Det var en gång ett gäng farliga kladdbollar som hotade makten

Det var en gång en redaktion. Där arbetade några kvinnor. Det var en gång också en infoavdelning på samma arbetsplats. Och tänk där arbetade också kvinnor.
Den kvinnliga chefen på arbetsplatsen tyckte det vore bra med samarbete. Så vi samarbetade, det var kul, det var kreativt. Det var inspirerande.

Kanske var det för kul för några? Får kvinnor ha så kul? Tar de makten? Konspirerar de? Tanken väcktes i en manlig chefs huvud. Försåtligt ...  kallade han oss kladdbollarna. Det var inte på skoj. Det skulle föreställa det men det var det inte.
Ja hela sagan ska jag inte berätta. Men ingen av oss arbetar längre kvar på denna arbetsplats i den sk rörelsen.. Några gick frivilligt, andra sparkades av  ... ja just han med kladdbollarna.

Idag har vi nya inspirerande uppgifter.
Och vet ni vad. Vi träffas fortfarande.
Vi kallar det kladdbolleträffar.

Vi gillar fortfarande varandra.
Den där kladbollschefen, honom tänker vi inte på.
Så kan det gå.
På 2000-talet.
Snipp snapp snut ... sagan tar aldrig slut

Kanske är det mer ok att leva ensam än att släppa in en ny man i smultronlivet?

Den lille fyraåringen bekymrar sig för mig. Visserligen har min dotter E haft sin egen lägenhet men han har sett det som att hon också bor här. Nu flyttar hon till Härnösand. Det tycker han blir ensamt för mig.
I natt har han bestämt sig för att sova här.
"Då känner du dig inte ensam?"

Vi driver en skola, han och jag, med fjorton elever, de ska också sova hos oss i natt så det blir kanske lite trångt i sängen.
Det är så gulligt, tycker jag. Han har själv kommit på grubblerierna.
"Vi kunde bo i samma hus så är vi nära varandra", säger han omedveten om bostadssituationen i Stockholm.

Hans omtanke är så fin. Jag är glad när han säger det.
Mindre glad om jag får påpekanden från andra mer vuxna personer om att man ju kan hitta någon att dela livet med, på till exempel nätet.
Äsch, ge inte det rådet till någon ensamboende. Även om det är av omtanke. Men omtanken kanske mer speglar den rådgivandes egna drömmar?
Alla vet att nätet finns. Många har prövat. Det passar kanske inte alla.  

Det kanske till och med finns personer som tycker det är mer ok att leva ensam än att släppa in en ny man (=nya bekymmer) i sitt välordnade smultronliv.

I synnerhet om den personen har en fyraårig prins som ofta hälsar på.

Varför gör vi inte revolution mot SJ som är en nationell skandal idag?

Ellen på tåg i Bolivia. Foto: Tosh Ichikawa

Lika ljuvlig som resan till mitt SPA var lika hemsk var hemfärden igår. Jag måste erkänna att jag inte riktigt tagit till mig rapporterna om SJs förfall. Nu fick jag se själv. Tåg som inte kom. Ingen information. Ingenting fungerade med SJ en fredageftermiddag i Katrineholm.

SJ idag är en skandal.

Tåget skulle ta en timme. Jag skulle bara hemma vid femtiden.
Men tågen gick inte alls omkring Flen. Efter att ha krånglat på buss, buss, pendeltåg och buss kom jag hem klockan halv åtta, helt slut. Under den tiden hade jag inte sett en enda SJ-anställd som kunde ge informtion. Bara konstiga meddelanden i högtalarna som gjorde alla än mer förvirrade.

Ryktet gick när vi stod på stationen att det var fem tåg med 10 000 människor som stod stilla och väntade på bussar. Ingen att fråga. Inga busar. En desperat, oinformerad folkmängd, ingen enda SJ-människa. Vi kastade oss på den enda buss som kom...till Södertälje. Jag vågar inte tänka på det kaos som uppstod när alla på tåget skulle klämmas in i fåtaliga bussar. Om det kom några.

Skandal SJ!
Nu ska jag se om jag får tillbaka de 400 jag betalade för att komma snabbare till Stockholm. Det tillägget betalade jag för det tåg jag skulle ta som visade sig redan stod stilla. Det påstods att en ledning fallit ner. Varför tog man inte upp den! Ack vi är ett alltför tåligt folk som uthärdar, tänkte jag där på Katrineholms Central.

Jag kom att tänka på när jag stod på Hanois flygplats 1989. Jag skulle resa hem med en grupp, Maria och jag ansvarade för resan. All information på flygplatsen var på vietnamesiska. Det regnade. Bara en av de två toaletterna fungerade. Plötsligt gick alla iväg. Vi stod kvar. Ljuset släcktes. Vi kördes ut. Dörrarna låstes. Det regnade, det fanns ingen radar. Planet kunde inte lyfta, förklarade en gammal man på knackig engelska. Vi fick ragga bilar, åka tillbaka till hotellet. Chaufförerna sov i de stora gamla raggaråken på natten och skjutsade oss till flygplatsen nästa morgon. Då var det sol och  planet lyfte.

Nu har fransmännen hjälpt till med bygget av en stor fungerande flygplats.
Och banne mig ... jag tror tågen går bättre i Vietnam än här.

Hittade jag grinden till Lustgården Våren?

 
 

Jag rymde från Stockholm, lite söderut, till en skog, små sjöar. Och jag upptäckte att våren var på gång.  
På riktigt.  
Jag gick där i skogen, andades frisk luft, och överallt tittade vårblommor fram under torra blad och gult gräs. 
Det gjorde mig riktigt lycklig.
 En grind till paradiset?

Bridgets desperata jakt på en man att leva med - är det verkligen livets lycka?

