Morgonpromenad runt Hoan Kiem Lake

Min favoritgrej i Hanoi är nog att gå upp tidigt på morgonen och ta en promenad runt Hoan Kiem Lake som ligger nära vårt hotell. Det är en favoritsysselsättning för många i Hanoi. Runt hela sjön tränas det, allt från salsa, olika varianter av taichi eller qi gong eller alldeles egna övningar eller helt vanliga joggare. Det är underbart att se och vilsamt. Är man uppe riktigt tidigt har trafiken runt sjön inte hunnit bli så plågsam och det är vackert och milt på något sätt.

Restauranger som är skola för gatubarn

Det finns flera olika restauranger i Hanoi som ger gatubarn en chans att lära sig ett yrke. Vi var på en av dem ikväll och åt en fantastisk måltid. Den lagas och serveras av ungdomar som kommer från svåra förhållanden och som nu får chansen att lära sig ett yrke. Jag tror Koto ("Know One Teach One") är den mest kända av dem, den var stängd ikväll och vi hittade till Hoa Sua i stället, en restaurang med samma målsättning. Sedan vandrade vi hem genom de upplysta gatorna och jag mindes 1989, första gången jag var här. Då fanns inte gatubelysning, i stället var det ett vänligt mörker med små koleldar som brann på trottoarerna där människorna satt på kvällen. Vi kände oss trygga i mörkret. Då fanns knappt några bilar, spårvagnen gick fortfarande och de flesta åkte cykel, man tog en cyclo för att komma någonstans. Idag är cyclos mest för turister och Hanoi är tyvärr ett inferno av bilar och tutor. Man kan inte flanera på trottoarerna längre eftersom de är parkering för det enorma antal vespor och mopeder som finns i staden. Trafiken är ett gissel för alla i Hanoi.

Ändå finns det de som tar en tupplur mitt i larmet! Som tygförsäljaren på bilden.

Jag är mest nyfiken på mina inre landskap

Jag har just ätit min frukost. Biffnudelsoppa och färskpressad apelsin. Det är sol över Hanoi idag och jag känner mig som om jag landat. Det tar någon dags omställning från vinter och Sverige till ett Hanoi som är kallt för vietnameserna men som svensk sommar för mig.
Vi har varit på min favoritrestaurang sedan första gngen jag var här 1989, Cha Ca le Vong och ätit deras enda rätt, fisk och en massa grönsaker, se bilden th!
Annars funderar jag mycket på att jag just nu är mer av en upptäcksresande i mina inre landskap. Just därför passar Hanoi så bra. Jag trivs, jag har varit här förut men jag drivs inte av krav på att uppleva nytt utan vill mer bara vara. Jag längtar efter en slags stillhet och koncentration för att jag ska kunna få mina inre landskap att bli levande för mig. För att de ska tala till mig, öppna sig för mig.

I luften mellan Stockholm och Hanoi läste jag Hungerspelen, oavbrutet

En anledning till att jag var trött första dagen i Hanoi var att jag inte sov en blund under flygresan, inte såg jag en enda film heller. Jag bara läste som besatt hela flygnatten Hungerspelen, Suzanne Collins omtalade roman. 

Hungerspelen är en av de största mediala händelserna i ett land med tolv distrikt. Från varje distrikt tvingas två ungdomar mellan tolv och arton genom lottning att delta. Sedan skickas de till huvudstaden  stajlas, tränas och visas upp i teve.  Varje år konstrueras en ny spelplats där ungdomarna släpps ut och som det direktsänds ifrån. Bara den som överlever får åka hem. Det lät för läskigt tyckte jag först. Men  Katniss , huvudpersonen, besegrade mig.  Hon är fjorton år, älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungerspelen har hon inget skydd. När Prims namn dras i lottningen  ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen.
Suzanne Collins  framtidsroman ger mig många tankar. I teve idag handlar det i snart sagt varje program om utslagning och stajling. Vi har vant oss vid att deltagare röstas bort, förnedras och hånas. Det vi först reagerade mot i Robinson är idag vardagsteve. Utslagning som underhållning.
Hungerspelen presenteras som ungdomsbok. Men vaddå ungdom, denna stämpel. För mig var den här boken fascinerande, spännande, underhållande och den gav mycket att tänka på i vårt samhälle idag.

