https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 24 mars 2015

Snart bor jag i ett inplastat spökhus

Solen skiner men jag sitter här med stängda persienner. Ändå skymtar jag på fjärde våningen hur det går omkring män med hjälm på ställningarna utanför.
Snart rullar de ner plasten över hela mitt hus. Jag får inte öppna fönster och inte gå ut på min balkong. Inga vårblommor i år för detta ska vara i 10-12 veckor. Det känns lite grymt när vårsol tittar fram men jag får väl tänka på att huset blir nymålat. Ingen idé att grotta ner sig i elände.


fredag 20 mars 2015

Inget tvång på min lust så inget mer blogg100

Jag tänkte följa #blogg100. Det är en kul idé, framför allt får man tips om härliga bloggare. Men jag släpper det. Jag skriver ju ändå mest varenda dag. Men jag vill inte lägga ett tvång på min lust.

Så jag hoppar av och fortsätter med mitt skrivande som jag gjort i flera år.
Just nu är jag intensivt upptagen med att lyssna på kloka vänners kommentarer till ett manus jag bett dem läsa.
Det är inte  korrnivå vi pratar om utan det är viktiga frågor de ställer om struktur, innehåll. De har önskemål om fler kapitel, fördjupade detaljer. Mycket att tänka på och jag ÄR i mitt manus.
I verkligheten är jag lite mer förvirrad än jag brukar kanske, väldigt upptagen av ett manus om en annan tid.

onsdag 18 mars 2015

Oväntat besök på fjärde våningen när snålheten bedrar visheten

Utsikt från fjärde våningen! Är det det här som är oväntat besök?
Det tjuter av borrar och vassa ljud, jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster på fjärde våningen och ser det här som ni ser på bilden. Ett gäng byggnadsarbetare vandrar omkring på ställningar utanför mina fönster. JM slarvade med målningen av mina hus för tio år sedan, präktiga JM! Nu får de måla om alla husen, vi har ställningar runt varenda kåk, över ställningarna hängs sedan plast så inget ljus sipprar in, under plasten ska väggarna behandlas och målas om. Varför man inte gjorde arbetet ordentligt för tio år sedan kan ingen förklara men det är i alla fall JM som får ta den ekonomiska smällen. Jag som arbetar hemma får en smäll på annat sätt, ingen balkong, inget ljus, buller och smuts i 10-12 veckor.

Det konstiga är att stora byggföretag slarvar så. I mitt JM-hus blev allt fel. Ingen spisfläkt monterades, den bara hängde i skåpet, undra på att fläkten inte funkade. Kylskåpet är för tätt monterat så jag måste byta dörr. Elkontaktena i köket sprack alla och måste bytas, det brann i min elcentral i golvvärmeskontakten, golvvärmen har fö aldrig fungerat.

Klart jag jag har försökt tala med JM. Jag brukar vara bra på att få företag att lyssna och ge rättelse. men på JM är de iskalla. De skulle du ha sagt till vid inspektionen, har de bara sagt. Men då, första åren, fungerade saker och jag är ju ingen byggnadsingenjör heller. Bara en vanlig opraktisk bostadsköpare.
Men strunt samma, jag trivs ju här men jag är rejält förbannad på att stora företag som JM snor åt sig pengar genom slarv. Det lönar sig väl inte för dem heller. Jag undrar vad denna ommålning av hus för 110 lägenheter kostar dem? Och jo ... anläggningen av gårdens gräsmatta slarvade de också med och fick göra om. Med mera.

Nu ska jag korra ett manus till ljud av tjutande borrar.

tisdag 17 mars 2015

Jag skrattar åt skjutna hästar och Klitos


När herr Klitos Klitou ger poäng till herr Banan ... var ett inlägg jag skrev för ett år sedan efter Eurovisionsfestivalen, roligt namn tyckte jag och fnissade till i ett inlägg.
Nu kom  Klitos tillbaka och massor av läsare hittade mitt gamla inlägg!

