https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 30 april 2013

Filmen Renoir - vilket gubbigt SÖMNpiller

Ytterligare en film om det påklädda manliga geniet och de avklädda unga kvinnorna ...

Jag har sett Renoir som presenteras som en fransk kärleksfilm. Sömnpiller skriver jag i rubriken. Dessutom riktigt gammaldags, när gjordes denna film, för vem? Den handlar om konstnären Renoir och hans son som blev filmregissör, men mest handlar det om kvinnor att ligga eller inte ligga med, att klä av, att betrakta.

Har vi inte sett tillräckligt många filmer om de manliga genierna? Här är en till. Det tar aldrig slut. De manliga genierna - och så "bifigurerna", kvinnorna, som bokstavligen bär, föder och matar det gamle geniet och hans svårmodige son.
Den gamle konstnären pratar lyriskt om skönheten i den unga kvinnans hud.
Och ja, vad trodde ni? Det är väldigt många nakenscener i vackert motljus med den vackra rödhåriga kvinnan och utsvävningar om skönheten i hennes bröstvårtor /som ljuset speglas i nämligen/.

Kvinnan som tjänar, vårdar, stöttar, gör allt skitjobb också, och naturligtvis kvinnan som betraktas, den unga nakna kvinnan betraktad av män. Män som skapar gudbevars.
Gud så trött jag blir!!!!
Vilket ärkepekoral. Förvisso filmat i vackert ljus i de mest förtrollande omgivningar - men utan att ha någonting att berätta som vi inte hört och sett förut.


måndag 29 april 2013

Möt hans blick, en värld utan våld vill jag ge honom


... "om det fanns något som kan rädda oss så är det en treårings blick, allt det dyrbaraste som människosläktet förfogar över, den största sårbarheten och styrkan kan finnas i deras ögonfärg, vi borde aldrig fatta viktiga beslut utan att titta in i såna ögon."

ur Människohjärtat av Jon Kalman Stefánsson

Jenny skriver till mig när jag tipsar om en kriminalroman som är bra men gör mig rädd: "Åh jag försöker undvika hemska böcker eftersom jag bara blir rädd och jag tycker inte rädsla tillför något vackert till min personlighet... äh jag tycker inte om att vara rädd längre helt enkelt..."

Just vad jag kände när jag lät lampan lysa efter läsning för att jag var så rädd, just vad jag tänker när jag kastar mig på avstängningsknappen när det är deckare i rutan. Jag vill inte bli skrämd. Verkligheten skrämmer mig redan, det är så mycket vi möter där som är så långt ifrån den värld vi drömmer om. Så varför öka rädslan med ännu mera fiktivt underhållningsvåld? Säger jag som skrivit många deckare. Men så känner jag. Och jag tar till den vackraste bok jag läst på länge, Människohjärtat, en bok som hyllar kärleken på ett djupt meningsfullt sätt, och jag ser in i en älskad treårings ögon.
Möt hans blick!
En värld utan våld, det vill jag ge honom.

söndag 28 april 2013

En skräcklegend får liv igen - och skapar död

DavidsstjärnorUpptakten i Davidsstjärnor är så läskig och spännande att jag sover med lampan tänd. Tyvärr denna gång så håller inte intrigen boken ut. 

Kristina Ohlsson är  en av mina favoriter bland svenska spänningsförfattare. Nu finns hennes  sjätte bok, Davidsstjärnor med samma intressanta polisutredare som man lärt känna i tidigare böcker, Fredrika Bergman och Alex Recht.
Boken utgår från en legend om en papperspojke som får liv om natten och rövar bort barn och dödar dem.
En skräckhistoria bland små judiska barn, en nästan glömd legend som plötsligt verkar få liv igen i Stockholm idag - och skapar död. 
Den spännande täta suveräna inledningen får tyvärr en upplösning där alltför många disparata trådar ska knytas ihop, fort går det på slutet och det är inte alls i nivå med inledningen. 
Allt ska allt lösas upp på ganska få sidor och jag tycker inte att hon klarar av att skapa ett trovärdigt slut. 
Det blir för mycket, för rörigt, för plötsligt. Det är inte så snyggt grundlagt genom boken som det brukar vara i hennes stabilt byggda romaner.

