Nya utsikter ger nya insikter

Det är nyttigt att åka bort och se sitt liv från andra perspektiv med nya utsikter - det ger nya insikter. Jag har suttit med Ellen på biblioteket på Unesco denna vecka och jobbat - till fasa för arbetskamrater till henne som tycker det är ett konstigt sätt att tillbringa en Parisvistelse. Det tycker inte jag som älskar att åka bort för att skriva och som tycker om att ha ett vardagsliv i Frankrike. Jag har varit så mycket i Paris att vad jag vill är mest att ströva runt med Ellen.
Men den stora insikten är att jag måste skaffa mig ett sammanhang hemma, gå iväg på morgonen till ett bibliotek, en arbetslokal. Jag blir så pigg och glad när jag har rutiner som tvingar mig att gå ut, iväg.... i stället för att vandra mellan sovrum, vardagsrum, arbetsrum - det jag drömde om en gång. Nu vet jag att jag vill stiga upp och gå iväg, sitta vid ett arbetsbord utan störande hemgrejer omkring mig och arbeta, gärna med andra likasinnade i närheten.

Vilka klädkoder är det som gäller där du är?

Man kan inte låta bli att fundera över kläder i Paris. På ett sätt kan man ha vad som helst eftersom alla stilar finns. Men om man arbetar? För Ellens del så gäller klädkoder. Nu har hon praktiserat först i Sydafrika där hon gjorde halv skandal genom att ha en kortkort kjol första dagen. Då blir man helt enkelt inte tagen på allvar. Däremot var det helt okej med alldeles svindlande djupa urringningar.
Här i Paris däremot kan kjolorna verkligen vara korta. Igår när solen kom blev alla ben bara dessutom, dagen innan var det tights och kort, nu var det kort och barbent och nyrakade ben.
Så i Paris  kan Ellen ha sina korta kjolar . Men jag ser mig omkring på Unesco, ingen har djup urringning.
När det gäller skor har jag alltid känt mig fel i Paris, men det är ju också fransyskornas tidigt inlärda trippande, jag känner mig som en flicka från vidderna när jag och Ellen drar fram med långa steg.
Hur har ni det med klädkoder där ni vistas? Själv har jag nuförtiden främst min privata kod att det ska vara bekvämt och gärna vackra tyger och färger. Men om man inte arbetar hemma som jag gör - vilka koder gäller då för er?

Barnet inuti mig - hur är det med ert inre barn?

Jag funderar ofta på hur jag bär med mig mitt inre tysta  blyga barn inuti mig. Det kanske är för att jag har en stark kontakt med henne som jag upplever mig som en ganska tyst och tillbakadragen person? Jag blir förvånad när folk börjar skratta när jag ger den bilden av mig själv, det är inte elaka skratt mer som om de tror att jag skojar. Det är då hon yrvaket tittar upp inuti mig det lilla barnet och inte förstår någonting.
Hur har ni det med era inre barn?

Kontrasternas Paris

Man kan ströva längs den vackra Canal Saint-Martin i Paris, inte långt från där jag bor. Det är en osannolik idyll med små mysiga caféer, picnic längs vattnet, vackra broar över den stilla kanalen. Ett av mina favoritmål i Paris. Vi ska äta där på Hotel Du Nord på fredag, Ellen och jag. Men även där finns påminnelserna om den fruktansvärda verkligheten för alla illegala invandrare och flyktingar i Paris. Alla de människor som kommer bland annat från forna kolonier i Afrika och lever ett hårt liv. Tillvaron är osäker, lönerna låga. Just där vi börjar gå längs kanalen visar Ellen mig ett läger för hemlösa. Under bron har de slagit upp små tält, tätt tätt sover en mängd människor på luftmadrasser under en bro.
Det är också en verklighet man möter. Jag satt just och läste LO-tidningen - hoppas ni brukar läsa den det är en av de mest intressanta politiska veckotidningarna vi har i Sverige, kunnig, välinformerad, radikal. Där skriver  Gun Jacobsson: "Förra året beräknade franska regeringen att cirka 400.000 illegala arbetare uppehöll sig i landet och att majoriteten var afrikaner. De som lyckas hålla sig kvar i Frankrike under minst tio år och kan bevisa det får automatiskt uppehållstillstånd, en rättighet som regeringen emellertid vill avskaffa."

På vandring i Paris

Vi gick från Unesco vid Ecole militaire, strövade förbi Dôme des Invalides ner mot Quartier Latin, nästan förbi min gamla gata. Gick över Pont des Arts och tog en bild med min mobil just där, förbi Louvren och upp mot Operan och sedan mot Pigalle. Vi gick i kanskre två timmar oavbrutet. Sedan vek vi av in mot Saint Georges och åt middag på en fantastisk japansk restaurang. Japanska desserter är vi inte så svaga för så det blev en bakad chokladskapelse på Hotel Amour, ett hajpat ställe strax intill. När man satte skeden i bakelsen så rann det smältande het choklad ur den - den var till och med godare än vad Ellen sagt. När vi ätit upp promenerade vi från Rue des Martyrs till Gare du Nord, klättrade sex trappor upp - det går lättare för varje gång - nu ska vi se ett avsnitt av Greys på min dator. Jag kan bara säga en sak: Vi har det bra.

Dessutom har jag varit intensivt flitig med Annicas och min bärkokbok idag och fått massor gjort i det tysta fina Unescobiblioteket medan Ellen skrivit på en rapport om trafficking.

