torsdag 30 april 2009

Antikvariaten – bokspridandets hjältar i det tysta

När det gäller böcker så vill jag äga dem. Jag försökte göra mig av med böcker när jag flyttade från huset - ett helt rum med samlade böcker som spreds för alla vindar. Skulle bara ha de Absolut Viktigaste Böckerna kvar. Nu, efter fem år i lägenheten, är det bokhyllor och bokhögar överallt. Jag inser att det är jag. Så kommer jag alltid att ha det. Jag är ingen sparsmakad estetisk typ som färgsorterar 30 böcker i en stylad bokhylla, jag är bokhögar-på-golvet-Eva, fulla-bokhyllor-Eva. Och jag fortsätter. Hur kan man motstå böcker?

Secondhandkläder på loppis har jag alltid gillat, vintage som man säger nu. När det gäller böcker är det antikvariaten. Man slår in ett boknamn eller en författare på Google och upp kommer listor på fantastiska boksäljande människor som för en billig penning vill skiljas från de böcker jag vill ha. Idag kom Hemlig resa, fint inslagen i först tidningspapper, sedan brunt omslagspapper, mitt namn handskrivet på paketet, 40 kronor plus frakt, det är ju ingenting. Boken, förstaupplaga -53, är så bra att jag måste tvinga mig att läsa långsamt. Vilken tidsatmosfär, vilket språk, vilken stockholmsskildring. Harry Harry... du är så bra!

En hyllning till antikvariaten, bokspridandets hjältar i det tysta, som vårdar, sparar och sprider böcker som förlagen för länge sedan makulerat.

Nu testar jag den feta dieten, håll tummarna att det är The One

Nu har jag testat både GI, detox, och diverse annat. Min midja är precis likadan och jag går inte ner ett hekto. Min senaste idé nu är Doktor Annika Dahlqvists feta diet. Den innehåller allt jag gillar. Varför inte testa? Nu testar jag. Jättegod omelett med ost till frukost, lax med crème fraîche och spenat till lunch, små ostbitar som mellanmål.
Jag är så evinnerligt trött på att inte orka få upp min kropp i skulderstående, jag vill ha tillbaka min lätta snabba kropp. Det kanske inte går. Men det måste bli bättre än nu.
Är det bara ren och skär fåfänga? Delvis kanske, men att tappa kilon har också sitt pris i form av betydligt synligare rynkor. Det ena eller det andra.
Viktigast för mig är att jag vill kunna klara av mer i yogan, bli starkare, smalare, vigare - det mår jag bra av både fysiskt och psykiskt.
Så håll tummarna för mig - att denna diet är The One!

Svenskan och Sundsvalls tidning om "Mellan två världar". Vad glad jag blir

Men! Det är ju min bok! Mitt hjärta gjorde ett litet glädjeskutt när jag läste Svenska dagbladets helgbilaga nu på morgonen. I Helgvalet tipsar Angelica Risberg om barn- och ungdomsböcker. Hon tipsar om Ulf Stark, Håkan Elmqvist och min : Mellan två världar. Vad glad jag blir! Så här skriver hon:
"Inte nog med att Johanna och hennes småsyskon numer tvingas bo varannan vecka hos mamma respektive pappa. När de kommer hem efter sommarlovet har mamma sålt deras barndomshem och meddelar glatt att de ska flytta till stan. Det är hösttermin i 9:an men Johanna har fått nog. I hemlighet slutar hon gå till skolan och planerar en resa till Paris."
Och dessutom kommer en jättefin recension i Sundsvalls tidning, "Det är en bok för alla som någon gång upplevt de starka känslor som separationen från ett älskat barndomshem sätter igång. En bok som är svår att släppa" skriver Susanne Holmlund:

http://www.magentanews.com/cache.asp?n=6068783

Hon säger som det är trots att det stör

Bästa stunden på dagen, kaffe och morgontidning. Jag drömde om den friden när barnen var små och tidningen låg oläst till eftermiddagen. Nu är det en guldstund tidigt på morgonen. Ibland vaknar jag innan tidningsbudet kommit, snopen känsla!

Idag har jag läst Svenska dagbladet noga - massor av intressanta artiklar. Jag är imponerad av deras spänstiga kulturbevakning.
"Jag säger som det är – det stör" är en stor intervju med den algeriska författaren Maïssa Bey som jag skrivit mycket om på min blogg. Här framträder denna kloka och intressanta kvinna i en stort uppslagen intervju på Idag-sidan. Maria Carling har skrivit och artiklar som den här gör det självklart för mig att ha just denna morgontidning. Läs intervjun med Maïssa Bey som tillhör en grupp intellektuella kvinnor i Algeriet som vågar skriva och tala om allt sånt man inte talar om i detta land där kvinnor skrämts till tystnad. Hon älskar sitt land och har stannat kvar - men hon är glad att hennes tre döttrar bor i Frankrike och får ett lugnare liv än hon haft. Jag uppmanar igen: Läs "De utsatta" hennes fina bok, det enda hittills översatta till svenska på suveräna Tranans förlag.

onsdag 29 april 2009

Gästblogg om vintage och begagnade böcker

Jag gästbloggar på kitsch om second hand, loppisar, vintage - sånt som jag älskar.
Och förstås om begagnade böcker. Min favoritsak att äga - läs mer på Kitsch om ni vill, klicka på rubriken så kommer ni dit!

Ett leende smörjer det mänskliga maskineriet

Jag hör på radio en diskussion om hur instängda vi svenskar är, hur vi inte pratar med varandra, hur vi ser bort när vi ser varandra på en skogsstig.

Inte sjutton tycker jag att folk i t ex Frankrike pratar mer med varandra eller är vänligare? Det kanske är mer en storstadsfråga, i Stockholm, i Paris är vi stressade. Det är ett annat tempo ute i landet. I Montpellier och Sundsvall kanske vi har mer tid att se varandra. Men det är också en inställning.

Jag gillar inte de här ytliga generaliseringarna. Jag ställer inte upp på myten om de inbundna tysta svenskarna. På min ö t ex, inte tittar vi bort när vi ser någon främmande på stigen som mannen i radio nyss sa, vi hälsar alltid med en nick eller ett leende. Jag blir jättetrött på snacket om tysta norrlänningar, det stämmer inte alls.

Jag har bestämt mig för att vara som min mamma. Hon såg människor och betraktade dem inte som robotar, hon tittade vänligt på dem i affärer, på kaféer, de fanns för henne, de var inte anonyma servicepersoner. Och det kanske är det som är hemligheten. Vi ska våga möta varandras blickar, le och bekräfta varandra. Det behövs faktiskt så lite. Le mot andra, ni får ett leende tillbaka. Det är ju vanlig artighet, vanlig omtanke, det som smörjer vårt mänskliga maskineri.

Revolutionär hälsning från en av de röda

En gång i tiden var min bror John en liten kille som jag älskade att förse med böcker. När jag gjorde intervjun med Harry Kullman skrev han en dedikation till John i den bok jag köpt till honom: "Leve revolutionen! Till John med revolutionär hälsning från en av De Röda. Harry Kullman. "
John scannade in sidan och mailade till mig. Skriften är lite tunn men hoppas ni kan läsa. Och hoppas ni läser Harry Kullman!

tisdag 28 april 2009

Jag tycker vi ska berömma både oss själva och andra

Ibland tycker jag att bloggen är min lilla tidning där jag fritt får fundera kring vad jag vill. Det finns ingen organisation att ta hänsyn till som förut när jag var chefredaktör och det alltid fanns ömma tår (som man i och för sig ändå trampade på) men nu är jag en fri kvinna!
På bloggen får man till och med "självskryta", det ni. Det var förbjudet i södra Norrland när jag växte upp att tala berömmande om något man själv gjort eller ägde eller hur man såg ut. Självskryt lutar illa, sa man. Men jag tycker det är viktigt att man får berömma både sig själv och andra, vi behöver uppmuntran. Det fick jag idag.

