Läs Lotta Lundgren och skratta dig frisk

Om du som jag är sjuk och vill skratta dig frisk har jag ett hett tips. Läs Lotta Lundgrens matbok Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. För att vara ärlig så stod den i min kokbokshylla, present från Elin. Men jag har inte riktigt ägnat mig åt den förrän idag. Kanske påverkad av att jag tyckte Lotta Lundgren var totalt hänförande i Babel häromsistens. Rolig och smågalen och väldigt befriande sig själv. Hon lät sig inte fållas in utan skapade  ett eget rum omkring sig. Sånt gillar jag.

Nu började jag bläddra. Boken är så snygg! Recepten härliga och helt i min smak, synen på matlagning likaså. Vad jag missat förut är hennes sjukt roliga kommentarer. Jag satt där i soffan och skrattade och blev allt friskare.

Så vill ni ha kul och dessutom bli inspirerade att laga av det ni har -  gott och härligt och vackert ... slå då till och köp Lotta Lundgrens bok! Underfundigt, vackert, gott och absolut på alla nivåer hälsobefrämjande, för vad gör dig friskare än ett gott skratt!

Ja ni vet säkert att hon är en av programledarna i Historieätarna.
En ny bok av henne utkom i höstas, Tio lektioner i matlagning, längtar efter att läsa!!

Maria Montazami till Gudrun Schyman: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie"

Är man sjuk så ser man på teve. Det är väl en regel och helt tillåtet även under dagtid?
Skriver så för att jag, precis som min mamma, skäms om jag ser på teve på dagen, det kunde vara okej för henne om hon samtidigt stickade. Så är jag uppfostrad.

Men nu såg jag just det här programmet på kvällstid. Det var en upplevelse. Maria Montazami har ju tagits till svenska folkets hjärta. och snart tror jag det blir en serie i USA med Montazamis i Sverige då allt bisarrt vi gör får vara med. Som Kardashians ungefär ... men mer svenskt då??

I alla fall, igår gjorde Maria och Gudrun Schyman en tårta tillsammans. Bara en sån sak. Och talade feminism. Jag älskar oväntade möten. Maria blev djupt chockad över att Gudrun slickade på sina fingrar "inför tevekamerorna!!!" - men i slutet av programmet tog även hon detta djärva steg. Och tyckte om det.
Och vet ni vad hon sa när Gudrun frågade om hon var feminist: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie."

Här kan ni se mer om Gudruns och Marias samtal, tårta och fingerslickning och till och med få receptet. Lånade bilden från TV3. Bingo Rimér var också med men han sa, inte oväntat, inte en enda sak av intresse.

Lunginflammation stod inte på önskelistan

Just lunginflammation var väl inte det jag just nu önskade mest. Men det fick jag. Klagade till min doktor, nu får det ändå räcka ...
Vissa år är skitår, svarade hon och skrev ut penicillin och en hostmedcin som gör att jag känner det som om mitt huvud sitter i en madrasserad cell.

Men jag blir omhändertagen.

Igår såg Ellen och jag de sista otroligt spännande avsnitten av Breaking Bad. Jag har många olika synpunkter på denna serie, men den är verkligen skickligt dramaturgiskt uppbyggd och faktiskt alltmer spännande ju mer man ser. Och det är alltid lite sorgligt när man ser det allra sista avsnittet.

Idag kommer några andra ompysslare. Men segt är det, det måste jag säga.

Än klappar hjärtan - och som jag grät

Jag vet inte om det är jag  som missuppfattat något jag läst. Men jag trodde Helena von Zweigbergk sa att hon med Än klappar hjärtan ville skriva en lyckligare bok än de smärtsamma relationsböckerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte längre här. Två bitande romaner om skilsmässa med stark igenkänning.
Så när jag nu idag, i alla fall nästan, stod på benen ville jag läsa!
Jag började på Än klappar hjärtan och jag hann inte långt förrän mina tårar började rinna.
Den här romanen handlar om tre systrar, deras män och barn och deras mamma i ett kritiskt och dramatiskt skede i livet. Plötsligt lossnar fördämningar, gamla hemligheter kommer fram i ljuset och det finns inte längre tid för förställningar och spel.

