Ett ungt sinne med ett helt livs erfarenheter - sluta tjafsa om ålder

Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen, det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.

Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev bara en träff.

Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.

Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.

Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.

Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.

Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.

Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.

Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.

Solen sken, vi åt sill och färskpotatis, det enkla sköna livet

Sommar är verkligen att ha tid. Med sig själv. Med varandra. 

Så ofta jag och andra slänger ur oss ett: Vi måste ses!
Eller: Kom och hälsa på!
Sedan försvinner det i vardagsstressen.
Nu är det sommar och tid att träffas.
Kanske gör solen och utelivet allt så mycket mer okomplicerat? Det behövs inga krångliga trerätters, sill och färskpotatis är det bästa.
Igår fick jag så trevligt besök på sommarön av vännerna Gunnar och Agneta. Vi åt sill, solen sken, de badade modigt i det ännu ganska kalla vattnet.
Jag gillar det här enkla livet.

Sommaren infaller nu, så här har jag det

 Jag betraktar världen under skyddet av min franska solhatt, inköpt i Sauve. Jag gillar att köpa solhattar. Har tre olika från Korsika, men det här är min favorit.

Denna dag startade med kaffe i vilstolen till vänster, min skuggstol på em, solstol på morgonen.

Igår kunde jag sitta till efter åtta på min veranda, se min skrivplats nedan, och bara skriva på en ny idé, det var milt och underbart och ingen enda mygga.

Mina fingrar var blåa av nyplockade bär.
I frysen ligger en rulltårta jag bakade i värmen, till vänner som kommer på sillunch idag med båten från stan.
Lätt som en plätt att ta båten hela vägen ut.

Jag älskar friden och skrivron men jag älskar också att vänner kommer på besök till min ö.
Nu börjar semester på riktigt, båda döttrarna kommer och det finns planer!!

Jag minns min idylliska barndom med soliga dagar på Fläsian

Den här Fläsianbilden har jag lånat från Sundsvalls Museums Digitala museum

Inte förrän igår var det dags för första doppet. Ja, jag har inget att bevisa - badar först när jag känner lust till det. Och vem har lust när himlen är grå och vädret iskallt?
Men igår flödade solen över ön och till och med jag sänkte ner mig i det svala vattnet. 18 grader kanske? Snabbt men skönt första bad.

Jag tänker ibland på min idylliska barndom. Säkerhetstanken var inte lika utvecklad då. Vid tiotiden på morgonen bredde mamma mackor, vi cyklade från Sallyhill till Fläsian, ganska många kilometer. Vi byggde kojor på stranden av solskydden, åt sandiga ostmackor, drack medhavd saft. Hur gamla var vi? Ja från åtta-nio kanske och några år framåt till vi skaffade sommarstuga på Alnö. Ingen människa jag kände hade rest utomlands på solsemester.

Där var vi hela dagen på en strand och vad jag förstår var våra föräldrar helt trygga. Vi hade mycket sällan pengar till glass. Vattnet var iskallt. Vad vi hade kul. Jag minns känslan av att byta baddräkt i det kallfuktigaa omklädesrummet. Känslan av att bada i det kalla vattnet. Av att försvara sitt revir av solskydd mot vuxna.

Jag minns aldrig att jag var rädd eller orolig. När det blev eftermiddag cyklade vi hem.
Hjälm, solskydd, mobil?
Nä. Det var en lugnare tid.

