Lyssna till tystnaden, vila i ögonblicket

I sommar ska jag lyssna till tystnaden. Vi har satt upp två holkar, hoppas en trädkrypare och någon annan fågel vill flytta in.
Jag vill bara sitta där på min trapp och glo på blommorna.
Sluta tänka alla dessa tankar om vad jag måste och vad jag vill, vad jag borde och vad jag missat.

Jag vill bara lyssna till tystnaden, höra blombladen falla, lyssna på bina som surrar och kanske alla tankar slutar snurra.

Snart snart flyttar jag ut till ön. Det är bara några hammarslag bort.
Sedan friden.
Måtte jag ge mig själv ro att bara begrunda, att vila i ögonblicket.
Att vara nöjd.

Morgonteve dränerar mig och gör mig till passiv betraktare av andras liv

Hellre se ut genom fönstret än se på morgonteve

Mitt tevetittande är verkligen en mätare på min energinivå. Låg nivå=mycket teve. Mycket energi= litet teve, mer radio.

Det har varit lite segt ett tag, livet. Jag kan inte flytta ut till ön än, bygge pågår, regnet faller, bygget fördröjs. Jag har kommit till ett stopp i skrivandet, ganska färdiga manus men inte riktigt färdiga. Tankepaus.
Känner mig ensam.
Då märker jag hur jag håglöst stiger upp, sätter på teven och äter frukost framför så mycket flams i nyheterna. Till och med reklam.
Sitter jag och ser reklamteve och äter frukost framför teven? frågade jag mig själv. Inte bra.

Jag införde morgonteveförbud. Äter nu frukost vid köksbordet och lyssnar på P1, så som jag alltid gjort. Hela livet. Och märker hur teve liksom suger ut min energi. Det går som ett osynligt rör från teven till mig och genom det dräneras jag på lust och energi. De hurtiga morgontevereportrarna lever ett ställföreträdande liv åt mig medan jag betraktar. 
Så får det inte vara.
Så vill jag inte att det ska vara.
Jag vet hur morgnarna ska vara. Promenad vid kajen, P1, frukost. Vid köksbordet eller kanske på balkongen.
Men teve? Nä, vet jag vad. Nu får jag allt skärpa mig.
Och obs, jag talar bara för mig själv. Moraliserar inte över andras morgonvanor.

Sarah Waters The Paying guests fängslar med instängdhet, död och passion

Jag har ett ambivalent förhållande till Sarah Waters. Ni vet författaren som skrivit bl a Kyssa sammet, om lesbisk kärlek i det viktorianska England, Nattvakten och Främlingen i huset.
Jag sugs in i hennes romaner och kan inte släppa dem. Det är människoporträtt och miljöer, otroligt väl researchat,  som fascinerar och förbryllar mig.
Ändå har jag varit besviken när jag läst flera av böckerna för jag tycker inte alls att slutet hållit vad bokens början lovat, det har varit märkliga antiklimax, en slags snopen tom känsla.

Så med viss bävan började jag läsa The Paying guests (finns översatt som Hyresgästerna). Jag läste den på engelska, inte helt lätt och jag missade nog många nyanser är jag rädd men jag ville inte vänta. Och jag sögs in i romanen.
Om jag nu sitter och bloggar fyra på morgonen är det för att jag måste läsa ut den.

Den utspelar sig efter första världskriget, 1922, i ett England med nya sätt att leva, nya normer. Nya klassmönster också. Överklassflickan  Frances Wray och hennes mamma måste hitta ett sätt att ha råd att bo kvar i sitt stora hus i ett fint område. Det unga paret Barber flyttar in som "paying gustes" och i Frances frusna liv börjr passionen att spira. Lilian och hon dras till varandra och medan Leonard, hennes man, arbetar utvecklar sig en intensiv och så förbjuden kärlekshistoria mellan de två kvinnorna. Det är passion, det är bråd död, lidelse, sorg.

Boken är på över sexhundra sidor, den är så otroligt detaljrik.  Jag känner hur livet är i det mörka instängda huset där det unga paret släpper in  ett slags ambivalent liv. Mycket händer och jag vill inte avslöja någonting. Ingen spoiler. Men dramatiska händelser gör att detta också är en så detaljrik, infamt spunnen spänningsroman, inte av Vem-gjorde-det-sorten men väl Hur-ska-det-gå.