Det är en myt att parisarna är otrevliga

Parisarna är så ovänliga, säger man ofta i Sverige. Jag vet inte jag, det finns nog olika sorter precis som hemma. Igår hade Ellen en handväska som oavsiktligt öppnade sig. Tre personer sa vid tre tillfällen vänligt till henne att väskan var öppen. Idag hade jag en klänning som  - visade det sig pinsamt nog - ryggsäcken drog upp och så jag visade mer mer än jag ville. Omedelbart kom en vänlig kvinna fram och påpekade det. Jag tycker det finns ett smörjmedel i kontakterna i Frankrike och det är orden. Man säger ofta pardon, när man går för nära, riskerar att stöta ihop, man säger alltid artigt Bon jour när man går in i en butik. Det finns vänliga sociala smöjmedel som bottnar lite i att man ser varandra och utbyter de små artighetsorden. Jag kan ibland uppleva hemma att vi inte kliver ur vårt skal utan är som små isolerade öar intill varandra. Ellen retades med mig igår, hon tyckte jag var tyst och glömde det lilla Pardon-ordet och hon hade rätt. Nu har orden kommit tilbaka igen och det känns trevligt!
På bilden tar vi kaffepaus i solen i Unescos japanska trädgård 

Det finns alltid något nytt att upptäcka i Paris

Det är så underbart hur vi ger och tar bitar av Paris till varandra. Mitt gamla område var på vänstra stranden, under det år jag bodde i Paris var det ytterst få gånger jag korsade Seine.
Högra stranden var något jag upptäckte senare, kvartenen i Le Marais till exempel när jag bodde på svenska kulturhuset. Hela området kring Bastiljen och Rue Oberkampf som Elin visade mig och Belleville där Ellen bodde ett år. Igår tog Ellen med mig till Canal Saint-Martin, en underbar picnicplats mitt i Paris längs en stilla kanal med gulliga caféer och mysiga restauranger. Och igår gick vi omkring i Pigalle där jag inte brukar gilla att vara - men nu visade hon kvarteren kring Saint Georges och det var helt underbart. Som ett Paris för länge sedan.

------------------------------------------------------------------------------

Idag är vi ända bortanför Eiffeltornet, på Unesco där hon praktiserar. Jag sitter i biblioteket och skriver och det är ett under av fridfull tystnad och ordning.

En betagande betvingande självbiografi

Flygresan gick snabbt, trots att vi måste akutlanda i Bryssel för att en i besättningen blev sjuk. Men jag hade en så bra bok med mig. Pattis Smiths Just kids (Brombergs). Det är hennes fantastiska poetiska och välskrivna självbiografi som tar andan ur mig. Hon berättar om sin relation med Robert Mapplethorpe och om alla andra möten på Chelsea Hotel i New York i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet och om sin egen utveckling som sångerska och poet. En betagande ödmjuk bok som jag har svårt att släppa. Jag visste ingenting om deras gemensamma resa mot ett fantastiskt konstnärskap, kopplade helt enkelt inte ihop dem, men det är vid sidan av allt annat en fantastisk historia om kärlek, vänskap och om drivkraften att bli konstnär!

»Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.«

I Paris där jag verkligen vill vara

Jag sitter vid ett öppet fönster på sjätte våningen. Ovanför takåsen mittemot vajar en fransk flagga. Jag ser stayerma som finns ovanpå Gare du Nord och i fjärran skymtar Sacré Coeur. Jag är i Paris. Idag har vi gått och gått Ellen och jag, längs med Canal Saint Martin, den får ni inte missa. Upp till Pigalle, ner till Marais. hem igen. Att vara med Ellen här i Paris, det är lycka. Jag fick resan i födelsdagspresent av mina fina barn, de vet ibland mer än jag vad jag vill.
Just nu vill jag verkligen vara här.

Denna gång längtar jag mer efter Ellen än efter Paris - c´est la vie

Jag var sjutton år då jag kom till Paris första gången. Ulf, Christer, Olle och jag reste dit. Då hade jag längtat dit sedan jag var nio. Det var städernas stad för mig sedan min pappa var där och hemförde min vita klänning från Galeries La Fayette och berättade om den märkliga underbara staden. Jag bodde i ett litet rum på Cité Universitaire - så jag blev full i skratt när Ellen föreslog att vi skulle bo där. Cirkeln skulle slutas! Men nu lånar vi en lägenhet i stället nära Gare Du Nord.  En gång var Paris för mig drömmen om kärlek och romantik. Det var länge sedan. Denna gång längtar jag mer efter Ellen än efter Paris och tänker inte alls på kärlek och romantik. C´est la vie.

Prickiga sommarklänningar och tunna skor, det är sol i Paris

Milton med sin Nalle. Tre månader nu. En liten ljuvlig människa med egen karaktär. Det är underbart med ett barnbarn, så är det bara! Vi sitter bara och tittar på honom, faster Elin och jag, alldeles förstummade av beundran.
Nu ska jag resa till Paris några dagar och hämta hem min egen allra yngsta. Packa sommarkläder, säger hon. Det gör jag, prickiga sommarklänningar och tunna skor, en bunt manus och min mac. Vännen M på besök i Stockholm missar jag, men hon får så lämpligt vara vår post- och blomvakt i lägenheten så träffar jag henne när vi kommer tillbaka.Vi hörs från Paris!

Blir ni också lika lurade av Tele2 som jag? De borde döpa om sin Kundtjänst till: Tele2 Kund-O-Tjänst

Usch vilket jobbigt samtal! Jag erkänner att jag inte har världens bästa ordning på mina papper. Nu upptäckte jag att Tele2 i över ett år fakturerat mig för en tjänst jag skriftligt sa upp direkt. IP-telefoni, jag skickade tillbaka dosan med ett brev om uppsägning. Men olyckligtvis hade jag skrivit på en autogiroanmälan, så varje månad tickade 145 kronor till Tele2 iväg, jag blandade ihop mobilt internet med denna avgift, ja det är slarvigt! Men jag kunde inte drömma om att tele2 tog betalt för ett uppsagt abonnemang. Det gör dom! Trots att jag har fast telefoni hos telia nu. Det går säkert att rätta till, tänkte jag. Det gör det inte säger deras Kundtjänst som borde heta Tele 2 Kund-O-Tjänst. Tele2 påstår att dom inte fått tillbaka dosan, därmed inte heller mitt uppsägningsbrev. Men ni måste ju se att jag inte ringer på det där numret? försöker jag. Men istadig som en åsna svarar tele2 att jag ju betalt fakturan.
Nu säger jag upp mina Tele2abonnemang och vill varna andra: Ha inte autogiro utan att kolla noga! Det är en tjänst som Tele2 missbrukar. Jag har sagt upp mina autogiro och nu säger jag upp mina andra Tele2-abonnemang men frågan är om jag kan vara säker, de försöker kanske fortsätta fakturera mig? Inte ett öre betalar de tillbaka. "Men jag kan ju säga upp numret åt dig" föreslog kundtjänsten. Ett nummer jag sagt upp för länge sen! Så är det. Tack och adjö tele2. Och berätta gärna för mig om ni också blivit lurade av tele2.