Att minnas den unga kvinna som finns kvar under luggen - fin självbiografi av Karin Thunberg

Jag tycker mycket om Karin Thunbergs intervjuer i Svenska dagbladet. Nu har jag precis läst en bok av henne, En dag ska jag ta mig någon annanstans. En självbiografi om framför allt hennes liv på sextio-sjuttiotalet.
Det är så klart en bok som ger mig själv många minnen även om Karins val i livet var annorlunda än mina. Hon ville också ut, bort, men valde först äktenskapet, ett traditionellt liv, innan hon hittade andra sätt att leva.
Hon skriver om Hylands hörna, bruna manchestersoffor, om sjuttiotalsmat som kassler, om äktenskapet som inte lyckades och barnet som inte kom. Det är långt från barrikader och demonstrationer.
Mest skriver hon ändå om längtan.
Karin åker till Malmö för att hitta sitt sjuttiotalsjag.  Det är en poetiskt skriven, eftertänksam bok. Jag tycker så mycket om att följa med i hennes minnen och funderingar. Jag tycker om tempot i boken som ger mig också tid att se tillbaka och minnas.
"Långsamt klarnar bilden av den unga kvinna som en gång var jag. Hon som finns kvar under luggen som börjar gråna" - det är fint uttryckt och jag känner så väl igen behovet av att vandra tillbaka i livet, betrakta mina val, kanske också försonas med dem.
En bok jag rekommenderar varmt.

Jag färdas fram och njuter av en stund kravlös egentid

Jag älskar de stillsamma pauserna i tillvaron, ögonblicken då man förflyttar sig från en punkt till en annan och bara låter sig föras fram. Som idag, jag har en del att uträtta i stan i morgon och tog båten in.

Två timmar av lugn, jag kan ingenting påverka. Jag kan bestämma om jag vill ha en kopp kaffe, bara sitta och drömma eller läsa. Ibland sliter jag upp datorn eller mobilen men jag försöker låta bli för att i stället försjunka i funderingar, i bara-vara-stämning.

Jag pratade ändå lite med dottern i mobilen på båten:  Medan jag färdades på vatten färdades hon på räls.  Hon hade samma känsla av tid till eftertanke och begrundan.

En bra känsla, en stund egentid som som jag försöker göra kravlös.

Men nu blir det i alla fall semester och sommar

Min semester startar i morgon klockan åtta har jag nu bestämt. Det har varit regn och möss och elände (utom under de ljuvliga dagarna när Milton var på ön). Sen saktade sommaren och nu är jag i stan och ser ut som en knockad boxare (vagel plus ögoninflammation igen). Så är det inte på semester.
Men nu skiner solen, jag har fått penicillin (igen) och det är dags för sommar. Det ljuvligaste är om jag lyckas inrätta en skrivhörna och hitta mina rutiner. jag behöver det alltmer. Annars flyter dagarna iväg på något märkunderligt sätt ... så sa hon min mamma och hon har rätt.
Jag har en bunt böcker. att sommarläsa. Jag längtar till ön. Jag har en historia i mitt huvud och 144 sidor färdigskrivna i en mapp. Nu gäller det att skriva resten i min alldeles nya Mac Book Air.

Evabritts passionerade Sommar

Jag har inte lyssnat så flitigt på Sommar i sommar. Jag märker det på min ö också, det var bryggsamtalet tidigare, dagens sommarpratare. Som skulle utvärderas. Nu lyssnar alla lite närsomhelst, för övrigt blir det inte så många bryggsamtal när det bara regnar och är grått.

Men i kväll i alla fall, jag är i stan, i värmen.
Lyssnar på Evabritt Strandbergs passionerade underbara positiva Sommar..Hon bjuder på sig själv på ett så generöst sätt sätt. Inget gnäll utan stora passioner. Glimtar ur hennes spännande yrkesliv och så bra musik!

Passa på att lyssna innan musiken försvinner, om du inte redan lyssnat.

Evabritt Strandberg. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

If you don´t think I rock we ain´t gonna roll - lyssna på den sången!

http://www.metaspoon.com/older-ladies-donnalou/?sw=ym

If  you dont think I rock we aint gonna roll.... så sant så sant ...

Min vän Sandhya i Chennai  - som verkligen är divine - har skickat mig en underbar sång. Sjung med! Skratta med. Ta den och budskapet till ert hjärta!

Older ladies are divine, det visar denna video!

