En orolig själ. Har JAG blivit det?

På den tiden jag reste oförskräckt och inte var rädd för någonting Foto: Bengt af Geijerstam

Jag tänker på hur glatt och oförskräckt jag reste förr. Packade ner det lilla jag hade i klädväg, sov gott i bagagenätet till Paris och var inte rädd för någonting. Delade glatt rum på usla hotell och tyckte det mesta var underbart.
Till skillnad från idag. Rädd för att flyga. Orolig för vad som kan hända. Vill ha eget rum.
En massa ångestpirr i kroppen inför även små tripper.
Har för mycket kläder, för många väskor. Väljer och ångrar mig.
Stoppar ner ett halvt bibliotek i väskan och frågar mig varför jag med min dåliga axel inte laddat ner dem på padden.
En orolig själ. Har jag blivit det?

Två böcker med magi vann Augustpriset: Lars Lerin och Jacob Wegelius

Jag såg en intervju med Augustpristagarna Jacob Wegelius och Lars Lerin i morse i Gomorron. Två så otroligt försynta, anspråkslösa, härliga och skickliga pristagare.
Lars Lerins Naturlära ser jag fram emot att läsa. Jag älskar hans vackra bilder och hans härliga personlighet.
Jacob Wegelius har jag skrivit om tidigare: En egensinnigt påhittad blivande klassiker skrev jag i somras. Legenden om Sally Jones var den första boken och nu belönas boken om den ensamma gorillan i Portugal, Mördarens apa. En bok som är så helt egen och originell.
En barn och ungdomsbok som kan vara givande för alla att läsa, vill Jacob Wegelius skriva. Jag läste den för mig själv i somras och hade stort utbyte av den. Denna ensamma gorilla  kan man känna igen sig i.
"Vi är väl alla ensamma", säger Lars Lerin.
Försök se detta fina klipp av två så anspråkslösa och skickliga författare. Väl värda sina priser.
"Jag illustrerar, Lars är magiker!" sa Jacob Wegelius.
Men nog finns det magi i båda böckerna!

Så oväntat fint att höra Orup sjunga Främling för Carola

Om någon sagt för några år sedan att jag skulle se på ett program med Carola som huvudperson och älska det hade jag nog tvivlande skakat på huvudet. Men jag säger bara det: Så mycket bättre! Ser ni det programmet?
Igår var det Carolas dag och jag måste erkänna att Orups version av Främling gav mig tårar i ögonen. Och att se Amanda Jensen, Ola Salo, och de andra sjunga gospel i en kyrka iförda blåa kåpor ...  har ni inte sett det programmet så gör det.
Plötsligt minns jag hur Ellen var med i en kör i Globen med just Carola, och hur hon var gulligare mot barnen än alla de andra artisterna. Hon såg dem verkligen.
Den Carola syntes i programmet igår också.
Och Orup... och Ola Salo. Och Amanda Jensen. Vilket fint program.

Sextiotalsnostalgi med psykedeliska affischer

Lennart Wretlind på Rönnells

Lördag i Stockholm, det är härligt. Så mycket händer. Idag valde jag bland mycket att gå till Rönnells förnämliga antikvariat. Där var det en härlig vernissage av psykedeliska affischer från sextiotalet. Radiorösten Lennart Wretlind var där IRL. Så fin och anspråkslös att lyssna till när han berättade att han jobbat i en skivaffär i San Francisco 1967, där annonserade man alla konserter med alla band varje vecka. När konserten var över skulle de slängas, men Lennart, han plockade ihop dem, alla affischer, alla flyers. Idag är de värda mycket men framför allt är de ju underbara.
Han berättade så fint om alla konserter, Janis Joplin, okänd då, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane - åh vad jag älskade Jefferson Airplane.
Lennart rapporterade hem till Sveriges Radio, många i publiken mindes honom. Du spelade Doors, sa en man, det var första gången jag hörde dem!
Lennart berättade att i skivaffären köpte man Satie, Doors, Ravi Shankar, Den bulgariska kvinnokören. Samtidigt.
Samma dag kunde han lyssna till dem alla från samma scen, The Mamas and the Papas, The Who, Grateful Dead, Jimi Hendrix, Buffalo Springfield, och hans budskap nu är: Var inte så smal! Blanda musik.
Om du nu inte var på Rönnells så kan du ändå lyssna till Lennart på Spotify: www.lennartwretlind.com
Han har så mycket att berätta och så mycket musik att spela.
Jag ska lyssna i kväll, när jag sett Downton Abbey. Den här omgången av serien är så bra. Tycker jag!
Utställningen pågår till julafton.

