Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

Från hög klack till praktiskt platt, mitt eget skouppror

Två gamla slitna favoriter. Mina vita studentskor som E2 använt betydligt senare. Och ett par så vackra Cartierskor jag köpte i London, kanske på 80-talet? Sparar dem, kan inte göra mig av med dem

Mina nya vackra bekväma Katrinskiskor

Idag vill jag prata om skor.
Vad har ni för förhållande till klackar?
Mitt var gott i yngre dar, nu nobbar jag dem. Det är häpnadsväckande och fullständigt förtryckande att kvinnor ska trippa fram i dessa så obekväma skor.
Tänk er att det skulle vara män som trippade omkring i dessa fot-tortyr-redskap? Just det!
Så jag går runt i livet i platta skor. Mina Camper, har haft dem i åratal, är ljuvliga eller Eccosandaler. Platt platt.
Jag har kvar mina student-skor och vackra skor från min högklacksperiod. Se bilden överst. Letar förtvivlat efter min farmors knäppkängor från 1910-talet som jag använde på gymnasiet men hittar inte just nu. Få bli en annan skoblogg någon gång.

Egentligen passade min gångstil aldrig klackskorna. Jag minns när jag kom till Paris, jag kände att något var annorlunda med mig, jag gick gatorna fram med långa steg, som hemma i Sundsvall, så såg jag fransyskorna som verkligen trippade fram.
Jag var som en liten skogshuggare vid sidan av de superkoketta franska flickorna

Lånat bild från Skråmträskskon av den fina näbbstöveln.

Sedan kom min mer revolutionära period, då hade jag näbbstövlar fram till det att jag kunde ha träskor, sedan träskor hela sommaren tills det var dags för näbbstövlar igen.

Nu har jag skor med broddar inbyggda i sulan på vintern. Annars platta skor. Mest Camper.
Det finns ett undantag. När sonen gifte sig skulle jag köpa ett par platta skor av den fantastiska svenska skomakerskan Katrinski.
Men jag provade ett par med klack, grå mocka med guldkant, se bild,  älskade dem, köpte dem, hade dem hela bröllopsdagen och natten.
Så välgjorda och vackra.

Jag hör på radio att uppror pågår bland kända kvinnor med fötter som blivit fördärvade av vansinniga höga klackor. Ett klackuppror. Victoria Beckham, de höga klackarnas drottning ska sluta med klack och börja med platt.
Det enda vettiga!

Dagerman lika aktuell idag när det kungafjäskas i media

Jag lånar en bild från Republikanska föreningen, en dikt skriven av Stig Dagerman 1946

Jag är glad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Och jag önskar denna familj som miljontals andra familjer att njuta av just sitt barn, den för varje familj unika händelse att ett barn blivit fött.

TV4 igår kväll, man kunde tro att nyhetsuppläsaren ingick i den kungliga familjen, han hade glädjefnatt. Ekonominyheterna ställdes in. Nu skulle det direktsändas från presskonferens på BB. Inför ett stort uppbåd av journalister och smattrande kamerablixtar berättade Daniel att han och hans hustru fått en son. Han var en glad och lycklig pappa och man unnar familjen ro att njuta av stunden.
Inte behöva stå i detta flåsiga mediacentrum.
Han gjorde en fin passning:
– Har ni pratat med kungaparet? ropade en reporter.
– Ja, vi har talat med våra föräldrar, svarade han, Daniel från Ockelbo.
Innan presskonferensen fördes ett pinsamt samtal i studion på TV4 där alla annan verksamhet verkade ha upphört. Vi fick veta i ett tramsigt samtal utan substans att Estelle minsann är en a-prinsessa, ett a-barn. Det meddelade Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Jag håller mig för pannan. Vad är det för underdånigt kryperi media ägnar sig åt! Vill folk verkligen se denna krypjournalistik?


http://www.republikanskaforeningen.se/vi-behover-dig-som-m…/

Tankar en kravlöst gråmulen dag

Morgonen är kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.

Jag vaknade i morse i min tysta lägenhet och tänkte: Vad jag har det bra.
Gjorde mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, läste tidningen. Sedan har jag korrat och korrat ett manus, skrivit baksidestexter, pratat med mina döttrar.

Morgonen var kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.
Det är en sådan här dag av stilla tillförsikt.
Det är inte alltid så.
Jag kan vakna med sorg i bröstet och känna mig så ensam. Jag kan sörja över att E2 är så långt bort i världen. Jag kan känna mig bitter och utan illusioner. Ja ni vet.

