Heja brorsorna vad kul att vi har varandra

Peter, Eva och John, en skrattande trio. Foto: Erling Swedenmark

Vilken tur att man har sina syskon att skratta ihop med! Några som minns hur det var. Några att gråta och skratta med över minnen från barn-och ungdom. Några man känner igen sina egna tics och egenheter i och inser - det här är verkligen typiskt Swedenmarkfamiljen.
Sedan har ju jag och brorsorna och alla våra barn så mycket att prata om eftersom många av oss valt likartad inriktning i livet vad gäller jobb och politik.
Det enda vi är helt oense om, jag och några andra, är vad snö är. Underbart! finns det de som anser. En förbannelse, tycker jag.
Men även det kan vi skratta åt.
Heja brorsorna!

Varför festar vi inte mer när det är så kul?

Kära nån vad det är roligt att fylla år! Och att festa!
Ett tag tänkte jag: Varför fira. Det var lite ångest i luften kan jag erkänna.

Men med kärleksfulla händer lotsade barnen mig genom ångesten.
Så i går morse drack vi choklad med vispgrädde i min säng, hela gänget, barnen, deras kärestor, barnbarnen. Alldeles underbart! Så har jag firat födelsedag så länge jag kommer ihåg.

Sedan lagade vi mat hela dagen. Familjen och jag.
Klockan tre insåg jag att jag fortfarande gick i pyjamas och en massa gäster skulle komma klockan sex. Panik igen.

Men se ... klockan sex strömmade gästerna in, ett fyrtiotal, maten var lagad och framdukad. Jag hade inte hunnit dammsuga och tur var väl det, tänker jag nu när jag ser ut över min lägenhet som ser lika lycklig trött ut som jag.

Jag hann ta på mina fina klänning från Pirjo. Vi åt och pratade och mindes och det var alldeles underbart.

Det var ju fest där barnen var välkomna, det är dom alltid hos mig. Så Milton hade beställt ballonger och fiskdamm. Det blev det.Och min älskade bror P som nästan aldrig är i Stockholm dök upp som överraskning, då blev jag så glad att jag började gråta.

Jag var lite känslosam igår. Började gråta igen när Milton och jag skulle hålla tal.
 "Nu avpausar vi" sa Milton då. "Och äter."

Så det gjorde vi.
Varför festar vi inte mer när det är så kul!

Och nu - nu ska vi fira

Och nu har klockan slagit tolv. Mitt födelsedagsdygn har börjat. Det känns bra. Det känns vemodigt. Tiden går för fort. Men klaga kan man inte. Jag är ju ändå med och livet gör mig lycklig. Önskar bara jag kunde ta ödets hand och säga, inte så fort. Vi saktar in stegen, vi njuter. Det är så mycket jag vill. Vill göra. Vill hinna.
Men bort alla tankar av dysterhet.
Nu ska vi fira!

De svårartat anorektiska kvinnorna och machomännen i House of Cards

Nu har jag maratonsett första och andra säsongen av House of Cards. Det är en jag-måste-se hur-det-går-serie. Så man ser. Men den är ganska otydlig, intrigtrådarna är hängande här och där och inte särskilt väl hopknutna.
Det är konstiga hopp i handlingen. Ändå ser man.
Många gör det, jag också. Fast det är så otroligt mycket bludder och machosnack och jag grubblar inte ens på hur sant eller ej det kan vara.

Det som retar mig  är att kvinnorna i serien alla verkar lida av svårartad anorexi. Jag skulle tro att deras otroligt tighta klänningar har storlek 34 ungefär. Det finns inte en valk, inte ett uns fett på kvinnorna i denna serie i kroppsåtsmitande fodral gärna filmade lite sådär smalt i silhuett.
De är inte bara  smala, det är ohyggligt magra, allt kroppsfett verkar ha försvunnit.
Har de ens de nedre revbenen kvar eller är allt bortopererat och fettsuget? Är det kriteriet för att en kvinna ska få en roll i House of Cards?
Undrar jag ilsket ....