Så skickligt och inkännande skrivet och så underbart att möta en hel grupp människor och se livet ur deras olika perspektiv.
Jag tänker inte berätta vad den handlar om för jag vill själv inte ens läsa på böckernas baksida där texten så ofta förstör en känsligt uppbyggd intrig.

Men jag kan säga att jag blev så berörd och jag tycker Helena von Zweigbergk skrivit en smärtsamt fin  roman med temat hur hemligheter vi döljer för varandra ligger där och skaver, i åratal, decennier och ger skador djupt in i själen. Inte bara på dem hemligheterna direkt berör utan på hela familjer. Det handlar om hur viktigt det är att prata, att söka efter den ärlighet man kan. Och också att våga stå för den man är.
Så skenbart lätt det är att inbilla sig att man har monopol på sanningen som oftast är mångfacetterad som en kristall. Vi vill skydda våra liv, kanske av rädsla, kanske av feghet. Och det blir så fel.
I den här bokens prisma lyser och glöder det av olika människoöden som alla berör mig.

Och som jag grät ... Jag tycker ni ska läsa den!

Virkar gröna och vita rutor och vill bli frisk

Tycker verkligen inte om att skriva om sjukdomar. Eller att klaga. Men nu är jag kraftlös som en kokt spagetti, har huvudvärken från helvetet och feber och det bara pågår.
Jag är så dum! Jag vet ju att jag inte har någon mjälte =är extra infektionskänslig), ändå går jag inte och tar sprutan.
Och blir sjuk.

Seg i huvudet. Klarar inte ens mina vanliga korsord, orkar inte läsa, inte skriva så klart. Det jag gjort är följande:
1. Virkat gröna och vita rutor till en Hammarbykudde till Miltons nya rum. Den blir sådär men han blir nog glad.
2. Idag har vi sett sista säsongen av Breaking Bad, Ellen och jag. Sex avsnitt på raken. Ohyggligt spännande.

Nu sitter jag i alla fall upp. Jag blev uppiggad av ett gulligt svar på mitt förra inlägg från Tinka med tips om en jättetrevlig blogg.


Alla är sjuka, jag vet. Svinnovember, som min bror brukar säga.  Nu vill jag bli frisk!!

Under den gråa ulliga pläden

Om någon eventuellt undrar över min tystnad så beror den på att jag ligger under en grå ullig pläd och skakar. Någon slags influensa helt enkelt och de tankar jag tänker är lika ulliga och luddiga som min pläd. Men jag dricker varma drycker och försöker återhämta mig.
Krya-På-Tips mottages tacksamt!

Mina elefanter och jag och skrivron

Jag undrar om det är hösten eller ålder som gör att jag har ett sådant absolut oavvisligt behov just nu att få någon slags ordning. Det är inte helt lätt. Jag älskar mina saker och man samlar på sig en del.
Men just nu röjer och sorterar jag, skapar plats och måste det för att kunna andas. Så känns det.
Förra veckan var det skrivbordet. Jag har haft massor med pennburkar, små pryttlar, kontorssaker mm på den fina hyllan på mitt skrivbord. Nu kände jag att det störde min blick.
Jag måste ha något med mera tyngd. Och vad har mera tyngd än elefanter? Jag flyttade ner mina afrikanska elefanter som jag köpte en gång i Sydafrika och de gillar att bo på hyllan framför mig. De känt sig lite osynliga ett tag, meddelade de. Nu tågar de fram alldeles framför mig på led.
De är datumelefanter. Varje månad ska man vända på en elefant så att man ser hur många månader som gått. På bilden står novemberelefanten åt fel håll men jag brydde mig inte om det, han får stå så på bilden. Snart tågar de åt samma håll allihopa. Men i januari är det dags att vända på elefant nummer ett.

Små vardagliga saker piggar upp mig.
I soprummet där man inte får ta saker (dum lag!) hittade jag igår ett jättefint gammeldags syskrin, där fick alla nålar, knappar med mera plats. Och den gamla sylådan med små fack blev en otroligt ordentlig sminklåda.

Ja ni förstår, sortera, kasta ordna. Det kanske är så mycket kaos i mitt huvud just nu att omgivningen måste vara välstädad. Vad tror ni?

