https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 31 mars 2009

Hallå alla vackra häxor i nittioårsåldern

Jag skrev några rader om att ha långt hår. Vilket jag har och trivs med. Fick roliga instämmande kommentarer, de flesta förstår vad jag menar. Det handlar om att våga stå för det man själv gillar och inte anpassa sig till stendöda konventionella normer. Men idag var det en liten man som slog till mig på fingrarna. Så här skriver han: "Behåll det långa håret hängande upp i 90-årsåldern och se ut som häxor om ni vill det! Det är inte snyggt helt enkelt tycker jag och de flesta andra." Denne man har utsett sig till allmänhetens smakdomare, det han tycker tycker de flesta, anser han.
Äsch det här är bara en baggis att skratta åt, mindre roligt är det kvinnohat som kommer till uttryck i en facebookgrupp som Aftonbladet skrivit om. ”Jag brukar våldta, det gör jag alltid, det är det enda som är lätt.” Så skriver en Ernst i facebookgruppen ”Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt!”. Gruppen har i skrivande stund nära 3400 medlemmar – som tävlar i kvinnoförnedrande kommentarer. Det här är bara humor, säger grundarna. Visst! Jag skrattar ihjäl mig.
Den förväntade reaktionen kommer,tidningen får nu massor av kvinnoförnedrande kommentarer och den journalist som skrivit artikeln får massor med hätska mail. Så kan det vara, 2009 i Sverige. Det är inte kul. Men vänta bara, det är snart påsk, då slår häxorna till.

Har vi en lamentationskultur?

Klagar vi mycket i Sverige? Beror det i så fall på att vi har en föreställning om att det ständigt ska bli bättre. När det då inte går så bra som man förväntat sig så blir man missnöjd, inte för att det går dåligt egentligen men för att förväntningarna är så höga. Det är en artikel i SvD som satt igång mina funderingar, en intressant intervju med professorn Lars Dencik. Han pratar om den svenska "lamentationskulturen" - hur vi tillåter oss att klaga.
Danmark hamnar ofta i topp vad gäller lycka, Sverige och Italien långt ner.
Det beror inte på att danskar är lyckligast, menar Lars Dencik. Men i Danmark frågar man inte varandra "Hur mår du?" utan "Har du det godt?" Svarar man nej blir folk chockade. Men i Italien och Sverige svarar vi ofta klagande. Och hamnar långt ner i lyckoundersökningar.
Så frågan är: Tillåter vi oss att må dåligt på en hög nivå, är klagandet ett tecken på att vi tillåter oss att må dåligt för att vi i grunden egentligen har det ganska bra?

Till Mattis finns inga pengar på AMF

Det finns ju mycket pengar på AMF. Oj vilka feta arvoden till styrelseledamöter. Oj vilka svindlande pensioner, hej hopp det beslutar vi om utan att veta vad vi beslutar. Det är helt sjukt och jag är så förbannad.
Alla på AMF får inte del av det. Min systerdotter Mattis, har varit glad åt provanställning. Om två veckor går den ut och hon hoppades på fast anställning. Men nej, det räcker inte AMF-pengarna till. Mattis är ledsen. Jag är ledsen. Överallt omkring mig ser jag unga misshandlas och utnyttjas av arbetsmarknaden, de ska LASas ut, de ska provanställas och slita som små djur - för att sedan bara få gå och sen kommer det väl en ny vikarie eller provanställd som i sin tur ska slita som ett litet djur... I Mattis ålder visste jag inte vad insidan av en arbetsförmedling var. Dagens unga måste lära sig allt om arbetsmarknadens hårda villkor medan de vi valt att vara företrädare beviljar sig själva arvoden och löner som inte har några proportioner. Jag har sagt det förut. Varför ska en LO-ordförande till exempel och andra i arbetarrörelsen förutom bra löner även ha betalt för att på arbetstid sitta i olika styrelser?
Vilket orättvist hårt samhälle vi byggt upp. Det var inte det jag drömde om.
Mattis är en underbar klok och skrivglad tjej? Har ni ett bra jobb åt henne? Hon få alla mina rekommendationer.

måndag 30 mars 2009

Jag och Snusmumriken i våra hattar


Facebook är fullt av tester som man kan roa sig med. Ganska tramsigt – men roligt. Den här gillade jag. Jag tog en test om vilken Muminkaraktär jag är. Jag blev Snusmumriken, vi är inte helt olika i våra hattar. Se här:

"Du har ett flertal goda vänner men föredrar ofta att spendera tid på egen hand. Att softa tycker du också är trevligt och du känner ingen större oro inför framtiden, du tar dagen som den kommer."

Nu skrattar jag åt Parlamentet igen

Jag hade slutat se på mitt tidigare favoritprogram Parlamentet.
Tyckte mest det var trötta gubbar som drog lika trötta sexistiska skämt. En så förkrossande dominans av män också i panelen. Igår tittade jag och skrattade så jag tjöt åt Claudia Galli och Josefin Bornebusch. En total nytändning av ett trött program med dem i panelen. Nu börjar jag titta igen! Och skratta.

Håller vår intrig? Jag tror det.

Tack vare sommartiden var det ljusare när jag gick hem går kväll. Nu strålar solen in över skrivhörnan. Jag har just skrivit ut 104 sidor om Sixten och Sunna. Snart ska vi träffas, Maria, Annica och jag och prata vidare. Håller vår intrig till Dold i färg? Jag tror det. Vi kom på några fina små vindlingar i handlingen förra veckan som jag tycker om. Känd konstnär är inblandad, jag gillar det. Mer kan jag förstås inte avslöja. Det är ju en deckare. Tredje boken om "våra barn" Sixten och Sunna.
Jag älskar att vistas i påhittade världar. Förra veckan var jag helt och hållet i Sixten och Sunnas värld. Släppte förtöjningarna till den värld där jag själv lever och flöt iväg i fantasin. Ibland skriver jag utifrån, jag är inte riktigt inne i boken. Magin börjar när jag själv stiger in mellan pärmarna och inte är den som skriver utan den som är med i handlingen. Innanför mina ögon ser jag då det som ska berättas. Lät det där begripligt? Så är det i alla fall. Mina fingrar snubblar på tangenterna för att jag ska hinna med att skriva ner den handling jag ser och samtidigt deltar i.

söndag 29 mars 2009

Bernt Franckie min favoritkonstnär


Jag pratade med Bernt Franckie idag, en så fin konstnär. Dessutom en riktigt vänsäll och finurlig vän även om vi inte ses så ofta nuförtiden. En gång bodde vi grannar, mitt första barn var nyfött, min man på turné. Bernt målade på dagarna och muntrade upp min tillvaro med fika och underfundigt prat. På mina väggar har jag målningar av Bernt. Inte så många som förut, vi delade upp dem när vi skildes, mannen och jag. Men jag har några riktigt fina som jag tycker så mycket om. Nu har Bernt haft utställning i Skåne där han bor och fått fina recensioner. Jag hoppas på en utställning i Stockholm, snart! Läs mer om Bernt, ni kan länka till honom från rubriken. Hans hemsida är inte riktigt klar men det finns en del bilder.
Bernt var scenograf i Beppeprogrammen när Beppe låg i sängen, det var han som gjorde dockorna. Ni minns eller hur? Bernt är Hungran i serien. På bilden Bernt 1973 när han, Kent och jag var på utflykt till Bohuslän.

Vilken nostalgi-kick att lyssna till Phil Ochs

Vilken nostalgikick jag upplever just nu. Jag mindes av någon anledning protestsångaren Phil Ochs som jag älskade så att lyssna till way back, han var en av sextiotalets mest populära amerikanska uttalat politiska sångare och jag köpte alla de skivor jag kunde få tag i. Kunde alla texterna. Sedan försvann skivorna - de hamnade i ex-exmannens skivsamling och jag har inte lyssnat på honom sedan 70-talets början. En dag ville jag bara höra "I ain´t marching anymore", "Talking Vietnam" och "Cuban Crisis". Jag beställde en dubbel-cd på nätet, se omslagen här intill. Det har tagit månader att få den men i fredags anlände Phil Ochs på CD till mitt hem. Han själv gick ett dystert öde till mötes, han begick självmord i mitten av 70-talet, men hans sånger, de lever. Och jag lyssnar på hans klara lite monotona stämma med de likaså klara politiska budskapen. Det är så bra! Jag länkar till ett ställe där man kan lyssna och få veta mer i rubriken. Jag tipsar också om Enn Kokks blogg. Där får man veta mycket om Phil Ochs!