Sandalerna på. Bara ben. Snön saknar jag inte

Jag har landat i Hanoi efter en lång flygresa. Lite trött, lite jetlaggad men glad! Vi bor på hotell Win, ett superenkelt och trevligt hotell nära Hoan Kiem-sjön, i Hanois gamla stad, precis där jag vill bo. Ni ser bild från min balkong. Men omkring mig rivs nu de gamla fina husen, flera av de gamla vanliga affärerna har gett plats åt mycket flashigare boutiquer. I morgon ska jag gå en promenad runt sjön efter att ha ätit en tallrik nudelsoppa, Phò, till frukost.
Sandalerna är på, benen är bara, jag saknar inte snön.

Hur hanterar ni resestressen?

Det är lustigt att man aldrig vänjer sig.... Jag borde ju ha all rutin när det gäller att packa och dra iväg. I stället blir jag dan innan avfärd alldeles passiviserad, jag drar runt och lyfter i kläder som jag kanske vill ha med. Jag gör en minimal packningslista som jag sedan inte följer. Konstiga aldrig annars använda plagg åker ner i väskan och upp igen.
Vi har väl alla olika sätt att hantera stress och jag antar att det här är mitt, jag är inte riktigt kontaktbar, jag är lite vimsig och väldigt osorterad. Sover inte på nätterna utan rymmer in i böckernas värld .
Ibland tänker jag: Flyget från Arlanda till Doha i Quatar till Bangkok och sedan landar jag i Hanoi... lång resa. Den tanken jagar jag bort och koncentrerar mig på något annat.
Men när jag åker till Vietnam känner jag också en slags lycka. Oftast annars så brukar jag dagen innan djupt ångra att jag hittade på något så dumt som att resa iväg. Men det gör jag inte just nu i alla fall.

Herre Gud har hon läst min dagbok?

Sent igår kväll började jag läsa Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte. Jag skulle läsa några sidor innan jag somnade så jag låg i en ganska obekväm ställning i sängen. Tre timmar senare insåg jag att jag läste och läste utan att ens ändra den obekväma ställningen. Det är en bok om en svår skilsmässa, vägen igenom den och ut i ett nytt liv. Den är skriven som i en enda lång flämtande snyftning till att börja med och ibland tänkte jag: Herre Gud har hon läst min dagbok!
Det är en bok jag inte kunde släppa just för att den så intensivt inträngande skildrar de känslor en skilsmässa kan väcka. Och reaktionen på orden: Jag älskar dig inte. Hur självföraktet tar en människa i besittning, hur man tar på sig en skuld man inte har och förminskar sig själv.
Men det finns en väg ut! Det visar boken också. (Precis som min dagbok)

Ett kärleksfyllt körsbär från mig

Jag blir så glad för en utmärkelse från bloggen Den besatta en Cherry on top Award! Hon har valt fem bloggar, däribland min, "som alla skriver intressanta recensioner och funderingar som inspirerar och förlänger mina önskelistor.".

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit - det gör jag i morgon. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt, jag läser så många kloka och inspirerande bloggar, många fler än fem. Men jag har valt fem bloggar med ett stort mått av intresse för böcker naturligtvis, men också av existentiella funderingar. Bloggar som generöst delar med sig av livserfarenheter och samhällsengagemang och utstrålar vänskap och ömsinthet - och  humor. För mig är det en lycka med dessa bloggvänner! Så här kommer ett välförtjänt körsbär:

Kära blogg

Granne med potatisodlaren

Jennys blaj-blaj på största allvar  

Jane Morén

Evas blogg, vardagstankar från Jämtland

Prisa poesin med egen August

Kul att Yvonne Hirdman fick priset för sin bok. Jag lyssnade till henne på Söderbokhandeln när hon läste ur sin bok och berättade om den och tyckte det var briljant och folkbildande samtidigt.
Nästa år måste det bli ett eget Augustrpris för poesi tycker jag!
Läs Elins intervju med Yvonne Hirdman här!