lördag 27 april 2013

Om makt och en deadlines betydelse för en lat

En deadline är det viktigaste som finns för lata personer sa Carl Johan de Geer i teve och fångade min uppmärksamhet, jag som längtar efter en deadline satt av någon annan än mig själv. 
Jag är som en travhäst på tävling,  när det gäller deadlines, tycker om att ha ett mål att springa emot. Att känna omgivningens krav och tryck, det är den bästa medicinen mot min inneboende lättja som gör att jag så gärna prokrastinerar. Uppskjuter till morgondagen. Kanske innebär prokrastinerandet att jag i stället hinner med många andra viktiga saker, vem vet, det tröstar jag mig i alla fall med.
.
För övrigt pratade Carl Johan de Geer och hans medförfattare Ulrika Nandra intressant om makt. De har skrivit boken Ägd i huvudet på Ulrika Nandra och Carl Johan De Geer.  
Den handlar, vad jag förstod av samtalet, om Makt, att makt varken är bra eller dåligt,  men att den finns och att vi alla på olika nivåer är utövare eller offer. Den ställer frågan om maktens natur nu och i ett tänkt framtida hållbart samhälle.  Jag fångades av deras samtal och av hur olika de är samtidigt som de skrivit en bok tillsammans -  låter som ett spännande samtal i bokform.

fredag 26 april 2013

Klackskor och jobbsökeri

Lyssnade på väldigt tidig morgonteve, ett sådant där gör-om-mig-inslag.
En arbetslös kvinna fixades till.
"Söker man jobb ska man absolut sätta på klackskor", fick hon  lära sig.
Tur för mig då, med mina platta stövlar, att jag inte ska söka jobb.

onsdag 24 april 2013

Mellan matprogram och undergång

Visst känns det som om vi vandrar på randen av en glödande vulkan ibland, vi människor idag, men låtsas att det är en solig vårpromenad i skir grönska.
Jag är likadan själv, konsumerar världens elände i min teve. Hoppar över till ett matlagningsprogram. All denna mat!
Vår tids galenskap är så förträffligt beskriven igår i DN av den utomordentlige krönikören Johan Croneman.
Läs den, vill jag bara säga.

Den beskriver på pricken mina känslor när jag surfar mellan matprogram och katastrofer. Jag minns när Robinsondebatten pågick när det första programmet sändes i serien, hur upprörda vi var över  utröstningarna. Nu  översvämmas teve av utröstningar.
Varje dag ska någon röstas ut ur ett program, ta sin väska och gå.
Cronemans artikel "Matlagningstrenden är ett tecken på vår civilisations undergång" gjorde mig orolig. En nyttig oro, men påfrestande.

tisdag 23 april 2013

Den vackra vemodiga våren

Den vackra vemodiga våren har kommit. I kväll var det första gången jag kände vårens värme.
Luften var mild och sanden  bortsopad på gatorna. Kyla, snö och mörker ett minne blott.
Man borde vara så glad.
Det längtar i mig efter blommor, efter grönt gräs och sommar.  Våren, väntans tid.
Men våren gör mig också så vemodig.  Jag fylls av vemod  som kanske en del känner på hösten när allt vissnar och multnar bort.
Kanske är det ensamhet som gör mig vemodig. Kanske blir det så tydligt när allt andas hopp och förväntan. När hela mitt jag sträcker sig efter något, som vissnade bort och försvann.
Våren gör mig vemodig.