Babajan, nytt härligt mat- och pratställe på söder

"Välkomna att ta del av vår matresa och kom ihåg att störst av allt är kärleken!" Så hälsas man välkommen på hemsidan till en av Söders nya resturanger Babajan. Jag var där med vännen igår och jag måste få berätta om den. På ett sätt vill man ju ha en sådan liten pärla för sig själv. Men så självisk kan man inte vara. Jag tror det blir mitt favorithäng framöver. Jättegod kryddig mat, lite crossover med tonvikt åt det indiska hållet. Och den godaste Kulfi jag ätit, den är beroendeframkallande helt enkelt. Babajan höll till på Etnografiska museet förut men har nu flyttat till "sin favoritstadsdel", som de själva äger. Min också! Nu finns den på en gata nära mig. Ett tips om ni vill hitta ett riktigt trevligt mat- och pratställe i Stockholm!

lördag 28 mars 2009

Vad jag är trött på gnälliga politiker som skyller ifrån sig när vi vill ha visioner

När jag badade var radion på och jag har tvångslyssnat till Tomas Östros intervju i radio. Jag vill bara skrika! Tur att jag låg i ett lugnande bad. Karln kan ju inte ge några raka besked. Det är precis så här man ska uttrycka sig om man ska få människor att sky politiken. Kunde han inte ta skarpt avstånd från t ex de höga lönerna och förmånerna för de ledande inom arbetarrörelsen som nu uppdagats? I stället slingrar han sig som en orm och säger han att jo, det är ju inte bra men..... Och sen kommer de vanliga gamla draporna om den borgerliga regeringen och om de stora företagen. Skippa det där snacket. Sluta gnälla, prata om vad ni vill i stället, ha visioner, var självkritisk.
En sak fattar jag inte. Om en person, som Wanja till exempel, är vald till LO-ordförande och har hög lön för det : Varför ska hon dessutom ha betalt för att sitta i en massa styrelser? Hon gör väl det jobbet på arbetstid som hon har betalt för? Jag fattar inte det. Jag tycker varenda ledande företrädare inom arbetarrörelsen skulle avstå från alla sådana styrelsearvoden. Måste de delas ut av formella skäl så skänk dem till Olof Palme-fonden tillexempel i stället för att stoppa dem i den egna portmonnän. Det hade jag velat höra Tomas Östros säga.
Åh, jag blir så arg. Jag hade inte tänkt skriva politik på min blogg men jag står inte bara ut med att höra de som borde gå i bräschen för en radikal s- vänsterpolitik stå där och tugga sina gamla argument, prata bort verkligheten i stället för att vara raka, visionära.
Sluta gnälla på borgarna, vi vet vad ni tycker, sluta skylla ifrån er. VILL något i stället.

Pippi! Hjälp oss! Varför har vi så svaga röster!


Barn och ungdomar värderas så lågt i vårt samhälle. Varje dag läser jag till exempel kulturbilagorna i mina två tidningar, DN och Svenskan. Så mycket recenseras varje dag, så många böcker, så otroligt många teaterföreställningar i synnerhet om de äger rum i Stockholm. Men det som engagerar så många, berör så många: barnlitteratur, böcker riktade till barn och ungdomar, verkligen lästa och älskade av så många, de förpassas till en sida, möjligtvis ett uppslag, EN ENDA gång i veckan. Några enstaka recensioner, någon artikel, någon intervju. Jag kastar mig över DN på tisdag och Svenskan på måndag, svältfödd på att läsa det jag vill läsa om. En enda dag i veckan. De har motorbilagor varje vecka, sjukt mycket sport, feta bostadsbilagor, ekonomibilaga varje dag. Ja kulturbilaga också. Men barn de är ju inte lönsamma, tycker man, eller varför skriver tidningarna inte? Intresset är ju enormt.
Jag kräver härmed att åtminstone VARJE DAG läsa ETT UPPSLAG bra bevakad barnkultur i tidningarna. Den tidning som inför detta skall jag älska. Jag vet hur de sliter för att få utrymme, de som skriver om barn och böcker. Varför har vi så svaga röster vi som slåss för och älskar litteratur för barn och ungdom? Pippi, hjälp oss!

fredag 27 mars 2009

Jag glömmer allt när jag skriver

Jag tänkte faktiskt se på Let´s dance-finalen ikväll, men jag fastnade framför datorn tidigt i morse och sitter klistrad där än. Jag arbetar med ett manus som jag vill ska bli bra. Hela dan har jag suttit här framför datorn frånsett ett avbrott för yoga och trevlig fika med Erling.
Det är så ofattbart roligt att peta och förbättra ett manus. Jag som inte är en tålmodig person överraskar mig själv. Jag filar och putsar, flyttar ett ord, lägger till ett nytt och det är alldeles fantastiskt. Jag glömmer tid och rum. Och Let´s dance - det glömde jag alldeles!

Nu springer en liten Gösta omkring och leker igen


Erling och jag har haft en lång diskussion om förnamn. Han går i fyran och är bra uppdaterad på vilka namn det är som gäller. Helt nya slags namn, inte som när mina barn gick i fyran precis. Erling har konstaerat att Viggo är ett namn som hans lärare gillar att döpa barnen till. Viggo eller Lukas. Jag luskade lite i andra namn som varit helt otänkbara på mina barns tid. Fanns det någon ... Gösta t ex. Gösta hette min pappa. Jodå, det fanns flera Gösta. En Folke också. En Isidor känner han också. I varje klass finns det flera Simon. Vi hann inte till flicknamnen idag.
Visst är det härligt? Generationer tillbaka sprang en liten Gösta omkring på sågverken i Sundsvall. Då var det ett vanligt pojknamn som inte funnits sedan på så länge - och nu dyker det upp små Gösta igen, hundra år eller så senare.
/Gösta står trea från höger längst fram 1920 kanske?/

Nu lånar jag Erlings bok


Nu ska jag försvinna en stund. Jag har fått den senaste Petrinideckaren från Mårten Sandén till min brorson Erling som gillar de böckerna jättemycket. Jag tänkte läsa den själv, innan Erling hinner komma. Ska bli kul. Det har kommit tio böcker hittills, den första kom 99. Mårten har en fin hemsida som ni gärna kan titta in på. Klicka på rubriken till det här inlägget så kommer ni dit. Nu ska jag läsa Bröderna!

När man börjar se sig själv utifrån med andras blickar


Jag var glad, radikal omedveten om mitt utseende upp till och med nian. Jag såg ut som jag såg ut. Inga problem. När jag började gymnasiet fick jag en chock. Klassmässigt - jag hade inte haft insikten så tydligt förut vilken skillnad det var på hur man blev behandlad beroende på var man bodde till exempel i Sundsvall. Jag hade anat, nu såg jag glasklart. Och jag hade absolut ingen upplevelse av att utseendet var så viktigt. Under några smärtsamma år på gymnasiet så var jag visserligen en ganska bra elev. Men mitt inre var i kaos. Jag hade en bedövande upplevelse av att nästan ingen i skolan brydde sig om vad jag tänkte – och tänkte gjorde jag. Det var viktigare för omvärlden att jag var söt. Det var det viktigaste för dem. Plötsligt började jag se mig själv utifrån. Söt och behandlad därefter av många. En söt tjej, vad tänkte hon, vem brydde sig. Det låter banalt, det var det inte. Jag kände att alla mina tankar och drömmar fanns där utan att någon brydde sig om det. Jag kunde göra social karriär på att vara - söt. Hur kul var det. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg på bloggen om inval i skolföreningen Vigor på sötkvoten, hemskt! Som tur var hade jag min kloka familj och andra vänner där jag fick bekräftelse också för mitt skrivande och mina tankar.
Ändå var utseendefixeringen och pressen då en mild sommarbris mot vad det är idag.

