En röd ros till Olof Palme i mina tankar idag

Det är ofattbart att det är 25 år sedan Olof Palme mördades. Idag tänker jag på honom, denne otroligt engagerade, ja brinnande politiker som slogs för internationell rättvisa, jämlikhet och demokrati. Att intervjua honom var ett äventyr för hans associationer var blixtrande snabba, på bilden nedan hade jag gjort en intervju med honom på tåget mellan Gävle och Stockholm. Som person var han så chosefri. De gånger jag träffade honom var han  vänlig och anspråkslös och alltid uppfylld av tankar kring politik. Han gjorde inte som så många andra politiker, höll tal till den han pratade med, utan ställde också genuint intresserade frågor. Som när han viftade undan den svarta regeringslimousinen i Paris när han var där på besök som utbildningsminister. I stället hoppade han glatt pratande in i framsätet på vår skamfilade lilla bil utan baksäte (jo han fick sitta i framsätet förstås, där det fanns ett säte). Vi var på väg till en lunch hos Roland Dumas som då var en av våra vänner, där skulle Mitterrand och Palme mötas för första gången. Nu är Mitterrand död, Olof Palme likaså och Dumas skandaliserad efter skandalerna kring mutbrott i oljebolaget Elf. Men den här bilden togs före skandalernas tid under ett hoppfullt sextiotal. Bengt af Geijerstam tog bilden och jag är den vildsint långhåriga på bilden.

Jag saknar Olof Palmes röst i den internationella debatten idag. Jag glömmer aldrig hans tal efter USAs bestialiska bombningar av Hanoi. Jag saknar hans entusiasm i politiken och hans förmåga att formulera ideologiska alternativ för ett samhälle som vi drömde skulle se annorlunda ut än det hårda samhälle vi ser idag. Jag har aldrig mött en politiker som kunnat mäta sig med hans förmåga att entusiasmera och engagera.
En röd ros till honom i mina tankar.

Jag och min glugg! tänker jag när jag läser intervjun med Pernilla Andersson

Läste en fin intervju med sångerskan Pernilla Andersson i DN i morse.  Jag kände inte till henne tidigare men får ett sympatiskt intryck. Hon är sångerska och är bland annat med nu i schlagerfestivalen och hon verkar ta sina egna krokiga vägar fram genom livet.
Jag gillar (förstås) det hon säger om gluggen mellan framtänderna:
"Det måste finnas något som skaver lite och det är det som skaver på mig."
Hennes tandläkare ville ta bort gluggen, hennes pappa ville att hon skulle ha den kvar, annars skulle hon se ut precis som alla andra.
"Jag älskar din glugg! hojtar hennes man Dregen", enligt intervjun.
Varför jag skriver om det?
För att jag också har en g l u g g mellan framtänderna så klart och gillar den. Tandläkaren tvingade mig att ha tandställning, men gluggen försvann inte och det är jag glad för.

Jag och min glugg!

Nostalgi med Nationalteatern

Det fanns en skiva som hela familjen älskade och kunde alla texterna till när barnen var små: Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper. Vad vi skrattade och nynnade och älskade den radikala revolutionära galna historien och spelade den om och om igen. Tänk så många gånger jag själv känt mig som Sjörövar-Jenny som tröttnade på att steka kåldolmar och kalsipper och i stället blev havens skräck:
Jenny, havens skräck
Jenny, rysligt rå och fräck
Jag skrämmer alla rika män
som trampar på dom små
Jenny, kan du lita på
Och barnen sjöng Yllesången: Jag är ett litet ylle....
Igår återupplevde jag Nationalteatern som förenats för en show 40 år senare. Vilket jubileum! Ett gäng skådisar och musiker som jag följt så länge fick bli den stora finalen på min firarvecka. En överraskning från Vännen som såg att konserten skulle äga rum och överraskade mig. Alla på scenen var 60+ men röster och energi var precis som förut. Och de sjöng många sånger ur Kåldolmar och andra godingar som jag älskar som Hanna från Arlöv och Speedy Gonzales. Vilken underbar nostalgitripp. De politiska råsoparna har blivit betydligt mindre revolutionära - men det viktiga var inte texterna om idag utan de gamla sångerna från sjuttiotalet som drog med sig hela publiken och gjorde mig riktigt lycklig!