måndag 22 april 2013

Supersnippan: How to get a bikinibody? Put a bikini on your body

Suveräna Supersnippan ... om ni har Facebook leta upp Supersnippan, min uppmuntrande favoritsida. Den gör mig glad och arg, en förträfflig känsla som ger kraft. Jag undrar så vilka som har kraft, mod och glädje att göra den och ge oss stärkande skratt så ofta genom att plocka upp roliga viktiga citat och bilder och publicera dem? Någon som vet?
Idag till exempel hade de goda råd som jag delat på Facebook men inte kan undanhålla bloggen. De är så befriande humoristiskt anti alla de idiotiska tips man som kvinna antas vilja följa, alla dessa förtryckande råd om utseende. I stället säger råden: Du duger, precis som du är.



söndag 21 april 2013

På Garbos Café på söder en solig vårdag

Det är faktiskt vår och som varje vår känner jag: Hur har vi stått ut med kylan, isen, snön, mörkret? Och jag tänker på hur krafterna återvänder. Lusten, viljan att göra saker. Hur klarar vi av detta mörker i vårt land, det undrar jag.
Igår var gatorna sopade, vi vandrade runt på söder, fina vännen E och jag, alla uteserveringar vid Nytorget var överfulla. Vi hamnade på  favoriten Garbos Café - hemtrevligt, gott och avspänt -  vid Greta Garbos torg och åt hembakade scones till ett ljuvligt Afternoon Tea. Och solen sken över oss. Det är i alla enkelhet helt ljuvligt.

torsdag 18 april 2013

"Titta! Du ser ju ut precis som Bulten, farmor!" Så sa den lille älsklingen


Man kämpar på med sitt Itrim, tränar och äter mycket måttligt och blir så glad över alla de kläder som plötsligt passar och över expediten som räcker fram storlek 36 (det var lite överdrivet positivt).
Men så lätt man kommer ner på jorden.
Min klarögde treåring ligger bredvid mig och ser på teve. Ett program som heter Labyrint gillar han. Tämligen obegripligt men jag njuter av att han njuter. Där finns bland annat ett väldigt tjockt monster som heter Bulten.
När han dök upp i rutan i kväll klappade Milton mig kärvänligt på magen och sa: Men du ser ju ut precis som Bulten, farmor. Ja precis så! 
Hur snabbt kom jag inte ner på jorden igen.
Bifogar en bild av Bulten så ni kan se själv.

n

onsdag 17 april 2013

När mitt manus är oinbjudande som en förtorkad rabatt med hård jord

Det är märkligt hur ett manus man arbetat länge med bara kan sluta sig.
Jag knackar på, försöker ta mig in, men det är hårt och ogästvänligt, det går inte att brodera ut mer, jag hittar inga ingångar i det, ingen fortsättning syns möjlig
.
Hopplöst är det. Lägger eländet åt sidan och tänker att det går inte.
Det ligger till sig, ibland kan jag börja på nytt.
Eller så tar sig en läsare med friska ögon an manusbunten och se... något händer när jag får kommentarer som jag vet är sprungna ur ett genuint intresse att hjälpa mig att skaka liv i ett manus.

Det hände nyss. Mitt manus var oinbjudande, som en rabatt med hård oluckrad jord. Några kommentarer och frågor om hur jag tänkt var som ett härligt vårregn.
Nya skott började spira. Jorden blev lucker och bördig igen och jag tror jag kan sätta nya små plantor där som kan växa till sig.
Ja, så är det för mig. Tack ni kloka som hjälper mig att se.
Och hur är det för andra undrar jag?

tisdag 16 april 2013

Vårkläder men inget vårväder

Ellen och jag gick på Bikramyoga för en tid sedan, för varmt för mig måste jag säga. Nu beskriver Ellen vädret i Bamako som att vara i en bikramyogastudio, 42 grader ungefär och det är inte alltid det finns luftkonditionering.
Varmt kan man säga.
Jag tittar hoppfullt ut genom mitt fönster.
Kallt kan man säga.
Vårskorna läckte in vatten och jag huttrade i vårkappan.
När jag tog på den tänkte jag att nu har jag allt blivit en stockholmare på riktigt, en  som sätter på sig vårkappan i april, det skulle jag aldrig gjort i Sundsvall. Jag var alltid så förvånad när jag kom till Stockholm hur snabbt vinterkläderna åkte av tidigt på våren.
Som nu, vårkläder men inget vårväder.