Otur för er män om ni går på skönhetsmyterna man försöker pracka på er

Sataniska vill jag kalla de krafter som arbetar för att män ska drabbas av samma osäkerhet när det gäller utseende som vi kvinnor. Nu ska de också känna att de inte duger. Att allt är fel, men kan åtgärdas med pengar. Men kämpa emot, män. Vi älskar er inte som döda Kendockor utan som levande män med de utseenden ni har. Naturligtvis i bra form för att ni tränar och håller er i trim – men bli inte slavar under sjuka krav på diverse operationer, krämer mot rynkor, fettsugning och botox för att duga. Den bilaga om plastikoperationer som kom med Svenskan häromdagen var så försåtlig och gjorde mig riktigt förbannad! "Nu har det äntligen blivit männens tur" löd en rubrik - men tro det inte, det är bara otur för er om ni går på det. Anna Larsson, alltid läsvärd kolumnist i Svenskan är inne på samma tankar. Läs henne!
Det här är ämnat att undergräva ert självförtroende, få er också att känna att ni inte duger. Plastikirurger, krämtillverkare, försåtlig reklam vill att ni också ska se er i spegeln och bara upptäcka påstådda ofullkomligheter i stället för att ni känner er tillfreds.
Gå inte på de här nya skönhetsmyterna man försöker pracka på er!

torsdag 26 mars 2009

Våfflor och balans

På tal om överkrav, från kvinnan som vajar farligt i trädets position, jag alltså, se förra inlägget. Igår var det inte trädbalans utan våfflor. Jag gjorde en smet enligt konstens alla regler (=Anna Bergenströms recept). Men våfflorna blev tunna och konstiga. Inför vännens skeptiska min la jag snopen av med mitt taffliga våfflande. Men i morse, tidigt, tassade jag upp i min soliga lägenhet, smet fanns kvar. Jag gräddade - och se, våfflorna blev perfekta. Frasiga, gyllengula med grädde, hallon och blåbär på och en kopp svart kaffe till. Jag njöt i min ensamhet och kände mig alls inte ensam.

Betyder bristen på yttre balans att även min inre balans är i gungning

Yogan på Friskis och Svettis har nackdelen att ledarna inte ger någon respons eller korrigering. In på passet, gör som ledarna, härma, men gör du fel så säger ingen något. Fördelen är att det är billigt, opretentiöst. Jag har varit på annan yoga med hisnande priser och attityd på ett annat sätt. Här känns det så avspänt, ta din matta, lägg dig ner, andas och gör så gott du kan.

Men ikväll är det ett specialyogapass, vi ska gå igenom alla olika andra rörelser och mer i detalj prata om hur vi ska göra, få hjälp med att förbättra efter förmåga. Det ser jag fram emot.
Det är för övrigt märkligt hur prestationsdjävulen slår till även i yogan. Ta det här med balansen. Hemma hos mig tränar jag att stå på ett ben, det går bra, jag vajar lite i vinden men jag kan stå i Trädets position. På lektionerna har det uppstått en låsning i mig som finns i min hjärna men egentligen inte i kroppen. Jag saknar balans i balansövningarna. Jag försöker göra precis som hemma, det går inte. Måste praktisera lite privatpsykologi och försöka komma på vad det är.
Betyder bristen på yttre balans att även min inre balans just då är i gungning?

onsdag 25 mars 2009

Budskapet är bedövande: Du duger inte!!!

Jag har en bunt skärpta roliga vackra och helt underbara unga kvinnor i min omgivning. Döttrar, systerdöttrar, vänner. Det finns en sak alltför många har gemensamt och det gör mig olycklig. Trots att de är superkloka feminister har de gått på utseendemyterna. I huvudet vet de hur saker är. Men så kommer vi till foton av dem. Då får jag höra: "Men tagga inte den där bilden, jag är jättetjock, kolla mina feta kinder". Eller: "Ta inte in den är bilden, min näsa ser ju ut som en potatis". Just nu skrev min allravackraste Matilda i sin roliga blogg: "Hur ska jag komma ut härifrån utan att fastna i rapportkamerorna, jag kommer att se ut som en stor flodhäst", (hon jobbar på det av fotografer belägrade AMF).Finns det någon som inte är det minsta lik en flodhäst är det hon.
Det här är bara tre kommentarer, det finns hur många som helst. Jag kunde väl också vara mer eller mindre nöjd med mitt utseende i yngre dagar. Men denna totala dissning av det egna utseendet, det känner jag inte igen.
Jag förstår hur de känner det, de matas varje dag med artiklar om att de inte duger.

Ja, inte bara de förresten. Min mysiga frukost igår stördes av en bilaga som trillade ur morgontidningen. Den handlade om plastikkirurgi. Snacka om att få budskapet att inte duga. Här fanns glättig info om hur man med mycket pengar kunde ändra på varje liten kroppsdel: Större eller mindre bröst, rynkor, slappa saker här och där, putande magar och slappa stjärtar och – hysch hysch – även fel i underlivet... Allt detta fick jag till frukost utan att be om det.
Det är avskyvärt med denna hjärntvätt.
Vi duger som vi är! försöker jag desperat säga, men mina ord drunknar i det överväldigande budskapet i media: "Nej! Du duger inte. Du är fuuul och feeeeet och finnig och allt är FEEEL - men det kan åtgärdas om vi får dina pengar.

Ni är så vackra... kan ni lyssna på min svaga lilla röst och tro på mig. Ni är så vackra precis som ni är!
Stackars mina fina vackra tjejer vilken kanonad av idioti de utsätts för. Jag känner vanmakt.

Vänner värmer

Man måste skilja på att bo ensam och att känna sig ensam, sa en klok röst. Så sant. Jag känner mig sällan ensam. I telefon, via blogg, på många olika sätt går trådar till vänner, nära och kära. De finns. Några ord i ett mail, ett mess, en glad röst i telefon från andra sidan jorden eller andra sidan kvarteret. Vänner värmer.

Jag älskar P1 - Lyssna på OBS

Jag älskar P1. Så mycket kunskap och klokhet det finns där. Häromdagen lyssnade jag på OBS detta förnämliga program där så många bra röster medverkar. Björn Kumm, legendarisk reporter kan dyka upp. Ingmarie Froman som ger så insiktsfulla kunniga reportage från Frankrike kan man höra. Det gjorde man 23 mars. Gisèle Halimi har skrivit sina memoarer vid 82 års ålder och hennes budskap är ”Ge aldrig upp”. Ingmarie Froman berättar om boken ”Ne vous résignez jamais”. Kunnig som alltid.
När hon rapporterar om fransk kultur lyssnar jag alltid. Det är få som vet lika mycket om vad som händer där och ger så pigga rapporter om det. Så ska kulturjournalistik i radio vara, inte bara kortisar om det som alla svenska kultursidor alltid tar upp. Ibland tycks det mig som om t ex Kulturnytt är ett ganska slutet rum dit jag sällan känner mig inbjuden. OBS öppnar fönstren för vidare rapporter.
Lyssna nu på OBS om Gisèle Halimi. En spännande kvinna som jag en gång åt middag med, det var länge sedan men jag minns att jag då åt mango för första gången i mitt liv. Hon var dock så briljant och verbal att jag nog inte sa många ord. Men jag minns henne och ska läsa memoarerna Ingmarie Froman rekommenderar.

tisdag 24 mars 2009

Konsten att tacka nej till det man inte förstår och i stället göra det man brinner för

Några gånger har jag hamnat i styrelser under mitt yrkesliv. Det kändes som ett stort misstag – av dem som utsåg mig. Jag utsågs t ex av regeringen att sitta i Riksutställningars styrelse, spännande kulturpolitik, trodde jag. Men jag insåg snart att det var mängder av ekonomiska beslut att fatta. Jag skulle vara kompetent att ha synpunkter på budget, olika ekonomiska ställningstaganden som jag dels var komplett ointresserad av, dels inte alls hade kunskap att tycka något om. Jag hade ont i magen inför mötena eftersom jag ville vara duktig och förstå men hur jag än läste alla ekonomiska rapporter så förstod jag inte, jag kunde inte läsa bakom siffrorna.
Jag satt inte kvar länge, det kändes som fel forum för mig. Därför har jag alltid varit så förundrad över människor som sitter i många olika styrelser. Hur hinner de, har jag undrat, hur i alla världen har de lärt sig att läsa och förstå alla dessa siffror? Och vågar de verkligen fråga när de inte förstår? En gång frågar man, två, tre, sedan blir man besvärlig. Detta apropå en massa som händer. Att jag hade förstånd att tacka nej till sådana styrelseuppdrag och i stället ägna mig åt det jag förstår och brinner för - det är jag riktigt glad för.

