https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 31 maj 2010

Syrenerna från Enskede blommar snart på min ö

Enskede i syrenernas tid, det är en av mina paradisplatser på jorden. Igår var jag i trädgården intill "min" gamla trädgård. De blommar nu alla syrenerna jag satte. Det gör ont i hjärtat, samtidigt är det också en vemodig lycka i att tänka tillbaka. 
Men jag tänker också: Vilken tur att jag har syrener på min ö, syrener från Enskede. Och vilken tur att de blommar senare i skärgården än i stan. Snart flyttar jag dit och njuter av dem.

Vi som bodde i hörnet av Krokvägen och Genvägen

Så träffades vi, fem grannar, vi delade liv när våra barn var små och växte upp. Vi bodde i hörnet av Krokvägen och Genvägen ... på alla de sätt. Och livet har tagit sina krokiga kringliga vägar med oss, från lycka till sorg och lycka igen men allt har inte varit lätt. Vi hade återträff idag, först skulle vi se Enskedespelet. Enskedespelet, vårt älsklingsbarn som vi alla var med att skapa och bygga upp för över 25 år sedan. Nu drivs det av andra, men vi ville se. Det är säkert en fin förställning men vi kunde inte ta till oss den. Vi var för uppfyllda av egna minnen av parken i gamla Enskede, av vad vi själva gjorde, av hur våra barn sprang omkring i sina scenkläder, av all den passion vi kände.
Idag är det helt andra människor där, helt andra barn. Vi känner nästan ingen och vi var som främlingar i vår egen park. Vi såg första akten men sedan måste vi bara prata med varandra, några av oss har inte setts på lång tid, så mycket har hänt.
Nu bär jag med mig alla dessa tankar från vårt möte i mitt huvud, allt som var... hur det blev. Jag kommer inte att kunna sova.

lördag 29 maj 2010

Jag - en väldigt textrovert person

Med hjälp av vännen K. hittade jag ikväll en rolig sida: Urban Dictionary. De hittar nya ord och omdefinierar gamla, jättekul läsning för oss ordvrängare.
Jag hittade ett ord som passar in på mig:
Textrovert: One who will often only say what they really feel over text messages.

Det tyckte jag var roligt. Det är ju inte riktigt sant. Det är inte bara via texmeddelanden, eller via skriven text som jag vågar visa mina känslor. Men det är nog så att hela min familj är bäst på att uttrycka vad vi tänker och känner i skrift. Vi är absolut en textrovert familj.

Det kanske är därför jag gillar att blogga också. En gammal fd kärlek jag träffade var chockad över min öppenhet på bloggen: Sånt som du skriver säger man bara till sina närmaste, sa han.
Ja, vad var det jag sa: Textrovert!

Jag tittar trots allt och ser sångare som blåser bort och trivsamt stora damer med stora röster

Jag måste erkänna att jag tittar igen på schlagerfestivalen. Efter en fantastisk middag - Karin experimenterade fram en sås Crème Caramel Beurre Salée, jag vågar inte ens berätta för Ellen hur god den var :) - så sjunker vi ner i soffan och tittar. Vi är mitt i nu. Det är ett jättekonstigt program. Vinden blåser, just nu blåser de danska deltagarna nästan bort, alla sjunger, Frankrike hade klätt på sina tidigare ganska barbystade kvinnliga deltagare ikväll, skönt! Irland och Island framträder båda med stora kraftiga damer med stora fina röster, Irlandskvinnan är rund och stolt, Islandskvinnan likaså, de är påklädda och midjelösa. Härligt som kontrast mot alla magra halvavklädda sångerskor. Ett märkligt mode sprider sig med kortkort fram och långt bak. Ja suck. Jag tittar, varför?
Men en låt gillar jag: Tyskland. Som jag aldrig någonsin brukar hålla på.

Jag har tråkat ut mitt inre barn

Jag blev riktigt inspirerad av ett inlägg från Falkens författarskola av Kerstin Dahlén som skriver om det uttråkade inre barnet - och som jag kände igen mig! Det var en aha-upplevelse som fick mig att förstå att jag väntar på rösten från mitt inre barn som uppmanar mig att skriva.
Kerstin: "Writer’s block - and how to use it av Victoria Nelson handlar om så mycket mera än skrivblockeringar, detta skrämmande ord. Hon påstår här, att när vi fastnar vår skrivprocess, beror det på att vårt inre barn är uttråkat.
Barnet vill alltid leka och ha roligt. När det inre barnet inte är överens med vårt yttre jag,vårt väl uttänkta skrivprojekt, då sätter hon sig på tvären, skriker ”nej”! Jag vill inte, det är tråkigt!” Och då blir det inget skrivet."

