Gott nytt ändå från en som inte gillar Nyårsafton

Nyårsafton ger mig ångest.  Det finns många orsaker till det men fler till att jag borde vara mitt vanliga lugna tämligen lyckliga jag. Det är jag inte. Jag får panik, jag känner mig ensam och allt blir fel. Så var det inte när jag var liten, vi hade lugna högtidliga nyårsaftnar. Det var också fint när barnen var små och vi hade fester i alla husen på Krokvägen och maskerader.
Sen blev något fel. Kanske det året en smällare exploderade i en marschall och stänkte stearin över hela Elins ansikte. Min panik på SÖS när jag oroligt väntade för att se om något hänt hennes ögon ... det hade det inte. Men brännsåren var hemska. Där nånstans spårade det ur. Det var uppenbart att förväntningarna på nyårsafton var så olika, jag ville ha en lugn kväll, god mat och högtid, inte fest och fylla och gränslöst beteende.
Kanske är det obearbetad ångest från den tiden som sitter kvar.
Nä nyårsafton är ingen bra dag för mig. Den drabbar mig. Men snart stänger vi boken till 2012 som alls inte var ett dåligt år och i morgon bitti när jag vaknar är det 2013.  Då finns alla möjligheter. Igen. Då ....
Och allt är inte elände. Elin och jag gick på champagnebar på eftermiddagen (se bilden)  och hade ett så bra snack. Jag är bara ovan vid att få panik och hamna i detta sorgsna tillstånd.

Böckerna tomten gav mig i år

Men vad fick ni för julklappsböcker av tomten?
Jag älskar både hårda och mjuka paket. Både lyx och lärdom och är så nöjd med mina julklappsböcker. Ni kommer att få höra mer om dem. Nu är läsningen vara påbörjad och jag försöker att inte sluka utan njuta för en gång skull.
Vad jag fick?
Lyckliga i alla sina dagar

av Nina Björk, en bok jag så gärna vill läsa. jag har läst många kloka intervjuer med henne och vill dyka ner i bokens förhoppningsvis kloka tankar.

 

Jag fick också P. D. James När döden kom till Pemberley - som jag längtat så efter att läsa. Deckardrottningen  ger sig på en fortsättning på Jane Austens älskade Stolthet och fördom, och lägger till en  - hoppas jag - väl konstruerad mordgåta i denna historia med Mr Darcy och Elizabeth. Måtte jag inte bli besviken.

 

Den tredje boken i säcken är Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott en prosalyrisk roman av en av våra mest intressanta poeter. Den handlar om otrohet och svartsjuka och är definitivt svårare att läsa. Men jag tycker mycket om intensiteten i Åsa Ericsdotters språk och ser fram emot att ta del av den.

 

Nu vill jag gärna veta: Vilken bok fick du i julklapp?

Vänskap är allt viktigare - vårda den

Det är så viktigt med vänner. Allt viktigare. På annandagen hade vi en fantastisk middag hemma hos mig och Ellen. Hela familjen förstås och även min ungerska vän Hanna.
En gång i tiden, när vi träffades, var vi så unga, så förhoppningsfulla. Hon bodde hos mig ett år, när jag och ex-exmannen bodde i Aspudden. Vi var så nära varandra, hon och jag, som systrar. Sedan flyttade hon tillbaka hem och jag träffade en ny man jag gifte mig med.
Hanna ordnade ett sagobröllop i Ungern. Ett tag var allt som en saga. Men våra liv blev hårdare och tuffare, vi upplevde båda svåra svek som kanske gjorde att vi inte orkade mer än överleva under en tid och på nittiotalet kom vi ifrån varandra. Det har tagit tid att hitta tillbaka.
Men nu har vi gjort det och äntligen var hon och den ene av hennes söner hos oss. Och trots att vi inte träffats med våra barn (exmännen har för länge sedan försvunnit ur våra dagliga liv) på länge var det som att möta gamla kära släktingar. Det var så starkt för mig, så känslomässigt.Jag är så glad att min syster och hennes barn finns i mitt liv igen.
Tänk på det, vill jag bara säga. Låt inte viktig vänskap bara försvinna ur era liv. Återknyt. Tänk inte på skuld och gamla oförrätter. Vänskapen och de trådar bakåt man har tillsammans som knyter ihop ens liv är viktigare än de eventuella missförstånd, till och med svek man utsatt varandra för.
Vänskapen är viktigare än lite futtig stolthet. Så vårda vänskapen.

Hej! Nu är julen över

Klockan är mitt i natten och jag sitter i sängen och begrundar julen. Hela familjen har bott här över juldagarna. Vi älskar julmat, vi älskar gran och gemenskap och klappar väldigt mycket allihopa. Så det blir en bra jul. Tätt tillsammans. Milton sov hos mig två nätter, jag vaknar av en liten röst som säger: Nu är det morgon.
En liten människa så full av förväntan. Han är den som det mesta cirklar omkring när vi träffas, att leva i hans takt så mycket det går, det är fint.
Vi tog pulkan en dag och drog till affären. På vägen hem satt han med nyköpt mjölk i famnen och sjöng högt sina julsånger medan snön föll omkring oss och snön på marken ännu var vit och orörd. Lycka!
Men nu är glada julen slut för denna gång. Och jag sitter i min säng och funderar på vad som väntar.

