Långt borta väldigt nära

Dotter Ellen är i Malawi, the warm heart of Africa. Jag har aldrig varit där. Men just nu medan jag bloggar lite så chattar jag samtidigt med henne. Samtidigt som hon bloggar. Och vi funderar på vad hon ska laga för svensk mat åt sina afrikanska vänner i Afrika ikväll. Samtidigt grubblar vi på hur vi ska kunna bo i Paris i höst när hennes älskade från Australien också ska vara där. Är det inte underbart med tekniken som suddar ut gränser och låter oss kommunicera direkt över kontinenter?

Dagens fynd i bokhandeln

Snabb liten tur in på Akademibokhandeln vid Skrapan efter lunchyogan. 70 procent på massor med böcker. Vem kan motstå det? Inte jag. Jag fyndade! Ho Anh Thais bok Bakom den röda dimman, åtta noveller plus en roman i en volym av en av Vietnams intressanta författare. Tranan förlag - förstås. Dessutom hittade jag Maïssa Beys De utsatta som jag visserligen har på franska men också vill ha på svenska. Förlag? Just det: Tranan. Ett litet förlag som gör fantastiska insatser för att bryta den förkrossande hegemonin av böcker från det vanliga gamla Västerlandet.
Dessutom slank en pocket ner: Jhupa Lahiris Den indiske tolken som Ango så livligt rekommenderat. Härlig helgläsning!
Men ingen mer läsning idag. Jag ska på releaseparty för Niklas Gabrielssons nya skiva. Ska bli kul, men det berättar jag mer om i morgon. Niklas sjunger otroligt bra, jag har varit fan till honom sedan han sjöng i Enskedespelet. Han är en bra trummis också. Vet jag som bodde vägg i vägg med hans familj.

Vi kvinnor kan verkligen festa, djupprata och handarbeta samtidigt

Visst är det härligt med en lättsinnig dag! Del 2 på avsnittet innan innebar träff med min härliga pratsamma junta som har en fantastisk utblick över allt som händer, från kritisk granskning av s-kulturpolitik, till livet i skolan, litteratur, GI över till jobb, liv och kärlek. Allt avhandlades till god fisksoppa och magnifik chokladtårta. Sedan hade jag Tony Irving-sjalen mellan händerna och virkade flitigt, pratade lika flitigt, drack vin och hade kul. K. lade upp en blus, E. hade med sitt fantastiska broderi, M. virkade på härliga evighetssjalen och I. - handlaskade skinnhandskar, imponerande! Vi kvinnor kan verkligen festa, djupprata och handarbeta samtidigt. Leve den simultankapaciteten!

När lättsinnet får ta över - nu blir det vernissage på Sacré Coeur

Lättsinnet måste få ta över, man kan inte vara nyttig jämt, det blir för tråkigt. Så igår köpte vännen och jag syndfullt stora pizzor på Primo och åt njutningsfullt medan vi hällde i oss kallt rosévin och avslutade med choklad som var fylld med whisky. Jag vaknade utan minsta huvudvärk, bara glad. Nu har jag slitit med kvitton hela dan, det får räcka. Jag går iväg till vernissage på Sacré Coeur - en av mina favoritrestauranger på söder- med två av mina favoritfotografer Cato Lein (bilden) och Anna Clarén.

Jag gråter varje gång jag ser det här klippet - sen blir jag vansinnigt arg

Ni har säkert redan hört om Susan Boyle, hur hon förhånades som ful och hopplös när hon kom in på Idolscenen i England - utsattes för en oerhört kränkande behandling, utskrattad, utbuad - innan hon öppnade munnen och sjöng underbart.
Om detta har Tanya Gold /bilden tv/ skrivit en utmärkt artikel i The Guardian om hur kvinnor sorteras bort efter hur de ser ut och värderas enligt konventionella utseendemallar. Jag blir så arg och ledsen. Vi har så otroligt lång väg kvar. Och ja: Tanya Gold tar upp Paul Potts i sin krönika, Han blir inte alls utsatt för samma sexistiska könsförtryck. Titta nu på Susan Boyle på You Tube. Snälla. Fundera på er egen reaktion och läs artikeln jag länkar till. Själv gråter jag varenda gång jag ser You Tube-klippet. Vad tycker ni?

