Nu blommar farmor Jennys lysemacchia

När jag sitter i vilstolen på nya verandan kan jag samtidigt se rosa och mörkröda borstnejlikor som blommor, digitalis i full blom, blåklockor, prästkragar, lavendeln är på gång, och där kommer också en krollnejlika. Så många vackra blommor. Lysemacchia lyser verkligen gul i rabatten. En gång växte den på min farmor Jennys och farfar Axels gård i Haga i Sundsvall, sen tog mina föräldrar den till sommarstugan på Alnön. Jag tog skott till min trädgård i Enskede och också hit till ön. Mina föräldrar är döda, det var så länge sedan Jenny och Axel gick bort. I huset i Haga och i huset på Alnön bor andra mäniskor, jag bor inte längre i mitt hus i Enskede, det är inte ens mitt hus längre om jag ska vara noga fast det känns så.
Men farmors blomma lyser gul i min rabatt på ön..

Medelklass så recensenten storknar

Med posten idag kom en recension från Kommunalarbetaren som jag grunnar på. Det var min ungdomsbok Mellan två världar som bedömdes. Positiva rader om att det är skönt att läsa om en flicka som är i högsta grad kapabel och trots stora svårigheter klarar krisen på egen hand. Kul! Men sen avslutar recensenten såhär: "Min enda invändning är att miljön (trendiga Sofo) och trygga Enskede) är så fruktansvärt mycket stockholmsk medelklass att jag nästan storknar.

Jag förstår inte. Skulle recensenten "storkna" mindre om handlingen utspelades i arbetarmiljö i Hallstahammar? Typ. Men varför? Jag med min arbetarklassbakgrund har ju ändå bott i "trygga" Enskede och fikar vid Nytorget emellanåt. Det är en miljö jag kan och tycker om och därför gärna skildrar Kan någon förklara vad det är för "storkna"-faktor i det?

Dagens bräda

Vännen K:s pappa var en hårt arbetande snickare. När han inte arbetade läste och skrev han. Långt in på ålderns höst gjorde han alltid något varje dag, han kallade det för att göra dagens bräda. Det är ett så bra uttryck att jag gör det till mitt här på ön. Det handlar inte om läsande och skrivande, mer om att hålla stället igång. En praktisk uppgift att utföra varje dag. Jag är inte stark och inte teknisk men kämpar på. Dagens bräda är att jag röjt min favoritstig ner till grinden, det innebär att vrålköra trimmern och klippa ner vildväxande hassel. Hur får man kål på hassel för övrigt, jag klipper, den växer bara vildare? Dagens bräda har också varit att lyfta ut en byrå från skrivrummet och ersätta den med ett mer harmoniskt bord. Ja, det var mina brädor för dagen. Nu är det inget som hindrar mig från att börja skriva.
Eller? Jo en sak, det är sol ute!

En gång fick jag ett eget Ex libris av min pappa, det måste jag hitta igen

Jag gör gärna reklam för fina lästidningen Vi läser. Just nu har de ett kanonerbjudande. Man får två ex av tidningen plus ett jättefint Ex libris med sitt namn att klistra in i sina favoritböcker för en billig penning. Det är formgivet av Lotta Kühlhorn som bland annat gjort de härliga omslagen till våra bärböcker. Jag slog till direkt på ett av motiven. Jag valde detta, det finns tre motiv. Ex Libris är latin och betyder "Ur vederbörandes boksamling" - alltså en liten lapp man klistrar in i boken som talar om att just den här boken tillhör den vars namn är tryckt eller skrivet på Ex librismärket. Ett märke att klistra in i favoritböckerna så att du vet att de alltid hittar tilbaka till dig. Nu minns jag plötsligt att jag fick ett eget Ex Libris av min pappa en gång för länge sedan. Det måste jag leta upp!

Vi har ett bryggbibliotek på min ö

På min ö har vi ett bryggbibliotek. Det började med att jag och en granne la några böcker vi läst ut i lilla huset på bryggan. "Ta om ni vill!" skrev vi. Sen började fler och fler bära ner sommarböcker till bryggan. En vår vid grovsopslämningen ställde någon ner en bokhylla. Den sparade vi i brygghuset. Nu är det biblioteket. En välförsedd, ofta varierad bokhylla med olika slags böcker. Det är bara att ta med sig. Vissa böcker kommer inte tillbaka, andra vandrar några varv mellan olika läsare och många ställer ner böcker. Det tycker jag är en så trevlig sed att jag gärna delar med mig av idén. Har ni ett brygghus, eller varför inte ett skräprum i ett flerfamiljshus så inrätta en bokhylla för böcker. En gång såg jag hur någon i mitt hus i stan vräkt en sopbehållare full med pocketböcker, det är sorgligt!

Först ska jag städa skrivrummet sen njuta av blommornas prakt

Nu borde jag förstås ligga på bryggan eller i en vilstol. "Det är så fint väder, gå ut!" hör jag min mammas röst i mitt huvud. Men det här är min första riktiga sommardag. Nu känns det att jag flyttat in ordentligt för sommaren. Jag vill sitta i mitt skrivrum och väcka det ur vinterdvalan, fylla det med energi och människor ur min fantasi. Det är ett litet lugnt rum med utsikt och blommiga tapeter. Det ger mig rätt energi. Men innan jag kan skriva måste det göras i ordning. En gång på B&B fick Doris Lessing frågan på presskonferensen var hon skriver. Hon suckade ljudligt och ganska föraktfullt, blundade uttråkat och lutade sig tillbaka. Sen sa hon att det var en oerhört irrelevant fråga. Journalisten som ställt frågan blev förorättad och generad. Jag tycker inte frågan är irrelevant alls. Stämningen på den plats där jag skriver är viktig. Det måste kännas rätt.
Nu grubblar jag på om det är rätt med det gråa skåp som står här. Tror jag måste flytta ut det. Sen ska jag ut i trädgården och beundra mina vilt växande vackra digitalis.

Jag låg på spikmattan och såg upp i trädkronorna

På släktträffen på ön i helgen halade Sara fram en resespikmatta. Den är uppblåsbar, i plast med röda piggar. Hon hade fått den redan förra julen av sin trendkänsliga mor. Men inte förrän de senaste veckorna har hon börjat använda den. Hon fick ont i ryggen. Åt Ipren och tänkte att hon kunde testa med mattan i stället för piller. Simsalabim, värken försvann. Så plötsligt låg jag där på verandagolvet på mattan jag varit misstrogen emot. Först stacks det, men smärtan försvann snart och jag kände bara att det var lugnt och behagligt att ligga där och se upp i trädtopparna och känna hur värmen spred sig i kroppen..
Efter två sessioner på spikmattan känner jag mig helt övertygad om att jag kommer att skaffa mig en.

Hassel i stället för havsutsikt

Molnfri himmel. Även de inre molnen har skingats nu när E är här och sitter i en vilstol och läser Gertrude Steins Paris Frankrike. Hon skrattar och läser citat högt. Jag känner mig nöjd. Från stora släkträffen igår finns oanade rester kvar. Goda latinamerikanska korvar från Hötorgshallen, Johns intressanta broccolistuvning, en mousse på sötpotatis. En mogen brie.