I kväll ska det rimmas och slås in

Åh, i kväll ska vi klä granen. Vilket pirr jag känner inför det. Klapparna väntar på inslagning och rim, köttbullarna och senapen är ogjorda... men snart ...  och jag hinner idag.
I kväll sänker sig julefriden över hemmet och rimverkstan öppnar.
Och i morgon är det Julafton.
Frid alla!

Inget överflöd men kärleksflöde

Jag är en julperson som njuter av julen, har alltid gjort det. Det var så kärleksfullt under min barndoms jular. Maten lagad med omsorg, snälla släktingar, genomtänkta julklappar gjorda med kärlek.
Inget överflöd för det hade vi inte, men kärleksflöde.
När jag var liten fick jag varje år min docka Lena i julklapp. Hon försvann mystiskt på resa strax före jul, dök upp i paket med nysydda kläder på julafton.
Jag hade bara en docka, Lena hette hon, det har jag berättat tidigare. Jag funderade ibland på att man kanske skulle önska en docka till, men jag insåg att då skulle Lena bli ledsen så jag levde i mitt monogama dockförhållande.
Hon finns kvar, Lena, men celluloiden är lite skadad så hon ligger förpackad i en garderob och får inga nya kläder. Har bara en av de klänningar min mamma Gulli sydde till henne.

Lätt i kroppen lätt i sinnet

Hemma igen, de torra gatorna i Nice utbytta mot modden i Stockholm, Men det är julpirr i luften och det känns så bra att komma hem till mina nära.
Nu har jag fått en dos sol, den finns i mig ett tag.
Sedan har jag ju i höst redan gett mig själv en julklapp, det bästa beslut jag tagit på länge. Jag började på iTrim. Aha, du äter pulver för att gå ner, säger mindre informerade.
Det handlar inte om det utan  om hjälp till livsstilsförändring. På tio veckor har jag gått ner tio förargliga kilon och jag känner mig lätt i kroppen och lätt i sinnet.
Förståndiga tankar om mat kombinerat med snabb rolig träning och gruppsamtal har gett mig energi. Det var inte det minsta plågsamt att äta de soppor och shakes man under en tid ersätter maten med, tvärtom. Nu äter jag vanlig mat igen, men eftertänksamt, och jag rör mig mycket mer.
Det är ett beslut som gör mig glad varje dag. Så onödigt att gå omkring och bära på extrakilon jag inte vill ha!

Hemma där de käraste finns är bäst

Borta bra - i synnerhet med sol och turkost hav och lunch, barärmad, på solig terrass. Men hemma är i alla fall bäst. 
Så nu packar jag väskan och i morgon är jag hemma i snön igen. 
Med sinnet packat med solsken. 
Det är faktiskt så att hemma är bäst. 
Hemma där mina kära finns. 
Det är viktigare än all sol i världen. 
Men det var härligt med en snabbtur till Nice! Och fint att överraska vännen E som inte väntat sig uppvaktning av vänner från Sverige

Hemma är nära när jag är långt borta

Jag älskar att hitta ställen att skriva på där jag känner mig fri. Ni vet, hemma, där sitter jag ofta på Café String, slitet och trasigt men så hemtrevligt.
Nu är jag i Nice. Jag vill ut så klart, vandra längs stranden i solen, men också skriva. Mitt rum på det billiga hotellet är så litet, jag vill ut!
Kanske byta String mot baren på ett lyxhotell som ändå är litet bedagat, tänkte jag? Jag valde Negresco, ett hundra år gammalt pampigt lyxhotell - se mina bilder, ingen dålig miljö eller hur  - och jag satt en hel förmiddag och skrev i de insuttna sammetssofforna i kaféet där det också alltid bor en katt, enligt ägarens beslut. Den ligger här och där i sofforna.
En kaffe kostade 80 kronor, men jag satt länge, ensam i baren, så länge att kyparna kom med fat med små kakor till mig.
Det jag skriver utspelar sig svensk sommartid, i skärgården, det är märkligt så lätt det är att i fantasin förflytta sig. I synnerhet är det lätt att vara hemma borta.
Var gillar du att skriva?

Tröstebild från en solstad

Kanske har jag varit lite stillsam på bloggen några dagar.. det beror på att jag är på rymmen söderut. Anledningen är att vi firar - helt som en överraskning - kära vännen E. Hon visste inte att vi skulle komma men nu är vi här i Nice sedan några dagar.
Jag vill skicka en tröstebild. Det finns en värld utan snö och modd.
Faktiskt med sol.
Så just på denna bild sitter jag på stranden och dricker en kir i solen.
Jag  arbetar också. I morgon ska jag visa var jag sitter med penna och anteckningsblock.