söndag 14 april 2013

Jag deklarerar i morgon i stället - tankar om uppskjutandets ädla konst

Jag har lagt fram mina deklarationspapper på köksbordet, ja jag gjorde det redan igår. Så nu måste jag ... städa mitt sovrum, kommer jag på. Jag gör det. Jag inser att jag köpt platspåsar med vakuum och googlar för att ta reda på hur de fungerar. Nu ser jag att solen börjar skina .. så jag kanske ska gå ut en stund. Visst ja, kanske familjemidag i kväll, då kan ju inte köksbordet vara belamrat, så jag lägger ihop alla papper jag sorterat ut i en hög i stället. Dammsuger.
Saker blir gjorda men inte de saker jag tänkte. Jag blir frustrerad. Men så läser jag en uppmuntrande intressant artikel om prokrastinering - uppskjutarbeteende - i dagens SvD Kultur där understreckaren får breda ut sig över ett helt uppslag. Med illustration. Understreckaren är ett av flaggskeppen i SvD. En ofta intressant och tänkvärd artikel/essä med nya tankar och infallsvinklar.

"Konsten att skjuta upp det oundvikliga

I stället för att bekämpa ovanan att skjuta upp det som vi vet borde göras, borde vi bejaka och bli ännu bättre på prokrastineringens ädla konst. Det menar filosofen John Perry."

Hela kulturdelen som kom idag för första gången är snygg och läsvärd, inte bara blädder.
Jag fastnade i många intressanta artiklar som inte var snuttifierade. Tänk om SvD fortsätter att våga bjuda på rejäl läsning på detta sätt, då fortsätter jag absolut att prenumerera
Ni kan väl läsa artikeln om prokrastinering i dagens tidning. Tankarna i den och referensen till John Perrys bok The art of procrastination muntrade upp mig och fick mig  att fundera på om det jag sett som en brist hos mig kanske är en tillgång! Hör här:
"En av bokens mer substantiella iakttagelser är att prokrastinerare ofta är perfektionister. Inte för att vi verkligen gör allting (nej, knappast något) på ett perfekt sätt, men för att vi har en bild av att i slutändan fullborda varje nytt uppdrag på ett perfekt sätt. Och så börjar det krampa. Snart är deadline plötsligt runt hörnet och fantasierna om det perfekta ersätts av skräcken för fullkomligt misslyckande. Perrys logiska slutsats är att prokrastineraren har mycket att vinna på att tillåta sig att göra ett icke-perfekt jobb från första början."
Läs mer i den intressanta understreckaren av Magnus Bremmer!
Nu tar jag en promenad. Deklarera, det hinner jag i morgon.

fredag 12 april 2013

Nej jag lovar, det var ingen spökbuss

Fortsättning följer på gårdagens solskenshistoria: Jag var bara trygg igår i den röda bussen. Och när jag skrev om det på Facebook blev så många glada. Men plötsligt kom två inlägg. Vännen Gunnar skrev: Början på en skräckfilm  och fina syster Kerstin skrev: Du får inte åka buss i kväll tänk om det är en spökbuss 
Märkligt med fantasi eller hur, vad som triggar den. Jag är så ofta skräckslagen och har många tankar jag inte vill ha, som jag försöker bearbeta.
Men just igår var jag trygg, den varma röda bussen ... men jag kan så klart se precis det Gunnar och Kerstin pratar om: Bussen som kör vidare, som inte stannar vid min port ... och så vidare.
Jag är glad att jag kände tillit igår och tänker att  bussen i trafiken signalerar gemenskap, det kollektiva jag älskar.
I en bil hade jag ju aldrig klivit in, inte i en taxi heller.
Åh jag vill känna tillit och trygghet i min stad.

