https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 31 maj 2014

Nio maffiga tårtor till frukost?


Visserligen är det många trappsteg till stranden men hur ska man kompensera en italiensk frukost? Hur gör italienarna själva?

Vårt hotell på Sicilien har tio rum. Inte så många gäster alltså. Men på frukostbordet stod 9 - ja nio - tårtor. Choklad, jordgubb, nutellapaj, äppeltårtor ...

Först blev vi bländade. Sen såg vi att det fanns frukt också, allt: persikor, mullbär, jordgubbar.
Mackor också och ost och söta marmelader och massor av Nutella.

När vi gick ifrån matsalen kollade jag, jo massor av tårtbitar hade gått åt!

Som sagt ....många trappsteg, det blir bra! Det måste det bli!



fredag 30 maj 2014

Dessa älskade barn som hittar på överraskningar jag aldrig ens kan drömma om


Mandel är en viktig ingrediens på Sicilien, här i form av mandelvin och en mandelkaka.
Foto:Elin Swedenmark
Det kommer verkligen en dag då man känner att det inte är prylar man önskar sig mer av.
Däremot upplevelser. I synnerhet upplevelser tillsammans med vänner och kära familjen.
Så gissa om jag blev glad senaste födelsedagen när barnen och deras kärestor skramlat ihop till en resa till mig.
I synnerhet som det var en resa till ett ställe dit jag längtat så: Sicilien. Dessutom ingick i resan att Elin och Ellen följde med.
Denna vackra ö som  överträffar alla förväntningar.
Dessa älskade barn som hittar på mer än jag någonsin kan drömma om som överraskning.
Utsikt över Taormina med Etna rykandes i bakgrunden.
Foto: Elin Swedenmark


Vill du läsa mer om Sicilien? Här en länk till ett av Elins reportage. 

torsdag 29 maj 2014

En ensam längtande tonåring i blå skor - möt henne i "Mellan dig och dig"

Blå himmel. Sol. Känner mig glad. Igår fick jag order att ta det lugnt. Inte göra någonting. Hur svårt är det inte för mig. Det finns bara ett sätt att "inte göra någonting": Läsa.
På biblioteket hade de rensat böcker och oj vad jag fýndade. Jag tittade lystet igenom högen. Vad kände jag för.
Greppade Katarina Kieris Mellan dig och dig. En ungdomsroman. Hon skriver så fint, Katarina Kieri. Ett poetiskt språk.
Boken är vackert skriven och fylld av längtan. Språket är fyllt av färger och det händer så mycket trots att det ändå är ganska stillsamt.
Kanske gillar jag boken extra mycket för att huvudpersonen verkar vara en syster i anden till Gabrielle i mina böcker Frusna ögonblick och Är du glad Gabrielle? Sökande skrivande tonåringar som letar en livsväg.

I den här boken är  Tora huvudperson. En ensam sjuttonåring i blå skor. Hon längtar. Efter vänskap, efter kärlek.  Hon har en självbild som är så mycket mer dyster än den Tora världen ser. Det är fint skildrat och vackert skrivet.
Mycket av handlingen försiggår i hennes huvud.
Jag tycker mycket om att följa hennes inre tankar och samtidigt läsa den yttre handlingen. Den här boken gjorde mig lycklig att läsa.Och lite nostalgisk.

onsdag 28 maj 2014

Perfekt sommarsträckläsningsroman för oss boknördar

Jag har hittat en alldeles underbar bok för alla oss boknördar som helst av allt läser, som alltid har en påbörjad bok inom räckhåll och tycker att en dag utan läsning är en ganska tråkig dag.
Ja jag beskriver mig själv så klart.

Känner du igen dig så är jag säker på att du faller lika pladask inför denna bok som jag: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
Jag hade aldrig hört talas om boken med den lustiga titeln men slöletade läsning i Pocketbokhandeln innan tåget skulle gå  och hittade den och jag är så förtjust.

En perfekt sommarsträckläsningsroman.