Så nu ska jag berätta att jag är jätteglad för Bibliotekstjänsts omdömen om min Mellan två världar . Så här skrev Petra Strömbäck bland annat. "Romanen skildrar tiden mellan barn och vuxenvärlden. Mellan två världar är en välskriven, träffsäker och lättläst bok om att hitta sin identitet och vikten att stå upp för sig själv. Ett budskap som inte är svårt att ta till sig." Och Anna Fridén: "Karaktärerna är trovärdiga, lokalfärgen på söder vältecknad och språket bra"
Ni anar kanske hur ängslig man är innan omdömena kommer, tuff kan jag verka på utsidan men jag är också en orolig själ

Första chansen se Sista dansen

Idag var jag en tidig fågel som fångade ett byte, slöbläddrade i DN till morgonkaffet och såg att man får gratisbiljetter till Sista dansen av Carin Mannheimer på Stockholms stadsteater, det är till generalrepetitionen den 5-6 maj. Gå in på www.stadsteatern.stockholm.se, klicka på kampanjer i vänstra spalten och ange DNDANS - sen är det bara att följa anvisningarna och beställa /max två/ så länge det finns kvar genrepsbiljetter till denna efterlängtade pjäs av Carin Mannheimer som alltid har en så tonsäker träff på frågorna i våra liv. Här handlar det om ett gäng 80+ som kvalat in på ett äldreboende. Yvonne Lombard, Meta Velander, Lennart Jähkel med flera. Vi kanske ses?

måndag 27 april 2009

Böcker ska brinna eller försvinna, sa Harry Kullman

Som ung journalist gjorde jag en intervju för tidningen Vi med författaren Harry Kullman, han som skrev de fina ungdomsromanerna De rödas uppror och Gårdarnas krig bland mycket annat. Det skulle bli en intervju på någon timme men jag blev kvar hela eftermiddagen och stannade på middag med Harry och hans fru - han var så klok och en så rar person. Tyvärr dog han tidigt, redan 1982 mitt i en tennismatch.
Ikväll har jag lyssnat på en minneskväll om honom på Svenska Barnboksinstitutet - en härlig kväll. Lennart Hellsing var hans vän och han berättade fina busiga minnen. Stefan Mählqvist läste inlevelsefullt stycken ur hans böcker, de finns knappt att få tag i längre. Så synd - det är fantastiskt fina skildringar av unga människor och unika Stockholmsskildringar. Där finns vänskap, kärlek, politik, klasskamp och humor. Välskrivna engagerande klassiker.
När Stefan läste ur Hemlig resa från 1953 kände vi alla att den måste ges ut igen. Det handlar om en rik överklasskille från Östermalm som gör en utflykt till livet på Södermalm och det är en beskrivning som håller så väl än idag.
På bilden är Harry porträtterad av Fibben Hald.
Ge ut Stridshästen igen! uppmanade Lena Kjersén Edman - den kanske var otidsenlig för ungdomar en period men idag, med alla rollspel mm, är det en roman för många att läsa och fascineras av - och gråta med för den delen.
"Böcker ska brinna eller försvinna", sa Harry själv. Hans böcker brann, tyvärr försvann de. Dags att återupptäcka och återutge dem!

Balkongrapport

Fönstret vid mitt arbetsbord vetter ut mot min balkong som sakta vårupprustas. Efter att ha varit förnedrande avfallsplats för icke utslängd barrande julgran har den nu till våren uppgraderats. Ingen gran, inga juleljus. I stället det nya vackra blå mosaikbordet jag köpte i vintras och nya tygomhängen kring balkongen. Vad är det för dum arkitekt som sätter glasskivor, om än frostade, runt en balkong. Jag vill väl inte att hela busshållplatsen utanför ska ana hur jag sitter där. Vem vill sitta i skyltfönster på sin egen balkong?
Nu hänger tygerna där och balkonglådan är för tillfället fylld med mest vita blommor. Jag låter sedan saker växa lite hur som helst. Bara det blommar och grönskar är jag glad. Balkongen har sin storhetstid nu och en månad framåt. Sen flyttar jag ut till landet och den blir lite övergiven ett tag. Nu blir det fika på balkongen!

söndag 26 april 2009

Vänskap som värmer

Vi var så goda vänner. P var som en glad storasyrra för mina barn och fylld av liv och entusiasm. Familjerna umgicks. Mina döttrar var "tärningar" på hennes bröllop. Sen kom det ovänskap in i bilden - och det var inte ens vi som var osams, det var våra män. Men familjerna gled isär och de flyttade iväg från Stockholm. Ibland tänkte jag på henne med saknad och utan all bitterhet, men jag undrade vad det blivit av henne. Det är lättare nu än förut att hitta borttappade vänner om viljan finns. Vi hittade varandra och nu är kontakten återupprättad igen. Idag sågs vi och det kändes som om 19 år var bortsuddade när vi började prata med varandra. Vi kunde prata lika intensivt som förut om det som är viktigt i våra liv. och skratta tillsammans. Vi är vänner igen och jag är glad för det. Vänskap värmer.
Och männen som blev osams - de är ute ur bilden i bådas våra liv.

Om jag bara hade tid ... Tid, det är det du har, frågan är hur du använder den

Om vi jämställer tid med pengar är vi förlorade som människor, säger den tys ke tidsexperten Karlheinz Geissler. "Bänkar i stället för banker, fritid i stället för fonder", rekommenderar han enligt Gunilla von Hall som skriver i Svenska Dagbladet om en utställning i Zürich om tid, detta evigt intressanta ämne. Hur ofta säger vi inte: Jag har inte tid.

När mina barn var små läste vi högt Michael Endes Momo eller kampen om tiden, en underbar bok. Ni har väl läst den? Vi läste ofta högt när barnen var små, det var guldstunder.

Men om tiden då.. Jag skulle också skriva böcker om jag bara hade tid, säger folk ofta till mig. Så sa jag själv en gång. Mitt svar nu är alltid: Du har tid om du verkligen har lust. Inte hade jag tid, trodde jag, när jag började, livet var överfullt. Men jag kunde inte låta bli. Jag skapade i kaoset ett eget rum i min fantasi - och skrev. Så enkelt, men också så svårt.

Om jag bara hade tid ... Tid, det är det du har. Frågan är hur du använder den.

lördag 25 april 2009

Allt växer och frodas, jag begär inget mer


Vi betraktas som nyinflyttade på vår ö. Vi köpte huset 1974. Ni kan tänka er, det är så många som är gamla idag som har minnen av hur de sprang omkring på ön som barn. Det tog många år för mig att försöka förstå de komplicerade släktband som vävts på vår lilla öhalva under generationer. Det är en vänlig ö. Ibland påpekar någon ö-veteran för mig att på gamla Hedemos tid, då var det ordning i min trädgård. Ordentliga rabatter. Odlingar. Hemrörd färg till grindstolparna.

