Min barnkulturdag börjar nu!

Idag blir en riktig barnkulturdag för mig. När jag kollade posten hade fina Opsis Barnkultur just kommit. Ni läser väl den? En av de få tidningar vi har som seriöst, roligt, levande och infallsrikt behandlar barnkultur. Senaste numret är en fröjd för mig som är Tove Jansson-fan!
Jag bläddrar lite och det finns många intressanta artiklar. Återkommer om det, nu ska jag nämligen strax iväg på BUS-utdelning av Slangbellan, årets debutantpris för bästa barn- eller ungdomsboksdebut som Författarförbundets Barn- och ungdomsbokssektion delar ut varje år. Mingel med prat och bubbel och högtidlig prisutdelning. Det var en av de roliga uppgifterna när jag var ordförande i BUS att få äran att dela ut det priset. Vem som får det? Vet jag inte, men jag lovar att berätta!

Vi har inte ett trippvänligt klimat i våra vinterkängor - och hur skulle man kunna trippa i träskor

Igår rann det från stuprännorna, droppade från taken, det var solsken och blå himmel och jag tog på mig mina fina stövlar som jag lät göra i Vietnam i höstas men inte kunnat använda en enda gång. Men - jag gick ut på gatan vände och gick upp och tog på mig mina sköna svarta fårskinnsfodrade kängor med utfällbara dubbar som jag haft varje dag denna eviga vinter. Man får lära sig att verkligen sätta ner hela foten så dubbarna griper tag, för att inte halka omkring. Utanför favoritkaféet på Bondegatan stod en man igår och hackade loss tjocka isblock från trottoaren. Varvat med stora vattenpölar var det fortfarande stora blanka osandade issjok att ta sig över.
Det är inte att undra på att jag går som jag gör. Med ganska långa bestämda steg. Jag insåg inte riktigt vilken bestämd gång jag har förrän jag kom till Paris. Där såg jag att mina franska väninnor tog två steg när jag tog ett. De trippade fram och de vickade på höfterna på ett sätt ingen i Sundsvall gjorde. Jag lärde mig aldrig att trippa. det går inte att trippa i träskor för övrigt, det var vad jag hade på fötterna på den tiden.Vårt klimat är inte trippvänligt! Skulle vilja se den fransyska som skulle trippa i mina dubbkängor - sanningen är väl att de aldrig skulle ta på sig några sådana. Det är ganska skönt egentligen att trippandet inte slår igenom i Sverige, verkar obekvämt.
Läs mera skotankar hos Matilda här

Jag ser dig, du finns - det är väl trevligt - eller är det farligt, rentav en provokation att möta en blick?

Jag läser Matildas inlägg idag i vår pågående undersökning om huruvida vi svenskar är ett stirrande folk, läs Matilda här - hon menar bland annat att man inte möter andras blick i Sydney därför att det alltid är ett tecken på att man vill något. Själv möter jag gärna folks blickar och försöker då le, inte för att jag vill något, mer för att visa en slags ordlös kontakt. Typ: Jag ser dig, du finns, jag finns, jamen det är väl trevligt!
Så gör jag mer och mer, i synnerhet på bussen, men också i affärer. Jag har gjort det till en vana - möta blickar, få leenden i affärer till exempel. Jag vill inte behandla den jag har att göra med som en robot och inte själv bli behandlad som en ansiktslös kund, jag möter blicken, jag ler, den enklaste formen av mänsklig kontakt. Jag blir riktigt ledsen om jag inte lyckas utan bara får en död likgiltig blick till svar - men det är faktiskt väldigt sällan!
Då minns jag plötsligt när vi var på besök hos Bob Alexander i Washington DC, legendarisk teaterman som arbetade mycket i slumområden, mycket i fängelser med sin Living Theatre.
Han var en fridsam och modig person - kanske det var därför jag blev så förvånad över att han mycket noga sa till oss att vi INTE fick se in i andra bilar när vi stannade för rött ljus. Aldrig titta in i andra bilar, aldrig möta bilförarens blick, det kunde betraktas som provocerande. Jag tyckte det var skakande men han var mycket noga med det. Där kunde det vara en provokation, ett trots, att möta blicken. En utmaning som kunde leda till att du blev skjuten, sa han på fullaste allvar.

Är vi svenskar ett stirrande släkte?