Berörande vackra böcker som talar till mitt inre barn

Stjärnenatt, mitt inre barn bläddrar och njuter

Jag var så laddad idag, skulle se på Beatrice Alemagnas bilder på Italienska Kulturinstitiutet. I stället sitter jag hemma och knaprar på penicillin.
Men jag kan titta på nätet och läsa mer om det fina förlaget Mirando Bok som ger ut henne. Jag vet inte mycket om det, bara att de ger ut så magiska bilderböcker och jag känner att det drivs av en brinnande entusiast.

Erkänner att jag inte ens kände till förlaget innan den Internationella Barnboksveckan ägde rum. Då gick jag och lyssnade på min vän Paro Anand som var inbjuden. På seminariet medverkade också den taiwanesiske illustratören och författaren Jimmy Liao, en av Asiens mest populära bilderboksförfattare. Hans berättelser är mångbottnade, vemodiga.
Själv var han en glad inspirerande berättare. Nu har jag läst två av hans böcker, verkligen allåldersböcker. Jag försjunker helt i Stjärnenatt, (översättning Anna Gustafsson Chen) en bok om utanförskap och magisk vänskap. Blir helt förtrollad. Har inte läst med något barn än, vill jag säga, bara med barnet i mig och hon blev berörd.

Också Skogens hemligheter finns översatt ((Anna Gustafsson Chen). Också den illustrerad, inte färgstark som Stjärnenatt  utan i vackra i gråblå svarta toner och också den med fantasi och vänskap som tema.
Så kolla in Mirando Boks utgivning och läs Jimmy Liao.

Behöver en ensam kvinna fjorton kastruller och pasta för ett kompani?

Programledarna i SVTs Sveriges Städmästare, ett märkligt program

Alltså i kväll ... ni skulle se mitt hem.
Igår såg jag ett fruktansvärt hysteriskt program på TV, Sveriges Städmästare. Man tror inte att det är sant att det är SVT som producerar detta märkliga program där man tävlar i städning - och så klart som i alla program nu - ska rösta ut några varje gång.
Jag halkade in i programmet och såg förundrad på detta spektakel.
Sedan fann jag mig, fann fjärrkontrollen rättare sagt och stängde av.
Men plötsligt fann jag mig själv skrubbande kylskåpet. Märkliga saker återfanns där. Jag slängde - massor och gnuggade blänkande rent. Jag har ju inte kunnat använda högerarmen på länge och det är knepigt att städa med vänster.

Idag? Jo, jag såg detta märkliga Bonde söker fru där något hänt, damerna finner sig inte alls längre i att sitta och vänta på att bli uppbjudna eller bortröstade av blyga bönder, de drar, tar sin väska och åker hem.
Jag såg på detta.
Sedan sneglade jag på skafferiet. Jag har mat som om jag fortfarande drev en familj med man och tre hungriga barn. Så det blir trångt. Ut med allting. Jag har pasta för ett kompani. Och så vidare.
Jag sorterade bort nästan allting, en massa konstiga skålar mm åkte med av bara farten och inte måste en ensam kvinna ha fjorton (!!!) kastruller. I synnerhet som jag tröttnat på att laga mat.
Nu har jag putsat så armen värker så nu lägger jag av.
Vilken känsla att titta in i det tömda skåpet.
Gör ni likadant, ni fd familjeöverhuvuden, lagrar ni också skåpen fulla?
Jag vill gärna veta?