Ska jag gå i ide som ett litet Mumintroll?

Regngråa skyar över Stockholm idag, allt var grått när jag vaknade och jag var trött. Gick en promenad med ett ljummet regn som piskade mitt ansikte och tänkte dystra tankar. Svinnovember kallar min bror den här månaden och jag har svårt med mitt humör. Det känns sorgesamt och långsamt och gruvsamt inför vintern. Vi borde nog göra som Mumintrollen. Bädda in oss för vintern, sova tillsammans i ett stort varmt hus under mjuka bolster och vakna när våren spritter i våra kroppar.
Så känns det idag. Ensamt och grått. Skiner solen i morgon lovar jag att ett gladare jag skriver några rader. Det är märkligt hur mitt vanligtvis ganska glada och jämna humör dippar när det mörknar.

... och av bokstäverna bildar man ord, mirakel

Allt är för tillfället bokstäver i min lille mans liv. Det är fascinerade. När vi åker buss letar han skyltar hela tiden och stavar sig fram. När han badar gör vi ord på väggen med självhäftande bokstäver. På kylskåpet finns andra bokstäver och bästa leken är att jag gör korta ord som han får läsa. Och han älskar att samma bokstäver kan bli så många ord.
Han står på tröskeln till en alldeles ny värld av böcker och läsande och det är så roligt att vara med.

Mitt livs mening

"När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.
Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer."
Så fint skriver min vän Enn Kokk i sin mycket läsvärda blogg.

Jag håller med. Och jag utvidgar barnbarn med barn också.
Det som ger mitt liv dess djupaste mening det är mina barn och mitt älskade barnbarn.

Jag hatar verkligen att ramla

Jag vurpade över skostället jag glömt ställa tillbaka, gjorde en luftfärd och hamnade med hakan i en pall som inte heller skulle stå där. Ursäkta, en liten klagan bara.

Jag röjer hemma för att få ljus och luft, flyttar på saker, men igår var jag så trött /infektion, penicillin/ att jag bara inte orkade göra klart. På kvällen när jag var på väg till sängen såg jag att det lyste på balkongen så med raska steg skyndade jag dit genom den mörka korridoren utan att se de hinder jag själv lagt dit. Och flög.

Nu har jag ett stort fett blåmärke på hakan och stukad självkänsla.
Jag hatar verkligen att ramla. Känner mig så totalt dum och misslyckad. Det kanske är därför jag avskyr den dumma hala isiga vintern då man inte kan gå som en normal människa?
Äsch nu är det slut på klagan, jag sminkar över blåmärket och tar en promenad.
Tro gärna att mitt blåmärke är en boxningsskada, tro bara inte att jag är så klumpig att jag helt nykter snubblar i min egen hall :)

Vi hade sex, det betyder inte att vi ska äta frukost ihop - Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande

Vilken ångestbok det är, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, en roman om kärlek.
För mig är det mer en bok om besatthet än kärlek, kanske en vilja till kontroll också.
Ester älskar Hugo som inte älskar henne. Men att han gör det - det vill Ester gärna tro.
Hon tolkar varje tecken från honom som bevis på att han nog vill ... ändå. Hon ser löften där inga finns och kräver förklaringar. Hon skickar SMS, hon väntar på svar men får inga.
Brrr. Smärtsamt skickligt kartlagt, man kan inte undgå att tänka på liknande fadäser man gjort någon gång och ångrat. De gånger man velat se kärlek som inte funnits, eller försvunnit. Eller när man inte haft kärlek att ge.

Jag utlovade en "frukost" till. Här är ett citat ur ångestfrukosten efter deras första natt, han vill gå, hon vill ha honom kvar.
Får ni ont i magen som jag av att läsa eller?

