https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 30 oktober 2012

Morgontidningens trivsamma prasslande

Uppvuxen som jag är på en tidning (Dagbladet (s) i Sundsvall där pappa var kolumnist och annonschef) präglades jag av doften av tidning, ljudet av tidning under produktion.
Vi hade alltid minst två dagstidningar. Själv kan jag inte tänka mig en morgon utan dagstidning även om jag varje morgon suckar över hur borgerliga de är, de morgontidningar jag har att välja emellan.
Men det är ändå en prasslande morgontidning.
Och varje fredag kommer Arbetet och ETC, glädjestunder!
Förut såg jag många läsa tidningen på bussar och tunnelbana. De vanliga morgontidningarna. Sedan blev det metro.
Idag? Bara smarta telefoner. Det är som om en hel tunnelbanevagn består av individer helt inneslutna i ett eget universum. De kunde lika gärna sitta i en plastbubbla. De tittar på sina egna sidor, läser sina mail, tittar på sina foton. En egen privat värld där omvärldens vågor sällan sköljer in.
Det blir lätt att välja bort det obekväma, det som stör vardagens lunk. Världen helt enkelt.
Är det bara jag som är orolig, eller hur tänker du?

måndag 29 oktober 2012

Med Milton i filmens förtrollade värld.

Jag inser att mina tre senaste filmiska upplevelser är Liten skär, Madagaskar 3 och idag Sammy på nya äventyr. Milton, mysigaste mannen i mitt liv, var med alla tre gångerna. Idag var det en höjdare. Han fick nämligen glasögon när vi gick in, filmen var i 3D, kanske litet avancerat för en tvååring. Han tog av dem ibland. Mumsade på yoghurt, kanelbulle och hade det bra. Handlingen i denna barnfilm var dock osedvanligt vimsig och konstig. Kan erkänna att både Milton och jag tyckte den var rörig, men det är kul när de söta fiskarna studsar emot oss.

Nu har jag några vuxenfilmer jag verkligen vill se. Främst Palmefilmen, men jag vill vara på rätt humör när jag ser den eftersom jag beundrar Olof Palme mycket som människa och politiker och eftersom den tidsperiod som skildras är så viktiga år för mig (inte minst med mötena med Palme vid flera tillfällen.) Och jag vill se den ensam.

Återkommer om det, antagligen tårögd.


söndag 28 oktober 2012

En glad röst i mobilen: Idag kommer jag till dig!

Jag hör en glad röst tjoa i mobilen: Det är söndag idag, då kommer jag till dig!
Miltons föräldrar ska på fest med mera och den lille mannen ska sova hos mig. Först ska vi leka med bilbanan jag hittat  och jag hoppas att jag ska lyckas pilla ihop den, oteknisk som jag är.

Mitt hjärta bankar av glädje. Solen skiner, det är ingen snö och världens gulligaste pojke kommer till mig idag.
Alla andra måsten och plikter läggs åt sidan.
När Milton är här är det han som gäller.

lördag 27 oktober 2012

Omutligt klassperspektiv och scenisk fantasi

Jag var på teater idag. På Teater Reflex i Kärrtorp spelades I väntan på vadå? en föreställning om svårigheten att lämna en kriminell identitet och skapa ett annat liv. 
Berättelsen baseras på ensemblens egna erfarenheter.Skådespelarna är alla fd kriminella med tidigare  fängelsestraff. Nu berättar de sina historier i teaterform och det är en berörande föreställning.
Kent Ekberg är den som arbetat med dem och tagit fram föreställningen.
Man talar om arbetarförfattare, vad ska man kalla Kent? Arbetarregissör? Benämningen finns inte men det han gör i sina unika teaterprojekt (som naturligtvis inte får ett öre i stöd av den borgerliga kulturnämnden i Stockholm) är att gång på gång med ett omutligt klassperspektiv och en svindlande scenisk fantasi berätta historier som få om någon teater berättar idag. 
Jag tycker det är en enastående teaterinsats där han sätter livet här och nu mitt på scenen och låter oss se det som annars inte visas.