Jag har läst Helen Fieldings tredje bok om Bridget Jones: Mad about the boy som den heter på klingande svenska (!). Darcy har dött, det får man veta direkt så det är ingen spoiler. Bridget med de två barnen börjar sakta komma ut i världen igen och ställs inför det stora problemet: Hur hittar man en man?
Vi får följa med på en svindlande färd med Twitter,  nätdejting, usla råd från desperata vänner, misslyckade försök. Till slut hittar hon Roxter, en viril trettioåring som tyvärr  inte har en tidsmaskin för att anpassa åldrarna till varandra.
Det är mycket skämtande om fjärt och fis - inte så kul tycker jag. Och kräks och löss.
Bridget är som hon brukar, det ändrar ingen ålder, skönt nog. Lite för mycket, för oorganiserad, spontan och direkt.

Vem känner inte igen sig i hennes försök att få pusselbitarna i livet att passa ihop när det ständigt är någon pusselbit som fattas!

Det är en bitvis ömsint rolig beskrivning av en ensam tvåbarnsmammas försök att få ihop sitt liv.

Been there, done that, kan jag väl säga och minns en kort desperat period av sökande efter en man att dela livet med efter skilsmässan.
Egentligen borde ju min energi mer ha  riktats till att undersöka hur jag ska kunna leva livet med mig själv. Det tog några år och några fruktansvärt misslyckade dejter och relationer att inse det.

Jag känner igen mig i Bridgets liv där det är sådant fokus på att man bara MÅSTE hitta en MAN.
Och tycker slutet är för schablonmäsigt, för förutsägbart och trist konventionellt.
Men det får ni se själva när ni läser boken. För det gör nog många.

"Hon var mitt universitet", säger ALMA-prisade Barbro Lindgren om Astrid Lindgren

De Barbro Lindgren-böcker jag snabbt hittade i min hylla.

Jag vill bara skratta och gråta av glädje, sa Marie Lundström när Barbro Lindgren fick ALMA-priset. Precis så tänkte jag också. jag jublade till i min ensamhet och sen blev jag nästan tårögd av glädje.

Barbro Lindgren! Jag visste inte ens att hon var aktuell för detta pris, det är ju Lennart Hellsing man talat om som svensk kandidat (underbar han också).
Men Barbro Lindgren det är så fenomenalt underbart  och löjligt självklart att jag bara hurrar för mig själv och letar fram några av de böcker av henne jag har kvar.
Antar att en del av de andra finns i mina barns bokhögar, de som de fick när vi demokratiskt delade upp deras barndoms böcker dem emellan.

Nyss var Milton och jag och såg den underbara Vems Lilla Mössa Flyger (eller VLMF =Vad Lever Man För) på Orionteatern, den kommer som filmad teater i Barnkanalen på fredag.
En lång ljuvlig föreställning. Milton var bara tre men totalt uppmärksam och fängslad av denna historia som är så Barbro L - humor och gravallvar, smärta och glädje, åldrande och död och diverse oförglömliga vansinnigheter.
Han och jag älskar också Vilda bebin och Loranga Masarin och Dartanjang.

Ja, Barbro Lindgren vad ska man säga, Maxböckerna, Den lilla farbrorn, Sparvel som jag läste om igår, Jättehemligt-böckerna. Denna skiftning mellan humor och djupaste allvar, detta språk med ett tilltal som går direkt in hos oss alla från 2 till 102.

Idag läste jag brevet Astrid Lindgren skrev till Barbro Lindgren när hon skickade in sitt första manus till Rabén och Sjögren där Astrid var barnboksredaktör. Ni kan läsa det här. Vilket underbart uppmuntringsbrev. Så Astrid, lite strängt men så vänligt och uppmuntrande.
"Astrid var mitt universitet", sa Barbro i teve igår om detta brev:

"Hur Astrid Lindgren inspirerade Barbro Lindgren

Som förlagsredaktör under nära 25 år fick Astrid Lindgren ta emot och läsa otaliga manuskript och komma med råd, synpunkter och inspiration till förhoppningsfulla skribenter. Under hennes tid hann många stora författare och illustratörer lanseras, som till exempel Åke Holmberg, Harry Kullman, Edith Unnerstad, Hans Peterson, Ann Mari Falk, Kerstin Thorvall och Barbro Lindgren.
Här kan du läsa det brev Barbro Lindgren fick tillsammans med sitt debutmanus i retur och som Barbro själv har sagt lärde henne det viktigaste om att skriva för barn. Brevet är skrivet 20.12 1964."

Läs högt för barnen! Vilka sagor älskade du att höra när du var barn?

Vilken saga läste Stefan Löfven idag? Nej det är inte politisk ironi utan sant. Han ska framträda på mitt och Miltons favoritcafé, Bokslukaren, presentera ett nytt projekt för barns läsande, "Läs för mig" och läsa en saga han själv valt.

Jag tänkte gå dit men fastnade i ett manus med en annan saga - en underbar saga mer får ni inte veta, jag har inte skrivit den själv :) 
Den lilla nyheten satte igång mina egna tankar på sagor jag hörde som barn. Mina föräldrar läste sagor och hittade på egna och det fanns ingenting bättre än deras röster och berättelsens magi.

Men vad minns jag då?
Jag minns min mammas varma lugna röst som läste Bullerbyböckerna. Samma bok som hon sedan läste för mina barn och som jag nu köpt åt Milton.
Men främst minns jag min emotionella roliga pappa som läste den osannolika boken Ådalens Poesi av Pelle Molin. En samling berättelser från Ångermanland, utgiven 1897. Inga barnsagor alls men jag älskade dem.
Han läste berättelsen Kams och vi skrattade  åt den fattige pojkens försök att laga mat när föräldrarna var på fest men hur smeten vällde över alla bräddar.

Pelle Molin

Vi skrattade så vi grät. Pappa också.
Kams är en slags palt gjord på rågmjöl.

När jag skulle läsa om den som vuxen var den ju inte särskilt rolig, mera sorglig, om den fattige svältande pojken som drömde om kams. Men min politiske empatiske pappa lyckades nog få in både skrattet och medkänslan i det han läste.
Den sagan skulle passa Stefan Löfven som kommer från just de trakterna.
Jag återkommer till vad han läste.