"Hon sa:
– Vad vill du ha till frukost?
Han sa
– Jag vill inte ha frukost. Jag ska hem.
– Men jag har allt möjligt här. Müsli, yoghurt, bär och frukt, bröd, pålägg, kaffe.
– Jag ska jobba.
– Det ska jag också. Jag jobbar varje dag precis som du. Frukost måste man ändå äta.
– Jag tar något när jag kommer hem.
– Du kan ta något här. Så kan du börja jobba så fort du kommer hem. Du förlorar ingen tid på det.
– Jag äter inte så mycket till frukost. Det är inte viktigt.
För mig är det viktigt, tänkte hon.
 – Frukost är liksom mer än att bara äta, sa hon.
– Frukost är energi så man orkar fram till lunch, sa han.
Hon såg att han ville bort. Det fanns därför ingen övertalning kvar i hennes ord när hon sa:
– Nej, det är mer än energi. Och det är exakt därför du skyndar härifrån nu."

Så vasst fångat, jag kan se mig själv både som den som vill bort, fort, och den som är kvar. Så rasande skickligt blottlagt. Lena Anderssons roman rekommenderar jag. Men var beredd på igenkänningsångest både om du är den som älskat för mycket eller som inte älskat alls utan bara ville ha ett litet äventyr som spårade ur.

Chimamanda var själv En Hel Gul Sol

Det var glädje, kraft och inspiration att lyssna till Chimamanda Ngozie Adichie igår på Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Hon har en utstrålning av kraft, energi och glädje som totalt smittade hela publiken. (Det syns på min bild trots att den är suddig eller hur).

Alldeles makalöst tycker jag. Jag älskar hennes böcker, En halv gul sol och Lila Hibiscus slukade jag och det är stora läsupplevelser. Dels allmängiltiga romaner, dels romaner som ger en helt annan inlevelse i människors liv i Afrika, ett ämne vi sorgligt ofta försummar.

Hon är född i Nigeria men har studerat i USA. Och det var först när hon kom till USA som rasbegreppet blev så tydligt för henne. Hur hon definieras efter sin hudfärg. Jag ser nu så fram emot att läsa den roman som just kommit, Americanah,  om kärlek, ras och identitet i nutidens Afrika och USA.

Hon berättade igår att den handlar mycket om hår ... hur påtagligt det blir där för henne att hon bedöms efter hudfärg och hår. "Hade Michelle Obama låtit håret växa och haft det mera naturligt hade Obama aldrig vunnit," menade hon. Då hade håret fått en så kraftfull politisk udd av black power.

Frukosten som en bild av livet - del 1

Frukosten denna viktiga älskade måltid. Jag älskar att äta frukost. Men frukosten kan också användas som en metafor. En bild av ett samhällsfenomen. Det gjorde Lars Ryding i SvD igår. Han, liksom jag, avskyr de nuvarande partiledardebatterna. Tänk en gång i tiden samtalade de med varandra, partiledarna, utbytte väsentliga debattfrågor. Det var nästan informativt. Nu är det bara ställningskrig. Ett möte mellan monologer, som Ryding träffande beskriver det.
Ni kan läsa hela kolumnen här. Den är klok och bra och jag håller med. Här nedan följer frukostscenen. Låt mig slippa sådana frukostar. Och partiledardebatter.

"Partiernas hel- och halvkändisar är numera mycket drivna, alltså coachade, på det där med att bara föra fram sina egna tankar och inte svara på motståndarens direkta frågor – inte dras in i de andras agenda”, antar jag att coacherna säger.
Det skapar ingen diskussion utan ett möte mellan monologer. Kolossalt improduktivt. Så här skulle det låta om den tekniken tillämpades vid frukostbordet:
Den ena: Marmeladkladd på bordet där. På min sida är det rent. Varför torkar du inte upp?
Den andra: Jag har en fråga till dig. Vem är det som gång på gång lägger osten oskyddad i kylskåpet?
Den ena: Teet var kallt igen. Jag värmer alltid kannan. Det skulle bli mycket bättre om jag fick ta kannansvaret.
Den andra: Jag fick inte svar på ostfrågan. Problemet bara växer. Om jag fick bestämma skulle antalet torra ostkanter minska till noll.
Den ena: Svara på min fråga! Ljummet te år 2013 är en skandal!
Den andra: Brödskivorna är för tjockt skurna. Det är inte mitt fel!
Och så vidare, och så vidare i 325 dagar…"