Fina kort förgyller min vägg och min vardag

Evas kort gör mig så glad. Ett står på skrivbordet bredvid mitt sagoslott. De andra finns på väggen vid min tavla från Vietnam. Jag måste köpa en kamera, inser jag, mobilen räcker inte. Men ni kanske förstår ändå vad fint det är och tittar in på Evas blogg och hemsida?

Emmor på författarbesök

Idag har vi varit på skolbesök, Maria och jag. I fyra åttor har vi talat om vårt författarskap, våra böcker, hur det kom sig att vi började skriva, den obligatoriska frågan om man tjänar mycket pengar (Nej!) - men framför allt om lusten i skrivandet, varför vi valt detta yrke. Vi var i ett fint skolbibliotek och eleverna kom dit klass efter klass.
Klart man blir trött. Det är en stor kontrast mellan att sitta hemma vid sin dator helt inne i sina egna fantasier och att möta en massa intresserade elever i levande livet och besvara deras frågor. Jag satte mig framför teven när jag kom hem och somnade rakt av framför Vem vet mest - som jag ändå älskar att titta på. Jag gillar den lättsamme programledaren Richard Olsson.

Midnattsblå möbler med mobilkamera i mörker

Idag är en riktigt slö dag. Det kan vara så skönt. Vi vilar efter vårt mini-mingel igår där vi firade de nya möblerna i midnattsblå sammet. Så fina begagnade möbler, hittade så billigt på suveräna auktionssiten www.lauritz.com. Idag tänkte jag att det är bra med förmågan att glädjas. Man skulle ju kunna vända på saken och säga "Stackars mig som bara har råd att köpa begagnat". Men har man  växt upp i en tvåa i Sallyhill i Sundsvall i en förnöjsam familj är det inte den livsutgångspunkt man har. Jag är i stället så glad över vilket fynd jag gjorde. Nu tog jag bara bilderna som några vänner bett om med min mobil - men det ser ändå ganska mysigt ut eller hur? Den bäste partyprinsen var för övrigt Milton 10 månader som älskade att vandra från famn till famn. Han har en klar festtalang den lille mannen!

Mini-Mingel

Boeufen står på spisen, det luktar choklad från nybakade muffins, det mesta är pustat och fint om man bara inte öppnar våra garderober. Dags för Mini-Mingel hos oss med soffinvigning och småprat.

Det är oftast inte det man oroar sig för som drabbar en - så det bästa är att försöka anpassa sig till dagen som den kommer

Jag vaknade med ett pirr och insåg att det bara är en vecka kvar innan jag åker till Vietnam. En enda vecka. Sedan drar vi iväg. Just nu är jag lite extrapirrig eftersom vi inte fått program än - men det ordnar sig.
För några år sedan hade jag varit helstressad över en sådan sak - men på ett skönt sätt känns det nu mera som om jag tar dagen som den kommer. Det är befriande för ett fd kontrolfreak som oroade sig för mycket tidigare. Nu vet jag att det är ganska lönlöst, det är ändå aldrig det man oroar sig mest för som drabbar en. Kanske något annat, men det kan jag för det mesta ändå inte påverka.
Sol i Hanoi, varmt. I Hoi An regnar det hela tiden nu.

Snart åker jag. 

Och så var det med den Littorin-forskningen, bloggare gräver

Jag inser hur många tips och nyheter jag får från alerta fb-vänner och bloggare. Tips om bra böcker, teater, demonstrationer. Också avslöjanden. Ta bara nyheten om att Littorin ska forska i USA. Även idag presenteras den nyheten i SvD som ett faktum, man tar hans pressmeddelande rakt upp och ner. Men redan igår eller förrgår var det livliga debatter på fb om detta, intressanta länkar och blogg-grävande som berättar en annan  historia. Läs här: (http://latinblogg.blogspot.com/2010/11/inquisitio.html) - en blogg som min bror tipsar om på fb!