Men nu vill jag veta: vad minns du för Högläsningsagor från din egen barndom?

Jag älskar torr asfalt, grönt gräs, blommor och vår lika mycket som jag hatar vinter och snö

Blommor Skogsö 2013

Jag tittar ut och himlen är blå blå blå. Igår när jag gick upp mot SÖS för att hälsa på en underbar nyfödd liten bebis (också det hoppfullt) blommade krokusen i gräsmattan som är grön.

Vilken lättnad. Det känns som om hundra tunga kilo lyfts bort från mina axlar. Jag dippade ner i deppighet förra veckan när snön kom och gjorde gatorna i mitt Sundsvall ishala.

Nu är våren tillbaka, torr asfalt på gatorna i Stockholm. Jag älskar torr asfalt.
Jag älskar våren.
Hur kan jag som så avskyr vinter vara född i detta dystra klimat?
Idag känns allting lätt. Trots att min skrivskadade arm (impignement) värker så vansinnigt och att jag förgäves väntar på tid hos ortopeden är jag glad.

Det är sol.
det är blå himmel.
Det är vår!

Allt i framtiden vilar i det okända, lev nu

Jag undrar hur många av vår nya tids coacher med tankar om tid, som har läst Seneca? Filosofen som föddes omkring år 1 före Kristus och av Nero tvingades till självmord år 65 efter Kristus.

Jag fick hans bok i present av en vän som tyckte vi båda borde begrunda tidens flykt. 
Om livets korthet heter en av essäerna och jag blir nästan full i skratt när jag inser hur flitigt citerad den måste ha blivit genom tiderna utan att källan angivits.
Seneca begrundar tidens flykt och livets korthet. Han konstaterar att de flesta människor klagar över livets korthet men de har fel, enligt honom. Livet är långt nog om man tar till vara på tiden och inte slösar bort den på oväsentligheter.

Det intresserar mig att läsa hur denne filosof uppmanar oss att leva nu: "Allt i framtiden vilar i det okända. Lev nu."

De som glömmer det förgångna, struntar i det närvarande och fruktar framtiden har en mycket kort och orolig livstid; när de kommer till slutet, inser de stackarna för sent att de varit upptagna under så lång tid medan de inte gjorde någonting. Så sa Seneca för länge länge sen.

Jag tar fasta på det han säger och lever nu. Ska också fundera på det han skriver om förväntan. Den är ett stort hinder för att just leva nu, menar han. Detta för att förväntan är beroende av morgondagen men förspiller den innevarande dagen.

Så njut av dagen, ägna dig åt vishet, de som gör det är i verklig mening lediga, anser han. Och det är bara de som egentligen lever.

Jag jublar över vårdagjämningen och möter vän och vår på Millesgården

Jubel! Det är vår.

Igår var det vårdagjämning. Äntligen packar han ihop. Kung Bore och våren kommer och med den blommorna, värmen, solen.
Den här bilden tog jag på Millesgården igår. Den symboliserar väl min glädje över att det blir vår? Vinterhatare som jag är, soldyrkare och ljuslängtare.

Man Ray 1960, foto: Christer Strömholm/BVS Strömholm

Vi var där vännen Ulla och jag och såg den intressanta Man Ray-utställningen med foton, målningar och objekt. Han var intensivt verksam både i Europa och USA. Med dadaismen på 10-talet i New York. Sedan Paris där han umgicks med personer som Duchamp, André Breton, Kiki och Lee Miller. Hans fotografier är fantastiska och utställningen visar bredden i hans konstnärskap.

Vi promenerade omkring  i solen i den fantastiska skulpturparken och åt en riktig vårmiddag på den trevliga restaurangen.
Det är lite bökigt att ta sig till Millesgården på Lidingö men det är värt besväret.
Ett bra ställe att möta våren på!

Allt lever vidare - jag är inte mycket för slutpunkter

Att sätta punkt. Det är svårt och brutalt.
Kanske är det därför det inte finns någon punkt efter den sista meningen i den senaste boken om Amanda, som ändå heter Slutpunkten?
Men det finns ingen slutpunkt i boken.
Med tiden har det blivit allt tydligare för mig hur allting finns inom mig, hur jag inte avslutar ...
Det kanske är likadant för alla?

Jag tänkte på det när jag var i Sundsvall, min stad, några dagar. Där utspelar sig våra fem kriminalromaner om Amanda Rönn. Det var över tio år sedan den senaste kom ut. Men för mig finns Amanda. För Annica också (vi är ju två tredjedelar av Emma Vall och vi var i Sundsvall) hela tiden väntade vi oss att hon på något sätt skulle dyka upp eftersom hon är så levande i våra tankar. Helt klart är hon en ensamstående mamma till en tioåring idag, men vad gör hon?

Hon finns.  Jag ser upp mot berget och huset där mamma levde och där någon annan bor nu. Men hon finns.
Allt lever på något sätt vidare inom mig.

Kanske har jag extrasvårt att avsluta saker?
Jag umgås med de män jag levt ihop med. Jag älskar att ha vänner sedan länge och även om vi inte träffas så finns vår vänskap inom mig. Märkligt levande.
Jag avslutar inte mina bokprojekt utan i min hjärna är det bara ett uppehåll. För de lever ju, Johanna och Gabrielle, människorna i Bärböckerna, Svala, och verkligen Amanda.
Deras liv fortsätter fast jag just nu inte är inblandad i det. På samma sätt som mina döda finns där. faster Elsa på Vinkelgatan, mamma på Tivolivägen, pappa i Dagbladethuset.

Är det så för alla människor.
Sätter du streck och ser saker som avslutade eller pågår de fortfarande i din kropp och hjärna som något levande?

Vi var mer två hopknölade pappersark än alerta författare på tåget hem

Annica på Matfors skola, beredd på frågor

Vi sov från Sundsvall till Gävle.
Vi har varit på skolbesök i Matfors utanför Sundsvall, Annica och jag. I tre femmor har vi försökt stimulera elever att själva vilja skriva och att kanske till och med se att det finns mer än de anar att skriva om.