En brevväxling mellan 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa med utbyte av böcker, brev och tankar om liv och  litteratur leder till att Sara bestämmer sig för för att hälsa på Amy.

När boken börjar står Sara ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. var är Amy? Sara är en ensam turist i ett hus fyllt med böcker. Invånarna i Broken Wheel tar hand om den förvirrade turisten. Mötet mellan stadens invånare och Sara leder till att känslor förlöses, oväntade möten uppstår och något händer i den lilla staden.
Något händer i mig också när jag läser. En känsla av lycka sprider sig i mig, jag läser och småler och vill bara vara kvar i denna förtjusande galna stad.
Det handlar om böcker, läsning, vänskap. Och om kärlek så klart.

tisdag 27 maj 2014

Fi och Miljöpartiet - nya folkrörelser med vilja att förändra - inga gamla buttra revirpinkare

Fi! Fan!
Ett löp som blir en klassiker.
Igår var jag bedövad efter valet. Jag ställer mig frågan: vem röstar på ett parti som SD? Jag kan inte förstå det.
Men egentligen vill jag inte ens tänka på det. Jag vill fokusera just nu på det som var bra.
Fi var bra.
Gudrun Schyman säger: Vi bygger en ny folkrörelse.
Jag fylls av glädje.
För så är det. En folkrörelse som bärs fram av precis de drömmar om ett annat samhälle jag också har. Solidariskt, jämlikt, jämställt.
All lycka FI!
Ni kommer in i riksdagen. Är det någon jag vill ha där så är det den kloka ständigt uppkäftiga Gudrun Schyman.

En annan bra sak. Miljöpartiets uppgång och de kloka kommentarerna från deras företrädare i TV: "Vi fokuserade på vad vi vill och kan göra. Inte på det vi inte vill göra."
Och jag önskar mig en sådan valrörelse. En valrörelse där partierna fokuserar på vad de vill göra och hur de ska göra det. Inte en är de gnäller på varandra.
S och M var som två buttra raggiga hundar som skäller på varandra och pinkar revir. Man blir trött på dem.

Fridolin var den som bäst tog kampen mot SD. Han använde humor och kraft i sin argumentation. Framgången är välförtjänt för två nya folkrörelser: Miljöpartiet och Fi

Var inte så mycket i mitt huvud

Åkte på lycklig resa och lämnade datorn hemma. Jag kände mig fri. Inget tvång att skriva, ingen tid at läsa. Kunde inte skriva förresten för armen gjorde så ont. Behöll mina tankar inne i mitt huvud. Var inte så mycket inne  mitt huvud heller. Mera med pojken.
Så - jag känner mig för. Rätt som det är finns tankar att dela igen. Åsikter att utbyta

fredag 23 maj 2014

På resa norrut



Underbara dagar i Härnösand. Den lille mannen och jag åkte iväg på långutflykt till Ellen. I tre dagar har vi umgåtts och gjort massor av saker. Men mest av allt just varit tillsammans.
Han har aldrig åkt tåg förut. Och hans uppfattning om vad Härnösand var var just ganska oklara.
Är det som sommarön? undrade han.

Vi har varit på picknick. Ätit plättar på restaurang. Sovit i Ellens lilla lägenhet. Lite konstigt att hon är där, hemma men ändå borta i en annan stad, i mitt södra Norrland dessutom. Men också underbart att kunna just hälsa på. Packa en liten väska. Ta Miltons hand och åka på äventyr. Ett äventyr behöver inte vara så märkvärdigt, just bara att upptäcka saker tillsammans, att vara tillsammans.

torsdag 22 maj 2014

De paradisiska små kolonilotterna mitt i stan

Jag lånar en bild av Gunnar från sommarfesten i kolonin
Kolonistugor är inte det alldeles ljuvligt? 
Igår kväll var jag i en prunkande trädgård som tillhör min vän Gunnar. Han och hans Agneta hade kolonifest, vi satt där bland doftande syrener och ljuvlig rosenkvitten. Gunnar kanske mest njuter av att vara i sin trädgård, det är inte skörden som är det primära. I stället odas mycket kultur, skapas musik i grönskan? Bland alla blommor. 