Jag har väldigt lätt för att skratta åt sånt, det måste jag erkänna.
Älskar gruppen Språkpolisens Högkvarter på Facebook där högt och lågt avhandlas med ofta mycket humor.
Felskrivna skyltar älskar jag också.
Det finns många i uppföljaren till boken Skum kanin med ananassmak: Ärtor suger snaps 
Bland annat skylten ovan som fick mig att gapskratta.

måndag 16 mars 2015

Skälla, hetsa, avbryta - inget bra sätt för journalister att locka fram information


Igår såg jag Gustav Fridolin utfrågas i Agenda av Anna Hedenmo. Jag mådde dåligt av det. Precis som jag alltid gör när jag ser journalister som tror att den bästa metoden att göra intervjuer är att som en ilsken terrier kasta sig över intervjuobjektet, skälla, hetsa, avbryta. Jag såg fascinerad igår vidare och tycker det är obegripligt att tro att det ska vara sättet att få information. Fridolin är slipad nog /eller så är han bara lugn/ och fortsatte lugnt att argumentera.
Vad som är så jobbigt är också att den typen av journalistik på något sätt förutsätter att allt är ruffel och båg och att deras uppgift är att gräva fram de dolda köttiga ben som intervjuobjektet försöker dölja.
Men dagens medietränade politiker har lärt sig det och det behövs en helt ny taktik med väl underbyggda frågor. Anna Hedenmo har kunskaperna, hon är skärpt och påläst. Men varför då så aggressiv? Är det någon mer än jag som mår dåligt av det?
Och det borde vara förbjudet att hela tiden avbryta!
Avskyr det.

söndag 15 mars 2015

Låt kloka vänner läsa ditt manus


Vi har festat och firat denna vecka, inte så mycket har blivit skrivet. Men i mitt huvud surrar samtidigt scener. Tankar på dialoger och personer från en roman jag lämnat till några vänner som läser den och kommer med så tänkvärda synpunkter.

Du ska verkligen inte vara rädd för att låta andra läsa. Det är så mycket man själv tycker är självklart men det är sannerligen inte lika tydligt för andra som läser. Låt dem läsa, ta till dig och kom ihåg att det till slut alltid är du som bestämmer hur det ska vara.

Att få gensvar i form av kritik, frågor, uppskattande ord är en stimulans.
Kanske någon är rädd för att lämna manuset till andra? Men kom ihåg att din bok kommer att nagelfaras av många sedan. Kritiseras också, ifrågasättas.
Bättre då om flera kloka människor läst och delat med sig av sin ärliga uppfattning.

Recensioner gör ibland ont, de kan vara illvilliga eller skrivna utifrån  motiv som inte har med din text att göra. Det kan du inte styra över.
Men förbered dig genom att låta kloka godsinta vänner läsa och kommentera.
Det gör jag.

lördag 14 mars 2015

Meditation ett uppfriskande bad för själen

Min skogsbacke på ön. Vad jag längtar dit. Snart.
Allergin har slagit till så jag vaknar lätt bedövad i märkliga drömmar. Numera vet jag att det är allergi. Tidigare trodde jag alltid att jag drabbats av intensiv vårförkylning.

Solen skiner, E2 drog iväg till yogapassa. Skulle jag också träna? Kanske sen. Men först en morgon med mild start. Jag använder appen Headspace för att hjälpa mig att vara närvarande. En mild röst talar till mig och det blir lättare att försätta sig i ett tillstånd man kan kalla medveten närvaro. Det är som om själen får sig ett uppfriskande bad.
Efter en kvarts meditation har jag en helt annan energi.

Dagens tema ska vara detta, bara vara.

Snart kommer E2 tillbaka. Vi äter frukost och pratar. Timmarna rullar fram och jag ska ta in dem. Blå himmel och sol. Det är element av lycka för mig.

I kväll kommer barnbarnen hit. Jag vill möta dem med lugn och frid i sinnet.

Önskar dig detsamma, en dag av frid, lugn, lycka.

fredag 13 mars 2015

Lite Norén under ytan även i den mest vardagliga diskussion

Den italienska vanan med "aperitivo" börjar komma till Sverige. Så trevligt. Kocken dukar upp små godsaker efter tillgång och humör på bardisken, man tar sig ett glas vin och botaniserar bland de goda tilltuggen. Nu har den trevliga pizzerian Primo på Söder börjat med det på fredag eftermiddag. Så idag hängde vi där, E1, E2 och jag.

De har hört mig klaga på att jag som hemskrivare aldrig blir meddragen på AW (After Work) så idag drog de med mig. Och mycket riktigt, gott vin och en massa korv, parmesanbitar och goda små snittar stod uppdukade. Vi pratade och skrattade och analyserade samtidigt vår senaste familjemiddag.