Jag är på Route 44 - på väg mot framtiden med kryddpauser

Skrev ett mess till en vän i natt och skulle avsluta med nattkram - det blev stavningsändrat till naturkraft.
Lite som en naturkraft är jag just nu. Eller en virvelstorm.
Det blir kalas på lördag med anledning av födelsedag. Inget märkvärdigt. Jag firar alltid min 44-årsdag, varje år vid den här tiden. Ibland tänker jag att jag inte skulle fira. Men vaddå, alternativet  att inte finnas till är ju inte så kul.
Så jag firar att jag finns till. Mer om det en annan dag.
Men jag tänker att sjuttsingen vad jag hann med förr i tiden.
Det gör jag inte nu.
Om ni tycker jag är lite blogglat och har varit dålig på att svara på roliga andra blogginlägg - det är så att jag förbereder fest i mitt  hem för många personer, jag har huvudet fullt med chokladmousse, räknar mina glas, undrar över romdrinkar och lammspett. Och fiskdamm som Milton bestämt att det ska vara.
Ja barnen ska vara med så klart ... som på sextio- och sjuttiotalet.
Nu måste jag fundera lite på var jag gör av ytterkläder för över 30 personer.
Men jag återkommer
Glädje vare med er.
Jag är på Route 44 på väg mot framtiden och planerar trevliga matpauser, kryddstarka.

Ordning på hyllor och i skåp när Milton och jag märker med små lappar

Eva! Nu gör vi lappar!

Milton var hos mig några dagar. Vi hade många lekar inplanerade men en sak tog över allt i den lille mannens värld: Min nyköpta märkapparat Dymo.
Den var kul. Tycke han. Tyckte jag. Vi skrev lappar för brinnande livet och märkte allt.

 Han stavade och skrev, printade ut och klippte av. Han är upprörd över att ord inte stavas som det låter. Alla dessa ord som låter som om de slutar på "är" men stavas "er" irriterar honom och han tror inte på mig ibland.
Böckär ska det ju skrivas ... det hörs ju. Inte böcker. 

Tipset om märkning fick vi från den roliga bloggen Förvaringsdrottningen som ger oss som har svårt att lägga tillbaka saker på dess rätta plats goda tips om hur vår vardag ska bli mer ordentlig och framför allt lätthanterlig.
Ett av tipsen var en märkapparat. Jag köpte en som var onödigt dyr men hela familjen kan ju låna den, tänker jag.

Och vi märkte och märkte. Frysen, badrumshyllorna, ytterdörren, Miltons leksakslådor ...
Det var roligare än att leka sjukhus med gosedjuren eller riddarslott med diverse hästar och dockor.
Det var det första han sa när han vaknade:
Eva! Nu gör vi lappar.
Så kul kan man ha tillsammans, det har vi.

Den rofyllda tystnaden tillsammans med en person man är nära

Boken Eat, pray, love eller med den fåniga svenska titeln Lyckan kärleken och meningen med livet) av är inte en av mina favoriter, väldigt pratig är den! Filmen  med en överdrivet själfull Julia Roberts orkade jag bara en kvart av.
Men författaren Elisabeth Gilbert var med i Skavlan igår och hon var en person som var väldigt trevlig och som jag gärna skulle tillbringa en kväll med och prata relationer.
Hennes bok och resa kom ju till efter ett uppbrott från ett äktenskap. Under resan träffade hon en ny man som hon levt länge med.
Honom skulle hon inte bryta upp ifrån och inte han från henne heller. "Jag skulle aldrig orka börja om och prata om mig själv igen, berätta allt",  sa hon ungefär att han brukade säga. "Nu när vi kommit till det stadiet att vi kan tiga tillsammans."
Jag citerar väldigt fritt ur minnet men det var så jag uppfattade det - och det är så bra.