Sen tog de en liten sup på verandan – där det då var havsutsikt – nu låter min granne sina buskage växa upp så högt att jag inte ser havet från verandan på sommaren. Strunt i det - det är så nära ändå och om det nu gör honom så glad att låta häcken växa HÖG just vid min havsutsikt!

Men i alla fall - blommorna, landen ... När vi kom hade ägare nummer två redan låtit det vilda ta över forna prydliga rabatter. Vi är inte heller så bra på sånt. Jag har bestämt att min tomt är en skogstomt, det växer ekar, tallar och de mest underbara björkar. Massor av blommor kommer upp på oanade ställen, blåsippor, blåklockor, klöver och lavendel. Vi har en jättevacker rhododendron och en hel backe med lupiner. Syrenerna slår ut till midsommar. Jag älskar mitt trogna löjtnantshjärta. Jag har planterat om mammas lilla ros från Alnön, nu blommar den hos mig och minner om henne.
Allt växer och frodas. Jag begär inget mer.

Sluta vara bittra och klaga inte på åttiotalisterna - de är framtiden

"Jag har aldrig träffat någon född på 80-talet som räknar med att bli serverad ett fast jobb med pension, gratis bläckpennor och julfest med coverband."

... så skriver Kristin Lundell idag i Svenska Dagbladet. Så sant! Jag förstår inte debatten om att åttiotalisterna skulle vara så lata. Det är de inte. Däremot får de kämpa som små djur för att få plats på arbetsmarknaden. De sliter på konstiga jobb, obetald praktik, de har sett mer av insidan på arbetsförmedlingarna än de flesta fyrtio- eller femtiotalister jag känner gjort under hela sitt liv. Det är verkligen ingen räkmacka de seglar in i framtiden på - tidigare generationer hade det mycket lättare i så fall. Läs Matildas blogg och se en typisk behandling av en ung ambitiös tjej som bara drömmer om jobb och framtid men får skit av sin arbetsgivare. Läs hur Ellen drömmer om framtiden på sin praktik i Sydafrika. Sen tycker jag i och för sig att det är fånigt att dela in folk efter vilket decennium de råkar vara födda, det handlar ju faktiskt om var man är född, i vilken klass. Överklassen har väl alltid seglat omkring oberoende av decennium.
Men de unga människor jag har omkring mig som råkar vara födda på åttiotalet , de är fantastiska, de jobbar och sliter och drömmer. De blir sparkade från jobb, de blir utlasade, men de kommer igen. De ger inte upp. De söker utbildningar runt om i världen, och hallå! Det är de som är framtiden. Sluta vara bittra ni äldre som klagar.

fredag 24 april 2009

Coco Chanel som lanserade mitt favoritplagg herrpyjamas även för kvinnor dygnet runt


Jag är ingen modebloggare - det är inte mitt ämne. Men jag älskar kläder. De hänger överallt i min lägenhet och det är med sorg i hjärtat jag tvingas städa garderoben och slänga ibland. Jag har märkt att min stil förändras nu när jag sitter så mycket hemma och skriver. Betydligt slappare klädstil. Nu läser jag i franska Elle /ja jag vet, igen, men det är min favorittidning, en härlig blandning av kultur och flärd, massor om böcker i varje nummer till exempel!/.

Men nu var det kläder. Jag hittar en artikel med Audrey Tautou som spelar Coco Chanel i en kommande film. Coco Chanel vet jag inte vet så mycket om, men blir riktigt nyfiken. Hon gillade en väldigt avspänd stil. Ett av hennes typiska plagg var herrpyjamasen. Den bars inte bara på natten utan även på dagen. Underbart, jag älskar herrpyjamaser. Underbara fladdriga byxor, jackor med härliga fickor, och det är otroligt snyggt med en stor härlig pyjmas på en kvinna, riktigt attraktivt tycker jag.
Nu blir pyjamasen nästa års modepryl. "Ultracool" som Elle säger. Men också extremt raffinerad, ska bäras med chica accessoarer och användas i de mest smarta sammanhang.
Jo, jag fattar, det är inte riktigt det pyjamasstuket jag har. Men jag har några fina i siden, inköpta i Vietnam och Kina. Och så brukar jag fynda riktigt fina i bomull på herravdelningarna på fina varuhusets rea. För att nu avslöja en hemlighet.
Det blir mycket pyjamaser och mycket Coco Chanel framöver med andra ord, låter spännande. Hon var en kvinna som ville ha samma ekonomiska frihet som männen, dessutom ville hon ha frihet att slippa korsett!

Våga visa dina rynkor, fram för den oretuscherade människan

Jag gästbloggar på Kitsch i april månad. Vill ni läsa mitt inlägg så klicka på rubriken till det här inlägget så kommer ni dit. Här ett smakprov ur senaste inlägget

"Övermejkade modeller stirrar tomt emot oss, deras ansikten är som masker, man vet att midjan gjorts smalare i retuscheringen, att allt "störande" (=mänskligt) retuscherats bort om det inte redan opererats för att stämma med skönhetsideal vi borde förkasta. Men det är de bilderna vi jämför oss med när vi ser på oss själva. Vi ser våra kroppar och ansikten och sörjer över rynkor, som uppstått. Över tecken på att vi levat.

Så sorgligt det är.

Är det inte dags att vi ger oss själva frihet, att vi släpper dessa fruktansvärda krav som läggs på oss kvinnor och även alltmer på män? Fram för det nakna oretuscherade ansiktet. Våga visa dina rynkor. Skäms inte över att halsen har veck eller att du har ringar under ögonen, eller att brösten hänger för att du ammat. Var stolt i stället: Tänk, det är livet som gett mig dessa tecken. Jag har levat. "

En fri kvinna utan ålder

Peter Lindbergh, en av världens mera uppburna fotografer, tog de omtalade bilderna av "Stars sans fard" Stjärnor utan smink, i franska Elle och blir också intervjuad:

"Ni är en av få artister som tycker om att fotografera kvinnor, inte bara flickor...

"
Så många dumheter sägs apropå ålder. När man har Jeanne Moreau framför sig och hon lugnt låter sin blick sjunka in i ens ögon så splittras alla idiotier man kan tänka om ålder i tusen små bitar. Den kvinnan är fri, det är allt. Tiden har gett henne än mer frihet."

torsdag 23 april 2009

Några positiva ord gör skillnaden mellan en bra eller en dålig dag

Emma Vall firade Världsbokdagen på biblioteket i Vagnhärad. Vi pratade litteratur och skrivande för 60-70 åttor på trevliga biblioteket. Det är svårt att prata för så många. Svårt för dem att våga ställa de frågor de vill inför kamraternas kanske kritiska blickar, svårt för oss att förmedla det vi vill. Våren lockade utanför, vi pratade därinne.
Hur når man fram?
Hur fångar vi deras uppmärksamhet, vi tre författare som mest skriver hemma vid våra datorer. Vi har mycket att berättta om skrivande och om samarbete, men lyckades vi? Vi vände och vred på de frågorna på tåget hem. Annica och jag kände oss inte som några riktigt lysande performance-artister just idag. Maria var tröstande: "Jag vet hur det är på mindre orter, tänk på att de kanske aldrig träffat en författare, tänk på alla som sitter där med skrivdrömmar."

Ändå önskade jag självkritiskt att vi skulle våga vara ännu mer öppna, bjuda mer på oss själva.
Så ikväll fick vi ett mail.