Sarah Waters skriver nästan som en sociologisk rapport över livet med tydliga klass- och könsgränser som inte får överskridas, men gör det. Ibland blir jag under läsningen utmattad när så mycket redovisas, så många detaljer och tankar är med. I synnerhet i bokens andra del där mycket utspelar sig i en rättssal. Då kroknar jag nästan. Men jag kan inte släppa den.

Och slutet då? Ja denna gång är det ett slut som inte gör mig besviken.

Vad gör lite regn när man är tillsammans

Ibland är det verkligen när förutsättningarna är riktigt risiga som det blir så väldigt trevligt. Midsommar. Vädermakterna var emot oss. Vi hade förberett så mycket på festplatsen, lekar, lotterier, fika.  Sol hoppades vi på.
Men det regnade, skrattande dansade vi runt i leran i våra gummistövlar. Det fanns ett litet tak att stå under när vi fikade. Där trängdes vi och vi var säkert över hundra! Alla lotter gick åt och Milton vann tre priser i rad. Barnen hoppade säck och sprang med potatis i på en sked och fick belöning i form av godis. När vi skulle städa festplatsen dan därpå hade ungdomsgänget gjort hela jobbet kvällen innan, fanns inte en burk eller ett papper kvar att städa bort kvar.

I vårt hus, kaos också. Vi håller på att bygga om så två av våra rum gick inte att använda. Vi var bara familjen denna gång, kunde liksom inte utsätta någon gäst för kaoset. Så E2 sov på soffan. Några sov på golvet i vardagsrummet. Det var rörigt och verktyg överallt, tomten var uppgrävd för att en ledning ska ner, vi grillade i spöregn med en parasoll över och jag hade inte ens bakat marängtårta i år, det som jag alltid brukar göra.
Ändå var allt så obeskrivligt trevligt och härligt och de små barnen tyckte att inget är bättre än när hela familjen är samlad. Jag håller med!

Livet är för kort för dåligt kaffe och snobbig attityd

 Life is too short for bad coffee

Jag har hört av folk som dricker öl att det blivit mer komplicerat att beställa. Finns så många olika sorter, märken, färger, bryggerier mm. Det gamla "en stor stark" ... räcker inte.

Men kaffe ... det borde inte vara svårt? Eller ... Vi skulle ta en mysig frukost, kompisen och jag.

– Vi vill dela på en youghurt med nötter
– Då blir ni inte mätta, slog servitrisen fast.
– Men vi vill dela.
Så vi fick in en tallrik med en sked.
– Skulle vi kunna få en tallrik till och en sked till ...?  Vi skulle dela, som sagt.

– Och en café au lait, tack, sa jag. Ni gör den på espresso eller hur?
– Nä på svenskt kaffe. Café au lait är svenskt kaffe med mjölk, annars heter det caffe latte. (Tillrättavisande ton)

– En caffe latte då
Sen fick jag en ljummen kaffe, svag, med överkokt mjölk.

– En ostsmörgås, tack, sa min kompis.
Fanns inte. Däremot lantbröd med diverse utstyrsel.
– Vi kan ju lägga lite ost på avocadon på lantbrödet ... (55 kronor)

Fint som snus ska det vara. Nya Nytorgetstilen på vissa restauranger. Trist tycker jag.
Tycker Nytorget 6 ska fixa trevligare frukostmeny och attityd!

Det började som en dröm om en bok, nu är det verklighet

Finaste snittarna någonsin!

Casper och Kevin, författare, illustratörer och festfixare

Nu har vi haft release på boken Högt tempo som Bredsands bästa femma med hjälp av mig och Annica skrivit.
Releasen ägde rum på badstranden Fläsian (min barndoms strand). Självklart hade dessa underbara barn tillsammans med sina lika fantastiska lärare  gjort en häftig release. Aldrig någonsin har jag sett så fina snittar - kolla bilden! Och aldrig hört sådana fina tal. Barnen höll talen så klart, fina, kloka och genomtänkta. Föräldrar var där och andra som stöttat projektet. Monika Westin från Kulturskolan i Sundsvall, en härlig eldsjäl, skålade i äppeldryck med barn och föräldrar och Sara från Förlag 404 som hjälpt till med tryck mm.

