Smartphonen går före sex och barn

Underliga nya värld! Min kompis Tommy vill starta aktiviteter för barn där barn och föräldrar ser varandra, där  mobilerna är förbjudna. Han är så trött på alla föräldrar som plåtar barnen med sin smartphone, men inte hör dem, ser dem, inte pratar med dem.
Mobilförbud i umgänget med barnen! ryter denne annars så snälle man till: "Oavsett var vi befann oss, T-banan, bussen, färjan eller på fiket så hör man ungar i alla åldrar försöka pocka på sina föräldrars uppmärksamhet men får bara ett "mmh, vänta lite" eller liknande tillbaka. Föräldrar som är så upptagna med sina jävla smartphones och tala om för hela världen hur mysigt man har med sitt barn på "kul-för-barnen-ställen" att dom helt glömmer bort att ha just mysigt"
Han har rätt. Jag tänker ofta att det är sorgligt att se föräldrar prata i sin mobil i stället för med barnen på till exempel bussen.

En annan sak på samma tema läste jag i franska Elle som redovisar en undersökning från USA. Enligt den föredrar en amerikan (man som kvinna) av tre att under en vecka hellre avstå från allt sex än att avstå från sin mobil.
Lägg på! Uppmanar franska Elle.
Ja vad ska man säga. Var lever vi?
Mitt i våra liv här och nu -  eller bara när vi är uppkopplade?

Grips av Knausgårds mörka flod av ord

Jag måste erkänna att jag en gång skrev att Karl Ove Knausgård tråkade ut mig. Hur kunde jag skriva det? Hur kunde jag undgå att gripas av hans mörka flod av ord? Av detta språk som han betvingar så mästerligt.
Så olika kan läsupplevelser vara beroende på hur mottaglig man är när man just då läser.
Nu försökte jag igen, jag köpte Min kamp 2 och jag kan säga att jag är totalt uppslukad, så till den grad att jag inte kunde sova i natt. Denna mäktiga ström av ord, känslor och upplevelser, av minnen och analyserande, finner jag nu så fascinerande att jag läser oavbrutet och storögd. Kanske ligger temat för denna bok mig närmare än beskrivningarna av barndomen och relationen till fadern i Min kamp 1? Jag vet inte, jag läste ju inte alls ut den.
Nu dras jag med i den mörka floden av ord och kan inte värja mig för de processer denna ordström sätter igång i mig. Jag blir skyddslös för mina egna minnen och tankar.
Hans allvar när det gäller skrivandet, hans kompromisslöshet i sökandet efter kärlek och vänskap och hans blottläggande av sina egna oförmågor och osäkerhet går rakt till mitt hjärta.
Beskrivningen av hur han mötte sin fru Linda, hans livs kärlek, bränner sig in i mig och väcker smärtsamma frågor om ärlighet och öppenhet. Om kärlek.
Ja, av denna del av Min kamp är jag fascinerad och berörd.

 

Jag läser boken i det nya formatet excess. Bokens storlek är bara 8x12 centimeter och den är tillverkad enligt gammal boktradition med trådbunden rygg. Oerhört bekväm att ta med sig och väldigt bekväm att läsa

Svart thriller som fångar mig från första sidan

Jag känner en viss trötthet inför deckare och det är sällan jag blir fångad av det som säljs mest i Sverige. Desto gladare blir jag när jag hittar en suveränt spännande och välskriven svensk spänningsroman: Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden. Skickligt väver hon ihop tre mycket olika kvinnors öden i en svart thriller.
Tre kvinnor vars liv förändras brutalt. Huvudspåret är Ally i USA som försöker få tag i sin man, en frilansjournalist som rest till Europa. 
Han har kommit en fruktansvärd historia om människohandel på

spåren och Ally reser till Paris för att hitta honom.

Tre kvinnors vägar  korsas. Ondskan styr bakom rika fasader med oåtkomliga män. 
Mer än så vill jag inte säga, det finns så många intressanta, riktigt snygga vändningar i denna bok som är alldeles oförutsägbar som en thriller ska vara. Den har intressanta porträtt av människor och viktiga politiska funderingar speglade genom människoöden man vill veta mer om. 
Och slutet! Ja det är alldeles suveränt och mycket oväntat. Det är så skickligt komponerat. Läs den!

