https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 31 januari 2011

Varför har jag slutat skratta åt Solsidan?

Vi såg första säsongen av Solsidan och skrattade gott. Ibland fastnade skrattet i halsen, det blev för mycket ångest med bland annat Henrik Dorsins påstridige granne. Men för det mesta var det kul med en viss igenkänningsfaktor i hjälplösheten inför att flytta ihop och skaffa barn - även om överklassmiljön är så otroligt långt från mitt liv.
Det var med stor förväntan vi började se andra säsongen. Första avsnittet skrattade vi till lite då och då. Andra avsnittet var inte kul. Och igår - våra ansikten var gravallvarliga och jag blev snarare illa berörd. Det var krystade poänger, man skrattade verkligen inte med huvudpersonerna på ett empatiskt igenkännande sätt, man skrattade inte åt dem heller. Det var bara krystat och iskallt och pinsamt och inte alls roligt och jag kände mig illa till mods.
Vad tycker du?

söndag 30 januari 2011

Söndagsmiddag med La Famiglia

Söndagskycklingen puttrar i ugnen, den ska steka över två timmar på låg värme med massor av timjan och citron, allt enligt Nigella. Ska bli spännande att smaka. Familjen kommer, jag gillar söndagsmiddagar med La Famiglia. Som när jag var liten. Det bästa som fanns till efterrätt var då det nya:  Konserverad frukt från Del Monteplåtburkar med vispad grädde till. Skulle inte tro att det vore populärt idag!.Och juice drack vi till maten när det var fest, jag minns den metalliska smaken. Vin var otänkbart liksom alla former av sprit. Det drack man bara inte i mitt hem när jag växte upp. Till maten drack man mjölk, så det så. Eller den plåtiga juicen när det var fest.

lördag 29 januari 2011

Ensam eller inte

Så snabbt man vänjer sig vid att det finns familj i lägenheten, att det är liv och rörelse, saker händer, det pratas, vi fikar. Familjeliv.
Så går alla ut och det blir så tyst. Just nu är det så tyst i Barnängen, inte ens måsars skrik som på sommaren, inte tvåans buss, inga ljud från grannarna. Bara tyst. Och kallt. Vi har fortfarande balkongdörren igentejpad den går inte att stänga.
Jag tar min varma mac, jag tar en hög böcker och dagboken. Kryper ner under dunet med Tibetsockorna på fötterna. En kopp kaffe bredvid sängen. Mitt rum är det varmaste. När man har böcker och sin Mac är man aldrig riktigt ensam.

Jag vill bli vis som Thich Nhat Hanh och lika ödmjuk inför livet

Här kommer en tilläggstext som jag skrivit efter att ha läst den bok jag rekommenderar nedan: Munken Thich Nhat Hanh är en klok man som jag tidigare läst och jag blev glad och köpte den nya boken. Nu har jag läst större delar av den och jag tycker att översättningen är usel, bitvis slarvig och obegriplig. Ni kan se en diskussion i kommentarerna som jag har om detta med Peter Fowelin som själv snart utger en bok om Mindfulness som jag ser fram emot att läsa.
Här kan jag bara misstänka att man snabböversatt en redan tidigare utgiven bok och översållat den med ordet Mindfulness för att utnyttja intresset för det. Det är en "svengelsk" översättning med många oöversatta ord, det står Vietnamn på flera ställen och det talas om något som kallas "aggregat" - det måste vara en nyuppfunnen term för något helt annat. Ja, tråkigt är det, men Thich Nhat Hanh finns översatt i andra böcker!

Igår firade jag av en av Sveriges vassaste politiska skribenter, Martin Lindblom, chedredaktör för LO-tidningen under många år, slutar och det var fest. Var inte oroliga för att han ska sluta skriva, på en ny blogg kommer vi att kunna följa hans insiktsfulla analyser.

Jag köpte en bok som avskedspresent fast jag vet att hans hyllor är överfulla. Mina är också överfulla, ändå köpte jag samtidigt en bok till mig själv som jag bara inte kunde motstå: Den vietnamesiske författaren och buddhisten Thich Nhat Hanhs nya bok på svenska Mindfulness, ögonblickens under.
Han lever sedan länge i exil i Frankrike, föga uppskattad av vietnamesiska myndigheter men älskad av många som tar till sig hans budskap om att leva i nuet. Jag har skrivit om honom tidigare och läst andra böcker av honom och han är en suverän guide in i tänkandet om medveten närvaro. Ömsint är han när han ger berättelser ur livet och varsamma tips. Den kommer att ligga bredvid min säng och jag ska läsa ett litet stycke varje dag, jag vill bli vis som han. och lika ödmjuk inför livet

fredag 28 januari 2011

Agent Sara med rätt att sälja oss

Ni som läser min blogg vet hur vi brottats med ett förlag här i Stockholm om försäljningen av Bärböckerna och rättigheterna till dem och varit ganska olyckliga över hur det varit. Nu är vi så glada att vi nått en uppgörelse. Hädanefter är det Förlag 404 i Jämtland som trycker och distribuerar och ansvarar för våra Bärböcker, fyra romaner om mat och kärlek plus en kokbok. Hittills.
Idag har i bestämt att det också är Sara som ansvarar för försäljningen utomlands av Bärböckerna. Hon är helt enkelt vår agent med rätt att sälja oss. Det känns så bra. Det vi letar efter hos en förläggare är känsla, kunskap och engagemang. Det finner vi hos Sara.