Spikmattan den gamla vännen, används den eller samlar den damm?

Jag är så trött att jag bara inte orkar gå i säng. I stället far jag runt i lägenheten och plockar med allting utan att någonting blir färdigt. Jag är så uppe i varv. Det var väldigt onödigt då att dricka kaffe sent på kvällen - men då kände jag mig trött och behövde energi. Nu ska jag välja något riktigt stillsamt att läsa, lägga mig på spikmattan och försöka slappna av.
Spikmattan förresten, den hänger med. Jättebra sätt för mig att gå ner i varv - hur är det med era mattor? Används de eller samlar de damm?

Barnatrons innerliga tro på bibliotekens odödlighet

Hemkommen från Malung och ganska trött men fylld av Parisplaner. Bra dagar i Malung, vårt nya sätt att arbeta med deckarskola inspirerade Annica och mig och kanske några elever. Jag kom att tänka på ett papper som ofta ligger  min kalender, det är några rader om skrivande av Orhan Pamuk: "Jag skriver för att jag med barnatrons innerlighet tror på bibliotkens odödlighet och mina böckers platser på hyllorna . Jag skriver därför att livet och världen och allting är så otroligt vackert och förunderligt."
Biblioteket i Malung på Centralskolan hade en entusiastisk bibliotekarie, massor av böcker, barn strömmade ut och in ur biblioteket med böcker i handen. Så drömmer jag om att det ska vara på varenda skola i Sverige.
En liten flicka i sjuan sade blygt till oss på bruten men tydlig svenska efter vårt besök i hennes klass att nu förstod hon hur hon ska skriva en bok.
Jag är trött. Men glad.

En riktig bokhandel med böcker och leksaker

Idag gick vi omkring i Malung, vi såg ganska många tomma affärslokaler - men vad hittade vi som var synnerligen öppet? Jo en jättefin bokhandel med ett alldeles fantastiskt sortiment. Bokhandel sedan 1922! Hylla efter hylla med böcker och inte enligt en tråkig Akademibokhandelprincip med framsidan utåt och få titlar, nej här stod de ordentligt intravade rygg efter rygg i rejäla hyllor som det ska vara i en rejäl bokhandel med MÅNGA böcker. Man blev glad! Annica och jag blev ännu gladare över att hitta våra egna böcker också i hyllorna. jag hittade sex av mina egna titlar, vi hittade Annica böcker, Annicas och mina böcker och Emma Vall...
Kul!

Sedan fikade vi på systrarna Hedströms fantastiska Café - jag syndade med en slags gräddbulle med hjortronssylt, den smakade barndom!

Vi skapar historier tillsammans med sjuorna

Deckarskola med tre sjuor i rad under förmiddagen. Vi försökte tänka nytt - så här: Om eleverna får vara med och spåna fram en historia, en spännande deckarnovell i närmiljö, kan Annica och jag lämpligt ge en massa skrivtips. Om synopsis, personkort, dialog, ledtrådar med mera. Det fungerade bra! I första historien brändes skolan upp av en barnhatande vaktmästare. I den andra stals alla datorer på skolan och det upptäcktes att en liten kille sov i datasalen på nätterna - spännande. I den tredje blev huvudpersonen beskylld för att ha snott en massa kläder och delat ut för att bli populär när det i själva verket var hennes granne som var TJUVEN. Fattar ni hur kul det var? Vi har tröttnat på att tala mest om oss själva och författarrollen, vi ville att de skulle använda sin fantasi. Det är det roliga - att skapa historier tillsammans.

Känslornas Berg- och dalbana

Det är märkligt med humör. Jag var glad och förhoppningsfull igår, så kommer en plötslig vind och rör om allting. Hjärtat bultar, jag känner mig orolig, jag känner mig otillräcklig. Dessa känslornas berg-och dalbanor!

Jag vill inte ha besök av någon objuden dörrknackande politiker

Det märks att det är valår. Uppladdning pågår. En sak förundrar mig: Alla politiska partier verkar ladda för dörrknackning hos oss väljare. Är det någon som vill att ett gäng politiker ska knacka på dörren en fridsam kväll? Jag kanske är onormal men jag fick rysningar av obehag när jag igår såg integrationsminister Tobias vad han nu heter knacka på hos någon ölänning och på det mest onaturliga sätt presentera sig. Ni kanske inte tycker som jag? Men oavsett parti så tycker jag det skulle vara extremt obehagligt om en grupp politiker knackade på min dörr en kväll  för att försöka övertyga mig om att rösta på dem. Jag är fullt kapabel att ta in den information jag vill ha själv och vill inte bli störd hemma. Överreagerar jag? Släpper ni in dem och diskuterar? Tycker ni rentav att det är kul?

Så in i märgen bra skrivet om anorexia och bulimi

Anorexia och bulimi har aldrig varit mina problem i livet men jag känner några som drabbats och det är fruktansvärt. Aldrig har jag dock kommit så i närheten av att förstå hur hemskt och ångestskapande det är förrän jag läste Decembergatans hungriga andar, den fina bok som Ulrika Lidbo fick årets Slangbella för. (Slangbellan är Författarförbundets sektion Bus pris till bästa debut som barn- eller ungdomsboksförfattare). Det är en skakande skildring av en ung ficka som är ledsen och olycklig av flera olika orsaker och hon fokuserar sin olycka just på vikten med katastrofala resultat. Insiktsfullt, känsligt och så in i märgen levande beskriver Ulrika utförsbacken för huvudpersonen som till slut bara är ett skelett men antyder också en väg tillbaka. Det är välskrivet och upprörande och inte så lite ångestfyllt. Läs den och förstå mer, det gjorde i alla fall jag.

Är mitt nya infall helt uppåt väggarna eller?

Vännen Johanna virkar rutor för att motverka stressen, fina fyrkantiga allt större rutor! Jag virkar också men Milton har fått sin nya filt, sen tänkte jag virka en väst till mig själv men det arbetet har avstannat. I stället började jag ju göra gammeldags fotoalbum, alltså jag scrap-bookar inte - vilket fult ord! Jag klistrar in bilder och skriver en liten kommentar. Idag fick jag en ny idé. Mina album är slut så jag såg plötsligt en fin vit dörrpost... Hmmm... den kan användas. Nu använder jag klistertabbarna till albumen och sätter upp bilder av favoritmotiven på väggarna, det blir som en pågående utställning. Jag tycker det blir fint. Och jag bor ju här så jag bestämmer! Vad tycker ni?
Helt uppåt väggarna eller?