Släktträffen var härlig med bröder, brorsbarn, svägerskor, hund, bebisar och vänner. Vimmel och glada samtal. Jag älskar min stora brokiga familj, Norrlandsgrenen var på besök nu.

Nu är det vi "stockholmare" som är kvar. Vi läser och småpratar. Erling hittade min hög med sommarlektyr och blev glad. Läsningen av "När jag hör din röst" av Stephanie Meyer gör att det kommer förtjusta kluckanden från honom. Kul att 11-åriga brorsonen och jag läser samma sommarböcker.

Lilla E arbetar idag, och hårdpluggar på tenta om genus och internationalism. Snart kommer hon också. För övrigt vårdar jag min clematis och min stora E., beundrar mina vilda digitalis, funderar över varför grannen planterar allt tätare häckar framför min bit av havsutsikten. Är det för att slippa se mig ? Suck. Sommarproblem. Eller?

Dasstömningen visade sig vara en skitsak - vi tar hand om vår kära boning

Det finns roliga och mindre roliga uppgifter som måste utföras på landet. Till det mindre roliga har vi alltid räknat att tömma dasset. Vi har ett utmärkt ekologiskt "Sjögrens dass". Två hål, två behållare. Varje år skiftas behållaren och det hål som användes förra året plomberas. I den som legat i vila ett år har innehållet blivit jord, himla ekologiskt. Men - det var en uppgift som alltid utfördes av husfadern. När jag tagit över stället efter skilsmässan drabbade insikten oss. "Men dasset då..." Vi bleknade vid tanken ... iförde oss gummistövlar, handskar, gamla kläder, sjaletter - och insåg efter en stund att det var en skitsak som var snabbt utförd att tömma behållaren på jord och skifta hål.
Sedan dess turas vi om varje år att tömma dasset och det som tidigare omtalades som ett av denna jords och alla somrars storverk visade sig som så ofta vara lätt som en plätt. Ingenting att stöna över. Jag skrattar åt mig själv när jag tänker på hur många middagar jag lagat och hur många pajer som gräddats som kompensation för att jag inte utförde dasshantverket.
Idag har Ellen och jag skött hela dassdetaljen på ett förnämligt sätt. Vi fick utmärkt jord till nya växter. Och vi är så otroligt nöjda med oss själva. Vi har tagit hand om vår gamla boning!

Ljuvlig sommarbok för verandabruk

Jag tycker mycket om snälla böcker på landet. Inga deckare, ingen ondska, mera kärlek och kloka betraktelser. Just nu har jag - tyvärr alltför fort - läst ut en alldeles underbar verandabok: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap. Skriven av Mary Ann Shaffer. Grundtemat är att det viktiga i livet är vänner, kärlek och böcker. Och att man genom läsandet får nya insikter om sig själv och om världen. Det handlar om författaren Juliet Ashton som efter kriget letar efter ett nytt bokprojekt. Hon börjar brevväxla med en man på Guernsay och får veta mycket om livet under tyskarnas ockupation av ön. Han berättar om läsecirkeln och snart är Juliet inte bara involverad i en brevväxling med cirkelns medlemmar utan även i deras liv.
Ljuvlig sommarbok, läs den!

Olidligt pladdrig men ändå intressant

Vissa böcker brottas man med, gillar och ogillar samtidigt men läser ändå ut. Den amerikanska Lyckan kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert /på engelska Eat, pray, love/är en sådan bok för mig. Den svenska titeln kvalar in bland årets sämre tillsammans med Anna Gavaldas "Lyckan är en sällsam fågel" som på franska helt enkelt heter "Trösterskan".
Det handlar om författarens yttre lyxiga resa till Italien, Indien och Bali för att komma ur en depression efter en skilsmässa och för att hitta sig själv, eller sitt själv kanske, sin själ rentutav. Först tyckte jag boken var olidligt pladdrigt medelklassamerikansk. Men den är också självutlämnande avväpnande sårbar. På något sätt besegrar boken mig och jag följer med i det som är ungefär hennes resedagbok mot insikt och /förstås/ en ny otrolig kärlek. Jag stönar över pladdrigheten men grips av ärligheten i sökandet. Jag kan inte säga att det är en bra bok, men det är en bok som ändå är intressant att läsa.

Sill och grill i det gröna

Blå himmel och sol. Idag tar jag båten till ön. Bunkrar med osannolikt goda korvar från Hötorgshallen. Sill och grill i det gröna och en del praktiska förberedelser. På fredag blir det släktträff på ön. Jämtlandgänget kommer och jag hoppas solen fortsätter lysa över oss. För ett år sedan hade vi släktträff i vår gamla stad Sundsvall och besökte alla våra kultplatser i familjen med barn och barnbarn och släktingar. En hel glad skara. Nu kommer de till ön!

Födelsedagsbarnet Edvin - en av de pojkar jag är kär i

Han fyller år idag, en av de pojkar jag är kär i. Edvin, sex år. Det är kalas på landet i sommaren. Snart får jag fira honom, inte idag, men snart. Det är en förmån att få vara i närheten av så ljuvliga små människor som Edvin och hans bror Victor. Tänk så många funderingar de har, så mycket klokhet det finns i de små kropparna, vad mycket de ser med sina pigga ögon.
Varför är vi bara tre? brukade mina barn fråga mig när de var mindre. Det tycker jag är ett bra betyg på sammanhållning. Mina barn håller ihop idag också, ställer upp för varandra och finns i varandras liv. Det finns inget som gör mig så lycklig som när de har det bra. Det finns inget som gör mig så olycklig som när det finns moln på deras himmel. Det gör ont i mig när det gör ont i dem.

Vad ska huvudpersonen heta månntro?

Sommar är inte längre semester för mig, det är min bästa skrivperiod. I mitt lilla hus på ön finns ett skrivrum, svalt, med utsikt mot vattnet. Där står min lilla vita mac och väntar på mig. Snart kommer jag. Det pirrar i mina fingrar av skrivlust. Det ligger ett pappersmanus och väntar. Döttrarna har läst och kommit med massor med funderingar. Men är det verkligen något att satsa på? De är så positiva men just nu vet jag inte om historien håller. Det kan jag inte veta förrän jag sitter där och skriver. Jag längtar ut men saker håller mig kvar i stan. Snart kommer jag! Jag har mitt eget manus. Annica och jag har fantastiska planer för sommaren. Ingen bärbok i år, det känns konstigt. Men andra idéer, just nu funderar vi på förnamn. Kan man tänka sig bättre sysselsättning än att sitta på en av våra verandor och fundera på vad huvudpersonen ska heta?