Jag brukar ofta läsa Matildas fikarum - nej vi har inga kängurur i trädgården - Matilda bor sedan länge i Sydney, men hon är svenska. Hennes funderingar kring svenska språket, kring hur vi svenskar beter oss, är väldigt roliga att läsa - ett både utifrån- och inifrånperspektiv på en gång. Läs till exempel här  - hon har en teori om att vi svenskar stirrar alldeles förfärligt mycket på andra människor. Man kan känna igen svenskar i Sydney på att de stirrar, skrev hon. Men, tänkte jag - kan man väl inte!
Sen kommer jag att tänka på mig själv, min exman, i början av vårt förhållande, var jätteirriterad på att han ansåg att jag flirtade hej vilt när vi var ute på caféer och restauranger. Jag fattade inte alls vad han menade först men sedan insåg jag att han misstolkade min naturliga nyfikenhet på andra människor. Jag kan bara fastna med blicken på någon och börja undra så väldigt vad det är för människa. Ren och skär nyfikenhet. Så jag måste nog erkänna, Matilda, jag är en stirrande svensk, det är ju så himla kul att titta på folk och fundera på vilka de är, vad de funderar på, om de är ledsna - ja det finns ett oändligt antal frågor att ställa. Läs Matilda och säg mig: Är vi svenskar ett stirrande släkte?

Samvetsfråga: Hur ofta putsar ni tangentbordet?

Ni skulle se mig. Jag skrev intensivt, vårsolen, den underbara, faller in över tangentbordet - och det var inte vackert. Allt syns i solens skarpa ljus, skitiga tangenter till exempel. Nu sitter jag med tops och försöker göra rent. Är det någon som har något smart bättre sätt att få ett glänsande rent tangentbord- och samvetsfråga: Hur ofta putsar ni tangentbordet?

Är det våren eller vitaminerna?

Är det våren? Är det vitaminerna? Jag vet inte men en lust har återvänt till mig. Efterlängtad. Jag har skrivbubbel i huvudet och tangentlust i fingrarna, jag planerar och tycker att pusselbitar äntligen hamnar rätt.

Mitt badrum förvandlas till mitt arbetsrum

Fick en impuls att se på teve när jag kom hem från ett uppiggande möte med kloka Marieme. På en kanal var det Hollywoodfruar, på en annan Kungabröllop, vilken tajming på Kvinnodagen! Jag tog i stället skumbadet söta Marieme gett mig och lät mig sjunka ner i skum och rosendoft. Visst är man klok när man ligger i badet - i alla fall jag. De flesta problem blir mindre och jag hittar geniala lösningar på andra. Det är bara det där med att minnas allt klokt man tänkt. Min vän Y. påstår att hon skriver i badkaret, men hon skriver också i en anteckningsbok gående på promenad - det skulle jag inte klara. Men kanske skulle jag skaffa något att skriva på i badkaret? Tips???
Mitt badrum håller på att förvandlas till ett arbetsrum. Jag flyttar in mer och mer saker. Det senaste är en rad gröna krukväxter. Sämre arbetsrum kan man ha!

De föräldralediga papporna med sina barnvagnar på tvåans buss gör mig glad

Det finns mycket man kan vara besviken över när det gäller jämställdhet och hur långsamt det går. Men det finns en sak som jag tycker är så bra och det är Sverige unika föräldraförsäkring som ger papporna rätt att vara hemma med sina barn. Jag vet så väl att man kan ta fram siffror på det också, visa hur långsamt det går. Men jag ser ändå utvecklingen omkring mig, med vilken självklarhet unga pappor idag tar ansvar för sina barn, ser det som naturligt att ta sin del av barnledigheten och verkligen deltar på ett helt annat sätt än sina pappors generation. Varje gång jag åker med tvåans buss på söder är det flera pappor som kommer med vagnar med små barn. Det finns en naturlighet i deras ansvar för barnen som är så självklar - ändå var det en nyhet för inte så länge sen. Det är något jag blir glad över. Jag ser små pappagrupper fika på Nytorget med sina mycket små barn i vagnar. Det är fint!  

På bilden från 1974 tar mina barns far ut sin föräldraledighet, det är första året män har möjlighet att göra det - och jag tror det var väldigt viktigt för både far och son.

Och om Göran Persson hade fötts som kvinna - vad hade han då blivit?