Underbar spännande kärleksfull bok för alla åldrar

Jag har läst en bok som jag är helt kär i.  Den är skriven av Neil Gaiman, en författare som jag ganska nyligen fått veta något om, och heter Kyrkogårdsboken. Jag tvekade först, en roman om ett barn vars föräldrar mördas, som själv som bara ettåring tar sig till en kyrkogård och sedan adopteras av de döda och kallas Ingen ... Det lät för makabert. Det är det inte. Det är roligt, spännande och kärleksfullt att följa hans liv bland de döda som den ende levande invånaren på kyrkogården. Över honom finns ett hot, mannen Jack som dödat hans föräldrar ger inte upp kampen att hitta och döda honom.
Ingen lär så fint känna kyrkogårdens döda som tar hand om honom och undervisar honom om livets värde, språk och nyttigheter som att kunna göra sig osynlig. Till slut kanske han är mogen att gå ut bland de levande och leva sitt liv.
Vilken märklig och fint skriver fantasyroman. Den är utgiven på Bonnier Carlsen och är alltså klassad som ungdomsbok. Tänk inte på det om ni har fördomar mot ungdomsböcker vilket jag ju förstås inte har. Läs den, det går inte att inte tycka det är en härlig bok för alla åldrar från kanske tioårsåldern och uppåt hur långt som helst!.
Jag tycker mycket om den svenska språkdräkten av Kristoffer Leandoer. Det är bland annat så härligt hur de döda presenteras med årtalen på deras gravstenar och de ord som är skrivna på stenen, ålderdomliga citat. "Fröken Letitita Borrows Församlingens Ungmö (hon gjorde ingen harm i all sin lefnads dagar. Vandrare kan det samma sägas om Dig?)"
Gaiman skriver för både barn och vuxna, han älskar att blogga och twittra och svarar glatt på frågor  får jag veta i Svenska dagbladet där Karin Svensson har gjort en mycket intressant intervju med Gaiman! Läs den här

Smitning, en roman med många bottnar

 Fina favoritförlaget Sekwa skickade mig just en bok som jag fascinerad läste i ett svep. Det är Dominique Dyens Smitning, (översättning Cecilia Franklin).
Jag är med i Sekwas  ”klick”? Går du med i  [klik] prenumererar du på förlagets utgivning. Eftersom jag är nyfiken på det mesta Sekwa gör är jag med.
Boken börjar med en skildring av Anne Duval, 36 år, singel, mitt uppe i en lysande karriär men djupt olycklig för att hon inte finner någon kärlek i sitt liv. En dag förlorar Anne fotfästet, bryter ihop och flyr Paris i sin bil.
Det är en klaustrofobisk berättelse som först förbryllar mig. Den här romanen har många skikt. Vem berättar egentligen historien om Anne Duvals lögner och desperata jakt på kärlek, om tomheten i det ytligt sett perfekta livet? Är det hon själv eller är det en psykiater i Clermont-Ferrand. Eller vem är det? Det säger jag ingenting om men boken tar ständigt nya vändningar: En kriminalgåta. En kärleksroman. En psykologisk studie. En förklädd roman?
Just som man tror sig ha förstått så tar boken en ny vändning, det är omöjligt att släppa den.
Läs själva och ge inte upp redan de första sidorna för att ni tycker att den neurotiska Anne Duval är jobbig. Mycket kommer att hända på få sidor.
Det är ett intrikat romanbygge som fascinerar mig och jag vill läsa mer av Dominique Dyens.

Jag älskar att fira min födelsedag och startar alltid dagen med choklad och vispgrädde

Den grundades i barndomen, den tillit och trygghet jag känner. Idag är det min födelsedag, jag är lycklig över det och jag minns en räcka fina födelsedagar, ganska många vid det här laget men jag upphör aldrig att känna mig glad när jag fyller år.
Som barn kände jag mig alltid oändligt älskad och accepterad för den jag var, det skapade en trygghet som finns där, trots andra törnar senare i livet. Men ett barns vetskap om föräldrarnas ovillkorliga kärlek är så viktig, den kände jag fanns hos mina föräldrar och den omfattade mig och mina bröder i lika hög grad.
Födelsedagar var som höjdpunkter, choklad och vispgrädde, vetskapen om att det var min dag, lade grunden till ett okomplicerat och lyckligt förhållningsätt till födelsedagar. De var som en slags bekräftelse på en insikt om kärlek som bara fanns där, födelsedagar var aldrig kompensation eller  villkorad kärlek.

Idag fyller jag år, jag har faktiskt firat ända sedan i lördags då det var fest. Idag är den "riktiga dagen". E och E kom med choklad och vispgrädde på morgonen och lyxiga små paket med svarta sidenband. Ljuvligheter! Vi satt där i sängen och drack choklad och fick gräddmustascher. Ikväll blir det familjemiddag.
Det är härligt att fylla år!
Hoppas ni firar med mig i tankarna och hoppas att ni också minns födelsedagar med en känsla av glädje.

Tack JM för sorgkanterna i mitt kök!

Man är allt en liten människa i relation till stora företag. Min lägenhet byggdes av JM som skryter om att de står för kvalitet. Men de fel de gör tar de inget ansvar för. Min kyl och frys monterades för tätt så att kylen började läcka och vattenskada uppstod. Inte vårt fel säger JM, du får betala själv. Ny kylskåpsdörr, 3000 kronor,.
Jag har undrat i sju år varför spisfläkten fungerar så dåligt, nu tog jag hit en elektriker som konstaterade att de svarta sorgkanter jag ständigt har kring skåp och taklist beror på att JM-montören aldrig monterade ihop utblåsslangen med uttaget. Se bilden, de tu borde vara ett. Så allting har blåst upp i taket i stället. Inte lätt att se eftersom slangen hängde och dinglade omonterad bakom ett iskruvat kryddskåp.
Visst är det trist att företag som JM som tar ut miljonvinster slarvar så med detaljer och sen inte tar något ansvar för det. Och det händer så ofta i vårt samhälle. Man står där hjälplös mot stora slarviga byggföretag. Att badrumfönstret höll på att trilla ut och balkongdörren inte går att stänga... det är inte heller JMs fel, förklarar de för mig. Så vems fel är det?