Så här säger Samir, en av skådespelarna i I väntan på vadå?: En del försöker köpa lycka och vissa finner lyckan och det var det jag gjorde när jag mötte teatern. Den som letar han finner. Sen har ju vi en rädsla som är större än oss själv. Den dagen man hittar nyckeln till sitt lilla fängelse som man går och bär på, så är man på rätt stig. Jag fann mig själv via teatern och skulle jag varit kvar där ut om jag inte hade träffat på teatern så vem vet vad jag hade hunnit gjort så mycket förstörelse och skadat människor, vågar inte ens tänka på tanken. Men det viktiga är vad gör man idag och framåt."

fredag 26 oktober 2012

Skriva kallar mig samarbetsmästare

Tema: Romance + Skriv som StrindbergVill ni kanske läsa en rolig intervju med mig som Victor Estby gjort på temat skriva böcker tillsammans? Då tycker jag ni ska köpa Skriva - jag har berättat om den tidskriften tidigare, den är verkligen entusiastisk, ambitiös och läsvärd för alla som tycker om att skriva. Massor med tips och roliga författarintervjuer i varje nummer, den är så värd sitt pris!

Så här presenteras senaste numret:
"Vi gräver även ned oss i Strindbergs anteckningar och verk och hittar författarens 7 okända skrivtips. Dessutom hälsar vi på hos Mikael Niemi och Nina Björk och snackar skrivprocesser.
För den som funderar på att skriva sin bok ihop med någon annan, hämtar vi råd från samarbetsmästaren Eva Swedenmark som skrivit 23 böcker tillsammans med andra författare.
Vi visar också hur man använder Twitter för att nå ut och hur man skaffar sig fler följare. Och som vanligt: krönikor, svar från skrivardoktorerna, prylar, debutanter och annat skoj."

Kul att bli kallad samarbetsmästare, jag tror verkligen på tanken att Ensam inte är stark - och på idén att Tre flickor leker bra tillsammans - se bara på Emma Vall som ju är Annica Wennström, Maria Herngren och jag.

onsdag 24 oktober 2012

Homeland - Nagelbitarserie

Vi ser Homeland, Ellen och jag. Första säsongen. Jag har aldrig sett en så nagelbitande serie. Visste ingenting om den när vi började se. Nu är jag så fast. I varje avsnitt tänker jag: Men hur ska de toppa detta? De lyckas. Jag har inga naglar kvar.
Inget är förutsägbart. Det händer inte massor av våldsamma saker men det finns en intensiv spänning i varje scen, varje avsnitt.
Och skådespelarna är utmärkta.
Om ni inte redan sett... SE!
Och Ellen: Kom hem, jag bara måste få se nästa avsnitt! Trodde ingenting kunde vara bättre än Mad Men eller Downton Abbey. Men Homeland är det.
Jag vill gärna veta: Vad tycker du?

tisdag 23 oktober 2012

Till syjuntan går jag för att prata, skratta - inte sy

I kväll är det syjunta. En samling härliga, kreativa, pratsamma, engagerade kvinnor i olika åldrar. Tanken är att vi ska handarbeta. Kunskaperna är skiftande. G är entusiastisk och vill att vi ska lära oss och utveckla förmågorna som hos vissa ligger i träda. K brukar fålla upp byxor, någon stickar på en sjal, samma varje gång (?), E har ett otroligt broderi.
Själv älskar jag ju att virka (se min sjal på bilden) men jag hatar att sy. Mycket beroende på den slöjdfröken som i sexan tvingade oss att ställa upp på kö framför tvättstället och gnugga bort läppstiftet. Förbjudet med smink! Elak var hon ... och föga inspirerande.
Men virka, det är jag fena på.
Allt annat lämnar jag numera till min fantastiska skräddare från Turkiet, byxor som ska läggas upp, blixtlås som ska bytas, sömmar som spruckit, vietnamesiska kläder som ska läggas upp (min sömmerskevän i Vietnam anser att jag ska ha långa värdiga kjolar), ja allt man kan tänka sig.
Eftersom jag hatar att slänga kläder jag tycker om och mest har kläder jag verkligen gillar, så vårdar jag dem. Tidigare kunde jag ha en kasse med saker om borde åtgärdas, men allt blev liggande. Nu bär jag iväg kassen till skräddaren som kliar sig i håret, suckar lite och sen gör fantastiska lagningar och ändringar. Vilken lyx.
Men syjuntan då? Åh dit gör jag för att prata och skratta och umgås med dessa fantastiska kvinnor!