Elin säger kloka saker om franska språket i teve

Oj hoppsan, jag glömde tipsa om ett roligt program om franska språket som min Elin är med i. Här kommer lite info, repris den 20 i SVT kl 13.30 och man kan ju se på webb-tv också. Kul program för oss språkintresserade!


I Frankrike kan man lätt få uppfattningen att det äkta franska står över allt. Gäster: Jerome Josserand, lektor i franska, journalisten Elin Swedenmark och litteraturvetaren Parvati Nauche.

	Sändningstider
		Söndag 18 april	17:00	SVT2
		Tisdag 20 april	13:30	SVT2

När man är i Frankrike kan man få uppfattningen att de bara pratar franska, hatar engelska låneord och att det äkta franska står över allt. De har en speciell verbform som förekommer i all litteratur, och när president Sarkozy vill ta bort en gammal fransk klassiker från universitetet blir det folkstorm. Gäster: Jerome Josserand, lektor i franska, journalisten Elin Swedenmark och litteraturvetaren Parvati Nauche.

Härligt sockerchocksparty med kul presentidé

Miriam har fått ny lägenhet genom Bostadsförmedlingen. Det firade vi ikväll. Hon har bakat helt galet mycket - det var minst tio fantastiska tårtor på bordet. Vilken trevlig sockerchocksfest! Där var mostrar, vänner, deras mammor och systrar, en och annan bebis, kompisens fd pojkvän - och alla mumsade vi som galningar. Jag gillar verkligen fester där det är människor i alla åldrar! Jag måste förresten be Miriam om receptet på grädd-dajm-marängtårtan till vår kokbok.
"Ta med en tekopp och ett fat om ni vill ha något att äta på och ge en inflyttningspresent!" föreslog hon. Väldigt bra idé. Nu har hon en fantastisk - och mångskiftande - teservis. Av mig fick hon fat och mugg i serien  Mon amie - de tekopparna hade jag på sextiotalet men alla är trasiga, finns bara ett fat kvar. Kul att de är i nyproduktion.

Böcker som präglade mitt liv

Ser att man senast idag ska vara med och besvara Mymlans bloggtema om viktiga böcker i ens liv. Frågan är egentligen omöjlig med tanke på allt man läst och hur böckerna betytt så olika vid olika perioder i livet. Men helt klart är det inga filosofiska verk som jag först tänker på utan helt andra böcker.
1. Nils Karlsson Pyssling av Astrid Lindgren. Utan att jag riktigt förstod varför så älskade och älskar jag de sagorna. Kanske för att de talade till ett fantasifullt barn som kunde känna sig rädd och ensam trots närheten av en familj?
2. Kastrullresan och Nu seglar Pip-Larssons. Det finns en så härlig frihetskänsla, syskonkärlek och familjesammanhållning i de här underbara böckerna, jag ville bara vara med, jag ville heta Desideria. De böckerna präglade mig så (och Maria också) att vi sedan skrev de moderna varianterna av dem: Papparesan och Till havs med Black Bird.

3. Borta med vinden (mitt sönderlästa ex på bilden) Slog knockout på mig vid ungefär elva års ålder och var mitt ständiga läsprojekt under de kommande fem åren, det vill säga jag läste den oavbrutet. Jag älskade den. Jag ville vara Scarlett O´Hara. Det värsta är att den präglade mig så hårt att jag tror att jag fortfarande letar Rhett Butler. Han måste ju finnas. Eller? Hennes valspråk är mitt: I morgon är åter en dag.

Kanske min flygbiljett blir till aska, kanske jag tar tåget till Paris som förr?

Jag tänker på när jag var ung, alla gånger jag åkte till Paris. Vi tog alltid tåget. Billigaste sittbiljett och minmalt med bagage. På den tiden var jag så liten och lätt att jag brukade sova i bagagenätet och vakna med rutig kind. Det var tider det. Nu har jag en flygbiljett till Paris om en vecka, månne den förvandlas till aska blottt - och jag undrar om det finns någon tågbiljett att få tag i? Jag skulle gilla att ta tåget till Ellen.

Askmolnet var inget aprilskämt och jag är orolig - är inte ni det?

Jag vet inte hur ni känner. Först skrattade jag åt nyheten om askmolnet. Nu skrattar jag inte. Jag känner i stället en stark oro och en stress.  Allt det vi vet om hur sårbart vårt samhälle är blir så tydligt. En naturkraft på Island, en liten ö mitt i havet, sätter hela vårt samhälle ur spel. Vi som är så vana att flyga och resa obekymrat, förflytta våra kroppar, vi kan inte längre det. Vi blir kvar, vi blir strandsatta. Och myndigheterna är rådvilla. De försöker också dölja sin oro men jag kan faktiskt nästan inte tänka på annat just nu. Det mesta blir futtigt. Och om den stora vulkanen intill också får ett utbrott - ett mycket större? Finska arméns plan var ute igår innan molnet knappt rapporterats, tre av planens motorer är nu förstörda av askan. Det är inget aprilskämt, det är väldigt allvarligt.
Nästa vecka ska jag enligt planerna flyga till Paris. Kommer jag iväg? Helst vill jag bara trolla hem Ellen, vara här i det skenbara lugnet och fundera kring små saker som hur vi ska bo, vad vi ska göra. Jag är orolig, stressad. Är inte ni det?

Flyttplaner som smittar

Man kanske skulle flytta? Vi hade ett trevligt möte på Författarcentrum och en av deltagarna berättade om de billiga lägenheter hon hittat en bit utanför centrum men ändå vid tunnelbanan. Hon skulle halvera sin bostadskostnad och ändå få ett rum till. Det är något att tänka på. Så nu tänker jag. Skulle vara skönt att inte alltid behöva oroa sig för bostadslån. Ständig penningoro är faktiskt inte kreativt, är det något jag inte tror på så är det myten om skaparkraften hos den panke konstnären. Det tar faktiskt snarare kraft från kreativiteten att behöva oroa sig för pengar hela tiden.

