https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 31 maj 2012

Loreen-lugg och blå möbler - jag är modern igen

Livet lär mig att man alltid blir modern någon gång då och då om man håller fast vid den stil man kommit att gilla. Jag till exempel har alltid haft lugg, alltid långt hår. Med ojämna mellanrum ropar damtidningarna ut att det är MODERNT. Som om jag bryr mig. Men nu tycker jag det är litet kul att jag har Loreenlugg :)

En annan sak: Jag älskar färgen blå. den gör mig lugn och lycklig. Nu fick jag meddelande från IKEA att blått är MODERNT. Det har tydligen inte varit det sedan 80-talet. Det här är bilder från nya kollektionen.
Mitt hem, det har alltså varit omodernt sedan 80-talet? Jag får leva med det. Men i kväll ska jag på förhandsvisning av Kollektion Blå på IKEA. "Kommer du hem utan att ha köpt något blir jag förvånad" säger fina svärdottern ML.
Jag rapporterar i morgon vad jag ser genom min långa lugg!


PS: Nu har jag varit på IKEAs visning av Den Blå Kollektionen... det var inte mycket att se!
Några tyger, mattor, skålar, en ful fåtölj, ett ganska gulligt skåp - men man  hittar ungefär likadana saker på en snabbrunda på stan till Indiska, någon second hand....  tyvärr.

onsdag 30 maj 2012

Mitt persikoliv i Kavalla i Grekland

Vännen Björn åkte nyss till Kavalla, det svenska gästhemmet  i Grekland, vännen Victor åker snart. Detta härliga hus som byggdes till Svenska Tobaksmonopolet på 30-talet och som nu är ett kulturhus för svenska författare, forskare, fotografer... Jag bodde där en stipendiemånad för några år sedan och det var underbart. Fina fotografen Paulina Holmgren var där samtidigt och det var en flitig lyxig rolig månad vi hade.
Direkt när jag steg in i huset visste jag: Här kan jag skriva! Jag hade med mig ett fullklottrat manus till min ungdomsbok Frusna ögonblick som brorsan John läst. Han hade så många synpunkter att jag undrade om jag inte skulle slänga det lika gärna. Glömmer aldrig hur han tittade förvånat på mig och sa att det var ju så bra! Det var därför han hade så många synpunkter, han såg potentialen.
En bok blev det och underbara minnen från vistelsen i det vackra huset med möbler från bland annat NK på 30-talet. Jag minns terrasserna där vi åt god mat vi lagat själva och drack retsinavinet som bara är gott när man är i Grekland. Ljuvliga dagar!
Se på Paulinas bild hur jag njuter av livet i solen, ett riktigt persikoliv!

tisdag 29 maj 2012

Blomman bryter genom den grå asfalten

Jag älskar att se små späda blommor tränga sig upp ur asfalten och lysa med sina färger mot det gråa.
Precis så vill jag göra, upp ur asfalten, blomma.
Eller som man skrev på väggarna i Paris 68: Under gatstenarna finns stranden. Ett av mina mest älskade citat.
Jag läser en av mina favoritbloggar och ser fantastiska bilder plus text på detta tema. Ni måste bara titta på Den ofrivilligas inlägg:
Kraft, vilja och mod
Att spränga gränser, att försätta berg.
Låta sig själv blomma och bryta sig fram mot sina mål.

Kraft, vilja och mod.

Arbete i solen på kafé

När jag nu sagt upp arbetsrummet får det bli köksarbete. Men också arbete på kafé - så just nu sitter jag på Gilda vid Nytorget vid ett bord med blommig vaxduk och ett manus som jag sliter med. Det är sol och allt känns riktigt bra.

söndag 27 maj 2012

Jag arbetar vid teakbordet igen i mitt turkosa kök

Ett tag älskade jag att ha ett arbetsrum. Men nu har jag bestämt att jag flyttar hem till köksbordet igen. Inget är som mitt köksbord i teak, mammas och pappas femtiotalsinköp i dansk design med så vackra stolar till. Där skrev pappa alla sina kolumner i Dagbladet i Sundsvall.
Det blir för dyrt med ett rum, dessutom är rummet lite egenartat, det ligger innanför ett annat rum och i det rummet finns de fönster som gör att jag ser ut. Men de som hyr det rummet har satt bokhyllor framför ett av mina fönster så jag stirrar in i bakstycket på en ful hylla i stället ... Borde bli billigare för mig att sitta i en skrubb, tyckte jag då, men jag fick betala som för ett normalt kontor och det är inte skrubben innanför köket värd.
Just nu älskar jag mitt teakbord igen i mitt eget turkosa kök, närheten till espressomaskinen, hemkänslan.