Detta drömmer jag om just nu - Vietnam

Detta drömmer jag om just nu, jag lånar rubriken av Eva i Jämtland som drömmer sig till Egypten. Mina tankar svävade iväg, var vill jag vara? Jag landar i Hoi An. En underbar liten stad i mitten av Vietnam. Vackert, vänligt, inte dyrt. Nu skrivs det överallt om all inclusiveresor som om vi inte skulle klara oss själva. Elin och jag flög till Da Nang och tog taxi till Hoi An. Vietnam är ett vänligt välfungerande land. Det finns massor av hotell man kan boka hemifrån på nätet, det finns underbara restaurnager och vill man åka på utflykt finns det lätt tillgängligt. Engelskan klarar man sig galant på. Dotter Ellen och jag tog buss från Hanoi till Hoi An en annan gång, det tog i och för sig 24 timmar i stället för tolv, men det var kul att få bli backpacker på äldre dar och oj vad roligt vi hade och vad vi skrattar åt den resan i efterskott.
Elin, Ellen - jag vill åka till Hoi An igen. Cykla mellan risfälten, äta ananas på stranden, hälsa på alla sömmerskor. Vietnam långt borta, men så nära. Jag ville jag vore där.

Jag gästbloggar hos Kitsch

Jag gästbloggar på I love Kitsch denna månad. Vill ni läsa så gå in:

Eva Swedenmark: Syjuntor och bokcirklar - töntigt eller trendigt!

Det finns mycket kul att titta på hos Kitsch saker ni inte hade en aning att de fanns. Det är kul!

Virkad verklighetsflykt

I mina alltmera desperata försök att rymma från bokföringen kom jag just på att det är syjunta i morgon med ett gäng synnerligen pratglada, politiska, kulturella och vältaliga kvinnor som pratar och handarbetar. Ibland pratar vi så mycket att vi inte hinner virka, sticka sy. Nu vill jag med mig något påbörjat som bara löper fram i händerna medan jag pratar. Minns att jag läste den sötaste intervju med dansaren Tony Irving om vad han älskar att virka. Och på nätet fann jag Tonys virkade sjal, se bilden från Opal garn, där finns mönster och fler idéer. Jag kom på att jag hade en garnpåse med jättebra blå-turkosgarner. Kom också på att det var lika bra att börja nu, bara lite, för i kväll är det yoga och i morgon är det kvitton, kvitton igen! Skärpning nu! säger jag till mig själv. Men jag har smygvirkat en liten stund och fint blir det!

På rymmen från mina kvitton till balkongen och drömmar om champagne

Jag var på deklarationskursen för författare igår men smet nesligt efter halva dagen, den var inte tillräckligt basic. Jag kände mig som på mattelektionerna i skolan, ingen bra känsla. Det verkade som om alla utom jag förstod vindlingarna i blanketten N1 så jag gick hem, la ut alla kvitton, all bokföring jag skulle ha gjort tidigare. Jag har klistrat, sorterat, räknat. Och det går så trögt. Det är så extra ledsamt i år. I många år har jag haft världens gulligaste och mest förstående revisor. Håkan. Jag saknar honom. Han dog helt oväntat i somras, var ute på en cykeltur, la sig i gräset en stund för att vila och se upp mot den blå himlen, och dog. Vi är många som saknar hans vänliga hjälpsamma person. Och vem ska hjälpa mig nu?
Nu på morgonen fortsatte jag sorterandet och klistrandet. Min kompis U tröstar mig, hon klistrar också nu, inte månad för månad som man ska.
Emellanåt rymmer jag. Fick för mig att sätta upp markistyg runt hela balkongen för att förhindra värsta insynen från tvåans hållplats. Det blev fint! Jag har sopat och ska olja teakträplattorna . Funderar så smått på att besöka en handelsträdgråd och sen kanske inviga den nystädade balkongen med .. ja champagne? Vad tycker ni.
Jag vill det, men piskar mig tillbaka till långa köksbordet och alla dessa kvitton.