Håller med DN om kritiken mot Bildt

Det är väl inte så ofta jag jublar över en ledare i DN och håller med och citerar. Men det gör jag idag när de skriver om Bildts idiotiska politik under rubriken Diplomatisk randstat. För det är vad som händer när Bildt i rasande fart vill stänga ner ambassad efter ambassad. I synnerhet kanske sådana som ligger i länder han har en långvarig politisk motvilja emot. Hur kan man stänga ambassaderna i Angola och Vietnam? Det är ofattbart. Bildt valde att kommentera världsnyheten om utvecklingen i Tunisien på Twitter, noterar DN syrligt och avslutar: "Statsminister Fredrik Reinfeldt har påpekat att Carl Bildt är en "mycket närvarande utrikesminister". Beskrivningen kanske är korrekt ifråga om sociala medier. När det gäller diplomatisk närvaro är Sverige på god väg att förvandlas till en randstat."
Byt ut Bildt mot en utrikesminister som inser att svensk närvaro i världen är mer än Bildts twittrande och blogg. Innan vi blir den randstat han gör oss till med sin omdömeslösa politik.

torsdag 27 januari 2011

En mild och mjuk människa av massage

Just nu är jag på alla sätt en mild och mjuk människa. Vännen tog mig med på överrasknings-massage. Thaimassage. Och det var himmelskt! Jag har spända axlar efter allt sittande vid datorn och jag sträckte ryggen när jag lyfte Milton-plutten lite fel. På massagen gick de igenom hela kroppen, masserade med olja, tryckte med starka fingrar på spända muskler, stretchade armar och ben, knådade min rygg som är hård som stål. Vi låg på varsin madrass med stilla musik och doft av blommor omkring oss medan vi masserades. Nu är jag mjuk av massagen, len av oljan och alldeles varm i hjärtat av omtanken.

onsdag 26 januari 2011

En dag med träning, skrivande och minnen av den psykedeliska klubben Filips

Jag är nöjd med dagen hittils! Ellen och jag tränade en timme på gymmet och jag orkade mer än jag trodde (vilket dock inte är mycket men ändå!). Grötlunch, Ellen special med banan och äggula, nyttig som bara den och så har jag arbetat med en text som är så rolig och utmanande att skriva. Hela dagen. Flitig som ett litet bi.
Däremellan har jag scannat in en gammal artikel som Ulla min vän och jag skrev 1967 om den psykedeliska klubben Filips i Stockholm dit man gick i sin afghanpäls och sniffade rökelse och lyssnade på "Hansson och Karlsson". En kulturtidningsentusiast, Jonas, fick nys om artikeln. Nu ska han skriva om denna Sveriges första psykedeliska klubb och frågade om minnen och artikel. Så den scannade jag in och började minnas... Hallå Ulla långt borta i Turkiet, vad tuffa vi var som gick upp på Svenskans kulturredaktion med vår allra första artikel och fick den publicerad!!!

tisdag 25 januari 2011

Bloggare, vill bara att ni ska veta hur glad jag är att ni finns där!

Du som läser min blogg - jag vill bara säga hur glad jag är för det. Det känns så fint och uppmuntrande att ha följare på bloggen och jag följer själv en rad bloggar. Något av det bästa jag vet är när det utvecklas samtal på bloggen, när jag får synpunkter och kommentarer på det jag själv funderar över. Aldrig anade jag, när jag startade bloggen, vilka inspirerande samtal det skulle leda till. Vänskapliga kontakter, uppmuntrande tillrop, tröst!
Bloggen är en livgivande del av min vardag!
En del av er kommenterar, andra kanske bara vill läsa. Jag känner förstås inte er alla, men jag är så glad att ni finns där! Ville bara att ni skulle veta det!

En semla om dagen - vilken fluffig dröm!

Just som jag läste underbara Carinas inlägg om semlebak i Dominikanska republiken kom Elin hem med årets första semla till mig och Ellen. Jag var tvungen att sätta tänderna i den innan jag tog bilden. Nu är den uppäten med kanel och het mjölk och jag känner att jag skulle vara en snäll och lycklig människa om jag fick äta en semla om dagen!

måndag 24 januari 2011

Det här är en blogg som jag så varmt vill rekommendera till alla!

Kan jag inte få rekommendera min favoritblogg? Ta en stund och läs Kristoffer Leandoers stillsamma, ibland vredgade, alltid insiktsfulla kommentarer på bloggen Paris ligger inte i Hanoi.
Idag skriver han här: http://prousthuset.blogspot.com/2011/01/thich-nhat-hanh.html om den vietnamesiske munken Thich Nhat Hanh som är en mycket klok människa. Han får inte komma tillbaka till Vietnam men driver Plum Village i Frankrike och sprider därifrån sina budskap. Läs mer om honom hos Kristoffer...  och läs hans blogg. Ni blir lite klokare! Klicka in er nu!

Mord kring Eiffeltornet i fransk deckare som lät roligare än den var

Frankofil som jag är så är det klart att jag kastar mig över en deckare som utspelar sig i mitt kära Paris på 1880-talet och heter Mordet i Eiffltornet.
Jag vill vill vill att den ska vara fantastisk men kanske vill jag för mycket och blir besviken. Jo, den är lärd med många referenser till samtida litteratur och konst och till det nybyggda Eiffeltornet, på så sätt är det kul.
Men tyvärr charmas jag inte av de lätt förvirrade huvudpersonerna, jag har svårt att se dem som levande personer (och väldigt många dör i och för sig också!). Men deckargåtan är ganska tunn och klen, liksom mer en ursäkt för att skriva en glad roman om den tiden i Paris, säkert ett vinnande koncept. Jag kommer nog att läsa även nästa bok av systrarna som skrivit denna bok under pseudonymen Claude Izner, men kanske med en mer lagom förväntan?