Vänlighet som värmde en mörk kall kväll

Jag var frusen i går kväll halv tolv och backen ner mot mig är så mörk, jag tar bussen den sista biten, tänkte jag. Den skymtade i backen, röd och varm, men med skylten Ej i trafik.
Mitt hjärta sjönk, jag började gå. Då stannade bussen, dörren öppnades och en snäll chaufför ropade: Du ser frusen ut, vill du åka?
Gissa om jag blev glad.
Steg in i bussen och satt där ensam.
Vart vill du åka? sa den snälla busschauffören och körde förbi sitt garage, ända fram till hållplatsen precis utanför min port och släppte av mig där.
Jag blev glad och varm, till kropp, hjärta och sinne.
Så ville jag vi alla vore mot varandra.

torsdag 11 april 2013

Tjejkväll för shopoholics - det blir tomt och tunt

Vad vill vi kvinnor? Igår bjöd det lyxiga varuhuset  in till tjejkväll. Jag gick dit, det bjöds på vin och melonsallad, piffigt upplagt i små böjda skedar. Massor med kvinnor minglade omkring. Jag insåg att målet var att vi skulle shoppa, så det gjorde jag inte. Men jag fick ryggmassage vid en disk, små prover av ditten och datten. Och så vidare.
Plötsligt strömmar en rad unga flickor in i sminkavdelningen iförda baddräkter. Unga och vackra och avklädda gick de omkring. Dessutom skulle de nu sminkas för att bli ännu vackrare. Årets baddräktsmode. Nä...det var inte kul tyckte jag. De flesta av oss där var inte  22- som modellerna med långa ben, vanliga kvinnor var vi.

Vad gillar vanliga kvinnor? Böcker så klart! Men den enda bok som såldes vad jag kunde se var Margo Fallais bok om mode eller vad det nu är. På detta varuhus där det finns en jättebra kunnig bokavdelning. Som var stängd.
Usch vad det är trist att bli betraktad som en kringvandrande shoppare med bara yta som intresse, tycker jag!
Men låt bli att gå dit då, hör jag någon mumla. Jovisst, såklart, helt rätt, men jag gör ju mina utflykter ut i världen. Dessutom gillar jag både yta (kläder och parfymavdelningar) och innehåll och hade hoppats på mer av en tjejkväll än att bara ses som en ytlig shopoholic!

onsdag 10 april 2013

Vill du betala för att fiskar ska äta på hela dig??? Uäähhhh.....

Idag fick jag det äckligaste erbjudandet på länge: Helkroppsfiskmassage! Kommer ni ihåg bilden av mig och Karin med fötterna i stora kar med ganska äckliga fiskar som simmade runt och gnaskade i sig vår torra hud. Det var riktigt läbbigt tycker jag. Fiskarna var större och halare än jag trodde och lite slöa efter att ha ätit på turisthälar hela dagen. Jag fick tvångstankar att de bajsade ut alla gammal hud i vattnet där jag satt. Uääähhh!
Nu erbjuds jag att sänka ner hela min kropp i ett kar med fiskar och iförd tajta badbyxor bli äten på av dem. Det finns folk som gör detta frivilligt. Och betalar! INTE JAG. Läs här:
  • Helkroppsbad med fiskar för 2 pers
  • Ni badar med fiskarna i 30 minuter
  • Du tar själv med dig bikini/tajta badbyxor
  • En skönt kittlande behandling med len och fräsch hud som resultat

tisdag 9 april 2013

En vagabond i själ och kropp

Jag vaknar fyra på morgonen och kan inte somna om. Suckar lite på Facebook men fina vännen Carina i Dominikanska republiken påpekar att hos henne är det kväll.
"Du är en själslig vagabond bara, Eva", säger hon tröstande. Och jag brygger kaffe svart som synden, het mjölk till och lyssnar på Carla Bruni, för alltid tyvärr lite förstörd för att jag inte kan låta bli att tänka på hennes hiskelige make. Dumt, som om inte hennes vemodiga sånger står för sig själva.

