Jag är så präglad av den stad där jag växte upp

Jag märker ofta hur präglad jag är av min uppväxt i Sundsvall. Det var många år sedan jag flyttade därifrån, men jag är ofta där i tankarna. Visst blir man präglad av den stad där man är född och växte upp. Eller vad känner du? Jag har bott längre tid i Stockholm än i Sundsvall, ändå känner jag mig bara inflyttad hit, jag känner så tydligt att jag inte är härifrån, där jag ändå bor. Jag är en Sundsvallsflicka med Stockholmsbarn, helt enkelt. Jag kommer nog aldrig att flytta ifrån Stockholm, men en del av mitt hjärta finns i den  stad jag växte upp,  där flera av mina böcker utspelar sig. Och det är en speciell lust i att låta mina huvudpersoner befolka min egen stad.

Om hur jag utsätts för KBT-exponering light mot min fåniga musfobi

Min kompis K håller på att bygga ihop en gammal musfälla. Igår när vi i allsköns ro drack vin och åt choklad spatserade en eländig mus förbi inne i teverummet. Hoppsan sa K. jag stelnade i fånig panik och försökte att int visa det. Genomskådades förstås. K höll en pedagogik uppbyggande föreläsning i muspsykologi, det var intressant. Hon dödar aldrig mössen utan fångar dem i en behändig bur, sedan kör hon flera mil ifrån sitt hus och släpper ut den.
Imponerande. Det visar sig att alla möss har olika reaktionsmönster när de blir fångade, precis som vi människor antagligen skulle ha. En del ger upp, andra kämpar... ja ni förstår.
I morse skulle jag behandlas med KBT light, exponering tror jag det kallas. K ville visa mig en bild av en mus som en morgon satt på hennes spis och stirrade på henne. men den exponeringen blev för häftig. Jag får kanske börja min exponering med att se den där läskiga barnfilmen om möss på en restaurang i Paris.
Jag skäms när jag skriver det här, över att jag är så fånig. Så tjejigt lättskrämd.
Under tiden jag skriver detta fixar K med musfällan som den ska fångas in i för att sedan flyttas till en annan by i Dalarna....
Hur fobiska är ni, undrar jag?

Läs om sjukhuset med bara enkelrum

Det här inlägget av Eva måste ni bara läsa, hon skriver om hur man kan undvika att förlägga män och kvinnor i samma sal på sjukhus - en osed man börjat med nu i Sverige. Det var en chock häromåret när E skulle opereras och det plötsligt hoppar upp en man med svarta håriga ben och en rock med glipa därbak ur sängen intill. Jag skulle uppleva det som fruktansvärt jobbigt och integritetskränkande att dela rum på sjukhus på det sättet. Man är så svag och hjälplös när man hamnar på sjukhus, det är jobbigt nog ändå. Men Eva berättar om sjukhuset med bara enkelrum i Visby, det verkar vara en genial lösning! Läs hennes inlägg!

Här finns en litterär kontinent att upptäcka

Jag läser en så fin novellsamling. Kärlek x 21 heter den och det är kvinnliga författare med afrikansk bakgrund som skrivit dessa noveller som Tranan ger ut. Tranan är det lilla förlaget som öppnar nya världar med sin ambitiösa utgivning av litteratur som de stora förlagen inte satsar på i sin jakt på bestsellers.
I Afrika bor mer än 900 miljoner människor i 54 länder, ni vet hur få romaner som översätts från dessa länder och hur otroligt få kvinnliga författare därifrån som blivit översatta. Här finns en litterär kontinent att upptäcka, som Tranan säger.
Ama Ata Aldoo skriver i sitt förord att afrikanska författare förväntas skriva om hungersnöd, militära regimer - ja elände kort sagt.
Men det skrivs också om kärlek, i Afrika. Läs boken, den är fin.

Balansen i tillvaron, den svårfunna

Jag vill bli pigg, piggare, hinna så mycket. Överkonsumerar vitaminer. Blir så pigg och övervarvad att jag inte kan sova. Ligger med klarvaken blick hela natten och väver planer. Att det ska vara så svårt att hitta balansen i tillvaron.
Nu är det ganska tidig morgon. Tankarna snurrar. Så mycket som är möjligt. Så kort tid.