I serien finns ett antal böcker som vad jag vet ännu inte är översatta - se några av omslagen här intill och läs mer på .Claude Izners hemsida Bakom pseudonymen finns två systrar som säljer böcker vid Seine.
Jag funderar på om Mordet i Eiffeltornet inte är den första boken i serien och att det bidrar till att göra den mer förvirrad? Kanske presenteras personer och miljöer bättre i någon tidigare ännu inte översatt bok? Jag kollar och återkommer!

Jag älskar måndagar

Måndag, måndag...
Jag älskar måndagar. Allt börjar på nytt. Nya planer, nya drömmar. En ovikt obläddrad vecka framför mig som kan medföra något aldeles nytt
Igår fick jag ett mail från Italien som fick mig att drömma och hoppas. Ibland är mina drömmar för snabba, ibland tar jag ut segrar i förskott. Men hellre det än att alltid tro det värsta. Då har jag ju i alla fall fått en försmak av glädje!

söndag 23 januari 2011

Visa mig din skrivplats!


Visa mig din skrivplats! uppmanar Pia mig. Problemet är att jag flyttar runt. Ibland sitter jag vid mitt skrivbord i sovrummet. Ibland i den stora blå fåtöljen i vardagsrummet. Ibland vid faster Elsas gamla skrivbord. Det beror på hur många som är hemma hos mig just då och vad jag skriver. Oavsett var jag sitter är det fullt med papper och prylar och böcker och tidningar och påminnelselappar, anteckningsböcker, pennor och läsglasögon runt omkring mig. Såhär kan det se ut just idag! I morgon kanske jag sitter vid mitt gamla köksbord i teak från femtiotalet, min mest älskade möbel. Välkomna in!

Världen vidgas av barnbarnet

Man lever i sina olika världar. Är man gravid så vimlar stan av gravida kvinnor man annars inte sett. Har man barn varseblir man småbarnen. Och jag som under många år kanske inte riktigt lagt märke till barn omkring mig upptäcker nu att jag på tunnelbanan leker tittut och vinkar åt främmande barn. Det var nog länge sedan jag gjorde det - men är man på väg till kalas för sitt egen ljuva ettårsbarnbarn så ser man liksom att det vimlar av söta ungar med glitter i ögonen i världen.

Både roligt och ömsint om flickors vänskap i den prisade filmen "Så nära"

Igår såg jag en omtalad och Guldbaggenominerad film som lockar till både varma skratt och eftertanke. Det är filmarna Emelie Wallgren och  Ida Holmqvist som nominerats för sin film Så nära som nu visas på Zita i Stockholm. Jag kommer att hålla tummarna hårt för denna film under Guldbaggegalan. Det är en fint berättad historia om vänskapen mellan två flickor i Rågsved. Den yttre handlingen är att de ska resa till Berlin för att komma så nära sin idol Bill Kaulitz i  gruppen Tokio Hotel som möjligt - och det närmaste blir i deras värld Vaxkabinettet hos Madame Tussaud där Bill är avbildad. Men i djupare mening är det vänskap, kärlek och framtid de två flickorna talar om och som filmen så skickligt, inkännande och också roligt fångar.
Läs DN-recensenten Eva af Geijerstam här ett citat och en länk till det hon skriver:

”Så nära” handlar också om familj, yrkesval, hårfärgning och andra vardagsbestyr, men framför allt om värdet av vänskap. I en övergångstid är intensivt dyrkade gemensamma pojkbandshjältar en viktig projektionsbild för kärleken, livet självt och inte minst för att överbrygga avståndet till allt som tycks ouppnåeligt – och för att få gråta ut över besvikelser med den förstående trösten strax intill. Vi har alla varit där. Det finns en absolut självklarhet, en lätthet och obesvärad närhet i denna med rätta redan rosade film."

fredag 21 januari 2011

Han såg in i mina ögon för att se sig själv

När jag betraktar någon så är det för att verkligen se den personen, inte för att se mig själv återspeglas i hans ögon.
Det sa Françoise Sagan som en gång för länge sedan (1954) slog igenom med Bonjour tristesse  och jag tog till mig det citatet. Det väckte minnen och igenkännanden hos mig och gjorde lite ont. Minnen av någon som jag trodde såg djupt in i mig - men som inte alls såg MIG, utan bara sökte ett beundrande återsken av sig själv i mina ögon.
Det gjorde ont.
Kom att tänka på det när jag läste Sanna Ehdins blogg med en intressant diskussion om narcissister.

torsdag 20 januari 2011

Du vet att jag är en manusslaktare

Jag är litet glad. Det finns många anledningar, Ellen och jag har varit ute på äventyr idag. Men mest är jag glad för att ett manus har börjat leva igen. Det är en historia som är viktig för mig men hur jag än knådat den har den inte velat bli bra. Ändå kan jag inte släppa den. Jag har skrivit om och om igen. Bytt tempus, bytt namn på huvudpersonerna, ändrat från jagform till tredje person och tillbaka igen, men inte har denna deg velat jäsa och bli gräddad till en vacker innehållsrik skapelse.
Så lovade vännen K, att läsa. "Du vet att jag är en manusslaktare!" sa hon. Det är inte sant, med varsam hand, men omutligt ärligt,  har hon pekat på en del problem. Hon har fått mig att se igen och lusten kommer tillbaka.
Tur att man har så kloka vänner!