Fira mera, det är livsbejakande

Födelsedagar var så viktiga och festliga i min familj. Inte främst paketen utan  känslan av att man verkligen var speciell den dagen. Extra omhuldad och firad. Kanske det är därför som jag fortsätter att älska att fira födelsedagar. Jag fyller inte år förrän på tisdag men redan igår startade vi festligheterna med  att fira våren (jag anser att våren kommer när jag fyller den 22 februari, oavsett allting...) vi firade Egypten och upproret mot diktaturerna i de mest oväntade länder och lite firade vi mig också.
Härligt måste jag säga! Vi behöver hitta anledningar att fira i vintermörkret och jag tycker att det är livsbejakande att hitta tillfällen att samla vänner!
Igår var det tema Nordafrika då förstås, med hummus, aubergineröra, marockansk gryta med en massa fikon och frukt och de mest underbara choklad- och pärontårtor.
Är man livsnjutare så är man och blandningen av gäster sträckte sig från de yngsta och uppåt i åldrar i en salig blandning.

Fira mer, säger jag bara. Det höjer livsandarna och motverkar kyla!

Foto: Elin Swedenmark

Bilden av familjen

Milton vill fortsätta festa. Hans föräldrar vill att han ska sova nu, festen är slut. Jag hör de små nattljuden från honom i rummet bredvid, han pratar och jollrar och försöker få liv i sina trötta föräldrar. På väggen i mitt sovrum finns en oljemålning som föreställer Miltons far i samma ålder. Han sitter hopkrupen i vår säng. Och det är som att se Milton, samma lilla bastanta kropp, samma rundning över ryggen. Det var vår vän Bernt Franckie som kom förbi en morgon innan vi stigit upp. Klev in i vårt röriga men mysiga sovrum och såg oss ligga där med Emil emellan oss. Han tittade lite tankspritt på oss, gick sedan hem och målade den tavla som hänger på min vägg.
Då var jag yngre än min son är nu. Så fort livet går.

När Leif Pagrotsky klättrade upp på Miltons mammas axlar på hårdrockskonsert för att se bättre

Paggan, Leif Pagrotsky, för att nu fortsätta tankegångarna från förra inlägget, är en kul politiker som gärna går på olika slags kulturbegivenheter.
En gång var han på en hårdrockskonsert. Det var mycket folk - och ja han är ju mycket kort. Marie-Louise kände att det var taskigt att han inte skulle se så hon erbjöd honom glatt att klättra upp och sitta på hennes axlar. Paggan log bara, tog inte illa upp, accepterade och hoppade upp på Marie-Louises axlar och var med. Såg bra från sin nu mera upphöjda position! Ingen falsk prestige och glimt i ögat tycker jag denna historia tyder på. Han ville sedan sitta kvar  en låt till.

Tror ni jag hittar på? Nej minsann för Marie-Louise, det är min älskade Miltons fina mamma. En stark kvinna!

En märklig knippe män är vad Aftonbladet bjuder på

Det var länge sedan jag var medlem i ett politiskt parti, men jag kan  ändå ha åsikter om nya sosseledare, det var en gång min partihemvist. Idag kom Aftonbladet med ett helt galet förslag. En trio MÄN presenterades som möjliga ledare, men herre gud så omöjliga de är.
Mikael Damberg förknippar jag med interna strider i SSU. Jag har förstått att en del gillar honom men han har aldrig gjort något intryck på mig, tämligen okarismatisk.  
Anders Sundström, en misslyckad f d minister numera Folksamchef... det var det galnaste förslaget. Kan någon minnas en enda sak han sagt av intressse? Ingen? Inte jag heller.
Så Paggan då. Honom gillar jag som politiker. Han vore en kul medkandidat til Lena Sommestad som är den enda ledarkandidaten med lyskraft.
Men Aftonbladets förslag... Vad tänker de på? Inte en enda kvinna och en kandidat som Sundström...
Jag förstår inte. Kom igen Karin Pettersson, bättre kan du!

En bra BOKhandelsnyhet!

Vilken bra nyhet idag att Akademibokhandeln tänker vända sin sorgliga utveckling och bli en BOKhandel igen. Läs här Med sorg i hjärtat har man de senaste åren snubblat omkring bland bestellers och suddgummin och glittriga anteckningsböcker på Akademibokhandeln. Massor av bra böcker var för smala och reades ut till förmån för högar av de böcker som finns överallt, bestsellers. Det måste ha varit jättejobbigt för kunnig personal att se sig omkring i sin bokhandel med ett fåtal böcker. Ta bokhandeln i Skrapan till exempel. Den var så fin i början med massor av bra böcker, ett stort sortiment av bra barn- och ungdomsböcker trängdes i hyllorna. De senaste åren har nästan allt plockats bort, Böckerna skulle stå med hela omslaget ut och därför rymdes i hyllorna bara de böcker som alla redan kände till. Så sorgligt, jag slutade gå dit. Dessutom har det rått centralinköpsregler, de enskilda bokhandlarna har fått friheten kringskuren. Så går det när man tillsätter en chef utan kunskap om böcker och bokläsare. Han verkade tro att det var smågodis han skulle sälja.
Men nu lovar man att Akademibokhandeln ska bli en bokhandel igen, en bra nyhet!