James möter Austen - tyvärr mördande tråkigt

 Det finns suveränt spännande romaner av PD James, 89-årig engelsk deckardrottning. Jag brukar inte skriva om ålder men det är så uppmuntrande att hon är så vital och fortsätter skriva. Jane Austen är en av mina favoritförfattare.
När döden kom till Pemberley är P.D. James  fria fortsättning på Jane Austens älskade klassiker Stolthet och fördom. Två världar möts, men det blir inte stor underhållning till min stora besvikelse.

När döden kom till Pemberley utpelar sig sex år efter det att Stolthet och fördom avslutades. Jag började läsa med stor förväntan.
Men jag läste alltmer pliktskyldigt. Allt det liv som finns i Stolthet och fördom, de levande personerna, deras skarpa intelligenta dialoger, en slags härlig spänst i handling och språk - det finns inte i denna bok.
Jamen spännande måste det väl bli, med ett mord  som ska få sin förklaring? Nej, det är inte spännande, det är rent ut sagt mördande tråkigt.
Präktigt berättat, säkert korrekt, men redovisande. Med detaljer jag inte är intresserad av, men tyvärr  inget liv.

En deckare som lunkar fram ...  till slut bryr jag mig inte ens om upplösningen, men läser ut den för att jag ändå vill vet hur det går. Dock utan den pirrande nyfikenheten på hur författaren ska hitta en genial upplösning.

Var med på Linneas kort till Bo

ICA handlaren Bo Oscarsson i Kaxås beter sig som en vanlig hygglig artig människa. När det kommer flyktingar till hans vackra by i Offerdal från det sargade Syrien sätter han upp en handskriven skylt med en välkommen-hälsning till dem.
Det tycker många är bra. men så klart finns det rasister som sticker upp sina trynen och hotar honom på olika sätt. Bland annat med att hänga upp honom  en lyktstolpe.
Linnea Swedenmark, min brorsdotter,  (ja, jag är stolt faster!!!) är en underbar tjej som går från ord till handling i stället för att bara sucka!
Nu ska hon skicka ett jättevykort till Bo med stöd för hans handlingar och medmänsklighet.
Hon har dragit igång en kampanj på Facebook som fått ett enormt gensvar. Här är länken, det är klart du vill skriva på!
Och nästa gång jag är i Offerdal handlar jag så klart på ICA Ladan!

VAR MED PÅ MITT KORT!

bit.ly

Mitt fina hus i ny färg med nya invånare

Det dröjde flera år innan jag orkade med att besöka mitt hus i Enskede. Jag stod inte ut med tanken att någon annan bodde där. Tänk om de målat trappan vi tillbringade så många kvällar med att slipa ren efter den fula gula heltäckande mattan, tänkte jag. Eller om de klippt ner mina syrener. Men egentligen var jag orolig för de minnen som skulle strömma över mig.

Nu är det länge sedan och minnena ligger på mjuk bomull i en liten ask i mitt hjärta.
Mest vackra minnen av mina barns uppväxt och av ett lyckligt familjeliv. Hur kunde det bli så fel, sen? Det låter jag nu bli att tänka på.

Men idag besökte jag huset. Vi gick runt och tittade och tänk, de nya hade målat om, de hade satt in de nya fönster jag drömde om men inte hade råd med. Men jag kunde se och glädjas med dem. Dock tar det nog tio år till innan jag skulle kunna förmå mig att gå in.
Men vi tog en liten fika på Gamla Enskede nya bageri, det som tidigare var Kafé Tjocka Råttan och sen Margaretas fina Bokhandel.
Livet går. Många lyckliga minnen består.