Idag reser jag i tankarna med musikens hjälp till mitt Frankrike

Åh det franska språket. Ibland måste jag bara få lyssna till franska, läsa franska, njuta av det vackraste språk jag vet.
Ett språk som inte bara är ett språk utan ljuva minnen, nostalgi och drömmar för mig. La douce France, ljuva Frankrike som sannerligen inte är ljuvt. Ett tufft land idag präglat av högervindar och främlingsfientlighet.
Men i mina drömmar och i min kropp, där lever ett annat Frankrike, La Douce France, min ungdoms Frankrike, mina drömmars och längtans ljuva land.
Så denna morgon lyssnar jag till Ann Sofie von Otters nya franska skiva som jag läste i DN om i morse. Ska se om jag hittar länken.
Men musiken finns redan på Spotify (jag älskar Spotify, jag har flera listor där med fransk musik, gamla älskade schlager, chansoner, sådant som jag hört genom livet!).
Leta på Ann-Sofie von Otter och på Douce France på Spotify eller You Tube om du är en frankofil som jag.

Skrider så fint över gränser och genrer

Mitzi i mitten höll jag faktiskt en liten tumme för när nomineringarna till Augustpriset kom. Den är skriven av Mårten Sandén som skriver många fina böcker för barn och ungdomar. Jag gillar hur han skiftar mellan olika kategorier och olika slags böcker. Kanske mest känd för Petrinideckarna, men han har skrivit mycket annat. Han är också en person som ofta skriver klokt och tänkvärt om barnlitteratur, en eftertänksam person som jag uppfattar det.
Dessutom gör han något helt annat, han skriver också musiktexter. Plötsligt såg jag honom i rutan under en Melodifestival, då var han textförfattare till Alcazar (Stay the night) och han har också spelat i olika band. En sån kontrast till hans nuvarande framtoning i snygga lite old fashioned välskräddade kostymer och kavajer. Gränsöverskridare, det gillar jag.

Men Mitzi då. En liten flicka som hamnar mitt emellan föräldrarnas gräl. Den barnsliga pappan sätter sig och tjurar på balkongen. Mitzi  och hennes farfar är fina vänner, de spelar bland annat schack ihop. Nu inser de att de måste ha en plan för att skrattet ska komma tillbaka till Mitzis familj. Så fint och ömsint skrivet.

När jag läst den så hittade jag i min hylla  De dödas imperium, den tredje delen i en serie om den märkliga Jannike. Nu 18 år. Kär i en flera hundra år gammal man som ser ut att vara lika ung som hon men visar sig vara vampyr. Hon löser förbannelser, reser genom tiden. Ja det är en märklig och härlig och skrämmande värld Mårten målar upp. Både skräck och science fiction, socialt patos, kärlek ... genreöverskridande. Det är galet att börja med den tredje boken, jag vet. Men nu ska jag läsa de två första också, Den femte systern och Det viskande barnet.

Jag som paparazzo .... med lyckliga döttrar

Igår var jag paparazzo med min lilla mobil.
Vi var på en alldeles underbar mottagning/release för en ny bok. Diktsamlingen Vid slocknad måne av Corrado Calabró som Elin och John Swedenmark tillsammans översatt från italienska. (Ja dotter och bror om någon undrar).
Igår var författaren själv här och boken presenterades vid en fin uppläsning på vackra Hallywylska museet. Björn Granath läste deras översättning som klingade vackert och Corrado själv läste på italienska.
Det kändes alldeles väldigt högtidligt och storstilat.
Och Ellen, hon var lycklig. En av hennes favoritböcker är Meteorer av Horace Engdahl, nu fick hon en pratstund med honom om den boken.
Och Elin och John (tv) fick en pratstund med författaren som de ägnat så mycket tid och skaparkraft åt att översätta.
.

När jag insåg att jag är Riddar Lancelot

För att fördriva den väldigt tidiga timme när jag vaknat så gjorde jag en test på Nationalencyclopedin, vilken fiktiv figur man var. Jag blev helt enkelt Riddar Lancelot. Kanske lite otippat tänkte jag, men trevligt.
Lancelot är en av riddarna kring runda bordet. Är emotionell och förblindas av kärlek.  Jaha!