onsdag 19 januari 2011

En liten sol fyller ett år idag


Ett år är en fantastisk tid i en liten människas liv. För ett år sedan var Milton ett litet hjälplöst fjun som kom in i min värld och bringade lycka och kärlek. Idag fyller han ett år, han har tagit sina första steg, dansar  till mina franska hiphoplåtar, älskar att både läsa och äta böcker, njuter av pannkakor, säger små lustiga ljudramsor som säkert betyder mycket.
Är solen i mitt liv!

tisdag 18 januari 2011

Nu är hon död, Sun, som hade en själ i Paris

Sun Axelsson hade en själ i Paris. Nu är hon död efter en lång tids sjukdom, vi har inte hört mycket om henne de senaste åren. Jag minns hennes böcker som var skrivna med en sådan intensitet.
Och jag tar fram min favoritbok om Paris: Jag har en själ i Paris där Sun skrev fantastiska texter och Christophe Laurentin, som var en god vän till Sun och som också är en god vän till mig, tog magiska bilder. Jag lånade ut mitt ex en gång och fick inte tillbaka det, sedan hittade jag boken på antikvariat. Den är så fin och förmedlar en Parisatmosfär jag också känner mig hemma i sedan det år jag bodde i Paris. Jag var frilansjoumalist och det var främst med Christophe jag brukade arbeta. Sun träffade jag aldrig, men hennes texter glömmer jag inte.

måndag 17 januari 2011

Kaneltimmen, en bok som går rakt in i mitt hjärta

Jag läser en av de mest berörande böcker jag upplevt på länge. Det är min vän Jane Moréns debutbok Kaneltimmen. Hon för oss in i hemmen hos äldre människor och låter oss uppleva deras liv med en sådan varsam ömsinthet att jag blir helt tagen. Jag blir livrädd också, det samhälle vi byggt ger inte plats för gamla, sjuka, ensamma. Jane berättar om en timvikarie i hemtjänsten och med hennes ögon får vi möta all dessa människor - som kan vara du, som kan vara jag. Det är ett ämne vi alla skyggar för. Hon berättar om mannen som tilltalas med barnspråk av sköterskan som ska lära honom hur man använder hjälpmedel för att kissa.
Han vänder sina ögon mot vår berättare och säger: För ett år sedan åkte jag långfärdsskridskor mellan Uppsala och Stockholm."
Ena stunden är vi friska, starka, känner oss odödliga. I nästa stund drabbas vi av sjukdom, olyckor och vad händer då?
Det kan tyckas vara en tung bok och är det eftersom den är så sann och beskriver en verklighet som skrämmer oss alla.
Men samtidigt - det är det förunderliga - genomsyras denna bok av en sådan människokärlek, en sådan  inkännande medkänsla, att det går rakt in i mitt hjärta.
Respekt är ordet jag tänker på, Jane visar respekt och medkänsla och hennes språk är levande, bildrikt och vackert. Hon är poet också, det känner man som läsare. Det vet också alla vi som följer hennes engagerade välskrivna blogg här.

söndag 16 januari 2011

Krypa ner och läsa en bra bok jag längtat efter

Det är väl sisådär med festkonditionen, tänker jag efter två fester och några andra roliga möten i helgen. Nu är jag trött. Så ljuvligt att puffa upp kuddarna bakom ryggen, krypa ner med en bra bok. Ikväll Cornelia Funkes Reckless,   den har jag längtat efter att läsa. Hon är en av mina favoriter.
Annars är jag redan lite matt över den kampanjvåg för tysk litteratur som börjar rulla in över oss inför Bok och Bibliotek med tyskt tema där man också involverat några bra bloggar att vara ambassadörer för mässan. Det är säkert bra. Men vissa dagar på bloggen känns det som väl många tyska tips, redan. Säger jag som kanske borde bilda mig på tysk litteratur men lättsinnigt säger jag att det känns lite som skolan: "Nu läser alla duktiga elever i år böcker av tyska författare."
Då längtar jag oemotståndligt efter en fransk författare, eller en från en helt annan kontinent.

lördag 15 januari 2011

De som garvar åt broddar och kallar det panchopryl tycker jag är nördar

Nu är det inte bara jag som suckar över snön, över isen, kylan, halkan i Stockholm. Människor tar sig fram stirrandes i marken efter ishala fläckar, plötsliga oöverstigliga ishinder. Broddarna är slut överallt och den som garvar åt broddar och kallar det en panchopryl tycker jag är nördar. Igår på middagen berättade alla hemska falla-omkull-bryta-ben-och-armar-historier.
Men ikväll ska jag på fest. Jag trotsar vädrets makter, tar min tunnaste röda klänning från Vietnam och åker taxi fram och tillbaka i mina broddkängor. Så det så!
Men Gumman Tö... var är du

torsdag 13 januari 2011

Jag behöver ordning, ja nästan tomhet, omkring mig i slutskedet av bokskrivandet

Jag inser att allt jag gör nu, detta putsande och flyttande och fejande, detta behov av ordning, av en slags tomhet omkring mig, är vad jag behöver i slutskedet av en bok. Vi är inne på upploppet. Många sidor ligger färdiga, nu är det finputsning där också. För att orka gå in i den texten vill jag ha ro omkring mig, känner ni igen det? Det blir mer och mer så. Antagligen för att jag har möjlighet att ordna det så och därför lyssnar mer på mig själv.
Sen är ju ordning något personligt. "Det är alltid trivsamt hos dig Eva fast det är så stökigt", sa en vän till mig. Då hade jag inför en fest städat i en vecka och tyckte att min lägenhet var nästan ett under av perfektion. Kommentaren sårade mig trots att jag inser  att nivån på vad man anser vara städat, nästan ödsligt tomt, är olika för olika människor.
Känner ni också detta behov av ordning i slutskedet av ett skrivprojekt?