måndag 22 oktober 2012

Yohio från Sundsvall - och jag

Ni vet ju att jag kommer från Sundsvall och älskar min hemstad. Det hindrar inte att jag som ung ofta kände mig udda där och ville flytta till en stor stad där jag försvann. Tänker på det när jag lyssnar på Yohio, en ung kille (17)  från Sundsvall som gör karriär i Japan, musiker men klädd som flicka, en otroligt söt flicka. Ni kan se honom och läsa mer om honom här.
Han verkar vara en så gullig kille som gör den musik han tycker om och ser ut som han vill se ut - även om det förvisso i början väckte motstånd i Sundsvall.
I mitt minne dyker jag upp som sjuttonåring. Alla var väldigt traditionellt klädda. Ett år köpte alla i klassen en grå kappa, jag hade en röd. På gymnasiet gick jag för det mesta omkring i en gammal vacker cape som tilhört min farmors mor och till det hennes knäppkängor. Jag tyckte jag var väldigt fin. Jag har faktiskt ingen  aning om vad andra tyckte.
Nu tänker jag att det var ovanligt. Men jag hade också en ovanlig mamma som alltid hittade vackra kläder och hattar (hade man på den tiden). När de andra "tanterna " på Sallyhillsvägen 33 klädde sig i det som kallades "frukläder" och var fulare än fult hade min mamma så fina kläder. Jag var stolt över henne. Det var min pappa också. "Titta på mamma, så vacker hon är, och vilken hållning!" brukade han säga,
Så jag känner släktskap, lustigt nog med Yohio, 17 år, från Sundsvall.

Pinsamt COOP - karlar är inte hjälplösa barn

Jag har säkert själv hemfallit till den könsstereotyp min annars kloka mamma yttrade ibland. Det kom en suck ur henne och hon sa: Ja se karlar, dom är som barn!
Det spinner COOP på i en fånig reklam nu. En stressad mamma med barn i sele och en vagn full med mat går runt och ropar: "Liam var är du?"
Man ska tro att det är hennes barn som gömt sig eller gått vilse. Men nej, det visar sig att det är lille maken som förirrat sig in bland verktygen och står där och beundrar dem medan hon ansvarsfullt handlar maten.
Där kommer hon allt på honom och säger strängt till, han släpper skuldmedvetet verktygen och hon plockar ner lite sköljmedel. Töntigt COOP. Vilket decennium vill ni skildra?

söndag 21 oktober 2012

Vi fyndar i spännande rummet

Milton bodde hos mig fredag till lördag. När vi kom hem på eftermiddagen och skulle gå in genom ytterdörren stannade han bestämt och sa: Nää farmor, vi ska först gå till spännande rummet.
Ja! - tänkte jag. Vi gick dit och gjorde  fynd.
Spännande rummet ,undrar ni? Ja vårt rum för grovsopor. Där kastar mina grannar de mest häpnadsväckande saker.  Hela, rena, fullt användbara grejer som de inte orkar lämna till organiationer som tar hand om det man tröttnat på. De vräker ner böcker, väskor, skor, ställer dit möbler, lampor, tekniska prylar.
Det är inget ovanligt, så är det i många grovsoprum. En vän hade en kompis som arbetade med att tömma sopor på Östermalm - han berättade om  julklappar som bara slängts ner i soprummet utan att ens öppnas.