Donnalou Stevens  sång om Older ladies  får mig att skratta och vilja sjunga med. Hoppas länken fungerar? Jag tycker den är så fylld av humor och insikt.

Skäms Expressen som sprider fördomar - kärleken har ingen ålder

Hade han varit tolv år äldre hade åldern inte nämnts.

Min vän Jenny, som tyvärr inte bloggar nuförtiden, la upp den här så otroligt fåniga löpsedeln på sin Facebooksida.
En löpsedel idag, 2014. Som toppar med att Camilla Läckbergs senaste kärlek är tolv år yngre. Hur fånigt kan det bli? Så många män finner en kärlek som är yngre, men det skriver man inte om. Hade hennes kärlek för övrigt varit tolv år äldre hade siffran inte nämnts.

Vad jag avskyr denna fördummande åldersfixering. Och jag menar verkligen att det mest drabbar kvinnor. Det är hur vanligt som helst att män har yngre, betydligt yngre kärlekar. Men om en kvinna har det ... så hamnar hon på löpet.
Tolv år. Det är så pinsamt - för Expressen - att detta blir en löpsedel.

Min senaste kärlek var tjugo år yngre än jag.  Det var aldrig något problem för oss. Men för en del andra. Det var liksom underförstått att det var/skulle bli ett PROBLEM. När vi gick skilda vägar, helt överens för övrigt, var det inte åldern det berodde på.

Ålder är inte viktigt. Människor som möts, blir förälskade, älskar varandra, tänker inte så fyrkantigt, hoppas jag.
Kärleken har ingen ålder.
Vill jag tro.
Men ett löp som Expressens ... det kastar oss decennier tillbaka i tiden. Det bygger fördomar.
Skäms Expressen!

Gråväder är skrivväder

Hoppas Frankrike vinner, då blir farmor glad! Det sa min lille Milton, nu på resa till Österlen. Det kallar jag framgångsrik indoktrinering. Han var hos mig när den förra matchen med Frankrike spelades och jag försökte sjunga franska nationalsången för honom. Men insåg att han redan somnat.
Jag få väl gå och nynna Allez les bleus för mig själv i kväll.

Jag är kvar i stan, i väntan på det fantastiska solskenet och värmen. Det kommer. Men just nu är allting grått grått utanför mitt fönster.
Inte så grått längre i mitt sinne dock - känner att en sommarglädje börjar spira i mig. Och som skrivarvännen Annika Estassy säger: Gråväder är skrivväder.

Smultrondagar och kvällsskräck

Bara glädje när Milton och jag plockar årets första smultronstrå

Det är väl vädret som gör mig lite dyster. Att man alltid ska vänta sig strålande sol bara för att almanackan säger sommar. Jag hade också så magiska dagar ensam med Milton på ön att när han åkte på semester med föräldrarna blev det tomt.

Jag är inte van vid att det är tomt i det lilla röda huset. Jag kände lite sorg och mycket ensamhet men försökte tänka på sonens kloka ord om att acceptera det jag känner utan att döma mig själv.
Så jag fixade den godaste lilla silltallrik, tog en öl och en snaps och såg en fotbollsmatch. Detta är nog en unik händelse i mitt liv men jag hade litet kul i min ensamhet. Det kändes bra.

Väldigt bra - ända tills en mus  pilade över golvet. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är så fruktansvärt äckligt. Dom är ju söta, mamma, säger döttrarna. Det är som om jag skulle säga till dem att kackerlackor (deras fasa) är mysiga små djur.

Jag satt stel som i en serieteckning några sekunder, skrek inte. Men sedan reste jag mig. Stängde bestämt dörren men hela min goda stämning försvann. Jag kröp ihop i min säng och läste en fantastiskt bra bok, mer om den sedan.
Jag somnade. Vaknade till grått tungt väder. Sorgmodig stämning.

