https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 30 april 2012

Ljuvlig och vemodig vårdag på ön

Jag vaknar på ön för första gången i år. Igår tog Ulla och jag bussen och båten ut till ön i havet. Till huset som stått övergivet hela vintern. Nu är jag här! De nya elementen fungerar. Gode grannen Kent har startat pumpen och satt på vattnet Mössen har i alla fall nästan lämnat huset i fred. Vi åt vårlunch på verandan, utomhus! På kvällen kröp vi ihop i soffan pratade som de gamla vänner vi är och drack en skvätt calvados vi hittade kvarglömd i skafferiet. Fågelsång väckte mig.
Det är ljuvligt. Det är också vemodigt. En gång var vi en ung familj som flyttade in här. Nu är familjen splittrad huset är mitt och barnens. Jag ser grannarna som varit här lika länge som vi. Barn växer upp och bildar egna familjer.
Men goda grannar och gamla vänner försvinner också. Rune och Pålle, två grannar och vänner har dött. Jag kommer inte mer att se deras vänliga ansikten och vinka till dem när de går på stigen nedanför mitt hus. Frid över deras minnen. De är saknade.
Nu ska jag göra frukost, dricka kaffe på verandatrappan. Det är efterlängtad vår och blå och vitsippor lyser i backen.
Jag njuter extra av utsikten över vattnet från min veranda väl medveten om att grannens häck snart döljer den. Men nu njuter jag av vattenblänket mellan träden.

lördag 28 april 2012

Seriemingel med författare och bloggare

I helgen pågår en seriefestival i Stockholm. Entusiastiska Wiboms förlag bjöd på mingel på Bistro Barbro med serieförfattarna Posy Simmonds (Tamara Drewe) och Julien Neel (serierna om Lou)
Posy Simmonds var precis så rolig och underfundig som man hoppas när man - som jag -  förälskat sig i hennes bok Tamara Drewe som bygger på  romanen Fjärran från vimlets yra (1920) av den engelske författaren Thomas Hardy.

När jag läser den annorlunda och roliga serieromanen tänker jag på tre av mina fina begåvade bloggvänner. Lyssna nu Eva vid älvens strand, Eva på Frösön och  Karin: Ni är alla tre så otroligt skrivbegåvade, roliga och dessutom skickliga tecknare. Nu väntar jag mig en svensk serieroman av typ Tamara Drewe från er. Kontakta trevliga Lisa Wibom och kom igång! Till Lisa vill jag säga att jag ivrigt väntar på en översättning av Gemma Bovary!

En härlig kväll i trevligt sällskap med fantastisk mat, jag rekommenderar verkligen Bistro Barbro!
"Vi var ett gäng bloggare och kvällen var en pärla, en sån där grej man går på utan några särskilda förväntningar och sen blir alldeles varm av" skriver fina Simona Ahrnstedt på sin blogg. Hon är flitigare än jag på att ta bilder så där kan ni se mer av den trevliga kvällen! Läs också mer hos  bokentusiasten Petra  på bloggen Breakfast Book Club.
Framför allt: Njut av Tamara!

fredag 27 april 2012

Nu flyttar det sista barnet iväg

Så är det klappat och klart. Mambon Ellen flyttar i höst in i ny renoverad fin etta i gammalt hus i Kransen. Jag har faktiskt bara bott ensam i några månader av mitt liv. När jag just flyttat till Stockholm för att plugga franska och bodde i en emlig liten etta på Duvgränd i Sundbyberg. Kände mig väldigt ensam då. Det var så många nya koder att lära sig i Stockholm, nästan ingenting var som hemma i Sundsvall. Sedan fick jag studentrum på Jerum och bodde där tills jag flyttade ihop med Leif i Aspudden. Efter det har jag alltid bott med man, man och barn, barn.
Hur tror ni jag klarar mig alldeles på egen hand?
Det kommer att kännas konstigt.
Jag kommer att känna mig ensam ibland.
Men det är livet.