Vi drunknar i mössor halsdukar och vantar - så nu...

Alltså, ger upp gör jag inte! I hela mitt liv som förälder har jag kämpat med olika typer av system i framför allt hallen. Olika hyllor för var och en i familjen med plats för mössor, vantar, halsdukar. Jag har testat allt, korgar, hyllor, lådor... ingenting har fungerat. Denna iskalla vinter är hallen överfull av varma vinterprylar och allt ligger i en enda röra. Så - jag försöker igen! Nu står tre prydliga lådor i hallen, märkta med våra namn. Jag har sorterat ner allas respektive saker i rätt korg och upplever nu en stark déja vu-känsla - men denna gång kanske det fungerar? Nu är vi ju dessutom bara tre!

onsdag 12 januari 2011

När jag vill ha ordning skapar jag först kaos

För att kunna skriva måste jag försöka skapa ordning i mitt kombinerade sov- och arbetsrum, det är inte lätt.  Det är böcker överallt och pärmar med papper och lådor med manus.
Jag skulle ju kunna samla ihop alla de böcker som inte får plats i ordentliga lådor. Jag skulle ju helt enkelt kunna tömma och ge bort och kasta.
I stället skapar jag kaos. Alltid gör jag så. Ville städa. Ville få ordning för att kunna arbeta lugnt i städade rum. Då kom jag på att bokhyllan i mitt sovrum, överfylld med böcker, gör att jag sover dåligt. Jag tog ut alla böcker och la i soffan i vardagsrummet och baxade in hyllan dit. Kom på att de böcker som stod i hyllan kanske inte var de som skulle stå där.
Nu ÄR det kaos. 
Det ligger böcker i travar överallt. Den nya hyllan i vardagsrummet står trångt. Men vad ska jag göra? Jag har ändå meterhöga boktravar på golvet. Yngsta dottern tycker det är fint. Ja det är ganska dekorativt, men högarna saknar struktur.
Herre gud jag som vill ha mina böcker i bokstavsordning i hyllan! Men när hyllorna inte räcker?
Det svåraste jag vet är att skiljas från mina böcker.
Nu tänker jag allvarligt på en ny bokhylla, men var ska den stå?
Jag har skapat kaos när jag ville ordning.
Men jag vet att det blir bra, måste bara flytta runt allting som i ett pussel, rätt som det är faller bitarna på plats.
Mitt sovrum blev i alla fall luftigare. Alltid något!

Att det ska vara så svårt att göra det man mår så bra av - träna till exempel

Det är väl märkligt att det ska vara så svårt att göra det man mår så bra av. Det tänker jag sedan Ellen nästan släpat mig till gymmet efter en pinsamt lång bortovaro. Jag hittade minst tre anledningar att inte gå men Ellen var obeveklig. Och vad skönt det kändes sen att ställa sig på löpbandet och sakta rassla igång. Det kändes faktiskt, efter en kvart, som om mina idéer och min lust frusit ihop till små iskristaller som nu fick värmetillförsel och lossnade, smälte och omvandlades till idéer igen. Jag kände mig glad och fick lust att göra saker igen. Skriva. Kom hem med huvudet fullt av infall och gladare på länge. Det är ju såhär varje gång jag lägger av med träning. Jag blir lat och håglös av det. Ändå är det så infernaliskt svårt att komma igång.

tisdag 11 januari 2011

Min blogg ger mig nya vänner som delar min passion för skrivande

Visst är det fantastiskt att man genom bloggen kan träffa nya inspirerande, snälla och fantastiska vänner? Vi läser varandras bloggar, vi kommenterar, vi diskuterar. Nu hade vi en spontanlunch. Flera av oss hade tidigare aldrig träffats i levande livet. Men vi kände  varandra som bloggare. Det räckte långt, visade det sig.
Vi möttes, Victor, Eva, Jane och Jenny och jag. Vi pratade, skrattade, utbytte erfarenheter av liv och skrivande. Det var en alldeles underbar långlunch som varade från 11.30 tills efter tre på eftermiddagen. Bloggen  ger mig vänner med samma passion för skrivande som jag också har, med samma dröm om skrivandets nödvändighet och möjlighet. Underbart!

Spontanlunch med bloggkompisar

Ser på facebook att fina bloggkompisen Eva på Frösön efterlyser arbetskamrater idag. Jag förstår precis hur hon känner. När allting börjar igen, vardagen drabbar en och kraven, så undrar man ibland hur det går till. På en arbetsplats glider man in i sina rutiner och fikar med kollegorna och uppgifterna väntar. Nu tittar jag på mitt skrivbord och undrar hur chefen Jag ska få ordning på sin skrivarskara som också är ett antal ostrukturerade Jag Jag... Det är svårt att kliva ur morgonrocken ibland och komma sig för!

Idag ska jag i alla fall kasta loss från skrivbordet och äta en spontanlunch med fyra av mina favoritbloggare. Flera av oss har inte träffats förut. Det ska bli kul. Synd att du, Eva, inte är i Stockholm just idag!

måndag 10 januari 2011

Mina måndagar med Milton

I min almanacka har jag nu satt ett streck över måndagar. Då bokar jag ingenting, inga möten, ingenting annat. Det är Miltons dag. Han kommer hit och är med mig hela dagen när hans föräldrar arbetar och pluggar.
Det känns fantastiskt. Jag längtar så tills snön smälter och vi kan ta långa promenader. Jag blir aldrig en pulkafarmor. Däremot har Milton nu en egen bokhylla hos mig och jag har gått med i Barnens Bokklubb igen. Det var länge sen. Jag ska inte sitta vid datorn heller utan vara närvarande. Men just nu sover den lille snutten. Så här ser han ut då.

