Garvar inte åt det grova och grabbiga

Man skulle vara stolt över att bli utvald till att bli invald och förnedrad på mitt gymnasium - men jag känner olust inför den förnedringshumor som nu blommar i teve. Som Grillad i SVT där kändisar ska "roastas" - "grovt och grabbigt", skriver Mattias Hermansson i DN.

Om man döper ett program till Ballar av stål, vilka tittare vänder man sig till då? Jag känner mig inte tilltalad av att se femmans nya satirsatsning. En gång i tiden blev jag invald i föreningen Vigor i Sundsvall, i invalsproceduren ingick att man skulle utföra förnedrande handlingar på stan och göra bort sig, bli utskrattad. Jag fick göra något så milt som sälja julgranar i märklig mundering i början av september på torget, men det ingick också en massa förnedringsmoment i invalet. Dessutom skulle man var stolt över att bli utvald till att bli invald.

De flesta valdes in pga av att de kände andra, att de tillhörde en liten inneklick i Sundsvalls högre kretsar. Sen kunde killar bli invalda för att de var roliga (som min kompis C) och tjejer för att de var söta - trots att de kom från "fel" kretsar. Jag ville så gärna bli invald, jag kom in på sötkvoten.
Efter ett år lämnade vi Vigor, C och jag. Det var en förening för inbördes beundran, roligare utifrån än inifrån.
Olusten inför förnedringshumorn bär jag med mig, och minnet av hur balla de tyckte att de var, de som hittade på de sk skämten och förnedringsriterna. Skrattade man inte med så var man dum och humorbefriad. Jag valde att inte skratta med när jag samlat mod till det.
Intervjuerna inför Ballar av stål fick mig att minnas Vigor.

Möt världens litteratur i spännande karavan

Det finns en tidskrift jag läser med extrastort intresse. Brukar köpa lösnummer men nu prenumererar jag. Det är en så ambitiös och välskriven tidning med unikt innehåll, nu i snygg layout också. Det är karavan jag talar om. Vill rekommendera denna tidning som djupdyker i litteratur som vi annars inte hör så mycket talas om i vårt land. Birgitta Wallin är redaktör. Jag har berättat om henne förut, eldsjälen i Indiska biblioteket som gett oss fina inblickar i indisk litteratur. I karavans senaste nummer kan vi läsa Mia Couto om Språk vi vi inte visste att vi kunde. "Vi är alla tafatta översättare av drömmar", skriver han. "Vårt syfte som drömtillverkare är att få tillgång till detta andra språk som ingen kan tala, detta gömda språk där alla saker kan ha alla namn." Det finns en artikel om poesi och hästar i Ulan Bator, läsning om flanörer i Afrika, möte med Ana Valdès, artikel om poesiscenen i Zimbabwe. Var annars kan ni läsa något sådant, ofta så passionerat berättat?
Här kan ni läsa mer om Karavan och prenumerera. Gör dig själv eller en vän glad, ta en prenumeration på Karavan och möt världens litteratur.

Döttrarna är mina stötdämpare

Roligt att kloka Elsie Johansson vann Sveriges Radios Romanpris. Det är intressant att lyssna till juryns diskussioner. Ikväll var det utfrågning av vinnaren. Elsie fick många frågor om hur hon arbetar. Hennes skenbart enkla stil kan förvilla, det ligger mycket mer arbete bakom enkelheten än många förstår. Hon skrattade och sa att en kvinna upprört sagt henne: "Det var väl inte så märkvärdigt. Det kunde jag ha skrivit själv." Elsie var klok nog att ta det som en komplimang, kvinnan hade tagit in texten, gjort den till sin.
Jag får ibland liknande kommentarer på ungdomsböcker . Avfärdande kommentarer som att det var väl lite enkelt, som om en tonåring skrivit det. Och det är ju en fiktiv tonåring som berättar i Johannaböckerna.
Det är ett speciellt kapitel, recensioner och omdömen. Mer om det en annan gång.

Man får ta in kritiken i små portioner för det är klart man måste lyssna om det inte är direkt illvilligt skrivet, vilket händer ibland. En avfärdande nonchalant skriven recension är som ett slag i magen. Det gör ont, man tappar andan, inte bara det, man tappar lust och energi. Jag låter numera döttrarna läsa först, de får vara mina stötdämpare.