"Stjäl" gärna våra böcker, lär er hur flickor funderar, fungerar och reagerar

"Min man stjäl mina böcker", skojar bloggkompisen Annika och jag tänker vad bra om våra män vill läsa de romaner vi läser. Nu var det Anna Gavalda. På de lektioner i åttan-nian vi ofta har som författare får jag ibland frågan om jag "bara skriver om tjejer?" från killar i klassen. Jag brukar då ta chansen att prata om hur bra det vore för dem att läsa just många romaner med kvinnliga huvudpersoner. Ni måste ju förstå vilka insikter ni får på det sättet i hur flickor/kvinnor tänker, säger jag: 

"Ta chansen och lär er mer om hur flickor fungerar, funderar och reagerar. Ni kommer att bli hur populära som helst, det är rena kursen i att bli den kille tjejerna vill ha att läsa de många böcker som finns med kvinnliga huvudpersoner. De böcker tjejerna läser."

Då skrattar killarna generat.
Men det är ju tyvärr ett fenomen idag att flickor gärna läser böcker med även manliga huvudpersoner medan alltför många män, killar inte gör det utan väljer böcker av manliga författare med manliga huvudpersoner.
Så var glad att T. tar din böcker Annika!

En vackert skriven bok för många åldrar

Jag har läst en bok jag tycker mycket om: Meg Rosoffs Den jag var.

Den handlar om minnen och om vänskap. Hilary börjar på Sankt Oswalds, en internatskola i östra England som har specialiserat sig på ”hopplösa fall”. Han har blivit relegerad två gånger tidigare och han är berättaren, en sorgsen pojke. Den här skolan skulle också ha kunnat bli hopplös - ja det är den - men han står ut för att han träffar Finn som bor ensam i en liten stuga vid havet. Hilary fascineras av Finn och vill att de ska bli vänner, även om Finn verkar avvaktande och inte säger så mycket. Man får lust att läsa den på nytt när man läst ut den.
Hilary ljuger för hela världen för att få umgås med Finn. När Finn blir sjuk inträffar något oväntat.  Det här är den första boken av Meg Rosoff jag läser men jag blir nyfiken på henne. Det är ren njutning att läsa hennes språk. Så bra att xpublishing gett ut den! Och jo, den kanske kallas ungdomsbok, men det är en bok för många åldrar!  Så har jag det nu och Justin Case finns också på svenska.

En hotellupplevelse rikare men en barndomsdröm fattigare

Det var med med ett icke bortskämt barns längtan jag checkade in på Knaust, Sundsvalls finaste hotell. Bilder, utlovade jag. Och en rapport. Men ni vet, som vuxen en aning bortskämd på hotellupplevelser så kanske verkligheten inte riktigt når upp till drömmen, tänker jag och checkar ut. 

Drömmen var magi men verkligheten är mera krass: Som att en liten brist på omtanke fanns där. Stort tjusigt rum, men inte ens en vattenkokare så man kunde fixa te och kaffe, det brukar ju nästan vara standard nu på hotell. Kallt så jag måste sova i extratröjan, tunna små frottéhanddukar och ljummet vatten i kranarna. Små detaljer. Ett gym i källaren men utan guldkanten något att dricka. Den fantastiska Spegelsalen där vi tänkt äta är så vacker men har blivit reducerad till att vara bara frukostmatsal där  morgontidningarna saknades på söndagen och busslaster med sällskap på väg till Birsta för att shoppa på Ikea dånade in bara för frukost. Och det var ingen vacker restaurang där på kvällen, bara stängt och tomt. Åh vad mysigt, tänkte jag när kaffet dukades upp i den vackra loungen - men det var bara för betalande konferensgäster. När jag ville ha en espresso på kvällen rådde personalen  mig att kila över till lattestället mittemot.
Man kan säga att Knaust är så fint renoverat,  men den där lilla extra guldkanten och omtanken som skulle ha gjort det till en fantastisk hotellupplevelse saknades. Nu var det bara ett hotell med en vacker trappa, men utan den där lilla extra omtanken. En hotellupplevelse rikare, men en barndomsdröm fattigare checkade jag ut.