DNs reportage måste läsas som satir - men det är en tragedi att unga idag inte hittar bostäder

I min värld är det inte en walk-in-closet med divan  man drömmer om. Man skulle vara glad åt en lägenhet av den storleken att få flytta in sina små nötta pinaler i. Så det så.
Man märker när man umgås med folk som bor i Stockholm, vi hamnar alltid i en diskussion om hur vi bor, om hyror, om bristen på lägenheter, om bostadsrättspriser, om hur man ska få en större lägenhet eller ännu vanligare en lägenhet överhuvudtaget. Många av mina kompisar har i likhet med mig vuxna barn boende hos sig. En etta kostar långt över en miljon, en etta svart kostar flera hundratusen, vem klarar sånt, ekonomiskt, moraliskt?. Samtidigt har DN sina prettoreportage som det omtalade Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN för en vecka sedan då det unga rika paret sa att om tio år bor de i 300 kvadratmeter med en walk-in-closet med divan. Har ni inte läst artikeln så gör det och se det som en satir över samtiden.
Men det är ingen satir att unga inte hittar något boende, det är en tragedi.

Ny resa. Nya planer. Snart är jag där vid Hoan Kiem Lake igen, men hur gick det till?

Jag har tillbringat sena eftermiddagen på mysiga Gilda vid Nytorget, träffat C som nyligen varit i Vietnam och diskuerat trevliga platser och planer. Sedan gick jag hem och bokade favorithotellet som är minimalt och enkelt men ligger bra. Snart är jag där, hur gick det till? Jag är ständigt lika förvånad när jag kommer iväg på en resa, man kan tro att ena hjärnhalvan planerar och överraskar den andra som ständigt blir häpen..
Det ska bli en spännande resa eftersom vi ska undersöka möjligheten att göra ett liknande projekt som det jag gjort i Indien: låta barnboksförfattare från våra två länder möta varandra och lära mer om varandras villkor. Så vi bokar in en hel del möten, funderar och planerar!
I Hoi An har jag redan bokat det hotell jag älskar att bo på.

Hoppas nu allting fungerar som det ska med möten och planer.

Lästips om Nobelpristagaren som bara beskriver männen som hela människor

Nu ska jag skriva och inte blogga men jag måste dela med mig av en jättebra artikel om årets  Nobelpristagare som på ett perfekt sätt beskriver det jag kände när jag hörde Kulturradions män diskutera honom efter priset. Jag lyssnade till citat och uppläsningar med beskrivningar av kvinnor - och jag kände mig helt främmande. Nej jag har aldrig läst någon hel bok av honom,.Jag har försökt men fastnat, de har inte engagerat mig. Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN igår. Här. I kriget mellan könen har Vargas LLosa alltid ställt sig på de mäktigas sida, lyder rubriken. Hon beskriver hur Vargas Llosa gör sina män till människor ut i fingerspetsarna, medan nyckeln till kvinnan personlighet tycks finnas i höftens rundning: "Med kvinnor är det något helt annat. Där dominerar formuleringar som ”den lilla kroppen”, ”de stora, skrämda ögonen” och ”de knoppande bröstvårtorna.” ”Det gröna huset” handlar om en indianflickas väg från klostret till bordellen. Romanen igenom beskrivs kvinnor på detta slavköparsätt: ”Där fanns sex stycken prostituerade, gamla och slappa i köttet.”

Jag skrev intensivt och fick som belöning en Miltonpromenad

Jag hade verkligen tänkt skriva en text i helgen, allt fanns färdigt i mitt huvud men orden ville inte komma ut. 

Jag tvingade mig inte då, i stället gjorde jag andra saker, umgicks med familjen. Ellen och jag hade ett uppiggande städpass och njöt av ett putsat hem. På söndag hade vi brunch med amerikanska pannkakor med lönnsirap.
Hela tiden fanns det ett spår i mitt huvud där det arbetades.
I morse vaknade vi tidigt, gick vår vanliga morgonpromenad längs kanalen. Åt frukost - och mitt i frukosten kände jag att nu, nu ska jag skriva den här texten. Jag reste mig, tog kaffekoppen med mig och satt i timmar framför datorn. Det kändes som om någon suttit i mitt huvud och arbetat under helgen och nu gällde det för mig att plocka fram texten.
Jag kände mig så nöjd när den var skriven.
Och just då kom Milton på besök, han och jag skulle ta en promenad längs samma kaj som Ellen och jag på morgonen. Vilken känsla det är att dra en vagn med ett litet barn som skrattar emot en. Han jollrade, skrattade och somnade.