Så jag tycker det är bra att Milton, precis som jag, ser det som ett spännande rum. Mina barn fick ofta kläder köpta på loppisar, jag älskar att containerfynda.
Ett kretslopp där man byter saker med varandra, eller säljer billigt på loppis är underbart.
Jag avskyr att man bara kastar hela användbara saker som om vi levde i ett samhälle där återanvändning är löjligt eftersom resurserna är oändliga.
Floden av nytt kommer att upphöra. Jag trivs i ett samhälle som värnar sina resurser, tar vara på saker.
Spännande rummet, Milton...

fredag 19 oktober 2012

Trist höra Leif GW Persson kokettera med sin machostil

Ser på Skavlan. Så oerhört ocharmigt det är att se en äldre man som Leif GW Persson kokettera med hur ointresserad han är av att se efter barn och barnbarn. Han ger pengar till barnbarnen och säger till dem att inte drunkna, berättar han  på ett sätt som ska vara småmysigt. Jag tycker bara han ger en så trist bild av en man ur den generationen som inte tog ansvar för barnen, och som nu koketterar med sina brister. Trist trist .... nej barnen fick fd frun uppfostra, bräker han på...
Jag vet att många uppskattar hans böcker så jag har försökt men inte lyckats ta mig igenom en enda.
En gång har jag verkligen gillat honom, det var när han hade sitt Sommarprogram, men den här intervjun var bara för gubbigt förutsägbar.
Man har liksom hört det förut, männen som inte tog ansvar för barnen medan kvinnorna slet och dubbelarbetade och som nu fortsätter i samma trista stil med barnbarnen.... Inte inser de ens att de borde skämmas.
Ocharmigt är ordet.

Hemma igen från Afghanistan långt borta

Jag vet att tryggheten är en chimär och att vad som helst kan hända när som helst.
Men det är klart att det finns platser och situationer som är farligare. Nu är Ellen hemma igen efter en arbetsvecka i Afghanistan under rigorösa säkerhetsbestämmelser. Hon fick göra en kort promenad på Kabuls gator, fyra personer, tre livvakter. Annars säkra bilar, säkra hotell - hur säkert nu någonting kan vara. Inget kortärmat, sjalar. Men viktiga möten om framtiden.
Det är ett betydelsefullt arbete hon och hennes kolleger gör för att bidra till en möjlig framtid i detta sargade land dit jag drömmer om att få åka i en fredligare talibanfri tid.
Men nu är hon hemma igen, landade i natt, jag är glad för det.

torsdag 18 oktober 2012

Trivselrynkor utan fettfyllnad

Stort som smått får man delge sina vänner på bloggen. Men visst kan ni glädja er med mig över snabbt förlorade kilon? Nu har jag gått och tränat på itrim i tre veckor och resulhearttaten är så bra. Jag äter en smaldiet som är helt uthärdlig och tränar och promenerar mycket.
Mina Filippa K-jeans som jag köpte som en uppmuntran att gå ner för tre år sedan går äntligen på mig.
Det bästa är att jag känner mig mer som mig själv i den tunnare kroppen. Som så många andra har jag en inre bild av mig själv hur jag ser ut och den inre bilden har allt sämre stämt med verkligheten. Det har gjort mig olycklig. Det handlar så klart inte om att jag vill se ut som när jag var 20 men jag vill banne mig känna mig snabb, rask, rörlig och komma i mina kläder.
Vännen K och jag har enats om att de rynkor som eventuellt blir mer synliga utan fettfyllnad är absoluta trivselrynkor som visar att vi levt ett bra liv.

onsdag 17 oktober 2012

Inte är du norrlänning, inte

Skakad identitet fick jag igår. I en grupp människor skulle vi presentera oss med namn, två sanna saker om oss själva och en falsk. Den som satt bredvid skulle gissa vad som var falskt.
"Jag heter Eva, jag har skrivande som yrke och hobby, jag är norrlänning och jag älskar Hammarby", sa jag.
"Åh enkelt!" sa mannen bredvid mig. "Inte kommer du från Norrland."
Självklarheten med vilken han sa det!
Men hallå, jag är från Sundsvall, märks inte det?
PS. Hammarby gillar jag, men inte skulle jag älska ett fotbollslag.

måndag 15 oktober 2012

Vilka är dina ritualer innan skrivandet börjar?