Huvudlöst vackert - kläder från Downton Abbey

Det kanske inte är så bra att skriva om en utställning i Stockholm dagen efter det att den stängts? Men inte förrän i lördags såg jag utställningen med kläder från serien Downton Abbey på Hallywylska museet. Jag är inte ensam om att följa serien, kön var lång när dörrarna öppnades den nästa sista dagen.
Jag bara suckar framför kläderna, de är så vackra och välgjorda i alla detaljer. Lustigt nog tänkte jag inte på att några av dockorna saknade huvuden förrän jag tog fram bilderna här hemma, jag såg i fantasin personerna i serien när jag såg deras kläder. Eller jag kanske såg mig själv i fantasin?
Huvudlöst vackert! Var finns de fester där jag får bära något så fint?  Den röda till ex.

Den 8 mars 2013 öppnar utställningen "Under ytan… om det onämnbara vid sekelskiftet 1900". Den tar upp aspekter kring de mer intima sfärerna; underkläder som formar kroppen, synen på skönhet och hälsa, moral och sexualitet. Då ska jag skriva om utställningen direkt när den börjar!

Olustig influensa

Ni kanske tror jag treårsfestade så intensivt att jag inte orkat uppdatera bloggen? Men nej. Efter en jätterolig treårsfest blev jag helt däckad i en influensa som Ellen tog med hem från Franrkike.
Plötsligt låg jag här hemma i jättehög feber, kunde inte äta, kunde bara ligga, kunde absolut inte tänka.
Men någon gång i natt vid fyratiden började febern gå ner, så nu är jag bara svag men ändå lite piggare. Kanske gör vaccinationen ändå att influensan inte håller i sig så länge?
Knäckande med en influensa som drabbar så hastigt och olustigt!

Kärlek som förändrar mitt liv

Idag denna vackra iskalla vita vinterdag är det en varm rolig dag. Min lille Milton fyller tre år. Tänk tre år har jag känt denna underbara lilla människa och upplevt en otrolig kärlek. På bilden är han ännu så liten, idag är han en treåring.

Med barnbarn är det lite samma som när jag fick barn.
Jag tänkte då mest på ett teoretiskt plan att det skulle bli roligt. Men jag hade inte fattat någonting av denna allomfattande helt uppslukande kärlek jag kände till mina barn 
En livsförändrande kärlek som gav mig ett annat fokus, en annan riktpunkt i livet.

Och så barnbarn, jag tänkte på samma sätt: Vad roligt det ska bli.
Och så drabbas jag igen av denna allomfattande kärlek....

En obändig längtan att se sina ord bli till en bok

Jag läser några av mina bloggvänners inlägg, om denna lust att skriva, denna kamp för att få sitt manus antaget. Det är så storslaget och jag älskar att läsa hur starka drömmarna är och hur det inte finns hinder, inte får finnas. Man försöker, om och om igen. Målet är så tydligt.

Den som aldrig skrivit en bok kanske inte kan föreställa sig vilken enorm satsning det är.
När man sitter med de första orden och tänker att detta ska bli en bok, min bok.
När man flera hundra sidor senare är färdig, har skrivit något som man lagt sitt hjärta och sin själ i, något man är stolt över. Då känns det tungt att få ett tamt torrt refuseringsbrev med en trött formulering.
Ändå gäller det att inte ge upp. Att tro på sin dröm. Att putsa, fila, arbete än hårdare. En dag händer det.
Manuset blir antaget, orden blir en bok.

Ordet obändig kommer för mig. Jag tycker om det ordet. Svår att styra och att bruka, viljestark bana sin väg framåt i obruten terräng. Som en liten glittrande vårbäck som växer till en flod som rullar framåt över alla hinder.
Obändig vill jag vara.
Obändiga är alla mina skrivande författarvänner som inte ger upp.

Våra texter svävar fritt därute

Vad man sitter fast i det man skrivit, tänkte jag igår. Vi fikade, Maria och jag och pratade och jag berättade om en text jag inte får någon ordning på, kanske för att den ligger för nära mig själv.
Hela tiden har jag tänkt att det är huvudpersonen jag inte lyckas fånga.
Men det är ju en annan person som är problemet, påpekade M. Tänk om, uppmanade hon mig. Och hon satte idéer i mitt huvud som jag nu grunnar på. Kanske är det nyckeln till en hopplös text?
Hon har en liknande text som hon brottats med, därför såg hon mitt problem.
Men skriv då! uppmanade jag.
Lättare sagt än gjort, hela hennes text försvann i en hårddiskkrasch, berättade hon. Finns bara inte någonstans, inte på minnen, inte på papper. Precis som min barnbok som också bara försvann och nu seglar omkring där ute i cyberrymden.