Ett val vi aldrig ångrar

Man får ju syn på sig själv också, när det kommer en massa frågor om författaryrket. Vi fick så många bra frågor från de otroligt alerta, fundersamma, kloka och vetgiriga åttorna på Johan Skytte-skolan i Älvsjö. Det var många som undrade om vi ångrade vårt yrkesval. Det var många frågor om vi inte blev trötta på att skriva och skriva. Om vi inte kände att det var tungt att avsluta en bok och börja på nästa igen och igen. Om vi var säkra på det val vi gjort att vara författare?
Då hade vi berättat mycket för dem om det tålamod man måste ha, om hur vi skriver om och om igen, hur  lång tid det tar ibland och att det minsann inte leder någon vart om man bara väntar på inspirationen.
Så tycker ni att ni valt det ni vill? insisterar de.
Och då, det går inte att hålla emot. Jag tror att både Annica och jag strålar mot dem och ärligt säger att det valet är något vi aldrig ångrar. De må vara mödosamt ibland och segt och dåligt betalt. Men vi vill inte vara någonting annat än precis just författare.
Jag tror att de känner att vi är fullständigt ärliga!

Intelligenta frågvisa åttor piggar upp mig

Ganska tufft arbetspass idag för författare som vanligtvis häckar i ensamheten vid skrivbordet. Annica och jag hade deckarskola i en förort till Stockholm, tre entimmespass på raken med massor av nyfikna vetgiriga åttor. Man är mör efteråt. Men glad.
Ibland i åttan är det svårt. Man känner att någon grupp styr, att de andra inte vågar ställa de frågor de vill. I de tre klasserna idag var det en vänlig stämning. Massor med kreativa frågor kring skrivande, hur man bygger upp sin historia, hur man väljer personer och miljöer. Hur lägger man ut ledtrådar så att de inte syns för tydligt och hur viktigt är det med villospår? Massor med intelligenta frågor kring vårt och deras skrivande. Snart ska de skriva egna deckarnoveller i skolan
När det är såna här skolbesök blir jag inte trött utan i stället glad och full av energi.

Nä, Peter Forsberg och Zlatan, ni är inte välkomna hem till mig!

Jag undrar så i detta teknikens tidevarv varför man inte kan få välja sina teveprogram ännu mer selektivt? Jag har till exempel valt bort alla sportkanaler eftersom jag är totalt komplett ointresserad av varje sådan tävling på teve.
Men slipper jag? Kanalerna jo, men jag kan knappt sätta på teven utan att det är sport sport sport  i ettan, tvåan och fyran. Matcher, tävlingar av olika slag som alltid verkar ha rätt att putta undan ordinarie program. Nyhetsinslag med evighetslånga sportrapporter i alla nyhetsprogram, det är lika tråkigt som reklam. Men visa allt sådant i en sportkanal i stället!
Kulturen får i jämförelse så otroligt lite tid, ändå är det något som människor intensivt ägnar sig åt, med lika stor passion. Tänk antalet bokläsare, bokcirklar, teaterbesökare, amatörskådisar - och allt annat. Det ges inte alls samma dignitet i teve som denna sport, detta urtråkiga betraktande av andra människor (mest män för övrigt) som jagar runt efter en boll eller åker skidor. Peter Forsberg och alla hans skador tvingar sig in i mitt hem, Zlatan-miljon-turbulensen likaså. Jag missunnar ingen att se detta, självklart, all respekt. Men varför måste alla tittare översköljas av detta enorma urtråkiga sportutbud i ettan, tvåan och fyran, det finns ju sportkanaler som de som är intresserade kan titta på där det ständigt visas sport.
Samma med morgontidningarna som dunsar ner med tjocka sportbilagor. Kan man inte i detta teknikens tidevarv få välja bort t ex DNs tjocka sportbilaga, samma med Svenskan men den är inte lika överdrivet tjock.
Hur svårt kan det vara att få välja bilagor? Ingen sportbilaga, tack! vill jag kryssa i.
Låt mig slippa all denna sport!

Tur att jag har en sol i mitt liv

Jag är  inne och läser och skriver. Det jag mest läser just nu är resebroschyrer. Jag drömmer mig bort till allt med sol och värme. Har till och med gluttat på Kanarieöarna fast jag lovat mig själv att aldrig åka dit efter en fasansfull vecka jag tillbringade där. Mest tittar jag på Korsika. Det är fint där. Hotel Napoleon Bonaparte i Ile Rousse - det kan jag drömma om kalla dagar när det är så halt på gatorna vid Slussen att man bara glider nerför de osandade backarna. Jag hade druttat omkull om jag inte klamrat mig fast vid Miltons far och vagn.
Tur att jag har en liten sol i livet som förgyller de kallaste dagar. Måndag idag. Miltondag. Vi leker kurragömma och tittut och läser Stina Wirséns bok Hej, ska vi leka kurragömma. Den är underbar, tycker både Milton och jag. Sedan gömmer vi oss för varandra, bakom ett hörn, under en handduk eller vad som helst. Och blir jätteglada när vi tittar fram och hittar varandra.