Nu finns boken. Det som började hos barnen som en dröm är nu verklighet. De berättade i sina tal hur de lärt sig hur mycket arbete som ligger bakom en text, en färdig bok. Hur man måste tänka igenom allt och förbereda sig. Jag lovar att varje barn i klassen känner igen egna stycken och formuleringar i boken även om Annica och jag bakat ihop den till en helhet. Och det har verkligen arbetet med detta projekt.
Tillsammans.
Killar, tjejer, barn med olika bakgrund - de har haft ett gemensamt mål och strävat mot det med all sin energi och uppfinningsrikedom, ledda av Johan, sin klassföreståndare och Annica och mig.  Nu slutar de femman. Nästa år är de Bredsands bästa sexa. Jag tror att de här barnen kommer att fortsätta läsa och skriva och att de ser på böcker och skapande med nya ögon.

Boken säljs på

Vängåvans Bok & Papper AB

En riktig bokhandel - i Stenstan sedan 1840

Storgatan 22, Box 893, 851 24 Sundsvall

Tfn 060 150475, 070 6734760,
och kan också beställas från lärare Johan på denna maildress: johan.karlsson@skola.sundsvall.se

Milton var så klart med på releasen

Jag tänker att jag gärna vill ha ständigt blommande syrener i mitt liv

Solen skiner. På fötterna nya sandaler, inga strumpor. För varmt med jacka. Barärmad i solen.Syrenhäckarna blomstrar längs med kajen där Kajsas kafé ligger strax nedanför mig. Jag har hängt där en stund och pratat livet och skrivandet med en gammal  kärlek.

Det är så jag vill att det ska vara.
Varmt.
Sol.
Hela tiden.
Och gärna ständigt blommande syrener.
Vänskaplig relationer även sedan passionen klingat av.

Jag ser på mitt fönsterbräde där morsdagsbuketten prunkar  och tänker att jag har det bra. Vaknar och skriver. Köksbordet är min arbetsplats. Där sitter jag och hittar på. Över allt högar med böcker som lockar till läsning.
Ensam, men med varm familj och vänner. Som det stod på en tröja jag såg i ett SOFO fönster: No boyfriend, no problem.
Så känns det idag. Tomorrow is another day.
Men just nu: Fint!

Nu kommer BOKEN! Högt tempo av bästa Bredsandsfemman

Nu är det dags! Högt tempo har kommit från tryckeriet. Nästa vecka är det release för boken Högt tempo som Bredsands bästa femma skrivit med stöd av Annica Wennström och mig.
Tv några av författarna!

Nu är det dags. Boken har kommit från tryckeriet. Nästa vecka är det release på min barndoms badstrand Fläsian för ett av de roligaste skrivprojekt jag varit med om.
Vi vill skriva en deckare, sa femteklassen till Annica Wennström och mig. Hjälp oss!
Vi har träffats under våren, berättat om hur man bygger upp en bok. Skapat huvudpersoner och en handling. Vi har mailat till varandra.
Vi har gett dem skrivuppgifter där de kastats ur sin vanliga värld och fått låtsas att de är någon annan, funderat på frågor som varför brott inträffar, vem som är ond och varför man drivs att begå handlingar man inte tycker är bra.
Hela tiden har de varit fantasifulla och med glädje kastat sig in i alla uppgifter de fått. Hela tiden med stöd av sina lärare som varit lika entusiastiska och med stor energi skaffat pengar till tryckningen. Boken kommer att finnas på bibliotek och att köpa.
Jag berättar mer nästa vecka efter releasen.

Skrivrum blev Skrivtur - vi åkte båt och skrev en hel dag

Jessica och jag på skrivtur med våra macar i Stockholms skärgård

Här sitter vi på skärgårdsbåten igår, min skrivkompis Jessica och jag. Hon skriver på en fantastisk roman som bland annat utspelar sig i Stockholms skärgård, utåt Rödlöga, Svartlöga.
Tillsammans med två andra författare har vi ett Skrivrum där vi träffas och skriver, läser varandras texter och diskuterar. Ibland är Skrivrum en studielokal, ibland ett café eller våra egna kök.

Igår kände Jessica ett behov av att vara i de miljöer hon skildrar. Hon vill verkligen veta hur det hon skriver om är. I vintras lät hon sig därför firas ner i våtdräkt från en helikopter, rakt ner i det iskalla vattnet för att veta hur det kändes. Helikoptern tog en sväng medan hon låg i vattnet och upplevde  det hon skrev om. Det kallar jag research!