Entusiastiska lärare bad oss komma.
Eleverna har läst några av våra böcker och är förberedda och laddade med frågor.
Laddade är vi också.Vi vill dela med oss av varför vi tycker det är så viktigt och roligt och alldeles underbart både att läsa och att skriva.

Vi vill lyfta på locket till fantasin också. En skola är inte bara en skola, där finns hemliga gångar och ställen man kan undersöka, där finns människor och relationer man kan fundera över.
Där finns kanske till och med en deckarintrig?

Femmor är fyllda av energi och lust att fantisera om de får tillfälle.
Idéerna var många. Vi besvarade en miljon frågor och hoppas att vi lämnade dem men insikten att de har fantasi och att det finns mycket att upptäcka under ytan om man lyssnar och iakttar.

Vi hade kul, men som sagt, på tåget hem var vi mer som hopknölade pappersark än alerta författare.
Vi hade gett allt och hoppas eleverna blev nöjda

Vemod är ordet för dagen

Jag står i fönstret på mitt hotell i Sundsvall. Min stad.

Bara det att bo på hotell där man en gång hörde hemma. 

Genom fönstret ser jag upp mot Busbacken. Där intill ligger de röda tegelhus som var min sista adress som bofast i Sundsvall.

På Tivolivägen 14 bor jag inte längre 

Inte min lilla fina mamma heller. Hon var den sista av oss fem som lämnade adressen.

Jag åker inte förbi där. Då skulle jag minnas hennes ivrigt väntande ansikte när jag kom och hennes vinkning när jag for. Möts vi igen, tänkte jag alltid de sista åren..

Sen kom den dagen..

Man saknar lilltanten i fönstret, sade en granne. Jag saknar henne också, lilltanten som var min mamma..

Pappa saknar jag också. Han skulle ha fyllt 103 idag. 

De vilar i frid. 

Jag saknar dem.

Har du också en kärlekshistoria med din bokhylla - Eller drömmer du om det hyllfria hemmet?

Bokhyllor gör mig trygg

Jag har ett intensivt och kärleksfullt förhållande till bokhyllor  (framför allt dess innehåll förstås)och hoppas det inte ska vara en passion för bara en utdöende generation.
Pappa och jag hade den tillsammans, kärleken till bokhyllan. En gång om året städade vi den. Vi tog ut alla böcker, bläddrade igenom. Dammade av. Torkade noga stringhyllorna innan böckerna placerades in igen. Alltmedan pappa talade om sina favoriter. Ofta Dan Andersson. Men det fanns många,

Så i mitt första hem hade jag såklart en bokhylla över en hel vägg, gigantisk. Jag laserade den själv i mörkgrönt och den var specialbyggd för platsen. En vän sa till mig: Ni kommer aldrig att kunna skilja er, hur ska ni kunna dela på den bokhyllan?
Men en dag packade jag ner min franska skönlitteratur och flyttade ifrån min hylla och nästan alla böckerna.

När jag flyttade från villan i Enskede många år senare var ett rum bibliotek. Jag skänkte bort mängder av böcker sedan jag och familjen tagit det vi ville.

Här i min nya lägenhet har jag så många hyllor som får plats. Böckerna står sorterade efter olika slags litteratur, all skönlitteratur i bokstavsordning.
Jag älskar mina böcker och bokhyllorna gör mig trygg.

Men allt oftare hör man att böcker är onödiga, att framtidens hem kommer att vara boklösa, allt finns i datorerna.
Sorglig framtid, säger jag, som vill sjunka ner i en mjuk soffa med en riktig bok.

Så vad tänker du?
Har du också en kärlekshistoria med din bokhylla?
Eller drömmer du om det boklösa hemmet?

Stockholm Stories - smart och roligt om ensamhet och längtan

En smart, sevärd film jag gärna rekommenderar

Det andra målet av Jonas Karlsson är hans debutbok, en samling noveller som jag nu direkt köper efter att ha sett filmen Stockholm Stories. Den bygger  löst på novellerna och har skickligt fogats ihop av en för mig totalt okänd regissör som jag vill se mycket av i framtiden: Karin Fahlen. 

Filmen skildrar en rad personer som genom slumpen stöter ihop på märkliga sätt. Lite av en svensk Short Cuts - berättelser om udda människor som till synes av slumpen hakar i varandras liv.

Jonas Karlsson har inte skrivit filmmanus men är med som suverän skådespelare - en kontaktsökande tjänsteman på Finansdepartementet som en dag hittar ett brev adresserat till honom och blir besatt av att veta vem det är skrivet av och varför. Cecilia Frode är brevskrivaren, så ensam. Hon har fått avslag på sin adoptionsansökan och skriver i sin stora ensamhet ett brev. 

Så rullar filmen igång med smarta intelligenta och roliga porträtt av en handfull människor i Stockholm.

Stockholm är förresten också en huvudperson i filmen.

Personerna är alla till synes väletablerade men alltmer skruvade och absurda, ensamma och längtande. Deras vägar korsas på ett sätt som är roligt och intelligent berättat.

En film som lyste upp en grå lördag för mig.

Att skiljas, bitterhet, bodelning, bävan

Att skiljas är en sorgeprocess. Jag kan inte tänka mig att någon går omärkt ur den. Jag var gift 29 år innan äktenskapet upphörde, villan såldes.
Vi flyttade.
Jag slickade mina sår, ett långt tag. Ärren finns kvar.
Jag var ledsen, sorgsen, arg och bitter innan jag arbetat mig igenom detta.
Det tog sin tid. Ändå var jag klar över att skilsmässan var nödvändig.