Gunnar själv sjöng en sång, Helge läste Dagerman-dikter. Vi satt på rangliga stolar och drack rosé så klart, mumsade på blåbär och jordgubbar och en och annan choklad. 
Jag kände mig så fridfull till mods, rentav lycklig. 

Det doftade, det blommade, det var om om hela sommaren fanns där, komprimerad till en rad små kolonilotter med de söta små stugorna intill. 
Detta mitt i Stockholm, intill Vitabergsparken.

Det är en sådan kulturskatt dessa koloniträdgårdar där det odlas och njuts, nära eller mitt i städernas centrum. Det tråkiga är väl bara att man idag måste stå i kö länge länge för att komma i åtnjutande av en sådan liten grön oas. 
Min vän hade tur. Och han delar generöst med sig av sin trädgård.

onsdag 21 maj 2014

Jag såg världen med mitt vänstra öga men det var inte ett enögt röstande

Nu har jag röstat! Känns skönt och bra. Jag grubblade mycket över hur jag skulle lägga rösten, ja ända in i valbåset faktiskt.
Det var parodiskt att rösta igår. Jag var en enögd röstare, var tvungen att akut göra en mindre ögonoperation på morgonen så mitt högra öga var helt i förband och jag såg världen med mitt vänstra öga.
Var inte det symboliskt så säg!
Trots det tror jag inte mitt beslut var enögt. Det var ett beslut taget med utsikt över hela världen, inte med ett begränsat egoistiskt synfält.
Jag röstar långsiktigt för att mina barnbarn ska få uppleva hur det är att leva i ett öppet solidariskt samhälle. Ja ett folkhem - men inte ett egoistiskt sådant utan ett där vi räcker ut våra händer till varandra och inte stänger oss inne i trångsynthet och egoism.

tisdag 20 maj 2014

Är jag en lust- och tröstätare som inte klarar av 5:2


Av hundra deltagare i en undersökning om 5:2-dieten på Karolinska har bara en hoppat av, meddelade Vetenskapens Värld igår i SVT. Bara en!
Dieten lanserades i ett program förra året, och ingen har kunnat undgå att läsa om den.  

Michael Mosleys bok 5:2-dieten friskare, smalare, längre liv med halvfasta finns så klart i min bokhylla. Resultaten som visades igår efter sex månader var uppenbarligen häpnadsväckande bra.

Jag har försökt flera gånger. Det är inte en bantningsgrej för mig även om litet extra hull finns. Det är framför allt ett sätt att komma åt risker för högt blodtryck, diabetes, hjärtsjukdom, och på köpet få  ett friskare åldrande som metoden verkar ha effekt på.

Men det vill sig liksom inte. Jag börjar och glömmer bort.
Det är en metod som inte passar för anorektiker som redan är för fixerade vid kaloriräkning. Till den gruppen hör jag inte. Men även någon form av lust-tröst-ätare verkar ha svårt. Är jag en sån?  Tål att tänka på.

Jag fick en förnyad  kick av programmet igår. Nu SKA jag.
Nu har jag berättat det för er - så nu måste jag hålla vad jag lovar.

måndag 19 maj 2014

Varför är saknaden större än närvaron i ett nu som ändå är bra?


Jag är på min ö. Ensam denna helg. Det är lite tomt och ödsligt i huset som stått ouppvärmt hela vintern. Kylan finns kvar i väggarna trots sol ute. Eller är det kyla inuti mig.
Förra helgen slängde vi en del av de gamla möblerna när sopbåten kom. Nu gapar vardagsrummet tomt. Som om ingen bor där. Det är oeldat i öppna spisen.
Jag stänger dörren dit.
I köket finns moster Kickans broderade bonad: Var glad i hemmet. '

Jag är glad. Sorgsen också. Det vandrar liksom hand i hand.
Jag ser mig runt i huset där våra barn växt upp. Huset som vi nu äger tillsammans, barnen och jag.
Jag har för mycket tid att fundera på hur allting var och allting blev. Oftast när molnen samlas i mitt huvud går jag ut på tomten och arbetar, grävande är bästa medicinen mot grubbel som ingenstans leder.