Värd att vinna

Jag kom hem från festen i tid för att se Loreen vinna. Det är roligt, hon är en så duktig och sympatisk artist. Jag gillar låten och framförandet.
Tanken på hur mycket  ointressant tjafs tidningarna kommer att dränka oss i inför nästa års schlagerfinal i Sverige gör mig dock matt.
Det är en schlagerfinal i vårt hörn av värden, inte en världsomspännande megahändelse som man kunnat tro av rubrikerna senaste tiden.
Men jag är glad för att Loreen vann!

lördag 26 maj 2012

Fina fäkterskan fyller femtio

Om jag skrev om grabbmaffian igår så ska jag idag hylla den mest underbara av musketöser: Maria Herngren, min vän och medskribent, firar idag att hon fyller femtio år. Jag ska snart på hennes fest, en fest där svarta kläder och alkohol är förbjudet och Maria själv ska hålla alla talen. Inga vanliga presenter vill hon ha. Denna godhjärtade människa vill förstås att andra ska firas så vi ger pengar i hennes namn till SOS barnbyar. Nykterist är hon sedan alltid.
På denna bild är vi på Korsika där vi bland annat började skriva Papparesan när vi reste med Langley till Ile Rousse 
Ja det ska bli kul att fira Maria, vi lärde känna varandra på Fönstret där vi kämpade tillsammans länge för att göra en infallsrik, debatterande och härlig kulturtidskrift. Sedan gav vi upp det och började i stället skriva som Emma Vall. Femton Emma Vall-böcker har det blivit, dessutom har Maria och jag skrivit egna böcker ihop.
Hon är den mest underbara, roliga och generösa vän jag vet så det ska bli så kul att fira henne.

PS:  Hon ger sig själv en kurs i fäktning i present, det har hon alltid drömt om så nu fäktas hon en gång i veckan och bara skrattar åt sina blåslagna armar! Det blir nog en bok med en fäkterska som huvudperson en vacker dag!

fredag 25 maj 2012

En grabb till bland grabbarna

Vi måste hitta sätt att närma oss ungdomarna, säger politikerna. Klart vi är för jämställdhet, säger de. Sen väljer de samma gamla slags medelålders vita män som de brukar. Som nu i LO. I ledningen tre män och en kvinna. Ordförande antagligen , Karl-Petter Thorwaldsson, ombudsman på Metall och ABFs anonyme ordförande. Gör mig förvånad, välj den enda kvinnan till ordförande. Men det kommer inte att ske. Man har hittat en medelålders vit man som varit ombudsman i både Metall och Socialdemokratiska partiet, han har nött många stolar i rörelsen, ombudsman, förtroendevald, aldrig sagt något jag kan minnas, en sort som "man" känner igen och väljer och väljer.
En grabb bland grabbarna.
Nu har vi Stefan som ordförande i SAP, och sen återställs även den etablerade arbetarrörelseordningen i LO, man väljer en man, svensk bakgrund, en Kålle som grabbarna kan lita på.
Lockar det unga att engagera sig i facket, lockar det kvinnor, när det ändå till slut alltid är mannen arbetarrörelsen satsar på, de givna korten, de som puttas fram av de gamla SSU-kompisarna,  en dold hierarki.
Det är inte djärvt, det är inte förnyande.
Det är däremot dumt.

Med Milton på båtfärd - det rätta valet

Idag tar Milton och jag båten Emelie från Barnängen till Djurgården. Snart kommer han. Han åker i lilla rutiga vagnen och vi har varsin blå ryggsäck. Det känns alldeles underbart att åka iväg med honom när träden blommar, solen skiner och himlen är alldeles blå!
När mina barn var i hans ålder var jag mitt upp i jobb, äktenskap, stress. Då drömde jag om dagar som denna när man bara lämnar allt och åker iväg. Rymmer med barnen till lustupplevelser.
Ni som har små barn - ta vara på den tiden, säger jag med mitt långa perspektiv. Den går så fort och dagarna kommer inte tillbaka hur mycket man än ångrar att man prioriterade fel.
Det finns faktiskt inget viktigare.

torsdag 24 maj 2012

Limiterade badbyxor eller kroppsform i full frihet

Längtar du efter badbyxor i limiterad upplaga? Då har du chansen på NK. Just NK har ofta ett så fånigt språk i sina annonser. Det ska liksom vara litet tjusigt men blir bara dumt. Som "badshorts i limiterad upplaga 2 500:-" - det tycker jag är riktigt fånigt.
Eller en bit längre ner på sidan: "Baddräkt som stödjer kroppsformen" - vad i all välden menar de? Håller den in som  ett pansar likt forna tiders korsett? Eller låter den din egen kroppsform svalla ut i full frihet?
Att döma av den supermagra flickan i bikini i samma annons finns det dock inte mycket kroppsformer att tala om i NKs värld.... hennes bikini är för övrigt "framtagen i ett material som fäster mot huden vid väta" Jaha????