Våra texter  fritt svävande någonstans därute. Kanske kommer de tillbaka till oss en dag? Jag tänker mig dem som små egensinniga färgglada ballonger.

Magisk och märklig film

Vilken underbar film vi såg i kväll, J. och jag. "Beasts of the southern wild" heter den - Benh Zeitlins omtalade belönade debutfilm om en sexårig flicka i i New Orleans träskmarker.

Hushpuppy, sex år och hennes dödssjuke pappa, lever i  Badkaret, ett slags kollektiv som bor i husvagnar och ombyggda flytande bilar  intill en fördämning i Louisiana. Stormen drabbar deras bräckliga samhälle.
Den här filmen liknar ingenting annat jag sett. Det är en  film om människor i utsatta utblottade lägen i livet utanför det ordnade samhället. Kanske ett självvalt utanförskap. Men det är också en film om kärlek och styrka. Så intressant med vad man överför till barn i olika grupper. Här var det: Gråt inte när döden drabbar, lär dig att slita itu en krabba med bara händerna, var stark och obeveklig.
Men också: Ta hand om de svaga, ta hand om varandra.

Jag lät mig bara sköljas med av en annan verklighet där början och slut inte är det viktiga utan förmånen att få flyta med i ett annat liv, i ett annan värld där saga, dröm och verklighet går in i varandra.

Hushpuppy spelas av Quvenzhané Wallis, hon är helt enkelt fantastisk i rollen och har, bara åtta år gammal, blivit Oscarsnominerad till bästa kvinnliga huvudroll.

Men det jag skriver blir bara ord, se filmen. Den är magisk och märklig.

Vackert rött hår - hur snyggt som helst

Jag läser hur Bloggblad experimenterar med henna i håret och jag blir nostalgisk. Under ganska många år hennade jag håret och klippte vid behov luggen själv. Billiga frisörräkningar blev det. Hennapulver utrört i hett vatten med olivolja och lite kaffe i var dunderkur för håret. 
Men så en dag kändes det lite för rött.
Eller var det jag som omedvetet fegt gav upp för att det var så hånfulla kommentarer om hennakvinnor i tidningarna?
Kanske kom de kommentarerna för att vi som hennade av någon outgrundlig anledning blivit lite för ute, lite för gamla,  kulturtantsfel enligt någon guru antagligen sponsrad av hårfärgningsbranschen?
Jag vet inte, men frisörräkningarna på min front ökade drastiskt.
Kanske dags för henna igen? Jag märker hur snyggt jag tycker det är med rött hår som på min vän Maria som har det mest fantastiska långa röda hår. Må hon aldrig klippa av det!
Kolla bilden av oss båda på skrivresa på Korsika - se Marias naturligt röda hår så vackert det är!

Sherlock Holmes 2 - gääässp!

Nu har vi sett senaste säsongen av Mad Men (sådär kan man väl sammanfatta intrycket). Vi ville se något bra men valde Sherlock Holmes 2, A game of shadows. Den första var okej, tyckte jag.
Men nummer två... så tråkig. Gääässp! Kan någon tycka den är spännande?

Jag tänker att en manusförfattare fått obegripligt mycket pengar för att skriva detta kryptiska axelryckningsmanus. Det ska vara lite sådär charmigt ironiskt antar jag. Men det är bara obegripligt och uselt.
Jag orkade inte ens med slutet för uppriktigt - jag brydde mig inte det minsta om hur det gick!

Läs Förfärande Ängel som e-bok om du älskar ställföreträdande kvinnliga hämnare

När jag summerar förra året är det en sak som känns så snopen och orättvis: Det är att min och Johan Eneroths spänningsroman Förfärande Ängel inte alls sålde bra. Trist! Många som läst den är så positiva och frågar ständigt efter fortsättning. Vi vill skriva --- men när ettan inte säljer så känns det tungt. Vi tycker boken har det så många ropar efter: En stark kvinnlig huvudperson, en kvinna som tar initiativ i stället för att vara offer. Avslöjande skildringar av det samhälle där kvinnor förnedras och utsätts för våld av maktmän som polischefen Göran Lindberg och andra . En riktigt spännande Stockholm Noir-skildring.