Vänskap som består tror jag är det viktigaste av allt

Jag undrar om klass L IVa Sundsvalls Högre Allmänna Läroverk kommer att fira något studentjubileum? Vi gjorde det efter tio år, då kunde jag inte vara med, men kanske blir det dags igen? Jag har mina två gymnasiebästisar kvar. Vi träffas då och då och pratar och skrattar och minns och det är som om tiden står stilla. När jag fyllde 18 skrev jag så här i min dagbok:
"Jag fyller 18 idag! Uffe, Christer, Olle, Maggi och Agneta kom och uppvaktade mig klockan tolv på natten. Fick ett par vidriga skära yllebyxor. Christer kom i pyjamas. Hade liten bjudning på kvällen. Jag känner mig inte annorlunda nu trots att jag uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år. Men nog önskar jag det var bara 17 jag fyllt. Inget roligt att bli äldre."

Maggi finns inte kvar, inte Agneta heller. Det har gått många år sedan den kvällen. Men vi tre Uffe, Christer och jag, vi sågs igår. Jag är så glad att vi fortfarande finns i varandras liv, om än i utkanten, våra livsbanor har varit olika men vänskapen finns kvar. Livet går, vänskap som består tror jag är något av det viktigaste av allt.

Författare som klarar en slangbella

BUS årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2008 går till Kristina Digman för Floras Kulle som beskrivs som en poetisk saga för naturbarn i alla åldrar. Kristina Digman är en etablerad barnboksillustratör. Detta är hennes debut som författare.

Flora letar efter en förtrollad plats som hon har sett i drömmen. Ett litet hus på en kulle bakom en blå grind ? Floras kulle. Hon vill leva nära djur och blommor, och dela deras hemligheter. Men hon saknar en riktig vän att prata med, en flicka som hon själv ...
Så här lyder juryns motivering:
"En saga som på vackraste vis berättar om drömmars nödvändighet och om rädslan för att drömmen ska mörkna och vissna."

Barn- och ungdomssektionen inom Författarförbundet (BUS) läser varje år alla debuterande barn- och ungdomsboksförfattare. 2008 utkom ett 40-tal debutanter.
Priset delades ut idag under ett glatt mingel på Författarförbundet. I BUS har vi trevliga fester så det är klart att jag var där. Vinnaren fick 30 000 kronor och en handtäljd slangbella av författaren Kalle Güettler och visade stor skicklighet vid provskjutningen.

Den blå färgen skänker mig lugn

Jag läste en artikel om färger, blått var helhet och lugnande, hopsamlande, när man skrev, med röda väggar blev det mer fokus på detaljer. Jag är väldigt beroende av lugna blå färger omkring mig. Se mitt marockanska bord i blå mosaik, jag älskar det. På bordet får olika blå saker stå. Just nu mina Erik Höglund-vaser som jag tycker mycket om. En blå Ittalavas - i den ligger torkade vita orkidéeblad och två ljuslyktor från Ittala. På ett fat från Kosta Boda ligger massor med halvädla stenar i olika nyanser från Sydafrika. Att se på bordet gör mig lugn, det är nästan meditativt. Kan ni känna igen känslan?

Ska jag överge Blogger eftersom det är svårt att kommentera inlägg?

Min bror började blogga i Blogger precis som jag, och precis som jag har han problem med kommentarer. Många har hört av sig till honom och berättat att det inte går att kommentera. I stället för kontrollbokstäverna står det bara "loading". Trots att man är inloggad på bloggerkonto så syns inte URL adressen och inga kommentarer går igenom. För mig är det så på denna lite äldre mac, på min lilla bärbara kan jag kommentera. Men det är irriterande. Det är också på gränsen till omöjligt att få svar från Blogger Hjälp Center. Så nu undrar jag om jag precis som min bror ska gå över till Word Press? Det är så oändligt irriterande när tekniken inte fungerar.
Ni som inte lyckas kommentera på min blogg - kan ni skicka mig ett mail och berätta, snälla: evaswedenmark@hotmail.com
så jag vet hur jag ska göra. Det är obegripligt varför det fungerar med vissa bloggar i Blogger och inte med andra. I alla fall är det obegripligt för mig!