Egentligen saknar jag inte så mycket samtalen med de två män jag levt ihop med som den behagliga tystnaden tillsammans med en människa som vet allting om mig. Man har pratat, genomlevt stridigheter, bråkat och berättat och tillsammans uppnått en slags harmoni där orden inte längre är det viktigaste utan den lugna tystnaden som uppstår mellan två människor som levt länge och tätt.

Det är det jag saknar mest. Jag kan ju vara ensam och tyst, som jag ofta är. Jag har haft nya alltför pratiga relationer. Men just tystnaden tillsammans med en nära person som man inte behöver göra sig till för, inte låtsas, som man växt ihop med (eller som man gärna vill tro att man växt ihop med i mitt fall) ... det saknar jag.

Den rofyllda tystnaden mellan två människor som slitit ihop genom livet, den saknar jag och får aldrig mer uppleva. Det är lite sorgligt.

En målning jag vill stiga rätt in i – Karl Nordström på Waldemarsudde

Skogsgläntan,  en målning jag stannade länge framför och ville stiga rätt in i. Den blev utskälld av en samtida kritiker:som liknade den vid en brinnande ljusgrön fyrverkeripjäs och frågade: "Vem har någonsin sett naturen på detta sätt?"

Denna vecka har varit härligt turbulent. Återkommer med rapporter i flera inlägg.
Här den första:

En färgupplevelse som jag njuter av! Jag besökte Waldemarsuddes utställning Konstnärernas konstnär om Karl Nordström - en konstnär jag i min konstnärliga obildning visste ganska lite om.
Men vilken njutbar utställning fylld av färg en grå vinterdag. Det kändes som en vitaminboost att se den och att höra kunniga föredrag om denne konstnär.
"Kan man ej måla med sitt hjärtas rödaste blod, ja då är det ej lönt", formulerade han sin konstnärsgärning som förde honom från Tjörn, till Frankrike med påverkan av impressonisterna och tillbaka till Sverige igen, Tjörn och Stockholm.
På utställningen finns också samtida konstnärers porträtt av honom och fina målningar av "hans älskade lilla stubbe", hustrun och den framstående trägravören Tekla Lindeström-Nordström som också presenteras i den fina folkbildande katalogen, väldigt läsvärd och ambitiös
En alltigenom intressant och upplevelsefylld utställning som man har chansen att se från och med idag fram till den 25 maj.

Konsten att välja rätt namn till sina barn

Min farmor Jenny, så fin.

Visst är det intressant med namntrenderna. Det är viktigt med namn. Jag minns när vi döpte min son till Emil. Min gamla faster skakade förskräckt på huvudet och sa: "Emil Ekberg, det låter ju som en gammal gubbe!"

Det var en gammal gubbe han döptes efter, min mormor och morfar hette Emil och Elin så det blev mina två första barns namn, det var bestämt. Sedan letade vi efter ett fint E-namn till barn nummer tre och hittade Ellen. Jag tycker jättemycket om det även om det ibland skapat förvirring.
"Varför kallar Eva sina barn Elen och Elen?" frågade lille Victor.
Elin och Ellen heter Eva också, så förtjust är jag i mitt namn. Väntar bara på att ett barnbarn ska få heta det.

Eira

Mitt nya underbara barnbarn heter Eira, det är fint tycker jag.
Jag föreslog Elsa, efter just den fastern som tyckte Emil lät som ett gubbnamn. Elsa var min favoritfaster, så kraftfull och häftig. Hon skulle ha skakat på huvudet om jag sagt att ett litet barn skulle heta Elsa. Men idag är det ett av de populäraste flicknamnen - det hade man inte trott för några decennier sedan.
Jenny är också ett fint namn, så hette min farmor. Här är hon på bild. vacker eller hur? Min farfars namn Axel ligger också på topplistan.