Ja, jag vet att det är 8 mars idag men jag hittar inget särskilt sätt att högtidlighålla den. Men jag tog fram en bok vi skrev, Annica, Maria och jag i mitten av nittiotalet. Den heter Krossa glastaket, makthandbok för kvinnor och det är en ganska rolig och infallsrik bok om kvinnor i politiken. I ett kapitel ställde vi frågan till några män om hur deras liv sett ut idag, om de varit födda till kvinna. Så här svarade Göran Persson, är det någon som är förvånad över hans brist på insikt om kvinnornas verkliga förhållanden?:

"Var skulle jag befinna mig i politiken och i livet om jag i stället varit född till kvinna? Det är naturligtvis en svår fråga att besvara. Jag hade troligen varit politiker och jag tror att jag skulle ha haft en ledande position i det socialdemokratiska partiet. Jag vill heller inte utesluta att jag också hade varit partiledare och statsminister."

Vi skrattade uppgivet när vi fick det svaret, det saknade insikt, tyckte vi då. Det tycker jag nu också.

Jag hade tänkt ha lästips med - men jag hänvisar till Elins blogg på Kattis och Co - hennes lästips är just sådana som man vill ge en dag som denna!

Jag gillar dialog mer än monolog så jag välkomnar kommentarer på min blogg

Bodil Malmsten, här,  skriver ett inlägg om:  "Varför de visa inte har någon kommentarer på sina hemsidor, visa personer som Richard Dawson och Theodore Dalrymple och jag", skriver hon. Hon länkar till ett intressant av inlägg av Theodore D - som dock tillåter kommentarer i alla fall på det inlägget.
Jag antar att BM menar både hemsida och blogg? Jag har full respekt för att Bodil M - kanske drabbad av illvilja och elaka kommentarer - inte vill låta någon ge sina synpunkter på hennes inlägg på bloggen. Men jag menar att det är synd - mest för henne ändå - att det blivit så. Jag har hittills haft cirka 70 000 läsare av min blogg och jag har i stort sett aldrig fått  otrevliga kommentarer. däremot kloka, roliga, underfundiga. Ljuvlig respons på det jag skrivit om, diskuterande, debatterande passionerade svar.
De enda två gånger jag fått märkliga anonyma inlägg var när jag skrev kritiskt om riskkapitalisten Sundkvist i Jämtland och när jag hyllade filmen om Farah Diba. De anonyma oförskämda inläggen tog jag inte in, det är ju min frihet som bloggägare. Annars vill jag gärna tacka mina kloka kommentatorer och jag är så glad att jag varit vis nog att tillåta kommentarer. Men som sagt - all respekt för den som inte vill. Jag menar bara att det inte är en fråga om vishet utan kanske mer om tid och tålamod och ett visst mått av nyfikenhet på vad andra tänker. Jag gillar dialog bättre än monolog.

Det var som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest ensam

Det kan lätt bli så att finklänningarna hänger längst in i garderoben och alltför sällan får gå ut. Det kan lätt bli så att man inte säger ja till fester för att man blivit så ovan vid att gå ut. Jag tror det där är en negativ spiral. Det börjar kanske med att man skiljer sig och tappar många i bekantskapskretsen. Av någon outgrundlig anledning bjuder vissa kanske bara den ena hälften i det f d paret. Sen kan det också vara så att man är så van vid att vara en del av ett par att man känner sig ensam och obekväm när man kommer alldeles på egen hand, i synnerhet om de flesta andra är par. Så man hittar undanflykter, blir rädd, stannar för mycket hemma.

När jag skriver man menar jag JAG. Så var det först. Det kändes som en bit av mig ryckts loss och som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest. Jag kan tala om det nu därför att såret läkt, även om ärret finns kvar. Jag gillar att gå på fest och de vänner som inte bjöd mig är inte längre mina vänner. I stället har jag de som funnits kvar i vått och torrt och nya fina vänner. Men så fort jag känner den där tendensen att stanna hemma, att bli rädd för att gå ensam till en fest, då säger jag strängt till mig själv att skärpa mig, hittar en anledning att festa och lufta finkläderna.

Min bror - han älskar vintern lika mycket som jag hatar den

Brorsan gillar snö, inte jag. Idag är det sol i Stockholm men trottoarerna är vidrigt isiga. Jag hade inte gått ut om inte fika hos Milton lockat mig till Kransen. Annat är det med brorsan! Just nu sitter han på isen i Jämtland och pimplar. Jag tror inte ens Milton skulle kunna locka mig till något så vansinnigt underligt! Men Peter älskar det.

Fest och dans och glam gör mig pigg och glad!

