Kärlek till er inför det nya året

Visst är det så att det man gör på nyårsafton präglar resten av året? Nej säkert inte ändå brukar jag tänka att det är en viktig dag. Jag är nöjd med att jag vaknade av klappar från två små knubbiga händer och ett litet gott skratt. Milton sov över. Emil hämtade honom. Elin bor här hemma just nu. Det är bara Ellen jag får skicka hälsningar til över nätet men hon finns i mitt hjärta om än hon är långt borta i Sydney.
Kvällen firas med gamla goda vänner.

Jag har aldrig förstått det där med att nyårsafton ska firas med våldsamt festande och drickande. I mitt föräldrahem var nyårsafton en högtidlig dag. Vi lämnade det gamla året med dess glädjeämnen och sorger. Vad ska det nya året ge? Det funderade vi på och blev lite högtidliga.

Jag känner mig också så, lite allvarlig och högtidlig inför ett nytt år.
Jag vill önska er alla ett fint slut på detta år och ett Gott Nytt År med mycket värme, vänskap och kärlek. Det är ju det som räknas i livet. Eller hur?
Så kärlek till dig och till dig... som läser min blogg.

Mellanrum och glädjeämnen: M som i Milton

Vännen läser mina statusuppdateringar och frågar försiktigt om jag drabbats av mellandagskoli. Kanske.  Har känt mig som om jag är i ett mellanrum ett tag. Allt borde ju vara underbart. Det är så varmt och snöfritt att sanden inte ens var frusen i sandlådan när Milton och jag var där. Det är inte snö så jag kan inte skylla på snödepression. Boken är nytryckt och kommer efter nyår. Det kanske bara är backlashen efter alla julförväntningar och en viss oro för vad jag ska skriva nu som får det att knyta sig i mig.
Tur jag har Milton, den bästa antidepressiva medicin som finns. Vi var på Spårvägsmuseet idag, i eftermiddag ska vi se Pippi Långstrump som han älskar. Vi har en ny bokstavslåda och han säger: M som i Milton och plockar upp sitt M. Så kan han E som i Eva.
Nästa månad fyller han två år, min lille glädjeman i livet.
M som i Milton, inte i Melankoli, bestämmer jag mig för. M som i Morgondag.

Landet långt borta som kommit mig så nära

Vilken häftig längtan till Vietnam jag drabbades av. Några vänner ska åka dit och i min fantasi var jag plötsligt i Hoi An, staden jag återvänder till. Nu är det ett år sen sist. I min fantasi vandrar jag på de smala gatorna, livet är långsamt är i Hoi An.   Jag kommer ikapp mig själv där. Kunde jag förflytta mig någonstans, just precis nu, så skulle jag sitta på mitt favoritcafé just i den lilla staden, just i det landet långt borta som kommit mig så nära.

Misterioso - lovande serie

Äntligen  en bra svensk polisserie, tänker jag efter första avsnittet av Misterioso. För det mesta skäms jag när jag ser de svenska serierna för att det är så töntigt gjort med repliker som faller som tunga stenar till marken. Men Misterioso efter Arne Dahls roman var spännande och annorlunda. Om än på gränsen till för våldsamt.  Harald Hamrell har regisserat, Cilla och Rolf Börjlind dramatiserat.
Blir dessutom alltid glad att se Frida Hallgren. Min favoritskådis! Alltid äkta.
Och vad skönt det är att serien går i SVT - man slipper dessa påfrestande urusla tröttande reklamavbrott som så förstör upplevelsen.

Känslan när man lämnat ett manus och tänker: Och vad nu?

Jag flyr så klart in i festen och gömmer fastan. När jag lämnat en ny bok och den kommer från tryckeriet och väntar på att vandra ut i världen - då grips jag av ångest. Det blir tomt. Vad ska jag skriva nu? Kan jag överhuvudtaget skriva? Orkar jag med en ny bok? 300, 400 tomma sidor att fylla. Med vad? Ni vet den där postmanuskänslan som är ganska jobbig. Också lustfylld, men samtidigt laddad med ängslan. Hur går det nu för barnet man släppt ut i världen - och räcker min fantasi och framför allt min kraft till för att skriva en ny.
Sådana tankar tar kraft, jag flyr in i festen, tids nog, efter nyår måste jag se allvaret i vitögat när jag sitter där framför min Mac och tänker: Och vad nu???

Skulle inte julen vara till påska?

Erkänn, visst är det litet snopet varje år? Man laddar så inför julen, mat och paket var jag går, var jag sitter och var jag står ... skåpen fyllda, tissel och tassel.
Så kommer den underbara julen, alla mina barn var här, sonsambon och ljuvliga barnbarnet och exmannen. Vi hade en fantastisk julafton och juldag... vi åt, vi delade klappar och det kändes verkligen att vi var en familj med mycket kärlek
Men också en familj med många intressen. Idag annandag jul så vips var yngsta dottern på väg till det hopplöst avlägsna landet Australien. Millarna tog sina paket och flyttade hem och E som kommit hem från Rom gick ut och träffade kompisar.
Jag hann inte riktigt med.
Skulle julen vara så här kort? Skulle den inte vara till påska? Undrar jag och den granna granen. Vi känner oss lite snopna. I synnerhet granen som riskerar att snart bli utkastad.

Julklappsboken

Jag har bara klappat på den ännu, Kerstins Ekmans Grand Final. Jag önskade mig den så mycket och är så glad att jag ha den. Nu ska jag snart börja läsa efter några dagars intensivt och härligt julfirande. Det jag lovar mig själv är att inte snabbläsa som jag alltför ofta gör när något är bra. Jag vill njuta av denna bok som så många tycker så mycket om.

Dan före dan gör jag som jag är van

O forna tiders kvinnor, vad de slet i sina hem inför jul. Jag minns att mamma diskade allt porslin, torkade ur skåpen, lagade massor av mat. Allt skulle vara så perfekt. Å andra sidan hade vi få rum och inte så många saker. Det var ett annat liv. Min pappa deltog inte i hushållsarbetet, däremot tog han in granen och satte upp julgransbelysningen - och efter julmiddagen med hela släkten så var det alltid mamma och fastrarna som diskade och jag minns hur jag redan som liten tyckte det var orättvist att alla män satt kvar i vardagsrummet medan mammorna diskade i köket, kokade kaffe, tog fram allt hembakat.
Minnen.
Kvällen före julafton har vi verkstad. Lägger in paket, rimmar, lägger sista handen vid julmaten. Fixar granen. I år var vår gran så kraftig att stammen var för tjock för julgransfoten. Vad gör man då? Elin lånade såg av grannen och sågade mödosamt bort de tjockaste bitarna så vi kunde tränga ner den i foten.
Nu rimmar Elin och Ellen på de paket jag ska få, det är därför jag skriver på datorn, jag är tillfälligt utkörd från köket.
Det är vi tre som är hemma nu. I morgon kommer resten av familjen.
Men vet ni vad, ingen av oss tre har någon lust att sätta upp julgransbelysningen. Men det måste ske. Inte kan vi acceptera att det skulle vara en pappauppgift :)
Nu måste jag rimma!!!

Vad får dig att minnas och längta av allt som finns på julbordet?

Jag undrar vad som är helt oumbärligt på ditt julbord? För mig är det kanske senapen så som mamma gjorde den, det är också sillsallat - just som mamma gjorde den...  fast mina barn är inte så förtjusta i sillsallat och inte heller i rödkål. Jag gör det ändå. En massa syltor och grisfötter och andra feta saker som fanns på barndomens julbord saknar jag inte. Men just senapen, och just mammas sillsallat. Och jag saknar hennes chokladsnittar, mina blir inte så goda.

Smakerna är kopplade till lyckliga minnen för min del, saknad också.
Vad är det som får dig att minnas och att längta av allt det som finns på julbordet?

Det hör till julen att laga och fixa mat och godis

Pepparkaksdegen blev lite lös. Fikonmarmeladen däremot för hård. Saffransskorporna är på gång och jag har gjort min andra omgång god fransk kola à la Eva. Den första gick åt fort.
Vi har knytis här på julafton så i morgon ska vi i vårt hem fixa laxen medan E och ML gör skinka och revbensspjäll. Allt kan köpas färdigt men det är inte lika kul. De jular då jag ingenting gjort själv utan bara köpt julklappar känns lite fattiga hur mycket klapparna än kostat. Det egna skapandet och lagandet måste till också. Eller vad tycker du?

Fördriver mina dagar med häftiga upplevelser

Jag mindes plötsligt receptet igen på min franska kola, det som jag slarvat bort. Testgjorde en omgång - och ja den blir bra. Man kastas mellan passionerade utflykter i julklappsdjungeln - jag älskar att ge min familj julklappar, så är det bara - matplanering, jobb och allt annat. Ingen gran än men många paket att lägga under den. Kärleksfull planering med familjen om vad som ska ätas.

Två häftiga upplevelser:
Ny japansk restaurang : Blue Light Yokohama på Åsögatan, den bästa japanska mat jag ätit i Stockholm. Ändå inte så dyrt. Trevligt. Enda problemet är att det går för fort att äta upp de goda men små rätterna. Måste hitta ett system att äta långsamt och njuuuta.