Hanna H spelade min gamla favoritlåt från 60-talet

Jag lyssnade så klart på min favoritkolumnist Hanna Hellqvist idag i Sommar. Hennes skriverier i DN är så befriande osnobbiga och humoristiska och alldeles rakt på sak. Hon var likadan i radio, jag gillar henne. Jag gillar hennes musiksmak också. Både Nina Simones inspelning av Jacques Brels Ne me quittez pas och Jefferson Airplane.
Gamla favoritband från förr dyker upp allt oftare. För några år sedan var det just ingen som reagerade när jag sa att Jefferson Airplanes White Rabbit med Grace Slick var en av mina favoritlåtar, det väckte inga vibrationer hos mottagaren. Det är en galen underbar låt från 67 som alltid följt mig. Den och Somebody to love på albumet Surrealistic pillow. Kul att Hanna spelade den!
När jag googlade Jefferson Airplane hittade jag en notis av Harry Amster som tydligen har samma favoritlåt som jag: "Dags för White Rabbit med Jefferson Airplane som på två minuter och 30 sekunder lyckas bygga ett crescendo värdigt Ravels Bolero. Grace Slick, som skrev låten, börjar lugnt och drygt två minuter senare vräker hon på med textraden “Feed your head”. Underbar prestation."

Just nu är jag en hemmakatt, ingen globetrotter

Just nu känner jag mig som en riktig hemmakatt. Vill bara åka mellan ön och hemmet i stan. Det är tillräckligt äventyrligt att dra igång trimmern och väldigt spännande att se blommorna växa. Jag känner mig inte alls som en globetrotter just nu fast alla frågar hela tiden vart jag ska resa - som om jag alltid var på vift.
Jag tänker på det när jag läser om Milo Dahlmann. Jag träffade henne efter den förra enorma seglingen hon gjorde, första svenska kvinnan i liten segelbåt ensam över Atlanten. Maria och jag intervjuade henne och en annan svensk tjej som åkt motorcykel genom hela Afrika, ensam.
Nu ska Milo ut igen, hon packar segelbåten och drar till Antarktis. Allt är minutiöst förberett. Varje sak vägd och genomfunderad. Vad modig hon är, Milo! Hennes bok finns om ni vill läsa om hennes äventyr. Jag som avskyr att segla (utom när det är nästan vindstilla) läste den med stor behållning och ett visst mått av fasa! Min dröm om havet heter hennes bok. Min egen dröm om havet är precis bara sträckan Vaxholm- min ö. Det räcker denna sommar.

Trimmern är en träning i tålamod

I stan igen. Vi har planterat en klematis, pysslat med lavendeln och invigt den nya batteridrivna trimmern – ladda i en evighet, klipp i några minuter, nä batteri var nog inte så bra!
Jag ville inte släpa runt långa sladdar på tomten eller bära på en motor - men jag blir helt galen på min nya Black and Decker-trimmer som laddar ur efter bara några minuters klippning. Sen ska den laddas – länge. Dumt köp! Jag får se det som en träning i tålamod. Döttrarna säger att det kanske är bra med maskiner som lägger av och tvingar mig att bara vara en stund.

Sommar har börjat fint med Tomas Ledin

Tomas Ledin pratade så kärleksfullt om sin farfar och farmor i dagens Sommar. Mina medlyssnare visade ingen entusiasm när jag skulle lyssna till dagens pratare. Men de ändrade sig. Tomas Ledin visade sig vara en generös och ödmjuk berättare som var riktigt rolig att lyssna till. Jag har hela min bakgrund på pappas sida bland sågverken i södra Norrland så jag lyssnade extra uppmärksamt när han berättade om sin farmor som sjöng i socialdemokratiska kvinnoklubbens kör och om sin farfar som var med bland annat om demonstrationen i Ådalen. Jag missade en del av programmet, men ska lyssna igen ikväll.
Sommar har börjat - då ÄR det sommar i Sverige.

Endast mamma är vaken - i de röda små husen sover mina barn

I de små husen på vår tomt sover alla än. Endast jag är vaken just nu denna ljuvliga morgon med fågelsång. Solen kastar ner strålar genom en glipa i molntäcket och jag hoppas förstås på sol. Det blommar intensivt, rhododendron breder ut sig mer och mer, gullregnet dignar av blommor, så vackert är det. Inte vemodsvackert än, forfarande hoppfull grönska och ett ljus som inte börjat vända mot mörker.

Nog skulle jag ha fått ihop en bukett med sju sorters blomster. Men det jag ville drömma i natt var inte kärleksdrömmar utan snarare början till en intrig. Annica och jag började nysta igår. Vi har en liten garnända som vi tar tag i, kanske kan det bli något. Varje sommar de senaste åren har vi haft en bärbok att grunna på. Nu är den serien avslutad, något nytt ska nystas fram, fantiseras ihop under härliga sittningar på våra verandor. Vad vet vi inte riktigt än men vi funderar och kanske kan man säga att jag vänder mina drömmar mer till den skapade värld som inte finns än till drömmar i mitt eget liv just nu. Jag tolkar det som ett tecken på harmoni och en viss förnöjsamhet.

En kort liten stund nu har jag mina barn här i husen, det sommarställe vi köpte när sonen var bara fem månader, det hus där de tilbringat nästan alla sina barndomsomrar. Deras hus en gång. Jag är lycklig när de är här.

Glad midsommar!

Idag är det Sveriges riktiga nationaldag, skriver min bror. Jag håller med. Så

Glad midsommar!

Det är sommar då hissar jag flaggan - sen får den hänga där

Nu är det sommar. Vi har äntligen hissat flaggan. Jag vet inte vilka principer ni har. Jag gör så att jag hissar flaggan när jag flyttar ut. Sedan hänger den där så fin och gul och blå och fladdrar i vinden hela sommaren. När jag flyttar hem och sommaren är slut firar jag ner den. Den hänger ovanför min tomt som ett glatt utropstecken och en påminnelse om att nu är det sommar och nu är huset inte tomt och övergivet som på vintern - nu bor min familj här, visar flaggan stolt.

Lupinerna väntar - undra på att jag längtar ut!

Välj aldrig Little Persia om ni ska äta middag i Stockholm

Ibland tipsar jag om härliga restauranger. Nu vill jag varna: Om ni ska ut och äta i Stockholm - välj aldrig Little Persia. Jag som älskar persisk mat - men maten där var en nära dödenupplevelse. Servitören visste absolut ingenting - när vi frågade om olika ingredienser sa han motvilligt: "Jag vet inte vad det är, vill ni verkligen att jag ska fråga..." Det ville vi så gång på gång försvann han med allt tröttare steg. Efter en evighet (en och en halv timme efter beställningen) fick vi maten och det mesta var fel. De lockande goda ingredienser som utlovats fanns inte i stället var allt dränkt i någon vidrig svart massa med sura plommon. Men de valnötter och ljuvligheter som utlovats var inte med. E som inte äter ris och fick fel mat blev utskälld av den otroligt ilskna kvinna som lagade maten när hon påpekade det "för den här maten kan inte ätas utan ris..." Det var en absurd upplevelse på det hela taget. Se det var en riktigt usel restaurang, varning utfärdas!