Varför får den inget genomslag?
Ett litet förlag har svårt att nå ut, inga PR-pengar, inga presskontakter. En kvinna som tar lagen i egna händer är svår att acceptera för några, kanske de som har mediamakt. Men alla som älskar ställföreträdande kvinnliga hjältar borde i alla fall få veta att boken finns.

Johan och jag arbetade i åratal med boken, fascinerade av tanken att vända på rollerna sedan vi läst Lapidus tillsammans en mysig nyårshelg och förundrats över att alla kvinnor var offer, att ingen kvinna drev handlingen. Vi lekte oss fram i handlingen och njöt av att skriva boken.
Så vi skrev intensivt i flera år, fantiserade, skrev om, researchade.
Det var otroligt roligt och vårt kreativa stimulerande samarbete är värt mycket, det blev en bok. men vi vill att många fler ska läsa den.

Nu kommer boken snart som e-bok.- Måtte den nå fler läsare då. Jag tycker den är värd det banne mig!

Enstörig till en sällskaplig

Enstörig heter Nina Bouraouis senaste roman utgiven av Elisabeth Grates förnämliga förlag, översättning Maria Björkman. Jag lyssnade till denna författare en gång i Stockholm, måste leta upp de bilder jag tog. Hon har fransk-algerisk bakgrund och skriver små tunna poetiska märkliga och bra böcker.
Den här boken har jag ännu inte läst, jag köpte den till den i familjen som allra mest älskar Nina Bouraoais böcker: Dagens födelsedagsbarn, dotter Elin. Mycket sällskaplig, inte enstörig, ändå med samma enstöriga behov som jag av ensamhet ibland, men inte för ofta. Jag fick författarens  Våra kyssar är avsked av henne i julklapp häromåret.
Nina Bouraouis böcker behandlar tillvaron, kärleken och skapar en så märklig känsla av att man delar hennes känslor, en existentiell samhörighet uppstår. En slags andlös delaktighet i det den tunna rösten berättar

Detta om dagens bokgåva, vi firade tidigt, Elin och jag med - som man ska (tycker vi) choklad och vispgrädde och många paket. Idag var det bara min späda  stämma som sjöng Ja må hon leva men resten av familjen plus vänner sluter upp till firande sedan med mat och vin på italiensk restaurang.
Ett citat ur boken: "Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid en känsla av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa andra människor, världen. Tidens gång. Det är som en tillintetgörelse att veta det."

Johanna blev den första kvinnliga påven

Varför vaknar jag fem på morgonen? Kanske är jag så utvilad, eller kanske är jag uppstressad efter att ha sett upplösningen av Homeland, den spännande teveserien?

Eller är det för att jag läste slutet på en bra bok innan jag somnade sent?

Det är en bok jag missat, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross som är en fantastisk, kanske lite sann, historia om en flicka som brann av lust att lära i ett samhälle där flickor sågs som mindre intelligenta. Hon lärde sig ändå, latin, grekiska, läkekonst, och i trots mot samhället klädde hon ut sig till sin bror när han föll offer för de vilda vikingarna. Sedan tog hon sig ända till Rom med sin klokskap och blev folkets påve. En svindlande historia, den perfekta nöjesläsningen - jag kunde inte släppa den.
Många tankar ger den också när vi vet hur kvinnor än idag drabbas och till och med blir skjutna våldtagna och misshandlade för att de kräver rätt för flickor att lära sig läsa och skriva.