Roy Anderssons nya dystra film gör mig betryckt

Jag såg en märklig film i helgen. Kanske är det att svära i kyrkan att säga att jag inte alls tycker om Roy Anderssons nya kritikerrosade och belönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Men jag tycker inte om den.
Den är dyster och kärlekslös och gör mig väldigt betryckt.
Kanske är det meningen, inte vet jag.
Men jag vet att när jag ser en film så sitter jag inte och analyserar med huvudet: Vad betyder det till exempel att Karl XII plötsligt obegripligt tågar in i handlingen?
Jag vet inte det och begriper det inte.
Men jag vet att jag vill förstå en film med hjärtat såväl som med hjärnan. Och mitt hjärta säger denna film ingenting. Jag tycker det är en ganska grym skildring, och ganska poänglös, av två otroligt sorgliga män som säljer skämtartiklar. Jag ogillar scenen med de handikappade barnen. Jag blir helt dyster av den urblekta gröna och gråa färgerna och jag ser inget ljus någonstans i denna obegripliga film.
Så vad jag undrar mest av allt just nu är: Vad såg juryn i Venedig när de belönade filmen? Jag är säker på att det var något fantastiskt och nyskapande de såg eftersom de gav honom priset.
Men jag vet också att jag tycker att det är en märklig film som inte ger mig några tankar om framtiden, eller dåtiden, eller säger mig någonting. Den är bara dyster.
När jag såg filmen var det flera i publiken som skrattade högt. De hade definitivt inte samma humor som jag.
Men jag är nu väldigt öppen för invändningar!

... bland det värsta du kan göra mot en medmänniska

När jag var liten hade jag en docka. Lena hette hon. En enda. Jag var så rädd för att Lena skulle bli olycklig om jag skaffade flera dockor.
Snacka om att vara monogam.
Det finns ett ämne jag har så svårt att släppa: Otrohet.
Antagligen är jag av någon anledning väldigt monogam för jag kan inte riktigt förstå hur man kan svika någon man lovat älska och hur man kan leva med den lögnen.

Så här skrev Annika Borg, den kloka prästen, en gång:
"Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt ansvaret hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

De orden hade jag flera år på en lapp i min plånbok. Inte nu sedan länge. Behöver inte orden. Har bara kvar ett ärr i mitt hjärta. Det blöder inte längre. Men jag lider av svår tillitsbrist.

Häromdagen, när jag väntade på att få klippa håret, läste jag några  ord i en intervju med Per Holknekt som jag skrev upp på en ny lapp och la i väskan:

"Jag har bedragit min fru, vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam jag inte kommer ifrån hur jag än försöker."

Protest mot den snuttifierade tidsandan som inte vill ta sig tid, bara skynda

Stilla lördagsmorgon med kaffe och morgontidning i sängen. Jag läste en otroligt spännande brevväxling mellan Eva Beckman och Richard Ford i DN. Mycket att begrunda om skrivande! Många tankar jag vill spinna vidare på.
Först fick jag impulsen att lägga tidningen åt sida, intressant, jag läser sen ... Jag är rädd för att jag gripits av tidsandan, den snuttifierade, den snabba, den som inte tar sig tid. Om jag har något så är det väl tid! Så jag läste och njöt.

Nu ska jag iväg och hämta min bästa kompis i hela världen.
– Du får inte dricka kaffe med mina föräldrar när du kommer, sa han. Vi går direkt.
Vi ska till Hemliga Kaféet. Bokslukaren med barnböcker vid Mariatorget. Äta goda kakor och läsa böcker. Sedan vet jag inte riktigt. Vi låter dagen flyta. Jag hittade en leksaksspis i grovsoprummet. Kanske lagar vi något gott på den?

Vilken bra start på en mysig helg. Hoppas ni haft det lika fint vid uppvaknandet denna gråmulna men härliga lördag.
Vad gör du?