Vi förvandlade för en dag  Skrivrum till Skrivtur. Tog våra macar och gick ombord.
Vi tog båten till Rödlöga ToR på morgonen klockan nio. Sedan åt vi frukost och skrev, pratade, åt lunch, skrev, tittade på miljöer, skrev, tog ett glas vin. Jessica visade var olika dramatiska händelser i boken ägde rum.
Jag tvättade ett manus rent från ett överflöd av orden lite, kände, dröm ... häpnadsväckande hur man kan överanvända ord och underbart hur man kan söka/ersätta med något mindre platt eller varierat.

På eftermiddagen var vi tillbaka på Strömkajen igen utan att ha stigit av båten. Vi var så flitiga, och det var så kul. En riktig skrivutflykt.

Följ håret: När jag var tolk på Socialdemokraternas partikongress 1969

"Fransktalande delegater står inte utanför sanningen ty tolken Eva Swedenmark är på plats. Man bara följer håret, sa en man från Madagaskar." Så skrev Oskar Hedlund i DN på Namn och Nytt-sidan den 2 oktober 1969

Snart är det socialdemokratisk partikongress och jag är inte det minsta engagerad eller intresserad. Men en gång i tiden var politik en viktig del av mitt liv. Jag var med som journalist på flera partikongresser. Minns mest massor av korridormygel och nattmanglande och hur redaktionsgruppen fick arbeta för att hitta lösningar.

Jag är ingen sammanträdessittare men det var för all del kul att mingla omkring.

En kongreess minns jag verkligen. Det var 1969 när Olof Palme valdes till ordförande efter Tage Erlander. Palme, en modig brinnande politiker, tyckte jag. Han vågade höja rösten mot USAs brutala angreppskrig mot Vietnam.

Jag var med på kongressen -69 men som tolk. Bodde i Frankrike det året och kom hem bara över kongressen. Min uppgift var bland annat att hålla reda på och tolka åt gäster från Madagaskar och från Frankrike. Det var vår gode vän Roland Dumas som var inbjuden från Frankrike, sedermera utikesminister under Mitterrand.
I avskedspresent av mannen från Madagaskar minns jag att jag fick ett jätteknippe vaniljstänger som man odlar på hans ö. Jag fattade inte vad jag skulle göra med dem så jag satte dem i en vas och där torkade de bort.

Man minns de konstigaste saker.
Men jag minns rätt, jag var där, kolla vad jag hittade för bild i min låda idag. Ni ser nog inte att det är jag (hon med håret) men det är det.

Ja chefen, jag har syndat och shoppat men prickfri är jag

Vilken märklig dag. Jag var ute på en hudläkarmottagning i Danderyd för att kolla ev konstiga födelsemärken.
Ja, jag är lätt hypokondrisk. Jag stod där ganska avklädd och läkaren granskade mig noga med lupp och allt och sa sen att allt var perfekt. Han gjorde Ballograftestet=tog en Ballografpenna och konstaterade med en lätt tryckning att ingen prick var större än den lilla mojäng man trycker in i pennan för att kunna skriva.

Jag var hänförande prickfri tydligen. Kul sätt att kolla.
Efter denna avklädning kände jag ett oerhört behov av att tänka på sommar och sol och köpte därför på rea en fenomenalt vacker baddräkt som på ett mirakulöst sätt trollar bort några kilon. Billig, superrea på Scampi,  så snygg.

Sen åt jag lunch med E1 på ett utomshusställe som var nästan som Paris. Vi drömde oss bort en stund.
Efter det gick jag hem och låtsades arbeta en stund, gjorde inte många knop utan läste sen i stället ut en spännande bok.

Ikväll ska jag mingla med trevliga Uraxförlaget.

Så syndfullt kan en författare leva.
Skvallra inte för min stränga chef.

Kanske jag vaknar mitt i natten och skriver som en besatt i stället för att jag syndat idag?

Liza Marklund - jäklar vad bra hon är i Annika Bengtzon-romanerna

En gång i tiden, när vi i Emma Vall skrev vår första spänningsroman Kattjakt skrev Liza Marklund sin Sprängaren. Samma år. Det var första året Polonipriset delades ut till bästa deckare skriven av en kvinna. Vi hoppades så klart. Väldigt mycket.
Men det var Liza som vann priset, vi blev inte ens nominerade.
Vi var besvikna. Ledsna också.

Kanske är det därför jag inte precis kastat mig över Liza Marklunds böcker. Jag borde, har jag tänkt, men det har inte blivit av. Förrän nu.
Och jäklar vad bra de är!