Det fanns faktiskt folk som badade idag! På Promenaden såldes julgranar, i havet tumlade dessa två omkring.
Kändes inte alls fel. Snart är jag tillbaka i modden och kylan igen! Nu njuter jag.

En klart lysande stjärna i mitt liv

Milton, min lille stjärngosse. 
En klart lysande stjärna i mitt liv.

När Milton kom var jag överlycklig så klart. Jag hade längtat efter barnbarn i all tysthet. Ändå anade jag inte vidden av den kärlek jag skulle drabbas av.

Det är samma slags kärlek som jag kände (och känner) för mina barn. En allomfattande oförliknelig kärlek som är så stor och så självklar.

Visar bristerna i vårt ojämställda samhälle i skrattspegeln - det ger insikt

Äntligen läser jag Caitlin Morans bok Konsten att vara Kvinna. Jag vet inte varför det tagit sådan tid. Kanske för att böcker i Sverige ibland blir så hajpade. Det står om exakt samma bok i alla tidningar, samma författare intervjuas i alla teveprogram - det blir tjatigt och ensidigt och jag undrar varför recensenterna springer så i flock? Det kommer ut så många böcker, det skrivs om så få. Det känns som om förlagen styr. De tar hit en författare och vips är denna författare placerad i alla program från Skavlan till Babel och intervjuad i alla tidningar från Femina till DN.
Men det var inte det jag skulle säga utan mer att jag nu har nöje av boken och gärna skulle sätta den i händerna på  personer jag möter som inte alls ser den backlash för jämställdheten vi upplever, som rent av tycker att kvinnorna tagit över i Sverige. Detta i en tid då lönegapet fortfarande är  stort mellan män och kvinnor och kvinnorepresentationen skev. Då utseendefixeringen drabbar unga flickor och även äldre kvinnor med en oanad kraft att jag aldrig skulle ha trott det om jag kunde se in i framtiden. Alla dessa operationer, dessa jättebröst och putläppar.
Ibland längtar jag tillbaka till det hoppfulla sjuttiotalet och den brinnande tro vi hade på att förändring är möjlig. Nåja, det är väl möjligt nu också, men det går med myrsteg. Det är ändå bra att kunna se med humor på eländet, att någon vänder en skrattspegel mot orimligheterna som Moran och får många att se. Skratt med en ton av allvar är förlösande. Nu ska jag krypa ner i sängen och fortsätta läsa!

När jag var nyklippt i trean och tvingades vara stjärngosse

En synnerligen korkad rektor på Enskedefältets skola har förbjudit en flicka att vara stjärngosse. Läs mer här: "Skolan menade att hon får välja på att vara något annat, eller räkna matte istället.- Vi vill ha ett traditionsenligt och vackert luciatåg, detta gör vi för barnens skull, säger skolans rektor Svante Lööf."

Det finns verkligen konservativa stollar! Det var så fint när mina barn gick på dagis (just i Enskede) de fick vara vad de ville, tomtar, stjärngossar eller Lucior, alldeles oberoende av kön. Hen skulle behöva tänka till, den rektorn!

Alldeles osökt minns jag en fasaväckande upplevelse från min barndom. Det var i trean och jag hade just klippt mig. Då meddelade min stränge lärare att han bestämt att jag och pojkarna i klassen skulle vara stjärngossar. Som jag grät. Men det var obevekligt. Det var en fruktansvärd nesa på den tiden, jag gick där bredvid en kille i min fåniga strut medan de andra flickorna hade glitter runt pannan. Det var så oförklarligt dumt av min lärare och jag var förtvivlad. Ingenting hjälpte.
Jag undrar ibland om det är efter den händelsen jag aldrig klippt mig kortare än att håret hänger ner på axlarna?

Miltons snöglädje - Min tröst

Första snöfallet gjorde mig euforisk. Plötsligt tyckte jag det var så vackert med en igensnöad Bondegata och jag pulsade i snö hemåt. Euforin varade en och en halv dag. Nu är jag den gamla vanliga snöhataren igen. Broddarna på mina kängor är utslitna. På gatorna ligger något slags brunt pulver som döljer förrädiska isfläckar. Bussarna kommer inte. Tågen ställs in på grund av halka på spåren (!?).
Ja kort sagt är det vedervärdigt vidrigt väder. Och man vet att det kommer att fortsätta...
En försonande sak finns så länge snön är vit: Man kan tumla om med en glad Milton i den!

Jag älskar att se filmen Hobbit en oväntad resa

Redan första gången jag läste Tolkiens  Bilbo – En hobbits äventyr i översättning  av Britt G. Hallqvist.så älskade jag den. Jag har läst den för mig själv, läst den högt för mina barn. Senaste aha-upplevelsen i läsväg var när bror John en kväll på landet läste nyöversättningen Hobbiten eller bort och hem igen som gjordes av Erik Andersson. Verserna tolkas i denna nya översättning just av min bror John.