Konstiga klädkoder

Nu citerar jag ett stycke ur Matildas blogg. Läs den. Det ger en bra bild av livet för en ambitiös arbetslös ung tjej idag! Fortsättning följer. Hoppas det är okej, Matilda, att jag citerar, det är så bra!
Handledaren vill ha bort Matilda för att slippa betala, då angriper hon hennes kläder:

"Min handledare ville att jag skulle sluta direkt, så att de skulle slippa betala för mig,
Om de inte har uppdrag så måste de betala ut en större del av lön ändå.
Så nu har de alltså bestämt att jag ska sitta i deras reception, som har varit obemannad ungefär sen finanskrisen drog igång och man gissningsvis skar ned på personal för att spara pengar.
Andra dagen jag satt här upplyste min handledare mig om att de har klädkod på kontoret, vilket innebär inga jeans.
Okej, sa jag, som ändå bara använder strumpbyxor och kjolar/klänningar.
Men idag vandrar hon fram till mig och meddelar att en av grundarna pratat med henne och sagt till att jag måste ha kavaj.
Min spontana reaktion blev att syna hennes egna klädsel, ett linne, en grå lång kofta och ett par svarta jeans.
"Okej, men jag äger ingen kavaj" svarar jag.
"Jaha... Har du ingen alls hemma?" följt av en suck.
"Nej, jag använder inte såna kläder så nej!" svarar jag,
"Hmm, hur ska vi då göra", säger hon och rynkar ögonbrynen och spanar in mig uppifrån och ner. Så pass otrevligt att jag får lust att säga ett par väl valda ord.
"Ja, jag vet inte. Jag får väl ta en kofta eller nåt då?"
"Nej, kofta får man inte ha!", säger hon och kommer sedan på sig själv med att bära exakt just det och tillägger då "min klädsel är egentligen inte okej idag, tex."
Sedan avbryts vi av någon som kommer för att fråga någonting.
Jag går strax efter på lunch, och känner en stor olust inför att gå tillbaka.
Höjden av fräckhet! Först blir man avskedad, sen blir man påhoppad och kränkt."

Sara och jag pratar om haremsbyxor, vad tycker ni?

Den indiska punjabdressen är det vackraste jag vet. En lång tunika, en långlång sjal, byxor i haremsmodell, antingen med pösiga vida ben eller också haremsstuk men smala långa ben, det är mera modernt. Oftast är det så att sjalen och byxorna matchar varandra i vackra färger. Jag kan bara sitta och titta i Indien på alla de otroliga dressarna i vackra färger kvinnorna har och jag blir färgberusad när jag är där och frossar i färger och tyger. Nu har jag en liten brevväxling med Sara om haremsbyxor /läs gärna!/ Bara byxorna och tröja är inte vackert, men hela dressen, ja då känner ja mig som en sagoprinsessa. Titta på Manjula tv, så praktiskt och vackert, och Moushumi på småbildeerna! Högst upp ett gäng skolflickor på museibesök i södra Indien någonstans. Min vän Sandhya (th) från Chennai har så vackra dressar och ibland sari, men sari, det vågar jag mig inte på.

Varför? Marianne Höök, du som verkade ha allt

Min favoritskribent var den vassa välklädda Marianne Höök. Hon som började med kåserier i Vecko-Journalen och sedan blev alltmer politisk och skrev i Aftonbladet. Hon verkade så perfekt, skrev så bra, rörde sig var hon ville i världen, bodde i Paris, var elegant modeikon, radikal tyckare. Men att allt inte var så som jag trodde insåg jag när hon gick självmord vid knappt 50 år, 27 april 1970, i ett litet hus på Malmgårdsvägen, alldeles i närheten av där jag bor nu.
Annette Kullenberg har skrivit biografin "Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett monster av förljugenhet" om henne. De var goda vänner men Annette såg inte heller riktigt bakom ytan och förstod då inte vidden av den ångest, sorg, livsleda Marianne Höök kände. Hon skriver en bok för att förstå och berätta. Den är spännande att läsa, men ändå, när jag stänger den, förstår jag lika lite. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att hon inte orkade. Var det så hemskt att bli gammal? Varför var hennes liv så tilltrasslat?
I brorsans bokkasse hittade jag "Tyckt" från 1967, en samling kåserier av Marianne Höök. Snabba, frågande, skärpta. Ganska daterade men fortfarande så angeläget skrivna av en snabb vass penna som otåligt frågar varför, varför så många orättvisor, fördomar. Varför?