Nu har jag ont i axeln och får ingenting göra. Har ändå flyttat den blå soffan tillbaka till dess gamla plats.
Allting är lugnt, tryggt och välbekant.
Varför är jag ändå inte så lycklig vissa helger? Varför är saknaden större än närvaron i det nu som är så fint. Ändå.

Det är så paradoxalt. Jag är en människa med stort behov att vara ensam. Jag är en människa som hatar att vara ensam, som vill höra röster och ljud omkring mig.

söndag 18 maj 2014

Unnar du dig ny potatisskalare eller dator? Rapport från en som är dumsnål med sig själv

Foto: Paulina
Jag undrar varför det är så svårt att köpa nya saker?
Nu menar jag inte kläder, det har jag för lätt att köpa. Nej jag menar praktiska instrument som underlättar vardagen. Vi brukade skratta åt det, min kompis Maggan och jag, när vi skalade potatisar med uråldriga skalare som knappt hade egg att dra av skalen.
Vi funderade på vad mer vi var snåla med. Potatisskalaren, stekspadar, osthyvlar som jag inte slänger trots att de saknar förmåga att skära. Det finns säkert många andra hushållsprylar som jag absolut sparar och inte unnar mig att köpa nya. Min sop till exempel! Krattan på ön, lövräfsan.
Min mamma var likadan. Hon slängde aldrig något och det var tryggt att använda de kära gamla sakerna. Jag har fortfarande en av hennes knivar här på landet. Kan inte slänga den.

Från smått till stort eller i alla fall dyrt. För den kära mac jag skriver på börjar bli tung och uråldrig. Jag som skriver varje dag, som ofta kånkar omkring på min mac med mina dåliga  axlar - varför? Den är från 2005 och har rest  till både Indien, Vietnam och runt i Europa.
Det är klart det är dyrt att köpa en ny Mac book air men det är ju också dyrt att inte ha bra arbetsmaterial.

Skriver jag och vrider mig på köksstolen jag sitter på när jag skriver.
Jag har inte mycket pengar men nog skulle jag haft råd för flera år sedan att köpa en ny lätt modern Mac. Så varför gör jag inte det? Den hade varit slutbetald nu. Dumsnålt!

Är ni likadana? Vad är det som ni sparar och sparar i stället för att slänga för att det inte längre fungerar, är opraktiskt, tungt eller helt enkelt fult?

Eller är ni klokare än jag?
Det vill jag gärna veta!

lördag 17 maj 2014

Vår perfekta hemliga pick-nick, bara den lille och jag


Den perfekta picknicken bloggar några vänner om denna vecka. 
Eftersom jag är på ön och saknar den lille mannen så blir det några tankar och bilder från i fjol. 

Den perfekta picknicken, det är när han tassar in till mig från sitt hus i arla morgonstund. Hans föräldrar sover. 
Vi är tysta för att inte väcka nån. 
Så packar vi en korg med allt gott vi kan hitta och smyger ner till bryggan där det finns ett bord. 
Vi letar stenar och kastar och vi äter vår matsäck till någon annan vuxen har upptäckt att vi är på rymmen och kommer och ropar: Här är ni ju!



Eller så dukar vi bara varsin bricka och smyger ut på verandatrappan, där sitter vi i solen. 
Jag dricker mitt kaffe och den lille mannen mjölk. 
Vi äter våra mackor och ler mot varandra och jag tror att ingenting i hela världen kan vara så mysigt som just de stunderna.

fredag 16 maj 2014

Storgråtande svensk man fyller fransk testpublik med fasa

Östlunds nya film Turist utmanar hela idén om den manlige hjälten. Fransk testpublik förfasar sig över gråtande man och undrar varför curlande svenska föräldrar inte ger ungarna en örfil i stället? En film jag vill se!