onsdag 23 maj 2012

Sveriges skickligaste spänningsförfattare

Min absoluta favorit bland svenska spänningsförfattare. vet ni vem det är? Inte är det en Guillou, Marklund, Läckberg eller Mankell. Nej hon heter Kristina Ohlsson och hon skriver spänningsböcker som är det bästa som finns att läsa just nu, enligt min mening. Det går inte att släppa dem när man börjat läsa. Jag vacklar just upp ur läsfåtöljen efter att ha suttit där orörlig i timmar och bara sträckläst hennes senaste: Paradisoffer.
Det är hennes fjärde bok och jag slukade även de andra.
Denna skickliga författare har som yrke att arbeta med terrorfrågor på den internationella säkerhetsorganisationen OSSE i Wien. Så när hon nu skriver en roman om terror så har hon oanade kunskaper. De faktiska kunskaperna och den gedigna researchen ligger som en solid grund för ett skickligt vävt spänningsbygge med  personer som återkommer i bok efter bok.
Inga trötta försupna kommissarier som till slut bara är en schablon i deckarvärlden, nej i stället levande intressanta personer - män och kvinnor - som fördjupas i bok efter bok.
Nu kan du väl inte låta bli att läsa Sveriges bästa spänningsförfattare?
Piratförlaget ger ut hennes böcker- Och jag tycker mycket om det snygga omslaget av Nina Leino.

Vinter och mörker - det var väl bara en mardröm

De fantastiska träden utanför mitt hus på söder blommar. Just nu vill jag inte vara någon annanstans än här hemma på söder och på min ö.
Det där med vinter och kyla och slask och mörker.... det var väl bara en mardröm?
Det här är väl det riktiga livet?

tisdag 22 maj 2012

Mina drömmars undermedvetna budskap

Jag vaknade av en fruktansvärd mardröm. I drömmen funderade jag på en romanintrig, sedan tog intrigen över och i drömmen blev jag jagad och var livrädd. Jag vaknade och insåg att jag drömt en riktig mardröm som tvingade upp mig ur sängen. Jag tände alla lampor. Just den här natten var jag ensam i lägenheten. Sov inte förrän ljuset kom så igår var jag trött, trött.
På kvällen hade vi ett hjärtinnerligt författarmöte, en grupp barn- och ungdomsförfattare. Vi började prata skräck, där hemma i Olofs och Lenas lugna fina lägenhet. Ni vet hur det är, vi började försiktigt prata om vad som skapar spänning när vi skriver - sen blev det mer och mer läskiga upplevelser.
Nu kommer jag inte att sova, tänkte jag. Men sömnen är nyckfull. Ellen halvsov redan när jag kom hem. jag kröp ihop i sängen - och sov drömlöst hela natten.
Undrar var skräckdrömmen natten innan kom ifrån?
Och jag undrar varför jag efter flera år av till synes drömlöst sovande har börjat drömma så igen?
Vad är det för dörrar mitt undermedvetna vill öppna?

söndag 20 maj 2012

Varför väljer LO konflikträdde Kålle som aldrig syns i debatten

Varför i fridens namn skulle Kålle,  den man som lett ABF in i den stora tystnaden, som varit så stum i all debatt - och som var så frånvarande i de konflikter på förbundet som ännu smärtar mig att tänka på - varför skulle han bli den ordförande LO skulle satsa på? 
Jag kan bara inte förstå det.

När någon framställs i media som snäll och jovialisk finns kanske en baksida, till exempel rädsla för konflikter och oförmåga att ta tag i svåra situationer.
Det tänker jag på när jag med stigande häpnad sett att man lanserar Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle som LO-ordförande. Dels ogillar jag att två metallare ska leda arbetarrörelsen, det räcker med Stefan Löfven från Metall. Dels har jag arbetat på ABFs förbundsexpedition som chefredaktör för Fönstret  med Kålle som ordförande i flera år och det var inte muntert.
Det var svåra personalkonflikter och var fanns ordföranden? På Metall, utan kontakt, onåbar, i stället för att vara den samlande kraften på förbundet där han var ordförande. Människor blev ganska brutalt sparkade, Kålle syntes inte till, han skickade fram springpojkarna. Jag slutade efter många år på ABF, Kålle kom inte ens och sa tack och hej.
Det är allvarligt nog, men i detta sammanhang är det kanske viktigare att ABF under hans ledning blivit en tyst och passiv organisation. Inte på lokalnivå, där finns brinnande folkbildare/eldsjälar. Men när hörde ni senast ett ord från ABF-ordföranden i kulturdebatten? Tycker han något i  tidens brännande kulturpolitiska frågor? Är ABF under hans ledning en spjutspets i debatten? 
Är det någon som vet vad Kålle tycker i en enda kulturpolitisk fråga? Nej på förbundsnivån är det  tyst och fegt och märkligt konturlöst. ABF har inte funnits i debatten sedan Bengt Göransson var ordförande, det var länge sedan. ABF lokalt, ja där händer det något.
Centralt är det som en stor våt hand ligger över debatten. Så blir det med en konflikträdd ordförande, tror jag.

