötta på dystra femtiotalsböcker, sade de. Jag tycker kanske tvärtom, det är viktigt at visa hur livet kunde vara på just femtiotalet. Men i alla fall, mitt manus blev liggande. Ibland har jag putsat på det för jag tyckte om berättelsen om de två flickorna Lena och Otto.
 Jag skrev en snutt häromdagen om skollivet på femtiotalet och tänkte plocka fram mitt manus, ja titta litet på det. Men då händer detta att det inte finns. Det finns inte i pappersform. Det finns inte i någon enda variant på mina två datorer och inte på mina minnen, inte på hårddisken där jag sparar allt. Det är bara försvunnet och jag är så ledsen. Vad i all världen har hänt!

Min röda brorsdotter som jag är så stolt över

Nä, jag tycker inte det är en bra idé att hacka Sverigedemokraternas dator och sedan publicera listor på människor som beställt material från dem och underförstå att de är SD-anhängare . Kolla vad som hände min brorsdotter Linnea, en agiterande argumenterande ung socialdemokrat som står sjua på s-riksdagslistan i Jämtland och slitit hårt för en rödgrön valseger:

"SD:s medlemsregister har blivit hackat, och folk hör av sig och undrar om jag är Sverigedemokrat. Såklart inte. På gymnasiet gjorde jag ett skolarbete om SD i Jämtland/Härjedalen, och beställde hem information om dom.

Så enkelt är det. Jag är Socialdemokrat och beklagar djupt att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen", skriver Linnea.

Jag är glad över min Beautiful Blogger-utmärkelse

Tack snälla Ivana på Bokmania som gett mig utmärkelsen Beautiful Blogger. Jag är så stolt över Ivanas motivering till varför hon nominerar min blogg:

"Eva Swedenmarks Värld för att det är en blogg som inte bara handlar om läsning och skrivande utan påminner mig också om de viktiga sakerna i livet. Evas inlägg doftar kärlek och ödmjukhet."


När man får en Beautiful Blogger award ska man:
♦ kopiera in awardbilden i sin blogg för att visa att man har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade ens blogg
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om sig själv
Jag har berättat om mig själv tidigare så det gör jag inte nu och jag funderar litet till på vilka av mina fantastiska bloggvänner jag vill ge utmärkelsen. Det är så många kloka underbara röster bland bloggarna.

För Guds skull Maria: Svik inte! Sätt dig inte i borgarnas knä

Jag vet inte hur det är med er - men jag får panik över löpsedlarna som skriker ut att Miljöpartiet kanske går in i en regering med Alliansen. De har inga mandat för det från sina väljare. Det vore helt vansinnigt. Det värsta med det tror jag är att det urholkar allt förtroende för politiken. Det blir då så uppenbart bara ett spel om makten, man säljer ut alla löften och idéer bara man får en ministerpost. Jag tänker på alla de unga människor som sökt sig till Miljöpartiet därför att de tror på deras samhällsengagemang och deras miljöintresse. Ser de det parti de röstat på svika så grovt så vet jag inte om de någonsin kommer att kunna känna tillit till politiken. För Guds skull Maria: Svik inte!

Jag minns hur magistern slog de pojkar vars pappor han inte spelade bridge med

Jag tycker det är märkligt när jag minns min barndom hur tydligt det var för mig med de klasskillnader som fanns. När jag gick i tredje klass visste jag att magistern aldrig slog de pojkar som bodde på Norra berget-sidan av Sundsvall. (Flickor fick aldrig stryk). Vid Norra berget var det fint att bo med stora villor. Han visade så tydligt hur otroligt mycket mindre fint det var att bo i Sallyhill där jag bodde då. Det var säkert subtila markeringar, men oj vad jag visste vad som gillades av honom och vilka han kunde kosta på sig att vara spydig mot. Aldrig att jag talade med någon om det. Man måste bara uthärda.
Den utsatthet man kände när man skulle gå fram till svarta tavlan och gissa vilket betyg man skulle få, jag minns den. Hans hån mot dem som inte var duktiga, men det hånet drabbade inte barnen från Norra  Bergetsidan på samma infama sätt. Jag minns en pojke, S, han hade ingen som beskyddade honom. Magistern spelade inte bridge med hans pappa, ja han hade inte ens någon pappa. S åkte in i svarta tavlan med en smäll och han utsattes för hån.
Den magister vi hade var en högt respekterad och älskad lärare. Ingen visste vad som hände i klassrummet. Ingen visste hur livrädda vi var när vi måste ställa oss upp bredvid bänken och rabbla våra läxor utantill.
Gamla tiders auktoritära, förtryckande, betygshetsande skola. Visst låter det obegripligt, men det var faktiskt så. När jag blundar och ser mig själv ser jag en liten tunn livrädd flicka som visste att man måste vara väldigt duktig, tyst och lydig för att överleva i skolan.
Sedan kom enhetsskolan till Sundsvall, med en ny pedagogik. En anda av frihet några år innan gymnasiet som var en helt annan historia.
Men visst är det märkligt hur mycket man vet som liten, hur mycket man minns av till exempel något sådant som klassförtryck - och då är det inte skolklasserna jag tänker på.

De var länge sedan jag kände mig så fylld av kamplust

Vi hade valvaka här igår, jag och min fina rödgröna familj. Jag minns valvakorna förr, hur spännande det var när rösterna räknades och man följde distrikt för distrikt. Nu vet man redan vid första valundersökningen hur det ska gå, mer eller mindre. Man kan säga att luften gick ur oss. Vi var bedrövade och bedövade. Men det känns gott att inte vara ensam en så sorgsen stund när man ser att rasisterna tar plats i den svenska riksdagen.
På ett paradoxalt sätt ger det mig mer lust än på länge att faktiskt engagera mig i politiken igen. Det var ganska länge sedan jag kände mig så fylld av kamplust.