Så småningom i livet har jag ändå lärt mig att mitt humör är en berg-och-dalbana. Jag kan vara så himlastormande lycklig men också så ledsen och ynklig oc
h humöret skiftar som vårväder.
Men det är jag.
Barnen vet: Tomorrow is another day, säger de tröstande.

Och se, nästa dag vaknar jag kanske  i ett glädjeskimmer. Som idag.
Och jag säger det trots att en liten röst i mitt bakhuvud viskar: Kommer du inte ihåg vad du lärde dig som barn: Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen.

Mycket händer - eller jag ser till att mycket händer

Idag är det 1 mars och första dagen på bloggutmaningen för femte året med Blogg100, ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Jag tänkte haka på. Jag har varit lite slö med bloggande och med att följa andra bloggare. Det är tråkigt. Bloggandet är en trevlig del i mitt liv.

Men min tillvaro har varit lite karusell ett tag - på ett bra vis vill jag säga. Mycket händer - eller jag ser till att mycket händer.
Det är en viss skillnad.
Och den är viktig. Jag ser mig som en förkämpe för att livet ska levas fullt ut så länge man vill och orkar. Och jag tycker det är så förnedrande när jag ser åldersdiskrimineringen i samhället.
Tänkte på det när jag funderade på att lägga om lånen till en bank som tjatat så. Men när jag ville slå till så var det iskallt nej. Blev uppringd av en man som verkade tycka jag var helt ointrressant. Hela samtalet var en lång gäspning för hans del. Det blev bara nobben trots en bra bostad som säkerhet. Men jag förstod så tydligt på honom att jag inte var intressant för att jag var för gammal.
Så Skandias reklam som fortsätter komma fast jag avsagt mig den åker direkt i papperskorgen.

Ibland tänker jag att många påverkas så av omgivningens syn att de inte längre har något att bidra med att de ger upp. Gör inte det. 
Livet blir så mycket roligare om man fortsätter leva, skriva, måla, göra det man längtat efter. Umgås med vänner. Träffa nya vänner. Ja, göra allt man älskar helt enkelt.

Nu kör vi igång med bloggutmaningen!  Är du med?

Vill du veta mer?
Kolla här:
http://bisonblog.us6.list-manage.com/track/click?u=c643de0e9857ff298c5ad0a71&id=ab4180777e&e=74e2bff9de

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.

Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .

Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.

"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.

Till slut måste jag ändå läsa Det som inte dödar av David Lagercrantz

Jag kan inte behärska mig längre, nu läser jag David Lagercrantz  Det som inte dödar, hittills välskriven och spännande. Och tjock. Ett tag tänkte jag vänta på att den kom i pocket, men nu bestämde jag mig i stället för att köpa den på Bokbörsen.
Ni vet: en plats på nätet för begagnade böcker. Snabb och innehållsrik. Det hade varit lika billigt, inser jag, att vänta en vecka på boken, då kommer den på bokrean. Men jag ville ha den just då jag köpte den och den kom efter en dag på posten.
Ett tag tänkte jag att jag skulle låta bli. Det finns något obehagligt spekulativt att be en författare skriva när den"riktige" författaren dött. Ofta blir det inte bra. Tänk den avskyvärt dåliga fortsättningen på Borta med vinden. Fruktansvärt usel. Jag tyckte inte heller om PD James fortsättning på Stolthet och fördom av Jane Austen: När döden kom till Pemberley.
Så jag hade synpunkter men min karaktär var för svag och jag ville läsa mer om Lisbet Salander. Är det hemskt?

Jag skulle så gärna vilja köpa böcker i bokhandeln. Men pank som jag är kan jag inte köpa allt där. Jag försöker att handla i bokhandeln så mycket jag har råd, och jag köper gärna mina vänners böcker. Men deckare till exempel  köper jag på Bokbörsen. Så glad att den finns när många antikvariat i Stockholm stängt

Jag älskar tjocka spännande välskrivna romaner och de får gärna vara spänningsromaner. Eller dystopiska framtidsskildringar.

Noveller läser jag nästan aldrig och inte blir de noveller jag skriver särskilt bra heller. Jag gillar de långa linjerna, att handlingen får utvecklas, personerna ta gestalt. Noveller tar slut för fort, och jag måste erkänna att jag är en obotlig snabbläsare.

Vad tycker du som läser detta blogginlägg?

PS - Det som inte dödar var en riktigt spännande och välskriven thriller vill jag säga när jag nu intensivläst den.