Idag en häftig och infallsrik teaterupplevelse, iscensättningen av det mångomtalade SCUM-manifestet på Turteatern i Kärrtorp. Ni vet föreställningen som så många hade synpunkter på utan att ens ha läst manifestet eller sett föreställningen. Tänk att blotta ordet feminism - ett så viktigt och vackert rättviseord - skrämmer livet ur en del! Att skådespelarna mordhotades av den märkliga gruppen Moderatmän drog bara mer publik och det är bra. Det är en viktig och tankegivande uppsättning som många borde se.

"Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta."

Nästan ingen av er har läst Johan Hennigers och min nya Förfärande är var ängel. Nya upplagan kommer i början av 2012. Men från den kritiker jag respekterar allra mest - och vars omdöme jag väntar ivrigast på - har jag fått lovord om både handlingen och språket - sublim! blir den kallad vår Ängel. "Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta!"

Ikväll ska vi fira utgivning och jul med japansk mat och så sakteliga har vi börjat tvinna trådar som leder framåt till en fortsättning. Det är det mest underbara, när man känner att det finns idéer att spinna vidare på, idéer som bär i alla fall i den första entusiasmens rus.

Tillsammans - ett ord jag tycker mycket om

Jamen jag är väl en riktig sjuttiotalsmamma! Då var mina barn små, sjuttiotalet och åttiotalet. Vi bodde i Enskede största delen av tiden och var det något om var självklart så var det att våra barn skulle vara med. Det var de! Överallt och alltid och det var härligt. Massor av barn och vuxna vid middagarna och festerna. Glada gäng av barn som lekte. Jag tog med dem till politiska möten, till kongresser och konferenser och demonstrationer. Kanske fick de en överdos av rörelsens barnverksamhet - men det mesta var härligt. Och det allra härligaste var självklarheten att de skulle vara med. Min arbetsgivare då betalade för barnens biljetter och  hotellkostnader och ordnade barnverksamhet medan möten mm pågick. Det var bra att barnen var med, ansåg man. För mig och många andra var det en förutsättning för att vi skulle kunna delta.
Sedan skedde en förändring. Nittiotalet blev inte likadant men då var mina barn ganska stora. Men jag minns hur Maria fick betala gräsliga hotellkostnader för sin lilla kille på ett ABF-arrangemang i Luleå där hon var med som journalist men också ville ha med sig sin lille son. Så som jag berättat att det brukade vara. Det kändes som en riktig backlash det hon upplevde då!
Tänkte på det för att jag var på svägerskans trevliga femtioårsfest ikväll på restaurang Babajan. Milton var med. Han hade så kul. Och jag älskar att han var med. Han åt, mest oliver, han dansade och sjöng. Jag gillar dessa sammanhang med barn och vuxna tillsammans.
"Tillsammans" är ett av Miltons viktiga ord. Han vill att vi ska göra saker tillsammans, då blir han nöjd och trygg på sitt lilla förunderliga tvåårsvis. Jag med för övrigt.

Kärleken till mina barn ger livet dess mening

Jag minns när min bror fick sitt första barn (Sara som nu är min fantastiska förläggare) - uppriktigt sagt tyckte jag det verkade onödigt att skaffa barn när det fanns så många barn på jorden. Jag ville förändra världen i stort, hade inte tid med barn, trodde jag.
Några år senare träffade jag min stora kärlek och det var ingen tvekan om att det var barn vi ville ha, omedelbart, med varandra.
Det är länge sedan. Men jag tänker att det som jag tyckte verkade "onödigt" var precis det viktigaste jag gjort i mitt liv. Ingenting har fyllt mitt liv med så mycket kärlek och lycka som mina barn, ingenting är så viktigt och ingenting har mer gett mig kraft att tro på en framtid. Nu har dessutom min familj utökats med ett barnbarn som jag älskar oändligt.
Jag tänker att det kanske är så det också kan vara. I ringar sprider sig den kärlek vi känner för våra barn, vi vill deras bästa, det är kanske är mina barn som är meningen med mitt liv. Den lilla kärlekscirkeln som vidgar sig, som tar in fler. Kärleken som sprider sig som ringar på vattnet och som inte är begränsande. I stället tror jag att ju mer kärlek vi ger, desto mer kärlek har vi att dela med oss av.

Vilken lycka att få uppleva Tranströmer på Dramaten

Vilken fin kväll vi haft på Dramaten som i sedvanlig ordning firade Nobelpristagaren i litteratur.
Denna kväll i närvaro av Tomas Tranströmer som under publikens  jubel rullades  in bland åhörarna. Faktiskt precis framför oss som satt på parkettens fjärde rad.
Tomas Tranströmers dikter framfördes av Jonas Bergström, Stina Ekblad, Krister Henriksson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Hamadi Khemiri, Angela Kovacs, Ana Laguna, Irene Lindh, Hannes Meidal, Shima Niavarani och Mirja Turestedt.  Per Wästberg, Svenska Akademien, vän med Tranströmer sedan fyrtiotalet inledningstalade. Vackert spel vid flygeln av Love Derwinger.
Romanska bågar, min favoritdikt, fick jag höra och många av haikudikterna. Dessutom lästes översättningen av en av hans dikter på många språk - allra vackrast var det på persiska!

Mindlessness som metod i skrivande och översättande

Ibland läser man något så häpnadsväckande bra och insiktsfullt att det ligger kvar som en glädje i huvudet.

Så är det för mig när jag läser John Swedenmarks nya klokbok Baklängesöversättning och andra texter. Han pratar om "en omedveten fas och en medveten fas (och vetskapen om en trafik dem emellan".
Han beskriver hur han strävar efter att i ett inledningsskede av översättandet kringgå medvetandet - och jag inser att det är det som sker också med mig i de lyckligaste stunderna av skrivande. Skämtsamt - men med allvar - säger att han övat upp en teknik för "mindlessness" i inledningsskedet av översättandet:
"idealet är att översätta per hand i bokens eller papperets marginal med så kort fysiskt avstånd som möjligt, Då uppstår en tjuvkoppling från ögat direkt till handen som ofta åstadkommer briljanta lösningar utan att ens fråga mig till råds."
Boken är en av de första i en ny serie i Ariel Litterär kritik

Idag bildade vi Maria Sandel-sällskapet

Det är inte varje dag man är med och bildar ett litterärt sällskap - det gjorde jag idag. Maria Sandel-sällskapet bildades i ABF-huset på initiativ av bland andra Kersti Bosdotter, entusiastisk kulturfrämjare i arbetarrörelsen.
Jag är glad över att vara med - Maria Sandel är en författare som ligger mig varmt om hjärtat sedan min tid på Socialdemokratiska Kvinnoförbundet som redaktör för deras tidning Morgonbris. Det var från en dikt av Maria Sandel som tidningen fick sitt poetiska namn. Hon var också en av de första redaktörerna för denna tidning som först utgavs av Kvinnornas fackförbund.
Hon är en av de de första proletärförfattarna Hennes romaner beskriver livet för fattiga kvinnor från arbetarklassen, hon tar upp ämnen som strejker och solidaritet. Hon tar också upp kontroversiella ämnen som aborter och homosexualitet  i sina böcker, skrivna under 1900-talets första decennier.
Nu ska vi i det nya sällskapet sprida information om hennes författarskap, se till att hennes böcker blir utgivna på nytt och lästa och lyfta henne ur den oförtjänta glömska som drabbat henne.

Med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar

Det jag minns mest från den tid jag var ung var att jag var så tacksam hela tiden. För lägenheter även om det var en sunkig etta i Sumpan, för de mest märkliga sommarjobb, för alla möjligheter som fanns och alla drömmar som skulle slå in. Jag var helt enkelt nöjd med mig själv och mitt liv. Jag kände mig söt och smart och ingen sa emot. Inga pengar hade jag, bara studielånet, så fattig som då har jag aldrig varit på pengar men så rik på förhoppningar, så med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar.

Att vara ung idag är så mycket hårdare. En fruktansvärt tävlingsinriktad tid där man ständigt matas med program och budskap om hur en efter en väljs bort, hur man inte duger, en slags hopplös ekonomisk situation, en konkurrensinriktad verklighet.

Hur skulle jag vara idag, undrar jag, om jag kom från Sundsvall till Stockholm med mina drömmar. Skulle jag se möjligheter eller skulle jag ge upp i förtvivlan över alla de murar jag måste ta mig över, skulle jag knäckas över alla kritiska omdömen om mitt utseende, min person och mina eventuella förmågor som unga drabbas av idag?

Njutarperiod

Idag för första gången i år fick jag lust att julpynta. Jag vill byta de svala vita gardinerna mot de brokiga röda och ta upp broderade dukar. Jag köpte ett runt datumljus och en svarvad röd ljusstake. Det bara slog till. Kanske för att min lille tomte var på besök? När jag såg hans lilla ansikte omramat av nya tomteluvan , när han höll sin lilla hand i min och blev glad för pepparkaksbaket på dagis, då kände jag att nu, nu är det jul och jag vill pyssla bort en del stress jag har och gå in i en njutarperiod.