Tips om en italienare att förälska sig i!

Det blev en del festande i helgen. Det var uppmuntrande. Vi halkade oss på osandade isgator fram mellan olika fina krogar.
Igår startade Elin och jag firandet ute på Urban Deli vid Nytorget som jag tycker alltmer om. Dels gillar jag mataffären, dels gillar jag maten och hänget vid baren. Igår slog vi till och åt några ostron och drack cava innan vi gick vidare till det egentliga stället för firande som Elin, födelsedagsbarnet, bestämt. Det blev den suveräna italienska restaurangen La Vecchia Signora på Åsögatan där tidigare Lo Scudetto låg.
Otroligt god mat, välkomnande atmosfär, ja riktig hemkänsla. Vilket ledde till att vi, som vanligt vid våra familjemiddagar, inte bara skrattade utan även grät och löste relationsfrågor. Några av oss är mer konflikträdda personer som vill att allt ska vara trevligt (jag till exempel) - men jag lär alltmer av mina barn hur skönt det är att ta upp de känslor som uppstår och fundera kring vad som ligger bakom. Det är så vi kommer vidare i våra numera vuxenrelationer som så klart  är påverkade av att vi också är föräldrar barn.
Än en gång fick jag en påminnelse om hur stressade vi var, barnens pappa och jag, när de var små. De är nämligen än idag jättekänsliga för att, eller när, vi inte tar oss tid att lyssna in ordenltigt.
Mer om de funderingarna en annan gång. Fingrarna löpte iväg, jag ville egentligen bara tipsa er om att boka bord på denna härliga italienska restaurang!

söndag 9 januari 2011

Mina kärleksbarn, idag är det Elin vi firar

Två barn födda precis efter jul, det var ingen tanke med det bara kärlek, vi ville ha barn och var lyckliga när de kom. Kanske inte världens bästa planering med två fester efter jul när man är som pankast, men det viktiga var ju att de kom till världen, inte när de kom. Idag är det dotter Elin som firas.  Vi har börjat traditionellt med choklad och vispgrädde och paket på sängen, man blir aldrig för gammal för det.
Alla mina tre barn är kärleksbarn. Så efterlängtade, så älskade.

lördag 8 januari 2011

Vågar jag titta på Låt den rätte komma in?

Jag är en person som på vissa sätt är modig, ja oförvägen till och med. Men jag är samtidigt ruskigt lättskrämd och vanvettigt rädd för läskiga saker. Nu står jag i valet och kvalet, ska jag se Låt den rätte komma in ikväll? Kommer jag överhuvudtaget att kunna sova sedan jag sett den? Jag får kika med ena ögat, lite försiktigt, med en kudde i beredskap att sätta framför ansiktet och se om jag klarar det. Döttrarna brukar varna: Titta INTE nu mamma! Men de är på fest ikväll så jag får sitta ensam med min kudde i beredskap. Jag tänker i alla fall börja titta....

fredag 7 januari 2011

Vore jag bara lite mer praktisk!

Det är egentligen ofattbart att jag bott i villa och har sommarhus. Jag är så bedövande opraktisk. Och ja så ointresserad av elpyssel och snickerier. Men nu är det banne mig katastrof i hemmet! Jag bor i ett hus byggt av  JM - ni vet dom som skryter om kvalitet. I min  lägenhet funkar inte köksfläkten, kontakterna trillar ur väggen, eller upphör att fungera, alla spottar i taket har lagt av, duschhängaren föll ur väggen, kylskåpsdörren skevade ur så kylskåpet läckte. Hushantverkaren kom med ett sugrör  (!) och förde omkring det i rensningshålet i tre minuter vilket inte hjälpte, och skickade en faktura på två timmars arbete, han får aldrig mer komma innanför min dörr. Jag måste byta dörr och jag gjorde det. 3000 onödiga kronor. Nu har balkongdörren helt lagt av. Det går inte att öppna eller stänga dörreländet. Så vi kommer inte ut på balkongen. Dotter E har försökt skruva ur låset och sätta i nya skruvar, hon har ringt tre olika låssmeder som alla lovade att komma, men ingen kom.
Nu har vi tejpat igen springorna som uppstår när man inte kan stänga dörren och lagt mormors virkade plädar som stopp för draget. Men det blir kallt ändå.
Ja kära nån, och mina barn är lika praktiska som jag. Vem ringer man?

Allt är så nyss och samtidigt så länge sen

Snart ska jag iväg och fira sonens födelsedag. En liten (fast numera lång) son med eget barn. Han påstår att han hittar gråa hårstrån i sin mörka kalufs. Nyss föddes han. Nyss tultade han omkring. Nyss ordnade jag kalasen - maskerad för det mesta när han fyllde år. Allt är så nyss och samtidigt så länge sen. En sak består: Min totala kärlek till honom.