Precis så! Jag tänker ut bra saker, men lusten finns inte. Jag vill att det ska vara så som när Gabrielle eller Johanna /huvudpersonerna i mina ungdomsböcker/ talar till mig: "Tror du att man kan stoppa ner mig i en låda va, flytta omkring mig som om jag vore en sak!" väste Johanna till mig en tidigt morgon på Boels och Mats sommarställe. Hon väckte mig och jag gick upp och skrev och skrev det jag hörde henne diktera i mitt huvud. Äntligen kunde jag skriva min fjärde bok om Johanna, Mellan två världar,  och jag älskade att göra det.
Det inre barnet, hon finns! I mig i alla fall. Det finns ett inre barn som jag tråkat ut det senaste året. Ofta är det på ön hon talar till mig, ger mig lust. Så jag hoppas att jag inte tråkat ut denna yngre upplaga av mig själv, att hon lever kvar i mig och ger mig skrivlust.
Böckerna Kerstin skriver om har jag beställt. Det ska bli spännande även om jag vet att jag inte ska ägna mig åt att läsa om skrivande - utan åt att skriva.

fredag 28 maj 2010

En halv gul sol och Lila Hibiskus

En halv gul sol var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Chimanada Ngozi Adiche skrev om Biafrakriget så att jag förstod, det är en fängslande familjekrönika mitt i ett krig som svenska medier aldrig lyckades skildra på ett för mig begripligt sätt.
Nu kommer hennes debutroman och jag kryper ner i min säng i Horndal med den i ett fast grepp. Lila Hibiskus heter den och handlar om en far som utåt sett är så rättrådig och principfast men som slår sina barn och terroriserar sin familj, berättarröst är dottern Kambili. En roman om religiös intolerans. Den är översatt av Ragnar Strömberg med fint omslag av Sara Rapp Acedo. Jag har inte kommit så långt än men det är en bok man längtar till.

Jag är på rymmen

Jag är på rymmen. Vi åkte iväg från Stockholm i morse, vännen K och jag. Nu är jag i södra Dalarna och har det underbart. Vi promenerar och planerar. K är en vän fylld av infall och goda ideer, våra tankar studsar emot varandra och vi trivs i varandras sällskap. Jag tror vi ger varandra energi.
Solen skiner från en blå himmel i Horndal, inte ska jag sitta vid datorn! Vill bara skicka soliga hälsningar och säga att det är bra vackert. Det hoppas jag det är där du är också? Och att du möter helgen med frid och soligt sinne, det gör jag just denna helg.

torsdag 27 maj 2010

Schlagerfestivalen - är det en parodi eller?

Schlagerfestivalen, är det en parodi eller? Folk i fruktansvärda kläder sjunger dåliga sånger,  mest på engelska. En vindmaskin blåser dem nästan av scenen. En galen kvinnlig programledare  upprepar att hon får rysningar över hela kroppen (det ska vara positivt)  av de hemska låtarna. Varför engelska? Varför inte det egna språket? Varför alla dessa vulgokläder. Och varför, varför ljussatte man den stackars schweizarens enorma öron så det såg ut om om han skulle flyga iväg med dem? Fast just det var ganska roligt.
Lilla Anna var befriande enkel  och fin. Synd att hon inte sjöng på svenska bara.
Men vilket uselt program - allvarligt : Man kan bara se det som en parodi.

Nu väntar sommarhuset på den nye familjemedlemmen

Det var sol och vi travade iväg för att ta tidiga morgonbussen till ön. Ellen var ivrig. Hon har inte varit där sedan förra sommaren. Allt ligger liksom och väntar.
Ellen - som har storstadsbrus i öronen och stress efter Vietnam och Paris bara satte sig ner först och lyssnade in tystnaden. I tystnaden finns de fina ljuden, fågelsången. och dofterna - i synnerhet för henne som slutat röka och nu känner alla dofter så mycket mer intensivt.
En vacker dag i det gröna. Vi målade skafferiet  med turkos överbliven färg från köket. Fint. Vi klippte så länge batteriet räckte och klippte bort björkskott. Vi satte på kylskåpet. Nu är den röda stugan beredd att ta emot sommargästen Milton som ska bo där hela sommaren med sina föräldrar. Precis som hans far gjorde som nyfödd bebis.
- Är det många ute, frågade vi båtkonduktören.
- De gamla vanliga, sa han.
Det känns tryggt. Vi hör till dem vi också, de gamla vanliga. Plus den nye: Milton.

onsdag 26 maj 2010

Vem är du i Mumindalen?

Lyrans noblessser hade hittat en länk  genom  Bokstavligt talat  till en  kul quiz om Mumin på Barnens Bokklubb. Och nu länkar jag till den. Lyran var mest lik Mumintrollet.
Aldrig kan jag motstå tester! Kan ni? Inte blev jag Lilla My. Jag blir antingen Muminpappan eller Snusmumriken i alla Mumintester. I den här blev jag Muminpappan - hade det stämt helt och hållet hade jag kunnat snickra ihop min veranda alldeles själv.
"Du är mest lik Muminpappan. Han är en romantiker som ofta drömmer om vilda äventyr. Muminpappan är väldigt händig. Han har till exempel byggt hela Muminhuset alldeles själv. Och så är han bra på att skriva. Han har skrivit en bok om sina bravader i ungdomen. När Muminpappan var liten bodde han på barnhem, men nu bor han med sin familj i Mumindalen."
Vem blir du? 

tisdag 25 maj 2010

Kunde jag vrida tiden tillbaka skulle jag nog hamna just här - Enskede i syrenernas tid