Det är nästan som att analysera en Norénpjäs - fast min familj är betydligt mer oneurotisk. Ändå är det ett samtal på ytan och sedan finns det intressanta underströmmar i den mest vardagliga och glada diskussion man kan ha.
Olika nivåer av ångest som kanske också finns, glimtar av gamla oförrätter.
Och väldigt mycket kärlek och omsorg.
Som i en pjäs, som livet är.

torsdag 12 mars 2015

Kärleksfull dag, börjar med choklad

Broderad duk från Vietnam och choklad med vispgrädde, så ska det vara
Idag den 12 mars för ett antal år sedan föddes E2, älskad dotter. Så vi startade dagen med firande av henne. Väldigt traditionsenligt vilket betyder presenter, choklad med vispgrädde och uppvaktning på sängen. Idag var det E1 och jag som firade vid tidig timma.
En tradition jag älskar.

Torsdagar är skrivdagar. Vi har ett litet Skrivrum som kan äga rum lite var som helst. Idag på Kafé Flottiga skeden, Greasy Spoon. Intensivskrivande och pratande från elva till tre. Härliga samtal om personer som finns i våra böcker men inte i verkligheten, men personer som ibland är mer levande än de verkliga. Jag fick så mycket inspiration idag, lusten att fördjupa mina personer kom tillbaka och jag skrev och skrev.

I kväll har vi träffats, familjen. Ätit, pratat, skålat för födelsedagsbarnet. En fin dag.

onsdag 11 mars 2015

X - Teater på Unga Klara som angår mig rakt in i kroppen


Jag har varit så teatertrött ett tag. Det har varit något med tilltalet från svenska scener, något icke berörande.
Så icke X. Ny föreställning, i energisk regi av Farnaz Arbabi, på Unga Klara som samtidigt är kärleksfullt tilltal, vädjan om förståelse och ett knytnävsslag som får mig att tappa andan och gråta. Nu och då, kollektiva scener växlar med hjärtskärande monologer. Ett collage om Sverige och rasismen, igår och idag.

Det är en föreställnng för högstadium och gymnasium - och för alla. Precis som jag vill att teater ska vara, frisk, uppkäftig, ställer frågor, påstår fräckt, får mig att tänka, bli rörd, bli arg. Jag känner mig levande och med när jag ser X, jag är inte bara en betraktare utan delaktig.

X är en föreställning om att leva i Sverige idag, med avstamp  i att Sverige har en kolonial och rasistisk historia som vi inte ofta talar om. Också vi har exploaterat land och tagit oss rätten att äga människor.
Samiska barn fick inte gå i vanliga skolor förrän på 50-talet.
Den siste svenske slaven friköptes den 9 oktober 1847.

Det är ett collage av scener där första delen berättar - på ett oefterhärmligt intensivt sätt om vår historia. En obetalbart underbar Drottning Kristina bland annat.
Men det som berörde mig mest i den välspelade föreställningen är ändå nuet, ögonblicksbilder av hur det är att leva i vårt Sverige idag. Som scenen om hur människor  tar sig rätten att röra vid ett stort lockigt hår. Och jag minns min kompis Danne, född i Etiopien, som satte sig längst in på caféer för att ingen vuxen skulle komma och stoppa händerna i hans lockiga hår.
Hur är det att vara adopterad,  varför är det viktigt att minnas sin judiska bakgrund? Berörande omskakande och uppfordrande scener. Nu. Fyra killar berättar om hur de blir bortsorterade i den svenska skolan. Jag kan inte värja mig.  Det är nu. Det sker. Det är teater som angår mig rakt in i kroppen.

tisdag 10 mars 2015

Det är fullt i alla skåp och lådor - hur ska jag klara minimalism?

Birgit Bohlin, vila i frid, hon gjorde de mest fantastiska kläder, inget likt något annat

Jag är med i utmaningen #blogg100. Man skriver ett blogginlägg om dagen och följer en massa andra intressanta bloggar. Jag skriver ju för det mesta varje dag så jag hakade på och hittar nya intressanta bloggar.
Igår läste jag Ingela Hjulfors Berg som varit på en temadag om att leva mer minimalistiskt och bli lyckligare.

Det är en tankegång jag brottas med. Sonen säger ibland: Mamma du har så fina saker men måste allt stå framme hela tiden?

Just det. Jag har så många saker. Så många böcker. Så mycket kläder. Det beror bland annat på att det är så svårt att göra sig av med vackra saker, kläder, bra böcker jag en gång köpt. Och eftersom jag levt ett tag så blir det en del.
Böckerna har jag bland annat löst med att ställa en hylla i vårt pappersåtervinningsrum där vi grannar numera byter böcker med varandra. Och där är jag disciplinerad. Jag ser det som ett bibliotek, lånar upp, läser, lämnar tillbaka.