Bord i väntan på omvårdnad

Hur går det med ditt bord, undrar Carina. Mitt älskade mosaikbord som jag inte hann lyfta in förrän balkongen var täckt av is och dörren blockerad. Slarvigt, jag vet. Jo, det mår inte vidare bra. Mosaikplattorna är så tunna att många av dem inte går att återanvända, de splittras när jag lyfter dem. Just nu står det bara på balkongen, tänkte att Ellen och jag ska ge det omvårdnad i maj!

Vi tjuvstartar sommaren med rosé-vinprovning

Vi tillbringade en härlig kväll i ett valv i Gamla stan med att prova roséviner inför den stundande SOMMAREN. Då jag ska sitta på min veranda, se på havet och bara begrunda livet medan jag dricker lite rosé. Som min bror P. - i alla fall tidigare -  ansåg bara dög till att döda myror med men som jag älskar. Vi drack en del rosé, Annica och jag, när vi skrev första utkastet i Paris till det som blev Smultron och Svek.
Igår testade vi sex olika roséviner från Sydafrika, Argentina, Italien, Frankrike, Australien och USA. USA-vinet gick bort, smakade konstgjord saft. Jag gillade det franska och det bleka från Sydafrika. Vi inte bara drack vinet och smakade (och nej vi spottade inte ut det!) - vi åt också olika rätter till för att testa vad som passade ihop. Salade Niçoise, getost, Cole slow med färsk ingefära, Caesarsallad med mera. Det var spännande att känna hur vinerna skiftade karaktär beroende på vad vi åt till. Härlig kväll! Efter en sådan kväll borde man inte vakna törstig men jag vaknade nyss och längtade efter: Vatten - ett stort glas.

På rymmen från köksbord och miniräknare

Jag är på rymmen från köksbordet, alla kvitton och verifikat, miniräknaren och mina obegripliga uträkningar. Dagdrömde att det är sommar snart... det är det ju! Då får jag äntligen använda mina prickiga klänningar som Thi i Hoi An sydde åt mig. Jag älskar prickiga klänningar, vet inte varför men de gör mig glad. Jag var tvungen att göra ett avbrott och hänga upp dem på galgar. Sommar kom!
Okej. Sluttramsat för en stund. (Men visst är de fina! Visst blir man glad?)

Hur kan något så tråkigt som bokföring bara få finnas

Okej. Nu har jag:
Gjort en ynka solhälsning,
Klistrat in bilder från Hanoi i mitt fotoalbum
Skrivit ett blogginlägg om Yvonne Hirdman
Sopat köksgolvet
Vattnat blommorna
Läst DN
Besvarat några mail
Putsat en silverljusstake,
Lagt in en tvätt
Och nu måste jag piska mig fram till köksbordet där sedan en vecka tillbaka alla mina kvitton för 2009 ligger. Bokföring. Förberedelse för deklaration. Hur kan någonting vara så fruktansvärt tråkigt. Jag har nog inte hittat rätt angreppsätt på deklarationseländet. Men jag jobbar på det. Idag ska alla mina papper bli färdiga, gå iväg med posten. Annars straffar jag mig med att inte få gå på rosévinprovning ikväll. Och det vore ju väldigt tråkigt. Hej så länge, nu släpar jag mig iväg. Hur gör ni?

En trevlig kväll på söder

Igår kväll tittade vi in på Södra bar, K och jag, den trevliga baren på Södra teatern. Vi åt musselsoppa och drack vin innan vi släntrade ner till fina Söderbokhandeln och lyssnade på Yvonne Hirdman som berättade om sin bok Den röda grevinnan. Charlotte Hirdman  var Yvonnes "vackra utländska mamma" i Hökarängen men dog ung. Nu har Yvonne skrivit en bok om hennes liv. Hon berättade så engagerat och med en smittande värme och nyfikenhet, jag längtar efter att läsa boken.
Förresten kan man bli vän med Söderbokhandeln på facebook, då får man trevliga inbjudningar till intressanta författarkvällar mellan bokhyllorna!

Så här presenterar Yvonne Hirdman sin bok:

"Min mor föddes i efterskalvet av den första ryska revolutionen i Estland, då Tsarryssland. Familjen flyttade till Österrike-Ungerns allra östligaste gränstrakter, där hon levde sin barndom under det första världskriget, med östfronten hotande nära. Hon gifte sig med en urfattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor och levde det vilda livet i Berlin under de sista åren av Weimar-republiken, innan Hitler kom till makten. Hon förälskade sig i en kommunist och flydde med honom till Moskva via Zürich. Och hon var en av de få som lyckades komma ut ur Sovjetunionen innan den stora terrorn slog till på allvar, i början av 1937."
Sedan träffade hon sin svenske man, blev fru Hirdman och mamma till Yvonne. 

Svetten rann, jag såg galen ut, men jag sprang,

I min iPod dök Dance Department upp just som jag hoppade upp på löpbandet. : Take no shit - visste inte vad det var men fastnade i musiken medan jag började springa. Wow - vad jag sprang. Musiken bultade i mig, fick mig att orka dubbelt så mycket (vilket inte är mycket tyvärr, inte än). Dance department jagade mig och jag njöt av det. Svetten rannn, jag såg galen ut, men jag sprang.
Insåg medan jag sprang att det var min Lover Boy som spelade in musiken åt mig för två år sedan för att ha just på gymmet, den har inte passat förrän nu. Take no shit... mumlade jag för mig själv men det var inte till någon annan jag sa det, det var till mig själv. Din lata ... mumlade jag och sprang. Jag såg bilder av lilla smala jag för länge sen igår, den tunna kroppen, då sprang jag aldrig och åt vad som helst men gick inte upp ett gram.
Jag ska bli stark, snabb, rörlig igen.Take no shit, go Eva go....

Bonnie and Clyde

Och här kommer bilden jag skrev om i förra inlägget. mannekänguppvisning på PUB med Bonnie and Clyde-tema som vi var med på M. och jag!