Här är de tio vanligaste flicknamnen 2013.
De med fetstil tycker jag om.
Alice, Maja, Elsa, Ella, Julia, Ebba, Alicia, Olivia, Alva och Wilma.

Lucas, William, Oscar, Oliver, Hugo, Charlie, Liam, Alexander, Axel och Elias är killarnas tio-i-topp.
Vilka namn gillar du?

.

Med vår makthandbok för kvinnor ville vi Krossa glastaket, aktuell idag också

Med Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor  ville Maria Herngren, Annica Wennström och jag starta en debatt omkring kvinnliga politikers situation idag. (Det var innan Emma Vall). Det var i mitten av nittiotalet och situationen var bedrövlig. Vi fick Nordiska rådets stipendium och också stipendium från Radio Q för att åka runt i Norden och prata med kvinnliga politiker och forskare om varför kvinnor inte får plats i politiken.

Vi träffade Berit Ås i Norge och talade härskartekniker och vi drack te med Vigdis Finnbogadottír på Island. Pratade med Gudrun och Mona och många fler.

 

Varannan damernas hade lanserats i (s) men hur var det egentligen ställt med jämställdheten i en maktstruktur som  behärskas av män?

Det är en rolig debattbok som jag gillar.

Det pinsamma är att den är lika aktuell idag. Igår kom siffror på hur socialdemokraterna misslyckats med varvade listor, Varannan damernas. Återigen fick vi höra att kvinnor inte vill vara med. Same old story ... De skulle ha använt vår bok mer i studiecirklar, tänker jag.

Men nu är boken slut. Vi har fått en liten restupplaga sedan finns den inte mer. Kanske är det någon av er som är intresserad  och vill läsa vår mycket debattglada bok? Maila mig eller inboxa mig på Facebook, så får ni boken om ni bara betalar portot.

Tvinnar trådar till intriger i mitt huvud medan mina händer flitigt stickar

Stickar och tänker

Det är märkligt med skapande. Jag tvinnar trådar till intriger i mitt huvud men de vill inte komma ut i skrift än. Så jag gör andra saker.
Idag möblerade jag om i mitt arbetsrum. Jag möblerar ständigt om. Mina vänner vet aldrig var möblerna ska stå nästa gång.
Det är svettigt att kånka runt möbler. Så sen kopplar jag av med att sticka. Jag hade glömt hur meditativt, lugnande och kreativt det är att sticka. Jag har laddat upp med garn och stickar maniskt pulsvärmare eller torgvantar kan man också kalla dem.
Jag tänker på min mamma.Hon stickade säkert flera tusen par sockor. Jag har kvar några än fast hon varit död länge, varma och fina är de, Gullis sockor.
Hon tyckte inte man kunde bara sitta så hon stickade alltid när hon satt sig ner, framför teven till exempel. Antar att jag är likadan.
Jag skäms lite om jag inte gör något.
Att se på teve är för mig att inte göra något. Så jag stickar.
Blir lugn och tvinnar trådar i mitt huvud, färgrika som nystanet.

Idag strosade jag nöjd omkring i London

Jag reser i fantasin, kanske det räcker.
Idag var jag i London.
Fina Breakfast Book Club hade en bokbrunch  på Mornington hotel, bilden har jag lånat från bloggen.
Där pratade vi storstadsskildringar utifrån en lysande och vacker volym: London av Virginia Woolf. En bok jag inte kände till men absolut förälskar mig i. Så elegant beskrivet, med sådan precision och närvaro.Trots att det är 30-talets Oxford Street hon beskriver känner jag igen mitt nittiotals stökiga gata.
Allra mest älskar jag hennes kapitel om att flanera under några eftermiddagstimmar: Rymma från sitt liv, fantisera sig in i andras:

 "När vi går hemifrån en vacker kväll mellan fyra och sex lägger vi av oss det jag våra vänner känner igen oss på och inlemmas i den väldiga republikanska armén av anonyma vagabonder som det är så roligt att vara tillsammans med efter ensamheten i ens eget rum"

Vissa böcker älskar jag att hålla i min hand, vackert formgivna som denna bok och intelligent skrivna.