Men kläderna! Jag älskar till exempel mina kappor och dräkter från den fantastiska klädkonstnären Birgit Bohlin, frid över hennes minne.. Kanske jag inte använder dem så ofta men inte vill jag göra mig av med dem. Eller mina kläder från Vietnam.
Ibland samlar jag ihop en kasse och rusar till Stadsmissionen innan jag hinner ångra mig. Ändå är det så fullt så fullt och det tar energi att hålla ordning.

Så jag behöver puffar om minimalism! Har ni några goda råd?

måndag 9 mars 2015

Säger som Madonna: Fortsätt vara sexuell, vacker och relevant

Madonnas nya album Rebel Heart
Madonna säger att hon gärna tar på sig ansvaret för att få kvinnor i 50- och 60-årsåldern (och 70-årsåldern hoppas jag) att förstå att de kan fortsätta vara sexuella, vackra och relevanta.
Min kloka brorsdotter Linnea har skrivit en bra kolumn om det och hon säger: "Att vara en äldre kvinna och utstråla självsäkerhet verkar provocera. Det enda som är värre är väl att samma person dessutom vill vara sexig. Eller skaffa sig ett nytt jobb. "

Så sant. Jag blir galen på hur kvinnor femtio plus förminskas, reduceras till osynlighet, förlöjligas om de inte går in i rollen att vara en gullig tant. Men vi kanske är många som inte känner för det där med tant.
När jag var barn sa man tant till alla gifta kvinnor med barn. Jag tror en del av tanterna var omkring 25. Jag insåg redan då att det var tråkigt att vara tant. Det var inte många som var som min färgstarka mamma som klädde sig färggrant och "piffigt" som hon sa själv. Och som intensivt uppmanade mig att studera och skaffa ett jobb med egna pengar. Jag såg hur tanterna på min gata var instängda i sina tvåor och väntade på att mannen skulle komma hem på lunch.

Ordet tant som ju är så populärt har ingen dragning på mig. Kalla mig tant och du får en isblick.

Den som vill och tycker det är underbar att bli tanter vad nu det innebär får gärna vara det. Men själv är jag ingen tant och blir ingen heller. Jag känner mig inte så annorlunda nu mot för vad jag kände mig som betydligt yngre och jag vill vara en levande relevant och gärna sexig kvinna som Madonna säger.

Frukappa och tanthatt, hade de, tanterna på Sallyhillsvägen. Jag tycker det ligger något avsexualiserande i tantbegreppet, något förminskande och lite småputtrigt ofarligt.

Åldersfascism drabbar alla kvinnor över femtio, säger Madonna.

Vi har varit på två Madonnakonserter, E1 och E2 och jag. Det var underbart och jag skulle gärna gå i november!

söndag 8 mars 2015

Ingen tant till Thommy Berggren 77, nä han vill ha UNGA kvinnor


Jag ser på en intervju med Thommy Berggren. Han är 77 och vill inte tala om det, blir nästan sur när härliga reportern Ann-Mari Rauer säger hans ålder. Det förstår jag. Jag gillar inte heller att tala ålder och bli inplacerad i fack.
Men Thommy placerar kvinnor i fack - men är själv evigt och oemotståndligt ung, verkar han tänka.
Han meddelar att det är unga kvinnor han är svag för.
"Vill inte ha en tant", säger han.
 
Åh detta åldersfixerade samhälle!
Han fortsätter glatt:
Klart jag kunde hitta nån i min egen ålder, hålla handen och köpa lite frukt tillsammans och se Let´s dance."

Alltså Thommy, jag känner otroligt alerta kvinnor i det du verkar tycka vara tantåldern (undrar när den inträffar?) som hellre skulle älska med och dricka champagne med en attraktiv man än se på tv och äta frukt.

Varför i hela friden tror han att kvinnor i hans ålder är annorlunda än han, drömmer på annat sätt? Han kanske tror att de slutat drömma, att han är unik som drömmer om kärlek och unga kvinnor.
Nej, det är han inte, det är så män tillåts tänka i vårt samhälle med dess fokus på att en kvinna ska vara ung och vacker, att hennes värde ligger just i detta: den blanka ytan och unga åldern. Sen blir kvinnan ... en tant. Inget att ha, annat än som käka-frukt-med-kompis i brist på bättre.