Mannen på balkongen, en film jag aldrig ser om

Ikväll visades Mannen på balkongen på teve och jag undvek verkligen att se den. Har inte sett den sedan premiären och då storgrät jag och medföljande son. Ellen är nämligen med och spelar mordoffer. Hon tyckte det var kul, snälla skådisar tog hand om henne och hon gillade sin sminkning. Jag tyckte det var otäckt - men det är ju bara film ändå. Tänkte jag. Tills jag såg premiären. Det var riktigt läskigt!

Hemma är alltid bäst i min värld

På väg hem. Härlig släkthelg i Sundsvall med boksläpp, lyxiga middagar, gravbesök. Och hotell Knaust förstås! Ja det var härligt att bo där, på det ärevördiga gamla vackra hotellet i Sundsvall. Stiligt nyrenoverat och ombonat. Men jag sörjer över att den vackra Spegelsalen bara är frukostmatsal. I helgen dessutom invaderad av busslaster av Ikeabesökare som bokat frukost på Knaust. Ikea är verkligen en publikmagnet i Sundsvall - från stora delar av Norrland kommer människor för att handla.
Jag har besökt det vackra Kulturmagasinet, Sveriges finaste, bokshoppat på bibliotekets rea - men attan, jag missar barnböckernas rea för det är idag!
Nu bär det av till Harmånger och bokprat med Annica för flickor i åttan och nian.
Sedan hem.
Och vet ni vad: Hemma är alltid bäst i min värld.

Hej då Sundsvall, nu åker jag min väg igen, vi ses när snön smält

Kära fina hemstad som jag bär i mitt hjärta. Nu har jag hälsat på. Ellen var med, båda brorsorna och tre brorsbarn och en svägerska. Jag gillar min släkt. Igår firade vi brorsans rilis, som John numera stavar begivelsen som benämns release eller boksläpp. Härligt!
Idag var vi på kyrkogården där mina kära döda ligger. Mammas och pappas grav fick blommor och ljus, likaså gamle morfar Emil och mormor Elins grav. De ligger där i frid. Farmor och farfar Jenny och Axel hade sina gravar där också, faster Elsa och farbror John likaså. Men kära faster Berta bestämde att när hon dog skulle deras gravar inte finnas kvar, för vem skulle sköta dem? En dag när vi kom till deras gravar fanns de inte där - det var sorgligt. Men i mitt hjärta finns de, alla fyra.
Och Peter berättade att farbror John, som hade en mäktig sångröst, varje år var inbjuden att sjunga in det nya året på Knaust trappa på nyårsafton. 
 Erling brorson besteg den gigantiska snöhögen utanför Knaust, överallt längs Storgatan låg dessa otroliga snöhögar. När snön smält kommer jag tillbaka.

Vad menar du när du säger att någon är spirituell?

Det engelska språket smyger sig in i vårt svenska. Häromdan sa dotter E: "Hon är så spirituell" om en vän. Med det menade hon alls inte den mening jag lägger in i ordet - kvicktänkt, slagfärdig, uttrycksfull - utan hon menade andlig. Hon var helt oförstående för att spirituell kunde ha en annan betydelse. Intressant tycker jag! Snabbenkäten vid släktbordet igår visade att jag hade en majoritet med mig. Men, kontrade E, det är en åldersfråga :)

Just nu undrar jag hur det engelska uttrycket "defriend" ska översättas. Ni vet när man är vän med någon på facebook men tar bort den personen från vänlistan. "You defriended me!" sa någon upprört. Vad ska vi säga på svenska? Det måste bli mer flerordigt!