Sällan har jag blivit så nyfiken på en film som på Ruben Östlunds Turist som nu visas i Cannes och tävlar i kategorin: Un certain regard. Nyfikenheten väcktes av en intervju i DN idag. : Han vill visa festivalen lögnen inom kärnfamiljen.
Det är en film som utmanar hela idén om den manlige hjälten, berättar han där. Huvudpersonen Tomas sviker i en nyckelscen sin familj. Han tror att en lavin ska drabba det glassiga skidortshotellet är han är med familjen, i full kontroll över sitt bekväma liv. Men när lavinen kommer så räddar han bara sig själv och överger familjen.  Men det var ingen lavin, bara snörök och han står där - naken med skammen. I stället för att erkänna ljuger han om det han gjort och går bara mer och mer vilse.
Hur går det sen? Oj vad jag vill se den filmen.

 När den testvisats är det särskilt en scen som fått publiken i uppror: Johannes Bah Kunkes gråtscen.
"Tanken var att huvudpersonen skulle gråta den mest patetiska gråten någonsin. Ett totalt opoetiskt bölande där snoret rinner, en gråt som inte väcker någon som helst sympati hos kvinnan. Fan vilken enorm aggression detta redan väckte bland testpubliken i Frankrike och latinoländerna. De bad mig genast att ta bort denna "mycket besvärande scen". Något som bara fick mig att vilja gå ännu djupare in i det."

I Frankrike undrade också testpubliken varför de curlande svenska föräldrarna inte helt enkelt gav de besvärliga ungarna en örfil när de bråkade.

Min film utmanar hela idén om den manlige hjälten, säger Ruben Östlund.
Undrar hur jag kommer att reagera när jag ser den?
Visst blir man nyfiken?

torsdag 15 maj 2014

Det glada livet mellan p-piller och aids - lyckligt ovetande kastade jag mig ut i livet

Jag har kastat och gett bort många av mina böcker men denna finns kvar symboliskt och bra nog
Jag städade bokhyllan igår och plötsligt föll en sliten skrift ur. Kristina Ahlmark-Michaneks bok Jungfrutro och dubbelmoral. från sextiotalet där hon förespråkade kärlek för vänskaps skull och avfärdade den stora kärleken som krav för samlag
Hon propagerade för en öppnare syn på sexualitet i en tid då gynekologer vägrade prova ut pessar på unga flickor och skräcken för att bli med barn var helt ofantligt stor och störande.

Och igår var det faktiskt också en jubileumsdag: p-pillret fyllde femtio.
Åh, jag minns första gången jag skulle ha ett recept på p-piller i min lilla stad, där gynekologen var pappa till killkompisar till mig. Han var sträng och gravallvarlig och förhörde sig noga om jag hade "fast sällskap" som det hette.
Oh ja! ljög jag glatt.
Sedan fick jag  jag de eftertraktade pillren. På ett år gick jag upp från femtio kilo till - som jag då tyckte - fruktansvärda femtiosex kilo (det var då det).

P-pillret var en revolution i våra liv. Kanske inte så lätt att minnas det idag?
Och jag tillhör dessutom den lyckliga generation som var ung just efter p-pillret och innan aidsskräcken.
Lyckligt ovetande om det mesta kastade jag mig glatt ut i livet.

onsdag 14 maj 2014

Jag idag – den levande illustrationen till romanen "Ett öga rött"

Vissa dagar är mindre roliga. Den här dagen till exempel. Den skulle bli kul - jag ska träffa två av mina mest älskade gamla skolkompisar i kväll.
Men jag vaknar på morgonen - och ser ett monster i spegeln. Ena ögat är förvandlat av en vagel. Jag fick den redan i måndags och jag fick också penicillin.
Trodde att idag skulle det vara bra. Det var värre än värst.
Ont gör det också. Jag ser ingenting på det ögat. Vaglar har jag väl någon gång haft förut, men inte som den här.