Brunchbild lånad från Breakfast Book Club

Och vilken ljuvlig idé det är att träffas ett gäng bokälskare för att över en god brunch tala om det vi brinner för. Böcker.

"Är jag här eller är jag där? Eller är mitt sanna jag varken det här eller det där utan något så varierat och vagabonderande att det bara är när vi ger fria tyglar åt dess önskningar och låter det röra sig alldeles obehindrat som vi faktiskt är oss själva?" (Ur Att strosa omkring på gatorna)

Hej ETC - klart jag prenumererar på en pigg oberoende vänstertidning

Nu har jag bestämt mig. Klart jag ska prenumerera på ETC. År efter år har jag kastat pengar i gapet på Bonniers. Ändå tvekade jag om jag hade råd med ETC. Sanningen är att jag inte har råd att inte prenumerera på en pigg oberoende vänstertidning.
Nyheterna från ETC har duggat tätt på nätet de senaste dagarna. Glatt delar jag en bra krönika av Maria-Pia Boëthius på Facebook. Jag upprörs över hamburgerkedjan Max som försöker skrämma sina anställda att inte rösta vänster - nyheter i ETC. 

Det är klart jag också ska betala för en tidning som sprider bra viktiga intressanta nyheter och debatt långt från de unkna ledarsidorna i DN och Svenskan.
Svenskan hade jag ett tag för att jag gillade kulturbilagan, men bilagan försvann, det blev allt mindre plats för seriös kritik och Svenskan tappade mig som prenumerant.
I ETC finns pigga debattörer, nyheter, intressanta kulturartiklar. Här har ni mig som prenumerant.

Nixa din mobil för fridens skull

Nu kan du även spärra din mobil! 

Ring 077 228 00 00 …

om du vill spärra din telefon för obeställda telefonsamtal i marknadsförings-, försäljnings- eller insamlingssyfte. Att spärra din telefon kostar ingenting mer än samtalskostnaden.

Visst vill du slippa bli störd av telefonsamtal till din mobil? Det har varit förbjudet med försäljning til mobiler, nu är det inte så. Men du kan nixa din telefon.
All denna telefonförsäljning gjorde att jag inte stod ut med den vanliga telefonen.
De enda som ringde var till slut försäljare vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter.
Nu har jag mest bara mobilen. Jag vill vara ifred! Så om du känner likadant. Nixa!
Lätt att göra, men det är ibland svårt att komma sig för, jag vet. Nu har du numret här så ring!

Jag brukar vänligt upplysa försäljare om att jag ALDRIG gör affärer via mobil. Det gäller även bra tidskrifter som har den irriterande ovanan att ringa upp. Senast Filter.

Någonstans väntar en solig plats

Vietnam, nära Hue

Det snöar och är vått och vindigt. Inte mitt favoritklimat. Karin är i Brasilien, Evelyn i Nice, Björn har nyss varit i Vietnam (jag är svårt avundsjuk), Jenny i Goa, döttrarna drar till Kuba.

Jag ser vänner på resa över hela världen. Börje i Bogota, Matilda i Thailand ... skulle kunna fortsätta en lång stund. Men snart blir det min tur, det tror jag. Just nu undrar jag vad som fick mig att tacka nej till bokmässan i Kerala dit jag faktiskt var inbjuden. Jo jag vet, Helen skulle ju till Galapagos just då och jag ville inte åka ensam.

Men nu ska vi bara genomlida två ruggiga vintermånader. Jag hatar det här

 Hoi An, även fint i regn!

vädret. Sen finns det en solig ö inte långt borta som väntar på mig.

Och vem vet kanske får jag en spontaningivelse att åka iväg, frågan är bara med vem och till vilken ö?
Någonstans väntar en solig plats.