Det är klart att jag såg filmen Hobbit en oväntad resa så snabbt jag kunde!
Jag tycker den är alldeles underbar, vill bara säga det, skulle kunna se den om och om igen, denna Bilbos (Martin Freeman)  första resa resa med trollkarlen Gandalf (Ian Mc Kellen) och de tretton dvärgarna, ledda av den legendariske krigaren Thorin Ekensköld (Richard Armitage). Målet för deras äventyrliga färd är att återta dvärgarnas rike Erebor från den skräckinjagande draken Smaug.

Den invändning jag alltid har mot Tolkiens böcker är att det  - suck!! - nästan bara är män med. Det är i sanning brödraskap!! Ja det finns ju Galadriel, spelad av Cate Blanchett. Men en Galadriel i denna manliga krigarvärld. Det är synd! Men så är det.
Jag älskar ändå Bilboboken och hela trilogin. De är riktiga omläsningsböcker. Ja och filmer att se om också. Man kan bli en aning trött på alla orcher som ska dödas, men det är bara en kommentar i marginalen. jag längtar redan efter fortsättningen, men får vänta ett år på den, och ett halvår till sedan på att se hur Smaug besegras. Under tiden kan man se bilder på filmens facebooksida.
(Från den tidigare filmtrilogin återfinns även Ian Holm (den äldre Bilbo), Christopher Lee (Saruman), Hugo Weaving (Elrond), Elijah Wood (Frodo) och Andy Serkis (Gollum).)

Julen med glad förväntan och goda släktträffar

Julstämning i mitt hus. Min adventskalender hänger där på min bokhylla och nedräkningen till jul har börjat med ett paket om dagen.

Jag har Norrlandssläkt på besök och vi hade en glad middag här igår med kusiner och barn och tremänningar, en hel kär släktträff. Precis som det var när jag var liten då hela släkten träffades på julen, fastrar, mostrar och kusiner, farfar och farmor.
Jag minns kärlek och glad förväntan från min barndoms jular.
Just nu är släkten på Skansen på julmarknad, 15 000 personer lär komma dit idag för att fira in julen. Jag är hemma och väntar på Milton som ska vara här i dag och i natt.
Åh vad jag älskar att umgås över generationsgränser i  min stora utvidgade kärleksfulla familj.
Det är något jag önskar alla inför julen!

På bilden Milton med tremänning Emil!

Eva i snö med livet framför sig

Jag var flitig igår. Det gick bra att skriva om sommaren när snön piskade utanför caféfönstret!
Det är bra för fantasin med kontraster.
När jag tog bilden till inlägget igår mindes jag en bild av mig införd i Dagbladet i Sundsvall i ett snöoväder någon gång på sextiotalet. Jag letade upp den.
En yngre Eva i snö!
Jag önskar så jag hade fler bilder från min barn och ungdom. Men man tog verkligen inte bilder då på samma sätt som nu.
Här är i alla fall en ung Eva i snö på Köpmangatan i Sundsvall. Med livet framför sig.

Rödblommig i snöstormen

Men det är galet idag  i Stockholm! Snön vräker ner, gatorna är fyllda av drivor, bussarna går inte. Jag strävade hem genom stora snöhögar. Jag borde vara sur och arg men jag skrattade hela vägen hem. Det var riktig snö att gå i, inte stockholmsis och blask. Snö som hemma i Sundsvall. Jag halkade inte nervöst omkring som jag brukar göra på ishala gator i Stockholm. Jag gick med stadiga snösteg och kom hem och såg ut ungefär så här med rinnande maskara och röda kinder. Sedan kastade jag mig i ett doftande hett bad. Nu sitter jag i stora morgonrocken Ellen tog hem från Dubai och bara trivs.
Hur mår du?
Kolla så fint det ser ut i och utanför mitt fönster. och beundra mitt fantastiska Ödesträd. De blommar bara i glada hem sägs det :)
Och kolla hörnet Bondegatan-Södermannagatan.

Inbäddad i snö

Jag känner mig som ett barn i Sundsvall idag när jag pulsar genom snön. Inte helt dum känsla faktiskt mot alla odds. Men på String  hade de försovit sig eller fastnat i snökaos, de hade inte öppnat. Jag vandrade vidare på Bondegatan till Louie Louie, ett väldigt mysigt fik med perfekta platser att kura ihop med sin Mac. Nu sitter vi här, vännen J och jag, med varsin dator och skriver och pratar. Väldigt härligt är det med dessa fria arbetstider på café, så mycket bättre än en fast arbetsplats. Och utanför fönstret faller snön med tjocka vita flingor. Jag får hemkänsla, det är trivsamt. Jag är inbäddad.