Mer journalistisk och mindre mat och mys i SVTs morgonsoffor

"Att vara tuff journalist i en politisk tv-debatt är inte detsamma som att vara otrevlig. Det är göra sitt jobb."

Johan Croneman: Finns det verkligen inte några råskinn kvar på SVT längre?

15 000 räcker som ingångslön tycker många personer idag i Sverige, i synnerhet personer som har riktigt höga månadslöner. Som en Lars Calmfors till exempel. Han myste i morgonsoffan i SVT häromdan och fick inga svåra frågor. Den utomordentlige Johan Croneman tycker i en som vanligt bitsk krönika i DN att inslaget vittnar om journalistikens förfall. Han  efterlyser mer journalistisk och mindre mys i SVTs morgonsoffor.

Croneman har ett förslag: "När man diskuterar de här frågorna, om till exempel sänkta ingångslöner, så skall också debattörernas löner redovisas i samband med att man visar deras namn i bildens underkant. ”Alice Teodorescu, politisk redaktör, GP, 85 000/månad. Lars Calmfors, professor, 97 000/månad. (Obs! Mina ungefärliga gissningar.) Hur man klarar livhanken och en familj, hyra och mat på 15 000 minus skatt borde ju Calmfors också kunna räkna ut. Professor och ekonom och allt – han kunde ju till exempel fått i uppdrag av programledarna Hiba och Kim att göra en hushållsbudget för dessa med 15 000 i ingångslön. Det hade varit riktigt bra, handfast, begriplig tv! "

Så är det. SVT och TV4 närmar sig alltmer i morgonsofforna, det är mat och mys och krukväxter och paneler som ska tycka, men ingen tycker något riktigt spetsigt utan man myser och sen ska man äta. 
Det gullas för mycket i våra TV-soffor. 
Jag håller med Croneman!

Läs också kloka Evas blogginlägg  på Granne med potatisodlaren där Calmfors knäppa ideer sågas vasst och kunnigt: http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.se/2016/02/dina-ekvationer-gar-inte-ihop.html

Så kom vi på att kalla böckerna om livet 60plus för mappie-lit

• 
  

  • Jag älskar att ge ut min nya roman på ett fräckt och roligt uppstickarförlag,  där man har kontakt direkt med sin förläggare.
  • Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag lyssnar på idéer, älskar att spåna, är snabb. I somras läste hon mitt manus till "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Gillade det. Nu kommer min skröna ut inom ett år. Det är härligt. "Men vad är det för genre?" undrade Ewa. Så här chattade vi i juli:
  • 

    2015-07-7 09:30

    Ewa Åkerlind
    

    Hur gamla ska personerna i romanen vara ungefär?
    

    Den är ju kul!
  • 

    2015-07-7 09:42

    Eva Swedenmark

    • Jag tänker mig omkring sextio sextiofem..., 58+ nånting och skulle gärna fortsätta skriva om dem
    • 

      2015-07-7 09:43

      Ewa Åkerlind
      

      Ja! En serie
      

      Fler böcker
    • 

      2015-07-7 09:43

      Eva Swedenmark
      

      Det var lite så jag tänkte
• 

  2015-07-7 09:44

  Ewa Åkerlind
  

  Perfekt
  

  Vad kallas den genren? Chic lit? Feel good? Tant litt?
• 

  2015-07-7 09:52

  Eva Swedenmark
  

  Bara inte tant!!!! Mappie lit ? Mappies är ju ordet Amelia använder. Feel good för mogna mappies ..,, typ
  
• 

  2015-07-7 09:54

  Ewa Åkerlind
  

  Mappie lit låter bra
• 

  2015-07-7 09:57

  Eva Swedenmark
  

  Mappie lit är ju lysande!
  

  
  PS Jag har fått frågan om vad ordet mappie betyder. Det har funnits i tio år nästan, ordet myntades när #Amelia drog igång arbetet med en tidning för målgruppen 50+. Det som blev #mmagasin. Vad skulle målgruppen kallas? Seniorer, silverkvinnor lät för trist. Claes Blom kläckte ordet mappie för den generation som kände till hippies och yuppies. Mappie: Mogna, Attraktiva Pionjärpersoner som ser livet som en oändlig möjlighet