Förstens och Andrens bokstavsskola

Den lille piraten har bytt bana. Han och jag är numera skolchefer i "Evas och Miltons skola". Hans titelförslag. Jag var mer inne på lärare. Han kallar sig Försten och jag heter Andren.
Han är bra på att läsa men det är svårare att forma bokstäver med små knubbiga fingrar så skolan satsar just nu på att träna bokstavsskrivning.
Annars går mycket tid åt till planering.
Vi gör tidsplanering i små svarta böcker med en elefant på framsidan.
Försten dikterar, Andren skriver.
Det är mycket tid för rast och fruktpauser i planeringen.
Hans dagis hade stängt igår för planering, så han tyckte det passade bra att vi också planerade.

Man avläser verkligen samtiden i de små barnens lekar.

Först whisky i grytan, sen kött och lök och så in i ugnen i fyra timmar

I morse var det skaplig ordning i mitt kaoshem.
Så kan det ju inte vara.
Jag slet fram all min bokföring till köksbordet och bjöd samtidigt  in mina allra käraste på söndagsmiddag. Så nu ligger det grönsaker bland kvittona på mitt bord. I ugnen står en gryta (min nya julklappsgryta) med Lotta Lundgrens recept ur hennes fenomenala kokbok Tio lektioner i matlagning. (Läs den!)
Pulled pork ska det bli. En rätt jag bara ätit en gång, den var himmelsk. Men jag har aldrig lagat det så hoppas den blir god! Man börjar med att hälla whisky i grytan ... sen ska den stå med kött och en massa kryddor i ugnen i fyra timmar minst.
Min planering var att ha rostade grönsaker till, hur nu det ska gå när ugnen är upptagen, jag skulle baka mandelkakor också. Men det ordnar sig nog.
Söndagsmiddagar med min familj är det bästa jag vet!  Både här eller hos någon av barnen med familjer.

Kanske har jag fel, kanske är det i kaos mina nya tankar ska formas

På väg

Klockan är tre och jag vaknar pigg och vill ha kaffe. Nu sitter jag i sängen med en alltför varm dator i knät, en lagom varm kopp kaffe inom räckhåll.
Jag borde somna om, men jag är pigg. Ingen snarkar i sängen intill mig, det finns ingen jag stör om jag lodar runt mitt i natten, gör kaffe, lyssnar på min egen franska Spotifylista.

Jag flyttar, sorterar och kastar. Kanske har jag vaknat igen efter en ovanligt grå höst. Kanske gör jag plats för nya tankar, nya planer.

Det finns för mycket saker omkring mig som stör. Jag vandrar igen och igen till grovsoprummet, jag kastar gamla papper i papperssoprummet.

Men hur jag rensar så minskar inte högarna. I stället uppstår nya, jag fick för mig att äntligen få ordning på bilderna, mina gamla foton. Nu ligger de överallt i stället för annat jag kastat.

Jag ser framför mig den perfekta ordning i mitt hem
som ska ge mig ro att tänka nya tankar.
Men jag kanske inte är en sån som skapar ordning omkring mig?
Jag kanske skapar kaos i stället.
Det kanske är där mina nya tankar ska formas.
I det kaos jag skapar när jag strävar efter ordning

Vårdar min lust så lågan inte ska slockna

En låga liten men stadig

Jag är i en period av uppladdning. Det är skönt efter det koma-läge jag tvingades inta när jag blev sjuk i höstas. När jag var sjuk förföll inte bara skrivandet, utan också hemmet, vad snabbt det går.
Nu återupprättar jag det. Jag kastar saker, jag städar skåp. Jag bär upp alla de fotolådor som fortfarande finns osorterade i källaren och gör fynd. Oframkallad rulle från yngsta barnets första vecka till exempel.

Allt medan detta sorterade och organiserande fortgår brinner en liten eld i mig. LUST!
Nej inte den lust ni kanske tänker på ... abbans!
Nej SKRIVlust.