Jag längtade efter mina trälaggar och vit snö

Idag såg vi Lilla Anna och Långa farbrorn lille Milton och jag. En väldigt gullig film om vänskap som han älskade. Perfekt för en tvååring.
En del av filmen beskrev hur Anna lärde Långa farbrorn att åka längdskidor. Jag som kommit ut på bloggen som värsta snöhataren fick plötsligt lust att susa fram på mina Edsbynlaggar mellan granar på mjukt rundade spår. Dricka choklad vid en solig laduvägg och ha en apelsin i ryggsäcken. Hela min barndom tillbringade jag på skidor i skogen upp mot Klisstugan i Sallyhill i Sundsvall. Jag kunde spåren i skogen helt perfekt och  vi levde ett fritt liv på våra skidor.
Varför slutade jag älska det?
Jag tänker att avskyn började när det skulle åkas skidor i grupp i skolan. Då blev det prestation, då var man inte en fri, glad, skidåkande tjej utan en liten plutt längst bak i ledet. Plötsligt blev jag rädd för backar och jag avskydde det prestigefyllda gruppåkandet.
Så kan det vara med tankarna efter en liten barnfilm. Snö är vackert när den 'är nyfallen och mjuk och vit. Men stockholmssnön, den är vidrig.

Kalendrar med innehåll och tid att packa dem

Första december och kalendrarna är klara att öppna och avslöja sitt innehåll av godis eller andra överraskningar för mottagaren. Milton har förstås en paketkalender. Min mamma broderade en gång för så länge sedan en tomte och ett ljus och 24 siffror. Vid varje broderad siffra finns en ring, där fäster man paketen.
Milton fick den igår, ni ser den knappt för paketen hänger för. Hans pappa hade den en gång i tiden. Jag gillar sådana traditioner.
Ellen och jag brukar ha en gemensam chokladkalender men i år är jag restriktiv med chokladen så Ellen fick en egen mera "stylish" :) till ytan, men med ätbart innehåll.

Jag tänker att jag har mera tid. Jag minns hur stressad jag brukade vara, allt till tidningen skulle iväg och hinnas med. All julplanering, tomtedräkter, luciaskjortor. Men ändå vilka kära sysslor.
Nu försöker jag njuta av varje sak och minnas att jag nuförtiden hinner andas, att jag inte rusar genom livet utan går mera eftertänksamt.

Julpynt i olidlig väntan på förlagets svar

Vet ni något som är riktigt hemskt? Det är att skicka iväg sitt manus till förläggare och vänta på svar. En del är snabba. Det är respektfullt att ge svar snabbt. Andra tar lååång tid på sig. Kanske är de överbelastade med manus. Säkert. Lika stort är lidandet ändå. Jag tycker det är alldeles outhärdligt att gå runt och vänta på domen. Ändå har jag gett ut omkring trettiotre böcker, men jag vänjer mig aldrig.
Det är förlamande för lusten att sätta igång med nästa bok också för det går så mycket energi att hålla sin väntan under någorlunda kontroll.
Så om någon undrar varför jag redan i november satt upp mina julgardiner och tänt adventsstakarna så är svaret:

Jag väntar!

I en sliten hörna på Café String

Nu sitter jag här igen. På Café String. Nytränad. Med macen på bordet och en urdrucken latte bredvid. På den slitna stolen där i hörnet ja. Jag väntar inte på inspiration. Jag vet att det inte är någon idé. Det är bara att skriva på. Att hitta något jag tänker på. Skriva om det. Spinna en tråd. Försöka. Det håller inte. Försöka igen.
Ibland i ett gudabenådat ögonblick hör jag en flickröst i mitt huvud som berättar en historia jag vill, måste, skriva. Ibland, men oftast bara arbeta och arbeta och skriva.
Och det är fruktansvärt.
Och det är ljuvligt.
Och det finns inget annat jag vill göra.

Inte åt jag Flygande Jakob på sjuttiotalet

Först tränade vi idag, K och jag, sedan fikade vi och visst är det fantastiskt hur två gamla vänner alltid har så mycket att tala om? Det tar aldrig slut.
Idag talade vi sjuttiotal eftersom jag sett Lotta Lundgrens och Erik Haags roliga  program Historieätarna, en matresa genom sekler och decennier. Idag såg jag  sjuttiotalet.
Det var många poänger och viss igenkänning. Jag älskade speciellt en blå och vit väst Erik hade, gjord av mormorsrutor. Ponchon och Mahjongkostymen på bilden (jag lånade den från SVTs hemsida) är heller inte dumma!
Det är så sjuttiotal. Men inte kände vi igen oss i maten det påstods att vi åt!
Jag säger bara Flygande Jakob, det åt vi , sa man. Aldrig jag. Jag visste inte ens vad det var förrän för några år sedan. Inte K. heller. Och inte sjutton gjorde vi dallrig aladåb till festerna, eller avocadomousse till efterrätt, eller fiskbullesoppa. Blääh!

Länge leva ben unga parat!