En tunnsliten pocket jag ofta återvänder till

Ibland känner jag att floden av nya böcker dränker mig. Jag hinner inte med. På bloggen kan man ju tipsa om äldre oumbärliga böcker. Då vill jag berätta om en liten tunnsliten pocket jag ofta återvänder till. Det är Över vattnet går jag, Skiss till en poetik av den danska författaren Pia Tafdrup. Poetik är konsten att tänka om poesi. I Över vattnet går jag formulerar Pia Tafdrup personligt och djupsinnigt sin syn på diktkonstens villkor och möjligheter i vår tid.
"Att skriva dikter är för mig en process som lyfter och öppnar, ger mig en känsla av att gå över vattnet. Och dikten kan kanske med sina grepp få den läsande att sväva ett ögonblick."

När jag skriver och det vid vissa tillfällen går bra – då svävar jag. En lycklig känsla.
Jag svävar när jag läser Pia Tafdrups Poetik. Hennes poetik använder jag i min prosa också. Prosetik?

Vi visste redan att det var en Ellen som skulle göra entré

Jag lämnade återbud till yogan för att det var mörkt och moddigt, isigt och vintrigt. I stället såg jag Grey´s på teve och drack en stor kopp god espresso. Så nu är jag klarvaken. Jag försökte läsa /Kafka på stranden, men den är i alla fall just ikväll bara för märklig för att jag ska fastna, när jag börjar läsa vartannat kapitel för att följa bara en av handlingstrådarna inser jag att något är fel/.

I stället tränger sig tankar fram på så mycket annat. Funderingar, frågor.
Mest tänker jag på att det är mitt barns födelsedag och att hon är så långt borta. Förra året var hon i Paris, året innan i Vietnam den 12 mars.
Det var en lycklig morgon när hon föddes, allt var enkelt och utan komplikation. Den enda komplikationen var i så fall att hennes pappa just den morgonen hade ett sammandrag av hundratals ivriga skådespelare som skulle vara med i det första Enskedespelet som vi varit med och skrivit tillsammans med några andra. De fick vänta förgäves på sin regissör. Huvudpersonen den dagen var en liten vacker svarthårig babyflicka. Vi visste redan att det var en Ellen som skulle göra entré. Vi hade väntat på henne och vi var så lyckliga.

När Paris var lika långt borta som Johannesburg

Minsta barnet ska boarda sitt plan till Johannesburg. Hon fyller år i morgon och är långt borta.. men väldigt nära. Väntar på att få höra mer om livet i Sydafrika nu när hon landar i Johannesburg på nya jobbet på Röda korset. Långa resor långt bort. Idag åt jag lunch med vännen Ulla, vi tyckte vi var så djärva när vi drog till Paris i yngre dagar. Då var Frankrike långt borta och för mina föräldrar tror jag Paris var mer avlägset än Joburg för mig. På bilden är Ulla och jag i Paris ett annat år, en annan gång. När vi träffas nu skrattar vi på samma sätt, pratar lika ivrigt i mun på varandra och har lika många planer att förverkliga. Det är härligt. Det är liv.

Vi har hittat ett citat

Nu tror jag vi enats om ett citat efter en dags idogt bläddrande. Tänker inte avslöja vilket citat det blir som inleder Lingon och lust. Ni får se och jag hoppas ni ska gilla det. Jag kan säga så mycket som att det kommer från en av mina favoritpoeter som ni ser på bilden intill. Hon heter Solja Krapu och har vunnit SM i Poetry Slam flera gånger. Solja läser sina fantastiska vardagsdikter med en enorm inlevelse – jag har hört henne läsa sina dikter många gånger och det är alltid lika smittsamt och nära. I samlingen "Jag behöver busschauffören ... och andra dikter ur vardagen" finns 46 vardagssituationer i diktform.

Lever vi våra liv i drömmar om framtiden i stället för att vara här och nu?

Jag är på citatjakt. Vi brukar inleda våra bärböcker med ett bra talande citat, Annica och jag. I Hallon och hat citerade vi Annika Norlin, Säkert. Nu i Lingon och Lust - jag hittar inget perfekt. I mitt sinne svävar någonting om att fånga nuet omkring. Vad är det jag tänker på? "Liv måste förstås baklänges men levas framlänges", som Kirkegaard sa - det är där någonstans jag letar och bläddrar och tänker. Kan ni hjälpa mig? Kanske något om hur vi lever våra liv i drömmar om framtiden i stället för att vara här, på bekostnad av nutiden. Verkar det förvirrat? Det är det. Det är så jag gör. Trampar omkring i formuleringar, läser här, bläddrar där. Ibland så kommer tanken, citatet.
Nu dricker jag kaffe och bläddrar. Snart ska jag fika med mitt dotter Ellens pappa, han kom hem från Sydafrika igår, han har de senaste rapporterna och han har träffat mannen som min dotter är så kär i. Se dem på bilden.