Olycklig rapport från en genuin snöhatare

Brorsan rapporterar glatt från Offerdal att snötäcket tillåter snöskoterfärd. Han är glad. Jag tycker det är fullständigt vidrigt med snö. Varifrån kommer denna snöångest? Jag har ändå ett minne av mig som en liten glad flicka som susade fram genom skogen i Nacksta, upp till Hulistugan, nerför alla backiga snöiga stigar på skidor, med rödblommiga kinder, tillsammans med vännerna i Sallyhill.
Men mest kommer jag ihåg hur liten jag kände mig på de hemska skolutflykterna på skidor, hur jobbigt det var framför allt att åka på led och hur livrädd jag var då för backarna. Backarna var så stora, jag var så liten. Snön var så kall.
Kanske det är den senare känslan som dominerar nu, när jag i vuxen ålder tycker att det inte finns något så avskyvärt som snö och vinter. Halt blir det, kallt är det. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara blunda och hoppas på vårsol och grön vinter.
Jag försöker med acceptans, jag försöker med alla tips jag får... Jag tänker att Milton blir glad ... men inget hjälper, det är bara hysteriskt vidrigt när snön börjar falla och det vackra gröna gräset försvinner under detta kalla vita som jag ska tvingas pulsa i månader framåt.

Ge denne författare förmåga att välja bort

Att skriva en bok är verkligen att tvingas välja. Välja personer, miljö, intrig. Men kanske framför allt att våga välja bort. Allt kan inte berättas och jag blir grundligt trött på romaner som saknar denna förmåga till urval. Där ALLT redovisas. Jag tänker nu till exempel på den så hyllade Frihet av Jonathan Franzen. Först var jag ganska uppslukad och lite fascinerad. Sedan drunknade jag i detaljer och intresset slocknade. Jag kämpade mig igenom den fram till det olidligt detaljerade slutet. Inget fick anas i denna bok, ingen mystik finnas. Gud så tråkigt! Så otroligt präktigt skrivet. Vissa av beskrivningarna var så olidligt tråkiga att jag måste erkänna att jag skummade synnerligen översiktligt. Kära nån, ge Franzen förmåga att stryka och sovra i nästa bok, att lämna något till läsarens fantasi, bevare mig för denna präktiga redovisning, denna katalog av detaljer.

Tips om aktiviteter för en nästan tvååring

Jag var med min miniman Milton på Junibacken i fredags, tillsammans med hela Stockholms förhoppningsfulla föräldrar, far- och mor-föräldrar tycks det mig som. Vi åkte tidigt för att det kanske inte skulle vara så fullt. Det var det. Jag måste tidvis bära Milton för att han inte skulle bli omkullsprungen av enorma mängder större barn. Det är fint på Junibacken, men alldeles för litet för det tryck som är.

Jag funderar på om det är rätta stället, egentligen. Var tycker ni man ska gå med sin nästan tvååring? Han gillade klart Fotografiska, han tycker om ytor. Spårvägsmuseet är kul för honom men lite torftigt tycker jag, kafé Glada Barn på Erstagatan är ett fint ställe där han lekte länge. Det mesta roar honom.
Så ge mig tips? Vart går ni med era upptäckarlystna nästan tvååringar?

Inget är som gamla vänner

Gamla vänner, vilken trygghet. Några som känner en sedan lång tid tillbaka. Man kan relatera till minnen av saker som hände för länge sedan, man känner sig totalt trygg. Omhuldad. Så var det ikväll. Två av mina äldsta vänner och jag var ute och åt jättegod mat på Grands Matbar, vi pratade och skrattade, vi skämtade och pratade allvar och det är som om ingen tid gått när Ulf skrattar sitt glada skratt och Christer får ett av sina entusiastiska infall. En gång gick vi i samma gymnasieklass i Sundsvall. En gång för länge sedan. Jag ser dem som jag såg dem då, de ser mig på samma sätt och det är tryggt, roligt och alldeles underbart.

Ur tiden har de gått men i våra minnen lever de

Det här är en bild av min mammas familj, tagen någon gång under 1900-talets första decennier i Skönsberg i Sundsvall.
Bagaren Emil Andersson, min morfar, hans hustru Elin och de av barnen som var födda då. Emmy, Elsa, Rut, Gulli (min mamma). Morbror Helge finns med och morbror Nisse är bebisen. Moster Kickan är är inte född. Alla är döda nu. Min moster Kickan gick ur tiden - som det så vackert heter - förra veckan.
I mitt hjärta har jag nu en så tydlig bild av hur Emmy, Elsa, Rut, Gulli och Kickan träffas på någon plats. De fikar, för det gjorde de jämt och de röker för nu när de ändå är döda kan de unna sig det, tycker de. Kanske Emil har bakat bullat åt dem. Och de pratar och skrattar och fnissar och tjafsar, för det gjorde de också. Jag vet inte om tanken är märklig men jag tycker så mycket om att se på hur de sitter där, den vackra Kickan som var Sundsvalls Lucia, min milda brunögda mamma Gulli, Rut som dog så ung att jag aldrig träffade henne, den snabba Elsa och den lite sorgmodiga Emmy. Vad mycket de har att prata om.
Min kusin, Kickans son, säger: "När någon dör, försvinner en värld. Och precis så är det, Kickans värld försvann men vi som lever, minns delar av den. Och så länge vi minns, lever morsan."

Så är det, förvisso har de gått ur tiden men i våra minnen lever de, våra glada fikande pratande bullbakande hårt arbetande mammor och mostrar...

Those were the days ... tänker jag för mig själv

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way....

Den texten måste jag bara lägga under en facebookbild jag har just nu. Ibland blir jag så trött på mitt nutida ansikte så då hittar jag en bild som påminner om forntida dagar. Nu valde jag denna lilla bild. Och kände att precis så är det: Those were the days.
Det betyder inte att dagarna idag är tråkiga eller innehållslösa, inte olyckliga heller. Ändå fylls jag av vemod när jag ser Eva från då... så ung, så förhoppningsfull, så övertygad om att allt är möjligt.
Var det möjligt? Jo många drömmar är förverkligade. På vägen tappar man också.... människor man älskar som försvinner ur livet, en och annan dröm som ligger som en trasa på vägen.
Men det finns ingen bitterhet. Det finns dock vemod. Så här blev livet, tills nu.

Det gäller att veta mot vem eller vad vreden ska riktas

Så snart jag kan ska jag se TUR-teaterns dramatisering om SCUM-manifestet som väckt så upprörda känslor. Jag läste just en bra kolumn i Veckans Affärer av Camilla Wagner, ni kan läsa den här.
Ett citat som smakprov:
"En grupp, som kallar sig Moderatmännen, har alltså blivit så upprörda över ett litterärt mordhot mot män som grupp att man väljer att mordhota specifika personer i verkliga livet?
I verkliga livet blir kvinnor stenade till döds, piskade, omskurna, systematiskt våldtagna i krig som män har startat. Även här hemma blir kvinnor ihjälslagna, unga flickor fraktas från sina hemland hit för att säljas till svenska män 10-12 gånger per dag. När de blir gravida utförs illegala aborter utan bedövning och när de närmar sig 20-årsåldern ”släpps de fria” till ett samhälle de inte har någon förankring i.
Var håller de upprörda Moderatmännen hus då?"

Det hon skriver var just det som motiverade mig att skriva den bok som snart utkommer som jag skrivit tillsammans med Johan Henniger, Förfärande är var Ängel. Om hur utsatta kvinnor är i vårt samhälle för ett extremt våld. Vi ville skapa en kvinna som slog tillbaka. Det gäller att veta var vreden ska riktas.

Dags för julefrid

Den eländiga influensan ger sig inte. Den blev så klart inte bättre av den slitsamma resan till Åland i stället för vila i helgen. Men trist är det! Jag avskyr när kroppen bara säger ifrån fast jag har lust att göra massor av saker. Men jag får väl ta det som en varning från kroppen, jag har faktiskt arbetat otroligt intensivt hela hösten. Jag har lagt ner så många timmars hårt arbete på  Förfärande Ängel - petat och petat med korret. Plus arbete med nya böcker som är på gång, plus skolbesök. Det är kul. Jag vill att det ska snurra. Men ibland snurrar det väl för fort och då säger min kropp ifrån. Som nu.
Jag försöker gå in i ett mer stillsamt varv. Jag längtar till julmånaden med tända ljus och juliga dofter. Bäst av allt blir det att dotter E (på bilden) kommer hem från en hel termin i Italien. Jag saknar henne. Tur att det i alla fall finns Skype så man kan sitta och småprata med varandra då och då!
I jul är mina tre barn hemma i Sverige, alla tre samtidigt. Det njuter jag av.

Aktuell Ängel i dessa SCUM-tider

Visst är det fantastiskt att ett seminarium om maten och litteraturen långt ut i Ålands skärgård, på Brändö,  samlar så många entusiastiska bokälskande människor? Det blir jag lycklig av. Värmen över det behövde jag eftersom jag åkte förkyld (resan dit tog tolv timmar!!!) och kom hem ännu mer förkyld. Jag hostar så väggarna bågnar. Så är det med små ljuvliga dagisbarn, jag hade glömt att hur de smittar, och knäcker en, dagisförkylningarna.
Men nu går jag ju ändå bara omkring och väntar på att boken ska komma, när som helst, vår Förfärande är var ängel, en roman om hämnd.
Ämnet med en kvinna som vägrar acceptera mäns övervåld mot kvinnor och i stället själv slår tillbaka - är ju i dessa SCUM-tider minst sagt aktuellt.

Här är bokens baksida. Och som sagt: man kan beställa från Förlag 404

Här kommer vår Förfärande Ängel

I början av december landar Förfärande är var ängel i bokhandeln skriven av Johan Henniger och mig.
Förfärande är var ängel är en roman om hämnd. Om en ung kvinna som får nog av att vara rädd och börjar slå tillbaka. Hon börjar sin jakt på våldtäktsmän, pedofiler och killar som utnyttjar kvinnor.  Hennes metoder är brutala.