Jag har några manus som ligger och jag tänker njutningsfullt och långsamt på dem. På intriger, på personer. men jag skriver inget än. Jag brukar ibland tvinga mig (minns när jag på nittiotalet arbetade heltid men skrev minst en egen bok om året plus en Emma Vall-bok). Då drevs jag av något annat.
Det är det jag börjar förstå nu.

Jag är varsammare med mig själv, jag är långsammare också. Ingen piska av något slag viner över mitt huvud. Det är förstås också ett problem för en som alltid arbetat under deadlinens hot. Om ingen tvingar så varför ... kan man fråga sig.
Det är där lusten kommer in. Men man måste bädda för den. Pyssla med den lite.
Det gör jag. Vårdar min lust så att lågan inte ska slockna.
Just nu brinner den med liten men stadig låga.

Tillbakalutad i soffan såg jag Guldbaggegalan

Ja, visst tittade jag på Guldbaggegalan igår, hopkrupen bland kuddarna i min soffa med en pläd runt axlarna.  Jag är svag för att se människor bli glada över priser.

Återträffen, väl värd sina priser

Jag blev glad för att Anna Odells film Återträffen vann både bästa film och bästa manus.  Det är en spännande och mycket tankeväckande film. Och uppenbarligen väldigt provocerande att döma av debatten. Men det var för mig en provokation som kändes berörande och viktig.
Konst som så skickligt provocerar och väcker tankar, det vill jag ha mer av.
Jag blev också så glad över att Lukas Moodysson fick Gullspiran för sin filmgärning. Jag älskar hans senaste film Vi är bäst och undrar över att den inte fick fler nomineringar.

Roligast på hela galan var Filippa Bark som delade ut Gullspiran tillsammans med kulturministern (som INTE såg road ut). Stefan Löfven däremot skrattade så han grät och jag också!

Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne är suveräna i Vi är bäst

Städar bort gamla drömmar, gör mig av med för tunga bördor

Allt man släpar på ... en bild jag tog i Hoi An 2010

Karin på Pettas skriver så fint att hon är inne i en tid av rannsakan av sitt liv och sig själv. Det kanske är en bra tid för det vid denna tidpunkt på året? Jag håller också på med en självrannsakan som känns som om jag städar mig själv fri med såpa och skurborste och sedan släpper ett tungt lass jag släpat på. Rensar i hjärnvindlingarna bland knutar och känslomojs som borde ha städats ut och slängts för länge sen.

Jag är beslutsam

Det är skönt.
Men inte helt enkelt. Det är lättare att städa bland prylarna som jag bär ner till grovsoprummet eller skänker bort.

Svårare med allt det andra som man håller fast vid - for sentimental reasons ... eller vad de nu är. Det är sorgligt men nödvändigt att städa bort gamla drömmar ibland. I synnerhet när de blivit som spindelväv, man går in i dem ibland och de klibbar fast fast de ser så vackra ut, på håll.
Det som en gång var så lätt och skimrande har blivit tungt.
Så jag tog ett tag med kvasten och sopade undan.
Som Liv Ullman sa om hur hon måste släppa den kärlekshistoria hon hade med Ingmar när den var över. Släpp taget, sa hon. Let go.
Jag inser att det borde jag gjort för länge länge sen i stället för att gång på gång gå in i den skira väven.
Jag tar ett tag till med skurborsten.

Mina stora kärlekar i livet

En pirat fyller fyra

Inte kan det undgå någon läsare av min blogg att mina stora kärlekar i livet är mina barn och barnbarn. Män har kommit och gått.
Mina barn och barnbarn består och är kärnan, tryggheten och kärleken i mitt liv.

Igår firade vi familjens fyraåring. Milton. Åren går fort. Nyss bloggade jag om att ett första barnbarn var att vänta. Nu finns också en babysyster i hemmet och Milton är storebror, från att ha varit lillen till att bli den store.
En klok person som jag älskar att prata med och som säger: "Du och jag, farmor" och förtroendefullt kramar mig.