Bestämde mig för att det inte är ett tvång att stanna utan att det ska vara en glädje.
Tog morgonbåten till stan, till den musfria lägenheten. Det var varmt och välkomnande. Jag träffade fina vännen Ev. och vi pratade och pratade. Det kändes så bra.
Jag är glad att jag åkte in. Och  att jag har två fina ställen att vara på.

Jag djupdyker i min egen historia minns och blir berörd

Jag och Leif Biureborgh gör en intervju med Eldridge Cleaver i Alger 1969. Se nedan en länk till vår intervju i DN

Vännen Ulla och jag följde Stokely tätt i spåren.

Ibland djupdyker en i sin egen historia.
En förfrågan från Hans Larsson på Arbetarrörelsens arkiv om artiklar om svart makt jag skrev på sextiotalet fick mig att minnas, bli nostalgisk och samtidigt lite berörd av den unga människa jag var, så lätt entusiasmerad, så brinnande.

Vill ni läsa om Svart makt i Sverige på sextiotalet, se mina artiklar i Tidssignal (om Stokely Carmichael tillsammans med Ulla Lundström) och intervju med Eldridge Cleaver i Alger (tillsammans med Leif Biureborgh) så har ni en länk här.

http://www.arbark.se/2014/06/svart-makt-i-sverige

Jag är inte ett träd, jag kan flytta

Jag såg ett så bra citat på Facebook.

Om du inte trivs där du är
Flytta
Du är inte ett träd

Jag undrar ibland varför vissa citat fångar mig. Det här grubblade jag på en lång stund, det är ju så skenbart enkelt. Men det kanske nådde mig någonstans. Jag har ibland en känsla av att jag fastnat. Det gäller inte hur jag bor. Det fungerar  - även om jag hellre ville bo mer kollektivt.
Det är mer något i mitt sätt att tillbringa mina dagar. En slags lojhet som smugit sig på. En oföretagsamhet som jag ogillar.
Jag tar till mig tanken och låter den gro i mig. Varifrån kommer den smygande känslan hos mig att jag inte gör det jag vill, inte lever som jag egentligen vill.
Jag får väl grubbla, på ön, när jag kommer dit, under björkarnas susande.

Förlåt gnället - men jag brottas med elfel och Folksam!

Underbar midsommar med paus från el-eländet här hemma. Nu är det vardag igen, jag är i stan och går igenom förödelsen. Skadan är anmäld till Folksam  så klart men nu har jag brottats med deras eländiga icke fungerande dataformulär för anmälningar hela morgonen så nu är jag sur. Det har hänt mig förut. Vill de göra det svårt att anmäla? Jag som ändå är van vid både skrivande och datorer har ett elände med detta. Förra gången jag hade skador i lägenheten gav jag bara upp.

När jag ringde och anmälde denna skada den 13 juni måste jag dra mitt ärende för tre olika handläggare och blev kopplad runt hela tiden. Sen har jag inget hört och när jag försöker anmäla är det datakaos hos dem och anmölan jag omsorgsfullt skrivit suddas bara ut. Hallå Folksam vad håller ni på med.

Nu har jag gnällt. Nu ska jag fortsätta gå igenom vilka elektriska apparater som inte fungerar. Eelektrikern kommer snart. Min gamla dator dog i elkraschen så nu håller jag på att lära mig min nya.

Usch vad jag gnäller men ibland måste man få göra det. Åh jag hatar när saker och företag bara inte fungerar!

Förlåt gnället!
Men elkrånglet i lägenheten och sedan Folksams icke fungerande mottagning av ärendet gör mig bara galen.

Jag tänker inte låta mitt sinne mörkna utan glädja mig åt ljuset

Sommarkram 2013

Det ska ju regna dan före midsommarafton så jag tar det lugnt. Eldar i öppna spisen.
Vädret är ett mindre problem. Ett större är att Milton fått vattkoppor. Stackars gubbe. Han har så sett fram emot midsommar så hoppas mest av allt att han kan komma även om han är lite svag. Då får vi göra en egen liten stång här på gården.
Jag minns en sommar för länge sedan. Då både Elin och Emil var här och hade vattkoppor.