Nu har jag läst en hel rad och imponeras av hennes otroliga intensitet i berättelsen om Annika Bengtzon. Det är skickligt researchade och berättade spänningshistorier.
Vad som berör mig mest är att det samtidigt är så levande bra skildringar av en ung, så småningom lite äldre, kvinnlig journalist. Av livet på en kvällstidning, en arbetsplatsskildring som också berättar hur andra krafter än tron på journalistiken tar över i media.
De är  tidsdokument om kvällspressens totala förflackning.
Samtidigt en så bra skildring av vårt kvinnoliv i Sverige de senaste decennierna, denna kamp att få ihop alltmer pressade jobb med relationer, med barn, med familjeliv. Hur vi brottas med duktig-flickasyndromet och vill så mycket mer än vi kanske orkar, men stretar på.

Liza är så bra. Hon var värd Polonipriset!
Känns skönt att erkänna det. Jag avskyr så i grunden missunnsamhet och avundsjuka.

Ändå vill jag utan jämförelse säga att våra fem böcker om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall också är jäkligt bra och läsvärda!

Idag är det snälldagen

Idag vaknar jag och tänker på hur viktigt ordet snäll blivit för mig. När jag var ung var snäll ingen egenskap jag satte på förstaplats i val av män. Farlig var snarare ordet. Tuff, egensinnig.
Men man lär sig genom livet och nu är snällhet en egenskap hos vänner och eventuellt också män som jag verkligen uppskattar.
Snällhet är inte menlöshet.
Det är inte snällt att utplåna sig själv och bli dörrmatta, det är inte så jag tänker.
Men just den hjärtats generositet som finns, värmen som sprider sig. Någon som inte är missunnsam.
Jag skäms när jag låter elakheter trilla ur min mun, så lätt det är att döma, att avfärda någon ironiskt. Att lite slappt hänga med i skitprat.
Varje gång jag gör det biter jag mig i tungan och tänker: Sluta! Sluta döma, sluta hänga på elaka kommentarer. Du krymper av det.

Idag är snälldagen, tänker jag när jag vaknar efter en lång natts god sömn.
Idag och alla dagar.

Och idag har jag mitt Skrivrum med mina kloka underbara skrivkompisar. och jag får en sovkompis i natt. Gissa vem? Just det: Milton. "Får jag sova övär ås dig från milton" stod det i ett mess från honom.

Finns det något värre än vägkrogar - och värst är det i Tönnebro

En fjärilsmiddag

Inte har jag bil och inte körkort. Men ibland händer det sig att jag medföljer i bil. Senast med mina barn plus Milton till och från Sundsvall.
Förr var det ganska kul, det tog tid, men ändå. Man åkte  igenom städerna och det var Uppsala, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall och så var man hemma i Sundsvall. De olika städerna hade olika karaktärer, man kände igen hus och kyrkor och det fanns små ställen att fika och äta på.

Nu går det visserligen fort på motorvägar utanför städerna men jag säger bara: Finns det något värre än vägkrogar?
Värst är Tönnebro några mil mellan Gävle och Söderhamn. Busslast efter busslast släpps av, köerna  till toaletter med överfyllda papperskorgar är långa, köerna till maten likaså. Medan man trängs i den stressiga kön och under hela måltiden skriker en röst ut numren på de olyckliga som får sin mat.
Hela tiden hörs den metalliska stämman skrika 354, 324, 333 i outgrundlig ordning.

Matro? Vad är det?

Man kastar i sig något för att orka köra en bit till och slippa ut. Vi åt dagens, en osmaklig kycklingklump med torrt oätligt ris till med djupfrysta grönsaker på, såsen hette vispad citronsås med sweet chili, den smakade kall utspädd gräddfil. Jag får rysningar bara jag tänker på den maten.

Måste det vara på detta viset? Varje gång säger jag: Aldrig Tönnebro! Men det finns inte mycket att välja på. Eller finns det? Ge mig tips.
För nu säger jag för sista gången: Aldrig mer vill jag sätta min fot  på detta människofientliga ställe. Det är ett hån mot all matkultur.

Nästa gång blir det en god hemmagjord matsäck!

Sundsvall, vi kommer snart tillbaka, hela släkten

 Här sitter han i Knausts trappa, yngste deltagaren i vår släktträff i Sundsvall i helgen.

En gång i tiden växte vi upp i Sundsvall, jag och bröderna, i ett kärleksfullt hem. Vi träffades ofta i Sundsvall hos våra föräldrar.