Gränslöst projekt gav vänner för livet

Helen, Paro och jag träffas igen

Det här är en glad historia! Vi fick en idé, Helen Rundgren och jag, efter en studieresa till Indien. Varför ordnar vi inte en workshop där indiska och svenska författare träffas, utbyter erfarenheter och skriver en bok tillsammans?
Galen idé tyckte många men Helen Sigeland på SI satsade på oss.
2007, efter mycket planerande, åkte vi iväg till Goa med ett gäng svenska författare och under två veckor hade vi magiska möten med indiska författare. Vi berättade hur vi arbetade, vad som var tabu i respektive länder. Vi hade uppläsningar, träffade engagerade läsfrämjare.
De fantastiska var att det var mycket som var sig likt mellan oss som författare och illustratörer.
Vi fick vänner för livet.
Blev det några böcker?  Ja det blev det. Projektet utmynnade i flera utgivna böcker.
Och nu, sju år efter detta, kom en av författarna, Paro Anand, på besök till Sverige. Inbjuden av Internationella biblioteket. Med sig i väskan hade hon utkastet till den bok hon och Örjan Persson påbörjade i Goa för sju år sedan. Nu utkommer den äntligen i Indien och vi hoppas ett svenska förlag också ska nappa.
Igår var Paro och Helen hemma hos mig tillsammans med Kenneth Andersson och Jonathan Lindström som också var med de där förtrollade dagarna i Goa.
Det finns inga gränser när barnboksförfattare från Sverige och Indien möts.

Vänta inte på att bli uppbjuden, då händer ingenting, ta för dig av livet

"Min" MorgonBris, det var en rolig tid!

MorgonBris drev kampanj för framtiden

Men varför blir du så lätt uttråkad, undrar döttrarna. Du gör ju massor.
Problemet är att jag inte gör massor. Alltså inte jämfört med livet som det var när de var små med livet som en karusell som snurrade i väldig fart.
Då tänkte jag: Vilken lyx att få läsa morgontidningen i lugn och ro. Nu: För mycket lugn och ro och jag hinner läsa två tidningar. Det tar tid att ställa om. Sakta ner på takten.

Men den här veckan, den är bra. Igår ett roligt seminarium med internationella författare. Jag träffade min gamla vän Paro Anand från Indien. Idag rolig middag. Sedan hela veckan fylld med möten och firande.
På fredag fyller Morgonbris 110 år. En gång var jag redaktör där, det var tider det. Nu inser jag att alla redaktörer före mig är döda ... Kaj, Anna m fl kloka kvinnor. Vilken konstig känsla.
Jag var så ung när jag tog över tidningen, gjorde om den så den blev mer uppkäftig och feministisk - och så hoppet till nu där jag plötsligt är ... veteranen. Eller?
Det lustiga är att mitt sinne känns ungefär likadant som det alltid gjort. Lika fullt av längtan efter händelser, överraskningar, nyheter.
Livets läxa är att en får se till själv att något händer! Inte vänta på att bli uppbjuden

Och plötsligt öppnar sig livet igen

I kväll firar jag med ett glas vin igen

Jag har alltid sagt att man måste vara ganska frisk om man ska klara av att vara sjuk. Till exempel: i sex veckor efter operationen har jag haft ont som tandvärk i axeln. Jag fick bara mediciner som inte fungerade av läkarna. Till slut tog jag kontakt med en läkare jag hade för många år sedan, då jag var sjuk och opererade bort min mjälte. I samband med det sa någon att jag skulle undvika vissa preparat, typ ipren mm. Just sådant jag behöver nu.
Till slut tröttnade jag på att ha så ont. Träffade den snälle läkaren som sa: Nej du kan lugnt ta de medicinerna, du  har ju bra värden nu.
Så det gjorde jag. Efter två dagar var jag mitt vanliga jag, armen känns men det gör inte ont och jag är fylld av glad energi.
Om jag inte gått till läkaren, om jag fortsatt att ha så ont ... Det tar på krafterna, på fantasin, på entusiasmen i livet. Jag som oftast är så glad blev nästan dyster.
Nu känns allt så mycket bättre.
Jag startade dagen med en underbar klädrea klockan sju på morgonen - det om något visar väl att jag är pigg igen. Vackra kläder är en härlig last.
Nu ska jag iväg och äta middag med mina barn och ta mitt första glas vin på många veckor.
Glad helg på er alla!

Vad är viktigast - minnen eller drömmar?