"Hejsan!
Jag var och lyssnade på er på Vagnhärads bibliotek idag, och jag vill bara säga att jag beundrar er väldigt mycket. Tanken har slagit mig att försöka skriva tillsammans med min kompis, som är väldigt duktig, men det verkar svårt. Hur gör ni? Hur bestämmer ni vem som ska skriva?
Tack så jättemycket för upplevelsen jag fick när jag läste era böcker :)"

Jag är så glad för de raderna. Och än en gång tänker jag på hur viktigt det är att berömma, att säga om man blivit berörd av något. Några ord räcker. De gör skillnad på en bra och en dålig dag för alla är vi människor som längtar efter bekräftelse, om vi så är elever, bibliotekarier, lärare eller författare

Vår artikel om den psykedeliska klubben Filips

Jag får en nostalgikick är jag läser i DN om utställningen av proggaffischer på Nordiska museet. En affisch visar den psykedeliska klubben Filips där Hansson & Karlsson spelade. Och: Där min vän Ulla L. och jag skrev en av våra första artiklar. En stort upplagd lätt psykedelisk artikel om fenomenet Filips - det fanns inte så många klubbar i Stockholm då. Vi tyckte själva att artikeln var bra, det gjorde vi alltid. Så vi travade upp till Svenska dagbladets kulturredaktion där Carl Henrik Svenstedt var chef. Han läste, gillade och köpte. Vi blev publicerade i en helsidesartikel på Svenskans kultursida. Det var stort.

Jag undrar nu varifrån vi fick den enorma självkänslan och självförtroendet att gå dit med vår artikel, vi kanske stöttade varandra? Vi hade en sådan tillförsikt och tyckte att vi borde få plats i det offentliga kulturrummet. Det är märkligt för inuti mig var jag en liten blyg Sundsvallstjej - ändå var jag så modig. Jag gillar det.

onsdag 22 april 2009

Vi funderar kring ordet rädsla

Idag är det Världsbokdagen och i år firas den för 14e gången. Unesco instiftade Världsbokdagen för att fira böcker och författare och värna om läsning och upphovsrätt.

Jag och de andra Emmorna tar tåget till Vagnhärad där vi ska prata på en storsamling i biblioteket för tre åttor.
Vi ska fundera kring ordet rädsla. Egentligen var det så vi började skriva våra deckare, vi var rädda för så mycket. Jag är lika rädd idag, men för helt andra saker.

När jag slutade tjata slutade mannen snusa - vilka slutsatser ska jag dra av det när det gäller min vikt

Jag brukar säga att jag vill ha en walk in closet. Jag har hört mig säga det. Häromdagen insåg jag att det har jag redan. Det är bara problem med walk-in-andet eftersom det står kartonger på hela golvet i klädkammaren. Det hänger kläder på dörrarna också, ligger i lådor under sängarna. Jag sparar och sparar, även sådant som blivit så litet (?) av att ligga i lådor, eller sånt som jag inte vill ha just nu - men kanske sen. Varför är jag en sådan hamster? Jag läser Evas blogg och ler igenkännande. Det ligger sådana förhoppningar i kläderna - man ska bli lika fin igen som när man hade dem, för tio kilo sedan eller så. Och snart har man ju gått ner de där kilona - eller?

Eva skriver om sin mamma som inte började gå ner förrän hon slutade tänka på vikten, då rasade kilona. Då kom jag att tänka på en exman. Som jag tjatade på honom att han skulle sluta snusa, jag bad, bönade och förbannade, han slutade inte. Då gav jag upp. Må vara tänkte jag, jag kan inte göra något åt denna snuskiga vana, jag får väl acceptera. DÅ - slutade han. Det gav mig en del att tänka på.

Så om jag nu slutar tjata på mig om att gå ner, slutar testa GI, ISO, doktor Dahlqvist och en förödande kombination av alla tre - då kanske jag går ner? Värt att pröva.

tisdag 21 april 2009

Vilka litterära sällskap är ni med i?

Vilka litterära sällskap är ni med i? Själv är jag med i Sonja Åkesson-sällskapet och får trevliga brev och information därifrån även om jag sällan hinner med mötena - som dessutom ofta äger rum på Gotland. Årsmötet äger rum 27 juni i Sonjas Park, Havdhem, Gotland till exempel. Sällskapet drivs av engagerade eldsjälar och så är det säkert med många litterära sällskap. Jag skulle gärna vilja vara med i fler - men man kan ju ändå få del i vad de gör, tack och lov. På söndag till exempel, då delar Gunnar Ekelöf-sällskapet ut årets pris till poeten Gunnar D. Hansson. Det tänker jag lyssna på.
Jag var länge med i Moa Martinson-sällskapet men kanske glömde jag betala? Jag vet inte men jag saknar informationen från dem. Karin Boye-sällskapet, finns det? Och Edith Södergran-sällskapet? Jag får botanisera lite i sällskapsfloran!
Men jag undrar över vilka sällskap ni är med i? Finns det något ovanligt trevligt jag missat?

Är du rädd för att lyckas?

Någon fler än jag som lider av svårartat uppskjutandebeteende? Man vet att man ska skriva ett brev, söka jobb, fortsätta på sin roman, men allting känns oöverstigeligt. Ändå är du varken lat eller korkad. Kanske är du helt enkelt rädd för att lyckas?
Jo, nog ligger en ångestkänsla i botten när man kryper ihop i sin vrå och inte vill se, inte göra och bara skjuter upp det som göras ska.

Men varför?
Kanske för att så länge som det bara är en dröm kan man fantisera om det som kommer att hända när man lyckas. Men skulle jag lyckas, så är det upp till bevis.
Är det rädslan för att lyckas som gör att man ibland undviker att göra saker? Man är rädd för att lyckas och bli tvungen att lämna trygghetszonen. Men man är också paniskt rädd för att misslyckas och få all sin innersta skräck för att vara värdelös bekräftad.
Överkrav och Jantelag skapar sannerligen en prestationsångest som kan förlama.

Stockholm vackrast i världen


Är Stockholm världens vackraste stad? Jag går längs kajen i sval frisk morgonluft, mitt i staden, men längs en kanal. Människor joggar förbi mig, en kvinna står och tränar taichi. På andra sidan förändras stadsbilden oavbrutet med nya byggnader i Hammarby Sjöstad. Färjan från sjöstaden släpper av människor som båtpendlar till jobbet. Himlen är så blå och klar. Medan jag går pratar jag i mobilen med Ellen långt borta i Joburg där staden kokar av aktiviteter inför valet. I Joburg går man mot höst, här nalkas vår och sommar. Hoppfullt.

måndag 20 april 2009

Yogan hjälper mig att andas i min egen takt och vara i samklang med min själ

Ibland när jag var mycket stressad, mest tidigare med heltidsjobb, familj och så - fick jag panik. Jag sprang hela tiden men hann liksom inte fram. Jag fick tvångstankar om hur jag skulle falla om jag rusade efter bussen. Min inre bild av hur jag föll var så oerhört verklig att jag tappade andan. Det var hemskt. Jag var så jagad av en inre stress jag inte kunde kontrollera och knappast ens benämna. Jag känner ibland symtomen komma igen om jag stressar för mycket, om jag ljuger för mig själv om hur jag mår. Då kommer den där bilden av hur jag faller ...
Det är mer sällan nu, jag tror det beror på yogan. Jag greppar inte över så mycket samtidigt utan går mer in för en sak i taget.
Det är på något sätt som om jag är mer i samklang med mitt inre, med min själ. Jag andas i min egen takt.
Kanske är det så. Jag kopplar detta större lugn, den inre ron, till min yogaträning.