Livets ljuvliga kontraster

Jag älskar kontraster. Igår mysigt mingel på Barbros Bistro på söder med härliga bloggare och författare. Idag Skansen med min älskling Milton. Vi ska upptäcka nya Lill-Skansen tillsammans med min vän Karin och Miltons kompis Ossian. Vi tar färjan från Slussen. Och solen, den skiner över oss!

torsdag 26 april 2012

Minns du Claire Bretéchers frustrerade seriefigurer

Jag älskade att läsa Claire Bretéchers serier, De frustrerade, hög igenkänningsfaktor. Det var länge sedan. Vad hände med henne? Någon som vet?
Jag har en tjock inbunden bok med Modesty Blaise, hon inspirerade mig när jag och Johan Henniger skrev vår Förfärande är var ängel. Annars är jag ingen stor serieläsare. Jo Mumin i serieform älskar jag.
Och Berglins förstås.
Idag ska jag lyssna på en diskussion med Posy Simmonds. hennes serieroman Tamara Drewe, närmast kultförklarad i England, har utkommit i Sverige och hon är här med anledning av den pågående Seriemässan. Mer om den i morgon.
Just nu undrar jag mest: Vad hände med serieikonen Claire Bretécher?

onsdag 25 april 2012

Alexandras omedvetna åldersfördom

Det finns ett slags omedvetet åldersförakt som irriterar mig. Har ni läst om den roliga Margareta Winberg som blev bjuden på middag  av miljöministern och glatt gick? Det var fd minister Margareta Winberg som egentligen var bjuden men denna Margareta fick en inbjudan, gick, åt och hade trevligt. En cool kvinna som intervjuades i radio i P1. En rolig bagatell. Alexandra Pascalidou är bisittare och säger: "Ja vad skulle man göra man kan ju inte porta en stackars pensionär"
Kvinnan är 67, hon är säkert en massa saker som Alexandra inget vet. Varför ska hon då  få epitetet stackars?
Det är så löjligt och det visar så tydligt en syn på människor som jag ogillar. Är man 67 då är man tydligen helt definitionsmässigt "en stackars pensionär"....
Heja Margareta Winberg i Sundbyberg, jag tycker du är tuff och inte det minsta stackars.
Stackars Alexandra däremot som vädrar omedvetna fördomar.

Blanka bestick men oskrivet manus

Livet har varit fullt av dotter E:s lägenhetsköp. Nu är hon lycklig ägare till en mycket liten och alldeles underbar etta i Midsommarkransen, för övrigt nära Miltons dagis. Jag är tämligen frisk igen... solen skiner. Det finns ingen anledning att inte arbeta. Med frejdigt mod tar jag fram ett försummat manus och tänker ge mig i kast med det. Men tankarna flyger, jag är otålig. Ringer grannen på landet och frågar om vattnet sätts på till helgen i huset på ön. Längtar dit
Jag reser mig upp och står plötsligt vid diskbänken och putsar de fläckiga rostfria besticken, enligt ett råd från TVs städexpert: Man tager en halv citron strör salt över snittytan och putsar. Jag putsar. Besticken blev blanka och som nya och ligger nu i lådan.
Jag sitter vid datorn och drömmer mig bort.
Jag är väl inte ensam om det?

måndag 23 april 2012

Skamligt att det inte finns ett Babel för Barnböcker

Ett Babel för barn- och ungdomslitteratur borde vara en självklarhet! Men är det inte. Skamligt tycker jag!
Idag är det Världsboksdagen. Då firar vi boken och läsandet.
Jag såg Marianne von Baumgarten som i TV4 - med den smittande entusiasm hon alltid har - pläderar för att man ska läsa för sina barn. Högläsning är viktigt, kan inte ersättas av att man lånar ut iPaden med en inläst saga till sitt lilla barn. 
Jag älskar att läsa med Milton så som jag tidigare läste med  mina barn. Det är underbart att läsa tillsammans. Åh alla bra böcker vi läste: Momo eller kampen om tiden, Det blåser på Månen, Bilbo...
Men i TV och radio och tidningar är det så sällan man tar upp barn- och ungdomsböcker! Det skrivs och pratas så lite, rapporteringen är inte nyfiken, alla rapporterar ganska slentrianmässigt om samma böcker fast det finns så många!

söndag 22 april 2012

Gamla låtar som ger mig lust att le

Arne Lingestrand, trumpetspelare och kusin. Foto: John Swedenmark

Min mamma nynnade på gamla fyrtiotalslåtar när hon städade hemma i min barndom. Inte min musik, brukade jag tänka. Men se: Min kusin Arne har börjat spela i Solskensorkestern som glädjefyllt och skickligt spelar schlagers från 30-40-talen och jag märker att gamla refränger sitter i huvudet.
Solskensorkestern är ett litet storband med välspelande musiker och sångare. Kusin Arne spelar trumpet.
För elva år sedan satte medlemmarna igång med med att leta gamla låtar och arrangemang på gulnade papper i antikvariat. Nu ger de glädjefyllda konserter och te-danser. Idag var vi och lyssnade, jag, bror John och Maria. Fullsatt konsert i Uppsala och så mycket glädje och lust.
Ja, jag lovar att vi log hela vägen hem till Stockholm efter konserten. Vill ni lyssna har Solskensorkestern gjort två cd med sin musik.