Mitt stackars öga är som en illustration till boken Ett öga rött. Svullet och rött som en babianrumpa.

Du kanske tänker att vad sjutton - hon är ju löjligt fåfäng gamla människan.
Jo jag är ganska fåfäng även om jag blivit bättre med åren. Men här är det inte vanlig fåfänga. Ögat syns knappt bakom den gigantiska lysande röda vageln.
Vad ska jag göra?
Vänta och se, säger sjukvården bestämt.
Ja, så jag gör det då.
Kan man äta middag på finrestaurangen med solglasögon på? Nä det är löjligt.
Kanske Miltons och mina piratögon kan duga?

Eller någon kanske har världens bästa råd om hur jag får eländet att snabbt försvinna?

tisdag 13 maj 2014

Men så en dag blev jag förbannad. På mig själv

Så här glad vill jag vara vid min mac när jag skriver. På café med Ellen i Paris! Ni ser henne i spegeln på bilden. Åh Paris!
Vad är det som gör att man vissa dagar bara är så utmattad fast det inte finns någon anledning? Medan man andra dagar - som idag - studsar upp ur sängen fast det verkligen finns anledning att stanna kvar.

 Igår: ögonakuten för ett öga rött och svullet, sjukgymnast för onda axeln. Depp.

Idag vaknar jag och ser verkligen hemsk ut. Ändå känner jag mig glad och på något sätt hoppfull. Det gäller att ta vara på den känslan. Lite har jag denna vår låtit mig pressas ner i dysterhet av problem med axeln som gjort att jag knappt kunnat skriva på min dator.

Men så en dag blev jag förbannad. 
På mig själv. 
Ska du bara sitta och hänga och vänta på en jobbig operation? sa jag.

Nej i stället ringde jag och bokade  tid för diverse behandlingar. sa nej till operation just nu. Letade i stället kiropraktorer, sjukgymnaster, mm. Det är en liten djungel av behandlingar.
Det finns underliga exempel  - som den  kiropraktor som nonchalant behandlade mig enligt standardmall 1A i fem minuter ... fem! För 500 kronor. Skulle inte tro att jag betalar för slentrianbehandling, 100 kronor i minuten, mer än en gång.

I stället har jag nu hittat två personer med kraft, empati och så skickliga händer. Äntligen begriper jag hur jag misshandlar min kropp bland annat framför datorn. Jag har låtit mig sjunka ihop, krummat axlarna - jag ser
mig själv hopkrupen i stället för med en stark stolt rak rygg.

Ett litet tips av kloka sjukgymnasten igår: Sitt som de påfrestande männen i tunnelbanan, ni vet de som som bresar ut sina ben över ett helt säte, avskyvärt att sitta mittemot eller bredvid.
Men framför datorn är det just så man ska sitta. Så det gör jag. Och ryggen blir rak.

Och Ja: Trots ett totalsvullet öga och en halvond axel så känner jag mig så glad idag!

måndag 12 maj 2014

Ni ser väl den danska serien Arvingarna?

Frederik (Carsten Bjørnlund) i Arvingarna.Måndagkväll och jag väntar ivrigt på den danska serien Arvingarna. Visas i SVT1.

Vad är det med danskarna, suckar vi igen, varför är deras serier så spännande, trovärdiga och bra? Här finns kärlek, svek, familjehemligheter. Allt otroligt välspelat. Snyggt, mångbottnat.
Arvingarna handlar om fyra syskon som försöker få ordning på sina liv efter att deras mamma dött. Maya Ilsøe har skapat serien och Pernilla August är seriens huvudregissör.

Svaret på frågan om de danska seriernas framgångar (allt från Matador och framåt) lär vara att de har otroligt genomarbetade manus. De lägger tid och resurser på riktigt bra grundmanus som ju skapar  den där dubbelbottnade trovärdigheten.
Just det där att man inte vet hur det ska gå.
Jag biter på naglarna och säger: Nej Signe skriv inte på!
Man är som tittare med, hela tiden.