Matilda trakasseras av bemanningsföretaget


Jag berättade tidigare om min vän och släkting Matilda som trakasseras av det bemanningsföretag där hon - tack och lov - bara arbetar några dagar till. Hon hade inte fått någon info om klädkoder, men plötsligt fick hon tillsägelser – och obs hon är jättesnygg och prydlig. En dag får hon inte ha jeans. Nästa dag måste hon ha kavaj. Idag blev hon hemskickad som en unge för att byta kjol, trots att den hon hade på sig var en vanlig svart kjol som gick över knät.
Ni måste läsa hennes blogg och uppröras med mig över hur man behandlar en ung människa idag, mobbing kallas det! Varför gör de så här?
http://marillda.blogg.se
På bilden Matilda i festkläder - obs inte jobbkläder :).

Finns det andra nattänglar därute?

Man vaknar och tror att det är morgon ... men det är så mörkt? Klockan är bara två. Ingen idé att ligga kvar, jag stiger upp, klarvaken för att se om det finns andra nattänglar där någonstans. Eva fanns i Jämtland, vaken med oroliga tankar. Hoppas hon somnat om vid det här laget. Jag undrar var min kompis Ylva tagit vägen? Har inte sett eller hört något på ett tag så jag tittar på bloggen, aha! Inga blogginlägg och en arg Ylva skriver: "Jag har massor att skriva men jag har ingen lust."
Lusten kommer tillbaka. Man måste ladda ett tag, krypa in i sig själv eller göra något helt annat. Just nu känner hon sig som Lilla My, säger hon. Det känner jag igen.

Nu kommer Till havs med Black Bird

Redan! Knappt har jag bläddrat i Mellan två världar förrän Till havs med Black Bird dyker upp. Marias och min fortsättning på Papparesan. Vi var på Korsika, favoritön, och hade bestämt oss för att skriva, men visste inte vad. Vi funderade på vad vi älskade själva som barn och sa samtidigt: Kastrullresan. Men vad skulle en Kastrullresa vara idag? började vi undersöka. Ingen kärnfamilj på vift - men kanske två mammor, som var goda vänner, som får ärva en Volvo Amazon med husvagn. Och som åker ut på en papparesa för att träffa sina sex barns sex olika pappor som alla har det gemensamt att de är musiker? Det blev Papparesan och vi hade så kul när vi skrev.
Nu kommer fortsättningen. Nu seglar Pip-Larssons hette Edith Unnerstads bok. Vår heter Till havs med Black Bird. Det är ett seglingsäventyr med våra sex barn ensamma ombord. Boel Werner har gjort omslaget och det finns illustrationer också av henne i boken, som det alltid gjorde i Unnerstads kapitelböcker. Det är jag extraglad för.

söndag 19 april 2009

Åttiotalister är ett roligt decenniegäng, jag tror på dem

Hörde en diskussion med ett halvt öra om åttiotalister med bland andra Gustav Fridolin, född 83 precis som min dotter. Ett roligt decenniegäng tycker jag. Yngsta dottern är född 83 och jag följer henne och hennes kompisar. En alldeles underbar skara, jag älskar dem hela bunten. Positiva, engagerade och riktiga världsmedborgare. Sheila i Israel, Carima i Tyskland, Lea som varit i Thailand, Marieme i Los Angeles, Nina som oavbrutet är i Vietnam eller någon annanstans, Delila i Spanien, Rebecka i USA, jag tar bara ett axplock av dem jag snabbt kommer att tänka på. Och min lilla Ellen förstås från Vietnam, till Paris, till Sydafrika.
De rör sig obehindrat över världen, är ständigt panka, pratar massor av språk, är utåtriktade allmänbildade, sociala och fantastiska människor. Mycket mer mogna än vad jag var. Boken om åttiotalisterna var tydligen lite deppig, men jag tror på åttiotalisterna. De brinner tycker jag. Måtte världen ta emot dem på ett sätt de förtjänar.

Stars sans fards - stjärnor utan smink


Franska Elle talas det om nu - i sitt senaste nummer visar de åtta kända vackra kvinnor - men nu helt utan smink, retuschering eller photo-shop - dock plåtade av megakända fotografen Peter Lindbergh förstås, bra ljussättning, rätt vinkel, antar jag. Jag önskar ändå att det vore början på en trend där vi får se människor som de ser ut, inte photoshoppade till Barbiedockor på bilderna. Tänk alldeles vanliga ringar under ögonen, fräknar och rynkor, trivsamma detaljer som ger ansiktet liv. Vad jag längtar efter trenden du är vacker som du är, ditt liv ger dig skönhet.

lördag 18 april 2009

Robinson saknar själ - och dessutom också spänning

Första gången Robinson sändes minns jag hur upprörda vi var över mobbingteve. Nu är vi fullständigt blasé, varje vecka är det någon som röstas ut i något av alla program som sänds. Jag gillar inte att vi vant oss vid det. Jag tycker inte om en syn på mänsklig samvaro som innebär att den som inte duger ska röstas ut, jag gillar inte att manipulation och intriger ska hyllas och belönas. Ikväll såg jag ändå Robinson med vännen, det var precis lika tråkigt som jag anat. Vännen somnade gott, jag höll mig vaken. Men nu vet jag att jag inte behöver öda mina lördagar på det programmet som så helt saknar själ och dessutom spänning. Hallå! Vem orkar bry sig om vem som vinner?

Niklas nya skiva Bread Crumbs

Idag har jag spelat min nya skiva Bread Crumbs med Niklas Gabrielsson. Den är så fin och jag är så glad. Jag har väntat länge på den skivan! 1994 var Niklas med i Enskedespelets fantastiska uppsättning av Den goda människan från Sezuan och då sjöng han så oerhört fint att jag stod och lyssnade på hans sång varje kväll. Innan dess visste jag mest att han var bra på att trumma. Han bodde på andra sidan väggen i vår parvilla i Enskede. Jag har letat som en galning efter bilder från det spelet idag men hittar inte än, så ni får se Niklas på skivomslaget. Igår var det releasefest med vänner, musiker, stolta föräldrar och syster och gamla vänner som jag som kom för att hylla honom och ge en välförtjänt grattiskram.

Den lille prinsens syskonsjäl


Jag kom till Södra bar för att lyssna på uppläsning av och diskussion om turkisk litteratur anordnat av Karavan med anledning av deras matiga härliga temanummer (läs det!) men oj vad det var fullt. En stund hängde jag i trappan och lyssnade och försökte kika över axeln på folk men jag hade inte riktigt energi till det. Så ska jag istället läsa en av de medverkande författarna, Asli Erdogan, Den mirakulöse mandarinen. Ulla Lundström har fått mycket beröm för översättningen och det verkar vara en spännande mångbottnad bok. Jag har läst efterordet av Ulf Peter Hallberg. Väldigt fint skrivet. Hans slutord är att om Den lille prinsen av Saint Exupéry /som är en bok jag älskar/ kunde få en syskonsjäl som följeslagare så vore det Asli Erdogan. Visst blir man nyfiken då?