Fest var det igår. Kära vännen Annika fyllde jämt och bjöd till generös fest. Hon presenterade alla gästerna i ett bildspel med ungdomsbilder. Det var väldigt kul att se de långhåriga unga männen på bild och se de mera tunnhåriga män som reste sig upp på festen och sa jo, det är jag på bilden - det var allt lite skillnad på idag och igår - utom på värdinnan som är helt tidlöst vacker. Själv har jag i alla fall samma frisyr även om det är litet mer av mig idag än förr.
Jag kände inte så många på festen och var glad åt att det var bordsplacering. Har ni varit med på fester där alla som känner varandra klumpar ihop sig i små grupper och man känner sig som i barndomens hemska ringdans: När var tar sin så tar jag min och så blir Eva utan...
Igår var det roliga placeringar med chans att träffa nya människor. Min bordskavaljer bodde i min gamla hemstad - åh Sundsvall! Det var kul att prata om.
Fest och dans och glam gör mig pigg och glad!

Det här är min lördag. Hur blir er?

Ikväll är det fest hos en god vän. Jämn födelsedag, det ska bli kul. Skulle vilja diskutera presentvalet men det går ju inte - tänk om hon läser. Jag har en klänning jag vill ha i alla fall. En galen svart sidenklänning med volanger. Jag såg den hos min favoritsömmerska i Hoi An - en minimal liten volangklänning hängde på en galge och jag föll i trance. "Jag syr en åt dig", sa Thi. Jag bara skrattade. Den var vacker - men den var minimal och det är inte jag. Hon envisades - och den blev underbar och alldeles rätt storlek, sydd efter mina mått.
Hur fin den är det kanske ni inte kan se på mitt lustiga bokhyllefoto - men den är fin och det viktiga är att jag känner mig fin i den.
Så det blir min lördag - en fest. Vad ska ni göra?

Vad har du som är wabi sabi hos dig? Jag har mitt danska teakbord

I ett wabi sabi-hem finns bara sådant som någon tycker om, använder och vårdar. Att bara ha det ostädat, rörigt och att spara på trasiga saker är inte wabi sabi. Varje föremål ska ha en historia att berätta. Minnesföremål och arvegods får sin  plats och vårdas ömt.
I Japan, berättar Sköna hem,  läs här, magasineras ägodelar och byts med jämna mellanrum ut mot de som stått framme i hemmet – så att föremålen inte glider in in glömska och vanans osynlighet. Min son brukar  kärleksfullt säga till mig: "Mamma, du har så fina saker, men varför måste allt vara framme samtidigt?"

Ett föremål som betyder mycket för dig, ger dig den känsla som wabi sabi går ut på. Vad är mest wabi sabi hos mig? Jag väljer mitt danska köksbord i teak från femtiotalet med stolar till. Mamma och pappa köpte det i slutet av femtiotalet och det stod alltid i mitt hem. Inte i köket som hos mig utan på hedersplats i vardagsrummet. Nu finns det hos mig och jag älskar det vackra nu lite slitna teakbordet och de åtta stolarna. På bilden ser ni min familj i femtiotalsmiljö, vid bordet, samma bord jag nu har. Väldigt wabi sabi, väldigt älskat!

Vad har du som är wabi sabi hemma hos dig?

Löpsedlar som är en skam för journalistiken

En ung människa tar sitt liv. Det är något av det mest smärtsamma jag kan tänka mig. Det måste vara en katastrof för hans vänner och familj. Det hände igår på söder. Idag tapetserar en av vår kvällstidningar hela söder med bild av honom, med stora rubriker om hans dödsorsak, med namn. Det är vämjeligt. Det är inte bara usel journalistik, det är totalt oetiskt omoraliskt och en skam för journalistiken. Jag vämjes och skulle vilja riva ner löpsedlarna över hela söder. Den idiot som hittade på denna löpsedel - inser han vilken smärta han orsakar för den familj och de vänner som sörjer. Löpsedeln är i mina ögon en kränkning.

När vi trodde vi nått toppen fanns det nya toppar att sträva mot - lärorikt och mödosamt

Jag tänker på att man lär sig så mycket av att vara ute i naturen. När jag var liten åkte min familj några år på somrarna till Tänndalen i Härjedalen. Vi fjällvandrade. På morgonen gav vi oss av med gåstavar  pappa snidat och matsäck, mamma, pappa, Peter och jag. Vi gick långt. Pappa  pekade en liten bit upp i backen: Titta dit upp  ska vi!
Vi gick, vi trodde det var toppen på berget. När vi kom dit  så såg vi att det fanns nya toppar. Vi satte nya mål, vi gick, vi fick matsäck, vi badade i iskalla fjällsjöar. Vi slogs mot myggen. Någon topparnas topp kanske vi aldrig nådde men väldigt många delmål.