Lillgamla farbröder i tolv-trettonårsåldern

Lyssnar på diskussion om barnlitteratur i P1 med anledning av SBIs bokprovning. Intressant. Men som vanligt är det någon som gnäller på ungdomsböcker och frågar sig vad dom är bra för. Ofta är det en man. Nu var det Per Wirtén. Det brukar vara Magnus William-Olsson. Jag undrar om de som unga var lillgamla farbröder i tolv-trettonårsåldern som läste vuxenlitteratur direkt med småförnumstig vuxenmin? Själv älskade jag - och älskar - alla kloka härliga inträngande skildringar av ungdomar och deras värld. Vilket inte hindrade - och hindrar - mig från att läsa det som vi barn- och ungdomsboksförfattare kallar vuxenböcker.

Bra barnlitteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet

Jag blir glad över årets pristagare av ALMA-priset. Förra året gick priset till en enda enskild författare, Sonya Hartnett. I år är det en läsfrämjarorgansation, Tamer Institute. Jag tycker om att pengarna inte går bara till en enda enskild författare. Här lite om pristagaren. Mer kan ni läsa på www.alma.se

Tamer Institute for Community Education (Tamerinstitutet) i Ramallah är en oberoende organisation som sedan 1989 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i Gaza. Tamerinstitutet grundades för att ge barn tillgång till böcker och alternativt lärande då barns och ungas skolgång, fritid och liv blivit lidande av oroligheterna i området. Tamerinstitutet delar också ut läspass i vilka man får en stämpel för varje bok man läst. En tydlig symbol för att den som kan läsa böcker existerar inga gränser. Som Astrid Lindgren sade: ”Bra barnlitteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet”.

Tamerinstitutet är navet i ett nätverk som arbetar med skrivarverkstäder, berättande, drama och bokprat för barn och ungdomar. De förser bibliotek med barnböcker och de utbildar bibliotekarier och föräldrar. Varje år anordnas en nationell läskampanj som kulminerar med National Reading Week. 2008 nådde kampanjen 52 000 barn i flyktingläger och i avlägsna byar och samhällen som deltog i bokprat, drama, tecknar- och skrivarverkstäder.

Tamerinstitutet bedriver också ungdomsverksamhet. Ungdomarna, som ofta deltagit i Tamers arbete sedan de var barn, gör bland annat en egen tidning, Yara´at. Där publicerar de tankar, dikter och berättelser. När Tamerinstitutet startade fanns praktiskt taget inga palestinska barnböcker. I dag har organisationen publicerat mer än 130 titlar och flera av de barn som gått i Tamerinstitutets skrivarverkstäder har som vuxna börjat skapa egna böcker.

Demonerna håller inte mitt tempo eller så drunknar de i badet

Hur jobbar du egentligen? Den frågan får jag ofta. Vanliga dagar sitter jag vid skrivbordet, många timmar. Funderar och skriver. Ofta är det ganska vanliga skrivdagar. Ibland vaknar jag och allt är fel. Som i morse. Lusten finns inte. Ibland går jag längs kajen då, med snabba steg och Dido i min iPod, tårarna sprutande. Efter ett tag lugnar sig stegen, det känns bättre, demonerna håller inte mitt tempo.
I morse vaknade jag vid fyra, sov dåligt, ville ingenting. Bad kan hjälpa, jag dränker demonerna i hett vatten. Nu har jag badat med en badbomb och den fantastiska turkiska skrubbvanten jag fick av U. Min radio (tack K.!) fick gå därinne, pratade på om Wanja och nu om pyromani. Plötsligt kände jag mig ganska lugn och normal. Badbomben färgade badkaret rosa så jag fick skrubba ordentligt. Tog golvet samtidigt. Nu sitter jag här lugn och nybadad och känner efter, Z. Känner mig ganska glad och skrivsugen. Vet inte om jag ska skriva på min egen ständiga roman eller kanske ägna mig åt barnen Sixten och Sunna.
Bloggen är en startmotor för övrigt. Jag samlar ihop mig, börjar skriva. Jag älskar att få svar, gärna på bloggen. Många skriver till min mail i stället fast det inte är särskilt privat. Blogga gärna med mig! Jag blir glad av det.

Kanske lianen väntar, den som för mig högt över det jag förmår

Jag läser bloggen zaragus som vill vara motvinden när du går till tunnelbanan en måndag morgon. Zaragus vill veta hur jag mår, det är intressant läsning.
"Kom ihåg att vara dig själv bara.
Hurra, vad klokt!
Problemet är bara att inte en jävel vet vad det betyder.
Var dig själv. Nu. Erkänn att du blir stressad, och tänker att "Jo, men nu är jag nog ändå mig själv. Tror jag. Ingen ser ju ändå."
Vad känner du exakt i denna stund, oavsett huruvida du tycker att det är ok eller inte. Just nu. Känn efter. Tänk inte efter. Känn efter."

Ibland är det livsfarligt att känna efter. Jag känner efter och känner att just idag är jag inte någon som svingar mig i lianer över hustaken. Just idag är jag nog mera ett litet knytt. Just idag känner jag mig svag. Så, jag tar konsekvensen av det och vilar en stund.
Fast frågan är om jag låter bli att känna efter, gör som jag brukar, sätter på mig selen och jobbar och sen känner efter - då kanske själva arbetet har gett mig energi, kanske lusten har kommit tillbaka? Kanske lianen väntar, den som för mig högt över det jag egentligen förmår?
Vem vet? Just nu är det ändå så att jag känner mig svag. Jag har en badbomb jag sparat för svaga tillfällen. Jag ska bada och läsa något riktigt bra. Sen kommer jag tillbaka.

måndag 23 mars 2009

Recensioner som gör mig glad - vi älskar ju vår fantasifamilj


Ibland behövs bara ett litet brev för att göra dagen glad. Jag fick Bibliotekstjänsts utlåtande på Maria Herngrens och min uppföljare till vår bok "Papparesan", som är inspirerad av Edith Unnerstads "Kastrullresan".
"Till havs med Black Bird" heter den och BTJs utlåtande är översvallande, hör här: "En riktigt varm och charmig äventyrsberättelse där sex barn svetsas samman under en oförglömlig resa. Boken andas respekt för barns känslor och kompetens. Deras brokiga familjekonstellation - där papporna lyser lite med sin frånvaro - skildras med värme och nyanser utan att det blir problemorienterat", skriver Sarah Utas.
Susanne Eek skriver så här om vår "äventyrsfyllda berättelse i saltstänkt skärgårdsmiljö": "Berättelsen är fartfylld och fängslande. Att den sedan utspelar sig mitt i den svenska sommaren med jordgubbar och salta bad gör läsningen till en ännu större njutning. Språket är ordrikt med långa böljande meningar och mycket dialog. Det här är en härlig bok för alla läsglada, badsugna barn på låg- och mellanstadiet som längtar efter sommar, sol och äventyr."

Vad glad jag blir, sanningen är ju att Maria och jag älskar de här sex barnen, vår familj i fantasin.
Boel Werner har illustrerat

Vår på väg



I Sydafrika börjar det bli vinterkallt. I Thailand är regnperioden på väg. Här i Sverige har vi ett lätt bakslag i form av snö - men här är våren faktiskt på väg, lite trevande, lite för långsamt, men på väg!

Den 24:e mars klockan 13.00 får vi veta vem som får 2009 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne

Tisdag den 24 mars klockan 13.00 får vi veta vem som får världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Det tycker jag är lika spännande som vem som får Nobelpriset i litteratur, det pris Astrid borde ha fått men aldrig fick. Tillkännagivandet görs av prisets jurys ordförande Larry Lempert, från Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby. Prissumman på fem miljoner kronor går till en eller flera författare, illustratörer, berättare eller läsfrämjare. Nytt för i år är att tillkännagivandet samtidigt sker på Bologna Children's Book Fair, världens största internationella barnboksmässa där jag hett önskar att jag var just precis nu! Nästa år vill jag vara där.
153 kandidater från 60 länder världen över är nominerade till årets pris, som kommer att delas ut vid en ceremoni på Konserthuset i Stockholm den 2 juni

Astrid Lindgren är Sveriges utan konkurrens mest översatta författare. Hennes böcker finns att läsa på hela 86 språk. Försäljningen utomlands uppgår till närmast ofattbara 80 miljoner exemplar.
Mer info på www.alma.se.