Kärlek har ingen ålder.
Ska det vara så svårt att begripa.
Jag tror ett ungt sinne och en glimt i ögonen är något tidlöst attraktivt som finns även ihop med rynkig kind.
Och det är väl en människas energi och utstrålning som är viktigare än slät hud?


lördag 7 mars 2015

Tystnadens kultur kring vårt hemliga blod


Min kloka bloggkompis Annika Estassy, vi har följt varandra på bloggen i ganska många år nu, har skrivit ett starkt och tänkvärt blogginlägg om menorragi, väldigt kraftiga blödningar. Ärligt modigt.
Det kan tyckas att vi talat mycket om mens i år. Men det är fortfarande ett ämne som många än idag inte känner sig bekväma med att ta upp. Så låt oss prata mer om det.

Hennes inlägg väckte mina minnen av hur hemligt och otalbart det var med mens när jag var ung. Det känns som forntid nu när jag tänker på det.
Jag visste knappt vad det var när jag fick mens. Man talade bara så  i vaga termer om att ha ont i magen. Mamma gömde sina bindor. Jag gömde mina. Blodet kändes skamligt. Det var en tystnadens kultur som rådde kring detta som ändå skedde varje månad.
I min familj som annars var ganska öppen var det något tyst och hemligt.
Jag pratade bara med min mamma om det lite underförstått.

Och jag minns med fasa första gången jag i smyg skulle testa det som verkade vara en välsignelse jämfört med de klumpiga bindorna: En tampong. Men ingen förklarade för mig hur den skulle användas. Jag tryckte inte in den långt nog utan gick kring en dag med helvetes kval och en fruktansvärt skavande tampong.

Tänk om man då hade fått läsa en bok som Liv Strömquists  Kunskapens frukt, vilken befrielse det hade varit! Albumet innehåller bland annat den  40 sidor långa mens-serien Blood Mountain, som var utgångspunkt för Liv Strömquists omtalade Sommarprogram i P1.

fredag 6 mars 2015

Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin
Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.

torsdag 5 mars 2015

Leve de utvidgade familjerna som öppnar sin famn utåt, inte sluter sig inåt

Familj, har alltid varit viktigt för mig. Här i Haga, för länge sen.  Jag i min pappas knä
Familj, att ingå i en gemenskap. Det är så viktigt för mig.
Men vad en familj är det kan skifta på de mest underbara sätt.
Nyligen var brorsans två före detta fruar på besök i Senegal med två av sina barn som min bror är  pappa till. De hälsade på en tredje syster vars pappa kommer från Senegal.
De reste i all vänskaplighet, en slags utvidgad kärleksfull familj som också brukar fira jul ihop.
Vad då biologiska band!
Alla känner sig som systrar. Och jag är moster/faster/syster till dem alla.
Älskar det!

Igår firade jag födelsedag hos en god vän. Det var underbart. Soppa på spisen, vin, bröd och ost och massor med folk. Vänner, också barn, barnbarn. Kanske några av barnen egentligen inte är biologiska barn till födelsedagsbarnet utan barn till den man som hon var gift med en gång. Spelar ingen roll! Systrarna är systrar, liknar varandra och är underbara.

Det är det som är familj för mig. Kärleken, närheten. Viljan att vara tillsammans. Stödet i med- som i motgång.
Leve de utvidgade familjerna som öppnar sin famn utåt och inte sluter sig inåt.

onsdag 4 mars 2015

Hur jag skapade mig en idealbild av det ljuva författarlivet

isbn 9789172993075
Vinterviken av Mats Wahl
Författarlivet ja, som så många drömmer om.
Jag minns en dag, det var nittiotal, jag var journalist, otroligt stressad, samtidigt skrev jag böcker på den tid jag knappt hade.

En dag skulle jag på presskonferens på Waldemarsudde, snabbt ut. Lyssna, skriva, titta igenom tavlorna.
Och där, mitt bland salarna, vandrade Mats Wahl. Helt lugnt. Författare till Vinterviken som jag läst.
Han tog sig tid. Betraktade tavlorna.

Så ska jag ha det, tänkte jag. Tid att flanera, tänka, skriva.
Jag strävade efter det livet. Nådde kanske till något som liknar det.
Men det blir aldrig riktigt så som man föreställer sig.