Sommarblommor men ingen liljekonvalj

När jag skulle se Nyheterna på TV i morse hamnade jag några sekunder i en såpa. En av skådespelarna tittade allvarligt in i rutan och undrade:  Är det ett medelålderstecken när minnena blir viktigare än drömmarna?
Sedan knäppte jag över till Nyheterna men citatet följde mig genom dagen. En dag då jag började gå på en föreläsningsserie om just Minnet. Så oerhört intressant.
Visste ni att när man testade 70-80-åringar och först sa ordet liljekonvalj eller visade en bild av en liljekonvalj och bad dem berätta alla minnen de har av liljekonvaljer så var det främst minnen från åldern 15-25 som dök upp. Nästan inga barnminnen.
Men när de fick känna doften av liljekonvalj handlade de flesta av minnena om barndomen, 4-5-åråldern. Dessutom väldigt emotionella minnen.
Visst är det intressant?
Jag ska lyssna på föreläsningar hela hösten, det blir spännande.

Hur är det då, med mina drömmar och minnen ...
Ja, minnena blir allt viktigare, jag ser mycket tillbaka och minns.
Visst har jag många drömmar också. Men andra drömmar än förr. Drömmar kring mitt eget skrivande har jag så klart nu också,  men inga drömmar om någon ny stor passion.
Mera drömmar om att verkligen få leva och vara frisk och följa mina barn och barnbarn genom livet.

Smartphones och paddor invaderar våra liv - begränsad skärmtid ger utvidgad tanketid

Jag minns  när mina barn var små hur jag blev utskälld av en granne för att barnen tittat på en videofilm inne hos oss. Jag kände det som om det var ett allvarligt brott jag begått.

Jag minns  hur vi i Kvinnoförbundets barnkulturprogram skrev att man adrig skulle låta teven vara barnvakt.

Om man somnat in då i åttiotalets början och vaknat nu skulle man trott att världen blivit en galen plats. Ingen talar med någon i tunnelbanan, läser sällan. Tittar bara ner i smartphones eller paddor, ofta på egna bilder, inne i en egen värld. Ja, jag är inte ett dugg bättre.

Jag läste om hur Steve Jobs inte lät sina  barn använda ipad.  Jag vet att man som vuxen och ansvarig för barn ibland grips av lättja, när barnen fick se teve eller video, när jag inte orkade hålla emot ibland var det så. Men då hade jag ändå kontroll.
Nu är det  läskigt. Små små barn hanterar paddor. Större barn är intensivt upptagna av dem. Jag ser hur vi vuxna är dåliga förebilder. Mobilerna ligger på bordet under måltider, vi tar emot mess, vi tar emot samtal även när vi är mitt uppe i socialt umgänge. Det är ju avskyvärt.

Mobilen är helig, vi är slavar under dess budskap och signal.

Jag tror vi måste tänka om. Ha begränsad skärmtid inte bara för barn utan också för oss själva. Se på varandra i stället för på bilder av oss själva. Prata med varandra!

http://www.nytimes.com/2014/09/11/fashion/steve-jobs-apple-was-a-low-tech-parent.html?_r=1

V som i viktig vuxen i Babel och B som i bortglömt barn i Babel

Idag är det söndag och Babel. Gillar att se Babel även om jag kan irritera mig på att det ofta är väldigt kulturelitintrovert och gullegull bland folk som umgås i samma kretsar hela tiden. Men Jessica Gedin är en intresserad intervjuare och en får väl bara inse att Babel är ett smalt program.

Men jag undrar om det är idag de tänker lansera nyheten att de ska göra ett Barn-Babel en gång i veckan också i veckan  och seriöst behandla barn- och ungdomslitteratur? 

Det är en skandal att det inte finns ett sådant piggt och påkostat program om barn- och ungdomslitteratur utan att de böckerna i stället behandlas så styvmoderligt.
Finns knappt i TVs bevakning.
Ofta glömmer man ju till och med att redovisa vilka barn och ungdomsböcker som nomineras till August. Eller så kommer de i en bisats bakom de VIKTIGA böckerna. Vuxenböckerna, som vi säger, vi som skriver för barn och ungdomar.

V som i viktig vuxen i Babel
B som i bortglömt barn i Babel.

Bra böcker att somna gott till sedan man läst dem, gärna högt och tillsammans

- Ossian, ropviskade Samuel. Det är en tant i trädet. Jag lovar. En med paraply ...
När nannyn Petronella kommer till familjen börjar märkliga saker att hända.