Uppenbarligen pågår debatt om detta, det kan man läsa i LO:s Arbetet. Vad som händer får vi se om en vecka.

Eld - en kittlande suveränt spännande fantasyroman

När jag åkte till Korsika för ett år sedan hade jag med mig Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som läsning. Jag tyckte den var ganska spännande, en bra svensk fantasyroman, men kanske levde den inte riktigt upp till mina förväntningar.
I år köpte jag fortsättningen, Eld. Oj vilken roman. Jag förbannar min snabbläsningsförmåga för jag kunde inte släppa boken utan läste oavbrutet i den tills den tog slut när vi just landat på Arlanda.  Jag tänker inte recensera eller skriva mer än: Läs den!
Den är så tät och spännande att den håller mig fängslad som i en av de cirklar boken beskriver. Porträtten av de unga häxorna fördjupas och det är helt enkelt suveränt kittlande bra.

Cirkeln nominerades till Augustpriset med motiveringen: "Över det nedmonterade brukssamhällets helvetesgap för tonårshäxorna en motvillig kamp mot ondskan. Med hatkärlek till bysamhället, lojalitet med huvudpersonerna och stor lust för genren skapar författarna en egen mytologi ur ett myller av referenser."

Så bra är den att jag redan ser fram emot nästa års resa till Korsika med den tredje boken om häxorna i Englefors.

Hejdå Korsika, jag kommer snart tillbaka

Nu har jag landat hemma och befinner mig inte längre i Calvi på Ile de Beauté, skönhetens ö, som Korsika kallas. Alla oavslutade saker jag förträngde, alla räkningar och tråkigheter faller över mig. Men också roliga saker som att träffa familjen och äta korsikanska ostar och korvar som vi ska göra idag.
Men jag skulle inte ha något emot att snart åka tillbaka till lugnet, ljuset, havet, färgerna.
Får väl hålla utkik efter sista minuten från Langley och villiga reskompisar!


fredag 18 maj 2012

Sverige - hemskheternas hemvist?

När jag gick in i en bokhandel häromdan och de hörde att jag var svenska kom en lång uppräkning av svenska deckarförfattare kända i Frankrike.
"Vi undrar över ert land!" Den vänliga kvinnan i affären ville prata. "Man kan tro att det händer många hemska saker där och att det verkligen är ett farligt och kriminellt land?"
Vi kom fram till att det kanske är motsatsen, i lugnet föds ämnen till skräck som sedan kan bli deckare. Är våldet mer närvarande kanske det inte blir så många kriminalromaner av det slag vi har i Sverige? Jag vet inte men funderar på saken.
Lustigt är det att Sverige får ett rykte om sig som hemskheternas hemvist! 

Förr i tiden när jag var i Frankrike letade jag förgäves nyheter om Sverige i tidningarna, sedan några år tillbaka har det vänt och nu läser jag ofta om vårt lilla land.
Gårdagens artiklar på stranden:
En lång genomarbetad artikel om svenska genusdagis där man försöker öppna möjligheterna för alla och inte fokuserar på vilket kön barnen har. Det var ett roligt reportage där också lanseringen av begreppet "hen" var med.
Nästa svenska nyhet var att  Henning Mankells senast översatta bok  lovordades.


Staden invaderas av muskelmän i våtdräkt och på cykel


Stranden klockan åtta på morgonen när 650 tävlande kastar sig i vattnet
Och plötsligt invaderas Calvi, den lilla lugna stad där jag befinner mig av machomän. De dyker upp överallt, som födda ur vågorna på den lugna stranden, iförda våtdräkter. Vi trodde först de var små gråsälar som simmade runt med sina labbar när vi såg dem långt ute i havet. 
Det är inte så många mer än vi svenskar som badar annars. När jag frågade mannen som hyr ut stolarna på stranden om vattentemperaturen stirrade han bara på mig och sa: "Kallllllt, madame!"
Vi ser dem sedan på cyklar  (utan våtdräkt) - maniskt jagande uppför backarna, vi ser dem springande längs  kajen där vi  i all stillhet dricker en Kir Napoleon.
Vadan detta, varifrån kommer alla dessa muskelmän?
Förklaringen är att de nationella mästerskapen i Triathlon äger rum just här i mitt lilla lugna Calvi på lördag. Staden börjar redan dallra intensivt. Det kommer massor med folk för att titta på, segelbåtarna fyller upp hamnen och alfahannarna vandrar omkring med sina seniga muskliga kroppar. De verkar liksom vara helt inne i sig själva.
E och jag hoppas intensivt få se även kvinnor delta och i listan över de mest framgångsrika finns flera kvinnonamn. De tävlande ska simma först, sedan cykla, sedan springa i mål - en fruktansvärt slitsam tävling som kräver styrka, uthållighet och otroligt mycket träning.
Fredagen kommer inte att vara sig lik i Calvi där vi ganska ensamma sippat på vårt vin på de lyxiga men tomma kaféerna i hamnen. I morgon kommer det att vara som under den stora turistinvasionen under sommaren. Kul det med!