Vännen Eva skriver att hon är hänryckt denna tid mellan hägg och syren. Det låter underbart, jag ska låta mig hänryckas jag med! Jag har en speciell relation till syrener. Doft- och synminnen från barndomen. mammas och pappas förtjusning över alla syrener på sommarstugetomten på Alnö. Hur pappa vårdade dem och knipsade av de vissnade blomklasarna med sin lilla tång, som jag har kvar.
Lyckliga år och vårar i Margaretaparken med Enskedespelet, här är jag med Ellen, på bilden ovan finns Elin och Emil. 
På vår tomt i Enskede satte jag massor av syrener, de finns kvar. jag brukar titta och har till och med "pallat" en kvist när jag någon sällsynt gång går förbi. På skolavslutningarna hade barnen famnen full av syrener. Syrener, det är barndom, men det är också Enskedelivet, doften av syren från de små trädgårdarna, doften av syren när jag cyklade med Ellen på pakethållaren till dagis, doften av syren när vi vandrade upp till Enskedespelet och allt livgivande arbete med våra teaterförestälningar, alla dessa underbara vårar med Enskedespel, barn, kärlek och syrendoft.
Kunde jag vrida tiden tillbaka skulle jag nog hamna just där. I Enskede i syrenernas tid.

När infaller egentligen sommaren?

Jag kom att tänka på denna morgon att jag inte känt några blivande studenter i år. Har inte så många små barn med skolavslutningar heller i min närhet. Det kanske är därför som den rätta sommarkänlan inte infinner sig? Jag tittar i almanackan och inser att det är nästansommar men jag är inte riktigt där. I så många år har jag hängt upp min kalender på skolavslutningar, inser jag, att jag nu blev helt förbluffad när det inte längre är så. Jag undrar hur man då vet när sommaren börjar?
Min ö i havet börjar inte med sommarturlista förrän 20 juni. Är inte det sent? Infaller inte sommarens början i juni månads början? Eller är sommar nuförtiden något som börjar med midsommar? Har sommaren EU-anpassats månntro?

måndag 24 maj 2010

En hamsters bekännelse och omvändelse

Igår när det regnade halkade Ellen och jag in på ett program med Oprah Winfrey om hamstring. Ja, det finns speciella program som visar fasansfulla hem där ingen längre har kraft att slänga någonting, där kläd- och bokhögar och tallrikar med jag vet inte vad blandas om vartannat och växer och i högarna växer jag vet inte vad.... Äckligt och märkligt - men tankeväckande för en person som jag som har svårt att skiljas från saker.
Programmet fick effekt. Ellen och jag gick till samlad attack mot städskåpet och hallen. Vi har tänkt det länge men det har inte blivit av. Jag insåg att jag inte behöver två hyllmeter lästa deckare. Jag läser inte om dem. Så alla åkte ut utom Patricia Highsmith och Dorothy Sayers. Vi bar ner dom i trappuppgången och bad grannarna plocka sommarläsning. Det som blir över skänker vi vidare. Vi frigjorde en vägg där det nu ska hänga en vacker spegel och vi slängde många kan-vara-bra-att-ha-saker i städskåpet. Tack Oprah för den knuffen en regnig söndag.
Nu undrar jag bara vad jag ska göra med de kratrar i väggen, vit gipsskiva, som uppstod när jag tog ner bokhyllan?

söndag 23 maj 2010

Blåögd eller tillitsfull? Tur att jag har vänner

Vilken chock jag fick när jag kom ut till ön i lördags. Jag var ivrig att se verandan som snickaren skulle ha gjort färdig åt mig i höstas. Jag har sett bilder och det såg fint ut - men när jag tittade på den i verkligheten så var inga av plankorna fastskruvade. Allt låg löst och det saknades bräder. Jag blev så ledsen. Jag hade verkligen litat på den snickare som byggt åt mig. Och det är klart att jag borde ha åkt ut och kollat, men jag åkte till Vietnam och sedan kom snön. Undanflykter. Sanningen är den att jag är urdålig på att ställa ordentliga krav och så gärna vill tro att det är rätt och riktigt. Blåögd eller tillitsfull?
Min kära Annica såg hur fövivlad jag blev och hon vet hur svårt det är för mig att fixa verandagolvet. Nu har hon lovat att hon och hennes man skruvar fast allt virke. Vilken vän! Det blir en riktig tack- festmåltid sedan på den fina verandan.
Jag ska bara bygga en trappa också från huset och ner till verandan, den hann han inte heller med, snickaren.

lördag 22 maj 2010

Första besöket på ön för i år - mest glädje men också en mus

Årets första besök på ön. Resor, jobb och annat har kommit i vägen, inte förrän idag var vi på ön för första gången i år. Snälla grannen Kent hade satt på vattnet. Alla blommor blommade för mycket - hallå - jag hinner inte med. Mina löjtnantshjärtan ska inte blomma förrän jag flyttar ut. Nu var de i full prakt. och gullvivor, liljekonvaljer och vitsippor samtidigt.
Det måste finnas något smolk i glädjebägaren - denna gång hade en mus hittat in i mitt skafferi, det är första gången! Kerstin och jag lyfte ut allting, diskade och skurade men jag måste leta efter det fördömda lilla mushålet. Dessutom ska jag måla mitt skafferi invändigt. Vilken färg? Jo, det blev turkos färg över från mitt kök i stan.