Om att våga tro på kärleken igen

Kärlek, det är inte lätt. Kärlek som vi alla längtar efter, men vi blir besvikna bedragna och till slut kanske desillusionerade. Igår såg jag För dig naken en skildring av min favoritkonstnär Lars Lerin och hans sökande efter kärlek. Hans guddotter Sara Broos har filmat hur han längtar efter att verkligen bli kär igen efter brustet hjärta och många år av missbruk. Kontaktannonser sammanförde honom med Manoel Marques (Junior) från Brasilien. De kan inte kommunicera med varandra och kommer från två vitt skilda världar. Men Lars är trött på att leta. Junior tycker om Lars ansikte och kommer till Sverige, de har inget gemensamt språk. Men båda längtar efter kärlek och denna längtan överbryggar alla hinder. Kan man bestämma sig för att bli kär i någon?  Jag kan det inte men Lars och Junior bestämde sig för varandra och filmen lyser av kärlek när de till slut gifter sig. Inget är lätt, men jag sitter med ett leende på läpparna hela denna varma film om att våga kasta sig ut i det okända för att man trots allt tror på kärleken.
Så modiga de är, tänker jag. Och så vackra de är tillsammans.

lördag 21 april 2012

En magiskt fotograferad drömvärld



Jag har sett en så fascinerande utställning på Fotografiska museet. Helena Blomqvists drömlika bildvärld. Det är som att kliva in i en saga eller i sitt eget undermedvetna minne.
Hon konstruerar först alternativa världar i sin ateljé, på söder nära där jag bor, bygger modeller och skapar rekvisita. I en intervju med henne man kan se på utställningen berättar hon att det kan ta flera månader att skapa en bild.  När modellerna är färdiga fotograferar hon dem och redigerar digitalt så att bilderna ger i alla fall mig en total illusion av en skapad parallell drömvärld.
Hennes inspirationskälla är  drömmar, mardrömmar, tidningsurklipp, gamla fotografier, myter och sagor. Det är mycket Alice i Underlandet i hennes bilder för mig. Bilderna kan också se så drömlikt vackra ut, men samtidigt är de sorgsna och melankoliska. Utställningen pågår till början av juni. Ni måste helt enkelt se den.
Sen kan ni fika i kaféet med den magiska utsikten men det fula möblemanget. En så fin lokal som känns möblerad som en steril skolmatsal. Tänk så underbart vackert inbjudande den skulle kunna bli, nu är det bara fult och sterilt. Industrimatsal där mat ska ätas snabbt. Tänk om! vill man uppmana museet. Mat ska ätas i vackra miljöer. Jag vill bara fly från de breda obekväma borden, det är så fult och så föga inbjudande till samtal.

fredag 20 april 2012

Oroa sig i onödan

Ibland oroar man sig i onödan. Livet borde ha lärt mig att inte göra det. Jag var orolig för hur festen med gamla gymnasiekompisr skulle bli. Den blev riktigt trevlig. Visst var det en och annan man inte kände igen. I början av kvällen såg jag att många var lika pirriga som jag och osäkra när vi hälsade. Men lugnet spred sig, snällheten var förhärskande. Några gamla vänner värmde det extra att träffa och prata med om gamla tider. Och det visade sig förstås att de bakom sina tuffa ytor hade känt sig lika förvirrade och utanför som jag gjorde många gånger på gymnasiet.... men trodde att jag var ensam om att vara.
Tänk om jag vetat det då?

40 år och femton kilo senare-fest.