Sedan gjorde jag en liten suck-uppdatering av min status på Facebook och undrade klagande varför ingen tog mig med till en solig ö?
Detta föranledde en rak, rå och vänlig kommentar från vännen Karin som påpekade att jag nog alltid varit helt i stånd att själv hitta och ta mig till soliga öar.
Väntade jag månntro på en riddare?
Sedär, allt föll på plats.   
Det är bara att inse att just riddare är det lite tunnsått med i min omgivning.
Man får själv vara sin egen bästa riddare.
Klart jag uppvaktar mig själv och för mig till en solig ö.
Hänger du med, Karin?

På vilka oväntade ställen slår er shopping-gen till?

Jag skulle vilja veta: Har du en shopping-gen?
Jag menar, grips du ibland av ett alldeles oavvisligt behov att bara köpa någonting ...
Det kanske man inte ska erkänna, i stället blygsamt säga att nej jag håller min hushållsbudget och gör inga avsteg från den.
Tyvärr, det gör jag. Avsteg alltså.
Gärna när jag är som pankast.
Jag kan ibland behärska mig länge, sen slår det till. Ibland på så luriga sätt att jag inte fattar att jag shoppar. Att jag fått ett anfall.
När barnen var små var det ofta så att jag köpte strumpor och underkläder till dem när jag fick ett anfall, då var jag ju snäll samtidigt. Eller?
Nu upptäckte jag idag när jag var på SÖS och kollade ögonen och sedan slank in på apoteket för att köpa en liten sak men kom ut med en stor grön kasse: Apoteket kan också vara ett shoppingtempel. Det ena efter det andra slank ner i korgen. Väldigt nyttiga saker, intalade jag mig själv, saker jag länge egentligen behövt.
Ganska dyrt blev det och jag inser vilken obotlig konsumist jag är... Gick inte in i en enda affär på väg till och från sjukhuset, men föll dit på apoteket.
Så jag undrar, ni som känner igen er, har en shopping-gen, vilka oväntade ställen finns det där er gen slår till och däckar er? 

Om stalkers och kärlek och minnen

Jag djupdyker i min historia och det är lite omskakande. Nej, det är ingen roman på gång om det. En intervju helt enkelt där en trevlig journalist ville prata med mig om hur det var att bli stalkad av en kvinna som var kär i min man. En historia som ligger i mitt minneslager förstås, men som jag inte så ofta tänker på nu. Men det var obehagligt då.
De frågor jag fick gjorde också så klart att jag började fundera på det liv vi hade ihop, mannen som är far till mina barn och jag. (Se bröllopsbilden)
Kanske är det tiden som lägger en försonande vacker slöja över det jag inte vill minnas.
Men när journalisten frågade om jag blev svartsjuk över vissa kvinnors mer eller mindre påträngande uppvaktning av min man, så kan jag med ett visst lugn svara nej. Jag visste, och vet, alltid att det var vi två som hörde ihop. Vi som träffades av en slump och aldrig glömde varandra.
Sen gör livet en massa saker med en, man går vilse på märkliga stigar och plötsligt vandrar man inte längre hand i hand.
DET är sorgligt.
Men det är livet helt enkelt.
Men att kärleken fanns, och finns, mellan oss det är inget som någonting någonsin kan sudda ut. Hur vi än lever idag.
Må stalkarna också ha fått frid i sina oroliga sinnen.

Poesi och prosecoo, dikter och mingel

Samarbete är grejen i min familj. Igår var jag på release för en ny diktsamling, Vid slocknad måne,  av den italienske poeten Corrado Calabrò. Det vackra blå omslaget antyder att det maritima har en central roll i hans poesi. Havet står för en fysisk förnimmelse av barndomen men är även en mytiskt laddad symbol för människans vilja att nå bortom sina gränser. 

 

Boken är så fint översatt av Elin Swedenmark (dotter) och John Swedenmark (bror) och igår var det release för den på en mysig italiensk bar på söder. Poesi och prosecco.

Snart kommer Calabró till Sverige, då blir det ännu mer minglande och releasande.

 

Releasen igår ägde följdriktigt  rum på ett nytt favoritställe Piccolo Metro på söder. En äkta italiensk vinbar med aperitivo, en massa goda smårätter som tilltugg.