fredag 21 maj 2010

Jag, Vanessa Paradis och tandgluggen

 Intervju med modebloggaren Elin Kling:
Den snyggaste accessoaren just nu?
– Glugg mellan tänderna!
Jag såg Amy Diamond i teve och hennes glugg mellan framtänderna. Thore Skogman hade en känd glugg. Vackraste gluggkvinnan är Vanessa Paradis, fransk sångeska, känd från många filmer och gift med Johnny Depp.
Ja, ni fattar, jag har också en glugg mellan framtänderna. Den har jag aldrig haft problem med. Jag gillar min glugg. Mamma hade en också men hon tog bort sin. Jag hade tandställning ett tag för att minska gluggen. Men en glugg finns kvar. Fint tycker jag!
Ser när jag googlar att en del gluggar bekymrar sig och grubblar på vad de ska göra åt gluggen. Bara le, tycker jag! 

torsdag 20 maj 2010

En kriminellt usel kriminalroman

Oj vilken sågning. "Kriminellt usel". Det är Jo Nesbøs senaste roman som totalsågas av kunnige Magnus Eriksson i Svenska dagbladet, han skräder inte orden: "Pansarhjärtat” är en spekulativ och i sina litterära anspråk rakt igenom förljugen produkt. Den handlar om en seriemördare, men säger inget tänkvärt om seriemördaren som reellt, socialt och psykologiskt trauma eller som medialt fenomen. Och under mina fyrtiofem år som deckarläsare har jag sällan stött på en så idiotisk intrig."
Faktum är att jag köpte författarens förra bok. Den var så fruktansvärt usel att jag slutade läsa den. Huvudpersonen var så trist och schablonmässigt beskriven att jag - som redan är trött på försupna manliga kommissarier i samtida deckare - inte stod ut utan slängde bokeländet i pappersinsamlingen. Och det är sällan en bok är så dålig att jag kastar den, senast var det Mankells motbjudande Kinesen.

Kärlek

Milton och jag
Foto: Elin Swedenmark

onsdag 19 maj 2010

Det är ofta rektorn som är boven!

Vi har varit flitiga, Annica och jag. Igår och idag har vi haft deckarskola. Igår i Bagarmossen med gulliga frågvisa femmor, idag med vetgiriga sjuor i Knivsta. Vi har kul! Tillsammans med eleverna hittar vi på en deckarintrig. Det blir förstås olika varje gång - men i elevernas fantasivärld är det påfallande ofta rektorn som är boven!

tisdag 18 maj 2010

När blev överarmar något kvinnor 40+ absolut inte ska visa offentligt?

Ibland känner jag att vi västerländska kvinnor lever i en krav-burka. Missförstå mig inte - det här är inte en burkadebatt men det är ett inlägg om det utseendefängelse vi alla är inspärrade i och skönhetsideal som pressas på oss.
Värst är det för de yngre kvinnorna som pressas på omänskliga skönhetsideal överallt där de är. Du ska vara smal smal smal.... inte ens muskler ska man ha, bara var tuuuunnnn.
Men utseendegalenskapen sprider sig i alla åldrar. Min senaste hang up är överarmar. Överallt i modereportage, i kvinnotidningar, läser jag försåtliga kommentarer just om äldre (40+ typ) kvinnors överarmar. De ska inte synas nämligen. De är tydligen feta och frånstötande. Sakta smyger sig denna idé in i vårt medvetande. Flera av mina kloka vänner har sagt att: "Barärmad vill man ju inte vara längre..."
Nähä? Vem stör man?
Jag minns min faster Elsas härliga frodiga överarmar. Hon var stolt över dem och skulle ha fnyst om någon sagt att kortärmat var förbjudet på äldre damer.
Jag minns min lilla mamma, mina barn älskade att klappa hennes lena skinn på armarna.
Men idag! Då ska vi skämmas för att vi har överarmar som inte se ut som en tjugoårings och vi ska ha VETT att dölja dem. Det är så vansinnigt dumt!
Våga linne i sommar, våga kort och barärmat, ha det som du gillar.
Det var dagens arga EVA-ngelium.
Vilka fler utseendetabun finns det, vad säger ni?

Johan Theorin, min vardagsempatiska spänningsfavorit

Jag längtade efter att få öppna Johan Theorins nya spänningsroman Blodläge - hans två tidigare, Skumtimmen och Nattfåk, är mina favoriter bland kriminalromaner de senaste åren. Jag var lite motsträvig i början till Skumtimmen men lät mig fångas. Nu känner jag igen hans sätt att skriva, hans förmåga att blanda in magi men ändå ge förklaringar. Jag känner mig hemma i hans öländska landskap trots att jag aldrig varit där. Turligt nog var det mycket tågresor förra veckan och de gick snabbt, jag var försjunken i boken.
Kanske dock lite mindre försjunken än i hans tidigare? Eventuellt just beroende på att jag känner igen hans stilgrepp och anar vartåt det bär i handlingen. Kanske är intrigtråden lite tunn i denna bok. Men det är absolut bra läsning, en bok jag inte vill släppa förrän jag läst ut den.
Jag tycker om var Johan Theorin lägger sina sympatier, de människor som är hans huvudpersoner är på olika sätt  vilse och lite skadskjutna i livet men de har en slags värdighet som jag tycker är  typisk för Theorin. Vardagsempatiska kanske man kan kalla dem. Den grundtonen finns hela tiden, mitt i spänningen, jag gillar det.