Långt borta väldigt nära

Dotter Ellen är i Malawi, the warm heart of Africa. Jag har aldrig varit där. Men just nu medan jag bloggar lite så chattar jag samtidigt med henne. Samtidigt som hon bloggar. Och vi funderar på vad hon ska laga för svensk mat åt sina afrikanska vänner i Afrika ikväll. Samtidigt grubblar vi på hur vi ska kunna bo i Paris i höst när hennes älskade från Australien också ska vara där. Är det inte underbart med tekniken som suddar ut gränser och låter oss kommunicera direkt över kontinenter?

fredag 17 april 2009

Dagens fynd i bokhandeln

Snabb liten tur in på Akademibokhandeln vid Skrapan efter lunchyogan. 70 procent på massor med böcker. Vem kan motstå det? Inte jag. Jag fyndade! Ho Anh Thais bok Bakom den röda dimman, åtta noveller plus en roman i en volym av en av Vietnams intressanta författare. Tranan förlag - förstås. Dessutom hittade jag Maïssa Beys De utsatta som jag visserligen har på franska men också vill ha på svenska. Förlag? Just det: Tranan. Ett litet förlag som gör fantastiska insatser för att bryta den förkrossande hegemonin av böcker från det vanliga gamla Västerlandet.
Dessutom slank en pocket ner: Jhupa Lahiris Den indiske tolken som Ango så livligt rekommenderat. Härlig helgläsning!
Men ingen mer läsning idag. Jag ska på releaseparty för Niklas Gabrielssons nya skiva. Ska bli kul, men det berättar jag mer om i morgon. Niklas sjunger otroligt bra, jag har varit fan till honom sedan han sjöng i Enskedespelet. Han är en bra trummis också. Vet jag som bodde vägg i vägg med hans familj.

Vi kvinnor kan verkligen festa, djupprata och handarbeta samtidigt

Visst är det härligt med en lättsinnig dag! Del 2 på avsnittet innan innebar träff med min härliga pratsamma junta som har en fantastisk utblick över allt som händer, från kritisk granskning av s-kulturpolitik, till livet i skolan, litteratur, GI över till jobb, liv och kärlek. Allt avhandlades till god fisksoppa och magnifik chokladtårta. Sedan hade jag Tony Irving-sjalen mellan händerna och virkade flitigt, pratade lika flitigt, drack vin och hade kul. K. lade upp en blus, E. hade med sitt fantastiska broderi, M. virkade på härliga evighetssjalen och I. - handlaskade skinnhandskar, imponerande! Vi kvinnor kan verkligen festa, djupprata och handarbeta samtidigt. Leve den simultankapaciteten!

torsdag 16 april 2009

När lättsinnet får ta över - nu blir det vernissage på Sacré Coeur


Lättsinnet måste få ta över, man kan inte vara nyttig jämt, det blir för tråkigt. Så igår köpte vännen och jag syndfullt stora pizzor på Primo och åt njutningsfullt medan vi hällde i oss kallt rosévin och avslutade med choklad som var fylld med whisky. Jag vaknade utan minsta huvudvärk, bara glad. Nu har jag slitit med kvitton hela dan, det får räcka. Jag går iväg till vernissage på Sacré Coeur - en av mina favoritrestauranger på söder- med två av mina favoritfotografer Cato Lein (bilden) och Anna Clarén.

Jag gråter varje gång jag ser det här klippet - sen blir jag vansinnigt arg


Ni har säkert redan hört om Susan Boyle, hur hon förhånades som ful och hopplös när hon kom in på Idolscenen i England - utsattes för en oerhört kränkande behandling, utskrattad, utbuad - innan hon öppnade munnen och sjöng underbart.
Om detta har Tanya Gold /bilden tv/ skrivit en utmärkt artikel i The Guardian om hur kvinnor sorteras bort efter hur de ser ut och värderas enligt konventionella utseendemallar. Jag blir så arg och ledsen. Vi har så otroligt lång väg kvar. Och ja: Tanya Gold tar upp Paul Potts i sin krönika, Han blir inte alls utsatt för samma sexistiska könsförtryck. Titta nu på Susan Boyle på You Tube. Snälla. Fundera på er egen reaktion och läs artikeln jag länkar till. Själv gråter jag varenda gång jag ser You Tube-klippet. Vad tycker ni?

Detta drömmer jag om just nu - Vietnam


Detta drömmer jag om just nu, jag lånar rubriken av Eva i Jämtland som drömmer sig till Egypten. Mina tankar svävade iväg, var vill jag vara? Jag landar i Hoi An. En underbar liten stad i mitten av Vietnam. Vackert, vänligt, inte dyrt. Nu skrivs det överallt om all inclusiveresor som om vi inte skulle klara oss själva. Elin och jag flög till Da Nang och tog taxi till Hoi An. Vietnam är ett vänligt välfungerande land. Det finns massor av hotell man kan boka hemifrån på nätet, det finns underbara restaurnager och vill man åka på utflykt finns det lätt tillgängligt. Engelskan klarar man sig galant på. Dotter Ellen och jag tog buss från Hanoi till Hoi An en annan gång, det tog i och för sig 24 timmar i stället för tolv, men det var kul att få bli backpacker på äldre dar och oj vad roligt vi hade och vad vi skrattar åt den resan i efterskott.
Elin, Ellen - jag vill åka till Hoi An igen. Cykla mellan risfälten, äta ananas på stranden, hälsa på alla sömmerskor. Vietnam långt borta, men så nära. Jag ville jag vore där.

Jag gästbloggar hos Kitsch


Jag gästbloggar på I love Kitsch denna månad. Vill ni läsa så gå in:

Eva Swedenmark: Syjuntor och bokcirklar - töntigt eller trendigt!

Det finns mycket kul att titta på hos Kitsch saker ni inte hade en aning att de fanns. Det är kul!

onsdag 15 april 2009

Virkad verklighetsflykt

I mina alltmera desperata försök att rymma från bokföringen kom jag just på att det är syjunta i morgon med ett gäng synnerligen pratglada, politiska, kulturella och vältaliga kvinnor som pratar och handarbetar. Ibland pratar vi så mycket att vi inte hinner virka, sticka sy. Nu vill jag med mig något påbörjat som bara löper fram i händerna medan jag pratar. Minns att jag läste den sötaste intervju med dansaren Tony Irving om vad han älskar att virka. Och på nätet fann jag Tonys virkade sjal, se bilden från Opal garn, där finns mönster och fler idéer. Jag kom på att jag hade en garnpåse med jättebra blå-turkosgarner. Kom också på att det var lika bra att börja nu, bara lite, för i kväll är det yoga och i morgon är det kvitton, kvitton igen! Skärpning nu! säger jag till mig själv. Men jag har smygvirkat en liten stund och fint blir det!

På rymmen från mina kvitton till balkongen och drömmar om champagne

Jag var på deklarationskursen för författare igår men smet nesligt efter halva dagen, den var inte tillräckligt basic. Jag kände mig som på mattelektionerna i skolan, ingen bra känsla. Det verkade som om alla utom jag förstod vindlingarna i blanketten N1 så jag gick hem, la ut alla kvitton, all bokföring jag skulle ha gjort tidigare. Jag har klistrat, sorterat, räknat. Och det går så trögt. Det är så extra ledsamt i år. I många år har jag haft världens gulligaste och mest förstående revisor. Håkan. Jag saknar honom. Han dog helt oväntat i somras, var ute på en cykeltur, la sig i gräset en stund för att vila och se upp mot den blå himlen, och dog. Vi är många som saknar hans vänliga hjälpsamma person. Och vem ska hjälpa mig nu?
Nu på morgonen fortsatte jag sorterandet och klistrandet. Min kompis U tröstar mig, hon klistrar också nu, inte månad för månad som man ska.
Emellanåt rymmer jag. Fick för mig att sätta upp markistyg runt hela balkongen för att förhindra värsta insynen från tvåans hållplats. Det blev fint! Jag har sopat och ska olja teakträplattorna . Funderar så smått på att besöka en handelsträdgråd och sen kanske inviga den nystädade balkongen med .. ja champagne? Vad tycker ni.
Jag vill det, men piskar mig tillbaka till långa köksbordet och alla dessa kvitton.