40 år och femton kilo senare-fest. Det ska jag gå på idag. Ett gäng människor som bor i Stockholm men gick på gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall samtidigt ska ses. Vi blir ett femtiotal.
Vad kull! säger några när jag berättar. Vilken ångest, säger de flesta. Över hälften känner jag inte. De gick i klasser över mig. Bara en handfull har jag sett sedan gymnasietiden som inte var några helt lätta år i mitt liv. Dessa traumatiska år har jag bland annat skrivit om i mina böcker om Gabrielle (Frusna ögonblick och Du är väl glad, Gabrielle). Böcker som utspelar sig nu men beskriver en person som är nära mig och händelser som också ligger nära mig.

Jag inser först när jag tar mod till mig och går på en sådan fest vilka sår de åren gav mig i min själ. Ärrade sår idag, men just nu känner jag fantomsmärtor i dem. Det handlar om klass, det handlar om kön. Det handlar om vem jag tvingade mig att vara på skoltid - och om vem jag egentligen var, innerst inne.
Rapport kommer.... Jag överlever, jag lovar som titeln är på en annan av mina ungdomsböcker.

torsdag 19 april 2012

När kommer du tillbaka Mum Eva?

Hemma och långt borta heter min blogg nu. Det piggar upp mig att tänka på min gamla granne Sonja som åkte på cykelsemester i Kina när hon var långt över 70. Annars inser jag ju krasst att det kommer en dag då jag inte reser annat än i mina minnen. Då får jag väl göra fotoalbum. Men det ligger ångest i den tanken ändå, att inte orka/kunna resa. Eller vad säger ni?
Tänkte på det för att jag fick mail från vännen Thi i Hoi An idag: När kommer du tillbaka och hälsar på Mum Eva? frågar  hon? Ja när?

 Thi ser ni på bilden till höger. Under ser ni frukostförsäljerska i Hoi An i typisk hatt.


onsdag 18 april 2012

Aldrig skulle jag släppa in Bygglov i mitt hem

Smaken är verkligen olika, tänker jag när jag föll ner framför ett inredningsprogram på teve. I Bygglov i TV4 släpper en familj  in inredare i sitt hus, två rum familjen inte hunnit med förvandlas till något som i min smak är så obeskrivligt fult. Brunmurriga väggar som krymper rummen. Hiskeliga jaktmotiv på tapeter, konstiga mystiska mönsterkrockar som skulle ge mig mardrömmar. Märkliga djur som helt omotiverat finns där. Helt enkelt fasansfullt fula murriga färger som skär sig i mina ögon.
Jag skulle vara livrädd för att släppa in de inredarna i mitt hem.
Fint, underbart, säger familjen när de leds in i de hiskeliga rummen. De kanske tycker det? Men om inte skulle de våga protestera?
Jag skulle skrika: Jag vill ha ljus, luft, rymd, skönhet! Sen skulle jag måla allting vitt.

Maj snart , jag blir glad

Idag ser jag sol och blå himmel, kanske för att mina fönster är blanka och nyputsade.
Kanske för att jag känner en stilla våroptimism.
Maj med färder till landet, till min ö i havet.
Majbrasor. Låt det gamla torra brinna.
Första maj med röda fanor i vinden.
Maj med resa till Korsika med finaste Ellen.

tisdag 17 april 2012

Acceptpriser är rena rama bluffen

Följetongen En Etta Åt Ellen fortsätter. Man räknar sina små gemensamma slantar, tittar på något som kanske kan gå att köpa? Hoppas. Pratar med banken. Sen - sätter budgivningen igång och det som kallas Acceptpris var som vanligt bara det gamla vanliga lockpriset. När 990 000 kronors miniettan (acceptpris) drog över 1 200 000 så lade vi av. Alltså: det finns människor som har pengar. Som budar över med 50-100 000 kronor. Ett mysterium för mig.
Och det är bara bluff det där med Acceptpris, det är samma vanliga gamla lockpriser som ska dra oss till lägenheten, sen är det budgivning igen, som vanligt!
Men vi kämpar vidare!