En tisdag med möte som gjorde mitt hjärta gott

I morse frågade jag litet om era tisdagsplaner, nu är det kväll och jag läser om många härliga tisdagar. Jag känner livet bulta i era skildringar, jag ser röda gummistövlar, känner doften av fläskpannkaka, hör om flitiga uppläsningar och besök hos frisörer, om uppfriskande vårvindar
Och ja ... min tisdag var fin. Jag träffade M, min kära kompis från studietiden. Jag var så osäker när jag började läsa franska, jag var ensam i storstaden och alla verkade så säkra med sina Hermèssjalar och sin jargong. M. var annorlunda.Vi har inte pratat på så länge, vi tyckte så mycket om varandra, ändå tappade vi kontakten och har knappt setts. Jag tror vi båda var lite nervösa för att träffas idag och jag blev rörd när hon kom emot mig i backen.
Sedan började vi prata, vi tittade på bilder av smala unga M och E på stranden i Saint-Malo och vid fikabord med Bosse B. Ett liv. Och det är klart vi ska ses igen. Om jag får för M. och om jag hittar den, så ska jag visa bilden när vi var Bonnie and Clyde-mannekänger på PUB!

Men nej.... du ska ha lååångt hår!

Min omsorgsfulle frisör Leif naggade försiktigt min kalufs, lite slitna toppar, en lugg som var så lång men nu är lite kortare... han är så bra och lyssnande Leif, som klippt mig i säkert tio år. Ibland byter han salong, då flyttar jag med. Så småningom hoppas jag han flyttar till söder! För något år sedan bloggade jag om långt hår och det var faktiskt några som ansåg att kvinnor litet plus sådär som jag inte skulle ha långt hår. Gud så urbota dumt. Man har väl den frisyr man vill ha och trivs med. Det har i alla fall jag. Efter en katastrofklippning sådär i första ring har jag aldrig klippt mitt långa hår särskilt mycket. Jo förresten, när jag väntade Elin 1978 klippte jag mig axelkort, jag minns att jag var på en presskonferens tjock som bara den, svullen i ansiktet blir jag också när jag väntar barn så det var väl inte min snyggaste dag - men  jag väntade ju som sagt barn! Då trippade en  erkänt elak kvinnlig journalist  fram till mig, granskade mig tyst en stund, sedan log hon och sa: "Men nej! Du ska ha lååångt hår."
Jag förstod precis hur ful hon tyckte att jag var och det var inte så kul.

Hur blir din dag?

Idag ska jag klippa håret (lugn, två centimeter ungefär, djärvare än så har jag inte varit de senaste 40 åren).
Sedan ska jag träffa en vän från förr och jag ser så fram emot det. En gång i tiden läste vi franska ihop, bodde på studentrum och var så unga och fattiga och förhoppningsfulla. Vi har inte setts på väldigt länge. Nu blir det dags! Jag älskar att internet ger oss sådana möjligheter att hitta varandra och gör det så lätt att få kontakt.
Så idag är en bra dag!
Hur är din dag?

Jag klistrar, jag klistrar - och det är ju riktigt kul

Elin är hemma från vinfestival i Verona, Ellen messar att hon har det underbart i Tanger - det behövs ibland inte mycket mer för att göra mig lycklig.
När jag var lite ensamdesperat i fredags började jag ett underbart projekt med att klistra in löst liggande bilder i fotoalbum. Jag har tänkt det länge men det har inte blivit av. Så jag såg på Så ska det låta och klistrade bilder och kände mig allmänt patetisk. Men se:  idag var det jättekul att visa Elin ett fint album med bilder från vår underbara resa till Vietnam för två år sedan och början till ett album om och med Milton. Jag är hela tiden livrädd för att mina bilder ska försvinna om datorn - hemska tanke - kraschar. Jag har sparat lite sisådär, sån är jag. Men nu upptäcker jag att det är jättebilligt att framkalla bilderna och att det är så kul att sätta in dem i album. Dessutom, som bonus, så får jag känna mig ordentlig och det kan jag gilla ibland. Klistra ni också, ni anar inte hur kul det är, eller är jag gammeldags?

Välsignade måndag jag älskar dig!

Äntligen är det måndag, tack gode Gud för det. Jag älskar måndagmorgnar. Så hoppfullt. En ny vecka. Livet kommer igång. Människor är tillbaka. Det rullar och det snurrar. Jag känner att jag lever.
Helgen har varit ödslig. Jag gör så gott jag kan, jag målar en piedestal, jag gör fotoalbum, jag läser, jag försöker skriva, jag bloggar. Telefonen är tyst. Jag lyfter på luren - är den trasig? - nä bara tyst. En dotter i Italien, en i Marocko, en son som tentar, alla nära vänner bortresta. Jag tar en promenad. alla människor går hand i hand eller pratar livligt med varandra vid kaféborden. Ja utom jag då. Jag är självlysande ensam. Jag kommer hem. Lyfter på luren och lyssnar av telefonsvararen, ingen har ringt. Jag klistrar in några bilder till och ser Livet på Larkevej, underbar serie. Jag somnar på spikmattan.
Och nu - solen skiner, alla vänner är hemma igen, Elin är tillbaka, jag har arbetslust. Välsignade måndag!!!

Tvingar ni er också att "göra nytta" hela tiden? Hur lär man sig lite sund och ack så nyttig lättja?

Om det är några ord som är inpräntade i min ryggrad så är det att man ska göra nytta. Tänkte på det när jag sa till mig själv efter att ha skrivit några brev och planerat lite: Ja nu har jag i alla fall gjort lite nytta idag!
Nytta är inte att strosa längs kanalen, det är knappt ens att läsa - det är mer nöje.
Hur har jag blivit såhär? Kanske man blir det med otroligt pliktmedvetna föräldrar, pappa var aldrig sjuk, arbetade alltid över och skrev dessutom kåserier på fritiden. Han dog i hjärtinfarkt säkert resultatet av en kärlkramp som han rökte och stressade sig till.
Mamma kunde inte ens när hon var närmare åttio sitta och se på teve på eftermiddagen utan att"göra lite nytta" - för det mesta var nyttan att hon stickade gosiga sockor och virkade vackra plädar.
Jag har fruktansvärt svårt att koppla av och göra ingenting och jag har ett patetiskt behov av att ursäkta mig om jag är lat=inte gör någon nytta. Är ni likadana? Och hur gör man för att lära sig lite sund och ack så nyttigt lättsinnig lättja, hur kopplar man av utan dåligt samvete? 