Konstiga klädkoder

Nu citerar jag ett stycke ur Matildas blogg. Läs den. Det ger en bra bild av livet för en ambitiös arbetslös ung tjej idag! Fortsättning följer. Hoppas det är okej, Matilda, att jag citerar, det är så bra!
Handledaren vill ha bort Matilda för att slippa betala, då angriper hon hennes kläder:

"Min handledare ville att jag skulle sluta direkt, så att de skulle slippa betala för mig,
Om de inte har uppdrag så måste de betala ut en större del av lön ändå.
Så nu har de alltså bestämt att jag ska sitta i deras reception, som har varit obemannad ungefär sen finanskrisen drog igång och man gissningsvis skar ned på personal för att spara pengar.
Andra dagen jag satt här upplyste min handledare mig om att de har klädkod på kontoret, vilket innebär inga jeans.
Okej, sa jag, som ändå bara använder strumpbyxor och kjolar/klänningar.
Men idag vandrar hon fram till mig och meddelar att en av grundarna pratat med henne och sagt till att jag måste ha kavaj.
Min spontana reaktion blev att syna hennes egna klädsel, ett linne, en grå lång kofta och ett par svarta jeans.
"Okej, men jag äger ingen kavaj" svarar jag.
"Jaha... Har du ingen alls hemma?" följt av en suck.
"Nej, jag använder inte såna kläder så nej!" svarar jag,
"Hmm, hur ska vi då göra", säger hon och rynkar ögonbrynen och spanar in mig uppifrån och ner. Så pass otrevligt att jag får lust att säga ett par väl valda ord.
"Ja, jag vet inte. Jag får väl ta en kofta eller nåt då?"
"Nej, kofta får man inte ha!", säger hon och kommer sedan på sig själv med att bära exakt just det och tillägger då "min klädsel är egentligen inte okej idag, tex."
Sedan avbryts vi av någon som kommer för att fråga någonting.
Jag går strax efter på lunch, och känner en stor olust inför att gå tillbaka.
Höjden av fräckhet! Först blir man avskedad, sen blir man påhoppad och kränkt."

tisdag 14 april 2009

Sara och jag pratar om haremsbyxor, vad tycker ni?






Den indiska punjabdressen är det vackraste jag vet. En lång tunika, en långlång sjal, byxor i haremsmodell, antingen med pösiga vida ben eller också haremsstuk men smala långa ben, det är mera modernt. Oftast är det så att sjalen och byxorna matchar varandra i vackra färger. Jag kan bara sitta och titta i Indien på alla de otroliga dressarna i vackra färger kvinnorna har och jag blir färgberusad när jag är där och frossar i färger och tyger. Nu har jag en liten brevväxling med Sara om haremsbyxor /läs gärna!/ Bara byxorna och tröja är inte vackert, men hela dressen, ja då känner ja mig som en sagoprinsessa. Titta på Manjula tv, så praktiskt och vackert, och Moushumi på småbildeerna! Högst upp ett gäng skolflickor på museibesök i södra Indien någonstans. Min vän Sandhya (th) från Chennai har så vackra dressar och ibland sari, men sari, det vågar jag mig inte på.

Varför? Marianne Höök, du som verkade ha allt


Min favoritskribent var den vassa välklädda Marianne Höök. Hon som började med kåserier i Vecko-Journalen och sedan blev alltmer politisk och skrev i Aftonbladet. Hon verkade så perfekt, skrev så bra, rörde sig var hon ville i världen, bodde i Paris, var elegant modeikon, radikal tyckare. Men att allt inte var så som jag trodde insåg jag när hon gick självmord vid knappt 50 år, 27 april 1970, i ett litet hus på Malmgårdsvägen, alldeles i närheten av där jag bor nu.
Annette Kullenberg har skrivit biografin "Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett monster av förljugenhet" om henne. De var goda vänner men Annette såg inte heller riktigt bakom ytan och förstod då inte vidden av den ångest, sorg, livsleda Marianne Höök kände. Hon skriver en bok för att förstå och berätta. Den är spännande att läsa, men ändå, när jag stänger den, förstår jag lika lite. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att hon inte orkade. Var det så hemskt att bli gammal? Varför var hennes liv så tilltrasslat?
I brorsans bokkasse hittade jag "Tyckt" från 1967, en samling kåserier av Marianne Höök. Snabba, frågande, skärpta. Ganska daterade men fortfarande så angeläget skrivna av en snabb vass penna som otåligt frågar varför, varför så många orättvisor, fördomar. Varför?

Siffror som gör mig snurrig

Duka inte under för överkraven, skrev jag igår. Men i morse kom jag på att dagen är vikt för deklarationskurs. Snacka om överkrav för en som inte gillar siffror. Författarförbunder ordnar denna kurs varje år och kursledaren är oförtrutet entusiastisk. Hon gillar verkligen siffror och ser det som en utmaning. Jag är inte likadan. Men jag tar nu min pappersbunt och går iväg och vet att jag kommer att känna mig som på skolans mattelektioner hur pedagogisk Susin än är.
Min pappa fnös åt siffror. "Räkna kan vilken idiot som helst", sa han. "Det viktiga är att kunna skriva."
Jo, men i deklarationstider önskar jag att han lite mer stöttat mitt intresse för siffror, också!

måndag 13 april 2009

Inga listor på allt som ska göras, inga överkrav, utan sinnesfrid helt enkelt, som i yogan

Jag funderar på om det är yogaträningen som gjorde att jag kunde möta våren med sådan sinnesfrid i helgen? Yogan - den är som en ryggrad i mitt liv. En stadga i skrivandet och det alltför myckna stillasittandet.
Jag brukar åka ut till landet och skriva en lång lista på allt som måste göras. Något år har jag nästan känt att nej, jag orkar inte, det blir för mycket praktiskt för mig. En gång i tiden var vi två kära människor som köpte huset och drömde om att se familjen växa upp. När vi blir gamla ska vi sitta på verandan och bara se ut över hav och tomt. Nu blev det inte så och det kanske är de såren som rivs upp ibland på våren? Den där känslan av ... men vi skulle ju dela ansvaret?
Så plötsligt är barnen stora och dottern (som tillbringade en sommar från maj till augusti som nyfödd på samma veranda) säger lugnt: "Kom igen mamma, nu gräver vi fast soptunnan som blåst omkull och målar lite innan vi slappar med rosé på bryggan."
Och så känns allt bra igen. Jag är ju inte ensam Och vi var verkligen i våren, jag jäktade inte framåt i tankarna på allt som ska hinnas med och som kan bli övermäktigt, inga listor skrev jag. Jag bara var, som i yogan.

Jag älskar blogg och facebook som skapar nya möten, ger nya kontakter över genre- och generationsgränser

Jag älskar att blogga och jag tycker facebook är ett underbart sätt att hålla kontakt med vänner och hitta både nya och nygamla vänner. Här skiljer jag mig från alltför många av mina bekanta - mest dom 50+. För mig vidgar facebook världen, jag kan snabbt och kul kommunicera med massor av människor, utbyta tankar. Då fnyser vissa: "Det blir ytligt, det blir facebook i stället för att träffa vänner." Lustigt nog är de flesta av de som säger så personer med en liten likadan bekantskapkrets, de trivs med sina gamla vänner, har inte träffat människor som blivit nya vänner på länge, de går sällan ut och alla deras vänner är lika gamla. Det är helt okej! Lev så!