torsdag 17 maj 2012

En president lika tyst som Löfven

Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer . Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken,
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar  och ler instämmande till varandra.

onsdag 16 maj 2012

Ett leende och vi blommar upp i solen

I varje människa man möter finns så oändliga möjligheter, det är svårt att döma av utsidan vad som finns på insidan. Och alla är vi kanske lite försiktiga och trevande i början för att sedan blomma upp i solen?
Det är spännande med dynamiken i en grupp. Som nu när jag reser i en stor grupp med människor jag inte känner, eller om jag är på kurs eller konferensresa. Först sluter jag mig och känner att det finns nog ingen som jag riktigt kommer att ha kontakt med. Sedan går det någon dag, små ord utbyts, man ser vänliga leenden och ögonkast. Och vips har man knutit nya kontakter.
Idag drog min  trekker E ut på äventyr. Skulle jag sitta i matsalen och skriva? Nja... Mina nya vänner K och UB skulle ta lilla tåget till Ile Rousse där jag ofta är när jag är på Korsika. Jag åkte också dit. UB berättade att hon har en favoritrestaurang där - och det visade sig att av alla ställen i Ile Rousse var det också den restaurang jag älskar mest att gå till, U Libecciu. Vi pratade resor, böcker och det blev en fantastiskt fin dag.
Min trekker hade också gjort nya bekantskaper under vandringen (sex timmar) och vips var vi fem vid middagsbordet.
Visst är det underbart?

tisdag 15 maj 2012

Stilla dagar i Calvi


Det är verkligen så här vackert. Och lugnt. Stilla dagar i Calvi.
 I morgon ska E på hike i bergen. Jag ska sitta i den blå-vitrandiga stolen på U Cornu och läsa under ett parasoll. Skriva litet. Bada i det svala salta vattnet. Se mot bergen och njuta av vattnet som skiftar i alla tänkbara blå och turkosa nyanser.

Befria orden

Libérez les mots, Befria orden, det är precis det jag vill. 
Hittade citatet på en vägg i Calvi under en tidig morgonpromenad.

måndag 14 maj 2012

Nu är det dags att bli äventyrlig


Denna vecka är jag i alla fall Lättsinningen på Korsika


Jag som trodde att jag skulle bli så äventyrlig när jag slutade mitt fasta arbete. Ta alla chanser, ständigt stå på Arlanda, beredd på nya resmål. Billiga överraskande sista-minuten.
Har jag gjort det?
Nej.
Det får bli en ändring på det. När ska jag bli äventyrlig om inte nu?



söndag 13 maj 2012

Kvinnlig motvikt mot Mad Men

Jag hade en oförglömlig vän, Katarina Ribrant, som dog alltför tidigt i bröstcancer. Vi arbetade tillsammans med tidningen Morgonbris, hon gjorde layout och teckningar och det var ett så inspirerande samarbete. Katarina bodde i Enskede och det var när vi hälsade på henne som vi också bestämde oss för att flytta dit. Hon betydde mycket för mig.
Allt det kom tillbaka till mig när jag i bokhyllan på hotellet i Calvi hittade Rona Jaffes femtiotalsroman Det bästa av allt, en modern klassiker som skapade sensation när den gavs ut 1958. Aldrig hade någon skrivit så öppenhjärtigt om unga kvinnors  drömmar, behov och längtan vid den tiden. Rona Jaffes debutroman blev en bästsäljare som nu utges  på nytt världen över. I centrum står fem unga kvinnor som arbetar på ett förlagshus i New York
En gång lånade Katarina den till mig och sa att hon alltid tänkt att jag skulle skriva en roman som liknade den. Det var långt innan jag började skriva egna böcker.
Minnena av Katarinas kommer tillbaka när jag läser den fina tidsskildringen av femtiotalets kvinnor. När jag  ser serien Mad Men blir jag galen på att det är så fokuserat på de manliga gestalterna, kvinnorna finns med men inte som här i de viktigaste rollerna, inte som de som driver handlingen framåt. Det är en så öppenhjärtig och fint skildrad beskrivning av unga kontorsflickor på femtiotalet i USA. En härlig motvikt mot de whiskydrickande männen i Mad Men från samma tidsepok. Jag ser  gärna Mad Men men jag har saknat det kvinnliga perspektiv jag möter här.
Jag läser om boken, tycker mycket om den och minns min fina vän Katarina, alltid hjälpsam och positiv, alltid med en glimt i ögat  hur stressigt hon än hade det med heltidsjobb och fem barn.