En vindil kom farande och tog draken med sig


Tuulikki Pietilä är död, 92 år gammal läser jag. Hon var Tove Janssons livskamrat och förebilden till figuren Too Ticki i Muminböckerna /som jag älskar att läsa!/. Tuulikki var professor i grafisk konst. Tillsammans med Tove Jansson gav hon ut boken "Anteckningar från en ö". Där berättar Tove och Tuulikki i ord och bild hur de byggde sitt ensliga hus på en kobbe långt ute i skärgården. Jag tar fram boken och bläddrar i den. Tove är död, Tuulikki är död men Mumindalen lever för evigt. Där sitter Too Tikki nere vid bryggan och metar.
"Anteckningar från en ö" är en kärleksförklaring till den lilla ön Klovharun där de tillbringade över tjugo somrar. Här är de sista raderna i boken när de bestämt sig för att de måste flytta från sitt hus: "Den sista dan när Tootsi städade i källaren hittade hon en av våra drakar från sextiotalet och tog ut den på backen. Bara för ro skull gav hon den lite fart i svansen och just då kom en vindil farande och tog draken med sig och den flög högt upp, rakt upp och fortsatte långt ut över Finska viken."

söndag 22 mars 2009

Allt är roligt och jag är konstant nyfiken

En morgontanke när solen skiner in genom mina dammiga fönster och jag känner vår i luften. Min vän Ulla L skickade mig ett urklipp ur DN. Marianne Kihlgren fyller 90. Hennes livsmotto är: "Ha inte vett att bli gammal, allt är roligt och jag är konstant nyfiken."

"Så ska vi fortsätta att vara!" säger Ulla. Jag kan bara hålla med.

När man uppnått sin dröm är det nästa som lockar, och nästa

Min vän Annica flyttade till ny större våning igår. Hon och jag packade ihop hennes arbetsrum. Vilken nostalgi! "Du kan tömma byrån kanske?", sa hon. Varje låda var fylld med Emma Vall-böcker. Vi packade och pratade. Mindes stoltheten när första boken kom ut, Flickan i medaljongen. Hur vi gick till bokhandeln och såg den där, den fanns, på riktigt. Nu har hon byrån och hyllorna fyllda med böcker som vi skrivit tillsammans och som hon också skrivit själv. En dröm förverkligad. En del av en dröm. För det märkliga är ju att när man är i det som man trodde var ens dröm så är det nästa dröm som lockar, och nästa.
I alla fall, jag har drömt om en annan våning ibland, lite mer centralt kanske, ja... en annan. Igår när jag såg mängden av kartonger, kassar, lådor, hyllor som ska ner och möbler som ska bäras, tänkte jag: Nej! jag ska inte flytta. Inte nu.
Det är egentligen inte en ny lägenhet jag drömmer om, den drömmen ersättar bara en saknad. Den är en såpbubbla. I stället ska jag slå mig till ro i min våning, sortera bort det jag inte vill ha och behöver. Trivas helt enkelt och låta mina drömmar handla om saker som inte är materiella.

Låt oss tala om provisoriska utopier

Jag tycker om tanken på provisoriska utopier. I en bok jag gjorde tillsammans med Leif Biureborgh 1969, "Inför 70-talet, jämlikhet och rättvisa", finns en lång intervju med Ernst Wigforss som Leif gjorde. Han var hemma hos Wigforss i Vejbystrand i tolv timmar, de pratade. Eva Wigforss bjöd på lunch och det är en av de intervjuer jag verkligen grämer mig över att ha missat – jag kunde ha varit med. Men jag kände mig för blyg och för otillräcklig. Synd! Så här sa den kloke gamle mannen i alla fall på tal om visioner:
"Jag är rädd för att verka utopistisk, barnslig.. När jag gick med i partiet i början av seklet tyckte man inte det var konstigt att tala om att genomföra socialism. Vi levde i ett litet land, ett feodalt samhälle. När man går över till ett nytt system, den moderna kapitalismen, uppstår en spricka, man får nya ideal. Men jag sade från början: "Låt oss inte tala om utopier! Tala i stället om provisoriska utopier."
Jag undrar vilka provisoriska utopier du har, Mona?

lördag 21 mars 2009

Världspoesidag och praktisk vardagspoesi

Vill tipsa om du är i Stockholm idag: Världspoesidagen firas på Stockholms Stadsbibliotek för nionde året i rad. Klockan 14-16. Stadsbiblioteket Rotundan. Medverkar gör: Jörgen Gassilewski, Katarina Kieri, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Aki Salmela och Saila Susiluoto. Tango med Darya och Månskensorkestern. Läs mer om de medverkande på Författarcentrum Östs webbplats.

Själv är jag inte där. Min vän Annica flyttar och vi samlas och bär kassar med böcker, flyttlådor mm från den gamla lägenheten till en ny nära Solna centrum. Ska bli spännande att se den nya lägenheten och fira in den. Det är mera lite praktisk vardagspoesi sådär.

Sök efter glömda favoritdikter med bara några ord

Nu finns Dikter.biblioteket.se - en ny databas med över 52 000 hänvisningar till dikter, cirka 7000 av dessa är dikter och ramsor för barn. Där finns dikter av både svenska och utländska författare. Du får träffar på första raden ur dikten, ibland även ytterligare en annan rad ur dikten, och hänvisning till det verk där dikten ingår.Så, hur var det nu, "En värld är varje människa" - och sen då? Eller den där dikten där ordet "spiltor" förekommer? Eller dikten om sardinen av Werner Aspenström, hur börjar den? Prova själv!Jag skrev in "Säg till om jag stör" och fick genast upp information om Eeva Kilpi och textraderna:


Säg till om jag stör, sa han när han steg in
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.

Får man ha lugg och långt hår efter fyrtio? femtio?

Regelmässigt varje år kommer damtidningarna med urtråkiga hårbilagor. Halva tidningen är som en annonsbroschyr för hårvård - det kanske den är också förresten? Jag kan inte se någon annan anledning för tidningarna att visa dessa likadana urtråkiga reportage år efter år annat än att de genererar annonser från digra konton. Kan ni?
Jag är väl en hopplös person i sammanhanget som envisas med att ha samma frisyr, decennium efter decennium. Några gånger varje decennium är jag riktigt modern - då utropar hårbilagorna att nu är det LUGG som gäller, eller att nu är det LÅNGT hår som gäller. Jag har alltid lugg och alltid långt hår. Jag bestämde mig efter min konfirmation, så det är ett tag sedan. Då klippte en ovänligt sinnad frisör mitt hår kort, så kort och gjorde en hemsk frisyr. Jag ser ett vilset ansikte titta fram bakom den stela korta tantfrisyren. Sedan dess har jag min trivsamma frisyr som vid behov, skrivande t ex, snurras upp i en bekväm tofs.
På tal om stil - ibland är det faktiskt människor som antyder att kvinnor i "viss ålder" som fransmännen så finkänsligt uttrycker det, inte ska ha långt hår och inte lugg. Ska? Jag blir så full i skratt. Det är väl när man är i en "certain âge" som man har sin fulla rätt att ha precis det man vill? Det man trivs i nämligen.

fredag 20 mars 2009

Hallå - jag tar in alla inlägg som kommer!

Det är så kul att få respons på det man skriver på bloggen, att få inlägg. Men jag är så osäker på vad som händer? Min vän U.C. har skrivit flera inlägg, bara ett av dem kom fram. Det verkar som om inläggen går iväg men när de inte dyker upp i kommentarerna började hon undra om jag inte ville publicera hennes inlägg. Så hemskt - det kanske är flera som tror att jag inte tar in deras inlägg? Så är det inte. Det enda inlägg jag inte tagit in var ett med personangrepp mot min bror, annars har jag tagit in alla inlägg som kommit. Jag blir bekymrad!

Författarbloggar att rösta på

Vi Läser, den boktidning som tidningen Vi nu ger ut, har utlyst en tävling om Bästa författarblogg. Jag ser – och blir glad över – att jag är med på listan där man kan rösta.

Här har du omröstningen, och mer information om tävlingen.

Det är stil det är frågan om inte att slaviskt följa modet

Jag lyssnar på Stil - Susanne Ljungs intressanta folkbildande program i P1. Alltid lyssnansvärt. Idag om modeskaparen Valentina som ansåg att det inte var mode hon arbetade med utan stil. ”Fit the century, forget the year”, sa hon, plaggen skulle ha en hållbar stil, oberoende av årets mode. Intressant att fundera på det. I morse sa nämligen Tony Irving ungefär detsamma i intervjun i Svenskan: "Jag är en stilperson, inte en modeperson. Mode är när någon annan bestämmer hur alla ser ut, stil är när jag är medveten och själv bestämmer hur jag vill presentera mig." Jag gillar den inställningen! Har aldrig förstått det där att gå med hopen och slaviskt följa mode. Min mamma hade färgglada kappor när alla andra i kvarteret hade tantgrå kappor och hennes hattar var en fröjd att se. Hon hade stil.
Programmet Stil har också det - stil. Genomarbetade program, oväntade infallsvinklar. Lyssna på reprisen om ni missar programmet nu. Stil idag svingar sig från spännande Valentina till Sankta Birgitta Kloster där syster Ida berättar om hur nunnedräkten ser ut och vad den symboliserar.