måndag 16 april 2012

Med blåa plastfodral på fötterna och blanka prospekt i händerna

Så står vi där i dörröppningen alla förhoppningsfulla, blanka prospekt i händerna och blåa plastskydd på fötterna. Man ser uppgivet på hur många som strömmar in i den lilla ettan. Hur penningstinna och självsäkra många ser ut medan man själv intensivt hoppas att de ska se fel man själv inte vill upptäcka - och inte börja buda. Men den slimmade mäklaren pratar i mobil och säger att budgivningen redan börjat.
Mäklaren från Erik Olsson i den  andra ettan i Kransen orkar knappt ens skriva upp alla som kommer, ser bara trött ut och ids inte ens visa var i huset drömlägenheten alla vill titta på finns. Ska man köpa en lägenhet mäklaren inte ens kan visa? Det tycker han uppenbarligen. Oproffsigt! Titta på nätet, säger han slappt, där kan ni se var lägenheten ligger. Fast vi står i huset alldeles IRL... !
Det var i och för sig ännu värre när vi letade lägenhet åt Elin, då gick köerna till söderettorna långt ner i trappuppgången och prospekten tog slut.
Vi tog prospekten, hoppas och väntar nu på att mäklaren ska ringa. Jag är alltid optimist. Och blir det inte denna etta så finns det säkert tusende andra i Kransen, drömmer jag vidare. Klart vi hittar något åt Ellen.

söndag 15 april 2012

Har ni en etta på lut till oss?

Håll tummarna idag. Vi drar till Kransen för att titta på eventuellt köpbara lägenheter till Ellen. Min mambo vill ha något eget. Så idag ska vi börja nosa runt i det fullständigt hopplösa bostadsläget i Stockholm. För det är väl ingen som har ett litet kontrakt på en minietta på lut, att överlåta till världens trevligaste bostadslösa Ellen?
Hon kommer att tycka det är underbart med något eget efter att ha flyttat runt i världen i många år och emellanåt landat hos mig. Frågan är hur jag klarar att bli alldeles ensamboende?

lördag 14 april 2012

Enskedespelet i mitt hjärta

Jag blev nostalgisk idag när jag läste Enskedespelats uppdatering på facebook: På grund av snö reser vi inte tältet idag, kom i morgon i stället! Jag förflyttades i minnet till kära gamla Margaretaparken i Enskede där vi i Föreningen för Enskedespelet under 80- och 90-talen satte upp så många fantastiska föreställningar. Hundratals personer var engagerade i målet att få fram magiska föreställningar av folklig teater. Exmaken regisserade, barnen var med och spelade, jag höll i information, var med och skrev det första spelet och gjorde föreningens fina tidning Scenaste. Rena familjeföretaget. Så många planer vi fantiserade fram vid vårt köksbord i den lilla slitna parvillan. Så många underbara kvällar vi tillbringade i tältet.
Men också dessa minnen av hur tung blöt aprilsnö tyngde ner det sköra tältet vi gemensamt köpt in. Den dag den första repetitionen för det allra första spelet skulle äga rum glömmer jag aldrig. Det var den dagen Ellen föddes, så det kom aldrig någon regissör till den repetitionen.

På bilden vår granne Mats Nörklit som gjorde musiken till de flesta spelen, bilden är tagen 1984 då Ellen i hans famn hunnit bli ett år. Och idag ska jag gå och lyssna på honom på Folkkulturcentrum, en nostalgitripp kanske.

fredag 13 april 2012

Jag behöver muntras upp

Jag har ingen kraft, det är riktigt jobbigt. Kroppen och huvudet drar åt olika håll. Jag vill en massa saker, har mycket att göra, men orkar inte riktigt. Det här är lunginflammation. Jag minns nu hur otroligt trött jag blivit när jag fått det.
Idag bestämde jag mig för att jag måste muntras upp. Vem ska muntra upp mig? Jag själv, kom jag fram till. Jag hittade en bra resa till favoritön Korsika med favoritresebyrån Langleys, expert på öar och egna hotell med god mat. I maj bär det av till Calvi igen med fina resekompisen Ellen. Första gången jag var på Korsika var tillsammans med Ellen, över tio år sedan, vi hade en alldeles underbar vecka.

tisdag 10 april 2012

Ekorren och Kanin att längta till

Det här vädret, det här iskalla piskande regnet, och vinden... det existerar bara inte.
Jag tänker i stället på en liten Ekorre som bor hos Milton. Hos mig bor Ekorrens (och Miltons) kompis Kanin. Det är bra att ha kompisar på olika ställen att längta till. Igår var Miltons föräldrar på Hammarbymatch så både Milton och Ekorren kom till mig. Milton i sin nya Hammarbyhalsduk.
"Nu blir farmor glad när jag kommer!" sa Milton  till sina föräldrar utanför min dörr. Jag tycker om att han känner så. Och glad, det blir jag.
Men det var synd om Ekorren som inte hade någon halsduk. Så när han gick hem hade han en grönvit halsduk virad runt sin runda hals.