På Dolcetto, god mat för la famiglia

Nu finns de inte mer i livet. Men vi ses ofta ändå. Dock mer sällan i Sundsvall. Och de platser som är kära för oss syskon vet kanske våra barn och barnbarn inte så mycket om. Därav denna tradition. Vi åker runt till platser där vi bott. Sallyhill, Tivolivägen, Nedergård på Alnö. Vi berättar om äldre härliga släktingar och om livet förr. Vi äter gott och mycket och vandrar omkring i staden i norr varifrån vi kommer.

De som kan är med, denna gång var vi tolv stycken. Vi bodde på ärevördiga och trevliga  hotell Knaust. Vi åt en middag på en italiensk restaurang, Dolcetto. Se bild av några av deltagarna.
Vi var också på södra berget där det som en gång var kaffestuga nu blivit ett rysligt fult hotell men med makalös utsikt. Vi åkte över nya bron. Och vi besökte förstår farfars hem i Haga och till sist våra föräldrar på kyrkogården.
Mycket prat och skratt och minnen, en del tårar. 
Nu är jag hemma igen. Våra möten har blivit en kär tradition.
Sundsvall! Vi kommer snart tillbaka.

Sitta ner, tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Vad som inte är livets mening det vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer att leva kändisliv och fina upp sig på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Astrid Lindgren 1983

Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över  detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi,  disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.

Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga. 

Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt. 

Så jag har gått hem. 

Andats ut. 

Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Dags att tömma på gammalt skräp och solkiga minnen, putsa, se klarare

Fönstret förtejpat med färg över. Dyster utsikt

Skyddsplasten borta, ser klarare

Den friska luften drar genom min lägenhet, äntligen är tejpen borta från några fönster  och vi får vädra.

Skulle behöva en liten vädringskanal i mitt sinne också. Slussa bort gamla dåliga minnen av saker som varit, människor som passerat och tagit nya vägar.
Stigit ur mitt liv och startat ett nytt någon annanstans utan mig.

Spåren finns kvar så det är dags att sopa och göra rent i hjärnvindlingarna, tömma dem på gammalt skräp och solkiga minnen.

Gå vidare i tillvaron med steg som blir lättare av att barlasten dumpats.
Se klarare. Se ut.
Inte blicka bakåt.
Frisk luft. Inget gammalt damm som virvlar i vrårna.

Barndeckarskrivande på dagen och grym italiensk film på kvällen

Tisdag härlig dag.
Annica och jag arbetade med manuset till den barndeckare vi skriver med en underbar femteklass i Bredsand utanför Sundsvall. Medan vi satt hos mig och sammanställde manuset droppade det in nya rafflande välskrivna hjärteknipande texter från våra kloka barn där i klassen.

Som en röd tråd genom boken går en spännande dagbok. Vi har  huvudpersoner som är modiga och kloka och ... ja det blir en bra bok om vi nu kan hitta sätt att trycka den så den blir så snygg som barnen förtjänar.
Egentligen tycker jag att det borde finnas många i Sundsvall som skulle vilja ställa upp på detta. Ett sätt för SCA att visa att de bryr sig om människorna i den trakt där de verkar?
Nä, det är inte mitt ansvar men tankarna springer iväg.... Ibland finns det så mycket pengar, andra gånger, till viktigare projekt inga alls.
Men den här boken kommer att tryckas! Och nu ska jag snart ge mig in i texterna igen om Saga, Aris och Alex i Bredsand.

Efter skrivarbetet igår gick jag på bio och såg en så inspirerande italiensk film som jag vill rekommendera: Girighetens pris  av Paolo Virzi är en intensiv thriller om skuld och begär i en tid av skenande kapitalism och korruption. Den var Italiens officiella Oscarsbidrag 2015. En thriller i många lager, med två familjer som på olika sätt drabbas av den ekonomiska politiken, med kärlek och passion sett ur olika personers perspektiv.
Jag satt oavbrutet fängslad av Girighetens pris, som utspelar sig under vintern i Norditalien. Två familjers öden knyts samman genom en brutal trafikolycka. Vem satt  bakom ratten, och spelar det någon roll om förövaren är fattig eller rik? 
Vem är ond, vem är god? Vad är man beredd att offra för pengar. Och makt? Och kan det finnas kärlek. Trots allt? 
Se den, är mitt tips!

Kvällen avslutades med en intensivt god hamburgare på den italienska restaurangen Jamies Italian (alltså en Jaime Oliver-restaurang). Supergott och otroligt gullig personal. Vi trivdes.