Stickning är släkt med meditation


Stickning och virkning är total avkoppling, släkt med meditation. Jag försvinner in i maskorna och garnet så till den mild grad att en av exmännen blev svartsjuk på stickandet. Då la jag av. Nu har jag tagit upp det igen. Min syster Kerstin och jag handarbetar alltid när vi är på sommarön. Medan vi stickar pratar vi lugnt och innerligt, lyssnar på musik eller radio (Andliga sånger tidigt på söndagsmorgonen, väldigt tidigt! är favoriten). Nu på vintern bor Kerstin i Offerdal, hon stickar fantastiska vantar, se Jämtlandsvantarna på bilden och bloggar på De små tingens gudinna.
Min mamma hade en djupt rotad känsla för att man inte bara kunde sitta. Handarbetade man så gjorde man något och kunde därför sitta framför teven utan dåligt samvete.
Idag i Svenska dagbladets helgbilaga är det en underbart läsvärd intervju med Tony Irving som stickar när han inte dansar och är elak jurymedlem i Let´s Dance. Han pratar fint om stickningen som lust , kreativitet, avkoppling och energiuppladdning.

torsdag 19 mars 2009

Att kisa eller kissa det är frågan när man är liten och läser

Erling är min vän och brorson, en synnerligen rolig och klok vän. Vi var på crèperie ikväll, åt och pratade böcker. Han rekommenderar vampyrläsning åt mig, jag är tveksam, skrajsen av mig som jag är. Han läser glatt våldsamma mangaserier också. Men när jag gav honom vår snälla barndeckare för några år sedan /Spår i snö/ tyckte han den var så läskig att han bara ville läsa den dagtid. Jag tog det som en komplimang att den var så verklig och påminde om det liv han kände till och därför kunde vara hotfull.
Han gillar Petrinideckarna också. Jag berättade att Mårten Sandén som skrivit dem också skrev schlagerfestivaltexten till Alcazar. Erling läste en av Mårtens böcker när han gick i tvåan och inte lärt sig skilja på enkla och dubbelskrivna konsonanter.
"Jag grubblade länge över varför huvudpersonen kissade mot solen", berättar han.
Att kisa mot solen och kissa mot solen är inte riktigt samma sak.

Idag fyller min pappa år och jag minns

Min bror Peter har samma tankar som jag idag. Det är 19 mars, pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 98 och det känns overkligt. I mitt minne är han så vital, så fylld av energi. Jag kan i mitt minne höra hans röst i min telefon när han ringde och hade kommit på en bra formulering eller en ny idé eller när han var arg på något i politiken. Ständigt engagerad och så oerhört levande. Att någon så levande kan vara så död. Dock, i mitt minne lever han. Jag pratar ofta med honom och ler vid tanken på vad han skulle ha tyckt om olika företeelser i samhället. Jag kan se drag av honom i något av mina barn, jag minns honom så otroligt tydligt. Och då lever han ju på ett sätt. Han dog liksom mitt i språnget, skrev sitt sista kåseri samma dag han dog.
Just nu planerar vi några släktdagar, mina bröder, barn och brorsbarn och jag. Vi hade det i Sundsvall förra året. I år planerar vi att vara på mitt lantställe. Vi pratar , skrattar och minns. Har det fint tillsammans helt enkelt. Pappa skulle ha gillat det. Han skulle ha gått runt och tittat på alla de blommor som växer på min ö men inte finns i Sundsvall. Ja, jag tror han kommer att vara med oss i juni på landet.

Leva vill att vi ökar vår humorkvot, HQ

Jag läser ett inspirerande nummer av tidskriften Leva. Det handlar bland annat om humor som kraft i livet och det fungerar: numret gör mig glad! Det finns inget så härligt som vänner som man kan skratta ihop med, skrattet överlappar sorgen. Och det bästa jag kan säga om några av männen i mitt liv är att de fått mig att skratta.
Skratt är så förlösande. Det glada, varma, tillgivna skrattet alltså. Så befriande. Öka din HQ! utropar Leva. De citerar Arthur Koestler som säger något så fint som att Aha och haha-upplevelser hänger ihop. Visst är det härligt?
I numret finns en tänkvärd intervju om humor och allvar med Zinat Pirzadeh, komiker och författare. Folk borde lära sig slappna av och inte ta sig själva på så stort allvar, tycker hon: "Man måste inse att andras liv inte handlar om att göra just mig arg och besviken."
Zinat pratar så klokt om humorns makt att på ett avväpnande sätt möta svåra situationer. Hon debuterar förresten med två böcker i år: Flickan och vargen, som är en roman och en humorbok: Fyra blattar är mer än fem svennar.

onsdag 18 mars 2009

Natthäng framför datorn för yogaplats

Intresset för yogapassen på Friskis o Svettis har exploderat och tagit dem på sängen. Passen räcker inte här i Stockholm. Med det nya bokningssystemet får man boka fem pass en vecka framåt. Yogapassen som släpps blir direkt fullbokade. Jag missade att boka nästa onsdag i morse, på em var det fulltecknat. Nu sitter jag /gäspande/ uppe för att jag vill boka ett yoga specialpass nästa torsdag, platserna släpps tolv i natt. Jag tänker få en av de platserna då man mer noga ska gå igenom olika positioner, asanas.
Det här är som att köpa biljetter till popgalor. Yogan är nyttig, men natthäng framför datorn för att få en plats är mindre nyttigt!

Livet i Föreningen är mer spännande än teater


Jag var på årsmöte i Föreningen. Ibland är det mer spännande än teater. I synnerhet när man kan luta sig lite tillbaka och inte behöver ta så mycket ansvar. I en stilla diskussion om båtars hastighet flammar gamla gräl upp, en hatfylld flamma skär genom rummet, gamla oförrätter och bitterhet visar sina nakna ansikten. Jag älskar när maskerna lossnar från de väluppfostrade mötesdeltagarna. Det finns icke närvarande fiender också. Frågor Som Inte Får Nämnas. Vi vet alla, vi vet också att frågan trots allas enighet och frågans till synes bagatellartade karaktär är olöslig. Det handlar om tillgång till gemensam yta, mer kan jag inte säga som ni förstår.

Föreningen har länge varit en männens scen. Mycket haha och hoho i mörka skratt och starka män som löser praktiska frågor. Nu bryter kvinnorna in, sakta går det, i Föreningen. Jag är med för att jag äger ett hus, har alltid ägt det. I alla papper var det registrerat på mig. Men Föreningen registrerade min man som ägare och diskuterade alltid med honom. Förvirring när han försvann. Jag älskar den här Föreningen. Det är ett mini-Sverige. Och jag kan kanske raljera, men det finns omtänksamhet och vänligt intresse bland oss. Vi hittar sätt att samexistera, som ett minikosmos. Och när något ska göras drar alla ut efter förmåga. Vi bär gemensamt ombord alla våra sopor på sopbåten till exempel. En äldre svag öbo behöver inte be om hjälp, den kommer ändå, glada starka yngre personer svingar ombord tunga säckar av skräp från bryggan oberoende av vem som ställt ner det. Så är det på min ö. Undra på att jag längtar dit.
På bilden: Min lupinbacke i juni

tisdag 17 mars 2009

"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv!"

Skaffa dig ett yrke så du får en lön! Det var min mammas ständiga uppmaning. Egna pengar är frihet. Jag gjorde som hon ville. Har alltid varit självförsörjande, jag gifte mig också och fick barn och skiljde mig. Jag tänker på mitt liv och mina val nu när det rasar en intensiv äktenskapsdebatt i media. Vad är bäst för barnen, för mig, för alla? För och emot - läs: det är kul inlägg på Newsmill av Gudrun Schyman och Linda Skugge bland andra. De svingar i svart-vitt.

Jag tror vi skiljer oss för lite, håller ihop för barnens skull i djupfrysta förhållanden. I have been there, done that och undkommit.