Förfärande är var ängel är en 400 sidor tät thriller.
Johan och jag har arbetat på den tillsammans länge. Äntligen kommer den. Och som alltid är det så pirrigt när en ny bok är på väg ut.
Ängeln kan beställas från Förlag 404

Matupplevelser i litteraturen

Jag är däckad i en influensa som inte vill ge med sig. I dag efterlyste jag huskurer på facebok och fick så många att man kunde göra en minibok. Jag testade nästan alla, mår bättre men inte bra.
Det är tråkigt för i morgon bitti åker Annica och jag till Åland på ett härligt seminarium om mat och litteratur. Vi ska prata  utifrån våra Bärböcker.  Seminariet äger rum på lördag men vi åker redan tidigt fredag morgon.
Det är härligt att tänka på matminnen i litteraturen. Saftiga skildringar av mat. Vad kommer du att tänka på?
Jag älskar skildringarna av barbecues i södern i Borta med vinden. Jag hade aldrig hört ordet när jag läste boken första gången och uttalade det på sundsvallska. Jag ville bara vara med där. För att inte tala om bilden jag fick av Scarlett när hon sliter en rädisa ur Taras jord och känner att hon kommit hem.

Jag tänker också på Ådalens Poesi av Pelle Molin. I den finns kapitlet Kams som pappa brukade läsa högt. Vi skrattade så vi tjöt - pappa också - vid beskrivningen av hur hur den lille hungrige pojken satte en alltför stor deg så det fanns kams i hela huset.
Men som sagt: vad minns du?

När jag försökte bevisa hur lik min pappa Don Draper är

Riktigt hur sjuk jag är insåg jag inte förrän i morse. Ja, det är Milton som gett mig en dagisinfluensa så det är inte så farligt. Men jag vill aldrig erkänna att jag är sjuk. Så igår tillbringade jag dagen med att fålla upp gardiner och städa i stället för att vila. Skriva eller tänka orkade jag inte. Men något måste jag ju göra. På kvällen mådde jag riktigt dåligt men Ellen kom hem från Italien och det piggade upp mig en stund.
Men sedan hade jag yrande feberdrömmar hela natten. Allt verkade så genialt. Jag skulle skriva ett så otroligt klokt facebookinlägg där jag jämförde Don Draper i Mad Men med min pappa. Ja, jag hade en vision av att Don Draper var på Dagbladets redaktion, rökte ihop med min pappa, pratade PR och jag funderade på hur slående lika de var på något sätt.
Efter detta intensiva umgänge hela natten vaknade jag helt slut. Visst är det jobbigt när drömmarna tar över, när man yrar och brottas med konstiga formuleringar en hel natt? Dessutom tycker det är genialt -  ända tills morgonljuset silar in och man inser att natten var galenskap.

For mig som gillar att stiga ur den vanliga verkligheten in i en annan bubbla

Det är så att det var länge sedan jag såg en Woody Allen-film, tröttnade på honom, tröttnade på hur alla unga kvinnor skulle föreställa falla för honom i film efter film. Gillar inte heller Owen Wilson som spelar huvudrollen.
Nu gick vännen och jag i alla fall på Midnight in Paris, kan aldrig säga nej till Parisnostalgi. Jag är den värsta Parisnostalgikern.
Och faktum är att vi tyckte filmen var underbar. Den yttre handlingen är framför allt att en modern amerikansk man som vill bli författare stiger ur sin vanliga verklighet vid midnatt i Paris och transporteras till tjugotalet där han träffar Hemingway, Djuna Barnes, Man Ray, Gertrude Stein (som läser och lovordar hans manus).
Helt ljuvlig film, sen gick vi till Urban Deli och åt ankleverpastej med plommon och drack franska viner (de har franska veckor där nu med underbar mat) .
Vi var också i en bubbla. Steg ur den vanliga verkligheten och in i en annan.
Här ett citat ur filmen:
Luis Buñuel: A man in love with a woman from a different era. I see a photograph!
Man Ray: I see a film!
(Owen Wlson): Gil: I see insurmountable problem!
Salvador Dalí: I see rhinoceros!

Ge fantasin luft och vingar

Ibland säger folk till mig: Varifrån får du dina idéer?
Ibland säger elever i skolorna: Jag har ingen fantasi.
Idéer har vi alla. Det gäller att locka fram dem. Fantasi har vi alla om den får luft och vingar. Ju mer vi får möjlighet att använda vår fantasi desto lättare blir det att flyga.
Ni skulle ha sett de fyra sjätteklasserna i Nacka vi träffade, Annica och jag, i onsdags. Vi hade deckarskola med dem. Det är kul! I fyra klasser skapade vi intriger till en deckare nära dessa barns egen verklighet. De kommer på fantastiska historier. De har idéer, de har fantasi. Precis som vi alla. När börjar denna plågsamma nedbrytning av tanken på allas fantasi, allas möjlighet att drömma. Vem bär ansvaret?

En av de bästa sakerna som händer med våra deckarskolor är att lärarna ofta efteråt säger: Men vad kul, det var andra barn som pratade mest denna lektion, helt andra barn som utvecklade tankar kring intrigen än de barn som brukar höras.

Så trött att jag mådde illa

Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.

Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.

Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola

Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning

När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.

Så mycket bättre, ett program som gör mig glad

Ser på teve, lördagar brukar vara tråkiga. Men för en vecka sedan såg jag Så mycket bättre, sedan följt av Downton Abbey, favoritserie. Jag såg hånfulla kommentarer på nätet om varför Tomas Ledin skulle ha så mycket tid. Själv njöt jag av programmet. En grupp supermusikaliska artister som bjöd på sig själva, som är positiva till varandra, som generöst tolkar varandras sånger, skrattar och gråter - det var så fint.
Nu är det Eva Dahlgrens kväll, henne tycker jag så mycket om. Så fint det är. Mellan sångerna berättar kvällens artist om sig själv, anspråkslöst, roligt. Ingen hånar någon, ingen blir kallad ful och hemsk som i Idol, ingen blir utröstad.
Mikael Wiehe, Lena Philipson, Laleh, Timbuktu, E-Type, Eva Dahlgren och Mikael Wiehe tolkar varandras låtar i vänligt samspråk och stor musikalitet. Vilket generöst program.
Vad jag är trött på alla mobbings- och utröstningsprogram. Vad jag avskyr att inte kunna sätta på teven utan att någon ska röstas bort.
Bland annat därför tycker jag så mycket om detta snälla men alls inte menlösa program. Titta du också!

Se Alfons på ajpädden! säger det moderna barnet

Miltons föräldrar tycker att han kan få se på tv nu. Så jag gjorde vad jag länge längtat efter: Köpte Trolltider, världens bästa adventskalender, skriven av Maria och Camilla Gripe med fin musik av bland andra Björn Isfält. Vi såg den när den sändes 1979 och den var magisk.
Men Miltons lilla underläpp började darra redan efter några minuter. "Troll läskigt!" sa han. Stig Järrel som Maktmästaren, nä det var inget för den lille. Inte än. Nästa gång.
Trollen var nästan lika skrämmande som draken Katla som vi såg på Junibackens tåg, det pratar han ofta om.
Vad har jag utsatt honom för?
Alfons däremot, och Bamse... det tittar vi på ibland på min iPad.
"Titta Alfons på ajpädden", säger det moderna barnet.
Men jag tycker det är roligare att läsa.
Favoriten Bu och Bä till exempel av Lena och Olof Landström.

Tur att jag inte är en romanfigur som får mina innersta hemligheter avslöjade

Ellen ligger utsträckt i soffan i mitt arbetsrum och skriver sin uppsats i ekonomisk historia, jag sitter vid skrivbordet och skriver olika saker.... kanske en aning splittrat just idag men så måste det få vara ibland. Vi lyssnar på min franska Spotifylista.
Igår grubblade jag hela dagen på vilken skuld karaktärerna i min och Annicas nya roman Nog släpar med sig genom livet. Det är spännande att tänka på. Först har vi beskrivit deras fasader, vilka de tror att de är, vilken bild de vill visa världen. Nu grottar vi oss in i dem och ser deras innersta hemligheter och allt det de inte vill visa. Tur att jag inte är en romanfigur som någon får rota i!

Hur kan man slippa Com hem och deras usla service?

Finns det något som kan driva mig till vansinne så är det den usla kundtjänsten hos olika bolag. Just nu Com hem. Man översköljs av deras usla reklam, i teve, i mailen, överallt. Gapig och ointressant. Den måste kosta hur mycket som helst. Men när man vill ha svar på en enkel fråga från Kundtjänst så svarar de helt enkelt inte. Vi drabbas alla av det - men varför accepterar vi?
Helt plötsligt stängde Com hem av våra extrakanaler, det visade sig att en överföring i auguti inte gått igenom så de har skickat fakturan till Inkasso. Har jag fått något meddelande om det? Någon påminnelse om fakturan? Nej ingenting, jag upptäckte det först när jag gick in på nätet för att begripa varför kanalerna var avstängda och insåg att fakturan låg där obetald. Jag betalade direkt förstås men ville ha svar från Com hem på varför de inte hört av sig och när de sätter igång kanalerna igen som jag betalar för. Tror ni de svarat på de tre mail jag skickat? Inte. Men flåsiga erbjudanden om fantastiska möjligheter att köpa till fler kanaler, det skickar de.
Jag försöker nu förstå hur jag kan slippa Com hem. Jag vill inte betala  ett bolag med så usel service.