Idag var det tomt utan Milton och Ekorren. Kanin var också ledsen. Och han frös. Så nu har han också en Hammarbyhalsduk. Det känns bra. Han sitter på Miltons lilla stol i sin halsduk. Och väntar.

söndag 8 april 2012

Förnimmelse av framtida förändring

Det finns något jag grubblar på - något jag vill. Jag vet bara inte riktigt vad det är. Känner ni så ibland? Det är lite den känslan jag hade  när jag vid sekelskiftet bestämde mig för att sluta med journalistik. Det gav mig ingenting längre, jag tyckte jag hade gjort allting och min nyfikenhet fanns inte kvar.
Just nu har jag lite samma upplevelse. Jag vill så klart fortsätta skriva mina berättelser. Men kanske finns det omständigheter kring skrivandet jag måste förändra?
Ja det funderar jag på, jag har nästan en nyårskänsla fast det är påskdag. Jag försöker se in i framtiden. Men en förnimmelse av förändring finns nog där.
På bilden ser jag in på en skolgård med förhoppningsfulla barn i Hoi An, Vietnam

lördag 7 april 2012

Vilken stämning, vilka kolor, vilken påskafton

Vi  har ätit påskmiddag med hela familjen, frossat i gubbröra, lammstek och vit chokladmousse. Barn, kusin, familj. Och Milton förstås -  så lycklig över alla famnar att vara i och alla leklystna fastrar och kusiner. Så ska det vara. Han kunde bara välja lekkamrat för att bygga lego, titta på Bamse eller skjutsa små påskkycklingar i legobilar. Innan döttrarna gick viskade de i mitt öra: Mamma, vi såg en påskhare i ditt rum, alldeles sant.
Sedan sprang de till bussen. Jag grävde under kudden och hittade ett underbart påskägg med kolor från Pärlan. Har ni inte ätit de kolorna eller fikat på deras femtiotalskafé på Nytorgsgatan så gör det. Vilken stämning, vilka kolor! Vilken påskafton.

Läste du något Påskekrim?

Läst något Påskekrim? Det känns inte som om företeelsen lyckas etablera sig här som den gjort i Norge. Eller så är det en baisse för deckare, thrillers, spänningslitteratur? Många av mina vänner säger att de inte orkar med genren längre, alltför förutsägbar och dussinproducerad. Jag vet inte, har alltid läst spänningslitteratur och kommer nog alltid att göra det!
Jag har läst en spänningsroman, ungefär vad jag orkade med på SÖS med tre andra patienter i samma rum. Jag måste för övrigt säga att jag ogillar den nya tanken med att man ska blanda män och kvinnor på salarna. Jag känner mig obekväm.
Den bok jag läste heter Utan ett ord av Linwood Barclay. Jag måste ha varit väldigt  matt för det var först efter halva boken jag insåg att jag läst den förut. Upptakten och grundintrigen är väldigt spännande. Sen blir det som så ofta att författaren inte tror på spänningen i sin egen intrig utan måste ösa på några skopor mord och våld. Då blir det mindre intressant.Men ändå en hygglig tidsfördrivare.
Läste du Påskekrim?

fredag 6 april 2012

Ett liv fyllt av drömmar

Långfredag, det var världens tråkigaste dag när jag var barn. Inte minsta kiosk var öppen. Dystra program på radio. Kompisar som inte fick gå ut. Min familj var inte alls det minsta religiös ändå påverkades vi. Man visste att denna dag var tråååkig. Pappa var dyster redan på morgonen, ingen tidning kom. Ja det var det hårda livet. Förmodligen bakade mamma en massa bullar och kakor för att muntra upp tillvaron.
Påskägg fick vi, Peter och jag, med lite godis. Inte mycket. Ett år fick pappa den geniala idén att det inte var bra med godis, i stället fick vi varsin burk med konserverad frukt. Inte så populärt precis!
Ett år fick jag smaka godis en vän fått från Göteborg. Fruktkarameller som såg ut som små apelsiner och citroner. Efter det trodde jag alltid att det var något särskilt med Göteborg.
Ja, se det var ett annat liv långt från överflöd. Ett härligt liv fyllt av drömmar och förväntningar.