Sommarflyttfåglarna drar ut till ön

Härmed förklarar jag min sommar officiellt öppnad. Jag känner mig priviligierad som har mina små röda hus att åka till. I Sundsvall flyttade vi på sommaren från Sallyhill till Alnön. Det är en mycket kort sträcka men eftersom vi inte hade bil tog vi allt bagage på Alnöbussen och åkte iväg. Vi flyttade ut. Och allt var likadant, föräldrarna byggde inte ut, de ändrade knappast någonting. När huset såldes en sorglig dag sedan min pappa dött var allt nästan på pricken som när vi köpte det. Samma gamla trivsamma möbler. Samma lilla hus med låg diskbänk. Det som var ändrat var en fin trädgård med otroligt många växter föräldrarna hittat över hela ön och planterat om. De var så förnöjsamma, så stolta över sitt enkla lilla sommarhus. Det var väl därför det rådde en sådan frid där. Men också därför som jag tyckte livet stod en aning stilla, jag ville vidare.
Nu bor jag på söder och har sommarhus på pendlingsavstånd, jag har inget körkort men båt och buss tar mig galant till ön om så bara över dagen. E och jag är lite oroliga själar så vi flyttar ut, men åker hem om något roligt händer i stan, sen åker vi ut igen. Sommarflyttfåglar.

Härmed förklarar jag er för man och kvinna

Idag är det min bröllopsdag och det är väl inget att fira, skild som jag är, tycker nu kanske någon. Men jag firar alltid den dagen, början på ett nytt liv, en glad dag i Ungern med första barnet i magen. Många lyckliga år. Sedan gick vi skilda vägar men varför inte minnas glada dagar? Det finns nog mycket sorg och bitterhet i världen, jag vill inte att det ska finnas i mitt liv så jag bestämmer mig för att glada minnen ska firas, de andra kan jag lika gärna skjuta åt sidan. Och bitter tänker jag aldrig bli, kan nog inte tänka mig värre känsla.
Vårt bröllop ägde rum i en ungersk bondby, Kalocsa. Byborna hade förberett bröllopet hela våren och spelat in vår nationalsång när Sverige spelade fotboll mot Ungern i Budapest. De hade sytt upp en svensk flagga och Hanna som tolkade från ungerska var så nervös att hon sa: "Härmed förklarar jag er för man och kvinna". Sedan var den en galen bröllopsfest i hela byn, mina föräldrar och bröder var med och vi hade fantastiska ungerska bröllopskläder. Ett fint minne. Klart det ska firas! Det blir bubbelvin med barnen på eftermiddagen. Utan bröllopet hade jag inte haft mina underbara barn, det kan jag fira varenda dag!

Så här kan ett samarbete också se ut

Jag blir glad glad när jag ser framsidan på den här nya boken för små barn, skriven av Marie Oskarsson och Jeeva Raghunath och illustrerad av Kenneth Andersson. Boken är det första svenska utgivna resultatet av ett projekt för författare i Indien och Sverige som Helen Rundgren och jag tog initiativ till. I stället för konferenser med mycket prat och liten verkstad ville vi testa att lära känna varandras villkor och kultur genom att konkret samarbeta. Sex svenska författare och illustratörer mötte sju indiska och i tre grupper arbetade de under intensiva dagar i Indien, under en workshop vi ledde, fram underlag för böcker. En bok har utkommit i Indien på flera språk. Det här är den första på svenska och vi hoppas den ska följa av flera. I början var många skeptiska till vårt projekt men det har verkligen lett till djupa varaktiga kontakter mellan författare och illustratörer i Indien och i Sverige. Projektet fortsätter på flera olika plan och jag har nu nära kontakter med t ex Sandhya i Chennai och Paro i New Delhi. Vi kan prata över långa avstånd om hur vi ser på skapande, hur våra villkor och liv är. Det här är ett projekt jag är glad och stolt över.

Blir spikmattan årets "bakmaskin", prylen man vill glömma att man la pengar på när den samlar damm i skåpet

Det är väl journalistgenen i mig som blir misstänksam när alla står i kör och jublar och ingen är kritisk. Vad är det här egentligen? Nu undrar jag väldigt över spikmattan. Den har dragit in 200 miljoner åt sin skapare Om Mokshananda, tidigare Jonathan Hellbom, och är enlig en intervju i DI hans bidrag till att människor ska ta hand om sig själva. Den enkla dyra mattan tillverkas i Indien. Jag har i månader nu undrat över ekonomin bakom gigantiska uppslagsannonser som är rejält dyra i varenda dam/månads/hälsotidning som finns i Sverige. Överallt dessa artikelliknande uppslag och överallt denna hyllningskör. Nu senast är det Leva-tidningen som berättar i sin blogg om den lyxiga Shaktigala som ägt rum: Glamourgala i spikmattans tecken.
En spikmatta blir en miljonindustri? Från ingenting kom han, fixade spikmattan, köpte dyra annonser och segrade? "I dag äger mer än 3 procent av Sveriges befolkning en spikmatta", säger Om Mokshananda, till Dagens Industri.
Är det årets största PR-grej? Blir spikmattan årets "bakmaskin", prylen man vill glömma att man la pengar på när den samlar damm i skåpet, eller är det så fantastiskt som många testare säger? Jag måste självklart testa innan jag spolar. Men jag har inte råd att betala så mycket som 600 för att ligga på plastspik även om en tia av pengarna går till ett barnhem i Himalaya. Kan ingen tidning berätta historien om spikmattan på riktigt, inte bara som en liten hyllningsartikel som den i DI?

En bok som lämnar mig likgiltig

Det finns en bok som så många lovordar, men som jag bara inte kan ta mig igenom. Det är ovanligt. För det mesta läser jag pärm till pärm. Just denna bok är mångas favorit. Vad är det som stoppar mig? undrar jag. Det går inte att läsa mer än några få kapitel. Sedan faller den ur mina händer och blir liggande. Vad vill den? Den tråkar ut mig.

Äntligen ska jag se Sopranos

Stora delar av min familj älskar Sopranos. De har DVD-boxar med alla avsnitt. Hur kommer det sig att Ellen och jag aldrig fastnat? Jag vet inte. Vi har sett något avsnitt men inte dragits in i serien som vi gjort med Vänner, Greys, Matador som vi älskar.
Men nu är det dags. Vi slötittade oss igenom första avsnittet. Jo, det var ju bra! Igår såg vi andra avsnittet och nu är det dags för tredje. Jag inser att vi har massor av avsnitt framför oss, en helt ny värld att ge oss in i. Gissa om det känns skönt en regnig dag!
Ciao Tony, vi är fast!

Tänk att uppfinna något så underbart användbart som en minidammsugare till tangentbordet

Jag borde verkligen sova. Men det är tråkigt. Vi har haft en så mysig kväll, E och E och jag. Vi åt goda tapas på Sardin vid Nytorget, vi promenerade hem i regnet, lagade god mat tillsammans och såg en halv usel film, men sedan blev det Sopranos som jag äntligen börjar förstå storheten i. Det var en alldeles underbar och alldeles vanlig lycklig kväll.

Dotter E har somnat, den andra dotter E gått hem. Då kom jag på att jag måste testa min nya pryl! Tangentbordsdammsugaren som jag kopplar med ett USB till datorn. Det kanske inte är något märkvärdigt utan en sak alla känner till. Men för mig är denna lilla minidammsugare med ficklampa på en alldeles underbar sak. En oteknisk persons totala lycka över att det finns människor som sitter och tänker ut något så extremt underbart användbart som en minidammsugare till det smuliga tangentbordet som alltmer börjat likna en frukostbricka. Jag är inte ironisk. Jag är bara totalt glad! Tack Teknikmagasinet.