Ser ni den serien? Gör det om ni missat den!

söndag 11 maj 2014

Nu används det fiffiga ordet hen alltmer, tänk att ett så bra litet ord kan göra vissa så upprörda

 

Hur kan det fiffiga ordet hen göra folk så rabiata att de inte tar argument om ordets användbarhet

  I denna fuktiga gråa kyla får man leta glädjeämnen. Jag hittade ett i den alltid så initierade, underhållande och smarta Språktidningen. Ni läser väl den? Patrik Hadenius är tidningen grundare och chefredaktör - jag hade en gång i tiden nöjet att vara arbetskamrat med honom. Det var verkligen ett sant nöje, jag tror hans spirituella, vänligt nyfikna ande mycket präglar tidningen.

Det uppmuntrande tecknet i tiden som gjorde mig glad var att användningen av det lilla ordet hen fått ett dramatiskt uppsving i både traditionella och sociala medier.

Jag tycker hen är ett alldeles ovanligt fiffigt och praktiskt ord. Man slipper skriva han eller hon, man avslöjar inte den omtalade personens kön - fiffigt helt enkelt.
Språktidningen ger exempel: "Pronomenet förekommer oftast när könet är okänt "Föraren kan ha missat att hen körde på pojken". Eller när det finns behov av att uttrycka något könsneutralt: "Det är begripligt att den som föds med guldbyxor får för sig att hen förtjänar denna ynnest". Eller anonymiserat: "Nyheterna har talat med en person som inte vågar berätta hur det är att ha god man eftersom hen är rädd för att det ska göra det svårare att slippa den gode mannen."
Tre exempel på ordet hens användbarhet.

Jag kan inte begripa att ett så bra ord kan göra människor fullständigt rabiata. Jag känner en person som man inte kan tala logiskt med om ordet hen utan att hen blir helt emotionell och framför argument som att det är ett led i att upphäva de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor - så korkat tycker jag. Men hen vägrar ta argument. Svär på att aldrig ta detta ord i sin mun.

Saker löser sig av sig själv, detta smidiga lilla ord etablerar sig nu i svenska språket och används i tal och skrift. Om några år kommer vi inte att begripa hur det kunde bli debatt om en sådan självklarhet.

lördag 10 maj 2014

Vad är väl lite iskyla när man har en fin dag med favoritgrabbarna på lilla ön

Jag är iskall. 
Inte till sinne men till kropp. Vi har varit på ön idag - den ö som var så solig i påskas.
Idag var den så kall, blåsig och regnig.
Men det var dagen då båten som tar grovsopor kommer, lägger till och lastas full med allt vårt samlade skräp.
Så vi tre tappra, E, Milton och jag, åkte ut. Tidigt. Bar ner soffor, trasiga stolar, skranglig hylla, rostiga grillar, konstiga kuddar, massor av skrot och skräp.
E bar mest, Milton och jag drog ner allt vi kunde i skrindan. Han var så tapper.

Sen kom båten, lastades full. Vi trodde båten hem gick tre men den kom inte förrän halv fem. Så vi gjorde eld i det ouppvärmda huset, åt pasta och köttbullar. Och upptäckte en trasig stol vi missat. Den bröt vi sönder och eldade upp.

 Sen åkte vi hem. Jag fryser fortfarande trots hett bad. Men vad är lite kyla när man haft en så fin dag med favoritgrabbarna och dessutom gjort en insats för det lilla huset på den lilla ön?

Hur var din kalla majdag?

fredag 9 maj 2014

Hjortron och hjärtan eller Hjortron och hjältar? Det är frågan

Lotta Kühlhorns fina omslag till Bärböckerna
Det var ju ett tag sedan den kom, den senaste boken i vår Bärserie. Smultron och svek, Hallon och hat, Vinbär och vemod, Lingon och lust heter böckerna och vi har verkligen fler trogna läsare än vi inser, Annica Wennström och jag. De finns att köpa genom ad libris eller direkt från Förlag 404. Men pocketupplagorna är slut och de finns inte som e-böcker, tråkigt nog.