Krimromaner är bra verklighetsflykt för mig, men efter en fasaväckande dröm för ett tag sedan klarar jag bara snälla böcker på kvällskvisten. Böcker att somna gott till sedan man läst dem. Inget är bättre då än bra böcker skrivna för barn och unga. Ni missar mycket fint om ni inte läser den litteraturen för att era barn gått och blivit större och läser på egen hand.

En av min favoriter är Ylva Karlsson som debuterade som väldigt ung och sedan skriver utmärkt fina böcker för barn och ungdomar, i olika genrer, alltid lika genomarbetade och välskrivna. Hon vann en August häromåret  tillsammans med Katarina Kuick med Skriv om och om igen.

Hon har skrivit en förunderligt fin bok som ingår i Mary Poppinstraditionen med fantastiska nannies men med en nutida handling. Här är det Samuel och hans bror Ossian som skildras. De har intensivt arbetade föräldrar som aldrig har tid att vara med dem. Mobilen, jobbet, datorn kommer före de längtande barnen som bara vill bli sedda av sina föräldrar, som helst säkert älskar dem, men bara inte har tid.

I stället har de den magiska fantastiska  finurliga nannyn Petronella. Första boken kom 2012 på fina Hippo förlag, Ossians ovanliga nanny.
2013 kom Samuels sällsamma kalender och det är en utmärkt bok att läsa högt, ett kapitel varje kväll, i december.
Kanske i samband med lucköppning? Risken finns förstås att barnen (och du) längtar ihjäl er efter just en sådan här kalender. Men ta risken!

Ser du på TV? Vilka program följer du?

Vad ser du på TV?
Vilka serier eller program följer du?
Jag har ganska många ensamma kvällar, ibland sitter jag bara och läser, skriver lite. Ibland blir det TV.

Babel ser jag men jag efterlyser intensivt ett Barn-Babel - barn och ungdomsböcker är helt bortglömda.

Nu går fjärde säsongen av Homeland. De första omgångarna var så spännande - nu vet jag inte vad som hänt med serien. Manuset är så tunt så tunt, så utdraget. Jag vill inte förstöra för den som inte sett serien än - men besviken är jag.

Downton Abbey på lördagar - det är som en gosig snuttefilt. Jag blir fridfull av att se detta drama i engelsk slottsmiljö. Innan jag ser Downton ser jag underbara Så mycket bättre. Denna ljuvliga Amanda Jensen!

Skavlan skippar jag helt, han gjorde bra intervjuer en gång, gjorde han inte det? Nu är frågorna mest hopplösa. Hörde t ex intervjun med vår finansminister Magdalena - så föga genomtänkta frågor, rent ut sagt usla!

En lovordad serie som bara gör mig sorgsen är Girls. Jag blir alldeles betryckt av det liv som skildras.

Jag kan inte låta bli att se Bonde söker fru. Det mesta i TV är så genomtänkt, tevevana människor, allt sitter som det ska, smink, kläder och repliker. I Bonde söker fru är det männsikor som är som folk är mest. Jag fattar inte att någon utsätter sig för detta. Men uppenbarligen är längtan efter kärlek större än blygheten.

Nyheter ser jag så klart, i TV1 eller 2 för att slippa reklam. Och en massa annat ...

Nu undrar jag: Vad ser du?

"Jag blir en bubbla" får det att bubbla i oss av skratt och frågor

En alldeles häpnadsväckande bilderbok som får det att bubbla av skratt och tankar i mig när jag läser den för fyraåringen som också han skrattar och häpnar. Vi läser, ser på varandra och skrattar.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson, i förunderliga lekfulla poetiska texter som gör att man skrattar och undrar och läser. Och Klara Perssons lekfyllda naivistiska bilder, mycket att titta på, mycket att prata om.

Den är nominerad till Augustpriset 2014  och jag håller en tumme för den!

Don´t just do something, sit there!

Det är kväll, stillsam kväll. Vi har läst saga och spelat lite på min pad. Den lille somnade gott.  Jag tänkte att jag skulle skriva eller läsa, men är lite vankelmodig. Vet inte riktigt vad jag vill. Jag bestämmer mig för att helt enkelt inte göra någonting utan bara vara i denna stilla kvällsstund.
På min kudde snusar och sover en liten människa. Vi har skrivit in våra planer för morgondagen i en bok. Vi brukar göra så.