Mäns oerhörda intresse för andra världskriget

Några mycket fredliga män i min omgivning uppvisar ett för mig förvånande stort intresse för andra världskriget. De är inte bara allmänt normalpålästa utan med passionerat intresse läser de sig igenom bok efter bok, med detaljerad information om vad om hände, ser alla filmer och läser ett oändligt antal krigsbiografier, Hitlerbiografier och ser alla tv-dokumentärer om invasionen av Normandie. Jag är inte på det minsta vis fördömande, bara så förvånad. Jag kan nämligen inte alls uppbåda samma intresse för ämnet. kriget var fasansfullt men jag förstår inte fascinationen i att läsa om det gång på gång. Det där har jag funderat över. Igår i DN läste jag en tankeväckande kolumn av Johan Croneman - som ofta skriver intressant och nu faktiskt fick mig att förstå lite mer av deras fascination : "Många förundras över ­särskilt mäns intresse för andra världskriget"

Och i DN idag, Boklördag, finns ytterligare en artikel om alla dessa böcker om andra världskriget. Jag tror att det är 90 procent män som läser, skriver och filmar böckerna. Jag tror att filmerna och böckerna till 90 procent handlar om män. Jag såg t ex Valkyria med Tom Cruise häromkvällen. Fanns knappt en kvinna med.
It´s a man´s world. Eller har jag fel, jag kanske har missat en massa inträngande kvinnliga skildringar med ett kvinnligt perspektiv på andra världskriget där det till 90 procent handlar om kvinnornas och barnens liv under krigsåren? Kommer egentligen bara på "Sophies val" som är en av de mest ångestframkallande filmer/böcker jag upplevt. Men att läsa om alla dessa krigsherrar... ???

Kloka råd till alla författare

Hur länge man än hållit på med sitt skrivande så uppstår frågor och problem. Jag har en krets av skrivarvänner som jag kan prata med, älta med. Det är viktigt. När man sitter ensam vid sin dator ibland måste det finns någon man kan prata med, som förstår. Nu har jag hittat en jättebra blogg och jag vill dela med mig. Johanna på Författarcoachens blogg har massor av tips, citat, idéer om skrivande som hon delar med sig av. Idag är det en lista från Cynthia Morris med kloka råd till författare. Jag instämmer i alla råden, det är så jag känner det och det är härligt att se dem nerpunktade såhär!

De perfekta tekniska prylarna

Jag har fått något slags outgrundligt begär efter tekniska prylar drivna med batteri. Först en trimmer till landet. Sen läste jag Bodil Malmstens blogg och såg en bild på hennes lilla handdrivna apparat för att damma bord och bokhyllor! Oj vad jag vill ha en batteridriven handdammsugare. Dessutom kanske man kan använda den till datorns tangentbord? Kaffe är inte så bra att skvimpa omkring, inte min senaste passion finncrispmackor heller ... mitt å strejkar. Jag ser att det finns smulor jag inte kan skaka bort. Så jag fortsätter jakten på den perfekta dammsugaren.

Jag har ett komplicerat förhållande till Chefen - hon tycker att jag är lat

Jag var på pressvisning på Waldemarsudde en vanlig dag, det är ganska länge sen, jag såg författaren Mats Wahl gå runt i salarna och lugnt titta på tavlorna. Jag drabbades av en häftig avundsjuka. Där går han... och samlar inspiration, tänkte jag lite bittert.
Nu har jag gett mig själv i gåva att också få arbeta som författare på heltid. Är jag nöjd? Tillåter jag mig att vandra omkring och bli inspirerad? Alltför lite. Jag drivs av en pliktmoral efter alla mina år som anställd och vill liksom göra rätt för mig, fast Chefen nu är ju jag! Jag och Chefen har ett komplicerat förhållande. Nu till exempel, jag kände mig deppad - se listan i det tidigare inlägget. Jag valde att ta ett bad, dricka kaffe, lyssna på radio och läsa en bok, samtidigt alltså. Jätteskön stund i badkaret. Men Chefen, hon skäller ut mig: Ligga i badet och lata sig på blanka eftermiddagen!
Jag försöker lamt förklara att jag fick en massa arbetslust, nya idéer faktiskt, och att boken jag läste nästan var arbete.
Chefen fnyser kan jag säga och tittar menande på dammsugaren, klädhögarna, pappershögarna.
Idag tror jag att jag vinner över Chefen. Jag har en sån lust att skriva så det kliar i fingrarna och högarna får ligga där dom ligger. Ta dom själv, Chefen, muttrar jag medan fingrarna börjar dansa över tangenterna.

Lista i snålblåst och spöregn

Men det är ju helt avskyvärt, jag deppar ihop. det är så kallt så blommor dör på balkongen av solbrist, det spöregnar och snålblåser när jag ska ta en liten promenad på kajen efter en veckas intensivt innesittande.
Vad gör man då????
1. Dricker kaffe och skriver i den försummade dagboken
2. Funderar på varför inte en vän dyker upp med .. ja rosor och champagne kanske?Eller åtminstone limoncello och badolja och uppmuntrande stöd!
3. Tar ett skumbad och dränker sorgerna
4. Skriver listor på påbörjade projekt
5. Skriver listor överhuvudtaget, på midsommarmat, tänkbara bokprojekt, ställen jag vill resa till, vad jag skulle göra om jag hade en miljon
6. Arbetar med ett sorgligt försummat romanprojekt, men nej, det ska vänta tills sommaren kommer, skriver jag nu blir det inte bra
7. Läser
8. Städar garderoben och hänger alla kläder i färgordning
9. läser korrektur
10. sköter den ohyggligt försummade bokföringen

Det ska jag fundera på nu en stund och jag är glad för mer konstruktiva idéer!

Väskan är packad med förväntningar

Jag tänker ord som veranda, jordgubbar och rosévin. Jag vill stiga i land på bryggan med det lilla gula båthuset. Jag ser hur Annica kommer vandrande på stigen mot mitt hus med de små glada killarna i släptåg. Syrenerna väntar på mig, lupinbacken likaså och mest av allt mitt svala skrivrum där man ser havet. Vi har förväntansfulla idéer i huvudet, Annica och jag - de är på fröstadiet än men kanske planterar vi och vårdar dem i sommar, kanske spirar små smala stänglar. Och jag har en tjock pappersbunt som jag vill arbeta med. Något jag skrivit som inte alls är klart men som jag längtar efter att skriva om, putsa på, skriva till. Jag kan inte skriva förrän jag flyttar ut på landet. Tiden har varit för turbulent, jag får ingen ro. Men nu.
Jag börjar packa väskan med manus, skrivböcker och förväntningar. Snart!

Jag skriver, alltså finns jag

Bodil Malmsten skriver att hon är rädd för att skämma bort oss läsare med nya inlägg varje dag i sin roliga blogg. Hennes blogg var den första blogg jag började läsa.
Så här skriver hon idag:
"Jag hade just tänkt göra ett omfattande inlägg med rubrik
Anteckningar som jag gör ibland.
Men det får räcka med den här:
Jag måste lära mig att inte skriva.
Räkna kan jag redan inte."