Jag kan aldrig fatta hur man skulle kunna vilja ha en vagn där man inte ser barnet, för övrigt. Det är ju ljuvligt med den kontakten.

Ja, det var min dag. En ganska vanlig dag i mitt författarliv, en bra dag.

När vi tvingades rabbla psalmer utantill

Fp-Majoren Björklund värnar om kristendomsundervisningen och kör över Skolverket. Ja han vill ha den gamla skolan tillbaka med betyg och kristendom.
Och jag minns hur vi tvingades rabbla psalmverser. Utantill skulle man kunna dem, stå vid bänken och rabbla. Och bästisen Otto, hon var handsvettig och nervös för texterna hon kunde hemma försvann när hon måste stå upp och rabbla och då var han inte nådig, magistern, utan hotade med usla betyg.
Morgonbön skulle vi be, varje morgon. Magistern spelade psalmer på orgeln och det var mycket kristendom i den undervisning jag fick. Det är något jag inte vill ha tillbaka.

Hurra: Hanoi och Hoi An i höst

Jag har just betalat min biljett till Vietnam. Det är sant. Jag får möjligheten åka till mitt favoritland igen. I slutet av november bär det iväg och vi ska undersöka möjligheter för samarbetsprojekt mellan svenska och vietnamesiska författare, jag och en till barnboksförfattare, lite likt projektet jag just avslutat i Indien: "Childrens books together, A happy Collaboration".
Hanoi i höst, Hoi An också, jag är lycklig!

Livet som pank och fågelfri

Brödet tog slut i morse, men vi åt quionoagröt med päron efter vår morgonpromenad längs kajen, blå himmel, sol! Gott med gröt. Familjemiddag med den sista kycklingen i frysen - en helt underbar Coq au vin i lergryta blev det ikväll. Lergrytan har länge legat bortglömd och samlat damm på en hylla, den är ju underbr att laga mat i.
Eftersom vi inte har så mycket i kylskåpet nu passade vi på att städa. När man är två glada typer är allting kul. Till och med att skrubba kylskåpet rent och skura badrummet minutiöst. 
En bra lördag helt enkelt.
Och snart kommer det bästa: Jag ska njuta av Nina Bouraouis Kärlekens geografi som jag fick av Elin i present idag. Som jag längtat efter att läsa den boken!

Aldrig har jag varit så rädd som i Algeriet

Mer Bokgeografi (och lånad bild) från Enligt O. via Lyrans Noblesser.  Denna vecka vill de att vi besvarar följande frågor/uppmaningar:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Algeriet eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Den här boken har jag läst på franska, nu har den kommit på svenska och det ska bli spännande. Jag tycker det är en fantastisk bok om Algeriet från kolonialtiden och fram till idag, dess såriga, grymma historia. Jag har aldrig varit så rädd i något land som i Algeriet. Och boken: Jo Yasmina Khadras bok Vad dagen är natten skyldig. Läs den!!!!


2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Algeriet. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Inte långsökt alls, den författare som enligt min mening är värd Nobelpriset, den fantastiska Assia Djebar. Ingenstans i min fars hus gick som radioföljetong för ett år sedan, det var ren magi att lyssna till hennes vindlande vackra språk. Jag vill tipsa om den kloka modiga Maïssa Bey också!


3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Algeriet, som du inte läst, men är nyfiken på.
Jag har läst tidigare böcker av Nina Bouraoui men jag är så nyfiken på hennes nya som min dotter Elin, bokbloggare i Kattis rekommenderar hett!   Kärlekens geografi  väntar på att bli läst. En roman om vänskap, kärlek, åtrå mellan en författare och en yngre man, om jag fattat rätt. Jag lyssnade till henne en gång på Franska Institutet.

Hur svarar du?

Vi är så panka att vi bara äter det som finns i våra skåp, köpstopp!

Oj vad vi är panka just nu Ellen och jag erkänner jag helt skamlöst. Ja så kan det bli minsann och  vad gör man. Jo, vi bestämde oss för att helt enkelt leva på det vi har. Det är en ganska spännande utmaning. Testa! Idag blev det kyckling i lergryta med de grönsaker vi hittade, potatis, morötter, lök och en halv flaska vin, ja allt vinet gick i grytan men vatten är gott att dricka.
Till frukost hade vi lite bröd kvar, lunch blev quinoagröt med ett päron. Och vi har tre kvar.
Vi håller på tills skåpen är tomma och så hoppas vi på lite pengar till dess. Vill ni också testa? Man blir uppfinningsrik.