Innan det dagas, i väntan på ljuset

Tidig morgon, alltför tidig. Kofta över nattskjortan från Vietnam. Mammas sockor på fötterna. Morgonkyla. Skulle önska jag hade en kamin att tända, känna värmen från den, doften av eld. Men sånt finns inte i min moderna lägenhet. Håller på att omvandla den. Nu har jag ett arbetsrum. Så varför kan jag inte arbeta där?
Jag sitter som vanligt vid köksbordet. Vid ena hörnan. Det gamla teakbordet där pappa skrev på sin knattrande maskin.
Det är mörkt ute. Kunde inte riktigt sova ändå var det inga demoner som jagade mig, inga svarta tankar. Men tankar likväl. Igår kväll hade vi en mor-son-middag, jag och sonen då. Bara vi, prat i lugn och ro. Jag känner mig sedd och förstådd av min son. Vi bytte så viktiga tankar. Men det är också tankar om livet och tillvaron som sedan snurrar runt i mitt huvud.
Känns som om något nytt vaknat i mig. Nya funderingar om just mitt korta liv på jorden, om vem jag är och vilka val jag gjort och gör.
Jag kokar te med honung. Jag kurar ihop i soffhörnan och funderar. Läser med stort intresse den fina nya tidningen Klass där min vän Jane Morén är redaktör. Viktiga tankar. Väsentligt innehåll.
Snart ljusnar det. Det är ljuset jag längtar, värmen.
Lägger händerna runt tekoppen, drar över mig en pläd. Kanske sova lite i soffhörnan innan det dagas.

Missa inte Ellen Thesleff på Sven-Harrys

Eko, 1891, hon var bara 21 år när hon målade den och den tavlan blev hennes stora genombrott

 I morgon, 13 februari, öppnar en fin utställning på Sven-Harrys. Ellen Thesleff, lysande konstnär och tidig modernist. Jag erkänner att jag inte kände till henne. Men när jag tittade i utställningskatalogen på vägen hem på bussen utropade en man bredvid mig: Ellen Thesleff, så fint, jag har alltid ett vykort framför mig av en av hennes målningar när jag arbetar.

Florens, 1907

Jag tycker mycket om utställningen på Sven-Harrys och jag hade förmånen att få lyssna till kunniga curatorn Lena Holger som så engagerat berättade om henne och hennes liv.
Hon har också skrivit den intressanta utställningsboken för den som vill veta mer. 
Det ville jag, jag blir nyfiken på den unga flickan på självporträttet, "kortklippt, allvarlig och självmedveten klädd i mörk klänning med sjalkrage i halsen hopsatt med ett gammalt vackert skospänne". Hon hade själv arrangerat tagningen av bilden som, skriver Lena Holger, "framhäver henne genom ögon som ogenerat och stolt tittar rakt in i kameran".

Ellen Thesleff 1890

Många målningar från Finland, i synnerhet från Murole,  men också många andra från Italien där hon älskade att vara. Tavlor med vackra blå toner som återger det italienska landskapet.
Jag tycker mycket om Eko som utstrålar en sådan framåtrörelse och livskänsla med den unga flickans skrik.

Kanske blev Ellens liv tuffare på äldre dar. Hon bröt lårbenshalsen 1952 och blev sedan liggande till sin död 1954.
I sin dagbok 1942 när hon var närmare 73 skrev hon: "Icke livet självt - det är drömmen om livet som är så underbar."

Visar ett opolerat finger åt Scholls reklam

Jag avskyr verkligen tevereklam.
Kommer ihåg att jag aktivt bekämpade det när man fortfarande kunde. Och är oändligt glad att SVT är reklamfritt.
Det är ibland på gränsen till outhärdligt att se de idiotiska reklamsnuttarna.
Jo jag vet. Man stiger upp och kokar kaffe då, går på toaletten, ringer samtalet man behöver, kollar mejlen.
Men ibland är reklamen så dum att den studsar in i ens ögon och stör. Det finns en reklam för ett sköljmedel som är så otroligt fånig att jag ALDRIG kommer att köpa det sköljmedlet. Leonor, jag spyr!
Och just nu förpestar Scholl min tevero med så korkade filmer.
Har ni sett dem?
Otroligt passiva smala unga kvinnor som ägnar sig åt att beundra sina och varandras polerade naglar. Jag tittar på mina. Opolerade. Spruckna nagelband. Lite skeva fingrar, sönderskrivna händer kanske, men mina och helt okej och inte sjutton sitter jag som ett fån och smeker mina händer och beundrar naglarna..
Samma med fötterna. Pimpsten är ett utmärkt sätt att hålla dem lena. Men jag sitter inte heller helt passiv och smeker mina fötter på det idiotiska sätt kvinnorna i Schollreklamen gör.  