Siffror som gör mig snurrig

Duka inte under för överkraven, skrev jag igår. Men i morse kom jag på att dagen är vikt för deklarationskurs. Snacka om överkrav för en som inte gillar siffror. Författarförbunder ordnar denna kurs varje år och kursledaren är oförtrutet entusiastisk. Hon gillar verkligen siffror och ser det som en utmaning. Jag är inte likadan. Men jag tar nu min pappersbunt och går iväg och vet att jag kommer att känna mig som på skolans mattelektioner hur pedagogisk Susin än är.
Min pappa fnös åt siffror. "Räkna kan vilken idiot som helst", sa han. "Det viktiga är att kunna skriva."
Jo, men i deklarationstider önskar jag att han lite mer stöttat mitt intresse för siffror, också!

Inga listor på allt som ska göras, inga överkrav, utan sinnesfrid helt enkelt, som i yogan

Jag funderar på om det är yogaträningen som gjorde att jag kunde möta våren med sådan sinnesfrid i helgen? Yogan - den är som en ryggrad i mitt liv. En stadga i skrivandet och det alltför myckna stillasittandet.
Jag brukar åka ut till landet och skriva en lång lista på allt som måste göras. Något år har jag nästan känt att nej, jag orkar inte, det blir för mycket praktiskt för mig. En gång i tiden var vi två kära människor som köpte huset och drömde om att se familjen växa upp. När vi blir gamla ska vi sitta på verandan och bara se ut över hav och tomt. Nu blev det inte så och det kanske är de såren som rivs upp ibland på våren? Den där känslan av ... men vi skulle ju dela ansvaret?
Så plötsligt är barnen stora och dottern (som tillbringade en sommar från maj till augusti som nyfödd på samma veranda) säger lugnt: "Kom igen mamma, nu gräver vi fast soptunnan som blåst omkull och målar lite innan vi slappar med rosé på bryggan."
Och så känns allt bra igen. Jag är ju inte ensam Och vi var verkligen i våren, jag jäktade inte framåt i tankarna på allt som ska hinnas med och som kan bli övermäktigt, inga listor skrev jag. Jag bara var, som i yogan.

Jag älskar blogg och facebook som skapar nya möten, ger nya kontakter över genre- och generationsgränser

Jag älskar att blogga och jag tycker facebook är ett underbart sätt att hålla kontakt med vänner och hitta både nya och nygamla vänner. Här skiljer jag mig från alltför många av mina bekanta - mest dom 50+. För mig vidgar facebook världen, jag kan snabbt och kul kommunicera med massor av människor, utbyta tankar. Då fnyser vissa: "Det blir ytligt, det blir facebook i stället för att träffa vänner." Lustigt nog är de flesta av de som säger så personer med en liten likadan bekantskapkrets, de trivs med sina gamla vänner, har inte träffat människor som blivit nya vänner på länge, de går sällan ut och alla deras vänner är lika gamla. Det är helt okej! Lev så!

Men varför måste de vara så självrättfärdiga och se sitt liv som det enda riktiga rätta? Om man nu som jag inte vill slå sig till ro utan fortsätta träffa människor, utbyta tankar och då använder olika tekniska hjälpmedel, för det är ju vad facebook och blogg är, varför inte bara tycka det är okej - också? Är det den stora rädslan för det nya som ligger bakom fnysningarna, undrar jag?
Sen blir jag full i skratt, flera av de värsta fnysarna för två år sedan har nu facebook. Snart bloggar dom kanske också?
Det är svårt med nyheter Oj vad jag blev utskälld av en granne när mina och hennes barn fick se video hemma hos oss för länge sen ... Jag är ingen teknisk person, teknikrädd snarast, men jag drivs av de fantastiska möjligheterna att få veta mycket om andra människor, att kommunicera och utbyta tankar över genre- och generationsgränser. Det skulle ju inte ens behöva sägas att det inte ersätter möten IRL. Underlättar snarare.

Förr fanns brandgul, skär, blågrön och gredelin

Catharina Grünbaum skriver om språk i DN på ett lustfyllt sätt. Idag har hon en språkspalt som bland annat handlar om färger och som får mig att minnas. Hon avhandlar färgen skär i skärtorsdag som alls inte är rosatorsdag utan en dag för rening - skära betyder rena och dagen har fått namnet av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Det går mode i användandet av färger också. Man säger knappt skär längre utan rosa. Jag minns barndomens skära underkläder. Den skära färgbeteckningen kommer från franskans couleur de chaire som betyder köttfärgad. Men det är alltså en färgbeteckning på väg bort - precis som brandgul som jag alltid som liten sa i stället för orange. Liksom blågrön och gredelin när det nu är turkos och lila de färgerna heter.
Orange är en krånglig färg att böja förresten - oranga ... orangea .. nej det låter konstigt, eller orangt.. ännu konstigare. Då var brandgult lättare.