Jag tror böckerna får vila ett tag, letandet i mitt huvud också, jag ska vara i nuet och här tänker jag på Ellen som ska skiljas från sin kärlek idag, han åker hem till Australien, hon stannar i Sydafrika, och i morgon fyller hon år. Det livet, det livet!

Ostron och champagne botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.

En gång i tiden bodde jag i Paris. Jag var så fattig. Ibland hade vi inte ens pengar till en metrobiljett. Vi promenerade. Åh som vi promenerade på Paris gator. När vi fick pengar var vi inte förståndiga och köpte basmat. Nej vi tog alla pengarna och gick till La Coupole. (Bilden visar Razzias välkända affisch från 30-talet , kvinna som dricker champagne på La Coupole). Där beställde vi skaldjursbricka och vitt vin och åt och bjöd våra vänner som var lika fattiga som vi. Nästa gång var det kanske Christophe som fått ett arvode för sina bilder, då bjöd han. Kylda ostron på en bädd av is, det vill jag ha. Och lite champagne. Det botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.

Ingen fnissar och dissar, ivriga armar i luften

Vi var på skolbesök igår, Annica och jag. I bagaget hade vi främst våra barndeckare, Spår i snö och Upp i rök. Det är femmornas tur att få författarbesök inom projektet Läsning pågår. Vi var lite morgontrötta, Annica mitt i en flytt, jag kände mig splittrad. Vi var ute i god tid och tog en lång promenad, grå vintermorgon. Vi har lite lärarrumsfobi, man stiger in i en okänd värld och känner sig ofta utanför.
Här gick det bra, två lärare, Åsa och Inger, som lovordade sina elever. Det finns inget som gör mig så nedslagen på ett författarbesök som när lärarna börjar med att berätta vilka hopplösa elever de har - jo jag lovar det händer alltför ofta!
Här var det inte så. Vi klev in i två klasser med underbara nyfikna, frågvisa kloka elever i femman. Man kan ofta känna om atmosfären är tillåtande, om elever får fråga utan att andra fnissar eller dissar. Här var det absolut tillåtande, ivriga armar i luften, kloka frågor som gav oss mycket att tänka på. Två trötta författare gick till skolan, två pigga författare gick därifrån. Kul besök! Jag önskar att många fler kommuner satsade på Läsning pågår

Bokprovning -2008 års böcker för barn och ungdom

1821 barn- och ungdomsböcker utkom i Sverige 2008 och det innebär att barn- och ungdomsboksutgivningen fortsätter att öka. 2007 utgavs 1680 barn- och ungdomsböcker. Faktaböcker, kapitelböcker och serier står för den största ökningen medan mellanålders och ungdomsböcker minskar i antal.

Jag sitter här och skäms lite. Just nu hade jag lovat mig själv att vara på Svenska barnboksinstitutet och lyssna på tendenser inom utgivningen av barn och ungdomsböcker. I stället sitter jag här i varma innekläderna vilket innebär randig Marimekko och tjocka tibetanska ullsockar och ser ut. Det är snöns fel, igår var gatorna torra och fina när jag gick från yogan och Pho-soppan på Nem nem. När jag vaknade hade vidrig slabbsnö täckt gatorna, jag vill inte gå ut! Tur att jag har min dator, kunskapskällan.
Här finns fakta om barn och ungdomsböcker 2008 www.sbi.kb.se

Med rubriken ”Familj, moral – svåra val” försöker årets Bokprovning fånga några drag i 2008 års utgivning. Moraliska dilemman, komplicerade valsituationer och diskussioner kring lögn och sanning är teman som kommer igen. Huvudpersonerna fattar ödesdigra beslut med livsavgörande konsekvenser. Grupptryck, individens ansvar, civilkurage, moral och förändringar är ord som sammanfattar stora delar av utgivningen.
Barn- och ungdomslitteraturen verkar bli mindre konservativ vad gäller synen på familj.
I 2008 års böcker går man gärna på picknick i naturen.
Miljö och klimatförändringar har en central plats i utgivningen liksom rymden, superhjältar och dinosaurier.

Spikmatta är det bra – eller är det bara bra marknadsföring?