Men varför måste de vara så självrättfärdiga och se sitt liv som det enda riktiga rätta? Om man nu som jag inte vill slå sig till ro utan fortsätta träffa människor, utbyta tankar och då använder olika tekniska hjälpmedel, för det är ju vad facebook och blogg är, varför inte bara tycka det är okej - också? Är det den stora rädslan för det nya som ligger bakom fnysningarna, undrar jag?
Sen blir jag full i skratt, flera av de värsta fnysarna för två år sedan har nu facebook. Snart bloggar dom kanske också?
Det är svårt med nyheter Oj vad jag blev utskälld av en granne när mina och hennes barn fick se video hemma hos oss för länge sen ... Jag är ingen teknisk person, teknikrädd snarast, men jag drivs av de fantastiska möjligheterna att få veta mycket om andra människor, att kommunicera och utbyta tankar över genre- och generationsgränser. Det skulle ju inte ens behöva sägas att det inte ersätter möten IRL. Underlättar snarare.

söndag 12 april 2009

Förr fanns brandgul, skär, blågrön och gredelin

Catharina Grünbaum skriver om språk i DN på ett lustfyllt sätt. Idag har hon en språkspalt som bland annat handlar om färger och som får mig att minnas. Hon avhandlar färgen skär i skärtorsdag som alls inte är rosatorsdag utan en dag för rening - skära betyder rena och dagen har fått namnet av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Det går mode i användandet av färger också. Man säger knappt skär längre utan rosa. Jag minns barndomens skära underkläder. Den skära färgbeteckningen kommer från franskans couleur de chaire som betyder köttfärgad. Men det är alltså en färgbeteckning på väg bort - precis som brandgul som jag alltid som liten sa i stället för orange. Liksom blågrön och gredelin när det nu är turkos och lila de färgerna heter.
Orange är en krånglig färg att böja förresten - oranga ... orangea .. nej det låter konstigt, eller orangt.. ännu konstigare. Då var brandgult lättare.

Jag är så glad att NIX finns

På landet ringer det hela tiden telefonförsäljare när jag vill vara som mest ifred. Jag hade glömt att nixa den telefonen. Nu är jag nixad både hemma och på landet. Ni känner väl till NIX? Man anmäler sig gratis och får sen inte alla de irriterande oombedda samtalen från försäljare av allt från himmel till jord. Ringer de ändå säger man bara att telefonen är nixad och de ber snabbt om ursäkt. Ring från den telefon vars nummer skall spärras till telefonsvararsystemet på nummer 020-27 70 00. Det är gratis att ringa till det numret. Och vardagen blir fridfullare!

lördag 11 april 2009

En mammas orostankar mitt i fridfullheten

Allt är så fridfullt här. Men i mitt sinne har det funnits en skugga idag. Yngsta dottern arbetar i Sydafrika denna vår. Över påsken skulle hon och några vänner åka bil till Maputo i Moçambique för att gå på jazzfestival. Mitt i natten kom ett oroligt mess om hur de blev stoppade av poliser som ville ha pengar, inte hittade ett bra ställe att bo. Det stressade mig. Trots att hennes storasyster och jag hade en jättefin dag, som följdes av mysig påskmiddag med hennes storebror och hans flickvän , så fanns en liten orostanke i mig. Jag försökte ringa, messa, men inget svar kom och telefonen ekade ödsligt långt borta i Moçambiqe. Jag kunde inte somna. Då kom det efterlängtade messet: Kan inte svara, mamma. Dyrt! Men var lugn, nu är allt bättre och jag har badat i Indiska oceanen.
Lugn? Ja, nu känns det bättre. Hon förstår min oro. Det var jag sämre på när jag drog runt i Europa före mobilernas och messens tid och tyckte min mamma oroade sig helt i onödan...

Vi var i våren en vacker dag



Mitt smultronställe i världen. Under de torra löven finns blåsippor, små tussilago. Idag krattade vi inte. Vi bara njöt. Nja, vi målade en grindstolpe vit. Annars vandrade vi bara omkring och tittade. Vi längtade inte till sommaren, vi var i våren och vi njöt.

Det här bokfyndade jag i brorsans kassar

På färjan mellan söder och Hammarby sjöstad finns bananlådor med bra böcker som man får ta. Igår hälsade jag på brorsan med påsktulpaner. Han var på väg till färjan efter en bokstädning med tre fulla kassar, han skulle alltså ge böcker, inte ta. Jag fick fynda först. Det här fann jag: In i öknen av Anna-Karin Palm - jag längtar efter mer av henne. Skriv Anna-Karin. Skriv! Marguerite Yuourcenar Mémoires d´Hadrien. Gustave Flaubert Madame Bovary. Laurence Sterne En sentimental resa genom Frankrike och Italien, fin gammal häftad liten bok som jag inte vet någonting om, älskar titeln. Walter Ljungquist Ombyte av tåg, hans debutroman i En bok för alla. Och sist någonting riktigt kul: Tyckt av min älsklingskåsör vassa underbara Marianne Höök. Den får följa med till landet idag. Tack brorsan!

fredag 10 april 2009

Påsklax och bokprat på balkongen

Påskmiddag på städad balkong, dottern och jag i stället för julgranen, det känns fint. Lax och bokprat. Jag inser att jag gör som jag brukar nu när jag skriver på något eget. Läser annat än den typ av bok jag nu skriver. Just nu mycket om Tove Jansson. "Resa med Tove", en minnesbok om henne, är underbar. Många kloka vänner skriver om Tove och jag vill läsa alla Muminböcker igen. På facebook har jag gått med i en ny Mumingrupp.
Häromdagen läste jag "Sommarboken" ännu en gång. Den är så fin. Har ni läst avsnittet om Sophia och katten? En god vän påpekade att jag borde läsa det avsnittet som säger mycket om vårt förhållande till - inte kanske katter - men män. Mer än så säger jag inte.

Vilka deckare väljer ni att läsa i påsk?

Vilka är dina tre favoritdeckare? frågar Lyran lämpligt inför påsk. Kul att tänka på även om jag nästan aldrig läser deckare längre. Det var en tid då jag kastade mig över PD James nya eller Elizabeth George. Men så blev jag mordtrött och ännu mera mörkrädd och slutade både skriva och läsa deckare.
Här är min lista i alla fall på tre hållbara favoriter. Man får välja antingen personer eller författare. Kolla in på Lyran och tänk till! De två första på min lista kan jag till och med läsa om - vilket är det mest otroliga betyget för en deckare.
1. Dorothy Sayers romaner om Harriet Vane med lord Peter Wimsey, vilka deckarklassiker! Håller alltid. Kastar jag aldrig ut ur min hylla.
2. Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley likaså. Jag gillar alla hennes psykologiska romaner med grundfrågan: Vad skulle du själv kunna göra dig skyldig till?
3. Jag har kämpat hårt för att hitta bra franska krimromaner eftersom jag är en riktig frankofil men inte hittat några. Tips någon? Så på tredje plats väljer jag mellan Minette Walters, PD James eller Elizabeth George. Det blir den kvicka välskrivande skickligt intrigbyggande PD James. En så klassisk väluppfostrad dam med de mest rysliga fantasier.
Vad väljer ni?
Glad påsk!