Jag är så glad att NIX finns

På landet ringer det hela tiden telefonförsäljare när jag vill vara som mest ifred. Jag hade glömt att nixa den telefonen. Nu är jag nixad både hemma och på landet. Ni känner väl till NIX? Man anmäler sig gratis och får sen inte alla de irriterande oombedda samtalen från försäljare av allt från himmel till jord. Ringer de ändå säger man bara att telefonen är nixad och de ber snabbt om ursäkt. Ring från den telefon vars nummer skall spärras till telefonsvararsystemet på nummer 020-27 70 00. Det är gratis att ringa till det numret. Och vardagen blir fridfullare!

En mammas orostankar mitt i fridfullheten

Allt är så fridfullt här. Men i mitt sinne har det funnits en skugga idag. Yngsta dottern arbetar i Sydafrika denna vår. Över påsken skulle hon och några vänner åka bil till Maputo i Moçambique för att gå på jazzfestival. Mitt i natten kom ett oroligt mess om hur de blev stoppade av poliser som ville ha pengar, inte hittade ett bra ställe att bo. Det stressade mig. Trots att hennes storasyster och jag hade en jättefin dag, som följdes av mysig påskmiddag med hennes storebror och hans flickvän , så fanns en liten orostanke i mig. Jag försökte ringa, messa, men inget svar kom och telefonen ekade ödsligt långt borta i Moçambiqe. Jag kunde inte somna. Då kom det efterlängtade messet: Kan inte svara, mamma. Dyrt! Men var lugn, nu är allt bättre och jag har badat i Indiska oceanen.
Lugn? Ja, nu känns det bättre. Hon förstår min oro. Det var jag sämre på när jag drog runt i Europa före mobilernas och messens tid och tyckte min mamma oroade sig helt i onödan...

Vi var i våren en vacker dag

Mitt smultronställe i världen. Under de torra löven finns blåsippor, små tussilago. Idag krattade vi inte. Vi bara njöt. Nja, vi målade en grindstolpe vit. Annars vandrade vi bara omkring och tittade. Vi längtade inte till sommaren, vi var i våren och vi njöt.

Det här bokfyndade jag i brorsans kassar

På färjan mellan söder och Hammarby sjöstad finns bananlådor med bra böcker som man får ta. Igår hälsade jag på brorsan med påsktulpaner. Han var på väg till färjan efter en bokstädning med tre fulla kassar, han skulle alltså ge böcker, inte ta. Jag fick fynda först. Det här fann jag: In i öknen av Anna-Karin Palm - jag längtar efter mer av henne. Skriv Anna-Karin. Skriv! Marguerite Yuourcenar Mémoires d´Hadrien. Gustave Flaubert Madame Bovary. Laurence Sterne En sentimental resa genom Frankrike och Italien, fin gammal häftad liten bok som jag inte vet någonting om, älskar titeln. Walter Ljungquist Ombyte av tåg, hans debutroman i En bok för alla. Och sist någonting riktigt kul: Tyckt av min älsklingskåsör vassa underbara Marianne Höök. Den får följa med till landet idag. Tack brorsan!

Påsklax och bokprat på balkongen

Påskmiddag på städad balkong, dottern och jag i stället för julgranen, det känns fint. Lax och bokprat. Jag inser att jag gör som jag brukar nu när jag skriver på något eget. Läser annat än den typ av bok jag nu skriver. Just nu mycket om Tove Jansson. "Resa med Tove", en minnesbok om henne, är underbar. Många kloka vänner skriver om Tove och jag vill läsa alla Muminböcker igen. På facebook har jag gått med i en ny Mumingrupp.
Häromdagen läste jag "Sommarboken" ännu en gång. Den är så fin. Har ni läst avsnittet om Sophia och katten? En god vän påpekade att jag borde läsa det avsnittet som säger mycket om vårt förhållande till - inte kanske katter - men män. Mer än så säger jag inte.

Vilka deckare väljer ni att läsa i påsk?