torsdag 5 april 2012

En stor stark kille höll min hand och tröstade

Här sitter en så trött påskkärring i den blå fåtöljen. Hemma! Utsläppt från SÖS. En utmattande lunginflammation, en sjukdom jag helst inte ska få eftersom jag inte har någon mjälte kvar. Men nu fick jag vård och medicin, syrgas och penicillin. Framför allt så vänlig omvårdnad. Jag är så imponerad av alla dessa sköterskor, biträden, läkare, sköterskestudenter som orkar vara lyssnande, förstående och vänliga trots den pressade arbetssituation de har. Ett vänligt ord, en vänlig klapp. Tröst och omvårdnad. Svar på alla mina frågor. Och ambulanspersonalen som kom på en kvart, de var änglar! En stor stark kille som höll min hand och lugnade mig när jag inte kunde andas.
Sen också en tapper liten dotter som satt bredvid mig på en hård stol en hel natt på akuten och tröstade mig.
Tack fina personalen i ambulansen, på akuten och avdelning 23!

onsdag 4 april 2012

Och vips låg jag i en ambulans

Min kropp ville nog meddela mig att jag skulle sluta inbilla mig att jag var allergisk. Jag var sjuk.Så när jag skulle sova fick jag så fruktansvärt ont i höger sida att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla vad det var. Med följden att jag hade en ambulans med kanske världens gulligaste sjuksköterskor hos mig inom en kvart. Snabbt till akuten där de konstaterade rejäl lunginflammation. Jag blev så snopen! Jag var ju bara lite pollenallergisk, trodde jag.
I morgon släpper de ut mig men nu ligger jag hör på SÖS och andas syrgas. Mycket stillsam inledning på påsken och det sorgliga är att jag inte kan åka ut till ön och elda som vi planerat.
Men ön ligger kvar och nästa helg kanske är helt otroligt varm och solig?

tisdag 3 april 2012

Don´t just do something, sit there

Gomorron världen, jag betraktar dig från min utgångspunkt i soffan, liggande under en ullig pläd. En envis lågintensiv infektion har mig i sitt grepp. Varannan dag är jag bra, stiger upp, gör en massa saker, blir sjuk igen. hamnar i soffan. Ligger och glor. Det är det jag predikar att jag ska göra. Koppla av och ligga och glo. Men jag bekänner: Det finns inget jag är sämre på. Jag tar en panodil känner mig piggare och börjar fundera på att måla om i hallen. Eller plantera om alla blommor. Läsa korrektur. Inser att jag inte sått gräs till våra påsksaker. Bara en sån sak!
Förbjuder mig själv att göra något.
Don´t just do something, sit there, som det står på min vägg på landet.
(Den trötte mannen hittade jag i Hanoi)

måndag 2 april 2012

Mad Men dränkt i whiskyreklam

Jag har verkligen väntat på att Mad Men skulle börja igen. I kväll såg vi två avsnitt, men det var faktiskt ganska outhärdligt. Inte serien - men hur den i Kanal Nio dränks i reklam, mest av allt whiskyreklam. Jag vet inte hur många avbrott det var för reklam, men det var outhärdligt många.
Vi hade en diskussion innan om man skulle vänta och se serien på DVD utan reklam. Nu har jag bestämt mig. Jag vill inte se avsnitten upphackade till pyttipanna smaksatta med dålig whisky. Dessutom avskyr jag spritreklam i teve. Ja, jag avskyr reklamavbrott över huvudtaget.
Så tack, men nej tack nian, den groggen säger jag nej till.

söndag 1 april 2012

En modern kvinna med lugg och blått hem

En sak vet jag. Med tålamod och uthållighet blir man alltid tids nog modern bara man har vett att hålla ut. Mitt hår till exempel. Nu är det modernt med lugg och långt hår läser jag. Det är den frisyr jag alltid har, mycket trivsam och enkel. Bara tvätta, luta sig framåt och borsta och låta en bra frisör omsorgsfullt klippa ibland.
Samma sak med möbler och färger. Mitt hem, det är ganska blått. Jag älskar mina blå soffor, alla mina tavlor med blåtonade motiv och väldigt mycket min turkosa vägg i köket. Och vad läste jag igår i morgontidningen: Nu är blått modernt i heminredning.
Jag är en modern kvinna med lugg och blått hem.
Jag är hållfast: Rött hjärta, lugg och blått hem.
Modern eller ej, jag har det jag gillar helt enkelt.