Jag älskar våra personer kring den italienska restaurangen La Stella i Östersund. Vi talar då och då om att återknyta bekantskapen med dem, Annica och jag. Men hittills har det inte blivit något.

Men nu frågade många på deckarkursen i helgen om när en ny del kommer. Idag när jag var på bokrelease för Annika Estassys Croissants till frukost var flera jag pratade med inne på temat fortsättning. Hjortron och hjärta ska den heta anser många alldeles bestämt. Fast Victor Estby var mer inne på Hjortron och hjältar. Skulle vara några fallna hjältar då?

Lockande titel. Lockande projekt.
Nytt Lotta Kühlhorn-omslag?
Tål att tänka på.

torsdag 8 maj 2014

Jag gick med en hög böcker på huvudet och sträckte ut mina 1.67 till i alla fall 1.68

Får nästan panik idag. Äntligen har jag hittat en kiropraktor som kan visa på problemet med min axel, han behandlar lugnt och samtidigt kraftfullt och ger mig hopp. Bland annat visade han hur jag förändrat min hållning, antagligen pga smärtan kurar jag ihop axlarna.

– Rak i ryggen! sa alltid min pappa. Han tittade kärleksfullt på mamma och fortsatte: Titta på din mamma, vilken vacker hållning hon har.
Jag brukar också vara rak i ryggen, ett minne av pappas ord och av all träning i ungdomsåren med att gå med en hög böcker på huvudet och sträcka ut mina 1.67 till i alla fall 1.68.
Men så tittar jag på mig själv med nya ögon och ser hur jag sitter vid datorn och drar ihop axlarna.
Nåväl... här finns i alla fall ett hopp om bättring.

Men paniken? Jo just samma dag som jag tänker detta kommer kallelsen från sjukhuset till operation av min "impingement". Just när jag bestämt att avvakta.
Det löser sig av sig själv. Den tänkta operationsdagen ligger jag på en strand på Sicilien.

Hoppas att jag hinner räta på ryggen över sommaren så allt det onda försvinner.
Hoppas. Jag bävar för ännu en operation, i synnerhet som ingen kan garantera att det verkligen blir bra.


onsdag 7 maj 2014

Jag hör inte längre till i den stad som en gång var min, minnen finns men det är inte hemma

Frusen Eva på torget i Sundsvall
Det har gått många år sedan jag flyttade från Sundsvall men det har alltid varit staden i mitt hjärta. Kommer kanske alltid att vara det. Staden där jag föddes och där mina kära föräldrar är begravda.


Men det var så underligt när jag var på snabbvisit i Sundsvall i helgen. Det var visserligen kallt och blåsigt och ogästvänligt. Men det var något annat också. Den hemska insikten att jag inte hör dit.

Alla mina riktpunkter har liksom försvunnit. Nej inte alla så klart, stenstaden ligger där, Busbacken, gator jag känner igen. Men inga caféer nästan inga biografer, inga affärer.

I mina minnen ser jag en helt annan stad befolkad av människor jag känner och - det kanske är det viktiga: som känner mig.
Nu gick jag omkring på Storgatan utan att se en enda bekant. Jag var inte hemma där. Jag satt i Vängåvan och tittade på min barndoms fontän. Måsarna flög som galna över parken och jagade bort mig.
Jag gick in på det som var Dahlmans fina varuhus där jag i och för sig aldrig hade råd att handla. Men allt var ersatt av en labyrint av fruktansvärda gallerior som bara skrek ut budskapet köp köp.  Jag flydde.
Minnen finns, men det är inte hemma.

Det kändes konstigt. Känner ni igen upplevelsen av att inte längre höra till i den stad som en gång var er?