Vilka är dina tre favoritdeckare? frågar Lyran lämpligt inför påsk. Kul att tänka på även om jag nästan aldrig läser deckare längre. Det var en tid då jag kastade mig över PD James nya eller Elizabeth George. Men så blev jag mordtrött och ännu mera mörkrädd och slutade både skriva och läsa deckare.
Här är min lista i alla fall på tre hållbara favoriter. Man får välja antingen personer eller författare. Kolla in på Lyran och tänk till! De två första på min lista kan jag till och med läsa om - vilket är det mest otroliga betyget för en deckare.
1. Dorothy Sayers romaner om Harriet Vane med lord Peter Wimsey, vilka deckarklassiker! Håller alltid. Kastar jag aldrig ut ur min hylla.
2. Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley likaså. Jag gillar alla hennes psykologiska romaner med grundfrågan: Vad skulle du själv kunna göra dig skyldig till?
3. Jag har kämpat hårt för att hitta bra franska krimromaner eftersom jag är en riktig frankofil men inte hittat några. Tips någon? Så på tredje plats väljer jag mellan Minette Walters, PD James eller Elizabeth George. Det blir den kvicka välskrivande skickligt intrigbyggande PD James. En så klassisk väluppfostrad dam med de mest rysliga fantasier.
Vad väljer ni?
Glad påsk!

Våga vara medelmåttig, det hjälper mot överkrav

Hur får man igång sitt skrivande om man kör fast? Senaste numret av Journal, Dramatikerförbundets tidning diskuterar det och jag fastnar i en artikel av Sven-Hugo Persson. Han berättar att han tänker på improvisationsgurun Keith Johnstone när det känns motigt. "Be average, var medelmåttig!", uppmanar han. Viljan att tänka ut något bländande originellt och briljant leder till skrivkramp. Tycker du sen att det blev banalt är det bara att ändra!
Så brukar vi tänka i Emma Vall också. I början när vi skrev tillsammans bad vi om ursäkt för våra taffliga förstaförsök. Nu skäms vi inte. Vi vet att det där ganska dåliga stycket ger idéer till det som sedan blir bra. I sidan vi förkastar finns kanske en förlösande replik. Men det gäller att vara modig när man är tre. Att våga visa varandra även om det bara är första utkastet. Ett sådant mod har en förutsättning: Tillit! Kände vi inte tillit skulle vi inte visa varandra. Om de andra dissade och hånade det vi skrivit, förkastade utan att ge alternativ, inte sockrade det sura - skulle vi inte våga, skygg och rädd som man är med det man skriver.
Be average. Det är ett bra råd. Ett sätt att komma ifrån de egna överkraven.

Min påskängelkärring hänger alltid i fönstret

Det blir inte mycket pynt i påsk. Jag brukar så gräs på en bricka och låta kycklingarna stå där i det frodiga gröna kattgräset som måste klippas ofta med nagelsax. Men mina egna kycklingar bor inte längre här eller är på vift i världen så påskpyntet får bara stå där utan gräs, bredvid min scanner faktiskt. Påskkärringar blir det inte så många heller. Men jag har alltid min påskängelkärring i fönstret, hon kommer från Jamtli i Östersund. Fin eller hur!

Kaffet denna välsignade urdryck, men inte med salt i?

Hur kan man vakna så häpnadsväckande pigg när det är svart ute och skärtorsdag? Det kanske var inlägget på författarbloggen jag läste sent igår om Magnus Ljunggrens kaffeutsvävningar i Addis Addeba? Hur han sitter med sin laptop på ett kafé och skriver och dricker denna urdryck som ibland i Etiopien dricks med salt och gärna intas tillsammans med popcorn? Hör här: "Men i sina hem dricker dom kaffet helt annorlunda, nästan en variant på kokkaffe. Först rostar man bönorna över öppen eld i en sorts wokpanna, sedan stöter man dom i en mortel och därefter kokar man bönorna. En del saltar i kaffet, de flesta tar socker, men alla äter det med popcorn till. Prova, det smakar gott och funkar bra till vanligt svenskt kaffe."
Kaffe denna välsignade urdryck, min mamma drack det dygnet runt med en skvätt grädde i. Måste ta mig en kopp så jag kan somna, sa hon helt emot alla regler för att kaffe intas för att man ska bli pigg.
Nu gör jag som mamma och Magnus, tar mig en morgonfika, men utan salt, Magnus!