Morgonritualer är viktiga för mig.
Även när jag var heltidsarbetande småbarnsmamma var rutinerna det som fick vardagen att hålla ihop, vakna, duscha, väcka, frukost ihop, svisch iväg till dagis.....
Idag är rutinerna annorlunda. Vakna vid sex, sju. Läsa morgontidning. Dricka dagens bästa morgonkaffe – eller om Ellen är hemma äta frukost med henne. Dusch, kläder.
Samla ihop mig en stund med att skriva några korta dagboksanteckningar. Triviala. Men hopsamlande. Inte alls så häftiga som hen trodde när hen hittade min dagbok och smygläste. Den låg framme för att ingen i min familj någonsin läser någon annans dagbok. En helig princip som jag trodde alla följde. Nåja, jag lärde mig och gömde sedan dagboken bland mina trosor.
Sedan sätta igång datorn.
Det första jag gör är att kolla mailen, facebook och "arbetskamraterna", nämligen ni andra bloggare. Vad har hänt? Har någon skrivit något jag vill svara på. Har någon kommenterat? Kanske skriva ett nytt inlägg innan jag så sakta närmar mig själva skrivandet.
Det är inte så enkelt att jag bara direkt kan börja
Jag behöver mina ritualer.
Sedan fikar jag ofta med er på bloggen, ni bloggare blir mina fikakompisar i den ganska ensamma författartillvaron.
Hur ser dina ritualer ut?

söndag 14 oktober 2012

Välkommen nya vecka

I takt med att jag får positiva Ellenrapporter från Afghanistan sjönk febern.
Nu är jag pigg och glad igen.
Då kom solen. Eva på Frösön berättar att det snöar där. Jag kan glädja mig åt en vacker höstdag.
Vi är så väderberoende - jag vet inte om jag berättat hur mina indiska vänner skrattade åt oss svenska författare när vi var på gemensamt seminarium i Goa. Varje morgon frågade åtminstone några av oss svenskar glatt hur varmt det var. Och när vi skulle bada frågade vi hur många grader det var i vattnet.
Varför fråga! undrade de. Det är varmt, räcker inte det.
Nej man blir beroende av väder och vind i vårt stränga klimat och längtande efter sol.
Denna vecka när Ellen är borta och jag vet att jag kommer att vara orolig har jag planerat en hela rad roliga möten, arbetsupplägg och fester. För att det är kul och för att skingra tankarna.
Så välkommen nya vecka!

Stark men med sköra punkter

Jag hostade flitigt i morse så jag kröp ihop i den blå fåtöljen och såg Dr Phil, det var länge sedan. Jag har nog avfärdat hans program som ganska ytliga men det gav mig funderingar. Faktum är att jag inte väntat mig att jag skulle känna igen mig själv så mycket i några av intervjuerna. Det gjorde ont. Utan att bli för privat ställer jag mig än idag ofta frågan varför jag accepterade saker som hände mig. Varför jag inte bara sa nej, samlade ihop mitt liv och gick? Jag ser kvinnor som upplevt situationer som påminner om min, jag ser hur de försvarar den som orsakar sorgen, ofta utan att ens vara medvetna om det. De vill få slut på något som inte är lycka utan närmar sig ett helvete men ändå försvarar de i stället för att säga nej..
Det var fruktansvärt obehagligt att se, just därför att de grävde sig rakt in i mitt medberoendecentrum. Jag har inte hittat bra svar på frågan:  Varför lät jag det gå så långt, pågå så länge.
Ändå får jag ofta höra vilken stark kvinna jag är. Stark men också svag, precis som vi alla. Med sköra punkter.

lördag 13 oktober 2012

Mitt barn i Afghanistan - visst skulle du också vara orolig?