Jag tror inte hon kan eller vill lära sig att inte skriva.
För mig är det så att när jag skriver varje dag är det mig själv jag skämmer bort. Jag tänker med fingertopparna brukar jag säga. Jag skriver, alltså är jag. Jag skriver och tankarna finns. Jag skriver och jag finns.

En fatal krock mellan Miss Marple och Izzie Stevens

Igår krockade två favoritserier, Grey´s och Miss Marple.
Jag vet inte riktigt om jag gillar valet av skådis till Miss Marple i nya sommarserien, kanske måste jag vänjas in? Men miljöerna älskar jag. Innan jag kom till England första gången trodde jag att det i varje gathörn fanns fantastiska ställen med afternoon tea så jag blev ganska besviken.

Jag är ingen stor tevetittare - men just Miss Marpleserien igår blev katastofkrock Efter en timme började nämligen Greys Anatomy och det, det är helig tevetid! Vi missar aldrig Greys och nu är det obehagligt spännande ... inte tänker väl manusförfattarna ta livet av Izzie... och George antyddes det igår... men så får de inte göra! Det är okej att skriva ut figurerna ur serien men att ta livet av dem, det avskyr jag!

Nu lever döttrarna och jag i ovisshet om vem som var mördaren i Miss Marple igår, var det ett okänt barn som dök upp, var det sonen, vem var det? Vi vet inte! Varför spelade jag inte in avsnittet? Till det finns en enkel förklaring. Jag har ingen aning om hur man gör.

Suckar om bokutgivning

Vi åt författarlunch idag, några goda vänner. Vi känner verkligen att oron finns på bokmarknaden. Förut lämnade man sitt manus till sin redaktör och beslutet om utgivning låg inte hos marknadsavdelningen, det gör det väl inte formellt nu heller men många förlag har blivit så mycket hårdare med att böckerna ska löna sig bra och snabbt för att man ska kunna tänka sig en fortsättning. Böckernas brukstid blir kortare och kortare. Jag är glad över mina böcker finns på två förlag som båda leds av visioner om utgivning och av kärlek till böcker inte av principer om vinstmaximering. Både Alfabeta och Opal är förlag där man brinner för sin utgivning och det har inte förändrats.
Många författare idag suckar och säger att man borde starta ett eget förlag. Så svårt är det nog inte, men jag vet mina gränser, som fd chefredaktör med budgetansvar vet jag hur avskyvärt tråkigt det var att sköta ekonomin och hur det slukade min kreativa tid.

Den blå soffan är en ö av trygghet när världen skakar

Soffan det är samlingsplatsen i min familj, jag vet inte hur många soffor vi slitit ut under åren. Ikväll har vi haft en riktig soffkväll. Alla tre E var här, så vi var fyra E som trängdes i soffan. Vilken bra känsla av sammanhållning det är. Ett litet E behövde pysslas om så vi pysslade , en hyrde filmer /vi såg för övrigt Illusionisten, väldigt bra film!/, ett annat E gjorde te, vi lagade mat och lilla pynkiga E satt i soffhörnet. För det mesta har vi blå soffor, nu också, en blå hörnsoffa. Och på landet väntar två insuttna jättesköna blå soffor på att intas av oss.

Stanna centrifugen jag vill kliva ur!

Det har varit årets vecka då allting hänt, jag har varit i en centrifug av händelser som kastat omkring mig. Händelser mycket på gott, men inte bara. Gamla sår rivs upp av återupprepade händelser. Saker kan göra ont så länge efteråt. Nu är årets turbulensvecka över, hoppas jag. Stanna centrifugen! Jag vill kliva ur.
Jag har en intensiv längtan efter stilla dagar på landet. Ni vet, sådana där dagar som man knappt minns efteråt, lugna dagar som kommer och går då det största problemet är frågan om man ska ta båten till Vaxholm och köpa mat eller klara sig på det man har en dag till.
Just nu inatt har jag surfat omkring och letat efter mitt favoritredskap: en ny trimmer, jag körde slut på den gamla förra året. Älskar den! Nu måste jag ha en ny batteriladdad som kan föra mig till de mest obskyra ställena av tomten. Jag känner mig så effektiv, så handlingskraftig och faktiskt ordentlig när jag drar omkring i gräset med min trimmer.
Ja, nu börjar det bli tid för sådana tankar i mitt huvud. Det känns skönt.

Hela Sveriges bokhylla kallar den sig

Håll koll på vad du läst och vill läsa säger, www.boktipset.se som jag gick med i igår. Idag har vi roat oss att fundera på vilka böcker vi gillar. En perfekt sysselsättning som skingrade tankarna idag när vi som bäst behövde det. Efter en dag vill jag säga: testa! Det är faktiskt riktigt kul boktips man får. Klart värt att pröva

Få skräddarsydda lästips
Se vad dina vänner läser just nu
Skapa läsecirklar och grupper

Tur att datorn är med

Alldeles tyst och stilla är det. Jag sitter vid en sjuksäng på KS och vi väntar på operation. Tur att datorn är med. Tiden går sakta, det är inte kul, ingen mat får E. äta heller. Tur att lilla datorn är med. Vi har roat oss hela morgonen med en ny boksajt. Den ska jag berätta mer om, vi blev lite besatta av den!

Är Vänskapspakt en sann historia?

Vänskapspakt är den Emma Vall-roman jag tycker bäst om, kanske för att den var så rolig att skriva. Vi skildrade tre kvinnors vänskap, de blev vänner på fyrtiotalet och historien utspelar sig på två tidsplan. Vi ville se hur även dolda händelser i det förflutna påverkar nuet. Vi skrev ett kapitel som vi var nöjda med, det här blir en bra inledning sa vi...
Men när fortsatte såg vi att det kapitlet måste ligga mer mitt i boken. Först var det en rad andra saker som måste hända.
Vi får ofta frågan om vi stafettskriver - alltså en börjar med ett kapitel, nästa fyller i med ett till... nej, så gör vi aldrig. Vi pratar intensivt, sedan skriver vi om en händelse som intresserar oss. Vi bollar texter fram och tillbaka, skriver om, kommenterar och så småningom börjar vi sätta ihop texterna. De är aldrig kronologiskt skrivna.
Är det här en sann historia? är det många läsare som frågat oss om just Vänskapspakt.

Twilight – och jag som trodde att jag inte gillade vampyrer

Vi hade mysig filmkväll igår, döttrarna och jag. Först världens godaste LCHF-middag och sen Twilight. Vi var lätt tveksamma, vampyrer är inte min grej, men det är klart man måste se den omtalade filmen som bygger på Stephanie Meyers boksuccé. Och oj vad jag gillade att se denna häftiga historia om total förälskelse. Den likbleke vackre Edward är visserligen född 1901, men har varit 17 år sedan 1918. Han pendlar mellan att vilja kyssa den vackra Bella eller suga upp hennes blod. Livet i den lilla regniga staden Folks blir oväntat spännande för den ensamma tonårstjejen som bryter upp från sitt liv och flyttar till sin pappa när hon möter vampyren och jag har inte det minsta svårt att förstå alla tonårstjejer världen runt som identifierar sig med Bella.