Ingen ensam barrande gran

Nu är glada julen slut och jag är glad för vardagarna som kommer. Själva julen är underbar, men det som sedan följer med nyår gör mig deppad. Nästa år ska jag ordna festmiddag på nyår, det är bästa medicinen mot dysterhet och självmedlidande.
Nu är jag inne i födelsedagsvecka, äldsta barnen E och E fyller år denna vecka och det ska vi fira.
Granen är avklädd och plundrad, julsakerna nerpackade i lådan. Det var bara Milton och jag som plundrade, precis som förra året. Det gjorde vi med besked, plockade ner och packade och Milton blev förtjust över allt barr som rasade från granen och som han fick suga upp med dammsugaren.
Vi kastade granen från balkongen och körde iväg den till Vintertullstorget där granarna samlas ihop. Milton gick med på att låta granen åka i hans vagn, han var också glad över att vår gran inte behövde ligga ensam på gatan utan i en hög med kompisar.
När vi såg en ensam gran ligga slängd på gatan blev han bekymrad. "Stackars lilla gran, alldeles ensam."
Lyckliga mig, känner jag, inte ensam och barrande utan tillsammans med en liten man fylld av kärlek och omtanke.

Jag hör min mammas älskade röst läsa Bullerbyböckerna

Jag vet inte varför jag nästan tvångsmässigt går på rean i stora varuhuset, jag behöver ingenting och har inga pengar. Ändå kommer jag ut med inköp. Fast idag något underbart: En fin liten box med Astrid Lindgrens tre Bullerbyböcker i halvklotband med Ingrid Vang Nymans illustrationer som jag ska läsa för Milton. Min mamma läste dem för mina barn och de älskade att sitta hos sin lugna snälla älskade mormor och höra henne läsa. I mitt huvud hör jag hennes röst och ser henne hålla kärleksfullt om barnen och läsa.
Så nu ska Milton och jag fortsätta traditionen.
Det pirrar i mig av läslust!

I boxen ingår Alla vi barn i Bullerbyn, Mera om oss barn i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn.

Jag skålade för mig själv och lovade mig att vara mindre ensam 2013

Man kan tycka att jag levt ganska otraditionellt - och gör det. Men likt förbannat sitter det en familjenorm i mig och skaver. I kväll till exempel, ja det är trettondagsafton och det brukar jag inte fira speciellt. Ändå känns det konstigt att jag tillbringat dagen med att göra min bokföring för 2012. Den måste ju göras, så varför inte idag när jag inte hade något annat för mig?
Men alltså: Varför har jag inget annat för mig? Jag sitter fast i bilden av den lyckliga familjen, av parmiddagarna bla bla bla... Men det var förut. Och det är inte bara jag som sitter fast. En frånskild kvinna blir 2013 banne mig inte bjuden på parmiddag.
Det är konstigt. Men när jag då sitter och pysslar med min bokföring i stället för att äta middag med en eller annan... så undrar jag vad som blev fel?

Jag firade min genomförda bokföring med resterna av champagnen vännen tog med till vår champagnefrukost på nyårsdagen, hällde i en skvätt Cassis som jag köpte i Nice nyligen, skålade för mig själv i en Kir Napoleon (som de kallar Cassis med Champagne på Korsika) och lovade mig själv att vara mindre ensam 2013.

Nu är jag här, då är det inte tomt hos dig

"Det är lite tomt för mig när inte Ellen är hemma", säger jag till Elin medan jag steker pannkakor till Milton och mig.
"Men farmor, nu är jag hos dig,  då är det inte tomt för dig, " säger den lille kloke snart treårige pojken till mig.
Och han har så rätt. Hans närvaro fyller mitt hem med kärlek och mening.

Män, män som leder program - men Niklas är bra

Jag ser på teve på alla dessa män, män och män som leder program och jag blir less på det.

I kväll är det På spåret. Ett program jag ser eftersom jag gillar allmänbildning och frågesporter. Men jag gillar inte Kristian Luuk och Fredrik Lindström, de är så krystat studentikosa. Trots att jag är hyfsat allmänbildad har jag svårt att förstå deras frågor, jag är djupt imponerad av deltagarna som fattar frågorna. Paret Haag är ju suveräna. Men det är ändå ett program jag tycker saknar värme. Och också esprit och djup. Det är tramsigt.