Gräs-ligt lurad av min iPad

När jag ätit frukost på morgonen gör jag en perfekt latte och tar med mig datorn i ena handen, latten i andra, går över gatan till mitt arbetsrum. Jag håller fortfarande på att flytta runt mina saker. I morse drog jag soffan till ett annat hörn, satte upp tunna vita gardiner - och ja nu tror jag det är bra ett tag. Bitarna har falilt på plats. Det är alldeles underbart att gå till jobbet. Jag känner en obeskrivlig harmoni när jag sjunker ner vid mitt skrivbord och öppnar datorn.
Jag har lovat mig själv att inte göra som jag brukat, skynda mig att öppna datorn så fort jag vaknat. I morse gjorde jag det ändå, öppnade min iPad samtidigt som jag öppnade ögonen och såg ett omslag som fick mig att hicka till, omslaget till vår nya bok Förfärande är var Ängel. Det var bara det att min kära iPad visade fel färger så plötsligt var det ett gräsgrönt omslag jag fäste blicken på. Hemsk färg, jag skrev snabbt att NEJ inte den färgen. När jag kom ner till arbetslokalen, lugn efter frukost och kaffe, och öppnade min dator fanns där ett förvånat brev från förläggaren: Vaddå grönt--- och i Macen var det rätt färg. Tack och lov. Så nu pillar vi vidare med stilsorter, bilder, färger...

Nu finns vi i en låda på Palatset, Maria och jag!

Nu har vi bokpratat i Röda Rummet på Palatset, Maria och jag. En alldeles underbar upplevelse, Röda rummet är fyllt av gamla röda sammetssoffor och fåtöljer, ett inbjudande rum. Där blev vi utfrågade av Ebba, som är en av "bokarna" i Palatset. Åh jag skulle ha varit en bokare om jag var ung tonåring idag, tänk att ha ett helt palats att leka i!
Vi berättade om vår nya bok, Sopkungen, läste lite och svarade på roliga genomtänkta frågor. sedan fick vi en glaslåda att "pimpa" med bilder av oss själva, böcker med mera. Vi tog med en stor tallkotte vi hittade på Korsika när vi var där och skrev Papparesan.
Upplev Palatset när ni är i Stockholm, med eller utan barn från sex år och uppåt.

Denna rika mångskiftande bloggvärld som Horace verkar ogilla så

Jag var ju lätt irriterad på Horace Engdahl som uttalade sig så fördomsfullt och von oben om bloggare i vintras. Nu återkommer - enligt förhandsartikel - samma yttranden i hans nya bok. Synd att han är så okunnig, jag gillar annars många av hans tankar i de små böcker han skriver. Men bloggare drar han över en kam, lite försmädligt spýdigt. Om han bara visste vilken underbar värld av bokbloggare det finns. Så många kloka, tänkvärda entusiastiska inlägg jag läser, så besjälade bloggar, så många författardrömmar. Minst lika många inlägg är lika klokt skrivna som Herr H:s tankebubblor. Men de publiceras så klart inte med automatik av fina förlaget utan lever sitt liv i bloggvärlden - men läses, älskas respekteras av alla  som tagit sig tid att se hur mångskiftande bloggar är och inte drar alla över en kam.

Författare och bloggare i kamp mot tystnad och förtryck

Bilden tog jag vid en skola i Hoi Anvid mitt senaste besök i Vietnam

I söndags, efter en veckas intensivt skrivande, var jag helt slut i huvudet, tänk er en urkramad citron. Dessutom var jag uttråkad och osocial. Så kan det bli ibland.
Bestämde mig efter en dags vila att försöka vara lite mer utåtriktad denna vecka. Jag har lyckats så bra att jag nu, denna lördagsförmiddag, sitter utpumpad i soffan. Men glad! Två fantastiskt bra och givande författararrangemang hann jag med: Den arabiska våren på Dramaten med bloggare och författare som engagerat berättade och läste texter från kampen för demokrati i Egypten, Syrien, Tunisien. Upplyftande om än också mycket sorgligt eftersom så många liv offrats. Vilket mod dessa bloggare och författare visat, så viktiga de varit i kampen för demokrati.
Mer sorgsen blir jag över att få veta mycket om Tystnaden i Vietnam på ett PEN-möte dagen efter. Kristoffer Leandoer och Elsa Håstad berättade om tystnaden, om övervakningen och förtrycket av bloggare, författare och demokratikämpar i det land jag älskar så mycket.

Prata böcker vid frukostdags

Vilken bra idé av den roliga kreativa bloggen Breakfast Book Club - ett gäng människor träffas på konditoriet Vetekatten en tidig morgon, vi har läst, mer eller mindre noga, samma bok och samlas för att prata om den. Denna min första gång talade vi om en bok som jag tyvärr inte alls gillade, Dawn Frenchs debutroman En liten smula underbar.
En i mitt tycke liten smula gapig och inte särskilt underbar roman på ett språk jag inte alls gillar. Men flera i gruppen tyckte det var en varm och rolig roman - jag gillar verkligen att man kan läsa samma text och tycka så olika.
Nästa månad ska vi tala om den så sågade nya romanen av Ulf Lundell. Har inte läst än, men lovar återkomma.

En varm hand att hålla, en eld som brinner

Jag står på landet i solen. En höstdag på min lilla ö med min vän. Vi eldar i tunnan och pratar om livet. Delar drömmar och tankar.  Vi skulle egentligen ha eldat upp den stora rishögen som väntar, men vi har bara några timmat just denna dag innan båten går hem igen och nöjer oss med stillsamt eldande i den rostiga tunnan.  Ett stråk av sorg finns i mig. Träden har tappat sina löv och jag ser några tomter bort,till vännernas hus, dem som vi köpte hus med samtidigt. Nu är en av vännerna gammal och så sjuk. Jag minns honom så stark i hans krafts dagar, jag minns honom litet svagare sittande på sin veranda. Jag tänker på hur fort ett liv går. Nyss var vi unga och köpte husen på ön för att våra barn skulle växa upp där. Och nu. Livet går för fort.
Just därför gäller det också att ta vara på det liv man har. Vi dricker ett glas gott Ripassovin, vi lägger ner några pinnar till i tunnan. Vi ser framåt och delar drömmar. Så vill jag ha det. Ett hus för barn och barnbarn. En eld som brinner. Drömmar, en varm hand att hålla.

Hur har du det med dina årsringar

Bodil Jönsson den kloka, talar om våra årsringar. De finns där, en för varje år av vårt liv och kanske minns man tydligare ringarna när man blir äldre, grubblar hon som sedan några år gått i pension (men förstås fortsätter skriva och tänka klokt). Hon pratar om hur våra årsringar finns där, kommunicerar med varandra. Jag gillar att tänka tillbaka på mina årsringar. Just nu är jag sysselsatt med Eva årsring 1969. Den årsringen kommunicerar nu med den jag är idag och  samtal uppstår inom mig som kanske gör mig inåtvänd, de ger många funderingar.
Hur har ni det med era årsringar, kommunicerar de med varandra?

Ett Palats för kultur

Ikväll har jag varit på Palatset för första gången, detta hus för barnkultur på Riddarholmen i Stockholm där barn från sex års ålder och uppåt får uppleva massor av kultur. I varje rum i detta Harry Potterpalats - ja jag tänkte i alla fall på Pottervärlden i alla dessa magiska märkliga rum - finns mängder av möjligheter till skapande för barn och ungdomar.
Det var BUS - alltså sektionen för barn och ungdomsboksförfattare i Författarförbundet - som hade mingelmöte där och blev guidade runt av eldsjälen Moni Nilsson-Brännström.

I ett underbart rum med röda sammetsfåtöljer och röda draperier får barn och ungdomar möta författare - bland annat mig och Maria Herngren som pratar om Sopkungen den 30 oktober.

Öppna fönstret mot världen med Al Jazeera

Vilken liten trång värld de svenska media visar. Mediastormen i ankdammen mot Juholt förra veckan fick ta all plats. Än en gång är jag glad över mitt beslut att aldrig köpa kvällstidningar. Men man kunde heller inte slå på teve eller radio utan att dränkas i flåsiga reportrars egna spekulationer.
Då är jag så glad över att Ellen och jag lade till nyhetskanalen Al Jazeera på engelska i vårt teveutbud. Världen öppnar sig. Det finns inte bara Sverige, det finns inte bara Europa. Från alla hörn av världen strömmar det in intressanta aktuella rapporter som inte ens blir en notis i våra västcentrerade media. Jag är så tacksam för det. Det är som ett fönster mot HELA världen. Testa du också. Reportage, analyser. från hela vår värld.  Intressant är det också att det är  många kvinnliga reportrar och nyhetsuppläsare.

Jag, en lejoninna som beskyddar mina barn

Det ligger en mycket liten människa intill mig i sängen. Mitt lilla barnbarn sover över. Så liten, så värnlös. Ändå en lite person med helt egen karaktär. En personlighet helt unik och speciell som jag anser att alla barn är, men till just detta barn har jag en sådan närhet. Jag vill inget hellre än skydda honom, hålla honom nära. Det är lika starkt som de känslor jag hade för mina barn. Lejoninnekänslan kanske, jag känner att skulle någon hota mitt barn då slår jag tillbaka. Det är en kärlek som är så ursprunglig, så stark och med sådana beskyddarinstinkter att jag ibland själv nästan förvånas, men bara nästan. Den dag jag fick mina barn, det var den dagen jag insåg att djupt inom mig finns en lejoninna.