Vilket förlag ger ut Kerstin Thorvalls kåserier och kolumner? Det blir en underbart arg och rolig bok!

Vilken bokförläggare blir först med att ge ut Kerstin Thorvalls kåserier? För de finns väl inte utgivna, i alla fall är det inget som jag sett - men upplys mig gärna om jag har fel. Jag tror mig minnas att jag njöt av hennes skriverier i Damernas värld för länge sen, kan jag ha rätt? Sedan skrev hon väldigt vassa kolumner i Aftonbladet. Jag vet i alla fall att jag läst kloka, humoristiska, arga funderingar av hennes penna i så många år att det nästan är otroligt. Nu vill jag se en samling kåserieier/kolumner av denna älskade författare. Det är faktiskt rörande hur många vi är som läst henne. Älskat det hon skrivit och beundrat hennes sårbara mod.
Så vilket förlag ger ut Kerstin Thorvalls kåserier/kolumner med en del av hennes teckningar ? Det skulle kunna bli en ljuvligt arg, humoristisk och omstörtande bok.

En styrka som kanske är granne med sorgen men dock finns

Mitt i natten, flera glas vin... kanske ska man inte skriva då. Men vi har haft en så fin kväll av minnen. Resolut tog jag fram en hel meter fotoalbum från våra lyckligaste år. Nu kör vi KBT - titta, sa jag till vännen som får ångest av att det livet vi hade inte längre finns. Att det upphörde utanför vår kontroll. Men vi tittade på bilderna och vi kände en stark glädje. För det var tio år av lycka, av kärlek, av gemenskap. Det känns skönt att kunna vara glad över det. Att våga titta, våga erkänna att - då var jag lycklig. Att inte våga se, inte våga ta till sig bilderna från den tiden, det är ju att stänga om en lycka som fanns, det är att krympa. tror jag. Man måste våga titta och försöka förstå. Försona sig också med att livet tog en annan och oberäknelig vändning. Och kanske till och med inse att det gett oss ett annat djup, en annan styrka om än den är granne med sorgen.

Kerstin Thorvall, en skör, stridbar och stark författare, är död

Kerstin Thorvall, denna färgstarka författare, är död, berättar nyheterna. Jag tänkte på henne bara häromdagen, att det var länge sedan man hörde något från denna sköra men stridbara kvinna. Sist jag såg henne var på Dramaten på poesidagarna för flera år sedan och då såg hon väldigt trött och svag ut.
Jag har faktiskt träffat henne under ett lyckligt år. Det var 1984 då Kerstin Thorvall fick det prestigefyllda Moa-stipendiet för bl a sin bok När man skjuter arbetare. Jag var hemma hos henne på Bellmansgatan och gjorde en intervju med henne. Jag har den inte kvar och minns mest min känsla av hennes lycka över den upprättelse som författare hon fick då. Göran Greider hade recenserat hennes roman i DN och han tyckte den var lysande. Hon var så otroligt lycklig över denna sena uppskattning i livet när hon skrev böckerna om sin egen barndom. Hon hade varit så oerhört kontroversiell efter sina utlämnande böcker om sex och kärlek och boken om hennes mamma, Det mest förbjudna.

Samtidigt var hon så skör och orolig och som jag upplevde det ensam. Hon var orolig inför prisutdelningen och ringde många gånger och frågade om allt. Sedan var hon naturligtvis jättefin på utdelningen och gav det intryck av kraft och humor som jag alltid fick när jag läste hennes böcker. Det kommer nog att stå mycket om henne nu i tidningarna, Modetecknerskan som blev en stor författare - och som innan dess var den som gav alla tonårsflickor tröst och stöd med sin femtiotalsbok med goda råd: Boken till dig

Vad skulle du göra om det var du som vann 214 miljoner, lek med tanken?

Jag läser Mymlans blogg och hon ställer den fråga man kan inte låta bli att grubbla på: Om det var du som vunnit de 214 miljonerna, vad skulle du göra då? När jag är som fattigast brukar jag skrapa ihop pengarna i botten på väskan och köpa en trisslott, hoppet finns alltid. Vad skulle jag alltså göra. Vi begränsar oss kanske till fem saker, tänk snabbt och skriv spontant.
1. Jag skulle betala alla mina och mina barns lån och skaffa oss alla bra bostäder
2. Jag skulle ordna en helt otrolig fest för mina vänner på ett varmt och vackert ställe
3. Jag skulle åka till den barnby i Vietnam jag ger stöd till och göra en utbildningsplan för ungarna
4. Jag skulle fixa alla de saker jag drömmer om i mitt sommarhus men inte har råd att göra
5. Jag skulle ge ut en hel mängd av mina vänners böcker i vackra band - allt det som som de kommersiella förlagen nobbar och sedan sprida dem över landet

Nu är det din tur!!!! vad skulle du göra?

Svårt att bli ett jag när man varit ett vi

Lyssnar på Skavlan som intervjuar Magnus Härenstam. Han berättar fint om hur livet var när hans hustru dog. Det är så svårt att bli ett jag från att ha varit ett vi, säger han. Det är ju samma när man skilt sig. Hur gör man efter 25 år med samme gamle man när man blir ensam efter en skilsmässa? Magnus berättade att han fick en massa brev från intresserade damer när han blev ensam. Jag kan inte säga att det var överfullt i min brevkorg. Dessutom berättar han att bekantskapkretsen engagerade sig rejält i att skaffa honom en ny kvinna.
Jag undrar om det är annorlunda för män? Jag vet inte. Men jag vet att alla mina kvinnliga vänner som av olika anledningar blir ensamma efter långa förhållanden brottas med problemet hur de ska kunna träffa någon, och det är inte lätt! Suck!
Samtidigt - måste jag erkänna -  ligger det något fantastiskt i att upptäcka sitt jag igen, det är inte bara nackdelar med det - även om rösten är lite osäker när man ska börja hävda det där jaget...

Göra Blogger till min hemsida?