 Efter det kommer en till man som leder ett musikprogram. Men jag gillar verkligen Niklas Strömstedts Tack för musiken, barnen hånade mig för en evighet sedan när jag köpte en skiva av honom. Nu ser jag hans otroligt vänliga musikprogram i teve, hur han fylls av entusiasm och faktiskt kärlek när han med sådan värme talar med olika artister. I kväll Tomas Ledin häromveckan Anna Ternheim, förra veckan Darin som lärde Niklas dansa. Jag tycker om hans sätt att våga visa värme och känslor, hans kunskap om de artister han pratar med. Det finns ingen snorkighet hos honom, bara en slags varm nyfikenhet. Det gillar jag.

Men män, män och åter män 'är det som leder programmen i vår licensbetalade teve. DET är jag trött på.
Och vad tycker du?

Efter Jan och Olof är det dags för Alva Myrdal

Kan inte teamet bakom Palmefilmerna göra en Alvafilm nu? De skulle vara oerhört intressant!
Nu är det dags för kvinnorna.
Jag har sett serien om Olof Palme - fantastisk. Började igår se serien om Jan Stenbeck. Genomarbetade serier med stora resurser. Men de viktiga kvinnorna då? Finns väl inga, hör jag smygmachomännen muttra. Jo, det finns många.
Ett förslag som jag skulle älska att se en sådan gedigen dokumentär om: Alva Myrdal. Denna respektingivande, mångfacetterade, kloka och vackra kvinna med en långt politiskt liv som minister, ambassadör, som en kvinna så ensam på den positionen bland maktens män.
Jag har faktiskt träffat henne och intervjuat henne. Dels en egen intervju, dels som ett led i en research jag gjorde för dansk teve. Journalisten som med researchen i bakhuvudet skulle intervjua Alva var förresten så nervös för mötet med henne att hon lovade sig själv en riktigt dyr blus hon önskade sig om hon bara vågade ta hissen upp till Alvas våning i Gamla stan och genomföra intervjun. Så respektingivande tyckte hon att Alva var. Det var hon - men vänlig också.

Ny fantasifull bok att utforska med barnen

Milton och jag har om och om igen läst en så fin bok under julen Memmo och Mysen söker efter färger  av Emma Virke, utgiven av Alvina förlag - ett väldigt intressant förlag upptäcker jag då jag forskar lite mer om boken som vi båda gillar.
Den ger mycket att tala om, är väldigt fint illustrerad och väcker frågor och fantasi. Jag ser att den är avsedd för sexåringar men det fungerar utmärkt med en nyfiken nästan treåring.
Vad glad jag blir när jag upptäcker ett nytt förlag med stor ambition och intressanta tankar och med en klar inriktning på nyskapande bilderböcker.
Alvina förlag ska ni komma ihåg!
Gå gärna till hemsidan och läs den spännande bakgrunden till hur förlaget valt sitt namn: Alvina, den av alla älskade.

Djupt berörd av filmerna om Olof Palme

Jag vaknade i morse och det var så skönt allting, nyårsafton var historia. Nu är det nytt år, nya planer, drömmar, förhoppningar, möjligheter ...
Vännen som förstod hur dåligt jag mådde på nyårsafton kom med champagnefrukost, sedan åt jag brunch hos Milton och hans föräldrar och nu på kvällen har jag sett den sista berörande delen i serien om Olof Palme.
På eftermiddagen såg jag de andra avsnitten. Jag vet inte varför jag inte sett filmen, jag har på något sätt värjt mig.  De rör mitt hjärta. Kanske för att det också ligger  så nära mitt eget liv. Palme intervjuade jag flera gånger, bilden är från den första intervjun 1971. Jag fick åka till Gävle och sedan göra intervjun på tåget tillbaka till Stockholm. Han är en av de mest briljanta och samtidigt ödmjuka politiker jag träffat med stort politiskt mod och integritet. Att intervjua honom var ett äventyr, han var så snabb, så skärpt.
På partikongressen när han blev vald 1969 var jag med som tolk för fransktalande gäster, jag träffade honom på Kårhusockupationen. Åt lunch med Palme och  Mitterrand i Paris våren 1969. Ja det är ju mitt politiska sextiotal och sjuttiotal.
Jag är djupt berörd av filmerna.
Nu har jag åter frid i mitt sinne.
Vänner, det är 2013.