Vi har känt varandra länge men aldrig varit så öppna mot varandra som ikväll

En kväll utan förställning har jag just upplevt och jag känner mig rörd och berörd. Fem kvinnor som bodde nära i många år,  utan att egentligen dela det riktigt svåra i livet, träffades igen. Det kunde ha blivit en vanlig middag det blev något mer. Vi var väldigt upptagna då med att överleva, att fixa jobb, barn, män, allt vi bara måste hinna med och om man släppte någon riktigt för nära kanske det inte gick att hålla masken? Kanske skulle allt rämna om jag visade sorg över saker jag upplevde, så vi delade mest glädjen, inte sorgen.
Idag delade jag, många år efteråt, några av mitt livs mest traumatiska dagar med dem, när jag drabbades av ett svek som var alltför oerhört för att jag skulle kunna berätta.
Men varför sa du ingenting? Varför lät du oss inte veta? frågade de. Men de visste svaret. Jag måste hålla upp fasaden, släppte jag lite av min kontroll skulle allting rasa - och det orkade jag inte med. Så jag log och höll masken
Men ikväll, då ville jag berätta, ja inte bara jag. Vi delade sorger och tankar som vi anat fanns med varandra.
Vi har känt varandra länge, aldrig har vi varit så nära som ikväll. Så öppna. Så utan förbehåll.

Mat mot oro

Vi ska ha grannträff hos mig Inte mina nuvarande grannar utan de jag levde nära i gamla Enskede under nittonhundratalets sista decennier. Vi har sett varandras barn från det att de var bebisar till dagens vuxenhet.  När vi träffas är det mycket att tala om: Vad som hänt, av glädje, av sorg. Det är så viktigt med dessa rötter tillbaka. Med gamla fasta vänskapband.
Idag är det en speciell dag, dagen före valet. Vi var alla på den röda sidan, om än i olika partier, när vi bodde i gamla Enskede, så var det så i den förorten då. Jag tror det är annorlunda idag.
Jag har bestämt mig för att laga något ur Kärlek och käk, vår kokbok. Det blir Annicas och mitt recept: Osso Buco mot Oro. Den puttrar på spisen och sprider väldoft.
Hoppas du också har en trevlig kväll med god mat och viktigt prat!

Vi pratar och promenerar och fantiserar

Maria längtar efter att äntra en båt och åka ut på valspaning, jag är ju inte riktigt inne på den linjen. Gillar mera bad i varma källor och promenader. Igår vandrade vi längs havet och pratade. Det var härligt. Vi såg det gigantiska Operabygget som är på gång men undrar hur i alla världen den isländska ekonmin nu ska klara av det. Vi provar en massa isländska tröjor men jag undrar vad islänningarna är gjorda av, allt sticks ju så förfärligt!
Vi njuter av luften och naturen. men det bästa är att vi har tid att prata och hitta på historier ihop. Maria är min vän sedan så länge, vi har delat många upplevelser och arbetat mycket ihop, både som journalister och författare. det är en sådan ynnest att ha tid att umgås och prata och skriva ihop.Vi har inte ens mobilerna på, vi bara pratar och promenerar.
Förra gången vi gjorde en sådan här resa var till en annan ö, Korsika (min favoritö). Det var då vi skrev Papparesan, vår variant i nutid på vår älskade gamla barnbok Kastrullresan.
Vi får se vad det blir denna gång.
På Marias bild ser ni mig efter badet i den Blå Lagunen!

Bekännelselitteratur när kvinnor skriver om livet, litteratur när män gör det - eller?

Jag funderar över varför Maria Schottenius i DN tyckte att Mian Lodalens bok Tiger skulle placeras  på ungdomshyllan? För mig är det en suverän allåldersbok med viktiga beskrivningar av en ung kvinnas vuxenblivande och upptäckt av den egna sexualiteten bland annat.Viktigt för alla att läsa. Jag tänker att det är ofta som just böcker av kvinnliga författare av självbiografisk karaktär förringas, behandlas som mindre viktiga, medan unga mäns beskrivningar av sin uppväxt, ofta självbiografiska skildringar, inte behandlas på samma överseende sätt utan ses som Ltteratur. Har jag fel? Nej jag tror inte det.
Vi pratade om detta, Maria och jag, medan vi åt en fantastisk indisk middag på en fin gata  här i Reykjavik. Kvinnors verklighet i litteraturen - jag minns 70-talet - då man ofta talade om kvinnors litterära beskrivningar av sina liv som bekännelselitteratur - något som  gjorde att de behandlades överseende. Men herre gud hur många manliga författare beskriver inte just samma sak utan att det kallas bekännelselitteratur och utan att de hänvisas till ungdomshyllan eller något annat hörn....
Vad tycker du?

Nu har jag badat i den blå lagunen

Jag ska alldeles strax krypa ner i sängen på mitt fina lilla hotell i Reykjavik. Vi landade på eftermiddagen och åkte med bagage och allt till Blå Lagunen, den stora varma badkällan. Jag har varit där tidigare, då var allt mycket mindre och enklare. Men det var underbart då som nu - luften var lite kylig och klar men vattnet varmt, nästan hett. Överallt fanns små kärl med vit lavalera som man smorde in sig i ansiktet med för att bli fräsch och vacker. Det var en rolig syn med alla dessa vitmålade människor som gick omkring i det varma vattnet. Mitt i sjön finns en bar så många hade ölglas i händerna /inte Maria och jag/.
Så nu är vi på Island, vi ska fundera ihop på saker vi kanske vill göra. Låter inte det alldeles underbart!