Jag tänkte därför att det skulle bli jobbigt att se Karin Ekbergs film Att skiljas. Märkligt nog lämnade den mig ganska oberörd. Varje skilsmässa bär sina sorger och här var det inte mina. Det är också en process som ligger tio år tillbaka i tiden för mig.
Det är ändå en fint gjord film där Karin Ekberg skildrar föräldrarnas skilsmässa, bitterhet, bodelning, bävan inför framtiden. Kan tänka att många blir berörda.
Men den gick inte in i mitt hjärta. Jag kunde inte alls relatera till personerna i filmen.

Blinkande stjärnor i taket och en älskad gosses lugna andetag intill mig

Stillsam kväll. Milton sitter  bredvid mig och löser Pettssons uppfinningar på min iPad. Det är väldigt kluriga uppfinningar och ett roligt spel. Han är lite trött och förkyld och vi gör stillsamma saker. Jag  är också litet trött. Vi lägger oss. Några sagor, sedan ska jag skriva dagens blogginlägg, med funderingar kring Senecas Om livets korthet.

Men jag läser sagor. Vi tittar på min nya lampa som ger lysande stjärnor i taket. Fin, tycker Milton. Han lägger sig tätt intill mig. Andas allt lugnare. Jag släcker lampan.

Jag tänker att nu, nu borde jag stiga upp ... det var något jag skulle skriva. Men den lilla människan intill mig andas lugnt. Jag andas i hans takt. Jag somnar.

Nu är klockan snart tolv och jag har vaknat. Vilken ljuvlighet att somna intill en liten människa som andas tryggt och mumlar: Eva, jag tycker om dig.

Vad det nu var jag skulle göra, vilka tankar jag nu skulle skriva ner ... allt försvann  med blinkande stjärnor i taket och en liten älskad gosses lugna andetag.

Vi sov i takt och jag tänker att ingenting kan vara viktigare än det.

I morgon är en ny dag, nya tankar. Den lille pojken försvinner hem och jag skriver.
Idag var hans dag.

Kaffe i vrångstrupen när jag hittade mig i DN på bild från Kårhusockupationen

Hittar ni mig? På golvet, längst till vänster bredvid bästisen Ulla.

Igår satte jag morgonkaffet i halsen när jag slöbläddrade i DN Kultur. Där på sid 9 hittade jag plötsligt mig själv på en bild från 1968, Kårhusockupationen. Den ingår i utställningen Revolternas decennium på Kulturhuset.

Carl Johan de Geer tog bilden. Jag har andra bilder från samma tillfälle men denna har jag aldrig sett. Hittar ni mig? En långhårig typ som sitter längst t v på golvet tillsammans med min bästis Ulla och hennes hund Älsa.
Så fort vi hörde om ockupationen på radio, så var det dåförtiden, så drog vi dit i våra manchesterjeans och skinnjackor. Vi var där i flera dagar. Både som intresserade och som journalister. Jag skrev nog i Dagbladet Sundsvall efteråt, hade presskort därifrån.
På stolen bredvid Palme sitter Leif, min dåvarande sambo som inte var med under de där dagarna utan bara ett tag när Palme kom.
Ja kära ungdomstid, vad livligt detta finns i mitt minne även om enskilda detaljer fallit bort. Jag minns de glödande talen, Palmes fåfänga försök att nå fram.
Ulla och jag trivdes där i den vänliga revolutionära anarkin, det var som en lek. Men jag mindes inte förrän jag såg bilden att pudeln Älsa var med?
Lite senare samma år åkte Leif och jag till Paris och efterdyningarna av majrevolten. Ett år senare bodde vi i Paris.
Det var tider det.
C´est la vie.
Något som präglat mig. Det är inte så stor skillnad på Eva då och Eva idag.

Leif bor numera i Angola. men idag är han hemma och då ska vi två gå och titta på utställningen på Kulturhuset. Det gäller att sluta cirklarna.

Det förflutna är historia, framtiden finns

La Famiglia på fin födelsedagsmiddag för Ellen på Campoloro, Emil, Ellen, Kent, Elin, Eva

Idag är det på många sätt Memory lane... jag återvänder till mitt liv. Till minnena som jag önskar vore tydligare. Till barnen, till vännerna, till männen, till livet som en gång var.
Det gäller att begrava bitterhet, sluta älta.
Det gäller att se med kärlek på sitt förflutna och fortsätta se framåt.
Det jag vill är att fortsätta utvecklas, bli fri, bli vis.
Ibland tillåter jag mig ändå att  tänka ... men om ... bara för att snabbt inse att det leder ingen vart.
Det förflutna är historia. 
Men framtiden finns och den vill jag möta utan bitterhet. 
Med kärlek i mitt sinne.

Så är det hos mig, just idag, en vanlig onsdag i mars. Hur är det hos dig?

Födelsedagsfirande hos Ellen

En familj kan vara så mycket, jag inser det. Men för mig är min familj min kraftkälla. Där finns kärlek och omtanke och närhet. Min nära familj, det är mina barn, deras älskade och mina barnbarn. Det är som ett nät av kärlek och trygghet omkring mig. Omkring oss. Mitt skyddsnät, min trygga punkt i en orolig värld.

Jag växte upp likadant. Omgiven av föräldrar som jag älskade. Det var inga stora ord i min familj , vi bara visste att vi fanns där för varandra och det gav mig en trygghet i livet att veta att de alltid gav mig sitt stöd.

Ellen med "havsbandet"

Idag var det födelsedagsfirning hos yngsta dottern. Vi drack choklad med vispgrädde på sängkanten. Det är tradition. Överlämnade presenter. Myste ihop. Milton hade gjort ett jättefint halsband av olika pärlor i snäckform:
– Titta ett "havsband"! sa han stolt.
Till mig hade han sagt: Man måste inte köpa presenter, Eva, det är lika bra att göra dem själv.
 Så vi hade pärlverkstad och han valde och trädde tills han blev nöjd.

Ikväll går vi och äter på en korsikansk restaurang. Jag känner mig glad. Extraglad att yngsta dottern är hemma i år på sin födelsedag, förra året var hon i Mali, året innan i Sydamerika och så har det varit ett långt tag. Nu är hon hemma, just nu.