Måndag och idag har livet snurrat fort

Idag har livet snurrat fort. Först var det lugnt. Vi var på Fjärilshuset i Haga, jag Emil, Milton och lilla Edith.
Galet dyrt, tycker jag, med 150 kronor för vuxen och 70 för en femåring. Vilka familjer har råd med det? Dessutom vill man fika och det är inte heller precis billigt.
Det är fint att gå runt på museet i regnskogar och bland fjärilar, fast idag var det ganska få. Vithajar och fiskar fanns det också.
Vid utgången snubblar man rakt in i en stor leksaksshop, det är som godis vid kassan i mataffären. Vill ha! Tveksamt många vapenleksaker tyckte jag, till slut blev det piratpennor.

Emil och Milton drog iväg på hans livs första fotbollsträning (Hammarby) och Edith stannade hos mig.
Tänk att ett antal plastbunkar med lock kan vara så kul för en ettåring. Jag indoktrinerar henne med fransk musik när hon är här, precis som jag en gång gjorde med Milton. Det verkar hon gilla. Hon blir lugn och glad av den, precis som jag blir. (Jag har en lista med mina franska favoriter på Spotify).

Medan allt detta hände bestämdes det på dotter  E1:s arbetsplats att hon skulle dra iväg snabbt - idag - till Sicilien för att bevaka flyktingkatastrofen.
Ett svårt och tungt uppdrag.
Men E1 har sedan många år följt med i vad som händer i flyktingfrågan, dessutom pratar hon flytande italienska. Det är klart att hon är så rätt person att göra detta.
Men mina tankar är med henne.

Det är en så overkligt grym situation att skildra och möta.

Nära i mitt minne, länge sen i antal år

Foto: Christophe Laurentin

Igår intensivt närvarande tillsammans med den lilla människan i mitt liv.
Idag intensivt närvarande i mitt förflutna. Som jag kanske skriver om i någon slags romanform. Som jag vistas i. Och då kommer pusselbitarna. Nästan magiskt. Som när man är i en bokhandel och ögonen faller just på en kanske undanskymd bok som är precis det man letar och behöver just då.

I natt kom en sådan pusselbit från  Frankrike. Christophe, min vän sen så länge. Enastående fotograf. Vi delade en så viktig tid, var vänner.

I mitt sinne är han tjugo och vi är nästan jämnåriga och har livet framför oss. Kanske är den känslan lika verklig som den något sorgligare verkligheten att det mesta av livet ligger bakom oss. Men varför tänka på det.

I natt kom ett mail, en bild från Christophe som jag aldrig förut sett.
Där är jag.
Och min Leif, mannen i mitt liv då och där. Och vår gamle vän Jacques Arnault, sedan länge död. En gång en klok vittberest journalist på franska kommunisttidningen L´Humanité. Jag tyckte han var oerhört gammal. Nu är jag äldre än han var då.

Så länge sen. Så nära. Jag faller i minnets svindlande vindlingar långt bort, långt ner. Väldigt nära.

Rapport om blommor, båtkojor och blå snubbeltråd

Vi var i Kungsan igår och såg på de blommande körsbärsträden. Det är tradition för Milton och mig. Vi var där på hans treårsdag, då var föräldrarna i New York och vi var ensamma.
Vi var där när han var fyra och nu när han är en stor kille på fem år. Det var lite bedrövligt för det regnade och träden slokade lite. Glassen fick ätas inomhus. Man får nämligen alltid glass när man första gången för året ser träden blomma. Det har vi bestämt.

Sedan åkte vi hem och skapade en båtkoja. Vi tog min tjocka bäddmadrass, drog in den i vardagsrummet, la på massor med kuddar täcken och filtar och se, det blev en kajuta för oss att sova i. Det gick okej att sova där men min lille prins på ärten tyckte det var lite hårt.

Sängbåten är ute på vift idag också. Inspirerad av Mästarnas Mästare (som vi såg igår kväll alldeles för sent, förlåt föräldrar men vi älskar det programmet) har kaptenen lagt elektriska trådar (ett blått garnnystan) runt hela vardagsrummet som eventuella tjuvar ska snubbla på när/om de kommer.

Fullt upp att göra alltså. Så småningom går den lille mannen hem och då ska jag ta fram min bokföring! Och kanske befria hemmet från snubbeltråd.