måndag 17 maj 2010

Läsvärt om minnen och smaker

Smaken av Muriel Barbery är en mycket läsvärd bok.  Hennes Igelkottens elegans som utkom i fjol var en av det årets bästa läsuplevelser för mig. Smaken, hennes debutbok för övrigt,  utspelar sig i samma hus. Där ligger den kände och fruktade gourmanden och matskribenten Pierre Arthens för döden. Han letar desperat efter en speciell smak han aldrig kunnat glömma – men vad var det som gav honom den smakupplevelsen? Kapitlen slingrar sig genom underbara matupplevelser och frostiga relationer fram till det oundvikliga slutet. En ovanlig roman om minnen och smaker.

Mitt favoritförlag Sekwa ger ut boken.

söndag 16 maj 2010

På kvällen var förorten föga inbjudande med nerdragna plåtjalusier för alla fönster i centrum

Min första bostadsplan sprack. Jättefin våning, bra pris. Jag var nästan beredd att börja en - som det verkar - stillsam budgivning. Men igår kväll fick vi en impuls, Ellen och jag. Klockan elva på kvällen åkte vi dit. På dagen: Ett gulligt grönsakstorg, affärer, bibliotek mm. På kvällen var plåtjalusier nerdragna framför alla affärsfönster. När man gick där kändes det inte bra, lite belägrad stad-känsla. Det var ganska ödsligt och kändes längre från tunnelbanan än på dagen. Det rörde sig flera gäng skräniga tonårskillar och drack öl utanför tunnelbanan och kring centrum. Det är väl okej, det var ju lördag. Men jag kom inte från en ödslig känsla. Skulle jag vilja gå hem här på kvällen? Skulle jag vilja att Ellen gick den ödsliga gången sent på natten? Magkänslan vrålade: Nej! Så jag ringde återbud till söndagsvisningen. På andra sidan tunnelbanan lyser affärsfönstren inbjudande, inga nerdragna nerkluddade plåtjalusier... Stockholmssegregation.

När vi kom tillbaka till vår gata på söder  tyckte vi det var hemtrevligt och inbjudande. Vi hade sneglat runt men återvände troget till vår lilla gata.

Jag skulle välja att heta Amanda Björk, vilket träd skulle du vilja vara? Och varför?

Emma Vall visste från början att vår deckarhjältinna skulle heta Amanda, "hon som man bör älska", ungefär på latin. Efternamnet tänkte vi mycket på. Ett tag var det Gran, Medelpadsymbol. Men det lät för tråkigt. Så vi tänkte Rönn, hon är viljestark, rödhårig... det passade bra.
Johanna Nilsson valde att Kalla sig Amanda Lind. jg vet inte varför hon valde det trädet - men det är vackert.
I natt låg jag och funderade på vilket träd jag skulle välja att vara. Det finns träd jag älskar, som att sitta under platanerna på Korsika till exempel. Men mitt favoritträd det är absolut Björk. Så Amanda Björk, det är jag. Min vän Bob Alexander har jag berättat om. Han som kom till min ö från USA och hela tiden fotograferade mina mäktiga björkars kronor.
Men nu vill jag veta: Vilket träd skulle du välja att vara?

lördag 15 maj 2010

Vår deckarhjältinna Amanda Rönn har fått en trädsyster, Amanda Lind

Vi i Emma Vall började i mitten av nittiotalet att skriva våra deckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Vi skrev fem deckare om vår rödhåriga hjältinna: Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån, Slutpunkten.  (De finns att köpa på Ad libris). De första tre böckerna skrev vi under vår pseudonym utan att avslöja att vi var tre författare bakom böckerna.
Vi hade många funderingar kring vårt namn och kring vår huvudkaraktärs namn.
Nu är hon i alla fall etablerad inom deckarvärlden, vår Amanda Rönn.
Men jag blev förvånad igår! Då fick Emma en facebookförfrågan om vi ville bli vän med Amanda Lind, som är huvudperson i en ny deckare skriven av en pseudonym. Det är inte vi! Det är författaren Johanna Nilsson som skrivit en deckare unde pseudonym och valt Amanda + trädnamn till sin huvudperson.
Så Amanda Rönn har får ett trädsyster, Amanda Lind.

Bärvärldens Bästa!