Vänd på rollerna. Föreställ er en man som passivt sitter och självsmeker sina lena mjuka polerade naglar och se sedan hur mannen ömt smeker sin fot. Nä den reklamen finns inte.
Det är så löjligt att det knappt är sant att man visar en så fånig reklam 2016.
Skäms Scholl!

Drömmarna kring det runda bordet

Rebecka, Camilla, jag, Anna, Kristin, Eva, Annika och Frida, Författarinnorna av Runda Bordet

Hemma igen. I regn,  men ingen snö, ingen kyla. Känns bra.
Jag har fått en gedigen språkgranskning av mitt manus från mitt förlag och nu är det sista rycket innan boken går iväg.

Men igår var jag för trött för korrläsning.
I stället träffade jag en grupp vänner: Annika, Rebecka, Camilla, Eva, Anna, Kristin och Frida - Författarinnorna av Runda Bordet. Vi pratar skrivande, förlag, agenter, kontrakt, skrivlust och skrivvånda. Vi har olika bakgrund och liv, vi skriver i olika genrer. Men ett har vi gemensamt, vi älskar vårt skrivande och satsar mycket av vår kraft, vår kärlek och tid på våra böcker.

Vi har lagt drömmar och önskningar om framtiden på bordet och gemensamt hoppas vi på att de ska slå in.
Vilket fint gäng!

Barnbarnsvecka i sandalväder med liten pirat i solen

Har jag varit riktigt lat, tycker ni? Jo minsann jag har levt en vecka i nästan total internetskugga. Faktiskt inte skönt utan irriterande som ett kliande myggbett att inte kunna komma in i mail, mess, blogg med mera. Behövs nog en längre avvänjning. Som kanske vore nyttig men inte lockar mig.

Men här ska inte klagas! Jag har varit på en fantastisk barnbarnsvecka med en kompis och varsitt barnbarn på Teneriffa.
Sol!!! Jag saknar det så i Sverige.
Sandalväder. Vattengympa för oss när de små var på Bamseklubb och intensivt umgänge för mig dygnet runt med världens bäste lille pirat som jag fick låna med mig en vecka, rekommenderas varmt.
Jag trodde jag skulle läsa och skriva på kvällarna. Det gjorde jag inte. Vi somnade samtidigt med de kapitelböcker vi tagit med, alldeles slut av sol och lek och mat hela dagarna. En avkopplande vecka  med en liten ljuvlig älskad människa som upptäcker världen, kan inte vara bättre.

Min nya skröna om lust, kärlek, drömmar och äventyr 60+

Jag blir så glad om ni. mina läsare, vill gilla min författarsida på Facebook. Där kommer nyheter om mitt skrivande och om min nya bok regelbundet!
www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Här kan ni också läsa vårens nyheter från det härliga uppstickarförlaget Ordberoende förlag som ger ut min skröna.
 https://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/pressreleases/nu-presenterar-vi-vaarens-och-sommarens-titlar-heta-mappielit-och-feelgood-romaner-1295172 

I romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut - slutar de fyra vännerna göra vad omgivningen förväntar sig. I stället väljer de vänskap och äventyr när de bestämmer sig för att förverkliga sina hemliga drömmar.

”Sex and the city 60+”, sa en förtjust läsare. Min första mappie-lit, en roman som på ett lustfyllt sätt tar tag i den stora frågan om hur kvinnor 60+ idag förväntas leva sina liv. Den utspelar sig i Stockholm, Stockholms skärgård och på Franska Rivieran.

Först skrev jag barnböcker, sen deckare, en faktabok om femtiotalet, feel-good och ungdomsromaner.
Är min bakgrund för brokig?
Nej jag tycker man måste skriva det som lusten säger till en att skriva om.
Just nu en skröna om livet 60+.
Varför ska man ha tråkigt. Varför sluta drömma. Nej i min skröna kastar sig kvinnorna ut på äventyr - en skröna men med allvarlig underton för hur många är det inte som bara stänger av, slutar leva, därför att samhället inte uppmuntrar till drömmar, lust, äventyr och kärlek efter 60+

Rapport från kvinna med svår internetabstinens

Jag blev allvarligt orolig över mig själv idag. Sedan någon dag fungerar inte internet, inte i mobil, padda eller dator i mitt hem. Jag får inga mail. Kan inte kolla någonting på Internet och jag inser hur svårt beroende jag är. Jag blir stressad och otålig, irriterad. Rycker hela tiden upp mobilen för att se om något hänt. Det har det inte. Jag har räkningar att betala, saker att kolla och inget fungerar. Hur beroende är vi inte att våra datorer, mobiler med internetuppkoppling? Skrämmande.
Som om mobilen var en kroppsdel som plötsligt inte fungerar, så känns det.
Behöver nog någon form av avvänjning.
Jag ser mig omkring på caféet där jag sitter. Så många är försjunkna i mobilerna. Få pratar. Vad håller på att hända med oss?
Jag har internetabstinens, svårartad.
Jag är mer illa däran än jag trodde. Flydde hemmet, nu sitter jag på ett ställe med uppkoppling och andas lugnare.