I mitt minne finns så många midsomrar, just här. Ibland med över fyrtio personer som sov och tältade överallt. Hur orkade jag då, undrar jag? Lagade mat, hade tre barn ... men det gick och roligt var det dessutom.

Men varje år ny midsommar, man får ta det som det blir tänker jag. Snart kommer de första firarna i min familj. Det är vackert, det är vemodigt. Det är väl så med midsommar. Som min morbror Nisse alltid sa. "Ja nu vänder det, nu mörknar det."

Jag tänker i alla fall inte låta mitt sinne mörkna utan glädja mig åt ljuset, just här, just nu.

Jag försöker fålla den trasiga flaggan, hissas ska den!

Igår när Annica kom förbi - vi har ju hus på samma ö - fick hon ett gott skratt. Jag satt i soffan nästan hela jag insvept i den svenska flaggan som brukar vaja så fint på min flaggstång.
Nej det var ingen nationalistisk yra utan bara flaggan som blivit helt trasig och fransig i kanten. Sonen vägrar hissa en trasig flagga så med mina bristande sykunskaper försökte jag sy ihop den.

Minns ni slöjden?
Vi fick sy för hand: ett jättelikt örngott med små små stygn, babykläder, en grov linnehandduk. Brodera våra namn på en påse och jag svor över mina tretton bokstäver. Fruktansvärt oinspirerande.
Syfröken var brutal. En gång i sexan hade vi läppstift på oss på lektionen. Då fick vi ställa upp på led framför tvättstället och gnugga bort det. Det kanske är sådana saker som gjorde att jag aldrig blev bra på att sy?
Alla dessa meningslösa saker som skulle utföras för att de skulle utföras. Det har jag aldrig gillat.
Nu ska jag hissa flaggan och hoppas att stygnen håller i blåsten!

Det surrar och snurrar - hur ska man kunna skriva då?

Tänk er att mikron, mjölkskummaren, datorn, en massa sladdar, routern och så  vidare bara upphör att fungera. Det blev så för mig.

Jag kände mig lamslagen först. Nu har jag ägnat dagar åt att kolla vad som inte fungerar efter branden i mitt elskåp. Ny dator, en massa nytt och det är så trögt att förstå hur man gjort tidigare med en massa sidor till exempel. Måste göra om alla mina bokmärken och minns knappt hur jag gjorde.

Bloggen har jag inte ens orkat tänka på, hur skulle jag kunna formulera något klokt när det bara surrar och snurrar i huvudet? Men snart landar jag. I grönskan förhoppningsvis och då blir det nog bättre igen.

Det hade kunnat börja brinna när jag sov: Känner mig som David mot Goliat när jag tampas med JM

Jag var så glad i morse. Milton sov över. Vi var på topphumör. Men så gick teven inte igång, lamporna blinkade, all el var konstig. Jag försökte på mitt opraktiska sätt att fixa det hela i min elpanel. Men det ville sig inte riktigt, all el krånglade. Lyckades få hit en reparatör och medan han var på väg började det ryka ur elpanelen, lukta fasligt illa och tjuta. Jag var rädd.

Han fick byta hela panelen, trädetaljer var helt brända, små matare till golvvärme mm var totalt brända och överhettade. Med mera. Hela dan har gått åt till reparation - världens mest tålmodige och duktige elektriker kom.

Nu har jag lyckats få igång datorn, men en massa elprylar bara dog och det blir krångel med försäkringsbolag. Jag tänker: Vad bräckligt vårt samhälle är. Utan el vad gör man! Kylskåpet slutade funka, mikron och spisen och radion, sladdarna och datorn ... Nu har några saker börjat fungera men jag är rädd.

För elektrikern sa: Det hade lika gärna kunnat börja brinna när du inte var hemma. 
Eller när jag sov, tänker jag.