En själslig vagabond...
Ja, jag skriver just till Carol i Hanoi och tipsar om min kompis Thi (bilden) som har sin syatelje i staden Ha An dit jag alltid längtar.
Nu skriver jag till dem. Carol ska snart resa dit. Till staden så långt borta där jag känner mig så hemma.

I en annan del av världen vaknar snart Ellen i sitt hus i Bamako. UD avråder mig från resor dit. Det gör i och för sig min plånbok också - men jag vill så gärna.
Jag är nog en vagabond. Inte bara själsligt. Kroppsligt också och jag bävar för den dag kroppen skapar hinder.
Då får jag väl nöja mig med mina minnen och mitt själsliga vagabonderi vid datorn.

söndag 7 april 2013

Knoppen och kroppen har fått sitt

Trots snön - det kan man ju inte ta på allvar - var detta en så bra dag. Jag knatade iväg till mitt gym och det var fler än jag som gjorde. Kö vid maskinerna. Svettig och varm gick jag sedan till mitt Skrivrum. Där satt vi ett tiotal flitiga skribenter runt ett bord och skrev hela eftermiddagen.
Vi fick en liten rast varje timme av vår entusiastiske Skrivrumsskapare Johanna Wistrand.
Hur stressad och smålat jag än känner mig innan jag kommer till Skrivrum så fungerar det.
Den lugna atmosfären, allas flit, kreativiteten som flödar i rummet, det smittar och ger kraft.
Johanna ger oss en liten rast varje timme,  fixar fika, pysslar om oss, vi småpratar lite på rasten innan vi går tillbaka till alla våra olika projekt.

Jag lånar en fin bild från Johanna på min vän Jane Morén i Skrivrum idag.

Kroppen och knoppen har fått sitt . Jag är nöjd med min dag. Är du?

fredag 5 april 2013

Tillsammans och med tillit uträttar vi underverk och upphäver tyngdlagar

Med svindlande övningar på lådor och i gungbrädor visar nycirkusgruppen Magmanus (Magnus Bjøru and Manu Tiger) i sin nya föreställning Attached hur vi alla hör ihop. Hur vårt liv och våra handlingar oåterkalleligen påverkar vår omgivning. Det kan få oss att falla eller att sväva - men vi är intensivt beroende av varandra för att överleva. Tillsammans uträttar vi underverk och överträffar oss själva.
Det sa mig denna föreställning utan ord med två magnifika  cirkusartister som med humor, värme och poesi upphäver tyngdlagen.
Vi slank dit, sonen och jag, och såg föreställningen Attached i Skarpnäcks Folket hus. Inte ett ord yttrades under föreställningen men mitt sinne blev fullt av tankar och poesi när de hoppade, studsade och svävade, helt utlämnade till varandra, fyllda av tillit.

Det kallar jag en mysig fredag, cirkus med sonen och sedan god middag på bästa vietnamesiska restaurangen Nem Nem Quan på Åsögatan. Jag går dit så ofta jag kan - men ändå säger den vänliga personalen alltid: "Vad länge sedan du var här!" 
Ska jag tolka det som att jag är en stammis som borde veta att komma ännu oftare? De vet ju inte att jag miniätit i sex månader och inte gått ut nästan alls för att inte frestas.