Usch jag är sjuk, sjuk sjuk. Förkyld och febrig och allmänt eländig och jag avskyr det. Jag tror att det är en del stress i det hela. Yngsta dottern åkte med sitt jobb till Afghanistan i morse och blir borta en vecka och jag är orolig. Hon har ju rest runt hela världen, Afrika, Asien, Australien och Latinamerika, ganska pirrigt ibland. Men jag tror aldrig jag känt mig så osäker på någon resa som denna gång.
Alla försäkrar mig om vilken hög säkerhet det är - men min fantasi och min kropp är inte så rationella.
Nu är hon iväg med heltäckande kläder, sjalar och sin otroliga energi och vilja att uträtta något viktigt.
Hon är fantastisk.
Det är bara en vecka.
Men uppriktigt: Visst skulle du också vara orolig?

fredag 12 oktober 2012

Idag är det bara Milton som gäller

Idag vet ni vad bryr jag mig inte om manus, Nobelgubbar eller någonting sådant. Idag ska nämligen Milton och jag hänga!
Han är här.
Vi laddar för att gå på bio. Madagaskar 3. Han är lite orolig för att det ska vara läskigt men har bestämt att han i så fall sitter i mitt knä.
I kväll vet jag inte riktigt vad vi gör. Föräldrarna har fest.
Vi får väl också ha en liten fest, bara Milton och jag?

Milton arbetar bra, dammsuger energiskt, gör pannkakssmet och tvättar

torsdag 11 oktober 2012

Grattis till Tranan som ger ut Mo Yan

VitlöksballadernaMina favoriter blev det inte  - men en intressant kinesisk författare som jag ser fram emot att läsa. - jag har redan beställt en av hans böcker., Vitlöksballaderna.
Väldigt roligt att han är utgiven av Tranan, det förlag som är bäst i landet på att ge ut författare från hela världen - författare från Afrika, Asien, Latinamerika som annars inte haft en chans att bli utgivna.
Det är en fantastisk litterär kulturgärning det lilla förlaget gör och därför är det så extra roligt nu med ett Nobelpris.
Grattis Tranan, ert outtröttliga arbete har burit frukt!

Nobelpris till Assia eller Nawal - eller båda

Vem som helst får faktiskt gå och lyssna när Peter Englund annonserar vem som får Nobelpriset i litteratur.
Det är trångt och förväntansfullt men jag avstår i år eftersom jag inte vill störa högtidligheten med min hosta.
Mina favoriter är två: Assia Djebar från Algeriet (bosatt i Frankrike) som mästerligt skildrar livet under den franska kolonialismen, i synnerhet kvinnornas eländiga liv.
Och den modiga kämpande Nawal Al-Saadawi i Egypten.
Två stora kvinnliga författare i den arabiska vårens geografiska område.
Håller tummarna och väntar!

onsdag 10 oktober 2012

Pantser i jeans på plats på Kafé String

Tur att det finns valmöjligheter! Idag tröttnade jag på ensamheten vid köksbordet.
Så nu sitter jag igen på Kafé String i denna underbara röra av trasiga stolar och skrivande människor. Macen är med, ett manus också och en spretig hög med anteckningar. Något ska det väl bli.
Dagens glada nyhet: Efter att ha levt förståndigt i två veckor (itrim) kommer jag nu i mina fina Filippa K- jeans som jag köpte för tre år sedan. De har oanvända hängt i garderoben och sett förebrående på mig hela denna tid.
Idag fick de komma på och ut!
Läs för övrigt kompisen Karins roliga utredning om pantsers och plotters:
http://www.karinenglund.com/2011/08/plotter-eller-pantser
Jag är en tydlig pantser, det är jag säker på! Väntar på rösterna i mitt huvud och lyssnar till vad de berättar.