Återuppleva det goda samtalet, återuppliva det

Bilden av mamma och mig hos farfar i Haga har egentligen inget med texten att göra, annat än att jag minns lugnet i barndomens samtal

Jag tänker på hur vi umgicks i min barndom. Mycket prat var det. Historier som berättades. Ett slags lugn och en koncentration på varandra. Sen kom teven och koncentrationen flyttades till en ruta.

Jag tänker på det goda samtalet, lugnet i att vila i ett sådant samtal. Lyssna på varandra.

Så tänker jag för att vi hade en sådan kväll igår. Tre kvinnor träffades. Tre skrivande kvinnor. Tre mammor också för den delen med varsin dotter långt borta i världen.
Vi skulle kunna sitta ensamma hemma och se på teve, inget fel i det heller.
Men just igår kväll så träffades vi med vin och ost och prat. Jessica, Jane och jag. Och det var så fint.

"Läs något du skrivit för oss", bad Jessica Jane.
Och så gjorde vi det. Plockade något vi skrivit och läste högt för varandra.
Janes dikter, de lever i mig ännu idag.
Jessicas absurda betraktelse över en fika på Starbucks likaså. Dessutom läser de båda så bra, inte bara att de skriver med känsla, de läser med känsla också.

Det var en riktigt fin kväll. Lite förr i tiden-känsla samtidigt som det pekar framåt mot ett sätt att umgås jag vill återuppleva, återuppliva.

Varifrån kommer idéerna till dina böcker? Inspirationen? Lusten att skriva?

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys Konstmuseum

Paul Klee, Moderna Museet

Lägg till bildtext

Varifrån får du dina idéer, var hittar du inspiration? Det är frågor jag ofta får som författare. Det är svårt att besvara vad det är som skapar bilder i mitt huvud som sedan blir berättelser. Vad det är som får en film att spela upp i min skalle, eller vad som får en röst att börja prata till mig.

Min Johannaserie är böcker för tonåringar om att leva och utvecklas, om stökiga föräldrar och om kärlek, om att våga.
 Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar heter böckerna som väl knappt finns att få tag i annat än på bibliotek. Kanske de två sista finns på förlaget Alfabeta.

Där var det en röst i mitt huvud, en ivrig påträngande röst i en dröm som berättade hur hon eldat upp sin pappas alla saker i en tunna på gården. Hon var så arg, flickan som talade i min dröm att jag måste undersöka vad som hänt.
Jag skrev boken, den gavs ut, sen kom rösten tillbaka igen en tidig morgon på en veranda på Ingarö: "Tror ni att ni bara kan stuva ner mig i en flyttkartong hur som helst?" Jag lyssnade och skrev. Ja så började det med Johannaböckerna.
Skulle så gärna vilja sätta ihop de två första böckerna, bearbeta dem språkmässigt och göra en pocket. Tror det skulle bli bra, men förlaget vill inte.
Blir jag rik en dag ger jag ut den själv - men den chansen är nog liten.

Förra veckan var jag på två fantastiskt fina konstutställningar. Jag har berättat litet om Sven-Harrys Konstmuseums magnifika utställning Olle Olsson Hagalund.
Den inspirerade mig mycket.
Likaså gjorde Moderna Museets nya utställning om Klee och Aguéli det. Jag var där på öppen vernissage i fredags kväll, iskallt ute, knökfullt inne och så inspirerande att vandra runt och beskåda de vackra verken.
Jag inspireras sällan av andra författares ord, däremot är tavlor något som jag vill stiga in i, de får igång min fantasi.

Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Min mamma dog men hon finns alltid kvar hos mig

Min lilla mamma när hon var omkring 80, lite tröttare men ständigt kraftfull och glad ändå. Hon älskade Birgit Bohlins härliga färgstarka kläder

Den allra första bilden av mig och mina föräldrar, Gulli och Gösta

En god vän har förlorat sin mamma. Som alltid får detta mig att tänka på min mamma som dog för över tio år sedan men ständigt är närvarande i mitt liv.
Hon levde sitt stillsamma liv i Sundsvall. Vi hade nära kontakt och pratade varje dag men mitt liv var så annorlunda. Jag var ständigt på väg, ville göra så mycket. Hon var så förnöjsam. Så positiv. Hon fanns alltid där. "Lillltanten på första våningen" som en granne sa.
Så en dag, fanns hon inte mer. Jag visste det skulle hända, hon var gammal och sjuk men ändå på något sätt evig. Hon hade alltid funnits och skulle alltid finnas för mig.
Men så är det ju inte.
Jag var fruktansvärt ledsen och jag kände skuld för att jag inte varit hos henne mer. Men så småningom viker den första sorgen och jag accepterade. Accepterade att hon inte fanns.
Ändå finns hon så intensivt, märkligt nog. Jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mitt huvud. Hon är verklig.
Som ett kärleksfullt väsen i min tillvaro.
När jag var i Indien och åkte svindlande märkliga färder i underliga fordon var hon med. Det var det mest konstiga. Hon skulle aldrig ha drömt om att åka till Indien och stiga ombord på en ricksha som dödsföraktande kastade sig ut i trafiken i Bangalore. Nu var hon där ändå. Jag kände hennes närvaro så intensivt. Ändå är jag ingen religiös eller troende människa.
Visst är det märkligt.
Och vilken tröst det är.
Mamma, du finns där.

Idag är jag lite ledsen och mycket arg

Långt från ön till Liberia och jag är ledsen

Det känns jättekonstigt idag. Julen är slut och granen plundrad. Något vitt vräker ner och blir regn som blir is.
E2 packar sina väskor för att flytta till Liberia i två år.
Just idag är inte allting så jättekul.
Vill bara säga det.

Jag vaknade mitt i natten och läste DN på nätet, om hur horder av unga killar sextrakasserade tjejer på en musikfestival i somras. Polisen mörkade det hela. Ville liksom inte varna och berätta. Herre gud hur fel kan det bli! Så tidningarna berättade inte heller och massor av gråtande flickor fick inget gehör för vad som hände. Det är vidrigt.

Jag minns obehagliga händelser i ungdomen. Länge sen. Tandläkaren som pressade sig mot mig när jag satt där hjälplös i tandläkarstolen. Jag sa aldrig ett ord till någon men obehagligt var det. 14-15 var jag väl.
Eller massören som jagade mig runt skönhetssalongen och tafsade där jag gjorde prao av något slag i åttan. Det berättade jag för pappa som skällde ut ägaren till salongen och såg till att jag inte gick dit mer. Fina pappa!
Eller på min första arbetsplats som journalist där det för vissa av ombudsmännen var fritt fram att diskutera min rumpa. Väldigt obehagligt men jag låtsades som ingenting.
Idag tror jag, hoppas jag, att jag skulle ha sagt ifrån.
Men hur säger man ifrån till en grupp aggressiva tafsande killar som omringar en en mörk kväll - försöker tala med polisen som inte ens för det vidare ...?

Sen hör jag tjejer i intervjuer på teve bekräfta detta. "Vi har vant oss", säger de.  "Det är så här det är."
Då blir jag riktigt rasande. Så här ska det banne mig inte vara.

The Affair håller oss uppe på nätterna, vilken sträcktittarserie

E2 och jag älskar att se teveserier ihop. Finns inget mer avkopplande än att  krypa ihop i soffan och se 3-4 avsnitt i följd. Sjunka in i en annan värld, ta fika mellan avsnitten. Jo, det rubbar sovvanor men vad sjutton, det är härligt också! E1 och E2 förstår inte hur jag står ut med att titta på Homeland och Downton Abbey med en veckas mellanrum. De väntar tills alla avsnitten finns och maratontittar. Jag njuter rätt mycket också av att vänta en vecka och veta att NU blir det ett nytt avsnitt.
Hur gör ni?

Just nu tittar E2 och jag på The Affair och vi är helt fast. Har ni sett denna serie om en fyrabarnspappa med författardrömmar (Dominic West)  som förälskar sig i en kvinna (Ruth Wilson), och ....
Jag ska inte berätta mer. Men jag älskar den smarta dialogen, att personerna är både onda och goda och gör förvirrande saker. Precis som jag och mina vänner är. I kärlek finns inte mycket logik och förnuft. Men det är så kul hur alla personer växlar i serien, hur ingen är schablonmässig (ja nästan ingen) utan visar olika ansikten i olika situationer.