Plötsligt talar alla om spikmatta, eller shaktimatta. Jag vet inte om det är en följd av flitigt annonserande om mattan, smart marknadsföring alltså, eller vad det beror på. Till senaste syjuntan kom Jenny med en matta - jag väntar ivrigt på rapport? I alla olika sammanhang pratas det om mattan, bra mot det mesta. Man blir pigg, avslappnad, sover bättre. Jag vet inte om det är sant. Jag vill höra från någon som testat själv. Någon därute som kan upplysa mig?

Pappa och jag städade stringhyllorna

Min pappa och jag hade en tradition. En gång om året tog vi ner alla böcker ur stringhyllorna. Vi travade dem på golvet. Torkade noga ur hyllorna och sedan lyfte vi upp böckerna en och en och dammade dem, under tiden berättade pappa om sina böcker. Vi satte in dem i hyllorna i bokstavsordning på olika avdelningar med poesi och skönlitteratur och fakta, det varierade litet. Städningen kändes litet högtidlig. Pappa och jag pratade. Dessutom - det var den enda städningsinsats jag kan minnas att han genomförde.

Mina kläder färgsorterar jag men inte mina böcker

Anna-Karin hade bakat ett bröd med kvinnosymbolen på. Vi pratade länge och sent på vår träff. Mest om böcker och skrivande. Just nu minns jag diskussionen om bokhyllor. I min nya feng shui-bok fick jag rådet att sortera böckerna efter färg. Hemskt tycker jag. Mina kläder färgsorterar jag gärna, men böckerna! De ska stå i sina olika avdelningar i mina hyllor. De är en organisk del av mitt liv, inte en dekoration med färgade pärmar. Vi tyckte likadant. Ylva var mycket bestämd, i bokstavsordning och dessutom ska varje författares böcker stå i utgivningsordning. Anna-Karin har ett fint skåp där favoriterna förvaras, Walter Ljungqvist till exempel. Här ovan ett foto på min bokhylla i hallen, jag har spikat upp hyllor i hela korridoren.
Hur gör ni med era böcker?

Roliga tankar - men inte mitt i natten

Jag har svalt i rummet, en fast kudde, några mjuka och det är mörkt. Men sova, det kan jag inte. Hur ska man kunna sova när det bara hoppar omkring tankar? Jag försöker med yogisk andning, jag dricker varm mjölk, ingenting hjälper. Och jag som ska vara pigg på skolbesök i morgon bitti. Ändå är det en glad vakenhet, helt utan ångest, min hjärna varvar omkring olika funderingar på projekt, på saker att skriva om, roliga tankar att tänka - men inte nu, inte mitt i natten.

Vi skriver varje dag, jag Susan och Joyce

Varje år köper jag en svart linneinbunden dagbok på Ordning och Reda och gör små anteckningar i den allt som oftast. Mest små triviala kommentarer. Några år kanske dagboken var fylld av suckar över varför någon svek. Andra år är tonen mer optimistisk. En god portion självmedlidande är nog mina böcker fyllda med. Men jag skriver ändå. En vardagsrutin.

Det verkar vara aktuellt med dagböcker. På rean köpte jag Joyce Carol Oates sjuttiotalsdagböcker och njuter av hennes pregnanta kommentarer till skrivande. Nu läser jag i SvD idag att Susan Sontags dagböcker håller på att utges. "Reborn, Journals and notebooks 1947-1963". Hennes dagböcker pendlar mellan smärta och ambition, skriver Carl-Johan Malmberg i en initierad recension.
Dagböckerna är hänsynslöst självutlämnande både mot henne själv och närstående. Varför förstörde hon dem inte? frågar C-J M. Han hittar ett svar hos hennes son som sammanställt dagböckerna: "Susan Sontag trodde inte att hon skulle dö, hon trodde inte på allvar att det skulle ta slut."
Hon levde efter devisen att livet förstås retroaktivt, men levs med blicken mot framtiden. Den tanken fascinerar mig.

Är det kul att andra skrattar åt dina pinsamma texter?