Ja här sitter jag i mitt kök och arbetar

Jag har ett arbetsrum, men jag gillar så att sitta vid mitt köksbord,

Känner mig lite lessen idag, Fick veta att en fin liten pojke jag nyligen träffade på en skola råkat ut för en allvarlig bilolycka och nu ligger på sjukhus svårt skadad. Bilen kördes av hans bror, bara 16 år, berättar tidningen.
Det var som en skugga över min dag. Vi lever under så olika villkor i vårt land. En del har det riktigt svårt.

Själv sitter jag här vid mitt köksbord och bara arbetar och arbetar med mina texter. Jag läser, läser om, korrigerar, skriver till.
Det är nästan märkligt hur man kan arbeta länge länge med en text och hela tiden finna nya djup, nya fel, nya konstiga formuleringar. Och att det faktiskt är riktigt roligt att putsa och putsa!!

Utanför mitt fönster på fjärde våningen kliver det omkring en massa byggkillar. De borrar och murar och målar och det är nästan trivsamt. Jag har liksom jobbakompisar utanför mitt fönster.

Livet i en jättekondom när våren spirar

Jag fick igår en stark känsla av att jag lever i en jättekondom när jag tittar ut genom mina igenplastade fönster utan att se annat än konturer av byggnadsarbetare som går omkring utanför fönstren på fjärde våningen. Lätt surrealistisk känsla. Över hela huset hänger någon slags vita plastskynken också och jag längtar efter min balkong.
Men det här är bara ett övergående besvär, jag står ut helt enkelt. Däremot är jag inte tacksam som jag uppmanades att vara av någon granne. Varför ska jag vara tacksam för att JM efter tio åt tvingas åtgärda det slarv de gjorde när de byggde husen? Tacksam kan jag ju däremot vara över att vi har en så energisk styrelse som inte gav upp kampen utan tvingade fram en uppgörelse där JM tar kostnaden för sitt slarv.
Det var tufft jobbat!
Byggslarvet i lägenheterna går det inte att göra något åt annat än individuellt, golvvärmen som inte finns och icke fungerande köksfläktar med mera. Ack ja, JM så kortsiktigt med slarv. Inte bra för ryktet alls.

När jag stiger ut ur plasten och andas den friska luften, ser all grönska som spirar och alla uteserveringar som växer upp ur den ännu kalla jorden blir jag så glad.
Hallå! Det är vår!

Mina härliga kloka fina bloggkompisar

Fr v Victor Estby, Jane Morén, jag, Annika Estassy, Jenny Lindgren Foto: Eva Bergsten Sundberg

Här är vi! Ett gäng som träffats regelbundet på bloggen i över sex år nu. I början bloggade vi flitigt och det var rena kicken att öppna sin nystartade blogg och hitta fantastiska inlägg från dessa kloka roliga välskrivande personer. Jag har lånat bilderna från Eva Bergsten Sundberg
Några hade jag träffat, inte alla, så det var en fröjd att ses och inse att alla är lika underbara IRL som på bloggen.
Numera bloggar vi i lite olika omfattning.
Men vi ses då och då, hör av varandra och följer med i vad som händer i våra liv. Vilken härlig grupp, så glad att jag träffade och träffar dem. Igår sågs vi på Ritorno, ett härligt klassiskt café.

PS: Ni ser väl vem som sitter vid bordet intill? Ja, Jonas Hassen Khemiri och jag hoppas att han bara blev uppmuntrad i sitt flitiga arbete av våra glada skratt!

Konserverad frukt i stället för påskägg

E2 kom hem från lång resa långt bort idag och jag är så lättad. Alltid denna oro innan planet landat och man får ett telefonsamtal: Jag har landat nu!
Inte går det över för att barnen växer, mina barn är de alltid ändå och jag är en orolig mamma.
Men idag har vi samlats alla. Min lille assistent bestämde att E2 måste få påskägg och skattjakt, assistenten krävde rim på skattjaktslapparna och det är så kul.

Jag minns inte att vi hade skattjakt när jag var liten efter påskägg, nog fick vi påskägg för det mesta men utan att behöva leta. Nu är det halva nöjet.
Men jag minns en påsk. Jag vet inte vad det tog åt mina så snälla föräldrar men de tyckte att påskägg var väl inte så nyttigt, i stället fick vi varsin burk konserverad frukt, min bror och jag.
Besvikelsen kan enbart jämföras med den jul när det ena paketet efter det andra innehöll ... underbyxor (vi sa inte trosor på den tiden). Konstiga paket till en förväntansfull femåring.

Men man får väl ändå säga att om barndomstrauman inte är värre än så då var nog barndomen helt okej?