Hemma igen efter intensivt matlagande dagar. Vi hann inte se mycket av Östersund men desto mer av brorsans spis. Vi lagade maten hemma hos honom, Annica och jag, Ellen och Sara. Katja K från Frösön tog fantastiska bilder och sedan kom hela släkten och hjälptes åt att äta upp det vi lagat.  Bärvärldens bästa - vår nya kokbok - ges ut på jämtländska Förlag 404 som startats av min brorsdotter Sara i Offerdal. Vår familj har verkligen som tradition att samarbeta!
Bloggen har blivit lite försummad! Men jag återkommer nu med nya krafter när jag är hemma igen.

torsdag 13 maj 2010

Efter en tolvrättersmiddag

Vi är i Östersund för att laga och fotografera maten till vår nya kokbok som bygger på bärböckerna. Det är kul men fruktansvärt slitsamt. Idag lagade vi sammanlagt 12 rätter, fyra förrätter, fyra huvudrätter och fyra desserter. Katja K. fotograferade alla rätter som var upplagda på vackra fat och  tyger från lokala affärer och konsthantverkare i Östersund.
När all mat var lagad och fotograferad hade vi släktmiddag och åt upp det mesta! Fredag ska vi laga tolv rätter till, det är tur att vi åker hem sedan!
Då väntar gymmet och en hård matordning.

onsdag 12 maj 2010

Deckare mot bostadsgrubblerier

Jag har tittat på en fin lägenhet i ett område som jag inte riktigt vet... Men det är ju en mardröm med bostadsköpande, man tittar på söndag och ska bestämma sig på onsdag. Hur ska man kunna det? Jag måste ju titta igen, fundera, gå dit på kvällen - men budgivning pågår och jag kan inte titta just nu! 

För att slippa grubbla har jag läst en sydafrikansk deckare:  Deon Meyers  Devils Peak. Den var absolut spännande, ändå känns det som om jag läst allt förut. Dessa försupna men ändå ädla snutar, äldre män som är geniala poliser men dukat under för spriten och nu ska ta sig upp ur träsket och förstås helt lysande lösa ett svårt fall. Nja, säger jag. Vi började bland annat skriva deckare, vi i Emma Vall, för att vi var så trötta på den typen av alltför vanliga manliga huvudpersoner
Men det är ändå intressant att läsa en deckare som utspelar sig i Sydafrika och temat i boken är viktigt och intressant - en man vill hämnas allt våld barnen i Sydafrika utsätts för.
Jag ska absolut läsa även de två andra romanerna av  Deon Meyers som Weylers förlag gett ut.

tisdag 11 maj 2010

Nu ska vi laga mat ur Bärböckerna i dagarna tre!

Nu tar vi tåget till Östersund för att tillbringa tre dagar med att laga ett utvalt antal rätter ur vår bärböcker i brorsans kök. Vi är i full gång med vår kokbok med recepten från Bärböckerna. Kokboken kommer ut i sommar. Annica och jag är så glada över alla gulliga mail, blogginlägg och telefonsamtal med frågor om en ny bärbok. "Vi måste ju få veta vad som händer med familjen kring La Stella?" säger våra gulliga positiva läsare.
Ja, vem vet. Vår tripp till Östersund nu kanske ger oss inspiration till en ny bok!
Men först blir det kokboken.
Mer om det snart.

måndag 10 maj 2010

En hamstrar som jag, två sorterar och slänger

Jag sitter vid min mac och skriver och hela tiden singlar plagg in genom dörren och landar i en växande hög bredvid mig. Ellen tar itu med sin garderob efter två års resor hit och dit. Allt måste tvättas och sorteras, hennes dräkter från Sydafrika /strikt klädkod på kontoret/, hennes vippiga chiffongkjolar från Vietnam,  tröjor, blusar. Hon är hård, inte alls som jag. Jag sparar och stuvar undan. Ellen sorterar och ger bort. Jag försöker antyda att jag älskade att hälsa på faster Berta som liten, jag fick leka med alla hennes smycken och det var en dröm. Ellen slänger i en påse alla smycken hon tröttnat på och skänker dem vidare.
Det är lustigt: Jag har två barn som sorterar bort och slänger och ett barn (och en exman) som är som jag, som hamstrar och sparar.

Jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var min gräsmatta

På tal om att spara saker. Igår när min lille ljuvlige Milton var här på besök hade han på sig sin pappa Emils gröna velourbyxor från sjuttiotalet. Jag hade sparat dem och en del andra bebiskläder från ungarnas barndom och de följde med i flytten från Enskede och hit och nu kan lille Milton använda dem. Sådana små enkla saker är lycka för mig.
Igår var vi tillbaka i huset där vi bodde i Enskede, vi gick på våra gator, Ellen och jag. Loppis på skolgåden, fika på Gamla Enskede Nya Bageri som ligger i den affär som var Konsum när vi flyttade dit. sedan blev det Kafé Tjocka Råttan, sedan Ammis prylar och så småningom Margaretas underbara bokhandel - och nu bageri.
När jag först flyttat från Enskede var det med tårar i ögonen jag återvände. Nu har jag försonats med flytt och allt som hörde till den - jag känner mig väldigt hemma där med mina minnen och jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var "min" gräsmatta.

söndag 9 maj 2010

Dags för en enkät om läsande

Dags för enkät, säger Bokhora. Här kommer mina 3 senaste:

Senast avslutade bok: Richard Yates Easter Parade. Ohyggligt välskriven, nattsvart. Jag skyller på den att jag inte kunde sova inatt utan tyckte allt verkade meningslöst.
Senaste bokinköp: Genom Sekwas Klik-klubb köpte jag:  Smaken av Muriel Barbery
Senaste författare som jag är nyfiken på: Sarah Waters nya, den måste jag köpa. Hon gör ett så otroligt sympatiskt och klokt intryck i alla intervjuer.