Både med hjärta och förnuft

Valdag och det känns så skönt att ha röstat. Med hjärtat eller strategiskt? frågar dottern på sin blogg. Jag känner att jag kombinerade de båda när jag stoppade ner valsedeln i kuvertet på Spårvägsmuseet.

Ofullkomligt måhända men ändå alldeles mitt eget sätt att leva mitt liv

"Det är bättre att leva sitt eget liv på ett ofullkomligt vis än att leva en fulländad imitation av någon annans", säger den yogiska skriften Bhagavad Gita.

Jag blir så glad av den meningen som jag just hittade i en bok jag läser som gör mig lycklig därför att den speglar så mycket av tankar jag har kring mitt, kanske ofullständiga och röriga men alldeles egna, sätt att leva mitt liv och söka mig fram. Där sökandet visar sig vara målet, inte bara vägen.

När ska deras drömmar om ett liv i fred och en framtid utan våld förverkligas

En vän blev upprörd över att våldet är så stort i Sydafrika. Som om allt ont bara försvann för att apartheidsystemet i teorin krossades! Jag tänker att det jag hör om Sydafrika påminner mig om Algeriet. Två länder där urbefolkningen drabbats av ett fruktansvärt, obeskrivbart våld från koloniserande västländer. Där den första reaktionen efter befrielsen är eufori, man målar ljusa bilder av framtiden. Men kvar finns fattigdomen, minnen av förtryck, ett våld i samhället som präglats in sedan generationer.

Man har lärt sig genom historien att våldet lönat sig. Maïssa Bey som jag brukar skriva om letar nu i sina böcker rötter till det ursinniga våld som finns i Algeriet där våldet vänts från den yttre fienden till den egna befolkningen. Därför att desperationen är så stor? Därför att våldet sedan sekler varit lösningen som inte är en lösning? Därför att besvikelsen är så stor.

Jag är så rädd när jag hör om det intensiva våld som finns i Sydafrika. Ska den hoppfulla Mandelafilosofin med försoning råda, vinna? Eller är det smygande våldsgiftet kolonialismen lämnat efter sig något som ska sippra in överallt i det nya samhället, förgrena sig och förgifta försöken till uppbyggnad av ett nytt samhälle. Ja bara en morgonfundering.

Jag lånar en bild av Ellen. Just så hoppfulla var barnen när jag var i Moçambique 1976, när hoppet fanns, när man trodde på framtiden och drömmarna inte krossats av yttre våld. När ska deras drömmar om ett liv i fred och en framtid utan våld förverkligas.

Sydafrika, Algeriet, Moçambique, länder där besvikelsen över att de ljusa drömmarna inte blivit verkliga finns, länder där kolonialismens gift är överallt i strukturer som byggts upp under lång tid.

Tänk att alltid vara rädd och på sin vakt

"Vi tar en promenad mamma!" Det var första kvällen Ellen var hemma efter månader i Joburg, Sydafrika. Klockan var elva, ändå ett lätt ljus, svalt, lugnt. Vi gick ner till vattnet. "Det finns inget att vara rädd för här", hennes röst lät förundrad och lättad. Hon tog mig under armen. Vi bara gick där i stillheten. En massa spänning finns i henne, det fanns så mycket att vara rädd för hela tiden i Joburg. Det kommer hon nog att skriva om i sin egen blogg. När vaksamheten släpper, när hon vet att hon kan andas och slappna av.
"När det åskade där så vaknade jag och trodde att de sköt i huset", mumlar hon. Spänningen släpper, den permanenta stressen man lever under. Hon har ändå bara varit där ett kort tag. Tänk att leva under så konstant press, hela tiden, varje dag, med hot om våld, med prat om våld.
Vi har något att värna i vårt lilla land i Norden.

Hallå Jessika Gedin! Du missade vår husvagn...

Jag lyssnar på Spanarna i P1 - det gör jag alltid. Jessika Gedin ser husvagnar som en ny trend. Vill bara påminna om Marias och min husvagnsbok, Papparesan. Vår remake av älsklingsboken Kastrullresan av Edith Unnerstad. De ovanliga mammorna Bella och Sivan ärver en husvagn och en Volvo Amazon och drar ut med sina sex barn på sommarresa - målet är barnens pappor. De sex barnen har varsin pappa och de är alla musiker. Färden går runt om i Sverige i den gamla bulliga husvagnen och äventyren är många och galna. Resan slutar på Sardinien. Vi älskar vår sexbarnsfamilj. Boel Werner har gjort teckningarna och äventyren fortsätter i årets bok Till havs med Black Bird.

Nu har jag syndat - igen!

Vissa synder borde inte bekännas offentligt, men jag gör det! Jag var på möte vid Mariatorget i morse och trillade sedan in på en vårutförsäljning. Filippa K - jag älskar hennes vackra praktiska välsydda kläder. Så jag syndade och handlade. Vad och hur mycket är däremot en väl dold hemlighet. Men jag började skratta igår kväll och fortsätter. Nu ska jag på studentuppvaktnng i en ny klänning som kostade en mycket liten del av ursprungspriset!

En härlig orgie i avsmakning av franska ostron, ostar, viner

Oj vad jag hade roligt igår! Vi var på fransk delikatessprovning, Apéritif à la française, min vän Annika B. och jag. En enorm sal fyllld med ostron, ost, vin, ankpastej, franska korvar, meloner - allt det goda man njuter av i Frankrike. Det var fransk avsmakningskväll. Mot en liten avgift fick man prova 12 olika viner, ett obestämt antal ostar och mingla runt. Det var så kul och vinerna var fantastiska, jag koncentrerade mig på de vita och tyckte mest om ett Sancerrevin. Vi åkte fnittrande Djurgårdsfärjan hem med kassar fyllda av nyinköpta franska delikatessostar. Det finns så mycket roligt att göra!

Livet som författare utanför den tysta skrivvrån

I början när vi var ute på författarbesök hade vi ett ett mera inrepeterat föredrag som en livlina att hålla oss till, det funkade inte. Den enda som fungerar är att vara sig själv, öppen för stämningen i gruppen, och använda sig av den kunskap och erfarenhet man förhoppningsvis har. Alltså som att ta ett hopp ner i vattnet och lita till att de simkunskaper man har ska räcka.

Igår mötte Annica och jag sjundeklasser i Eskilstuna under två storsamlingar. Kontrasten är stor mot livet i skrivvrån, tystnaden jag är van vid. Att stå framför en massa elever och aldrig veta hur det ska bli: Är det en tyst och trulig grupp? Är de livliga och pratsamma? Hatar de att läsa, som en klass med ishockeykillar sa en gång? Är stämningen tyst men vänlig eller tyst men ointresserad? Igår var det ganska tyst men vänligt. I första gruppen var det riktigt roligt - det fanns några elever som verkligen ställde roliga och spännande frågor som fick oss att tänka till. Där ivern och skrivlusten lyste om dem. Igår pratade vi mycket om varifrån idéerna till en bok kommer.