Frukostsamtal om folkskygga beteenden

Vi delade frukostbord i morse, jag och E och ett par från Örnsköldsvik. Först var det ingen av oss som sa något. Vi  uppförde oss som om vi inte satt vid ett gemensamt bord, men sen lossnade isen och vi hade det trevligt. Vi pratade just om sådana saker - hur svårt det är ibland med kontakter. Hur vi i t ex hissar låtsas som om de andra inte finns. Jag mindes vännen K, gift med en kille från Australien. En dag på Konsum såg hon några bekanta som hon bara inte orkade prata med så hon dök iväg in mellan hyllorna och drog mannen med sig. Han fattade ingenting. Hennes uppförande var otänkbart i Australien, menade han. "Det är ju bara att säga hej! Vad är det som är grejen?" undrade han.
Ja, vad är det som är grejen?  Jag har också sett grannar kasta sig in mellan hyllorna för att slippa hälsa och jag har också själv gjort likadant ibland, bara inte orkat.  Inte vet jag om det är speciellt svenskt, mera mänskligt snarare. Eller?
Men jag är glad över att vi bröt isen vid frukostbordet i morse!

Ta chansen att uppleva Mina drömmars stad på ett alldeles nytt sätt

Foto: Tommie Lindström

Jag lovordade ju föreställningen Mina drömmars stad på Reflexen i Kärrtorp efter att ha sett premiären.
Idag kan ni läsa hur min favoritteaterkritiker, Lars Ring i Svenska dagbladet, är entusiastisk och verkligen hyllar föreställningen och framför allt dess regissör Kent Ekberg.
"Den ekbergska metoden att göra teater imponerar stort, sättet att skapa en gemensam kropp av enskilda individer och att tillsammans undersöka den rot som är den lokala historien. Ett grepp som ligger så långt från Dramaten som tänkas kan", skriver han.
Det är nog det bästa betyg Kent kan tänka sig!
Boka biljetter! Det kommer att bli slutsålt.

Jag vann Evas fina kort

Ni läser väl en av mina favoritbloggar Granne med potatisodlaren? Här hade hon en tävling där man kunde vinna några av hennes fina bilder på vykort, se bilden jag lånat från henne!. Ni kan länka in till hennes hemsida via bloggen. Både E och jag tycker bilderna är jättefina och nu drömmer vi om en av hennes emaljbilder. Jag har ju redan sett balettdansösen hos Jenny och vet hur fin den är. Tack Eva för fina kort. Måtte jag få komma på en av dina utställningar någon gång!

Jag hade ju också en egen pristävling där någon kunde vinna ett signerat ex av Kärlek och käk, Annicas och min kokbok.  Vinnare blev Cruella som bor på söder. Så hon föreslog en fika med prisutdelning i stället för att skicka boken med posten. Jättetrevligt, jag var nyfiken på vem hon var! Vi fikade på Tevere vid Nytorget igår och hade en fin pratstund. Jag tror bestämt jag måste ha flera tävlingar!

Högklackade skor är en uppfinning från Djävulen

Ikväll ska jag se Kobra om kvinnoförtryckande kläder. Jag vet inte var de hamnar i den svindlande jämförelsen mellan burka och högklackat - men ett vet jag och det är att högklackade skor är en uppfinning från Djävulen som gör det svårt att gå, som handikappar den fria rörelsen. En gång i tiden vacklade jag förstås också omkring på höga klackar. Se här, mina finaste gamla skor vill jag inte slänga, de vita studentskorna från Svan Skodon i Stockholm och mina svarta Cartier inköpa i London.
Men nuförtiden har jag aldrig klack. Platta ballerina, bekväma platta stövlar.... snygga kan de vara ändå men absolut gåvänliga.

Höga klackar är ett tortyrinstrument som tvingar kvinnor att trippa.

Förresten minns jag nu när jag kom till Paris första gången. Jag insåg då att jag gick som man gjorde i Sundsvall med långa bestämda steg - på mitt enda Sundsvallssteg gick två trippande Parissteg och inte vickade jag på rumpan när jag gick heller.