Det är sådana här gånger man vill bo i hyreshus med den gamle sortens rejäle vaktmästare. Nu ringde jag ansvariga i huset men - min lägenhet, min el, mitt problem, ring ditt försäkringsbolag.

Själv tycker jag kanske det blir ett problem för alla om min lägenhet brinner? Elektrikern tyckte att alla elcentraler borde gås igenom, kanske var det kablar som inte satt som det skulle med mera .. ja ja vi får se vad som händer.

Men jag antar det blir som när jag försökte tidigare att tampas med JM som är ansvariga för en massa slarv i huset de byggt. De "glömde" till exempel att montera ihop köksfläkten som dinglade löst i ett igenskruvat skåp. Nä, nä, sa de - det skulle du ha meddelat tidigare.
Deras slarv har orsakat mig flera elräkningar mm men de är så stora att de bara struntar i en liten kunds klagomål.

Känner mig som en David mot Goliat när jag ska tampas med JM med flera.

Jag öppnar dörren till sommaren

Jane vattnar och skapar

Vi har haft några skrivdagar på min ö, Jane Morén och jag.
En lång härlig kväll satt vi och pratade riktigt på djupet om vad vi vill skriva.
Elden brann i öppna spisen och tankarna djupnade.
Klockan fem på morgonen vaknade jag och kände att jag ville skriva, jag visste vad jag ville skriva också.
Armen värkte inte jag skrev. Ett nytt kapitel senare städade jag huset, putsade mässingsmorteln, satte saker på plats inför sommaren. Det kändes alldeles underbart.
Det var som om jag öppnade dörren till sommaren.

Och alla blommor - fyra vallmo blommar. Rhododendronbusken slår rekord.
Gullregnet är som en sky över Elins och Ellens hus.

Det är galet blommigt ljuvligt underbart och det bästa är att det knoppas och blommar i mitt huvud också.

Sommaren rullar igång och blommorna prunkar i trädgården på ön

Vi klipper selektivt, vallmon sparar vi. Och lupinerna

Första riktiga sommardagen på ön. Gräset var så högt, Milton och jag vadade igenom höga strån när vi kom ut.
Vildmark när vi kom, nästan park när vi åkte - tack vare flitiga klipparna Elin och Fredrik som kom och klippte, och klippte.
Det är en hästjobb när det är så högt tätt gräs men nu är det så fint.

Vår magnifika Rhododendronbuske lyser. Och vi sparade så klart våra lupiner och vallmon som jag älskar.

Igår kväll var vi ensamma Milton och jag. Vi tände en eld och myste i soffan med den fantastiska barnboken Vill ha fisk av Aslaug Jonsdottir (översatt av min bror John). Den är så finurlig i sin syn på de vuxna som vill så mycket men förstår så litet. Jag fick läsa den tre gånger i rad.

Så sommaren rullar igång, en skrivsommar hoppas jag. Klart jag bloggar, och jag ska putsa på några manus jag har. Och umgås med vänner och familj.

Unga tar upp kampen mot maffian och vägrar betala "pizzo" - beskyddarpengar

Intressant artikel av Bertil Wall i Dagens ETC den 2 juni om kampen mot maffian på Sicilien

Maffian på Sicilien, Cosa Nostra, märker man som turist inte mycket av. 

Men maffian finns och är fortfarande stark. När jag kom hem och gick igenom veckans tidningar hittade jag en så intressant artikel i ETC om hur unga på Sicilien för en kamp mot maffian.
Det känns hoppfullt att "Addio Pizzo" startades av unga studenter i Palermo som tröttnade på att maffian, Cosa Nostra, hade kontroll över allt. Tog betalt för sina tjänster av minste affärsinnehavare som tvingades betala "pizzo" - beskyddarpengar. 
Addio Pizzo betyder Farväl Beskyddarpengar.
 Idag betalar cirka 80 procent av affärsinnehavarna i Palermo pizzo så det är en mäktig - och grym - organisation de tar upp kampen emot. 