Korsika välbekant, vilt, vackert och vresigt

Bild från förra årets yogaresa till Korsika, vår lärare visar huvudstående i soluppgång
Jag är på Korsika. Välbekant och vackert. Men denna tid på året är nog Korsika som vackrast, hela maquisen blommar och det doftar ljuvligt. Oljorna i de vackra blommorna är lättantändliga och senare i sommar kommer det att vara många vilda bränder. Nu är det stilla och vackert. Vattnet är turkosfärgat och svalt men badbart, Vi har varit här många gånger så det känns som att komma till ett välbekant och trivsamt ställe. Langley har alltid så avspänd stämning på sina hotell och så trevliga medarbetare.
Annars blev vi riktigt  fulla i skratt när vi landade - korsikanerna är ett vresigt släkte där man ofta blir häpen över vilken ilska som kan uppstå i vanliga vardagssituationer.
En klassiker är damen som sköter toaletterna i Bastia där man landar. Alla har ju ganska bråttom dit innan en bussfärd på någon timme till hotellen. Och alltid skäller hon ur några. Hon skriker och gormar på franska och skäller grundligt ut besökarna, det är fascinerande men det kändes som att komma hem när hon denna gång gav E en rejäl utskällning. Obegripligt för alla varför.
Det är Korsika, vackert och vresigt!
Vi får se om damen i tidningskiosken är lika ilsken idag! Hon brukar vara det. Sist blev vi utkastade därifrån av en för oss obegriplig anledning
Men de flesta här är nog ändå  vänliga.....  vi blir bara fascinerade över det som vi får hoppas är de ilskna undantagen...

fredag 11 maj 2012

Blå scilla vid det slitna rosa huset, ett nytt spel i tältet i parken

Åh detta gamla slitna tält som nu åter stolt står i Margaretaparken, det får mitt hjärta att bulta. Här kommer nu Det blåser på månen att spelas. Se den! Igår gick jag förbi parken och måste ta en bild av tältet. Det är en konstig känsla. De kanske viktigaste åren i mitt liv bodde jag nära Margaretaparken. Mina barn växte upp där. Vår familj var med om att dra igång det som blev Enskedespelet. Vi tillbringade så många majmånader i tältet med repetitioner och föreställningar. Alla barnen sprang omkring där i olika scenkläder, vi var ett fantastiskt kollektiv som arbetade för det gemensamma målet: Ännu en otrolig föreställning.
Alla var viktiga, alla kände sig viktiga. Barn som gamla. Det fanns grupper för allt, information, kläder, smink, kafé, alla var med, alla ställde upp.
Därför känns det så konstigt att gå förbi nu, att inte höra till. Att möta blickar från helt okända människor som nu är de som hör till. Kanske är barnen som springer omkring i tältet barn till de som var barn vid första föreställningen.... på min tid.
1983 gav vi det första spelet. 
Denna gång gick jag inte förbi "mitt" hus. Jag vet att mina syrener snart blommor, jag anar att den blå scillan fyller gräsmattan framför det slitna rosa huset, det finns saker man inte orkar se ibland.
Men jag tog en fika på Gamla Enskede Bageri, i huset som var Konsum när jag flyttade dit, jag minns hur Mats och Boel stod utanför och sålde Ny dag.
Huset som sedan blev Enskedespelets Kafé Tjocka Råttan, som sedan blev Margaretas underbara saknade bokhandel....
Allt det som var en gång och nu inte är... jo ÄR, i mitt minne.

torsdag 10 maj 2012

Lärarna tar eleverna i hand, ser dem i ögonen och hälsar

Äntligen sjunker jag ihop hemma i soffan efter en hektisk rolig dag. Vi var på författarbesök idag i tre femmor i Stureby, Maria och jag. En skola med så vänlig stämning och helt ljuvliga elever som hade många oväntade, roliga och fundersamma frågor. Tre fantastiska klasser.
Till och med skolmaten var jättegod. Vad bra man har det ibland som författare.
På den skolan tar lärarna emot eleverna vid den första lektionen varje dag, de tar varje elev i handen och man ser på varandra och hälsar. Som en bekräftelse på att man mötts, att man blivit sedd. Sedan har läraren en fin blå låda träslöjdsläraren gjort, där finns fack för mobilerna som prydligt stoppas ner.
Det är alldeles fantastiskt att träffa femteklassare, de är ofta så roliga och härliga! Det blev ju inte mindre kul av att de på frågan om vår ålder sa: Ni är väl ungefär 36...
Jag som fyllt 44 alla mina senaste födelsedagar!!!