Omvandla sitt liv till litteratur för att förstå sig själv

Jag hade en intensiv läsperiod, men nu är det stillsamt. Det beror på att jag är i ett  uppslukande skrivskede själv och då orkar jag inte intressera mig för andra böcker, de blir för påträngande. Men det känns som en saknad. Nu har jag lämnat iväg ett manus jag arbetat med ett tag. Men en annan bok låg och väntade. Den boken gör alltid det. Jag har skrivit på den så länge men den blir inte färdig. Det är nästan otroligt vad man kan ändra i ett manus, peta, skriva om. Dra ifrån, lägga till. Jag börjar tro att jag inte vill ge ut detta manus, jag kanske bara skriver för mig själv, för att förstå hur jag utvecklades under en viss period av mitt liv. Hur jag kom hem. Jag skrev om mitt manus säkert tre gånger innan jag förstod vad det var som boken handlade om, egentligen. Och nej, det är ingen självbiografi, men jag har tagit en del händelser och känslor från mig själv.
Omvandla sitt liv till litteratur för att sedan kanske förstå mer av sina egna handlingar och motiv? Det kanske är det jag håller på med och det tar kraft, det är en upptäcktsresa. Kanske ska det vara en resa med mig själv som ende deltagare.

Mycket yta och litet själ på årets Bokmässa

När jag tänker tillbaka på Bok och Biblioteksmässan för att jag fick en senkommen kommentar om mässan från bloggvännen Peter, så känns det svettigt och trångt och det ligger en doft av ljummet rödvin i pappersdunkar över hela stämningen. Lite tråkigt. De första mässorna jag var på var mer en mässa för boken, för skrivandet och läsandet. Jag vet inte om jag förändrats eller om det är Bokmässan?
Men min vän Karin var på Bokmässa i Kenya ungefär samtidigt och kom hem helt lyrisk. Alla pratade om litteratur, om skrivande, om poesi - det var helt enkelt en mässa till bokens lov.
När jag hörde det insåg jag än mer hur Bok och Bibliotek så mycket blivit en mässa till kändisförfattarnas lov, till massförsäljningens lov, det är inte så kul
Mycket yta, litet själ,
Ändå är jag antagligen där igen nästa år.

Jag var sexton år och som jag grät när tåget gick

Jag var sexton år och som jag grät. Jag satt på tåget på väg hem från min första språkresa i Frankrike. Som en slinga genom tåget hörde jag Richard Anthony sjunga: J´entends siffler le train.... Jag hör tåget vissla.
Jag hade sagt farväl till pojken med de bruna ögonen och den mjuka munnen och vi skulle aldrig ses igen, tänkte jag och mina tårar rann och ville aldrig ta slut.
Jag hör tåget vissla, vad det är sorgligt med ett tåg som visslar i natten

Jag kunde tänka mig S. alldeles ensam på stationen

Jag hör tåget vissla
Jag sprang nästan emot dig jag skrek nästan ditt namn jag kunde nästan inte hålla mig tillbaka
Du reser så långt bort
Kommer du någonsin tillbaka
Jag känner att nu är allt slut
Jag kommer att höra det tåget hela mitt liv. 
J´entendrai siffler ce train toute ma vie...

Sången tog det lång tid innan jag hörde igen. När jag lyssnar på den nu på Spotify, så många år senare, kommer allting tillbaka. Kyssarna i mörkret. Hans mumlande franska ord i mitt öra. Den unga flicka jag var. Den första stora kärleken.
Musikens makt att förflytta mig i tid och rum. Jag är sexton år. Och det är nära att jag gråter.

Vågar vi inte längre bjuda hem varandra, är vi tyngda av överkrav på mat och inredning

När barnen var små lagade vi alltid mat hemma, hade stora bullriga middagar med vänner. Plötsligt upphörde det och vi fann oss sittande på alltför dyra restauranger. Jag har känt det som om hemmen stängts ett tag. Varför?
Vill man inte visa sina icke perfekta ytor, så långt ifrån heminredningsmagasinens glossiga yta? Skäms vi för vår vanliga (men goda) mat? Vill vi inte ta oss tid att laga mat? Jag vet inte alls.
Men jag vet att jag tröttnat på jättedyra ställen som tar en hundralapp för ett glas vanligt systemetvin, som inte lagar så god mat. Vi har börjat äta hemma i stället, hemmamiddagar. Knytis ibland, en gör förrätt en annan efterrätten. Alla tar med lite vin.
Det blir så trevligt.
Jag vill vända den där trenden att vi inte bjuder hem varandra för att vår yta inte är perfekt. Öppna hemmen igen för vännerna. Eller är detta ett Stockholmsfenomen, ett innerstadsfenomen till och med? Kanske är det fortfarande så på min gamla Krokväg att småbarnsfamiljerna går ut och in hos varandra och äter mitt i den vanliga hemtrevligt stökiga hemmiljön hos varandra? Hoppas det. Jag tänker i alla fall återerövra hemmamiddagarna.

Den här fina bloggutmärkelsen har jag fått av författarvännen Kim Kimselius som också är en entusiastisk bloggare som jag gärna läser.
Kims  motivering till att ge mig utmärkelsen är:  Eva Swedenmark vars blogginlägg alltid genomsyras av värme och livsglädje och gör mig glad
När man får en award brukar man också svara på frågor. Här kommer frågorna och mina svar.

Varför började du blogga?
Författarcentrum inbjöd till bloggande, de gav oss så fina "bruksansvisningar" att jag övervann min teknikrädsla. Först var det en Emma Vall-blogg vi skulle ha men Annica och Maria, som är de andra två tredjedelarna av Emma Vall, var inte intresserade så jag började blogga i eget namn.

Vilka bloggar följer du?
 Kika in till höger här på min blogg så ser du några av de bloggar jag följer.

Vilka favoritfärger har du?
Blått i alla nyanser

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag reser alltid tillbaka till Frankrike och Vietnam, två länder nära mitt hjärta. Jag drömmer om Laos och Kambodja. En av mina döttrar var just i Japan och pratar så lockande om det så Tokyo står på önskelistan, min andra dotter bor just nu i Rom så dit vill jag! För Rom, men mest för att träffa henne.

Ja, det var frågorna. Nu till de personer som jag  i min tur vill dela ut en ros till.

Karin Englund min kloka välskrivande vän som äntligen börjat blogga

Underfundiga Ofrivilliga bloggaren för hennes kloka texter och fina bilder

Anne som skriver med så mycket kärlek, Anne som inte ger upp om livet trots en svår förlust 

Anneli som skriver med så mycket själ och hjärta om sina författardrömmar

Jag säger som Kim: "Tack alla ni som läser min blogg och skriver en liten positiv kommentar som gör dagen ljusare och lättare."

Ane Brun, en favorit med magisk röst

Ni lyssnar väl på Ane Brun? Första gången jag hörde henne var i Alphavilles gamla hit  Big in Japan och hon tolkade den strålande. Sedan dess lyssnar jag på allt hon gör och igår var jag på konsert på Cirkus. Över två timmar med hennes magiska röst. En generös konsert med många nummer. Det enda som var störande var ljuset, jag gillar att också se artisten jag lyssnar på - men här var scenen ofta försänkt i dunkel medan det i stället var stora strålkastare som riktades ut mot publiken. Ljuset så starkt och förvirrande att jag såg dubbelt, kanske inte den effekt man vill ha? Visserligen är Ane fantastisk, men det räcker att jag ser en upplaga av henne. De bästa numren för mig var när hon bara stod där i enkelt ljus, spelade gitarr och sjöng med sin magiska röst.
I Situation Stockholm var det en intervju med henne som jag läste för ett tag sedan. Mycket sympatisk! Hon började sin karriär som gatusångerska i Spanien. Lyssna på henne om du inte gjort det. It all starts with one  heter hennes alldeles nya skiva.

Äntligen går jag till jobbet igen

Äntligen fick jag gå till jobbet igen. I morse packade jag ner datorn och gick till mitt rum tvärs över gatan i Solidaritetshuset. Vad jag saknat att gå till jobbet! Det är så befriande med ett arbetsrum. Inte ett hem som ropar på städning, på att lägga i en tvättmaskin, på att städa garderoben - allt man kan göra för att slippa arbeta fast det egentligen är det jag vill. Motsägelsefullt. Här finns en hylla, ett skrivbord, en stol och snart en soffa. Ett stort skrivbord där jag nu läger ut mitt korr.

Jag blir sambo med min bror igen och vår gamla soffa kommer till heders

Nu är det klart med mitt mycket lilla rum innanför köket i Solidaritetshuset. Det är minimalt som sagt, utsikt mot köket och in i ett annat rum som i sin tur har utsikt mot gatan, därifrån kommer ljusinsläppet. Till mitt rum hör ett utmärkt förråd jag inte behöver så det hyr brorsan. Kul att bli sambo med sin bror igen.
I det yttre rummet ska vi ställa föräldrarnas gamla soffa som följde med oss båda hela vår uppväxt. Den står nu i min källare, jag kan inte göra mig av med den. Mamma och pappa var så stolta över den när den inköptes i min barndom. Den försågs då och då med nytt tyg, nu var det länge sedan, kanske är inte fjädrarna de bästa. Men oj vad det suttits och pratats i den soffan, sovits med för den delen och tänkts väldigt mycket. Den passar utmärkt in hos mig och John, nu vill jag ha en golvlampa till, en sån där femtiotals... den kommer nog.
Bilder kommer också. I veckan får vi lås till vår dörr, sen sätter vi igång att inreda.