När jag tänker på det är det precis som livet. Man stakar ut ett mål, dit vill jag nå. När man når dit inser man att man inte är framme, det var ju ett delmål helt enkelt. Man tar sikte på en ny topp. Och så fortsätter det.

Härligt eller hur?Bild från  fjällen på sommaren. Skidor åkte vi aldrig vi sommarvandrade bara.

Tim Burtons Alice i Underlandet är en fantastisk fantasi att sjunka in i och njuta av

Jag såg Alice i Underlandet 3D ikväll - Tim Burtons filmiska fantastiska version. Och det var som att stiga rakt in i en saga. Jag tycker filmen är magisk och det är så skönt att se den utan att ha fladdrat med ögonen förbi recensioner som säkert måste klaga och hålla någon slags ironisk distans, Jag ger mig totalt för magin  i filmen. Det är så otroligt vackra scener, smink och kläder och alla  förvandlingar är helt enkelt ljuvliga att se. Som när Alice faller och faller ner genom hålet... Jag satt längst fram på balkong, mitt i raden och med 3D så svävade mirakulösa blommor och fjärilar eller mer läskiga saker emot mig genom luften –. det var underbart att sitta just på balkongplats.
Rädd var jag för sagan när jag var liten, den var så obönhörligt hård tyckte jag då, filmen är förvisso snällare och jag tvekar inte att ta med mig barn på den eller kanske något barn vill ta med mig på den? Hallå barn! Jag vill se om den. Jag bara älskar att sjunka in i en så fantastisk fantasi.

Denna Alice som ständigt fascinerar

Alice : Åt vilket håll ska jag gå?
Katten : Det beror på vart du vill komma?
Alice : Det spelar ingen roll.
Katten : Då spelar det heller ingen roll åt vilket håll Du går.

Jag älskar det citatet ur Alice i Underlandet. Annars älskade jag inte Alice som barn, boken skrämde mig snarare. I vuxen ålder läser jag den på ett helt annat sätt. Alice har alltid fascinerat och inspirerat. Minns ni Jefferson Airplanes? White Rabbit, inspirerad av just Alice på sextiotalet, en helt underbar psykedelisk tolkning av Grace Slick och Jefferson Airplanes? (bilden)
Som ni förstår - kanske? - ska jag ikväll se Tim Burtons Alice i Underlandet i 3D. Jag ser väldigt mycket fram emot hans tolkning!

Längtan till Vietnam - när kommer jag dit igen?

Min bror står just i sömmerskan This butik i Hoi An, han har just ätit en glass på Life resort som ligger intill. I min känsla förflyttar jag mig till Hoi An. Solen, de dammiga gatorna, kvinnorna i sina konhattar, trafiken, livet.... nu ska de nog fika på Moon snart, vattenmelondrinkar och kanske en bananpannkaka... jag är så glad för deras skull och kan inte vänta på att höra Erling 11 berätta sina intryck av Vienam för mig. Det blir en livslång  kärlek när man åker dit. Ellen var 13  första gången hon följde med mig... och sen har hon varit tillbaka många gånger. När kommer jag dit nästa gång?

Kan en kärlek också vara ens allra bästa vän

Man genomkorsar livet, förälskar sig, drabbas av passioner, sviker, blir sviken, man är i kärlekens våld. Jag undrar om jag en dag vaknar upp och tänker att det viktigaste av allt - det var nog vänskapen ändå. Den hållfasta, trofasta, den som lyssnar och stöttar, där man ger och tar.  Så är det nog.
Min dröm är att min kärlek också är min allra bästa och mest pålitliga vän. Jag trodde att det var så en gång men det var fel. För den skull behöver jag väl inte sluta hoppas?