onsdag 9 maj 2012

Oförsonlig kamp mellan en inre pedant och en yttre slarva

Min inre pedant har tagit semester, det måste jag erkänna.
Sedan kan jag också erkänna att det orsakade ett skrattanfall som ännu inte gått över hos sonen när jag meddelade familjen att jag egentligen är en pedant. Trodde faktiskt inte att det var så kul sagt, men det var tydligen oförglömligt.
Jag förstår skratten idag när jag dystert blickar in i min garderob. Nyss (ganska nyss) färgsorterade jag den. Otroligt snyggt med travar av blå, svarta mm tröjor. Allt låg där det skulle och jag blev lycklig över den perfekta sorteringen i garderoben.
Men vem har ställt till det som det är nu?
I den svarta högen är en rosa tröja inkilad. Mitt bland byxorna hänger en kofta som ska vara i ett annat skåp och en kjol. På skrivbordsstolen ligger en oidentifierad hög av den senaste veckans använda kläder.
Den inre pedanten lägger liksom av ibland, någon annan tar över. Någon som provar fem olika plagg på morgonen och slänger dem på sängen sen. Som glömmer att byxor ligger på en hylla och alla pyjamaser i en noga märkt låda i garderoben.
Vem kan det vara?
För ni också en ojämn kamp mellan en inre pedant och en yttre slarva?
Eller är det bara jag?

måndag 7 maj 2012

Jag som gillar öar, nu är det dags igen för Korsika

Hittade mina baddräkter i stugan och tog in dem till stan. En röd och en svart, de ska med mig till Korsika på lördag. Ja det är sant, vi åker dit en vecka, E och jag. Lite vila efter den envetna lunginflammationen. Men också så mycket annat, skriva, prata, umgås.
Den första gången vi var på Korsika, hon och jag, var vi i Calvi. Som jag då hade längtat till Korsika ända sedan jag läste om hur ön doftade blommor och kryddor på långt avstånd, (var det i en text av Maupassant?) Det är den maquis som täcker marken i bergen som är så fylld av växter och örter. Jag vet också att jag läste en fin liten bok om Korsika av  kloka Helga Henschen.
Vi ska vandra längs kajen. Dricka en Kir Imperial och titta på båtarna. Kanske bada på den långgrunda sandstranden. Förra året var jag på Korsika i slutet av april, då var det för kallt för att bada (ja, jag är en badkruka). Vi får se hur det blir i år. Men det jag vill är andas, koppla av, prata.
Och dricka det ljusa rosévin man hittar där, rosé gris, grått rosevin. Gott!

Vår eld kanske brinner sakta men trevligt har vi


Vi eldade och eldade, rishögen vi sparat på i flera år minskade inte nämnvärt. Men vi kämpade på. Grabbarna från gårdarna intill gick förbi och undrade varför i all världen vi eldade i en tunna? I stället för i en eldgrop på marken. De log - men vänligt om än överseende -  och ja vi vet att deras gropar är riktiga eldgropar. och att deras vårbrasa är sprakande stor Men vi gillade inte att gräset började brinna, vi duttade med vatten och var noga med att se till att ta hand om de brinnande pinnar och blad  som flög ur tunnan.
En gång minns vi nämligen så väl: I eldgropen några gjort på framsidan ville elden inte hålla sig kvar, den spred sig med ett svischande över hela gräsmattan. Alla fick rusa dit och kratta och trampa som galningar och vattenslang hade vi inte. Hemskt var det. Tänk er en ö, en massa träd, en snabbt brinnande gräsmatta.
Så vi bjuder gärna på vår kanske lite töntiga tunneldning och blir inte sårade eller kränkta det minsta dugg av blickar och råd om större djärvhet i eldningen. Vad gör väl det om det tar tid?  Mycket trevligt småprat  hinner man med runt tunnan. Och det är väl själva poängen med ett sommarhus, att man ska samlas runt en eld, eller kanske runt en pump, hinna begrunda det man gör och prata med varandra?

fredag 4 maj 2012

Jag mindes rätt som inget mindes - jag var aldrig på festen

Minnet är sällsamt! Och oroande. För något år sedan pratade jag med Göran Rosenberg och sa att hans anförande på Kårhusockupationen satt så fast i mitt minne. Han såg förvånad på mig och sa att han aldrig var där. Ja att det faktiskt var något han var ledsen över, men han hade tillbringat de hektiska dagarna med en ny tjej. Men i mitt minne stod han där i talarstolen.
Jag (t.v) och Ulla på en bild från ungefär den tiden. Foto: Bengt af Geijerstam

Häromdagen fick jag ett så vänligt brev från en man som sett mig i en teveintervju. Han kom ihåg mig (och min lugg) från en fest i en sportstuga i Täby nyåret 66-67- han räknade upp namn på andra som var där. Mitt huvud var helt blankt. Där fanns ingen med det namnet, ingen sportstuga, det var tomt i mitt minne - jag blev orolig. Minneslucka?? Skrev till honom och frågade om fler detaljer som skulle kunna hjälpa mitt vacklande minne.
Då kom lösningen! Vännen Ulla som enligt honom också var med på festen - kom plötsligt ihåg att det var hon och en annan vän till henne, som också hette Eva och hade lugg :), som varit där.
Vad lycklig jag blev! Det var ingen minneslucka.