Jag vet när jag upptäckte att något blivit fel, det var när jag såg en curlingmatch på teve, (varför jag nu gjorde det, olikt mig!). I skuggan av spelaren såg jag en liten figur som sprang runt och sopade isen för att underlätta för Spelaren.
Men det är ju jag! insåg jag med fasa.
Det var början på en lång process. Jag insåg hur jag förminskat mig själv, slagit knut på mig själv för att passa in, bli älskad, tystat mig själv, överhuvud taget gjort mig ont genom att stanna i ett förhållande som dött. Det var en sorglig insikt och den som säger att en skilsmässa inte är en sorg, den tror jag ljuger. Det är klart man går in i ett förhållande med drömmar om kärlek som ska vara, som övergår i vänskapskärlek tills döden skiljer oss åt. Så tänkte jag, mot bättre vetande.
Men det var det där med curlingspelaren.
Jag insåg att jag hade krympt mig själv. Jag behöver inte skylla på någon, jag hade lyckats så bra med det på egen hand. För att duga och passa in hade jag blivit en tystare och mera ledsen människa, tappat mig själv.
Det är inget jag behöver berätta mer om på bloggen, men en dag sa ett av mina barn:
"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv."
Den kommentaren tog jag på allvar. Jag gjorde det. Både skiljde mig och skaffade ett liv.
"Du skrattar så mycket nuförtiden", säger mina vänner idag.
Jag känner det som om jag rätat på ryggen tagit ett djupt andetag och klivit in på min egen bana nu igen. Jag spelar, sopar inte banan åt någon annan.
Jag vet att jag tog rätt beslut, jag fick tillbaka mig själv, min självkänsla och jag är en tusan så mycket bättre förebild för mina barn idag när jag klarar mig själv, tror på kärleken och skrattar mycket.

SAOL på nätet

Svenska Akademiens ordlista utkom första gången 1874. Den senaste upplagan publicerades i april 2006 och är den trettonde i ordningen . Den innehåller 125 000 nusvenska ord med uppgifter om stavning, uttal, böjning och i vissa fall betydelse
SAOL är en oumbärlig hjälpreda. Så bra att den finns på nätet gratis från och med idag. Här kan man söka på ord i dagens svenska. Programmet visar den sida i boken där det sökta ordet står. Saknar man ord är det fritt fram att föreslå nya på Svenska Akademiens hemsida.

Till ordlistans söksida www.svenskaakademien.se/ordlista

måndag 16 mars 2009

Det är inte längre jag ... Eva

Jag arbetar med en historia sedan mer än ett år. Inte hela tiden förstås. Men det är något jag vill berätta, jag vet bara inte riktigt hur. Jag har skrivit kanske 180 sidor. Men det är inte rätta flytet, jag känner inte att man kommer in i berättelsen. Hur ska jag göra? Döttrarna läser och gillar, men är inte heller nöjda.
Jag har skrivit i tredje person. Det kanske är det som är fel? Nu ändrar jag på försök till första person. Jag ville inte skriva "jag" först, det blev privat. Men nu har historien snurrat runt i flera varv, det är inte längre jag, Eva. Det är jag... en annan kvinna.
Just idag känner jag mig entusiastisk för idén, det blev mera liv, man kom närmare. Nu får vi se om jag tycker likadant i morgon.
Idag ändrar jag hon till jag och de till vi och deras till våra och ... ja ni förstår. Vi har så många pronomina i svenskan så man blir helt galen. Tänk om det gick att bara köra stavningskontroll sök ersätt - men det är helt omöjligt. Vartenda litet pronomen måste jag peta på. Fundera över. Det är faktiskt ... spännande.

Kramar i stället för skamvrå, kräver upprörda pedagoger - Men Jan Björklund lyssnar inte

Johan Croneman, vass kolumnist i DN, sågar Jan Caligula Björklund jäms med fotknölarna i en krönika. "Det var länge sen man såg en så arrogant och ointresserad politiker" JB hånade, felciterade de engagerade pedagogerna bakom skoluppropet, läs det här där 8000 lärare och pedagoger uttrycker sin oro över regeringens nygamla skolpolitik.
Läs mer om skoluppropet i Aftonbladet idag: "Stoppa Nanny-metoder, Tusentals pedagoger i upprop på nätet."
Jag minns med fasa min tid i skolan på femtiotalet, hur magister A kastade busiga pojkar in i väggen, friskt utdelade örfilar, hur rädd man var, så helt utan makt. Det var en gammeldags auktoritär skola med rabblande av utantillläxor. Enhetsskolan kom med friska pedagogiska grepp - jag var glad för det men på gymnasiet mötte jag den auktoritära skolan igen.
"Barnen uppfostras i betygshets istället för kunskapstörst. Men bestraffningar som kvarsittning och andra disciplinåtgärder ökar inte barnens arbetslust," säger uppropet som nu har 8700 undertecknare. Men Björklund väljer att vifta bort och inte lyssna. Lyssna är inte hans bästa gren, som Johan Croneman träffande skriver.

Mitt förhoppningsfulla sjuttiotal

Vågar du publicera texten till Bruket? frågar en bloggläsare. Visst, svarar jag, här kommer texten jag skrev till Katas döttrar i slutet av sjuttiotalet till skivan som Katas döttrar gjorde, Kvinnor sjung ut.
Be mig bara inte sjunga den. Melodin är fin men svår. Björn Fridegren gjorde musiken.
Här är texten. Inspirerad av min hemtrakts sågverk.

Bruket, för mej var det åtta ungar
i samma rum med sängar överallt
minstingen i byrålådan
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan trångboddhet

Bruket, för mej var det kamp mot lössen
dammet från sågen, ingen ledighet
grönsåpa och hink och borste
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan fattigdom

Bruket, för mej var det kamp för brödet
gemenskap i vardan, möten i det röda
detta vill jag inte glömma
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med djup gemenskap

Bruket, för mej var det också glädje
alla förstamajtåg med Internationalen
och med fyllda utflykts-korgar
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med röda fanors fest

Bruket, åttio-talets röda bruk
välfärd, gemenskap men också fest
mellan alla höghus-rader
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
här och nu

Ja vilken naiv förhoppning på politiken. Om jag då, på 70-80-talet, sett dagens förflacking av politiken, alla svek mot idealen, en moderatregering, en urvattnad profillös socialdemokrati – så besviken jag hade varit.
Så besviken jag är.

söndag 15 mars 2009

Bland de kreativa gräsrötterna spirar idéerna


Folkbildning är ett av de vackraste och mest innehållsrika begrepp vi har, i sin form nästan oöversättbart till många språk därför att själva idén inte finns.
En av mina favoritfolkbildare är Lotta Hellman, mångsidig journalist och teveproducent. Jag såg just ett program av henne, Innovatörerna, som fångade känslan i vilken förmåga och fantasi människor har - om de tillåts ge uttryck för det i rätt miljö. Det var första programmet i en serie. Här var det väverskor på ett företag som för första gången någonsin tillfrågades om vad den tunga, eldsäkra speciella väv de tillverkade varje dag skulle kunna användas till, företaget behövde utvecklas.
De var totalt ovana att bli lyssnade till, men visst hade de idéer: En eldsäker grill, man kunde göra en kompost av tyget, en vattensnål odlingsränna, en carport...Det var fantastiskt vilka idéer som fanns - när någon lyssnade. Det är så det borde vara. Lyssna till medarbetarna, lägg kraft på det - i dessa tider med sjuka bonusar i misslyckade företag till topparna borde man i stället lyssna till de kreativa gräsrötterna som så ofta kan och vet så mycket mer än vad de får ge uttryck för. Det ska bli spännande att följa Lottas program i TV8.

Det gränsöverskridande inte strömlinjeformade


Matilda och Linnea var här igår. Jag är faster åt en och moster åt en. Ni kan följa Matildas roliga blogg här. Vi åt och pratade och skrattade. Matilda retas med Linnea och mig för att vi som hon säger "misstrodde folket" och inte litade på att våra favoriter skulle röstas fram. Nu gjorde de det. Vad hände? Det brukar vara så förutsägbart, och ofta är det väl inte de mer udda bidrag jag gillar som vinner. Men fanns det något mer udda i år än Malena och Caroline? Det är alldeles underbart att inte det strömlinjeformade alltid vinner.