När alla mina nära vänner var killar men jag insåg att jag var DEN ANDRA i deras ögon

Idag har jag nästan bara kvinnliga nära vänner. De allra flesta av mina närmaste är kvinnor i olika åldrar med olika bakgrund. När jag gick på gymnasiet i Sundsvall var det inte alls så. Min bästa vänner då var killar. Jag älskade att vara deras bundsförvant, Olle, Olle, Christer och Uffe, vad kul vi hade och vad jag älskade att vara deras vän, deras delaktiga. Jag såg mig som en av dem, men jag hade ingenting förstått. De såg mig inte som en kompis - fast Olle S brukade kalla mig Yngve. De såg mig som en söt tjej, vän också, men mer söt tjej. De tog med sig sina flickvänner på fester. När jag fattade skillnaden var en gång när jag ville ta med mig den kille jag just börjat gå ut med. Men han fick inte komma med på festen. Vilken chock det var. Jag var inte en av dem. Jag var den andra. Det tog mig lång tid att komma över det.
Men några av de killarna är fortfarande nära vänner till mig. Så blev det i alla fall. Vi träffas inte så ofta men vi delar minnen och jag ser oss som sammansvurna. Ikväll ska jag träffa C och U - jag är glad för det. Lustigt nog finns inte en enda kvinnlig vän från gymnasiet kvar i min vänkrets. Det är något jag undrar över ibland. Vad tänker ni om detta?

När ljuset tänds och visar mina tårfyllda ögon

Temat böcker och tårar var engagerande. Nu är det så många olika kommentarer på det inlägget att jag måste få ta upp en som Victor och jag skojar om just nu - men lite på allvar är det! Vi brukar någon gång gå på pressvisningar av filmer (ja var och en för sig alltså, inte tillsammans). Jag har ofta tänkt då att alla är så coola - om man med cool i detta sammanhang mer menar oberörd. Det är nästan aldrig någon som gråter och folk reser sig upp med vanliga ansikten och går ut. Jag tycker det är jobbigt att gråta på bio. Jag tycker inte om att ljuset tänds över mina tårdränkta kinder. Jag tar för säkerhet skull aldrig maskara på mig när jag går på en sorglig eller möjligtvis sorglig film - man kan ju aldrig veta vad som sätter igång känslorna. Det som är bra med pressvisningar eller bio mitt på dan är att man kan sitta ganska ensam och gå helt upp i filmen. Jag har kompisar som pratar om filmen vi ser medan filmen visas... det är svårt. Jag vill verkligen sitta i min lilla bubbla och gå in i filmen, uppleva den. Men att plötsligt prata kanske också är ett sätt att distansera sig från känslor man inte klarar av? Är man ironisk är man ju inte lika gråtbenägen, kanske?

Jag härmar andra bloggare och gör en tidsresa

"Sol - och allt blir lättare. Snön har smält undan. Jag ska ta en promenad med Elin. Sedan yoga och fika med en vän. Varför känns allt så mycket lättare idag än igår? Jag vet inte. Men det är som om våren kom med sin kvast och sopade undan gammal dysterhet. Nu är jag mig själv igen, full av hopp."
Så skrev jag för precis ett år sedan. Jag härmar bloggarna En annan sida och Linda K som kollat vad de skrev i bloggen den 1 mars tidigare år. Jag har bara 1 mars förra året att plocka fram. Då tyckte jag som ovan. Dessutom skrev jag beundrande om Indiska Bbliotekets utgivning av böcker av indiska författare i Sverige.
Jag är förvånad över att jag bara bloggat i ett och ett halvt år. Det är som en viktig vana nu. Vad gjorde jag innan? Skrev dagbok förstås - men bloggen ger mig något annat. Fantastiska bloggvänner och kontakter bland annat. Ett ljus i mörket denna dag som inte är solig som för ett år sedan.

Kanske dags att erövra pappaprivilegiet med en tupplur mitt på dagen

Jag brukar nästan aldrig sova middag, nånstans inne i mig finns en sträng moralist som säger att det är syndigt att gå och lägga sig mitt på blanka dagen, som man sa förut - säger man så nu, blanka dagen? I alla fall är det konstigt att jag tänker så eftersom min pappa varje dag promenerade hem från sitt arbete på Dagbladet i Sundsvall, till en väntande lunch, sen lade han sig på dyschan i vardagsrummet med en tidning över ansiktet och sov gott i en kvart. Efter det studsade han upp och promenerade raskt till jobbet. Vilket liv, eller hur, för männen då med hemmafru! Min mamma sov aldrig. Hon lagade lunch, sedan diskade och städade hon men jag har inte en enda minnesbild av att hon låg på dyschan och vilade - inte förrän hon var mycket gammal och då ursäktade hon sig alltid lite.
Men nu visar sömnforskning hur bra det är för inlärningsförmågan med den lilla tuppluren mitt på dagen. Se här.  Idag snöar det och yr förskräckligt utanför mitt fönster.

Kanske det är dags att bryta en lång tradition och ägna sig åt det som jag såg som patrarkal middagslur, ett pappaprivilegium, idag?