torsdag 4 april 2013

När sockermonstren går till attack och jag förlorar - igen

I påskas händer det, sockermonstren anföll och jag besegrades.
Jag tycker jag varit så duktig, nästan helt klarat av att skippa godis, tagit bort det mesta av vitt mjöl, ris och pasta. Övermodigt tänkte jag att det här går ju bra. Gladdes över mina tappade kilon. Men man ska inte bli övermodig. Nu har jag fått några riktiga sockerattacker igen. Det är som om ett monster tar över min kropp. Vems är handen som glupskt sträcker sig efter kaka efter kaka på Italienska Kulturinstitutets mottagning? Min förstås. Mandelkakor från Sicilien, som en dröm. Vinet struntade jag i, men mandelkakorna...
Ångest efteråt.
I påskas släppte jag bromsen, några godisar här och där. Påskägg till älsklingen, men inte för mycket. Jag sparade en del av bilarna och chokladen i skafferiet. I går morse slängde jag nästan bort det,
men insåg efter en stund att jag inte gjort det, insåg det med munnen full av godisbilar.
Vad är det med mig! Ska det vara så fruktansvärt svårt att avstå från socker? 
Ja, det är det. Fruktanvärt svårt. 
För en del är det inte lika svårt, två av mina barn är ganska likgiltiga inför efterrätter, men jag och E. - vi är smått galna. Vi bara vill ha!
Så vad gör du?

onsdag 3 april 2013

Färgerna på min själ och mina sjalar

Jag städar och lägger saker på plats och undrar över livet.
Kanske är denna röjning av hemmet, denna vilja att bringa ordning, en spegling av en viss röra i min själ och i mitt sinne?
Saker på sin rätta plats, tänker jag och sorterar mina sjalar och tröjor i färgordning på kvällen när jag inte orkar skriva mer. När sakerna finner sin plats mår jag bra.
Jag röjer och slänger och tänker att det finns bitar i mitt liv som hänger med av ren slentrian. Det finns saker och händelser och människor som tar energi och gör mig olycklig.
Jag vill rensa mig ur denna mentala röra och få samma ordning på färgerna i min själ som på färgerna på mina sjalar.
Det har varit mycket svart ett tag, men där finns ju också så många hoppfulla blåa, och några eldigt röda. I mitt sjalskåp.
Städar, tänker och lyssnar på en av mina favoritsångare, Faudel som sjunger Les couleurs de ton âme, Din själs färger.
Vilka färger har din själ just nu?


tisdag 2 april 2013

Peter pimplar med flyktingarna i Offerdal - just så kan vi bli bra grannar

Min brorsdotter Linnea berättar om hur hennes pappa Peter visar flyktingarna från Syrien i Offerdal hur man pimplar och en annan bild av Sverige växer fram. Så som vi vill att det ska vara, vänligt och öppet och mottagande. 

Jag minns min stolthet över mitt land en gång i tiden. Landet med socialt skyddsnät, landet där man kunde lita på att samhället ställde upp, att vi var mänskliga mot varandra. Landet utan tiggare på gator och i tunnelbanan. Landet som öppet vänligt tog emot flyktingar från politisk terror och desertörer från orättfärdiga krig.
Idag skäms jag ofta och är olycklig över vad som hänt i mitt land. Men allt är inte förtvivlan. Jag tycker det är så skönt att höra mina släktingar berätta om Offerdal, en av landets vackraste platser. Dit kom i höstas många flyktingar från Syrien, på flykt undan mord, våld, terror. Jag har berättat om ICA-handlaren som hälsade dem välkomna.
Nu hör jag hur Offerdalsborna välkomnar dem. Ett exempel: Min bror Peter som bor där och älskar att pimpla. För ett tag sedan var han ute med tio av flyktingarna på isen, visade hur man borrar hål och själva principen för pimplandet. En man från bygden erbjöd sig direkt att fixa hål till dem så de kunde fiska själva också. Det är en så enkel sak men det är ju så vi vill att det ska vara, att vi sträcker ut handen till de nyanlända, välkomnar dem bjuder in dem i vårt rika samhälle.
Läs gärna denna länk där Linnea Swedenmark berättar om sin pappa och pimplingen. Låt oss hjälpas åt att se till att det är så vårt land bemöter människor.
Ett land utan främlingsfientlighet och järnrörspolitiker.

Peter berättar nu för övrigt för dem om hur ljust och vackert det kommer att bli i Jämtland, de långa ljusa sommarnätterna ... men han känner att de nog tror att han berättar sagor, efter att de upplevt den långa mörka vintern. Men så är det, efter mörker kommer ljus!