Nu ska jag förverkliga en gammal barndomsdröm om lyx

I helgen ska jag lyxa mig! När jag växte upp i Sundsvall var Hotell Knaust det finaste som fanns. Ingen i min familj skulle ens drömma om att bo där en natt eller ens äta i Spegelsalen. När jag började på gymnasiet visste jag att studentmiddagen skulle firas där - men det år jag gick i första ring var det sista som studenterna fick springa upp och ner i den vackra trappan och festa i långa klänningar...
Sedan har Knaust varit kontor, saluhall, bostäder ända tills Bicky Chakraborty, (som är en gammal studentkompis till mig), på Elite hotell som samlar på fina stadshotell bestämde sig för att rusta upp det och återställa hotellet i dess forna glans. Med trappa och allt!

När brorsan P. nu har release för sin bok En mördare i farfars hus i just Sundsvall på lördag så åker vi dit, Ellen och jag och firar honom. Det var då vi bestämde oss för att nu... nu ska vi bo på Knaust! Återkommer till helgen med rapport!

Idag har jag lånat Milton

Idag har jag lånat Milton av hans föräldrar. Vi har promenerat på kajen och nu sover han sött på min balkong. Han ska sedan äta på en ny liten servis med Spöket Labanmotiv. Och kanske fikar vi vid Nytorget om han känner för det. Kram från Milton och mig!

... och vinnare av kokboken Kärlek och käk blev......

Idag förrättades dragning av tävlingen om ett ex av min och Annicas kokbok Kärlek och käk.

Vinnare blev: Cruella!

Grattis!!!

Mina drömmars stad är en härlig teaterupplevelse - missa den inte!

Enskedespelet samarbetar med Södra Fot och sätter upp Mina drömmars stad på Reflexen i Kärrtorp. Det är sådan teater jag älskar med entusiasm, konstnärlig fantasi och ett budskap som talar till mig. Inga pengar - men med glöd och fantasi gestaltar ensemblen i Kent Ekbergs regi  en föreställning med kraft och vilja. Klart jag är partisk, jag var med och startade Enskedespelet i början av åttiotalet och det är sådan här levande kraftfull teater jag älskar.
På den lilla scenen i Kärrtorp ryms ett sjuttiotal personer, en böljande folkmassa som gestaltar Fogelströms Mina drömmars stad på ett sätt ni aldrig sett den förut.
Kent (på bilden från Enskedespelet i Margaretaparken) har en magisk förmåga att skapa teatrala bilder av en mängd människors kroppar, men också låta de enskilda människoödena vi minns från böckerna lysa. Bland annat med hjälp av Mats Nörklits fina musik
En extra eloge till scenografi (Johanna Mårtensson) och kläder/smink (Paulina Åhnberg). Med enkla medel som plastpåsar och lådor skapas en vacker omväxlande scenbild och kläderna i olika typer av jeanstyg är kongeniala med uppsättning och text.

För mig är det här en klockrent underbar föreställning. Ila till Kärrtorp, det blir inte så många föreställningar och jag tycker ni ska unna er denna upplevelse!

Boka biljetter här.

Jag älskar hotellfrukostar - och jag bor i världens vackraste huvudstad

I morse vaknade vi sju och fick för oss att promenera till Skeppsholmen. Solen gick upp, himlen var blåaste blå, en helt underbar morgon var det där vi gick Katarinavägen och såg ut över vattnet, strosade förbi Gamla stan och gick bron över till Skeppsholmen. Sedan gick vi längs vattnet - vi bor i världens vackraste huvudstad.
Hotel Skeppsholmen - har nu upptäckt det? Det ligger så fint på Skeppsholmen som en liten undangömd pärla och där kan man äta frukost. Jag älskar överdådiga hotellfrukostar. Allt var gott. Kaffet serverades i fina Gustavsbergskoppar med gamla femtiotalsmönster, Stig Lindberg med mera. Och äggröran  som var perfekt låg i en Le Creusetgryta. Servetterna var stora kökshanddukar i linne och världens trevligaste frukostvärdinna såg till att vi hade det bra! Vilken lyx!