Och så var det födelsedag för mina barns far på teater Reflex i Kärrtorp. Firande med musik, värme, uppträdande som sig bör då teaterns ledare fyller.
Det är så svårt att förstå att det gamla paret på bilden är - vi. När vi gifte oss i Ungern fick vi en fantastisk tårta i present. "Titta vad det står!" sa vännen Hanna.
Och då såg vi, det vi först trodde var ungerska var ju svenska: Länge leva ben unga parat - Länge leve det unga paret.
Det var då det.
Men lever gör vi, om än inte fullt så unga.
Nyss var vi unga med livet framför oss. Nu har vi tre barn och barnbarn och absolut inte livet bakom oss men en antagligen kortare sträcka framför oss. Det är vemodigt. Just denna insikt om förgängligheten, om hur snabbt allting går och tar slut, gör att det är så viktigt att värna vänskap.

Ge ut Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink igen

Jag minns så väl Maja Ekelöf, (bilden), städerskan som gjorde succé med sin bok Rapport från en skurhink. Hon var den ensamstående fembarnsmamman som skrev dagbok om sitt arbete som städerska och om poliik. 1970 vann hon en romantävling med boken och den såldes i stora upplagor.
I tidningen Kommunalarbetaren - en facklig tidning jag vill läsa oftare - har författaren Cecilia Persson dragit igång ett skurhinksprojekt i Majas anda. Läs mer i Kommunalarbetaren här

I går kväll lyssnade jag i ABF-huset på ett möte mellan John Swedenmark från Gunnar Ekelöf-sällskapet och Cecilia.
Gunnar och Maja bär bara samma efternamn, de var inte släkt. Men de använde båda litteraturen till att utforska vad det är att vara människa. De delade också känslan av främlingskap men också en uppriktig solidaritet. Det var ett spännande möte och nästa år kommer en bok där Cecilia utvecklat tankarna än mer. John utlovade också fler poetiska-politiska möten mellan Maja och Gunnar. Det är något att se fram emot.
Majas bok, var kan man få tag i den? Det kan man inte, det är en skandal. Inget nytryck på länge, svår att få tag i på antikvariaten. Jag undrar var mitt eget ex ligger?
En stark uppmaning till förlagen: Ge ut Rapport från en skurhink. Den är aktuell!

Ledsen, men den här boken får inte bo i min hylla

Det finns verkligen författare jag har ett knöligt förhållande till. För ett tag sedan hyllade jag en bok av Fred Vargas (fransyska som skriver deckare). Jag hade läst flera böcker av henne på franska och tyckte de var röriga och inte så lockande. Så läste jag henne på svenska och gillade verkligen den boken (Budbäraren). Lite ångest var det - var det min franska som blivit så mycket sämre?
Nu fick jag en ny bok av Fred Vargas i min hand. Okänd kontinent heter den och vi är tillbaka i det knökiga förhållandet, Fred och jag. Den är översatt till svenska (Cecilia Franklin) men är så rörig och ointressant.
Jag undrar så vad andra ska tycka? Men hela idén med boken vacklar, den i förra boken så intressante kommissarien Adamsberg är faktiskt bara tråkig och håglös i denna bok och hela upptakten med en massa avhuggna fötter i skor framför en kyrka kändes bara - äcklig. Det lockade mig inte alls, men plikttroget läste jag boken och tyckte att den var lika tråkig och rörig från första sidan till den sista. Någon som vill ha den av mig? Jag skickar om du betalar porto. Den får inte bo i min hylla.

Härliga Göran Greider i härliga Babel

Göran Greider, det är en av mina favoriter. Jag såg nyss på Babels intervju med honom, han berättade om sin nya bok som i mycket verkar vara en kärleksförklaring till det lilla livet i Årsta, förorten, och hans by i Dalarna. Och dagarna är som små sekel, heter den.
Jag minns när den ännu mer än nu yvhårige Göran ofta kom upp till Fönstrets redaktion där jag var redaktör, det var nittiotal.
Han var fylld av engagemang och idéer. Han är nog den ende frilansare jag hade som själv prutade ner sitt arvode i stället för att som de flesta  försöka få mer. "Nä nä", sa han, "det är för mycket, det har du inte råd med."
Dessutom minns jag så väl hur han alltid talade så gulligt och väl om sin fru, hur han refererade till saker hon sagt och till saker hon läst och berättat för honom. Inte helt vanligt bland de manliga frilansarna heller. Och jag minns hur lycklig han var när hans dotter Ellen föddes och hur fint han talade om henne. Det gjorde han nu i teve också och läste fina kärleksrader till sin fru. Han har engagemang, ödmjukhet, en både vass och öm penna och jag har den största respekt för honom.
Se Babel förresten om du missade det i kväll. Helt suverän intervju med PD James och med Kitty Crowther - och med Göran då.

Dystert mörker, hur livar du upp dig?

Dagen startade med yoga på Fotografiska, det kändes härligt, lovande. Men sedan föll mörkret så fort. Det är som att vara instängd i en bunker med bara svärta utanför.
Det är tungt.
Vi tröstar oss med Vita Huset på dvd. En suverän serie jag tidigare missat.
Dessemellan spelar jag Quizkampen på min telefon och hatar motspelarna som väljer frågor om bilar och sport.
Undrar hur din söndag är? 
Svart som min eller färgrik? Hur livar du upp dig?
Vi har haft mysigt också, en mindre familjemiddag på goda rester från igår
Och nu får jag inte skriva mer, Vita huset väntar.