Ingen sommar utan Sommar i P1

Ingen sommar utan Sommar på verandan eller bryggan. Framför allt som litet kvällsprat efter tio i reprisen. Listan släpps, stor nyhet i vårt land. Många förutsägbara som alltid, men jag vet också att det kan bli överraskningar även där. Någon gång har jag slölyssnat på någon som jag inte trodde skulle säga mig något och blivit berörd. Ola Salo /bilden/ blir spännande, Nour El-Refai och Laleh vill jag lyssna på. Bodil Malmsten förstås och Nahid Persson Sarvestani. En del andra lockar mig inte alls. Men kanske det är just de som överraskar mig med oväntade tankar denna sommar?

Ofta börjar en bok med en bild, skolbesöket idag börjar med en dröm

Nog låter det som en utmaning att bokprata dagarna innan sommarlovets början för en massa sjuor? Det är en utmaning. Annica och jag tar tåget till Eskilstuna idag halv åtta och möte en massa sjuor för att deckarprata med dem. Hur börjar man? Hur fångar man deras intresse en morgon när det är sommarlovet som fyller deras hjärnor? Tankarna på det var med mig i drömmen och väckte mig lite för tidigt.

Jag drömde om hur en liten båt vaggar fram på Selångersån i Sundsvall, så sakta. Det ser ut som om båten är tom där den glider fram... det är den inte. Tittar man noga ser man en hand vila slapp över relingen. Jag drömde det som var den första bilden i mitt huvud till Stilla flyter ån av Emma Vall. Ofta börjar en bok med en bild. Det är en sådan frid i bilden. Men luften är lite för kvävande varm...

Vill ni ha ett riktigt gott skratt?

Jag vet inte hur det är med andra? Men när jag är riktigt pank - det är då jag köper trisslotter, börjar drömma, lämnar in tips och trav. Jag skriver slogans i mystiska tävlingar också - vinner sällan. Men en gång vann jag en fin röd liten bil i en tävling i Elle. Så jag kanske har uppnått min kvot i slogantävlingar? Annars tycker jag ofta att det är konstiga slogans som vinner - men jag kanske bara är avundsjuk?
Just nu väntar jag på att inhösta flera vinster. Och min vän K. hoppas på snickarhjälp i en tävling om värsta byggmissen - det måste ni läsa om här - och rösta gärna K. under rubriken "Sidenmatt, levande, tåligt och lättskött" - logga in och få er ett gott skratt!

http://www.villahjalpen.se/tavling/

Mina vänner Amanda och Svala är inte längre till salu, tråkigt är det!

Men usch - jag fick en hemsk insikt med ett mail. Emma Valls böcker finns nästan inte längre att köpa utom för mindre barn. Jag kollade siffrorna med förlaget på vad som fanns kvar.
Av Amanda-serien: Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån och Slutpunkten är alla pocketböcker helt slut. Kvar finns några inbundna ex av Slutpunkten. Sedan är Amandaserien försvunnen utom på bibliotek.
Och Svala-serien då: Egna spår, Sabotage, Bränd bild, Farligt vatten? Det är slut på alla inbundna. Finns ett mindre antal ex kvar av Egna spår i pocket och några av Bränd bild i pocket. Annars är det slut. Utom på tyska där serien nu trycks.

För mig känns det jättetråkigt! Jag vill att Amanda och Svala ska finnas. Nu är det Sixten och Sunna som lever, tre böcker finns det: Spår i snö, Upp i rök - och nästa år Dolt i färg.

Hade jag pengar skulle jag trycka egna upplagor av böckerna. Men det har jag inte. Tråkigt är det!

Tack snälla Bostadsfömedlingen – en fin lägenhet utan fix och trix eller svarta pengar

Man tror nästan inte det är sant men Bostadsförmedlingen kan fungera. Just idag har min son och hans fina flickvän flyttat in i en jättefräsch tvåa i Midsommarkransen. "Hur gick det här till, bor vi verkligen här!" sa sonen lyckligt när vi skålade i champagne på kungsbalkongen som hör till lägenheten. Ja! Nu bor de där, vi har kånkat möbler och kartonger och när vi stängde dörren bakom oss, hans syster och jag, så log vi mot varandra. Vi insåg att vi lämnade deras nya hem för första gången och vi hoppas på att komma dit många gånger igen. Visst blir man glad! De stod i kö och fick lägenhet utan fixande eller svarta pengar. Tänk om det var så för flera, för så många unga i Stockholm är det en kamp att få tag i någonstans att bo, antalet mambos blir alltfler, för vart ska de ta vägen?

Min lilla fågelunge i luften

Jag har lagt nya lakan i hennes säng, handlat mat och städat fint. Hennes rum väntar. Imorgon kommer min yngsta dotter hem från en praktikperiod i Johannesburg, det har varit utvecklande för henne på många plan, men också jobbigt på flera andra. Åh jag vill att hon ska vara här nu. Just nu flyger hon från Sydafrika och jag orkar inte se nyheten om det störtade planet från Brasilien. Min lilla fågelunge, kom hem till mig. Jag längtar så!

Måste man gå från tjej till tant - kan man inte få kallas kvinna!

Försöket att lansera ordet tant i stället för tjej är töntigt!

Min mamma, hon var den sötaste av tanter vid 80 år i sin rosa basker kokett på sned, käpp, Birgit Bohlin-jacka i lapptäcksrutigt och rosa läppstift. Mina döttrar älskar tanter som liknar deras mormor. Mamma var en liten tant på äldre dar. Men tantig var hon inte. Tantig det är tråkigt, det är frukappa och foträtt. Det var inte min mamma.
Jag funderar över begreppet tant.

Tant, det är det ord jag som liten kallade alla vuxna kvinnor. Var man gift kvinna med barn blev man obönhörligt kallad tant i Sallyhill i Sundsvall, det enkla kvarter där jag växte upp. Kvinnorna, då i 25-35-årsåldern inser jag nu, kallades av barnen tant Ahlström tant Wiik, Tant Oskarsson. Du sa man förstås. ”Du, tant Swede!” sa mina kompisar till min mamma. Efteråt har jag läst att det är typiskt arbetarklass att säga tant plus efternamn och det stämmer säkert.
I de fina villorna på Norra Bergets sluttning sa man säkert tant Gerd, tant Birgit och så vidare.

Men tant idag? Låter gammeldags. Jag? Nä…
Jag inser att det kanske låter lustigt med tjej, fast jag känner mig mer som det. Hellre tjej än tant.Tant – något gör uppror i mig. Jag gillar inte benämningen Kulturtant … töntigt låter det i mina öron. I M-magasin finns Kulturtanten som man kan tipsa, en kul blogg. Men Kulturtant - inte sjutton är Amelia Adamo en kulturtant? Varför har man då det fåniga bloggnamnet?
Jag såg att Annette Kullenberg vill lansera uttrycket cool dam – men se någon dam är jag inte heller, lika lite som tant. De som hette tant+förnamn i min barndom var nog damer. Men ingen som växte upp i Sallyhill i Sundsvall är en dam. Jag är ingen dam. Det gör mig full i skratt. Varför kan jag inte få kallas kvinna helt enkelt om jag nu inte är tjej?
Kulturkvinna . Härligt bejakande av det vi är – kvinnor – ett begrepp som inte markerar ålderstillhörighet. Det gör tant på ett tråkigt sätt i mina öron.