Hur väljer man rätt titel på sin bok?

Tea&Tonio är arbetsnamnet på den nya bok som Maria Herngren och jag skrivit, den barn/ungdomsbok som kommer till hösten. Nu har vi lämnat vårt manus, skrivit kontrakt, en illustratör  ska ta hand om "våra barn" och ge sin bild av dem. Det är pirrigt. Man har en inre bild och vill att den ska stämma. Det behöver inte så mycket vara detaljerna som energin i bilderna, känslan bilderna ger. En spännande tid!
Bloggvännen Kim Kimselius skriver intressant på sin blogg om hur hon tänker kring titlarna på böckerna hon skrivit (många böcker!). Ibland är det så självklart vad en bok ska heta, andra gånger känns det väldigt svårt att hitta den rätta titeln.
Jag gillar titlarna på våra bärböcker, det är som en lek att hitta på dem med namn som Smultron och svek och Lingon och Lust
Svalaböckerna var svårare. Trots att det är så enkla titlar: Egna spår, Sabotage, Bränd bild, tog det tid innan bokens namn satt där!

Tävling: Vinnare i "Egg Coddler"-tävlingen blir.......

Jag har ju haft en liten folkbildande lingvistisk tävling i min blogg. Visat min "egg coddler" och frågat vad det är och om det finns något namn för den på svenska. Okunskapen var  stor, jag var ju ganska säker på att t ex Sofie i England åt coddlade ägg ibland till frukost, men nej det gjorde hon inte. Lena J har en gång ägt en men skänkt bort den. Undrar vad köparen trodde att hon köpte? Lillemor berättar för mig på facebook att hon brukade köpa egg coddler som present och att det´var "dyra som f-n". Jag minns inte alls priset men de har varit slitstarka i alla fall så de var nog värda vad jag nu kan ha betalat fordom på åttiotalet.
Det var svårt att utse pristagare men den enväldiga juryn, bestående av mig och döttrarna som älskar att äta ägg som "coddlats", utser Eva, Granne med potatisodlaren till vår pristagare. Eva visste det franska namnet, cocotte. Hon använder sin cocotte. Hon föreslog dessutom det poetiska namnet "Äggömma" på svenska.
Grattis Eva! Boken kommer med posten till älvens strand..

Detta läsande som ger mig så många världar

Så många världar, så skiftande. Igår läste jag klart den sista briljanta novellen i  Chimamanda Ngozi Adichies nya bok som jag även tidigare rekommenderat så varmt, Det där som nästan kväver dig. Hon har en makalös förmåga att skildra en situation så att du känner att du är där. Du dras in i miljöer i Nigeria och bland kvinnor som flyttat från Nigeria till USA. Tvångsmässiga outhärdliga situationer men samtidigt så fängslande och gripande att du läser utan att nästan andas, bländad av språket också. Hennes språk, så distinkt, samtidigt så färgrikt och levande, är fint översatt av Ragnar Strömberg

Som avkoppling, sent inatt när jag inte kunde sova, läste jag något helt annat. En bortskämd ynglings väg från Stureplan och elakhet till kärleken och ett annat liv. Den är söt Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Det är en liten bok, lättläst och föga märkvärdig men samtidigt en välskriven och  lustfylld skildring av hur han blir förälskad i sin Amanda och på ett för honom själv outgrundligt sätt får denna kvinna,  onyanserat skildrad genom förälskade ögon,  att älska honom tillbaka.
Visst var det Alex av bröderna Schulman som skrev den fruktansvärda kolumnen om hur äckligt det är med ammande kvinnor på krogen? Eller minns jag fel? Jag avskydde honom länge. En poserande elaking, tom på innehåll, en Stureplansprodukt, tänkte jag.
Nu läser jag hans bok och också hans blogg och finner en sökande yngling med många roliga funderingar kring livet. Absolut läsvärd bok. En rolig blogg också.
Men ska han göra så här nu, beskriva sitt liv med skilsmässa, ny kärlek, barnafödande, sin pappa? Eller tänker han gå vidare och skriva något annat? Världen kanske ändå väntar sig mer än egoskildringar av Alex Schulman, han har kapacitet för det,  tror jag.
Sedan kan jag ju också fundera länge på hur det kommer sig att vissa personer tränger igenom i media och får ta sådan oproportionerligt stor plats?