Jag läste om Skambyrån i Malmö och först tyckte jag det var kul. Man möts för att läsa upp sina mest pinsamma tonårstexter och sedan skratta kollektivt åt dem. Ja det kanske är kul? Eller... Skambyrån har sina rötter i USA, där scenshowen Mortified (Förödmjukad) funnits ett tag. Man läser upp texter man skrivit i barndomen eller tonåren. Texterna får inte vara nyproducerade, behållningen ska ligga i att skribenten skrivit i affekt utan större förmåga att reflektera. Det som ska läsas ska vara skrivet i åldern 6–21, den som läser måste vara över 21.
Jag har pinsamma texter i mina lådor. De tål säkert att skrattas åt. Men varför? Många av texterna har jag skrivit när jag kanske varit ensam, ledsen övergiven. Det kanske är patetiska pinsamma texter man skulle kunna vrålskratta åt. Men det är också texter stigna ur mitt hjärta och efter förmåga just då.

Mina texter ska nog få ligga där i lådan. Visst kan jag skratta åt dem själv, lite ömsint, lite generat över den naiva person som var jag. Jag kan gärna läsa dem i klasser jag besöker till exempel. Men jag vill inte läsa dem och oberört skratta åt mig tillsammans med andra, hålla en cool attityd. Det finns något mer osäkert och pinsamt i det än i de texter det skrattas åt.

Själen blir glad av att läsa Khadra

Jag startade dagen med yogapass på Friskis - kände mig stolt men är pinsamt oskicklig på skulderstående och plogen - min lätta kropp varför försvann du, kom tillbaka, du är saknad!

Det var inte kroppen jag tänkte skriva om utan själen. Den blir glad av läsande. För ett tag sen läste jag den algeriske författaren Yasmina Khadra som är en man fast det inte låter så. Han skriver fantastiska romaner från bland annat hemlandet Algeriet. Jag lektörsläste åt ett förlag hans nya Ce que le jour doit à la nuit och rekommenderade den varmt. En kärleksfull, varm, sorglig och intensiv skildring av Algeriet, med kärlek och vänskap som tema. Alldeles underbar och jag vill att MÅNGA ska läsa den. Flera av hans andra böcker finns utgivna på Alfabeta! Bra! Piggt förlag.
I dagens Svenska Dagbladet finns i kulturdelen /som ofta är väldigt läsvärd fylld av spännande tankar/ en innehållsrik recension av boken som valdes till 2008 års bästa roman av litteraturtidskriften Lire.
Efter attentatet och Sirenerna i Bagdad heter hans hittills utgivna böcker.

Ett stråk av vemod en stilla ensam fredagskväll

Det är tyst och stilla i mitt hem. Jag är ensam. På bilden framför mig på datorn ser jag min yngsta dotter och den man som hon är så kär i. De är så outsägligt vackra i sin kärlek, och så unga. Jag vill dem så väl.
Visst är det ett stråk av vemod som går över mig. Livet är som det är och jag gillar läget. Jag saknar kanske bara just det där - en dröm om kärlek, en älskad människas närvaro. Ibland. Ibland får jag för mig att jag kan vara min egen älskade människa och till och med trivas med det, umgås med mig. Ska fundera vidare i morgon på det där med självbo. Jag vill inte idealisera ensamhet, inte vara hurtigt glad. Självklart finns det smärta i att leva ensam också, men inte bara. Man är, som jag sagt förut, aldrig så ensam som i ett förhållande där samtalet tystnat och tilliten tryter. Min E. har skrivit en klok artikel om det som jag återkommer till.

Visst är dom fina!

"Mamma klart vi inte har gift oss. Vi är spiritually married säger vi :) puss"

Visst är dom söta, Tosh och Ellen. Termen spiritually married är fin. Och jag är lugn!

Tjena kungen sök sponsorer för ditt barns bröllop om du inte har råd själv!

Jag har en rolig bloggdiskussion med min nya bloggvän Annika. Ingen av oss vill betala det omtalade bröllopet. Gudrun Schyman lanserade idén att kungen får be alla rojalister som tycks finnas om bidrag så slipper vi andra. Min son blev fundersam: "Men tänk om alla som inte gillar kultur säger att det får väl dom som gillar kultur betala, jag vill inte. Vi måste ju bekämpa monarkin politiskt men till dess den är avskaffad betala skatt som beslutas demokratiskt."

Jo, det ligger en poäng i det och jag måste konferera med kloka vännen K. Hon föreslår sponsring. Jämför med Moderna Museet till exempel, tycker hon. De är skattefinansierade MEN om de vill göra ett extrajippo så ber de om sponsorpengar. Låter klokt tycker jag!

Så kungen, börja ragga sponsorer men begär inte att ickerojalister ska finansiera ditt barns bröllop när vi redan via skatten motvilligt betalar ditt livsuppehälle!