"Här ligger jag och blöder" - en bok jag inte kunde sluta läsa

Började läsa Här ligger jag och blöder  av Jenny Jägerfeld (Gilla böcker förlag) i heta badet. Kunde inte släppa den. Steg upp ur badet och läste tills den tog slut. Tänkte att jag måste skaffa hennes första bok också. Hon belönades så välförtjänt med  Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Men vaddå, genrerna upphävs, det här är en rolig, sorglig, berörande och välskriven bok för alla åldrar från de låga tonåren och uppåt.

torsdag 6 januari 2011

Den bästa trösten är bra böcker och heta bad

Vad är den bästa trösten när man är lite låg? För mig är det bra böcker och skumbad. Riktigt heta bad så jag glömmer att snön vräker ner så vidrigt att min kära buss nummer 2 måste åka en stor omväg, det gick inte att ta sig upp Erstagatan.
Vilken knäpp idé med rea en dag som denna. Men bra var att de sålde alla böcker till 40 procent så nu ska jag svepa in mig i pläden och sitta i läslampans sken, dricka rött vin och läsa.
Jag köpte Jenny Jägerfelds Augustprisade Här ligger jag och blöder. BUS-kompisen Mårten Sandéns De dödas imperium och Barbro Lindgrens Bladen brinner i den nya jättefina upplagan på Karneval förlag. Ni vet, det är tredje delen efter Jättehemligt och Världshemligt.
 Nu ska jag läsa, sen bada hett doftande bad, sedan läsa igen. Gardinerna är fördragna och lamporna tända.

onsdag 5 januari 2011

Att muntra upp sig med när själen är tung som bly

Själen är oförklarligt tung som bly idag. Jag försöker pigga upp mig med t ex mina bilder från Vietnam. Så kom jag att tänka på julklappen från Maria, i en Mårran-plåtlåda hade hon lagt uppiggande saker Bland annat en tjock bunt med citat som hon textat på lappar att pigga upp mig med. Det här var bra:
Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta (Swahiliordspråk)
Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste du vara i rörelse. (Albert Einstein)

Ordimport från USA jag gärna slipper

När jag såg på amerikanska serier för några år sedan var det ordet awesome som hördes hela tiden. Det gick sannerligen inflation i det, men det ordet importerades tack och lov inte till svenska vad jag vet. Ordet jag hela tiden hör just nu är edgy. Allt är edgy. Just nu hörde jag en kulturjournalist i radion som sa "edgigaste", hoppas vi slipper höra det igen, är min fromma önskan!

Vad gör man när missmodet tränger in i själen och rubbar ron?

En förvirring uppstår lätt i mig i mitt fria frilansande skrivande liv vid årsskiftet. Då man brukade gå tillbaka till tidningen, göra det man ska, lämna manus, fixa bilder, fylla plikter.
Just nu ger jag mig själv uppdrag för att få igång mitt rasslande strejkande maskineri. Jag lockar mig med att få skriva på något jag vill om jag först bara fixar en massa bokföring och kvitton. Så nu sorterar jag kvitton för brinnande livet och letar alla de jag saknar på mystiska ställen där det var praktiskt, trodde jag, att stoppa undan dem.
Men det finns också en oro i bokförandet, en slags hålla andan-känsla: Kommer jag igång sen? Med vad. Ja med vad? Flera olika manus i olika stadier väntar på mig. Var ska jag börja? Det är lätt att missmodigt förkasta allt, inget är riktigt så bra som jag vill. Räcker jag till?
Vad gör man när missmodet tränger sig in i själen och rubbar lugnet?

tisdag 4 januari 2011

Vänner genom livet, det är så viktigt

Jag fikade idag med en av mina äldsta och käraste vänner. Vi ses inte så ofta men en gång i tiden tog vi tillsammans de första vacklande stegen mot att bli journalister. Totalt orädda skrev vi en artikel om popklubben Filips och knatade upp till Svenska dagbladets redaktion med den. Och Carl-Henrik Svenstedt som var kulturchef då köpte den. Vilken lycka! Så många galna underbara saker vi gjorde tillsammans.
Sen har våra vägar korsats och gått åt olika håll. Nu börjar vi finna varandra igen och jag är så glad för det. När hon oroligt frågar om jag har ont i huvudet  inser jag att vi har kvar också gamla bilder av varandra. På den tiden fick jag fruktansvärda migränanfall och när jag nu stryker bort luggen ur pannan tror hon att jag är på väg att bli dålig. Men migränen försvann när jag började med taichi i början av nittiotalet. Vi pratar och pratar och det tar aldrig slut, lunchen idag tog fyra timmar. Vi följer varandras spår genom livet i labyrintiska samtal. Vänner, det är det viktigaste.
Bild från 69

måndag 3 januari 2011

Drottningoffret är väl värd både att ses och än mer att läsas

Eftersom jag var lite kritisk förra veckan efter första avsnittet av Drottningoffret måste jag säga att idag var serien helt i nivå med den utmärkta boken av Hanne Vibeke Holst.
Ändå är det så klart svårt för en serie att ge den fördjupning en tjock bok ger. Den inträngande skildringen av kampen mot Alzheimer och kraven i det politiska spelet är så skickligt fångade i boken - och även av Suzanne Reuter i dramatiseringen. Jag ser fram emot nästa avsnitt. Men jag säger också: Läs boken.