När jag tappade balansen

När jag kom upp från tvättstugan och skulle ta ett elegant kliv med alla fint hoprullade lakan i famnen över 15 par stövlar, tre soppåsar, två tidningskassar, en påse jord och lite annat smått och gott som spärrade vägen, fann fot nummer ett ingen plats att ställa ner sig på, medan fot två halkade på en plastpåse, så i ultrarapid gled jag omkull, lakanen spreds och jag hamnade på rygg i hallen med huvudet lugnt vilande på en av soppåsarna, omgiven av lakan och örngott.  Jag föll nästan behagfullt långsamt, men kände mig dum som alltid när jag tappar balansen.  Gillar att ha balans, på alla sätt.

Nog vore jag värd en iPad?

När jag flög till Vietnam i höstas, många timmar, sneglade jag avundsjukt på medpassagerare som hade läsplattor. Jag hade förstås ryggsäcken full med böcker, ganska tungt! Jag läste och lämnade böckerna efter mig som ett spår på hotellen i Hanoi och Hoi An. Ska jag vara ärlig ersatte jag på hemvägen böckerna med kläder jag sytt. Att siden kan väga så!
Min ryggsäck på hemresan gjorde mig så baktung att jag knappt kom upp på flygbussarna med den, pinsam erfarenhet som gör att jag inser att gymmet och en läsplatta är min räddning i framtiden!

Men jag såg i alla fall hur enkelt och fiffigt de med läsplattor bläddrade på sin lilla tunna lätta platta.
Nu kom dottern hem med en ny sådan. Och den är laddad med världslitteratur, 250 böcker, en massa klassiker, böcker på engelska och franska. Vad avundsjuk jag blir. Jag tänker att nog är jag värd en iPad? Men tittar dystert i min plånbok och tänker att värd, visst, men du är för pank!
I alla fall, vilken uppfinning för mig som inte är världens starkaste men älskar att kånka omkring på böcker.

Tävling! Vet ni vad det är på bilden?

"Vad tycker du vi ska köpa hem, något typiskt?" frågade vi engelskaläraren på språkkuren i London för länge sen. "An egg coddler, love!" svarade hon som en självklarhet.
Vet ni vad en egg coddler är? Jag hade ingen aning men köpte två. En av dem ser ni på bilden. Visste ni vad det var?
Dagens tröst var att coddla två ägg. Man fyller den lilla formen med ägginnehållet och till exempel parmesanost och skruvar till locket. Coddlaren får koka i sådär fem minuter, sedan skruvar man av locket och NJUTER!!!
Nu vill jag veta hur många som visste vad bilden föreställde, hur många som brukar använda en dylik och hur? Och vad heter coddlaren på svenska?
Bland alla de kloka svar jag nu förväntar mig drar jag ett som vinner Annicas och min kokbok Kärlek och käk, så lämplig att få omkring Alla hjärtans dag! Tävlingen pågår bara till söndag morgon!
Det går också att maila svar till: evapavift@hotmail.com

Bekännelser av en snöallergiker

För två dgar sedan var jag så pigg. Tog itu med saker på dåligt-samvetelistan, skrev, promenerade på de nästan snöfria gatorna och funderade så smått på att skippa broddkängorna till förmån för de jättesnygga kängor jag köpte i Vietnam men inte hann använda innan snön kom. (Köpte betyder i detta fall lät sy upp efter mina egna fötters storlek.) Jag mådde bra, kort sagt.
Igår: Då var jag däckad, kokt spagetti, låg som en slips, som Kaos-Jenny så fint utrycker det.

Och vad hände igår?

Jo just det, den vedervärdiga oönskade snön vräkte ner över de snöfria gatorna och täckte dem. Elin fick stiga av bussen vid Erstagatan och gå hem, bussen klarade inte backen. Ellen fick stiga av ännu tidigare, vid Tjärhovsplan, för det var för halt för bussen och för mycket snö. Jag fattar inte det? Aldrig att en enda buss var inställd på vintern i min förvisso snöiga hemstad Sundsvall. Kanske beroende på att man då plogade gatorna och sandade och hade bussar för svenskt klimat, inte sydeuropeiskt?
Min slutsats: Jag är snöallergiker. När snön kommer säger min kropp: "Stanna inne, lägg dig under ett täcke. Dra ner persiennerna."

Och alla krafter försvann

Konstig dag. Jag vaknade i morse och var så svag, bara matt och svag. Sedan har jag inte orkat någonting. Jag har bara legat i min säng, sovit eller stirrat i taket och inte ens kunnat läsa. Inte äta. Bara vatten och äpple. "Jag känner mig som en kokt spagetti", sa Ellen när hon var liten och sjuk. Så känner jag mig idag, en blek överkokt spagetti utan kraft. Nu har jag mobiliserat en gnutta energi för att flytta över till soffan

Idag ville jag skriva trots röran omkring mig, det en en sådan dag

Man vaknar en morgon och känner sådan lust att skriva. Ändå är det inte enkelt. Men lättare än de dagar då jag måste förbereda mig genom att städa, plocka, putsa, vattna blommor. Skjuta på beslutet att sätta mig ner. Och sedan, börja skriva, inte bara fastna i facebook och bloggen.
Inte rymma nu, Eva, säger jag strängt till mig själv. Du vet att idag ska du vara någon helt annanstans i dina tankar. Och det fungerade idag trots röran omkring mig, idag gjorde det inget att en hög räkningar låg på skrivbordet, att jag inte bäddat sängen och fortfarande sitter i nattlinnet och skriver. Det är en sådan dag. En dag med lust.