Kärlek, tänker jag och orkar inte tycka mer idag

Ibland, då blir jag så trött på att tycka. Över att bli upprörd. Över att bry mig och ha synpunkter. Jag brukade fråga min bror som skrev ledare varje dag i många år i en dagstidning: Hur orkar du? Hur orkar du tycka och ha åsikter hela tiden.
Men egentligen gjorde/gör jag samma sak.
Och ibland blir jag trött på det.
Idag stängde jag bara av och tänkte att det här. Det är det viktiga. Barn, familj, kärlek. Å andra sidan är det ju just för dem jag också tyckt och kämpat, för att de ska kunna leva värdiga liv i ett bra samhälle.

Det är inte lätt. Men jag tittar på bilden och tänker: Kärlek!

Ytterligare en i raden av vita medelålders män...

I radions Kulturnytt diskuterade fyra medelålders män (ingen kvinna)  Nobelpristagaren i litteratur, han är konservativ och ganska gubbsjuk egentligen, sa de. Gillar att skriva om bordeller, sa de också. Men bra, sa de, Ytterligare en i raden av vita medelålders män, fy vad jag är besviken!
JCO, Assia Djebar, Alice Munro... er tid ska komma!

Min bror skriver om mördaren i farfars hus

Snart kommer en ny bok som jag ser fram emot att läsa: En mördare i farfars hus. Det är min bror Peter som skrivit den, handlingen är förlagd till Sundsvall, vår hemstad,  sent femtiotal och jag tror det finns en hel del familje- och femtiotalsnostalgi att hämta i den. Min bror är en rolig och skarp skribent. Mer om boken på Förlag 404.

Ett produktivt författaräktenskap

Jag kilade  iväg bort till Södra teatern för att lyssna på Zac O´Yeah och hans hustru Anjum Hassan när de talade om  samtida indisk litteratur. Södra teatern satsar på indiskt just nu, det är ett väldigt spännande program. Se mer om programmet här.
Anjum debuterar med romanen Bort bort. 
Jag träffade Anjum vid ett besök i Indien för några år sedan tillsammans med Zac som var vår initierade reseledare på min första författarresa till Indien. På bilden föreläser han på ett författarseminarium jag ledde i Goa. De är gifta med varandra och har båda varsin författarkarriär. Nu utges hon i svensk översättning och Zacs böcker utkommer i Indien. Ett produktivt författaräktenskap!
Tyvärr slutade kvällen snöpligt! Dottern hade glömt nyckeln och var utelåst så jag fick ila hem. Men jag ska läsa Anjums bok och återkommer.
På söndag kommer de tre spännande indiska kvinnor till Södran, Rosa Indien. Läs mer här.

Varhelst jag kan koppla in min dator

Man kan skriva var som helst. Man kan slå läger på ett bibliotek, finns många olika. Man kan hitta ett café,  en hemlig hotellfoajé i en helt annan del av staden än där jag vanligtvis är. Det gör jag idag. En foajé med inte alltför mycket spring. En lagom stor med möjlighet att ladda datorn om jag sitter länge. Jag älskar att sitta anonym i vimlet och skriva. Det ska jag göra idag. Jag och min Mac.

I Solbarnets värld

Det är så härligt att försjunka i en spännande bok och glömma omvärlden. Med posten idag kom bloggvännen Monika Hääggs Solbarnet, ett äventyr i bronsålder. Det är en spännande historisk ungdomsroman. Jag började läsa ett kapitel och ville fortsätta. Så där är jag nu, i Solbarnets värld. Monikas fantasi är magisk!

Idag är jag en lycklig baglady, Gianna och Benito har anlänt från Chennai

Idag har Gianna och Benito kommit till mig från Indien. Jag är så glad. Gianna hittade jag första gången i Calcutta för fyra år sedan och jag har använt den väskan varje dag runt om i världen. Lite sliten är den nu - om än helt okej - men jag ville ha en till, jag vill inte ha någon annan väska, den har den perfekta avvägningen av fack för mig.  Giannas lillebror heter Benito, en ungefär likadan men mindre väska för de dagar man inte släpar på så mycket (som jag dock vanligtvis gör, jag är en riktig bag lady!)
Problemet var att väskorna bara finns att köpa i Indien. Väskmärket Hidesign lärde den svenskindiske författaren Zac O´Yeah mig att älska och det är verkligen bra, men säljs inte mycket utanför  Indien. Tack vare vännen Sandhya kom idag ett fint paket från Indien, inslaget/insytt i vitt bomullstyg med mina nya väskor. Jag bara älskar att kunna fortsätta använda något som är vackert, bra och funktionellt. Jag älskar att saker jag behöver finns, år efter år!