Nej varför hålla sig innanför ramarna

Eller hur? Milton har rätt,.Varför ska man hålla sig innanför ramarna när livet utanför är så mycket mer spännande? Även om man riskerar att stöta på en eller annan drake!

Ett eget rum i ett levande hus

Idag har jag fått en liten lokal. Ett minirum  i ett trevligt hus intill mig, med roliga organisationer, andra författare och filmare i rummen omkring. Jag är så glad. Det är svårt att arbeta hemma, så mycket distraherar mig och drar mig från skrivandet och det är stökigt att låta en massa anteckningar och lappar ligga framme hemma hos mig och Ellen. Nu kan jag breda ut mig över skrivbordet och klistra post-it-lappar över väggarna. Intill mitt lilla rum finns ett bra förråd för böcker och det tar min käre bror som växt ur bokhyllorna hemma. Egentligen har jag inte råd, å andra sidan kommer jag att bli flitigare, eller vad tror ni?
Jag är glad och förväntansfull!

Idag har jag ingenting att skylla på

Jamen det är väl okej att vila en dag efter bokmässan? Och visst var det okej att inte arbeta igår, vi hade ju författarträff hemma hos mig och Ellskade Ellen kom hem. Men idag? Idag har jag ingenting att skylla på. Jag behöver en lokal att gå till. Sammanhang. Folk omkring mig. Inspiration. En gnutta arbetsmoral.
Undrar om det hjälper med en lokal. Ett tomt skrivbord, en anslagstavla att sätta lappar på. En stol. Inget mer. Allt annat har jag i macen, i mitt huvud och i fingrarna.

Och så är mässan över för denna gång och den vanliga skrivarvardagen börjar igen

Hemma från mässan! Väskan fylld av böcker, många minnesfragment från olika seminarier. Det var ju en gång i tiden på mässan som Annica och jag tog beslutet att förverkliga våra författardrömmar, någon gång i början av nittiotalet. Vi sprang runt på presskonferenser och skrev och skrev - men en kväll så bestämde vi att det är dags, nu tar vi steget och börjar själva skriva de böcker vi drömmer om. Nu många böcker senare tänker jag att det var ett bra beslut. Men då på mässan när vi bestämde det trodde jag kanske att det skulle ge mer lycka ändå? Att bara det faktum att jag kunde kalla mig författare skulle vara viktigt i sig. I själva verket känner jag ju samma sak ... visst många böcker har jag skrivit men jag tänker fortfarande mer på de böcker jag vill skriva. Riktning fram på något sätt och jag grubblar mycket på om jag alltid kommer att känna denna otålighet, denna vilja att göra mer, bättre, djupare... och denna känsla av att det jag gör aldrig riktigt räcker till?

Mässans flitigaste författare är nog Kim Kimselius, hon driver eget förlag, skriver mängder av ungdomsböcker, är ständigt ute och signerar och pratar om sina böcker. Hon har förstås en egen monter på mässan som jag besökte och hon är bara bäst på att dokumentera allting som händer i hennes monter med samma okuvliga energi. Här har jag lånat två bilder av henne, från hennes blogg, hoppas det är okej Kim??? På översta bilden var det Sara Swedenmark från Förlag 404 och jag som besökte henne, på andra bilden är det jag och Kim som byter böcker med varandra.

Alla dessa oförlösta drömmar

En del av den ångest som bokmässan väcker hos mig tror jag är alla dessa oförlösta drömmar som gör luften tjock att andas. Den hoppfulla blicken hos de flesta författare som är där och som inte drar köer eller publik, som kommer med sin bok och så gärna vill bli sedda och hörda, som hoppas på undret som inte inträffar. Deras bok har kanske betytt allt för dem att skriva. "Men jag skulle ju få tala... och signera" hörde jag en besviken författare förebrå sin förläggare i en monter. Han skakade bara ordlöst på huvudet inför hennes besvikelse. Det är så många som vill, så få som får plats. Så många som sitter där beredda med sin penna för att få signera utan att någon stannar till.  Så mycket marknadsgyckel som styr.

Nu ska jag hem och verbalisera

Jag kan verbalisera min ångest. Så stod det på en knapp jag tog idag på mässan. Citat från Jenny Jägerfelds suveräna bok Här ligger jag och blöder. Jag gillade knappen som jag fick i anspråkslösa Gilla Förlags monter. De är vad en bokmässa ska vara: Bra böcker, inga krusiduller.
Kände mig annars som om jag ätit för många semlor efter att ha lyssnat på Guillou och Mankells självbelåtna prat i 45 minuter. Oj vilket ryggdunkande, oj vilken självbelåtenhet de utstrålade. Guillous senaste bok har jag dessutom läst och ogillat.
Två dagars mässa räcker. Det är kul att träffa vänner, äta middag med härliga bokälskande människor, göra oväntade bokfynd.   Men nu vill jag hem, till skrivvrån, till funderande. B&B är ett på många sätt roligt jippo men mycket är yta och bulleribång.
Nu ska jag hem och verbalisera!

Hej Göteborg, nu kommer jag

Det är klart, tar man med sina barn från späd ålder på resor, älskar man själv att resa... då blir det som nu. Yngsta dottern i Tokyo (men inte så länge) mellandottern drar till Rom för att plugga littvetenskap. Det känns tomt när de inte är hemma men  jag förstår dem och ger dem allt mitt stöd. Tur att min son och hans familj i alla fall just nu finns hemma!
I morgon drar jag till Göteborg. Jag har varit med på nästan alla B&B-mässor. Inte förra året, men då saknade jag att åka dit. Det må vara varmt och rörigt och mycket folk, men det är också en gigantisk bokfest. Vem vill vara utan den? Inte jag.

En oförglömlig roman om vänskap och mod i amerikanska södern

Jag längtar efter starka romaner som skildrar viktiga skeenden och som har saker att berätta som rör mitt hjärta. Besviken på Guillous Brobyggare strövade jag in i Pocketshop och hittade en fullständigt underbar roman som jag nu säger till alla att läsa. Kanske har du redan läst den? Niceville av Kathryn Stockett höll mig vaken igår en hel natt. Jag började läsa under dagen och hade svårt att slita mig, sedan skulle jag läsa ett kapitel innan jag somnade men jag kunde inte sluta förrän morgonljuset silade in klockan sex på morgonen. Kan inte minnas när en bok senast höll mig vaken en hel natt. 
Niceville är en bok om en svunnen tid som ändå ligger nära, amerikanska södern på femtio-sextiotalet. Det är chockerande vilket rasförtryck som fanns för bara ett halvsekel sedan. Boken berättar om det men det är också en otrolig roman om kvinnlig vänskap, om kärlek och om mod.

 

Romanen berättar om Skeeter som efter sina studier inte längre nöjer sig med det tomma societetslivet med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler i Jackson, Missisippi.
Hon får kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Tillsammans med en annan svart hemhjälp  bestämmer de sig för att i största hemlighet skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om utsatthet och förnedring men också om hur de med sitt arbete övervinner fördomar och rädsla. Vill ni läsa en enastående bok om kvinnors mod och vänskap, köp Niceville, nu direkt!

Mina stunder med pojken som kallar sig Du

Mitt hjärta är varmt och mitt sinne mjukt. Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen med min Milton.

Ingen baby längre utan en mycket liten pojke med egen vilja och många ord. Han älskar att höra böcker (inte så förvånande). Lustigt nog är det Nicke Nyfiken som gjort störst intryck på honom. Strax innan vi somnar brukar han ligga och prata med mig om Nicke, jag brukar låtsas att Nicke kommer till ön och sen pratar vi om vad han och Milton gör tillsammans. Intressant det där vilka barnboksfigurer som fastnar. Vi läser inte bara böcker, vi tittar också på filmer från i somras på min mobil där Milton kastar kottar och leker på ön. Vem är det? frågar jag och pekar på honom. "Du" svarar han. Han kallar sig själv för Du och jag tycker det är så gulligt och logiskt.
Annars åkte vi båten fram och tillbaka till Hammarby sjöstad idag, Milton gillar båtar, vi åkte buss och tunnelbana också och dessutom har vi byggt många klosstorn och sedan rasat dem. Mina stunder med Milton är en gåva.

De bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ, nordiska stålmän i ny pojkbok

Jag läser den insiktsfulla bloggen Kreagrafen: "Jag längtar efter berättelsen, historien, skrönan, som överraskar och förbryllar, helt på egen hand där jag inte behöver spekulera i vad som råkar vara sant eller inte. Jag vill bli förförd, omtumlad, knockad utan förvarning" skriver hon. Precis vad jag känner, jag längtar så efter de läsupplevelserna.
Det var väl därför jag läste Jan Guillous senaste, Brobyggarna i hopp om en episk roman... Den är för all del nöjsam och lättläst - men en riktig pojkbok. Nästan hela boken är skriven ur ett gediget manligt perspektiv där kvinnorna bara ses ur männens synvinkel, aldrig driver handlingen, nej knappt ens finns. Det var som att läsa brorsans B. Wahlström-böcker med gröna ryggar om hjältar, avsedda för pojkar, när jag var barn.  Jag blir lite full i skratt men läser ändå. Guillou har gjort en gedigen research, men tyvärr förmår han inte plocka bort alla detaljer när det gäller brobygge och elefantskjutning, han är som alltid gediget överdetaljerad. Och hans manliga hjältar är verkligen hjältar av stålmannatyp, de bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ. Fyrkantiga hedersknyfflar helt enkelt. Nordiska stålmän.
Ändå läser jag boken med visst nöje, kanske just för att jag längtar så efter stora episka berättelser.