Tankar mitt i natten

Jag borde verkligen sova, i stället sitter jag uppkrupen i sängen med min lilla vita mac i knät. Tankarna snurrar i huvudet. Mitt i natten är ingenting lätt. Det är just nu jag inte ska tänka på flytt, på jobb, på saker som kräver lugn och eftertanke. Men det är just vid den här timmen som tankarna snurrar runt i huvudet och som jag ser problem i stället för möjligheter.
Nu ska jag ta till mig en positiv fundering i stället för att grubbla Jag har läst en rad intervjuer med Sarah Waters denna vecka. Oavsett om hon har lust eller ej så skriver hon 1000 ord om dagen. Jag ska ta efter henne. Är det något som det inte är lönt att vänta på så är det inspiration.  Det vet jag och det är så bra när vi Emmor skriver - då ger vi varandra uppgifter. Jag är så mycket gammal journalist att jag går igång på dead-lines. Nu ska jag ge mig själv beting och deadlines. Så får det bli. Nu har jag fattat ett positivt beslut. Nu vill jag sova.
Goda tankar kom och söv mig, stresstankar - far er kos!

lördag 8 maj 2010

Vad samlar ni på för konstiga saker?

"Men mamma!" säger Ellen och tar upp den trettiofemte anteckningsboken i mitt arbetsrum. Ja det är sant, jag samlar maniskt på anteckningsböcker, de finaste vågar jag knappt skriva i. Det måste vara en speciell tanke för en så fin bok och hur ofta får man så speciella tankar? Vissa böcker är påbörjade med något som tycktes vara en genial tanke, andra är tomma, väntande. Dessutom har jag massor av lådor, kartonger, konstiga små boxar som jag inte vet vad de ska användas till. De föreföll så praktiska när jag köpte dem.
"Kanske bättre att slänga lite saker än att köpa lådor för att stoppa en del ... hm... onödiga saker i", mumlar dottern.
Nu har jag köpförbud på anteckningsböcker och konstiga lådor.
Vad samlar ni på?

fredag 7 maj 2010

Leva i nuet, lära av stunden

Jag öppnade inte någon svensk tidning i Paris, trodde inte jag missade något, därför märkte jag inte heller att en författare jag beundrar mycket var här. Jon Kabat-Zinn har skrivit boken Vart du än går är du där - som jag skrivit om flera gånger. Den påverkar mitt tänkande enormt, jag som alltid oroligt flaxat iväg i tankarna till allt som skulle kunna hända lärde mig av honom en metod att vara närvarande i mig själv, här och nu, som jag ofta försöker tillämpa och som gör mig lyckligare. Han drog fulla hus, läser jag. Ja, jag missade honom, men jag kan läsa hans nya bok: Lev i nuet, lär av stunden.
Ur sin bok Full Catastrophe Living har Jon Kabat-Zinn plockat ut hundra korta texter som var och en utgör en lektion i mindfulness med tankar om hur våra inre resurser, ja mindfulness, kan påverka oss när vi tränar tålamod eller handskas med stress.  .

Förorten, här kommer jag, dags att packa igen

Annikas vilda flyttaktiviteter i Solna har smittat mig. På söndag blir det visningar. Jag har prickat in ett område där jag ska titta på billigare lägenheter. Jag kan ju helt enkelt inte bo upp de få stackars pengar jag har. Så nu ska det bli billigare längre ut. Visst är det klokt?
Jag tror till och med jag kan få samma yta som nu till halva priset. När jag bodde i vårt hus i Enskede fasade jag för att flytta. Mitt hus var jag, det var mitt liv, min trygghet. Trodde jag. Sedan flyttade jag och det var inte alls så farligt, det gav till och med nya perspektiv. Lägenheten där jag bor nu är bara en lägenhet, den är väldigt utbytbar i mitt liv. Det är så vansinnigt tråkigt att alltid vara på minus varje månad så nu börjar jag iscensätta en av de förändringar jag bestämde mig för i Paris. Förorten, här kommer jag!

När Sixten och Sunna hjälper Lars Lerin

Nu har den kommit, tredje boken i vår barndeckarserie om Sixten och Sunna Dolt i färg. Den här gången har vi fört in Lars Lerin i handlingen, det handlar om konstbedrägerier och det är Lars som bliir utsatt - men där finns förstås Sixten och Sunna som ordnar allt. Christina Alvner har som vanligt gjort omslaget som jag gillar! De två första böckerna heter Spår i snö och Upp i rök. Nu har vi böcker som utspelat sig vinter, vår och sommar, bara hösten kvar!

torsdag 6 maj 2010

Rör inte mina såpbubblor!