Jag har just upptäckt att man kan lägga till sidor med extrainformation på Blogger. Så nu har jag lagt in verkförteckning och lite mer om hur Emma Vall arbetar och vad jag skrivit och vem jag är om någon vill veta vem som döljer sig bakom mina blogginlägg!. Klicka på rubrikerna i sidomenyn till höger. Så kan man göra och vips har man en hemsida med en massa info.Det är lite primitiva layout-instrument än men kanske kan det fungera så småningom som en hemsida?

Att längta till sin skrivvärld men inte orka ta sig dit

Jag känner mig lite uttråkad, samtidigt lite stressad. Det är inte alls bra. Igår när Milton och ML var här hela dagen var jag så absolut harmonisk, idag vaknar jag med oro i kroppen och tänker att jag borde göra något, åka iväg, träffa någon, uppleva något. Jag borde jag borde - men fastnar vid datorn, ser köksbordet med dess förebrående pappershögar, ser mina nya skor som så gärna vill springa men jag känner mig febrig och olycklig.
Egentligen vet jag precis vad jag känner, denna oro när jag vet att jag vill sätta mig ner och skriva, skriva men hittar undanflykter. Procrastinerar som vi säger. Man kan bli sjuk innan man börjar skriva för att man bara inte orkar ge sig in i en annan värld, trots att det är precis dit man längtar.

Den tröttsamma sagan - igen - om det nersupna geniet som alltid får de vackra kvinnorna

Alla dessa egotrippade män och historierna om deras liv. Vet inte varför men jag är inte så intresserad. Jag har just sett Gainsbourg - ett legendariskt liv. Det är filmen om Serge Gainsbourg, sångare, kompositör som kanske gått från att vara skandalomsusad i Frankrike till att bli en kultfigur. Jag lyssnar ibland på hans sånger, han gjorde många fina. Han dog i hjärtattack vid bara 63 efter ett liv fyllt av droger. Gjorde skandal med Je t´aime moi non plus med sin dåvarande hustru Jane Birkin i slutet av sextiotalet.  Filmen förklarar föga men berättar desto mer om alla erövringar av kvinnor från Bardot till Birkin. Historien om det självförbrännande geniet alla kvinnor föll för. Varför de gjorde det kan jag inte förstå efter att ha sett filmen. Jag kanske är överdrivet kall mot denna film, den kanske har kvaliteter, men just mig berör den inte och inte blir jag heller särskilt road av den. Den leder mer till att jag ställer mig frågor kring detta ständiga förhärligande av det utsupna nerdrogade manliga geniet som i devota skildringar alltid får alla de yngsta och vackraste kvinnorna. Och hur kritiklöst och utan analys detta alltid skildras.

Jag som reste så mycket själv är alltid orolig när mina barn ger sig iväg - och det gör de hela tiden

Jag är en  hönsmamma som vill hålla mina ungar under vingarnas skydd - paradoxalt nog har jag ju då barn som flyger och far och faktum är att det är jag själv som släpat med dem på resor jorden runt. Men då var de ju med mig! Nu är jag respirrig så fort någon av dem ska iväg. Det blir ofta.

Emil reste på riktigt lång resa i många månader för ett antal år sedan. Jag längtade. Det fina då var att vi mailade till varandra, väldigt kärleksfulla och öppenhjärtiga brev. Jag tänker på det där med resor just ikväll för i morgon åker Ellen med sin Tosh till Marocko och på fredag drar Elin till vinfestival i Verona. Skillnaden nu är att det finns blogg, det finns facebook, det finns mobiler. Man kan i alla fall hålla kontakt. När jag som ung var i Frankrike fick mina stackars oroliga föräldrar nöja sig med vykort och inte förstod jag förrän nu hur oroliga de var. Kolla på biden, där är jag på min allra första resa till Frankrike,
Jag är glad att Milton är så liten så att hans föräldrar håller sig hemma.
Men vänta bara om några år - då är det Milton och jag - hoppas jag - som reser iväg!

Kvinnan med nyttt liv, nya föresatser och nya skor

Här är kvinnan med nytt liv och nya föresatser, man kan nästan tro det är nyårsafton! På mitt matbord ligger massor med kvitton och redovisningar som jag ska sammanställa. Det går väldigt trögt och jag försöker hela tiden hitta anledningar att smita. Plötsligt vajade jag omkring på stegen för att dutta lite turkos färg på en vit fläck jag upptäckte vid taket. Plötsligt var jag på sportaffären och köpte nya skor. Jag har sprungit i ballerinaskor och det är inte bra för knäna. Nu har jag ett par fantastiska (och otroligt fula!) Nike med neongröna kanter (inte turkos som på bilden) och väldigt stötdämpande sula. I morgon bitti ska jag springa.
Sedan kan man förvisso undra varför jag köper nya skor (rea i och för sig!) när kvittona just visat att jag är helt pank.
I morgon när jag ska göra klart deklarationen efter en liten språngmarsch, kommer Milton och Marie-Louise och muntrar upp mig. Gulligt - och så har jag något roligt att se fram emot.

En bok så laddad att jag håller andan när jag läser och bara klarar små bitar i taget

Den lilla flickan som var jag i Sundsvall en gång drömde om Frankrike och ett fritt kvinnoliv, jag såg Till sista andetaget av Jean Luc Godard med Jean-Paul Belmondo och Jean Seeberg och blev förförd. Har inte vågat se om den, alla de där franska filmerna de präglade mitt liv.
Men nu är det en bok jag läst som har samma titel. Anne Swärds Till sista andetaget. Den är fantastisk. Jag blir andlös av att läsa historien om lilla vilda barnet Lo och ensamma pojken Lukas. Men jag anar en katastrof i den laddade texten och vågar bara ta till mig den i små munsbitar, jag som vräker i mig böcker i stora stycken annars. Den är så mirakulöst skriven, så vacker och så obeskrivligt laddad att jag håller andan när jag läser. En bok att läsa i små bitar och läsa om. Man måste läsa uppmärksamt för boken är ett pussel om liv, först ser man bitarna lite sporadiskt, när man läst hela boken, det är först då man börjar förstå, ändå förstår man inte utan grubblar vidare och undrar varför. Boken släpper mig inte.
Anne Swärd, jag kände inte ens till henne men såg boken på rean och köpte den för namnet och hamnar i en bok jag inte vill släppa. Jag läste den som om jag gick i cirklar först, små stycken, nu har jag läst hela men jag måste läsa om den. Den är vidunderlig.