Vad lagar du idag? Fresta mig

När man inte äter så mycket blir man ganska fixerad vid mat. Min iTrim-kur har fått nästan åtta förargliga kilon att försvinna från min kropp. Jag äter nyttigt men inte så spännande. Det är helt uthärdligt. iTrims metod med gruppsamtal, träning mm fungerar.
Men tänker på mat, det gör jag!
Så idag ska jag laga min bloggvän Margaretas recept på högrevsgryta i ugn. Ja egentligen var det kanske hennes son som lagade den men Margareta delade receptet i sin fina blogg. Jag ska också baka min kära syster/vän Gunnels fantastiska knäckebröd. Kanske lavendelskorpor?

Klart jag ska äta också, men bara litet. Igår syndade jag. På ABFs jubileumsmiddag bjöds till efterrätt mousse på vit choklad och calvadosäpplen, till det det calvadosvin.  Det gick inte att motstå. Jag är ju bara människa!
Vad ska du laga? Fresta mig :)

Bilder från kokboken Kärlek och käk av mig och Annica Wennström med fantastiska bilder av Katja Kristoferson

Ingen sång, musik, poesi när ABF firar hundra år

Det är kulturen som ska lyfta oss, inspirera, visa på andra möjligheter, andra världar. Det räcker inte att prata om kultur i en panel när kulturen inte ens bjuds in.
Idag var jag inbjuden att fira ABFs hundraårsdag. Det är imponerande, arbetarrörelsens kultur- och folkbildningsorganisation är värd att fira och jag gick dit med förväntningar. En eftermiddag med kloka ord av Joakim Palme om folkbildningens och politikens framtid, samtal mellan grundarorgansationernas ordföranden: Stefan Löfven från SAP, Kålle från LO och Nina Jarlbäck från KF om behovet av bildning och kultur. Vi satt ett hundratal personer och lyssnade. Sen skulle det bli middag. Men med en snopen känsla lämnade jag ABF-huset. Var fanns kulturen? Pratet det fanns, som alltid. Men sången, musiken, dikterna, teatern, representanterna för en levande kämpande kultur, var fanns de? Jag är fortfarande chockad över att man kan fira ABF 100 år utan kultur.
Jamen vi hade ju en jubileumsvecka med kultur i somras, blev svaret när jag undrade. Men en jubileumsdag i denna arbetarrörelsens kulturvärld - utan kultur? Det har jag aldrig förut varit med om.
(Under middagen på kvällen delades ABFs litteraturpris välförtjänt ut till Susanna Alakoski, men annars ingen kultur, ingen sång, ingen musik, ingen enda liten dikt ...)

Bok som är bot mot håglöshet

I morse var det en väldigt bra intervju i Gomorron Sverige TV1 med en glad Bodil Malmsten. Ibland känns det som om hon inte direkt älskar intervjusituationen, det kan jag förstå. Nu var hon glad, klok, avspänd i samtalet med Marianne Rundström. Bodil M blev nyligen utnämnd till Årets melankoliker. Det passar säkert bra. Men i morse var hon  inte alls melankolisk utan väldigt öppen och lättillgänglig.
Ni vet ju redan att jag verkligen uppskattar hennes nya bok: Så gör jag - Konsten att skriva. En alldeles utmärkt inspirerande bok för alla skrivare. Mig ger den stor lust att börja arbeta igen efter en håglös period.
Hoppas att många tar till sig hennes kloka tankar i boken, inser att skrivandet är lust men också möda och tålamod och att det inte finns recept på framgång som man slaviskt ska följa. Det finns till slut bara du och det du vill berätta på ditt alldeles egna sätt.
Läs hennes blogg förresten: http://www.finistere.se/

Det älskade franska språket

Jag vaknade fem och kunde omöjligen somna om. Så jag drevs upp och plötsligt fångade mina franska böcker min blick. De stod så försummade på en dammig hylla. Sett och handlat. Jag gjorde plats högt upp, plockade fram dem, dammade av dem och  nu ligger de prydligt staplade på översta hyllan.
Jag tänker på hur ambitiös undervisningen i franska var under min tid på universitetet. Det var verkligen många franska skönlitterära böcker vi läste och det var inga antologier utan vi tog oss igenom hela böckerna. I en del finns mina understrykningar kvar av ord jag måste slå upp.
Det var riktigt kul att läsa franska. Även om jag nu glömt för mycket är det ett språk jag älskar. Min dotter Elin och jag är de enda jag vet som till och med finner nöje i att läsa i en fransk grammatik.
På Bok och Bibliotek hittade jag en underbar bok: Franska idiom av Kjell Rönnheim. Det är över 8000 franska målande uttryck och ordvändningar som man som frankofil kan grotta ner sig i. Underbar läsning!