Ja så är det hos mig, just idag. En vanlig onsdag i mars. Hur är det hos dig?

Reafynd: Åsa Larsson som jag inte kan släppa, Håkan Nesser som tråkar ut mig

Några deckare fanns på bokrean.
Framför allt gillar jag Åsa Larssons Till offer åt Molok.
Jag är inte alls lika svag för Håkan Nessers sista bok om polisen Barbarotti i Styckerskan från Lilla Burma.

Många gillar Nessers bok har jag förstått. Men den är för utsvävande och pratig för mig, för trött, för mycket funderingar som inte kopplar till handlingen. En vän gillade samtalen han har med Gud, jag tycker de så helt faller ur ramen för boken och fann den ganska långtråkig trots att det nog finns en bra story någonstans. Men så segt berättad.

Åsa Larssons bok däremot - så bra.
Varför?
Dels finns en mycket spännande berättelse i en väl skildrad miljö. Dels finns värmen när hon beskriver historien som utspelar sig. Man blir lika förtjust i huvudpersonerna som det känns att författaren själv är. Det är empatiskt, kärleksfullt, spännande och välskrivet och jag bara längtar till hennes nästa bok.
Hon skildrar landskapet, maten, människorna så jag bara vill ha mer.
Ibland brutalt, ibland kärvt, ibland så vackert. Som här:

"Hon är som ett vårstädat hus. Golven är skurade. Det doftar såpa och vind och sol. Alla fönster och dörrar står på vid gavel och trasmattorna hänger på tork mellan björkarna.
Hon är redo att bli förälskad."

Förälskad blir jag i hennes bok. Jag kunde inte släppa den. Den säger mig något också, något viktigt om gemenskap, solidaritet, vänskap och kärlek. Det finns där i berättelsen om våld och mord, men där våldet aldrig är ett självändamål. Läs så får ni se!

Säger du ifrån om maten är dålig och vinet odrickbart?

Eva äter och är nöjd. Foto: Paulina

 ... men vad det är tråkigt när ett favoritställe inte orkar med trycket utan blir sämre. Ledsamt när jag rekommenderat det till mina bloggkompisar och många andra.
Men just därför måste jag säga när det inte längre är bra.

Jag var på Piccolo Metro för två veckor sedan efter ett uppehåll på en tid. Och så var vi där igår igen - och det var inte så kul. Först beställde vi två olika viner i ganska olika prisklass. Vinerna kom in, redan upphällda på glas vilket jag inte gillar, jag vill se vilken flaska de häller ur. Någon flaska fick vi inte se. Vi provsmakade - och det var absolut samma vin i båda glasen. En aning försynt frågade vi om det verkligen var två olika viner eftersom det smakade precis lika (och inte så bra, men det sa vi inte).
Javisst, sa kyparen, men gjorde ingen ansats till att hämta flaskorna.

Sen kom maten, precis som gången innan var den ganska stabbig, en sjukt trött sallad, inte så fräscht. Osttallriken såg ut som om man skurit upp det som fanns kvar i kylen.
Dessutom - precis som förra gången - så var det massor av småflugor på restaurangen. Vi slog ihjäl ett antal men det är inte vad man vill göra under en måltid. Och kyparen ljög och påstod att problemet just uppstått, när vi undrade.

Så sorry Piccolo ... det dröjer nog ett tag till nästa gång.

Det är svårt det där med att säga till. Det är ofta pinsamt. Men på en bra krog där de kan lyssna till kritiken (som så klart framförs vänligt och artigt) och om man kan diskutera problemet och få rättelse blir det ofta bra.  Då kommer man gärna tillbaka. Misstag kan alla göra.

Hur gör ni. Tiger och äter upp eller framför synpunkter?

Jag har gjort riktiga fynd på årets bokrea

Under flera år har jag tappat intresset för bokrean. Men i år hände något. Jag hittade direkt böcker jag längtat efter att läsa.
Och idag, i reans sista skälvande minuter, finns fortfarande mycket. De redan låga priserna var till och med 20 procent lägre idag för Konsummedlemmar så se vad jag fyndade.
Gjorde ni bokreafynd och har ni samma erfarenhet som jag att rean blivit bättre? "Riktiga" böcker, inte stora upplagor av snabbtryckta reaböcker.

Möt Michelle Magorian som skrivit den underbara Godnatt Mister Tom

Elin Swedenmark och Michelle Magorian i London för kanske tjugo år sedan. Foto: Eva Swedenmark

Försök att läsa den här boken utan att torka tårarna säger Marie Lundström om Godnatt Mister Tom i det fenomenala bokprogrammet Lundströms Bokradio
Ni lyssnar väl på det? Det känns som om programledaren Marie sitter och pratar med dig när du lyssnar, den perfekta samtalspartnern för bokprat tillsammans med morgonkaffet på lördagsmorgon. Omistligt skulle jag säga med hennes vänligt nyfikna röst som ger så bra info om författare vi gillar eller kommer att gilla när vi stiftat bekantskap med dem i hennes program.

Idag handlar det om Michelle Magorian. En underbar författare vars ungdomsböcker ofta utspelar sig under andra världskriget. God natt Mister Tom var den första bok av henne jag läste, om den lille killen som evakueras från krigets London till en barsk gammal man på landet.
Vilken kärlek som växer fram emellan dem.

Har ni inte läst den boken så gör det och jag kan säga att jag läste den en hel natt och grät så mycket att det var som när jag som liten läste Barnen från Frostmofjället och låste in mig på toaletten och bara grät och grät. Oförglömligt.

Michelle Magotian idag, foto lånat av Marie Lundström som tagit bilden till sin fina intervju i Lundströms bokradio

Så när jag var i London för många år sedan, 20 kanske? minns inte riktigt, på språkkurs så tog jag kontakt med Michelle Magorian och gjorde en intervju med henne, min dotter Elin var med. Hon var liten då, 11-12 kanske, ändå var de ungefär jämnlånga hon och den vänliga Michelle Magorian. Det var en rolig upplevelse.