Av med de mörkblå skygglapparna Bildt och satsa på viktiga vänskapliga Vietnam

Vi vill så gärna genomföra ett liknande projekt som det jag drog igång i Indien i Vietnam. Där barnboksförfattare från vårt land möter barnboksförfattare där och vi talar om våra arbetsvillkor. Om skapandets kraft och möjlighet. Vad som är likt och vad som är olikt i våra båda länder. Vi hade tänkt ett kvinnoprojekt eftersom författarscenen i Vietnam domineras av män i styrande poster. Det kändes lovande när vi var där i höstas för att undersöka möjligheterna.
Men nu känner jag mig pessimistisk med en utrikesminister som verkar drivas av sin ungdoms hat mot FNL-gruperna och oss Vietnamaktiivister så till den milda grad att han inte förstår vilket viktigt, vänskapligt och väsentligt land Vietnam är. Nej tvärtom, med hela sin tyngd sätter han sig på anslagen till Vietnam och det senaste är att han ska stänga ambassaden i Hanoi, ett av det mest politiskt och ekonomiskt korkade förslag han haft. Finns det inga på den sk marknaden som är intresserade av handelsutbyte med ett viktigt land som kan säga till honom att ta av sig sina mörkblå skygglappar?

Jag tänker i alla fall inte ge upp hoppet. Projektet i Indien gav de medverkande författarna så många kontakter och upplevelser som vi aldrig  kunnat få annars. Det var ett viktigt och stimulerande projekt och jag tror det skule kunna vara än viktigare i Vietnam, inte minst ur en demokratiaspekt.
Men dessa pengar....
Nu ska vi träffas nästa vecka, Eva B min medresenär och jag, och smida planer.

Innan jag börjar skriva måste allt finnas på plats nuförtiden

Jag tänker att idag är dagen då alla förra årets kvitton måste sorteras på något bra sätt. Jag har tvättat allt, plockat ner julgransprydnaderna och vikt ihop juldukarna.  Jag måste komma i ordning, känner jag. Allt det besvärliga måste vara avklarat innan jag sätter mig ner vid ett tomt städat skrivbord detta nytt år och börjar skriva på allvar igen. På allvar förresten? Det är roligast när det också är på lek.
Men skrivandet förutsätter en disciplin. Det går lättast om livet omkring inte är alltför roddigt. Så var jag inte tidigare. Jag röjde av en bordshörna och satte mig och skrev. Det var då jag inte hade någon tid, steg upp tidigast i familjen för att skriva innan vi alla skulle iväg till arbete och skolor. Längtade till min stökiga hemmahörna när jag var på jobbet, ville bara sjunka in i skrivandet, påhittandet.
Nu har jag all tid och sätter upp nya regler för mig själv.

söndag 2 januari 2011

Min käraste fula julprydnad som går i arv

Nu står jag inte ut med det barrande graneländet en dag till. Golvet är täckt av små vassa barr. Grenarna kala. Ut ska den! Jag plundrar ner alla röda och gyllene kulor. Gömmer noga min lilla julskinka av tyg och vadd som alltid ska finnas med - den som skrämde livet ur mig i farmors gran i Haga som femåring. När farfar dog fick mamma och pappa överta den. Nu är det min käraste julprydnad, fast mina barn tycker den är gräslig. Jag vet att de kommer att älska den en dag och tänka på mig när de hänger upp den. Livets gång.
På begäran av Carina inför jag nu i efterhand en bild av skinkan i barrande gran, förmodligen tillverkad av min farmor Jenny någon gång för så många år sedan att det kan jag knappt föreställa mig

Lyssna och läs: Vilken klok kvinna!

Jag hade en gång förmånen att få prata med Patricia Tudor-Sandahl vid hennes köksbord och göra en intervju med henne. Vilken klok kvinna! Jag var själv vid den tiden i ett eländigt tillstånd men gick upplyft och berikad därifrån. Jag kände mig också berikad efter att ha lyssnat på hennes program Vinter i P1 den 1.01.11. 
"Att våga darra är att våga leva" sa hon och berättade att åren mellan 60 och 70 varit de bästa i hennes liv. Man kan lyssna på programmet via länken Vinter . Det hon talar om kan man också läsa i hennes kloka böcker Den tredje åldern och Den fjärde åldern.
"Våga utvecklas och söka ett rikare liv även i mogen ålder", uppmanar hon alla som önskar förändring men klamrar sig fast vid det gamla!

lördag 1 januari 2011

Eat pray love är en riktig feel bad-film som gör mig illamående i sin totala jolmighet

Jag tyckte boken Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert var ganska outhärdlig i sin pretentiösa ton. Italien, Indien, Bali... funderingar kring livet, jag borde gilla den men det gjorde jag inte. I synnerhet slutkapitlen var svåruthärdliga i sin totala flummighet blandat med turistbroschyrtext.
Nu har jag gjort två försök att se filmen med Julia Roberts i huvudrollen som presenterades som höstens feel-good och jag säger bara: Vedervärdig. En påfrestande Julia Roberts går omkring och spelar Julia Roberts, ler, gråter, äter spaghetti med sin stora kända mun, säger konstiga saker på italienska... och där kroknar jag nu för andra gången. Ändå är jag såhär på nyårsdagen ganska mild och motståndslös men filmen gör mig direkt illamående. Nu är jag kanske hysteriskt orättvis men den här filmen går inte att se. Jag klarar den inte. Något så jolmigt och fånigt är det svårt att hitta motsvarigheten till.
Låt oss begrava detta bok- och filmelände någonstans långt borta där vi slipper se och höra talas om det.
En riktig feel bad-film!

Firar nyårsdag med att ligga kvar i sängen och läsa Revolt

Jag vill inte göra minsta ljud som kan väcka mina nyårsfirare, man ska få sova ut på nyårsdagen om man vill. Jag ligger kvar i sängen och läser tredje delen av Hungerspelen: Revolt. Egentligen inte så bra skriven, ganska fragmentarisk, men mer spännande än alla svenska deckare jag läst de senaste åren ändå. Vad gör en bok så spännande att man försvinner in bland pärmarna som om man var 12 år igen?