Ett alldeles eget rum att sova i

Det är en viss relationsturbulens i min omgivning så jag tänker mycket på hur man lever, kärlekens villkor. En av mina favoriter, den kloka Margareta Strömstedt, gift med Bo S sedan evigheters evighet, pratade så fint om kärlek och att leva tilsammans i ett program häromdagen. Det var mycket tal om respekt, vikten av att vara vänner genom livet. Och det är klart det är så, idealet för mig är att man är bästa vänner och samtidigt känner attraktion och tillit. Ingen lätt nöt att knäcka.
Ett tips från Margareta: Vi har alltid haft skilda sovrum.
Låter klokt. Denne heliga ko med att man ständigt ska vara tillsammans. Det är underbart att sova ensam mitt i sängen, kunna läsa när man vill, tända lampan hur man vill, röra sig, gå upp och vandra, dricka te i sängen. Utan att störa.
Jag tänker att om livet någonsin gör att jag flyttar ihop med någon jag älskar igen så ska mitt villkor absolut vara: Ett eget rum. Inte bara ett eget rum att arbeta i, ett eget rum att sova i.

Jag skapar kaos för att få ordning.

Jag vaknade tidigt i morse besatt av en tanke: Jag måste möblera om. Jag vill förändring.
Detta är ett släktdrag, min mamma greps ibland av likadana anfall och måste bara måla om, flytta om, förändra.
Halv sju i morse insåg jag att jag måste flytta sängen, byta plats för skrivbordet, jag gjorde det. Jo det var ganska tungt. Men ivern gjorde mig stark. Det värsta är att på och i alla möbler ligger böcker och papper som också måste samlas i högar.
Klockan elva kom min bror med skrivbord, ett skåp, en hylla som vi skulle överta när soffan och en annan hylla flyttats ner i källaren. De är inte nere i förrådet än men skrivbord, hylla och femtiotals-teakskåp /se bilden/ är på plats.
Det blir bra.
När det blir färdigt.
Jag undrar vad det står för, detta omflyttande? Jag har vänner som ställer sina möbler i sina rum när de flyttar i,n sedan är det så. Tryggt, det ser likadant ut. Inte hos mig. Allting flyttas runt. Nu vill jag också måla väggarna i vardagsrummet, eller hallen. Jag är så ivrig.

Gör du också så? Skapar ett kaos för att sedan få en ny slags ordning? I så fall varför gör man så?

Nostalgi men också tankar om det ogjorda

En helt vanlig lördag. Grått utanför men milt. Brorsan ringde och hade bokhyllor och skrivbord över efter en ommöblering. Kanske något vi ville ha? E och jag knatade över och åt en härlig frukost där vi avhandlade böcker, livet, släkten, filmer och våra olika bruk av teven. Glatt och mysigt och alltid hittar man någon bok hos brorsan. Nu fick jag låna Svarta havet av Kéthévane Davrichewy en nostalgisk berättelse om minnen nu och då, ett ämne som upptar mig mycket. En förtjusande bok i litet format. Jag väntar mig mycket av den och återkommer när jag läst den. Ni ser författaren på fotot intill. Hon ser så sympatisk ut.

Jag vistas själv mycket bland minnen just nu, en fläkt av nostalgi sveper genom mitt sinne, vemod, jag minns tillbaka men längtar också framåt.
Så många resor är ogjorda, så många böcker olästa, och kanske finns också oupplevd passion, vem vet.

Anna om Nina, två kloka favoriter

Idag skriver min favoritkolumnist, Anna Laestadius Larsson i Svenska dagbladet om Nina Björks senaste bok Lyckliga i alla sina dagar: "Nina Björk säger ofta det jag funderar på" skriver hon. "Sverige har blivit Aktiebolaget Sverige skriver Nina Björk, och människorna delägare som förväntas rösta i enlighet med det som gynnar den egna plånboken. Politik handlar inte längre om utopier och visioner:"
Och: "Hon tar oss med på en vindlande tankeresa genom föräldraskap, arbete, politik och kärlek, hela tiden med en uppfordrande undran som bakgrundston: Vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst, om pengar?"
Anna säger ofta det jag funderar på och upprörs över. Läs henne! En vass röst i Svenska dagbladet.

Sköna Offerdal i silverskrud

Jag kände hur mina norrländska rötter drog mig uppåt.
I Medelpad Sundsvall, som jag kommer ifrån, bor ingen i familjen längre. Min bror och hans barn har omrotat sig på en av världens vackraste platser, Offerdal i Jämtland.
Magiskt vackert skulle jag vilja säga. När jag var där hade snön ännu inte fallit men kylan och frosten gjorde träden och landskapet silvervita som om allt var virkat i skiraste spets.
Svindlande skönt. Som ni ser är på sommarbilden från juni i år till höger är det lika vackert där på sommaren!!!
Nu är jag tillbaka hemma igen, i storstaden där jag också hör till.
Men det är så fint att ha ett sammanhang, familj, ja kärlek, i en annan del av landet, den del jag kommer ifrån.