Igår var allt en fröjd för min lille pirat som glatt tog emot uppvaktning och öppnade paket.En alldeles vanlig och alldeles underbar dag då det lilla livet fick dominera. Det man kallar det lilla livet – men som är så stort.

Från att ha varit minsting till att bli storebror, ett stort steg.

Vi fyllde kassarna med varma kläder och åkte till Högdalen, vad kan vi göra mer?

Vi ser dem varje dag i Stockholm, tiggarna från södra Europa. de sitter överallt, även nu, i snön. Vi har fått se bilder av hur de bor. En gång var jag stolt över att leva i ett land där man aldrig såg någon tigga. Där vi tog hand om varandra. Där ingen riskerade att frysa ihjäl i ett hus byggt av pappkartonger i skogen.
Idag skyggar vi med blicken, maktlösa. För vad ska vi göra?

Något kan man göra i alla fall i väntan på att den förändringens vind i politiken vi önskar ska komma.
Så vi fyllde kassarna med kläder som vi i vårt överflöd inte behöver, Ellen och jag, vinterjackor, varma tröjor, skor och åkte till Högdalen idag. Där finns ett av de hemska lägren.
Det värmde mitt hjärta att vi var så många. Mängder av människor kom kånkande på kassar fyllda med varma kläder, filtar, liggunderlag. Bilar körde iväg med allt. Sedan sorterades det. Och överlämnades så småningom till behövande människor.
Vi var många. Det vi gör är en droppe i havet men ändå ett försök att ge värme.
Men vi kan inte ha det så här, jag är rasande över en politik som stöter ut människor, över dessa orättvisor. Över att människor  dör i kylan i det land där det en gång inte fanns några tiggare.
Vi måste ha en förändring. Det är bara vi som kan skapa den.
Folkhemmet tillbaka!

Min pappa är död men han lever

Min pappa som jag minns honom, ständigt knattrande på sin skrivmaskin

Det finns ju inte bara barnbarn i släkten. En gång fanns också en pappa. Han finns numera bara i våra tankar men är levande där. Min pappa arbetade på Dagbladet i Sundsvall. Han var inte journalist utan annonschef. Men han skrev också roliga tänkvärda kåserier.
Min bild av honom i mitt minne är hur han sitter och knattrar på sin skrivmaskin.  Oftast på det gamla teakbord som idag är mitt köksbord. Visst är han fin!
Mina bröder John och Peter och så jag tycker hans kåserier är läsvärda än idag. Han skrev varje dag under många år i Dagbladet. I kanten hette kåserierna och hans pseudonym var Sam.

Vi har en blogg med namnet I kanten tillsammans. Där skriver vi med ojämna mellanrum in hans kåserier från 1970-80.
Ville bara tipsa. Kul om ni vill läsa. Vi har lovat varandra, brorsorna och jag, att åter bli lite flitiga med att lägga in!

Barnbarn, lycka är vad jag känner när Milton första gången möter sin lillasyster

Milton möter sin lillasyster för första gången

Det här är bara kärlek och lycka.
Igår föddes mitt andra barnbarn, Miltons lillasyster. En mycket liten tjej, 48 cm lång och 2.9 kilo. På SÖS kan man välja att bo på familjehotell så den lilla familjen flyttade direkt in där  efter förlossningen och sov tillsammans första natten, alla fyra.
Igår var jag med när Milton träffade henne första gången. Det var stort. Jag sov hos honom när föräldrarna åkte in och vi väntade ivrigt hela dagen på nyheter.
Han var otroligt stolt. Beskyddande och väldigt ömsint mot den lilla bebisen (inget namn än) när hon låg i hans famn och han milt klappade henne. Han var så lik sin far när han fick sin lillasyster en gång i tiden.
Lycka är vad jag känner.