Och vem vet, det kanske inte var så för Mats Wahl heller.
Han kanske grubblade på en kärlekssorg, hade ont i magen av skrivkramp, vad vet jag.
Den idylliska bilden av författaren skapade jag ju i mitt huvud

tisdag 3 mars 2015

Vi låser dörrarna, vi döljer koder - men tjuvarna blir alltmer raffinerade

Vännen Karin blev bestulen på bankomatkod trots att hon är försiktig när hon tar ut pengar. Någon skurk såg ändå och stal först plånboken med allt innehåll av kort, leg med mera och tog sedan ut pengar på bankomaten. Jag läser i tidningen om nya tricket att råna äldre: en stänger av rulltrappan, en annan hjälper den stackars damen att ta sig uppför trappan medan den tredje kumpanen vittjar väskan när hon är ouppmärksam.
På nätet använder bovarna Bank-ID och tar massor av pengar från någon.
Allra värst är bovarna som ringer på hos mycket gamla, påstår sig vara barnbarn, tar sig in och stjäl. Det är så skamligt.
Dotter E2 har blivit bestulen på handväska, knivhotad och rånad. Så det är inte bara äldre som drabbas.
I mitt lugna hus blev en granne bestulen på sin tvätt i torkskåpet. På gymet frågade de efter skor som gått iväg med ny ägare. Små och stora stölder.

Vad ska vi göra? Den välkända madrassen har ju inte ens minusränta så det kanske är en idé?
Mest av allt är det sorgligt. Jag vill kunna lita på medmänniskorna, inte se en bov i varje människa som köar lite för nära eller ringer på min dörr.

Jag minns min barndom, ingen låste dörren. Man knackade lätt och gick rakt in.
Jag minns när jag bodde i förorten, i början kände vi oss trygga, låste inte ytterdörren när vi var hemma. Sen kom en tjuvliga på att många  lämnade handväskan innanför den olåsta ytterdörren.
Efter det låste vi noga om oss.
Idag har vi ett låst samhälle, ändå blir stölderna alltfler och alltmer raffinerade.


måndag 2 mars 2015

Hur botar du din kreativa leda, laddar om

Om att ta sig upp ur jorden och lysa som en tussilago
Tur att jag har kloka vänner som kan ställa diagnos på mina skiftande sinnestillstånd. Varför har jag varit så uttråkad och håglös några dagar?

Kreativ leda, lider du av, säger Karin.
Jag tolkar det som att nu får jag ha tråkigt ett tag, det är i det tillståndet nya idéer uppstår.
Och visst har hon rätt.
Jag har lämnat ett manus för läsning till några kloka personer. Klart jag är förvirrad då. Inte kan jag komma igång med något nytt heller förrän jag vet hur mitt manus fungerar och
vad  jag ska göra med det.
Och sen den nya våndan. Orkar jag ladda om? Nya projekt? Skriva något alldeles nytt? Eller ta itu med manus som ligger som behöver min omvårdnad.

Idag tränade jag. Det är bra medicin. Igår gick jag knappt ut, mitt humör var mollstämt, idag startade jag med träning och det ger i alla fall energi.

Säkert känner ni igen er.
Hur botar du din kreativa leda?
Hur ladda om?
Hur ta sig upp ur jorden och lysa som en sol igen, som en tussilago.

söndag 1 mars 2015

Vissa dagar: Uttråkad, skrev jag i min dagbok om denna gråa lördag

Kärleksbild jag tog i Hanoi, men mot den leda man kan drabbas av hjälper inte heller ett parförhållande
Vissa dagar ... de är tråkiga. Det är sällan jag tänker så. För det mesta är livet planerat och jag har fullt upp. Men så kommer en grå ruggig lördag. Så skönt, tänkte jag. Inget planerat. Dagen är öppen. Men det blev fel som det kan bli. Jag var oföretagsam.
Hämtade en bunt böcker på posten, härliga bokrea. Promenerade. Hade någon liten plan som sprack och orkade inte ta itu med något annat.

Det är sådana dagar jag tänker att det är för tråkigt att leva ensam. Det är sådana dagar jag får påminna mig om hur otroligt ensam jag var när jag levde i ett uselt parförhållande. Det var inte roligare för att det fanns en till människa i huset. Ensamheten kan man känna oberoende av om man bor ihop med en människa eller ej.

Men ändå ... Igår kväll var jag så uttråkad att jag såg Mellon på teve. Kunde inte ens ta mig samman och se en bra film eller läsa någon av alla mina nya böcker.
Håglös var ordet. Kan ni känna igen er? Hoppas jag inte är ensam om denna känsla av tomhet, nästan sorg, ibland.
Så jag la mig redan halv tio. Efter att ha ätit en pizza framför världens kanske sämsta program.
Uttråkad, skrev jag i min dagbok.
Men nu är det nästan morgon. Jag vaknade så klart jättetidigt eftersom jag la mig så tidigt.
Men dagen känns bättre.