Jag har skrattat mycket denna helg

Vilken härlig helg jag haft. Prat- och jobbhelg med vännen K i Horndal, det är vackert där! Vi har varvat utearbete med inneskrivande.
K har gjort sin fantastiska indiska specialcurry, vi har druckit iskall vit chablis på kvällarna.
På dagarna har vi ställt undan trädgårdsmöbler inför vintern, det är vemodigt. Vi vände med gemensamma krafter den tunga träekan och drog upp motorbåten och drog över skyddande presenningar. Vattentunnan skulle tömmas, duschröret utanför bastun skruvas isär och tas in.
Vi drog runt på tomten i sällsam mundering av gamla slitna kläder, stövlar och uttjänta tröjor och stortrivdes. Just att varva utearbete med sittandet framför datorn, det känns så bra.
Igår gick vi en lång skogspromenad på kvällen, jag lagrade tydligen in intrycken och bearbetade under natten för på morgonen var det så lätt att skriva ett kapitel om en kvinna som springer i en skog. Hon gråter. Jag har skrattat mycket denna helg.

Visst är det vardagen som ska ha en guldkant?

Jag hittade inga fina fåtöljer till min prathörna idag, men jag kom ihåg att jag har två slitna fåtöljer i källaren hemma. De får duga. I stället hittade jag två fina desserttallrikar. Jag har redan ett halvt dussin av dessa tallrikar med fruktmotiv och gallerkant och jag älskar dem. Man serverades färsk frukt på dem hos farmor och farfar och frukten skars med liten fin kniv. De är så vackra att jag knappt använt dem.
Nu har jag tänkt om. Jag använder glatt fina tallrikar jag fått ärva. Faster Elsa till exempel, min enastående härliga starka faster, av henne fick jag ärva hennes finservis. Den har mest stått i skåpet, så synd! Nu använder jag den. Det är ett dussin av varje slags tallrik och fina uppläggningsfat, varför ska de stå i skåpet och damma till sig?

Förut diskade jag aldrig de tallrikarna i diskmaskinen, nu använder jag dem och maskindiskar dem och jag älskar att ha fint porslin, vackra glas. Visst är man dum som sparar saker till "fina middagar" man aldrig har när det  är vardagen som ska ha en guldkant? Hur gör du?

Plats för prat och gemenskap

Jag vaknar i Horndal, luften är krispig och vacker. Solen går upp över sjön. Idag ska vi med gemensamma krafter dra upp en båt, K och jag. Vi ska vandra omkring och andas in den klara luften och prata. Tänk så mycket prat det kan finnas i två gamla vänner.
Vi har också en plan att åka runt till förhoppningsvis öppna loppisar. Jag är på jakt efter två vackra små nätta fåtöljer. Min stora hörnsoffa rymmer ett antal personer, men om vi är flera än fem får några sitta på obekväma stolar. Runt mitt runda bord i vardagsrummet vill jag ha plats för prat i bekväma stolar. Det jag absolut inte vill ha är en tevemöblering då allt fokus riktas mot teven. Alltför  ofta man ser en möblering som mer är anpassad efter tevetittning än en efter en bra pratmiljö.
Håll tummarna för att jag hittar några fina sittvänliga vackra nätta fåtöljer!

Klipp navelsträngen till skrivbordet, säger jag till mig själv

Jag behöver ljus och luft och rymd för mina tankar just nu. Så jag drar till vännen K.i Horndal. Promenader och tankeutbyte. Vad lätt det är för övrigt att bli lat. Eller vad lätt det är för mig, kanske jag ska säga. Det är ju så enkelt att resa, träffa vänner, uppleva saker, ändå blir jag ibland en enstöring som inte vill klippa navelsträngen till mitt skrivbord.
Jag får skärpa mig helt enkelt. Ju mer man stannar hemma desto mer krymper världen och jag vill att min värld ska rymma mycket och många.