Det var en gång...

Jag gräver i min väska efter nycklarna - jag börjar alltid göra det redan på bussen av någon neurotisk anledning. I stället för nycklar får jag upp en napp och drabbas av en stark känsla av déja vu.

Morgon med Milton - gudomligt gosig

Jag vaknade av små ljud från Milton och klappar från hans små händer på mina kinder. Jag slog upp ögonen och han låg bredvid mig och skrattade. Det är första gången han sover över och vi var lite pirriga, hans föräldrar och jag, hur skulle det gå?. Men han sov som en liten ros hela natten. Gnydde till någon gång och sträckte ut en hand eller en fot för att kolla att jag var där. Halv sju steg vi upp och då var han så glad. Musik är det första han vill höra på morgonen. Just nu varvar vi skivan med olika franska sångares favoritlåtar som barn med en som vännen spelat in åt mig, Evas Femton Röda, med proggvisor från 70-talet, dem gillar han.

Jag blir så arg

Kön till minitvåan gick ner i trappan. Ett hav av skor och en uppsjö av människor trängdes i det lilla rummet, köket, på balkongen och i den minimala sovhytten som föreställde ett andra rum. Den går nog upp till 2.8-3 miljoner viskades det. Det är inte klokt. Jag blir rasande över denna vansinniga, orättvisa bostadspolitik. Varför byggs det inte lägenheter! Varför säljs hyresrätterna ut? Var i hela friden ska unga människor hitta bostäder idag? Alla kan/vill ju inte bo hos mamma.
Dagens bostadsdröm skrotades. Bättre lycka nästa vecka? Tro det den som vill.

Bostadspromenader

Våra söndagspromenader går sedan någon tid tillbaka till lägenheter. Dotter E bor tillfälligt hos mig i väntan på an det ska dyka upp en lämplig bostad på den vansinniga överhettade marknaden i Stockholm. Det har varit nästan stiltje ett tag, få objekt som passar i storlek (=ganska liten) och pris (=inte för högt).
Man ser tecknen på hur det ska gå redan på den enorma skohögen utanför. Antingen tar man av sig skorna och tassar omkring eller så finns det blå plastöverdrag. Det är alltid fullt i ettorna. Fullt av förhoppningsfulla med föräldrar, fullt av förhoppningsfulla par. Och alla vet att det där priset, det som stod i tidningen och som lockade hit oss, det är just bara ett lockpris. Men vad ska man göra?
Dotter E bor också hos mig, hennes tio år i en bostadskö och åtta i en annan ger ingenting.
Hela bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk och havererad. Men bo måste man. Så vi vandrar omkring!

Melodifestival, vilken pseudohändelse, och ändå ser jag. Varför?

Man får väl skylla sig själv om man utsätter sig för att se Melodifestivalen. Varför såg jag den i stället för att göra något annat, vad som helst annat? Skyller på trötthet och en viss släng av leda som dock bara förstärkts av detta trams. Värst - alla kategorier - var de två personer som skulle förhöra varje artist innan de framträdde. Skulle det vara roligt? Ingen kan väl tycka att detta totalt ohumoristiska par var roliga? Deras repliker saknade all udd och de framfördes så teatralt överdrivet och så totalt utan tajming att jag skämdes.
Jag avskyr också att låtarna framförs på engelska. Därför gillade jag den söta tjejen som så rart sjöng på svenska.
Var något bra? Ja, jag tycker ju att Danny är charmig och att hans nummer var det mest proffsiga.
Och jag gillar verkligen Rickard Olsson, tycker han är en en chosefri och bra programledare.
Men vilken pseudohändelse.
Och ändå ser jag. Varför varför? Så tråkigt har jag det väl ändå inte att jag ska utsätta mig för detta?

Läslista för boknördar en sömnig lördag

Från vännen Eva lånar jag en lista hon lånat från sin vän Elsa som man kan roa sig med. En riktig litteraturnördlista över de 100 böcker som de flesta britter borde ha läst.
Har du läst dem?
De böcker som är  i fet kursiv stil har jag läst. De som är i bara kursiv har jag öppnat och tröttnat på. En del böcker känner jag inte alls till, andra är klassiker. Undrar hur en fransk lista skulle se ut?
Jag citerar från Eva/Elsa: "Have you read more than 6 of these books? The BBC believes most people will have read only 6 of the 100 books listed here. "
  
1 Pride and Prejudice - Jane Austen  
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling 
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible 
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen eighty four- George Orwell 
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller 
14 Complete Works of Shakespeare 
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien 
17 Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell 
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck 
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll     
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis 
34 Emma -Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen  
36 The Lion, The Witch and the Wardrobe - CS Lewis 
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - A.A. Milne 
41 Animal Farm - George Orwell 
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery 
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding 
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen 
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley 
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck 
62 Lolita - Vladimir Nabokov 
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas 
66 On the Road  – Jack Kerouak 
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding 
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie 
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens 
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett 
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Inferno - Dante
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens 
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker 
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert 
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry      
87 Charlotte’s Web - E.B. White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle       
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad 
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute 
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas 
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl 
100 Les Miserables - Victor Hugo

Tävling: Vill du vinna Kärlek och käk inför Alla hjärtans dag?