tisdag 9 oktober 2012

Träning ger skrivlust, skrivande kräver rörelse

Jag tyckte väl att humöret var lite lågt igår och att det var jobbigt med yogan, inget flyt alls. I natt fick jag ont i halsen och nu kraxar jag kråklikt när jag pratar. Ofta är det så. Jag kommer igång så bra med träning, sen är det någon elak förkylning som hindrar mig. Så ska man vila och sen komma tillbaka igen. Och igen. Just nu är jag faktiskt så otroligt sugen på att träna så det är ändå okej. Jag fixar denna förkylning.
Plötsligt flyter arbetet på så bra. Jag är installerad vid min lilla kökshörna vid det gamla teakbordet, vatten i karaffen, espressoapparaten inom nära räckhåll. Olika manusbuntar att ägna mig åt. Jag väljer allt efter humör, som den egenchef jag är. Idag har jag pillat och pillat med ett korrektur.
Jag är säker på att allt hänger ihop. Min lust att träna ger mig lust att skriva, allt skrivande kräver rörelse och motion. 
En god cirkel får jag hoppas.

måndag 8 oktober 2012

Egentligen är det sommaren jag längtar efter

Det lilla huset på ön är övergivet av oss. Jag har lavendel på balkongen som jag skulle plantera, vi skulle elda allt ris, men helgerna är så fyllda att det inte riktigt blir av att åka ut. Fast jag längtar så. Det är så vackert nu. Träden glöder i alla färger mellan rött och gult. Luften är frisk. Det är lugnt och så trivsamt.  Många grannar åker ut. Ändå är vi som förlamade. Det är förstås nackdelen med en ö, man måste passa båttider och rätta sig efter det.
Men jag vill ut till det lilla huset på ön, till tomten med alla träd.
Egentligen är det väl sommaren jag längtar efter.

söndag 7 oktober 2012

Det sköra ögonblicket - det njutbara just-nu

Söndagsmorgon, gula löv fladdrar utanför fönstret. Snart ska jag väcka Ellen och tillsammans ska vi vandra bort mot Fotografiska och ett underbart yogapass.
Jag älskar denna höstmånad. Igår strålade solen när jag vandrade in mot stan. Milton plockade gula och röda löv åt mig när jag promenerade med honom i Kransen. När han skulle sova viskade jag små sagor i hans öra tills han somnade.
Jag håller tag i detta just-nu-ögonblick. Just-nu  är det vi har, det vi ska vårda. Just-nu är det jag vill stanna upp i. Så länge har jag levt med en fot i just-nu men en fot i framtiden, på väg utan att hinna andas. Jag blir bättre på att njuta av det sköra dyra ögonblicket. Just-nu är jag lycklig.

lördag 6 oktober 2012

Fönster mot hela världen

Mord på lördagskväll i TV, det är jag väldigt trött på. Jag är så glad att jag har Al Jazeera-kanalen som ger mig utblickar i välden. Den riktiga. En värld som inte bara är eurocentrerad. Jag har också BBC News. Just nu visar de ett fantastiskt reportage från Kenya (ja Karin, jag får lust att åka dit!)
De kanalerna öppnar fönster mot världen.
Program som de svenska Hollywoodfruarna är väl alldeles fruktansvärt. Hur kan något så dumt och fördummande locka publik. Jag förstår det bara inte!

fredag 5 oktober 2012

Kanske en låtsassyster?