Guillou ger förresten ett annorlunda perspektiv på  första världskriget, han skildrar det ur afrikanskt perspektiv och är inte nådig mot engelsmännen. Ett  intressant grepp, tycker jag, som inget vet om hur kriget utspelades där. Men samma där, om kvinnornas liv under kriget finns intet.
En riktig pojkbok är Brobyggarnas första del, ska bli intressant att se om Guillou lyckas överträffa sig själv i de kommande delarna och skildra världen också ur ett kvinnligt perspektiv - men det är nog att begära för mycket. En enda kvinnlig röst får komma till tals i denna första bok. Det är magert! Men det är ju en pojkbok....

Hoppas vi hinner ses detta år på Bok och Bibliotek?

Plötsligt kändes det som om jag tog av mig sommarmössan. Den som stängt världen ute. Jag erkänner att jag nog aldrig som vuxen varit så lättsinnigt lat som denna sommar, jag har låtit mig uppslukas av ön, av familjen den underbara, av det lättsamma lättsinniga livet och nu när jag kom tillbaka till stan fick jag nästan panik. Kan jag arbeta, undrade jag. Idag är det första dagen som jag känner att ja!!! Det är roligt. jag petnogaläser mitt stora korr - en spännande bok.
Jag längtar till ett annat manus. Åh jag ska spela Faudel på Spotify och rymma in i en annan värld jag skapat. Nu har mina bästa lektörer läst och jag har fått massor med synpunkter på hur det kan bli bättre. jag vill jag vill.
Och dessutom Bokmässan, hoppas vi hinner  ses detta år?

Tröttande att petnogaläsa

Undra på att jag älskar att blogga, i denna lilla hanterliga ruta skriver jag ett inlägg, putsar och filar och skickar iväg, japp, så är det publicerat.

Men i min vanliga skrivavärld är det mer möda för tillfället. Jag har ett korrektur på 394 sidor som ska läsas, bara ett förstakorr. Men ibland tar det emot att petnogaläsa, jag kan bara läsa en kort stund för jag måste vara så oändligt tålmodig och uppmärksam. Men visst är det lust också: Vissa stycken flyter på, det känner jag, det är härligt att läsa dem.
Men som alltid i detta stadium får jag ångest: Bär texten, är det tillräckligt bra, tillräckligt spännande...?

Snart berättar jag mer om denna nya bok.

Den befolkade hjärnan

Jag var på zonterapi och medan terapeuten skickligt tryckte på mina fötter och talade om hur kroppen mår, sa hon plötsligt: "Jag måste säga att det är så oerhört många människor omkring ditt huvud."
En märklig kommentar till en ensam kvinna på en behandlingsbädd. Hon visste ingenting om mig.Men konstigt nog förstod jag precis vad hon menar. Jag har många människor i mitt huvud och de tar plats. Låter det flummigt. Kanske, men det är inte det. Jag förstod precis vad hon menade för alla de där människorna omkring mig, de upplever jag hela tiden fysiskt, fast de i någon bemärkelse förstås inte finns. Men de pratar till mig, de vill att jag berättar deras historier. Ibland gör jag det, jag älskade att berätta om Gabrielle och om Johanna till exempel, och om Lena. Nu är det Saga som envist pratar i mitt huvud men jag får inte riktigt till hennes historia fast jag sliter med den.

Kan ni förstå vad jag menar? Jag undrar om andra som skriver upplever samma sak, samma befolkning av hjärnan.

Jag undrar  över hur min zonterapeut kunde säga det bara sådär... hon kanske är en väldigt intuitiv person, tänker jag.

... sedan somnade vi framför elden

När jag flyttar ut för sommaren till det lilla huset hissar jag flaggan och sen tar jag inte ner den förrän jag flyttar hem. Idag halades flaggan ner och lades i vinterförvaring, sorgligt är det.
E och jag har arbetat hårt. Oljebehandlat trappor med gråtonad olja, snyggt! Klippt ner diverse buskar. E sågade ner sin första björk idag. Vi arbetade intensivt på tomten, beskar träd, målade, krattade, rensade, planerade om. Sedan somnade vi framför elden, och även om det kanske inte är så det ska gå till med ved så lade vi några av Es egenhändigt sågade björkklabbar på elden.

Vem ägde skidorna på vinden till mitt sommarhus?

1974 köpte vi vårt lilla lilla hus på den lilla lilla ön. Huset är litet och lågt, det finns en krypvind. På den befann sig idag en elektriker som ska fixa min el (jordfelsbrytare i stället för proppar). Vet ni vad han hittade? Två par gamla träskidor, så vackra, i mörkbrunt trä med läderbindningar, ett par långa, ett par kortare, till det två par stavar i bambu, ett par långa, ett par kortare. En gång bodde en familj som hette Hedemo i vår stuga, det ver jag. De brukade sitta på den lilla verandan där fordom man såg havet (innan grannen odlade  sin hasselhäck). Där tog de en snaps och njöt, har det sagts mig, de hade också en fantastisk trädgård som jag kan se rester av i form av vackra plötsligt uppdykande blommor.
Skidade de från Tynningö på vintern, över till det lilla huset? Åh jag vill se bilder av dem!

Hallå alla frankofiler, tips på musik?

Jag är inte precis snabb när det gäller ny teknik. Nu, ett år efter alla andra, har jag kommit igång med Spotify och det är ju otroligt!!! Jag har långa listor med Anna Ternheim och Ane Brun, dem kan jag spela dygnet runt utan att tröttna. Men nu gör jag en fransk lista: Hallå alla frankofiler vilka låter måste vara med på en fransk lista? Glad för tips?

Första omdömet om Sopkungen är väldigt positivt

Även om man skrivit många böcker är det pirrigt att släppa ut sitt barn i världen och höra andras omdömen. Så det har varit litet pirr sedan jag fick lådan med nytryckta Sopkungen förra veckan.
Idag kom Bibliotekstjänsts omdöme, viktigt för inköpen till biblioteken bland annat. En av mina böcker som jag gillar jättemycket, Jag vågar vågar du? sågades på ett märkligt sätt av en av lektörerna och det märktes på försäljningen.
Men Sopkungen fick jättebra omdöme, här några citat:

"Maria Herngren och Eva Swedenmark har tidigare samarbetat i ett flertal barn- och ungdomsböcker, många med ett utpräglat samhällsengagemang. Huvudpersoner i den här boken är 11-åriga Tea och hennes svartjobbande pappa. De lever ur hand i mun och flyttar ofta. Tea tvingas gång på gång starta om i ny skola. Tea och pappan tycker om och tar hand om varandra trots yttre påfrestningar."
och:   "Boken är en lyckad blandning av socialt drama och kriminalberättelse. Upplösningen, som utspelas på en soptipp, är dramatisk. Berättelsens många ingredienser smälts samman till ett lyckligt slut, där även den utflyttade mamman finner sin roll. Språket är lättläst och handlingen lätt att följa. Texten är luftigt satt och de svartvita illustrationerna av Maria Sandberg stämmer fint med läsarens bild av Tea."

Roligt eller hur?

Fick en hånfull smäll av en machoman idag på facebook

Ofta idealiserar man det politiska livet på sextiotalet så här i efterhand kan jag tycka. Just nu tänker jag på frågor som jämställdhet - de kom väldigt långt ner på listan över viktiga politiska frågor. Jag minns så många politiskt orerande män... som hellre pratade själva än lyssnade och jag kan lova att det hänt mycket där.
Varför jag kom att tänka på det? Jo jag fick mig en hånfull smäll idag på facebook i något som annars är en rolig vänlig år-stafett. Man ger varandra år och berättar lite om vad man gjorde då i livet. Jag fick 1968 och berättade bland annat om dagarna jag tillbringade i det ockuperade kårhuset. Det var ju ett kul minne som bara handlade om mitt liv just då. Då får jag en riktigt konstig kommentar från en man som underförstått ifrågasätter min närvaro och sedan insinuant  börjar diskutera vad min dåvarande sambo gjorde eller inte gjorde de dagarna... som  om mina handlingar inte var mina, utan totalt beroende av den man jag levde ihop med.
Så här skrev denne man: ‎"Ockuperade kårhuset"? Vad jag minns bestod Leifs B:s insats i att han kontaktade Palme, då utbildningsminister, och fick honom att bemöta ockupanternas högludda protester... har jag fel?
Så här svarade jag: "Heter jag Leif? Är eller var jag en egen person eller ser du mig som ett bihang till den man jag bodde ihop med? Ja. Jag var på Kårhuset under hela ockupationen. Vad Leif gjorde får du ta upp med honom om du är intresserad av det. Jag har ett eget liv och en egen röst. Då som nu. "
 
Men hans totalt irrelevanta kommentar fick mig att minnas alla de gånger jag gick opratad från möten och alla de gånger det kvinnor sa överhuvudtaget inte noterades.  Utan saknad minns jag de skäggiga männen och deras självpåtagna roll av politiska ideologer.