Vill du vinna Kärlek och käk?
Gå då in på Bärbloggen. Där kan du enkelt tävla om att vinna ett signerat ex av vår kokbok.

En text om frid och fred som gör mig fridfull och fredlig

Jag blev ledsen och irriterad över slarvet i den bok av och om Thich Nhat Hanh som Linds förlag ger ut. Ni kan läsa mer om den och om mina synpunkter i ett tidigare inlägg. I stället för att läsa den boken letade jag i min hylla och fann en tunn genomarbetad volym: Vi är redan framme, en zenbuddistisk text om frid och fred av Thich Nhat Hanh. Jag beställde den för några år sedan från översättaren Eva Bellander och har haft mycket glädje av boken, ett litet tips för er som vill läsa några av hans texter om meditation och om medveten närvaro.

Från zonterapi till vem jag vill se som ny s-ledare

Jag började dagen med zonterapi och det var fantastiskt. Har ni testat? Genom att klämma och trycka på fötterna upptäcker terapeuten hur kroppen mår, och oj vad hon prickade in även saker jag inte sagt. Det var en nyttig timme som gav mig nya insikter. Men vi enades, hon och jag, om att det är lättare att vara vis i teorin än i praktiken, så trots att jag bestämt att inget vetemjöl ska slinka in mellan mina läppar gick jag iväg till ett härligt fredagsfika med vännen och njöt av en semla.

Fika nummer ett följdes av ett släktfika med brorsdotter Linnea som för närvarande är vår kloka familjepolitiker, aktiv i SSU Jämtland och i Stockholm för redaktionsmöte med Tvärdrag. Jag hoppas att s-partikongressen fylls av sådana entusiaster som hon. Igår läste jag listan på vilka det var möjligt att rösta på från Stockholm til s-kongressen - och blev inte glad. Så många som suttit för länge utan att tillföra något.
Jag är alltmer övertygad om att Lena Sommestad är den jag vill se som partiledare i Socialdemokratiska partiet som jag en gång tillhörde men sedan lämnade rätt desillusionerad. En kunnig erfaren och klok politiker som jag bara hör gott om från alla håll.

Aftonbladet brölar: "Folket vill ha Persson". Jag måste bara säga att det inte finns någon av de föreslagna kandidaterna jag vill ha. Bara Lena Sommestad.

Börja om med böcker med ett älskat barn

Böcker fanns alltid i min värld när jag var liten. Mamma och pappa läste och jag tror jag upplevde att de njöt. Jag fick alltid böcker i present och älskade mina hårda klappar.
Så det är klart att Milton nu också får böcker. Han har en egen hylla långt ner hemma hos mig där hans böcker ligger. Han gillar Mumin väldigt mycket men favoriten just nu är de färgrika bilderna i Farbror Dag Drömlund Dagdrömmare av Joanna Rubin Dranger. Ingen bok jag kanske skulle ha valt till en ettåring men han är fascinerad av bilderna.
Vi har förresten just blivit medlemmar i Barnens Bokkkubb, det var ett tag sedan sista.
Flera fina böcker kom som medlemsförmån, bland annat en bok om Laban, det välbekanta spöket och en bok med bondgårdens djur. Man trycker på knappar och djuren låter men Miltons lilla tumme är än så länge för svag så jag får hjälpa till.

Åh vad jag älskar att få börja om med barnböcker med ett älskat barn!

Täta, oerhört laddade noveller

Chimamanda Ngozi Adichie skrev den fantastiska En halv gul sol - en roman om människornas liv under Biafrakriget, en storslagen häpnadsväckande roman som jag rekommenderar alla att läsa. Nu kommer en novellsamling. Jag är ibland skeptisk till noveller, ofta tänker jag om detta ändå vore en roman, jag tycker novellerna tar slut för fort.
Men denna novellsamling, Det där som nästan kväver dig, är otroligt fängslande och så bra! Hon komprimerar skeeenden i glasklara bilder och det känns som om jag läst en hel bok eftersom de är så täta, vackert skrivna och oerhört laddade.
En bok jag rekommenderar av hela mitt hjärta.

I höst utkommer vår nya barnbok

Det är alltid lika roligt när en ny bok man skrivit är på väg att bli färdig. Maria H och jag har arbetat länge på en barnbok. Alltför länge, tyckte vi i höstas, vi hade liksom aldrig tid att skriva klart. Men vi fick chansen att åka till Island en tid i september och där brakade skaparlusten loss. Vi skrev så Macarna gick varma och till hösten utkommer boken som jag inte kan berätta någonting om än. Bara att den utkommer, att vi är glada, att vi älskar bokens huvudpersoner och att vi just fått ett fint förslag på illustratör från förlaget.