Vi skulle på bio idag, Milton och jag. Han tog ledigt från dagis och laddade för Madagaskar 3. Jag vet, den är från sju år men han älskar ettan och tvåan och kommer säkert att tycka lika mycket om den tredje. Hans livs första biobesök ägde rum förra veckan när vi såg En liten skär. Det var kul, tyckte han, men jag tror att den var lite enkel för honom.
 Men i natt fick han feber så det blev ingen bio.
Vi leker hemma i stället, litet stillsamt.
Innan han somnade läste vi Sven Nordqvists fantastiska Var är min syster. Den kom på Opal häromåret och är magisk. Det finns hur mycket som helst  att upptäcka i de vackra bilderna.
– Jag har ingen syster, sa Milton.
– Du kanske får en någon gång, sa jag,
– Eller så köper jag en låtsassyster, sa han och somnade med rosiga kinder på min arm.

torsdag 4 oktober 2012

Hurtbullens dag på mitt gym - inte kanelbullens

För övrigt gillar jag mitt gym som idag hade Hurtbulledag i stället för Kanelbulledag.
Hur plågsam var inte denna dag med doftande gyllenbruna kanelbullar överallt, i tidningar som IRL.
Jag slog till på en påse lågkalori-chokladshake i stället.
Och tränade.
Och blev glad!

Grått ute, grått inne grått i mitt sinne

Idag regnar det i mitt sinne. Grått utanför. Blött på balkongen. De ideer jag tyckte var så lysande igår är idag vid närmare eftertanke futtiga. Åh jag avskyr sådana här dagar när allt är grått, det är lika grått ute som i mitt sinne. Vad göra? Jag börjar med en promenad, låter regnet skölja över mitt ansikte. kanske blir det bättre?
Hur jagar du bort molnen?

onsdag 3 oktober 2012

En bok som gör att jag kommer i tid

Huvudpersonen Michel har ett intresse som upptar hans tid: Han är bokslukare. Författarna delar han in i två kategorier: sådana som gör att man kommer för sent eller sådana som gör att man kommer i tid. De förra är bäst.  Jag kan säga att denna bok definitivt gör att jag kommer i tid.

Jag läste en otroligt entusiastisk recension i Svenska dagbladet av en ny fransk roman som utspelar sig från femtiotalet och framåt i Quartier Latin i Paris med utblickar till internationell politik och det kalla kriget: De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia. Han var översvallande och jag beställde boken.
En tegelsten. Nu kämpar jag mig igenom den och tänker att vi verkligen ser på världen ur olika perspektiv, Mats G och jag. I romanen finns nästan inga kvinnor. Den franska familjen i bokens centrum ses ur ett manligt perspektiv. De kvinnor som förekommer får man alls inte lära känna, de är ytligt skildrade. I boken finns också otroligt mångordiga skildringar av ett stort antal män i en schackklubb, flyktingar från Östeuropa framför allt. Huvudpersonen Michel Martini söker sig till den klubben när hans familj splittras. Jag kan säga att jag gett upp om dem nu, de intresserar mig inte, så jag skummar de avsnitten och läser i stället mer noga avsnitten om den franska familjen och pojken Michels uppväxt i den.
Men det är träigt. Boken saknar liv och jag får kämpa. Ändå är jag så otroligt intresserad av denna period, men detta manliga perspektiv.... Talas de om författare från den tiden är det Sartre förstås, ingen Simone de Beauvir.
Jag ska ta mig igenom tegelstenen men den hamnar inte i min bokhylla. Jag har en schackspelande manlig vän, jag tror han ska få den.

tisdag 2 oktober 2012

En vanlig dag i mitt författarliv

Ibland  måste man fly hemmet för att få något gjort. Nu sitter jag på String. Många av våra böcker planerade vi här,  jag, Maria och Annica. Amandadeckarna, våra ungdomsdeckare om Svala. Och i en av mina egna Johannaböcker arbetar Johanna till och med just här.
Nu sitter jag på detta trivsamma men slitna kafé där Elin faktist arbetade för att få ihop pengar till en Parisresa. Det var slitigt. Alla rökte, efter stängningen måste den unga personalen skura golven. Idag är röklukten borta, underbart!
I väskan har jag en stor pappersbunt jag ska försöka koncentrera mig på.
Ute en vacker höstdag.
Man kan ha det sämre:)