Tack ETC för alla intressanta artiklar, måste jag utbrista! Jag har bara råd med en dagstidning. Nu har jag valt Dagens ETC.

"Maffians makt endast kan brytas om vanliga medborgare vågar berätta vad de sett och hört. Det är ledorden för organisationen Addio Pizzo, som genom att påverka konsumenter får allt fler att vittna mot den organiserade brottsligheten på Sicilien.

– Vi har under många år levt med

slutna ögon och munnar, men min

förhoppning är att vi om tjugo år kan

ställa oss upp och skämmas över vår

tystnad, säger Edoardo Zaffuto, tales-

man för Addio Pizzo."

Vilka smaker tog jag med hem från Sicilien?

Hemma igen. Ingen balkongutsikt längre över Isola Bella i sol på morgonen. Inte mina två fina döttrar att dela rum med. Vi lyckas med det och det är för det mesta bara trivsamt.
Det blir lite speciellt att komma hem efter att ha umgåtts så intensivt. Det blir lite för tyst kan jag tycka. Men så är det. Jag är lycklig över denna vecka.

Vad tar man med hem från Sicilien - som matglad person. Mest ljuvliga minnen av vällagad mat. Men jag hittade också min favoritost: Formggio i sale peperoncino - gudomlig ost med någon slags stark chili i, jag åt den till frukost varje dag. Tjejerna gillade den inte alls, men jag karvade flitigt av den stora osten.

Det är svårt att ta hem mat. Det blev drickbara saker i stället. Grappa, älskar jag. Limoncello, en favorit och så Mandelvin, Mandorla, hemgjort i en liten by där vi var. Iskallt ska det njutas och det är himmelskt.

Förr köpte jag alltid Amaretto men jag har tröttnat på det, för mycket Björnklistersmak. Och Prosecco finns bra och billigt på systemet. På bilden nedan ser ni fynden och på bilden ovan balkongutsikten.

Kärleken till den goda enkla maten

Mina böcker, de medhavda, tog slut så fort. Och inte har jag böcker uppladdade, omoderna människa som jag är. Jag vill ha riktiga böcker. Så jag rotade runt i den lokala bokhandeln/tobaksaffären och hittade denna bok: The food of love Cookery School av Nicky Pellegrino.

En grupp kvinnor  kommer till Sicilien för att lära sig laga mat av den vackre Luca Amore. Det underbara i boken är att det handlar om mat, siciliansk mat, sida upp och sida ner. Så jag läste vällustigt och tänkte på vilken restaurang vi skulle gå till just denna dag.

Mat älskar vi i min familj. Dotter Elin grät av lycka när hon på restaurang i Italien fick sin första riktigt goda italienska pizza - så skulle pizza smaka. Och hon grät en gång till när hon åt Pasta al Vongole.

Jag grät nästan när jag åt en Pasta al Vongole på  Rosso Peperoncino i Taormina i veckan. Så fantastiskt god var denna enkla rätt. Goda råvaror, tid för kryddor och ingredienser av bästa kvalitet att smälta ihop ... det är italiensk mat.

Lämnar vackra vilda Sicilien för min ö, min själs landskap

Hej då vackra ö. Nu kommer jag hem till min lilla stillsamma ö. Inget hav som stormar så att röda flaggan hissas. Inga vilda berg. Men min ö. Min själs landskap. Där jag trivs bäst.
Men utflykter är underbara och äntligen fick jag uppleva det levande färgstarka matglada Sicilien.

På stranden har jag läst en roman om matlagningskurs på denna ö som leder till både det ena och det andra. I den är alla sicilianare gudomligt vackra. Det är inget jag tänkt på. Men jag har tänkt på att det är väldigt många på denna ö som kan en  hel del svenska. Så även om jag inte har varit här förut förstår jag att det är många svenskars favorittillhåll.
Och många svenskor blir kvar, meddelade oss igår en glad svensktalande ortsbo.
Men jag far hem.

Min ö väntar. Sommarön.