Om mötet med Michelle Magorian har jag skrivit här
Ja lyssna på Maries intervju med henne i Bokradion. 

Och framför allt, oavsett i vilken ålder du än är , läs Godnatt Mister Tom.

När leken speglar samhället - och sjuka grisar nekas vård

När verkligheten tar över leken. Eller var  snappar en fyraåring utan sjukhuserfarenhet upp all info om sjukhuskrisen? undrade jag idag.
Vi lekte sjukhus med alla mjukisdjur och ett antal dockor. Jag är sköterska och kollar sjukdomarna och rapporterar till Milton som är doktor och behandlar. Det flöt på bra, katter, apor och nallar behandlades. Men plötsligt sa doktorn.
– Nä den här patienten har vi inte plats för. Du får skicka iväg ambulansen, Eva.
– Men han är väldigt sjuk, ont i griseknorren.
Obevekligt sa fyraåringen:
– Jag har inte sängar till alla patienterna. Det ligger redan en i korridoren. Skicka iväg till andra sjukhus eller hem.
Så ambulansen gick till andra sjukhus, jättesjuka patienter skickades hem med bara bandage (vi har en raffinerad blandning av sidenband, gummisnoddar och hårspännen).
Men visst är det märkligt?
Det var som en lekillustration till den kris vi alla upplever inom svensk sjukvård.

Det var en lättnad att gå över till att arbeta i Pärlverkstaden på jämbördig basis. Milton gjorde ett "havsband" med snäckor och sjöhästar.

Den osannolika historien om Bäckströms supersalami - GW driver med deckargenren

Visst är det märkligt med den fascination som finns bland läsare för alla dessa machogrisiga, överviktiga, alkoholiserade, trötta poliser i deckarna?


En gång i tiden började vi i Emma Vall skriva deckare för att vi var så sjukt trötta på Mankells trötte polis. Vi ville ha en rolig vass kvinna i stället och skrev om Amanda Rönn i fem deckare som utspelades i Sundsvall. Det började med Kattjakt och slutade med Slutpunkten.Det var ett riktigt roligt skriväventyr. Numera finns de deckarna nog bara på bibliotek. Men trots att det inte kommit ut någon Amandabok på länge får vi ofta förfrågningar om när nästa kommer.

Men dessa pösmunkiga machopoliser då...
Jag tog mig igenom Leif GW Perssons senaste deckare som jag hittade på rean. Den sanna historien om Pinocchios näsa. Det är första gången jag klarat att läsa ut en bok av honom. Bemödade mig kanske för att GW ändå är en kul figur och för att han verkade så sympatisk i ett sommarprogram.

Men nog driver han med läsarna och med denna deckargenre när han presenterar kommissarie Evert Bäckström, en  huvudperson vars käraste kroppsdel benämns Supersalamin. Den är han stolt över. Vad man som läsare har svårt att förstå är hur supersalamin kan fungera på en man som äter för mycket och är halvfull jämt, det måste vara en manlig önskedröm som har föga med verklighet att göra.

Denne Bäckström super, äter, tar mutor, är sjukt lat och tänker de gräsligaste fördomsfulla tankar om kvinnor,  invandrare, homosexuella. Jag tror det är en  parodi skriven för att se hur långt han kan pressa fördomarna och genren.

Intrigen  kunde kanske vara spännande om den inte var så rörig - men för att se den måste man igenom så fruktansvärt många av denne Bäckströms tankar att jag slaknade - så som jag tror att supersalamin också gör i den krassa verkligheten, inte i polis Bäckströms drömmar.
Nä inte ens om den är en parodi, vilket jag väljer att tro, är den särskilt uthärdlig.

Så Perssondeckare blir det inte för mig i framtiden, självbiografin ska jag dock läsa.

Jag lider av svårartad bildpanik

Jag har bildpanik.
Har ni?

Jag kan inte vara ensam om denna fasa inför hur jag ska hantera alla de bilder jag tar.

Det har tagit mig tio år att komma fram till någon slags ordning på de bilder som jag flyttade från mitt gamla hem efter skilsmässan och hit. Nu har jag ett konstigt system av olika pärmar, lådor och album och nästan inget är osorterat.

Men! Alla de nya bilderna? När mina barn var små tog vi ändå inte så många bilder och det mesta framkallades ordentligt även om det inte sorterades. Men nu?
Jag tar oändligt många bilder av det vackraste jag vet , min familj. Men vad göra med alla dessa bilder. Blir det som med de gamla LP-skivorna jag har, de gamla videofilmerna, de finns men tekniken har sprungit ifrån dem. Blir det som med bilderna som ligger i min gamla mac som jag inte längre kan öppna.

Ja, jag har svårtad bildpanik.
Det finns inget som så sätter mitt minne och mina känslor i rörelse som  bilder. Jag fick nyligen i present av min bror en fotoram där han lagt in gamla bilder. Underbart att se bilderna från mitt liv rulla fram.
Sonen gav mig den mest ljuvliga bild av honom i liten broderad jacka från Turkiet som Ulla L gav mig.
Jackan är borta, den ljuvliga bilden finns kvar (och snart ska vi åka till Sundsvall han och jag bara och gå "Memory Lane tillsammans, besöka alla gamla platser och våra kära döda, fin present!)

Men bilderna, hur gör jag? Hur gör ni?

Om att känna sig ensam men vilja vara med - märkunderligt för känsliga men livrädda

Det har legat en bok bredvid min säng som jag länge tänkt blogga om men den är svår att skriva om. Och fantastisk. Eller märkunderlig, som min mamma brukade säga om fantastiska men inte så lättbegripliga saker.
Det är Anna Höglunds märkliga bok om detta talar man endast med kaniner.
Åldersgrupp 12-15, säger förlaget, men jag säger åldersgrupp alla känsliga varelser från 10 till 100. Stark igenkänning. I synnerhet om man innerst inne är alldeles ensam och känslig men vill vara med.
Det hjälper inte att man har många skyddslager, årsringar som förhärdat, innerst inne pickar kanske kaninhjärtat ändå, ängsligt.
Som det här:

"ibland tror folk att man överdriver
Som när jag var liten och inte ville gå på barnkalas
De tror att man larvar sig
De fattar inte allvaret
att det finns en gräns för vad man orkar med
Själv blev jag med tiden rätt bra på att säga nej."