Jag säger till mig själv: Lugn Eva. Ingen kräver att du ska göra något. Kan du inte själv försöka lägga dina eviga krav på dig själv på hyllan. Du behöver inte skriva något just nu, inte läsa heller, inte städa, inte svara på mail. Du behöver faktiskt inte ens tänka.
Dra nu ett djupt andetag. Ett andetag av lycka för att en liten älskad människa är hos dig.

Tänk på vad det stod i din kalender för många år sedan, vänd på begreppen: Don´t just do something, sit there!

En djupdykning i familjeminnen

Den här bilden av min pappas familj togs på Seskarö1913. Pappa Gösta är den lille i knäet på min farfar Axel.

Vilken fantastisk dag vi hade igår. Min kusin Arne hade hittat nya familjebilder och familjehistorik. Vi satt hos mig en hel dag, Arne, bror John och jag och fördjupade oss i släkthistoria.
Nya fakta om hur släkten på pappas sida utvandrade från Värmland till sågverksdistrikten i Medelpad, hur farfar sedan flyttade runt på sågverken från Västervik till Seskarö innan familjen kom tillbaka till Sundsvall igen. Bilden ovan har jag aldrig sett tidigare.
Vi var rörda och omskakade och fyllda av minnen. Jag fick till exempel för första gången se en film från min studentdag som Arnes pappa tagit. Jag fick lyssna till sången Arnes pappa Manfred skrev till min mamma Gulli på hennes födelsedag 1940: "väl vet jag nog, att hyllningen, den djupaste och största, den bringas kan av endast en och dennes namn är Gösta". De älskade varandra genom hela livet mina föräldrar.
Jag fick se mina unga vackra älskade föräldrar, sedan länge döda,vandra omkring alldeles levande på film. Då grät jag.

Jag bryr mig inte ett dugg om vem som tror sig vara Hugo Rask

Ett långt tag har det skvallrats om att Hugo Rask i Lena Anderssons bok egentligen är Roy Andersson. Vaddå är? Han är kanske en förlaga till en litterär gestalt. Men när jag läser hennes bok vill jag varken tänka mig Lena eller Roy i de gestalter som skildras. Så platt det blir. Litteraturen goes Hänt i veckan eller?
Ska nu alla redaktörer slita sitt hår innan de får mannen, den gifte, i hennes nästa roman att erkänna att jo det är han.
Ska Lena och Roy fösas samman i tevesofforna för att prata ut?
Tröttsamt!

Resa bort med manuset Hitta Hem

Snart ska jag åka till en romanverkstad i Las Palmas på Gran Canaria som jag anmälde mig till i somras. En sån där sommarkväll då jag surfade omkring och fastnade och tänkte: Jag ska åka! Anmälde mig innan jag hann räkna de fattiga slantarna. Anmälde mig innan jag ens hann ställa mig några frågor eller  tveka.
Hallå Eva ... det var ju just sådana här snabba beslut du längtade efter att ta när du var anställd och uppbunden av alla krav. Klart du ska slå till, sa jag till mig då.

I slutet av månaden är det dags. Med medföljer ett manus jag inte riktigt fått ordning på. Jag har skrivit om. Många gånger. Har ändrat från nutid till dåtid, från jagform till tredje person, har ändrat namn. Men ändå är grundstoffet detsamma och något är det som inte lossnar.
Kanske ligger händelser i boken för nära mig själv.

Men nu ska jag läsa och tänka och tanka intryck och skriva med god hjälp av kursledare Ann och skrivglada kurskamrater.
Tänk om det inte är varmt och sol, jag flyr ju lite novembermörkret? Då får jag helt enkelt arbeta ännu flitigare! Bild från solen i favoritlandet. Vietnam. Så soligt vill jag det ska vara.

Är samtalen glesare i bloggvärlden, tystnar många?

Jag funderar på bloggandet. Det känns som många av mina vänner skriver alltmer sällan och flera har slutat. För att de känner att formen just nu inte passar dem. Det respekterar jag, så klart, men det är tråkigt när kloka röster tystnar i bloggvärlden.

Har jag rätt i min känsla tycker ni? Har det blivit tystare, är kommentarerna kortare och färre, har samtalen glesnat?