Solsidan, träffsäker svensk humorserie

Jag fick första säsongen av Solsidan i någon slags gåva för att jag prenumererade på en tidning eller vad det var... I alla fall, dotter E har aldrig sett Solsidan eftersom hon var utomlands då den sändes. Jag har inte heller sett alla avsnitt. Men nu tittar vi igenom boxen med säsong 1 och den är så bra - träffsäker, välspelad och rolig. Sällan man ser så bra svenska humorserier.  Har du inte sett den - då har du en rolig serie kvar, och snart kommer en ny säsong. Felix Herngren, en av manusförfattarna och också en av huvudrollsinnehavarna, har lovat att det blir mer fokus på kvinnorna då - Mia Skäringer och Josephin Bornebusch. Det låter ännu bättre!

Sitta på café och skriva, det finns inget bättre

Vi hittade ett nytt skrivcafé idag, Gilda var fullt och de har datorförbud på de bästa borden, String var invaderat av barnfamiljer med bebisar, så vi hittade ett nytt litet hak, trivsamt rörigt, som String förut, men mindre. Ett riktigt härligt söderfik. Här har vi suttit i timmar nu, E och jag, skrivit, fikat. Allt är perfekt utom den höga musiken, nästa gång tar jag med min iPod och har min egen musik i öronen, kanske ska jag undvika då att sitta rakt under högtalarna.
Men skriver gör jag! Åh jag älskar det här, att sitta på café med min Mac och skriva och skriva, hitta på, vara i en annan värld.

Var ska mitt fokus ligga?

Fötterna halkar i våta löv när vi promenerar längs kajen i regnet. Igår var mina tankar fyllda av spretiga praktiska funderingar. Idag vill jag fokusera på viktiga saker jag vill skriva. I mitt huvud finns ett citat Ellen gav mig: "At the end of the day you can either focus on what´s tearing you apart or on what´s holding you together".
Jag tänker på hur lätt negativa tankar, känslor av misslyckande och brister, får fäste och verkligen sliter sönder. Jag vill sträva efter att styra om de tankarna. Det gäller mitt förhållningssätt till mig själv, men det gäller också i relationer, i familjer.
Jag vill somna försonad varje kväll  - tillitsfull och trygg i förvissning om att det är mer som håller mig samman, som håller oss samman - än som sliter oss, mig itu.

Hanoi väntar på mig - och jag längtar dit

Jag har haft möte med min medresenär till Vietnam nu på morgonen och jag inser sakteliga att det är sant, jag åker snart igen. Åh Hanoi, jag ska vandra runt sjön en tidig morgon och göra gymnastik tillsammans med andra morgonpigga, fika på min stökiga lilla gata, bland cyclos och fruktförsäljare och affärsmän som får skorna putsade, äta på Cha Ca, vilken härlig röra. 

Vi planerar nu våra möten med författare, författarförbund och barnboksförlag. Det är så jag älskar att resa, jag ger mig själv uppdrag och resan blir både bildning och avkoppling. Bäst så!

På väg ut i stora världen som blivit så mycket mindre än när jag var ung

Jag har en nattgäst på min soffa, brorsdotter L som drar till Australien idag. Fyra unga tjejer som åker iväg på sitt livs första långa resa på egen hand. På min tid åkte man till Frankrike, nu är världen öppen. L diskuterade med min E som nyss kom hem just från Australien. Världen ligger öppen och väntar på dem. Kanske Japan också, säger L, innan jag åker hem till Östersund. Jag har en kompis i Tokyo, där kan vi bo ett tag.
Små tjejer i en stor värld som ändå är så mycket mindre nu och har så mycket större möjligheter till resor än när jag var ung. Som förälder är man orolig när de packar väskorna och drar. Men i mitt hjärta är jag alltid med dem och vet att jag skulle ha gjort precis likadant om jag var 20 idag.