Den trettonårige kaninen skildras i korta texter, collage med teckningar och foton. Det är en bok som jag inte släpper. Som inte släpper mig. Sorglig men hoppfull. Det är som om kaninen viskar i mitt öra, bara för mig. Men antagligen är vi många kaniner som lyssnar till texten.
Det är hoppfullt också:

"Jag håller med om att man är sin egen värsta fiende
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän."

Vad ska vi göra med varandra? undrar Jenny

Jenny Wrangborg

Visst är det fantastiskt när en poet,   en arbetardiktare, fyller hela Södra bar med en bokrelaese?
Det var poesi och pop och kamp. Kön ringlade lång för signeringar av Jenny Wrangborgs nya efterlängtade diktsamling Vad ska vi göra med varandra  efter den första hyllade debuten Kallskänken.

Nike Markelius sjöng titeldikten, Jenny själv läste och det var en varm röd intensiv stämning som var en sådan kontrast mot den kalla verklighet hon skildrar i dikterna. Men det fina med kampdikter  är ju just att det inte bara är svart även om nedrustningens grymma politik skildras.
Det finns också ett hopp, det finns en kamp, det finns en lysande röd tråd genom dikterna som griper mitt hjärta och fyller mig med mod och kraft.

Köp boken, läs den. Och allra helst försök få chansen att lyssna när denna poet själv framför sina dikter.
Det är glöd!
Här några rader ur titeldikten

"vad händer med styrkan
en mörk decembereftermiddag
när arbetsplatserna står tomma
och de försöker slå oss i bitar
vad ska vi göra med maskinerna
kockknivarna
människorna
när vi sitter hemma
och de säger att vi inte behövs längre
vem ska bygga husen
laga maten
ta hand om de gamla"

Det är roligast av allt att skriva tillsammans

Emma Vall, samarbete i med-och motgång

Det är roligare att samarbeta, i med-som i motgång, sa Måns Herngren i TV4 Nyhetsmorgon
Det är så rätt.

Är det inte roligare att skriva på egen hand? frågar folk mig ibland.
Näää säger jag.
Det finns inga skrivprojekt som varit roligare än de som Maria Herngren, Annica Wennström och jag gjort antingen med oss tre som Emma Vall, eller de böcker jag skrivit tillsammans med antingen  Annica (Bärböckerna) eller Maria (bland annat Pappparesan).

Det är så kul att fantisera ihop med dem. Att känna hur de gemensamma idéerna växer fram till ord, till handling, till en bok.

Jag har kanske skrivit ett tiotal av mina totalt 33 utgivna böcker ensam. Det är ganska ensamt. Men alla de andra böckerna tillsammans med älskade Maria och Annica. Det är mina favoritprojekt.

Så mycket energi, lust, kreativitet. Jag älskar samskrivande i synnerhet tillsammans med mina kloka begåvade fantastiska musketöser Maria och Annica. (Som Emma Vall kallar vi oss De Tre Musketöserna - med penna i stället för svård som vapen.

I morgon är en ny dammfri dag

Man kan känna sig så missnöjd med sig själv. En sån här dag till exempel, den började strax före fem. Då låg dagen framför mig oskriven och fylld av möjligheter.
Jag hade planer och föresatser och så blev det ingenting, visst är det märkligt med sådana dagar?
Jag började med att röja för att bereda plats för tankar.
Men fastnade i dammet.

Tänkte gå ut, packade träningspåsen men stannade hemma i någon slags märklig håglöshet.
Allt det man vill en del dagar, av det blir intet.
Följdriktigt slutade dagen med slötittande på melodifestivalen - detta fasansfullt mördande tråkiga program -  medan jag åt nyponsoppa med vispgrädde.

Det skulle ha behövts så litet för att rycka mig ur passiviteten.
Konstigt vissa dagar då kraften och lusten inte infinner sig.
Då allt går på rutin och autopilot och den förhoppningsfulla dagen som började med planer slutar med ... ja vad. 

Men i morgon är en ny dag. Nu har jag stängt av teven. Invid datorn en manushög. Jag har lagt fram mina böcker från bokrean. Kvällsläsning. Åtminstone är dammet borta. Sängen nybäddad. Träningspåsen packad.

I morgon är en ny dammfri dag. Med nya planer, drömmar, tankar förhoppningar.

Jag hittade Korsika i Stockholm - vilken mat!

Idag hittade jag Korsika, min favoritö, i Stockholm. Det är inte så ofta jag äter i Vasastan, mest håller jag mig på söder. Nu befann jag mig där efter ett misslyckat försök till jazzkväll.
Visst hade jag gått förbi en korsikansk restaurang? - tänkte jag när vi hungriga smet iväg från konserten som aldrig verkade komma igång.
Javisst, vi hittade till Campoloro nära Odengatan. En liten perfekt välinredd lokal med en mat som var helt enkelt gudomlig.
Jag som älskar Korsika var plötsligt där, men med godare mat än jag någonsin fått på själva ön.
Det är en korsikansk kock som öppnat denna pärla till restaurang. På somrarna stänger han och öppnar krog på Korsika.
Jag åt en Confit de canard, anka, i en sås med fikon som var så gudomlig att jag knappt kunde avhålla mig från att slicka tallriken ren. Men nåja, det går bra med en brödbit.
Till efterrätt: Fondant de chocolat, lika perfekt den, den mörka chokladen vällde fram ur den lilla varma bakelsen.
Vilken ny favoritkrog!
Till Campoloro återvänder jag snart.
Och till Korsika.
Bilder från senaste besöket 2012 med Ellen

2012.