Varför? Tar Twitter och Instagram, kortare kommentarer och bilder, över?

Silverpojken - suveränt skriven spänningsbok för barn,

Suveränt spännande barnbok

Jag hade svårt att sova i natt. Min yngsta steg på ett plan i London igår kväll och färdades hela natten mot Etiopien för att så småningom landa i Kampala i Uganda och arbeta där i två veckor. Jag är van vid att hon reser runt i världen, ändå är jag alltid pirrig. Det var skönt att hon nyss ringde från Etiopien.
Så märkligt det är förresten med hur man kan ha kontakt nu.
När jag var ung och reste till Frankrike fick mina föräldrar nöja sig med några vykort på en månad, att ringa var det inte frågan om. Jag kan bara ana hur oroliga de var ibland, men samtidigt så tillitsfulla, det har jag nog burit med mig. De bara litade på att jag skulle klara mig - och så känner jag också inför mina barns resor. Men samtidigt är världen grymmare och farligare än under mina resor med helt andra hot om sjukdom och terror.

När jag inte sover läser jag. I natt den perfekta sträckläsningsboken för barn omkring tioårsåldern och personer i alla åldrar med barnsligt sinne som jag.
Det är Kristina Ohlssons Silverpojken.
Så kusligt bra berättad i precis perfekt lagom spänningston. Samtidigt  insiktsfulla betraktelser om barns villkor idag. Huvudpersonen Aladdin som är rädd för att hans föräldrar ska flytta tillbaka till Turkiet, de ensamma flyktingbarnen. Kristina Ohlsson väver så skickligt ihop spökskrönor från förr med dagens verklighet och spännande upplevelser i ett mystiskt torn.
Där finns en silverskatt.
Kanske ett spökbarn?
Det finns fint skildrad kamratskap mellan Aladdin och hans två tjejkompisar Billie och Simona.


Det här är verkligen en underbar bok att läsa högt i familjen eller sätta i händerna på lässugna barn.  Boken är en fortsättning på  Glasbarnen som mycket rättmätigt vann Barnens Romanpris 2013.
Sätt den överst på julklappslistan!
(Och ja, ni har rätt, det är Kristina Ohlsson som skrivit thrillern jag inte är särskilt förtjust i som jag skrev om igår, mångsidig och flitig författare med olika sidor!)

Hjälten är stilig, kåt och förutsägbar i Kristina Ohlssons nya thriller

Mitt i natten, kan inte sova. Det man kan göra är läsa. Så jag läser.
I natt Kristina Ohlssons nya thriller Lotus Blues. Hon kastar sig in i en ny spänningsgenre. De tidigare böckerna har varit väl vävda kriminalromaner med ett persongalleri som utvecklades från bok till bok och som jag verkligen gillade. Lite tilltufsade själar med spännande relationer till sig själva, varandra och i privatlivet, oförutsägbara. Gillar alla hennes böcker utom Davidsstjärnor

Så det var med förväntan jag öppnade boken. Men jag är besviken. Visst är hon duktig på att skapa bladvändare. Men det är ändå inte så kul att läsa en thriller med så sanslöst grunda personporträtt och så konventionell story.
Huvudpersonerna, Martin Benner och Lucy, det otroligt tjusiga framgångsrika juristparet som inte är ett par men får till det så totalt lyckat i sängen hela tiden. När han inte lätt som en plätt raggar upp en eller annan villig blondin på Pressklubben och drar över henne.
Thomas  är stilig och kåt, Lucy kastar med sitt fantastiska röda hår och stöttar honom. Framgångsrika vackra jurister. De bor flott, äter tjusiga bruncher. Så drabbar ödet  -  eller vad det nu är - hjälten som  dras in i en härva jag inte tror på. Han kan ju nämligen inte heller, helt enligt thrillerschablonen, stå emot utmaningar.
Genren hårdkokta thriller kunde väl må bra av att en duktig författare vänder på rollerna? Att alla personer inte är så förbaskat förutsägbart beskrivna: Ryskmaffia-Boris, de lite träiga svenska poliserna, de korrupta amerikanska. Klichéhjälten, den stöttande kvinnan, det bedårande hotade barnet ....