O O O O O O O O O
Tillbaka hemma, nu gäller de att ta tag i de kloka tankarna jag hade i Paris så att de inte försvinner upp i luften som såpbubblor. Vi såg en man i Paris som uppträdde för barn, han blåste fantastiska såpbubblor, men alla barnen försökte fånga dem och förstöra dem innan de hann lyfta och sväva. Ellen och jag stod och såg på alla barnen som fann nöje i att förstöra bubblorna i stället för att låta dem lyfta och vi såg alla föräldrar som bara skrattade när barnen förstörde.
Så jag säger: Rör inte mina såpbubblor!

tisdag 4 maj 2010

Nu packar vi väskorna och lämnar Paris - ön väntar

Vi åt lunch på Café Charbon på Rue Oberkampf idag. älskar den gatan och det kaféet. Vi drömde om en lägenhet just där, nära metrosationen Filles du calvaire. OBS Det är bara en dröm!
Nu lämnar vi Paris. Ellen flyttar hem. Hon ska läsa klart och hinna en hel del, hennes T finns på andra sidan jordklotet i sitt land, det är inte lätt. ens när kärleken är så stark
Men jag tror vi kommer att få det fint i Sverige. Vi lämnar Frankrike med olika insikter. Ellen har många tankar att pröva, jag har många funderingar på hur jag vill att mitt lev ska te sig. Det är bra att få perspektiv, jag hade fastnat lite grand. Många saker har klarnat för mig den här resan.
Det har varit en resa av både nostalgiskt tillbakablickande och positivt tänkande om framtiden.
Snart är jag hemma. Ön väntar, min snälla granne Lena skickade bilder!

måndag 3 maj 2010

Vad får liljekonvaljen dig att tänka på?

Annika skriver så fint om hur man i Frankrike alltid ger varandra liljekonvaljer på första maj. Jag visste inte att det var en tradition men överallt på Paris gator så vimlade det av liljekonvaljförsäljare i helgen. Dyra minibuketter. Allt är dyrt i Franrkrke, sedan euron infördes har priserna bara gått upp. Det är ganka normalt att betala 4 euro för en kopp te till exempel.
Men liljekonvaljen, det är en blomma som gör mig vemodig. Det var min mammas älsklingsblomma. Hon älskade doften och njöt av att betrakta den lilla anspråkslösa blomman som doftade så gott. Det är min främsta relation till denna lilla blomma som också jag älskar.

När det gäller böcker och liljekonvaljer är det Maria Langs Kung Liljekonvalj av dungen jag tänker på. Det var en av de första deckarna jag läste och jag minns den med en rysning. Jag tror titeln är ett citat ur en dikt. Vilken?
Vad har ni för relation till denna lilla blomma

söndag 2 maj 2010

Världen är en poesi

Idag har det regnat och haglat i Paris. Vi åt brunch på Café Charbon på Rue Oberkampf och fyllde en liten låda med algeriska mandelkakor och tog sedan metron hem.
Jag blir glad av den här lilla skylten som hänger på ett staket i Saint-Germain. Och av alla små hänglås på Pont des Arts. Se Ellens fina bild. Någon slags installation? Jag vet inte, vet bara att det hänger massor av lås där med hjärtan och två initialer.

lördag 1 maj 2010

Första maj i Paris vid Place de la République


Härlig första maj i Paris. Förra gången jag var här en första maj och demonstrerade var en evighet sen. Då var demonstrationen förbjuden och jag hamnade mitt i ett slagsmål mellan poliser och demonstranter. Jag fick livrädd rusa ner i tunnelbanan med poliser med långa batonger efter mig och lyckades klämma mig in på ett tåg innan tunnelbanan stängdes och våldsamma slagsmål startade på Paris gator.
Idag var det fridfullt, alla olika grupperingar var samlade till ett stort tåg som gick från République till Opéra. Massor av musik, dans av ett kurdiskt revolutionärt parti, PS, CGT, politiska grupper från många länder och ett härligt långt demonstrationståg.
Ända sedan jag var liten i Sundsvall har första maj varit en dag av högtid, kamp och glädje för mig.
Idag älskade jag att höra Internationalen på franska.

På iskalla Valborg skulle vi upp på Norra berget i tunna vårkläder, Maggis och jag

Valborg, iskallt var det när Maggis Wiik och jag gick upp på Norra berget för att se på majbrasan. Man skulle tvunget upp på berget och vi skulle ha på oss vårkappa och tunna skor och tunnstrumpor fast vinden var iskall och fick oss att huttrande söka oss så nära den stora elden det gick. Vi gick där och drömde tillsammans om hur livet skulle bli när vi blev vuxna. Tvekande ögonkast utbytte vi med killar på stigen, mer blev det inte. Maggis med de nötbruna ögonen - jag tyckte så mycket om henne. Hon var Valborg för mig. Nu var det länge sedan vi hörde av varandra.
Valborg det var student i Uppsala också, där jag valde att inte studera, jag gillade inte alla historier om hur fulla de blev på Norrlandsnationen. Jag ville vara en människa bland alla andra, inte en student, så jag valde att läsa i Stockholm. En gång var jag där  på Valborgsfest och det var så hemskt som jag trodde, vita mössor översvämmade staden och det fanns en arrogans  jag inte gillade
Valborg i Paris firade Ellen och jag med att äta på Hotel du Nord, vi firade våra födelsedagar där vid Canal Saint Martin och tog sen en dessert vid kanalkanten innan vi strövade hem. Det var riktigt mysigt och en Valborg värd att minnas.
Jag undrar vad Maggis gjorde denna Valborg, jag undrar om hon tänkte på mig så som jag tänkte på henne? Det vill jag gärna tro.