Jag gillar det gränsöverskridande. Mårten Sandén till exempel, jag känner honom som en rolig duktig barn- och ungdomsboksförfattare, BUS-medlem som jag. Igår satt han i rutan och vinkade som textförfattare till Alcazar. Visst är det härligt? Man ska kunna svinga sig mellan många olika genrer. Min favorit Joyce Carol Oates kritiseras för att hon skriver för mycket och för olika - vilket är en de saker jag beundrar hos henne. Jag får också höra att jag är för splittrad och borde gå in ordentligt för en sak, varför det? Jag älskar att skriva allt från fakta om femtiotalet, till barnböcker, ungdomsböcker, deckare och kärlek.
Hallå Mårten! Jag skrev ju sångtexter till den feministiska gruppen Katas döttrar en gång, fick till och med med en text i Tidens sångbok. Bruket heter den. Kanske skulle ta upp låttextskrivandet igen?

lördag 14 mars 2009

Vilken härlig skräll

Jo, jag ska se schlagerfestivalen med brors- och systerdotter. Men innan dess njuter jag så av Anna Ternheims och Ane Bruns vackra röster som svävar igenom min lägenhet medan jag låter grytan puttra klart.

PS: Efter den roliga schlagerfestivalen: Vilken härlig skräll, jag och brors- och systerdottern till och med röstade på Malena och Carolines Snälla. Sedan sjönk mungiporna när Måns-låten gick upp i topp – men oj vad glada vi blev sedan alla tre! Härliga tjejer i topp!

Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar

Så plötsligt efter 27 år var jag inte gift utan... ja vad var jag. Singel lät dumt. Jag gillar inte beteckningar och titlar som singel, sambo, har aldrig gillat fru eller fröken heller för den delen. Allt sånt som kategoriserar in folk, stuvar in dom i små fack.
Periodvis mambo är jag, eller vad det heter när dottern flyttar in. Men jag vill verkligen inte ha en beteckning som har med civilstånd att göra.
Idag i Aftonbladet läser jag en kul artikel (som förresten min dotter skrivit) om journalisten Kicki Biärsjö, hon tröttnade på att vara singel och skrev en bok, Från singel till självbo. Egentligen har hon alltid tyckt om att vara ensam.
"Men normen är så stark om hur vi förväntas leva. Ofta frågade folk 'varför är du inte gift?' eller 'nu måste vi skaffa en karl åt dig' Man är den misslyckade. Hon uteslöts länge från middagar, resor och fester där bara par var välkomna. Hon accepterade det, 'snäll som jag var' säger hon spetsigt. Länge trodde hon det var fult och skamligt att vara ensam. Sedan bestämde hon sig för att det var så hon ville leva, som en glad självbo med utrymme för resor och tokerier i sitt liv." Det verkar vara en kul och uppmuntrande bok som kommit till efter mycket tänkande och skrivande.

Det var en chock för mig också att jag efter skilsmässan inte var välkommen på fester och middagar hos personer jag trodde var mina vänner. Värst var det väl med dem som bara snabbt ersatte mig med exets nya utan att bjuda mig. Men det är historia nu. Jag har mina fina vänner och ett rikt liv som jag försöker göra så omväxlande, kärleksfullt och vänskapligt jag kan.

Men jag säger fortfarande samma sak, jag är ingen singel, fru eller fröken, ingen självbo heller faktiskt. Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar.

Garvar inte åt det grova och grabbiga

Man skulle vara stolt över att bli utvald till att bli invald och förnedrad på mitt gymnasium - men jag känner olust inför den förnedringshumor som nu blommar i teve. Som Grillad i SVT där kändisar ska "roastas" - "grovt och grabbigt", skriver Mattias Hermansson i DN.

Om man döper ett program till Ballar av stål, vilka tittare vänder man sig till då? Jag känner mig inte tilltalad av att se femmans nya satirsatsning. En gång i tiden blev jag invald i föreningen Vigor i Sundsvall, i invalsproceduren ingick att man skulle utföra förnedrande handlingar på stan och göra bort sig, bli utskrattad. Jag fick göra något så milt som sälja julgranar i märklig mundering i början av september på torget, men det ingick också en massa förnedringsmoment i invalet. Dessutom skulle man var stolt över att bli utvald till att bli invald.

De flesta valdes in pga av att de kände andra, att de tillhörde en liten inneklick i Sundsvalls högre kretsar. Sen kunde killar bli invalda för att de var roliga (som min kompis C) och tjejer för att de var söta - trots att de kom från "fel" kretsar. Jag ville så gärna bli invald, jag kom in på sötkvoten.
Efter ett år lämnade vi Vigor, C och jag. Det var en förening för inbördes beundran, roligare utifrån än inifrån.
Olusten inför förnedringshumorn bär jag med mig, och minnet av hur balla de tyckte att de var, de som hittade på de sk skämten och förnedringsriterna. Skrattade man inte med så var man dum och humorbefriad. Jag valde att inte skratta med när jag samlat mod till det.
Intervjuerna inför Ballar av stål fick mig att minnas Vigor.

Möt världens litteratur i spännande karavan

Det finns en tidskrift jag läser med extrastort intresse. Brukar köpa lösnummer men nu prenumererar jag. Det är en så ambitiös och välskriven tidning med unikt innehåll, nu i snygg layout också. Det är karavan jag talar om. Vill rekommendera denna tidning som djupdyker i litteratur som vi annars inte hör så mycket talas om i vårt land. Birgitta Wallin är redaktör. Jag har berättat om henne förut, eldsjälen i Indiska biblioteket som gett oss fina inblickar i indisk litteratur. I karavans senaste nummer kan vi läsa Mia Couto om Språk vi vi inte visste att vi kunde. "Vi är alla tafatta översättare av drömmar", skriver han. "Vårt syfte som drömtillverkare är att få tillgång till detta andra språk som ingen kan tala, detta gömda språk där alla saker kan ha alla namn." Det finns en artikel om poesi och hästar i Ulan Bator, läsning om flanörer i Afrika, möte med Ana Valdès, artikel om poesiscenen i Zimbabwe. Var annars kan ni läsa något sådant, ofta så passionerat berättat?
Här kan ni läsa mer om Karavan och prenumerera. Gör dig själv eller en vän glad, ta en prenumeration på Karavan och möt världens litteratur.

fredag 13 mars 2009

Döttrarna är mina stötdämpare

Roligt att kloka Elsie Johansson vann Sveriges Radios Romanpris. Det är intressant att lyssna till juryns diskussioner. Ikväll var det utfrågning av vinnaren. Elsie fick många frågor om hur hon arbetar. Hennes skenbart enkla stil kan förvilla, det ligger mycket mer arbete bakom enkelheten än många förstår. Hon skrattade och sa att en kvinna upprört sagt henne: "Det var väl inte så märkvärdigt. Det kunde jag ha skrivit själv." Elsie var klok nog att ta det som en komplimang, kvinnan hade tagit in texten, gjort den till sin.
Jag får ibland liknande kommentarer på ungdomsböcker . Avfärdande kommentarer som att det var väl lite enkelt, som om en tonåring skrivit det. Och det är ju en fiktiv tonåring som berättar i Johannaböckerna.
Det är ett speciellt kapitel, recensioner och omdömen. Mer om det en annan gång.

Man får ta in kritiken i små portioner för det är klart man måste lyssna om det inte är direkt illvilligt skrivet, vilket händer ibland. En avfärdande nonchalant skriven recension är som ett slag i magen. Det gör ont, man tappar andan, inte bara det, man tappar lust och energi. Jag låter numera döttrarna läsa först, de får vara mina stötdämpare.

Vänskap som består tror jag är det viktigaste av allt


Jag undrar om klass L IVa Sundsvalls Högre Allmänna Läroverk kommer att fira något studentjubileum? Vi gjorde det efter tio år, då kunde jag inte vara med, men kanske blir det dags igen? Jag har mina två gymnasiebästisar kvar. Vi träffas då och då och pratar och skrattar och minns och det är som om tiden står stilla. När jag fyllde 18 skrev jag så här i min dagbok:
"Jag fyller 18 idag! Uffe, Christer, Olle, Maggi och Agneta kom och uppvaktade mig klockan tolv på natten. Fick ett par vidriga skära yllebyxor. Christer kom i pyjamas. Hade liten bjudning på kvällen. Jag känner mig inte annorlunda nu trots att jag uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år. Men nog önskar jag det var bara 17 jag fyllt. Inget roligt att bli äldre."

Maggi finns inte kvar, inte Agneta heller. Det har gått många år sedan den kvällen. Men vi tre Uffe, Christer och jag, vi sågs igår. Jag är så glad att vi fortfarande finns i varandras liv, om än i utkanten, våra livsbanor har varit olika men vänskapen finns kvar. Livet går, vänskap som består tror jag är något av det viktigaste av allt.