Jag mindes rätt som inte mindes... det fanns ingenting att komma ihåg.

onsdag 2 maj 2012

Mitt i det rosa blomregnet satt jag och kände frid och stillhet


Det är bara att erkänna att jag har en period när jag är arbetsskygg. Jag gör saker som på rutin, fullföljer en del uppgifter, men hjärtat och lusten är inte riktigt med. Kanske är jag inte riktigt frisk efter min lunginflammation, kanske behöver jag bara gå in i ett lugnt stilla läge för att samla mina tankar. Det finns ämnen jag vill skriva om, men det vill sig inte.
Ni kanske tror jag är galen med alla dessa blombilder, men idag rymde jag från allt och bara satt en timme i Kungsträdgården, njöt av de otroligt vackra rosa blommorna som nu börjat falla i ett rosa bladregn som täcker marken. Såg alla människor som liksom jag sträckte sina mobiler och kameror mot skyn för att fånga den förgängliga skönheten i de rosa blommorna. Det var så många turister där. Allra flitigast med att fotografera var alla de japanska turisterna. Jag bara satt där. Åt min glass med vanilj och polkagris.
Och jag kände mig inte som en lat och eländig människa.
Jag njöt. Av den frid jag kände. Av att jag inte satt där med dåligt samvete och tänkte att jag borde vara någon annanstans.



Jag var just där, i det vackra, det var fint.

Inte bara ord övertygar - stämning skapas med musik och poesi


1 maj 2012.
Mer kultur nästa år, mer musik, fler fladdrande fanor och max två tal! Det är inte bara orden som övertygar, stämning skapas med musik och poesi. Med kultur!
Det var överdådigt vackert i Kungsträdgården med alla de blommande träden. Underbart att demonstrera i solsken.
Roligt att lyssna till Jonas Sjöstedts välformulerade och entusiastiska tal.
Men: Bakläxa för den tråkiga demonstrationen - mycket folk men nästan ingen musik!  Jag har aldrig gått i en så musikbefriad demonstration. Inte förrän vi kom till Kungsan hördes Internationalen.  
Jag tycker det ska vara massor av orkestrar och musik i en förstamajdemonstration, Internationalen och de andra sångerna ska eka mellan gatorna och det ska höras entusiastiska rop. Nu var det en trevlig söndagspromenad med massor av folk och många unga familjer - men av kampen hördes nästan ingenting och det var alldeles för få röda fanor.
Samma sak med mötet i Kungsan, jag tror det var fem (!) tal innan Jonas - som alla väntade på - kom. Och där också - alldeles för mycket prat ingen orkar lyssna på och alldeles för lite av entusiasmerande musik!

tisdag 1 maj 2012

Kampen går vidare, aldrig ger vi upp

Idag är det 1 maj, en högtidsdag. De röda fanorna fladdrade i vinden, musikkårerna spelade Internationalen. Jag höll mammas hand och såg pappa och morfar tåga förbi på Storgatan med högtidliga miner.  Det var på allvar. Det var högtid. Peter och jag fick alltid årets första glass då i kiosken på torget i Sundsvall. Högtidliga män i överrockar, det var första maj för mig. Min pappa var rörd av allvaret och kampen.
Sen minns jag massor av andra majdemonstrationer och då stod jag inte bredvid utan deltog  med allvar, med kamp, med glädje och fest.
69 i Paris sprang vi undan polisernas hårda batonger, Leif och jag,  för då var förstamajdemonstrationen förbjuden. Men för några år sedan tågade Ellen och jag glädjefullt på Paris gator 1 maj.
"1 maj 1 maj varsin  liten kavaj", som Emil, 4 år, sjöng med glad stämma. ("Första maj första maj varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus"... skulle det vara!)

På bilden, som jag älskar, ser ni mig, Kent och Emil 1 maj 1974. Fyllda av förhoppningar, kärlek, tro på det solidariska samhälle vi skulle bygga. Och så blev det så här ... det hade jag aldrig kunnat föreställa mig då, denna nedmontering av det trygga samhället.

Men idag går vi ut igen och demonstrerar för ett samhälle med rättvisa, solidaritet och kärlek!
Kampen går vidare. Aldrig, aldrig ger vi upp.