Se den, vi är inne på andra säsongen och kan bara inte sluta titta.

En detalj som irriterar mig är de hemska opererade läpparna på de kvinnliga huvudpersonerna, anknäbb, finns det något fulare? Varför gör de på detta viset?

På ett djupare plan mår jag inte helt bra av att se hur nära jag på många sätt ligger den övergivna hustrun i karaktärsbeskrivningen, suveränt spelad av Maura Tierney. Det kommer lite för nära ibland.

Men bra är det, oväntat, och med märkliga vändningar.
Det här är dessutom en serie som inte i första hand exploaterar den kvinnliga kroppen i de något för ofta förekommande samlagsskildringarna (nä jag är inte pryd men det kan bli tjatigt att se Dominic klä av sig en gång till). Aldrig har jag sett kameran med sån förtjusning framför allt visa mannens kropp.
En dag på jobbet måste ha varit lite märklig för huvudkaraktären Dominic West, ständigt avklädd och rullande runt i sänghalmen filmad naken  i alla möjliga vinklar.

Ja det finns mycket att säga, jag är inte bara okritisk men jag älskar att se den.
Någon annan som tittar?

Ishavspirater vilken vild och härlig skröna av Frida Nilsson

"Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!"
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: "Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer."

Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att arbeta i en farlig gruva där barnen inte överlever länge. Ingen vågar söka efter barnen. Ingen gör motstånd. Men när han tar Siris lillasyster Miki gör Siri det som ingen annan vågar - beger sig till Vithuvuds ö för att rädda Miki. Så liten är hon att hon kallas Knappen av en skeppskock som blir hennes ende vän.

Jag har precis slukat Frida Nilssons Augustnominerade roman Ishavspirater och jag är omtumlad och lycklig efter den läsupplevelsen. Vilken bok. Vilken berättarglädje och vilken klokskap som finns i boken. Det handlar om modet hos den lilla svaga när någon älskad hotas. Det handlar om att inte ge upp. Det handlar också om vad ondska är, varför blir någon ond? Varför fastnar man i omöjliga drömmar om att göra gott medan man gör ont?  Finns det försoning? Kärlek?

Det här är en bok som överväldigar mig. Språket är så vackert, historien så spännande och det underliggande temat om systerskap, mod, kärlek och tillit är så fint.
Från 9 år står det. Upp till sådär 100 kanske? Lite läskig för mindre barn men sedan en bok jag gärna och av hela mitt hjärta rekommenderar.

Denna vilda härliga skröna om  systerskap, vänskap, rädsla och mod är fint illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Jag skålar med mina bokhjältinnor på Negresco i Nice - i min fantasi

Nu har jag lånat en bild av min vän Margareta som har en så läsvärd blogg: http://maggisvarld.blogspot.se/
Hon firar nyår i Nice och har tagit denna bild.

I min fantasi har jag vistats  en del på Negresco i Nice sista tiden eftersom några av kapitlen i min nya bok "Om ni inte börjar leva gör jag slut"utspelar sig där.
Jo, jag har varit där själv också, suttit i baren och skrivit i de härligt slitna sammetsfåtöljerna på det lyxiga hotellet där mina fyra kvinnliga äventyrslystna kvinnor ...
Ja, vad de gör får ni här bara ett smakprov av. 19 maj kommer boken.
Jag är avundsjuk på mina huvudpersoner som får bo där!!!

"När de sågs i foajén var de väldigt olika kvinnorna i det gäng som sörjt sin förlorade ungdom i Stockholm för några månader sedan.

Det var som om de alla sträckt på sig och återtagit en säkerhet som gjorde att ögonen glittrade.

Pamela hade redan kollat in baren.

”Det är så vackert, men inte flott på något snobbigt sätt ändå, jag känner mig hemma här.”

Det verkade hon göra när hon gled in i baren som om den var ett av hennes allra vanligaste vattenhål.

”Jag vill i alla fall ha en Bloody Mary”, sa Garbo.

”Den drinken matchar dig i den där dramatiska klänningen”, sa Pamela och valde en Cosmopolitan.

”Ingalill, förlåter du oss om vi gör det här till en festkväll i stället för att vi direkt jagar ut på apoteken? I morgon blir det av. Då laddar vi med adresslistan och går runt och letar Marcel.”

Ingalill vågade inte ens säga hur lättad hon var över att jakten fick vänta till dagen därpå.

”En för alla, alla för en!” sa hon och höjde sitt glas med Bellini-drinken.  Anita skålade med en röd bubblande Kir Royal."