Loppis på Söder och när Zac fick loppor i baken i Calcutta

Det var loppis på min gård och jag blev glad. En del av grannarna där jag bor kastar så fina saker i grovsoprummet. Det här var bättre användning=återanvändning. Sedan gick vi en lång promenad längs vattnet, vännen E och jag, förbi Fotografiska, till Gamla stan. Vi drack underbart Darjeeling på Tehuset Chakana i Gamla stan. Sedan gick vi hem igen.
En  vanlig söndag, fylld av frid.
Nu i kväll såg jag Babel med ett alldeles underbart inslag om indiske författaren Tagore. Så skönt att Babel idag släppte de tramsreportage de haft en tid och i stället gjorde ett så fint folkbildande reportage. Mer sånt tycker jag. Släpp tramset och försöken att skoja till det. Det här var mycket roligare.
Och oj vad jag längtade tillbaka till Calcutta när jag såg reportaget om Tagore. En så märklig indisk stad som jag besökte tillsammans med mina vänner Helen Rundgren och Zac O´Yeah för några år sedan och blev fascinerad. Det var en sådan sällsam blandning av kultur, förfall och framtid.
Men mest minns jag kanske när vi fikade på ett av de mest kända gamla tehusen och Zac fick loppor i byxorna och måste rusa hem till hotellet. Aldrig har jag sett någon lämna ett tehus med sådan fart ...

Jag är lycklig när jag går in i den värld jag skapar

Visst är det jobbigt ibland att skriva. Visst är det så att man undviker skrivbordet och prokrastinerar. Ändå är det så att när jag väl tagit mig fram dit, sätter mig ner och skriver, går in i en annan värld som inte finns, men finns ändå. Då är jag lycklig.
Kanske ersätter skrivandet ibland något annat som saknas i mitt liv. Kanske började jag skriva när jag hade problem i livet och ville skapa ett eget rum där jag hade kontroll.
Vet inte, vet bara att jag älskar att vara i de världar jag hittar på och ibland tycker att de är mer verkliga och roligare än vardagen.

Undra på att Nordea och storbankerna får usla betyg av sina kunder

Dagens Gnäll: Jag ville ta ut en summa egenförtjänta pengar från mitt personkonto för att betala några utgifter jag har. 40 000 kronor. Det visade sig vara svårt att ta ut den summan från banken . Det Nordeakontor jag använder "sysslar inte med pengahantering" .
När jag ringer Nordea för att kolla bollas jag mellan olika svarare. Jag blir hängande utan svar i en tyst mobil i över tio minuter i väntan på att den "komplicerade" frågan ska kunna besvaras.
Ringer igen, då kommer så småningom en banktjänsteman i luren och frågar vad jag ska ha pengarna till.
Men herre gud Nordea, ni har inget att göra med jag vill ha mina pengar till.
Det var 40 000,  inte fyra miljoner jag ville ta ut.
Madrassen nästa ...  för inte får jag anständig ränta på mina pengar heller på lönekontot hos Nordea.
Undra på att de stora bankerna får usla betyg i kundundersökningarna.

"Vi är bäst" är bäst, jag tokälskar den här filmen

Vet inte vad jag väntade av Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst baserad på den tecknade serien Aldrig godnatt av Coco Moodysson.  Men jag vet vad jag kände när jag gick ut från biografen. Jag bara älskade den! Det var lycka att se den.
Det handlar som de flesta säkert vet om tre tolv-trettonåriga flickor i början av åttiotalet som startar ett punkband i opposition mot att bara pojkar fick speltid på fritidsgården.
De vägrar att acceptera begränsningarna för flickor, att man ska vara söt och anpassad. De lever ut sin frustration, de vill så mycket och det är ljuvligt att följa dem. Det är scener i denna film om gör mig helt lycklig när de vågar säga ifrån, när de stöttar varandra och just det stödet ger dem kraft att orka bryta mot alla föreställningar om hur flickor ska vara.
De tre flickorna (se bilden: Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne) är fullständigt suveränt spelade. Musiken i filmen är så rätt. Tidsstämningen är perfekt uppfattad och skildrad.
Nu överdriver du väl, säger ni?
Se den själva, säger jag.
Jag tokälskar den här filmen. Den gör mig lycklig helt enkelt.