https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 30 november 2009

Utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag inspirera massor av åttor i morgon bitti - hoppas själen hinner hitta min kropp

Jag känner mig litet tom och lite fantasilös. Som om jag inte hunnit hem från Vietnam, det är väl min själ som bara kommit halvvägs, därför blev kroppen så sjuk när jag kom hem. Så utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag prata inför jättemånga elever i åttan klockan kvart över åtta i morgon bitti. Kanske inte min bästa tid. Två storsamlingar på förmiddagen, sedan möte på biblioteket. Biblioteket var så varmt och välkomnande förra gången vi var här, hoppas det blir så även denna gång.

Men hur ska vi kunna inspirera sömniga åttondeklasser i storsamlingar tidigt på morgonen. Jag vet inte. Tur att det är både Annica och jag för fy vad man kan känna sig ensam på en stor scen med många trötta ansikten framför sig.

Det är ju en sån motsättning egntligen, man sitter många långa ensamma timmar och filar på sitt manus, det är så ensamt att skriva. Sen ska man ut och nästan vara estradör. Det lustiga är att jag faktiskt brukar tycka mycket om att vara ute och prata böcker, skrivande, författande. Så jag hoppas några timmars sömn ska ge mig tillbaka lust och självförtroende.
Och vem vet, kanske hittar själen min kropp häruppe i Östersund så att jag är hel i morgon!

Jag efterlyser vackra namn åt mitt blivande barnbarn

Någon gång in på det nya året anländer Pyret, mitt första barnbarn och det är omvälvande. Den blivande mammans mage växer så vackert, Pyret kickboxas och lever om. När min son berättade att de skulle bli föräldrar grät jag av lycka. Vi har angenäma stunder då vi funderar på vackra namn. Kanske ni har de mest otroliga namn på lager? Får jag skicka ut en liten förfrågan?

Själv kommer jag bara på namn på E - och ja: Mina barn heter Emil, Elin, Ellen, mitt brorsbarn Erling.
Jag tycker Elise, Edit, Elsa och Elvira är vackra namn
Och Elliott
Men jag kommer inte på de fantastiska namnen som säkert finns. Pyrets föräldrar har långa namnlistor i sina mobiler...

Får jag några förslag att överlämna till dem?

söndag 29 november 2009

November, det är svart men det är vackert också


Jag omsluts av novembermörkret och tycker det är så vackert. Idag åkte vi från Östersund till Offerdal och det var obeskrivligt sagolikt med silveromspunna träd och vitglänsande slänter där det mörka lyste fram under det tunna snötäcket. När det mörknade åkte vi hem och såg överallt i de svarta fönstren tända stjärnor och adventsstakar som lyste upp. Det finns ljus i mörkret.

Det är så vackert med snön, säger alla, utom jag. Den lyser upp, visst. Men den är kall och hal och jag tycker inte om kallt och inte om halt. Jag går gärna på svartblänkande gator i gatlyktors sken. Jag sveper in mig i mina svarta kläder och jag njuter bara jag slipper frysa och halka. November, det är svart, men det är vackert också.

lördag 28 november 2009

Köpbudskapen i advent gör mig illamående och stressad - jag vill vårda mina gamla slitna julsaker

I det nötta slitna finns mina kärleksfulla minnen, det blanka orispade rör inte mitt hjärta

Jag vill ta upp en kantstött låda ur källaren och hitta saker med minnen i, saker som lever för att de älskats sedan mina barn var små, eller som med tomten på bilden sedan min pappa var liten. 1916 någon gång köpte han den till min farmor. Fint eller hur?
Kasta den där gamla tomten, säger mina barn ibland om någon annan gammal tomte de gjort som jag har kvar. Nej, jag kastar inte. Jag är ledsen att jag kastat för mycket av gamla slitna saker. Nu vårdar jag tomten, Elins gamla julkrubba från slöjden, alla kära nötta fina saker som påminer mig om kärleksfulla jular.

Jag vill inte gripas av adventspanik men jag gör det. Det blir ett pyssel myskrav som känns jobbigt. Ett sätt att motverka det är att undvika Åhléns till exempel. Jag får kräkkänslor när jag går in på varuhusens julavdelningar, de vräker fram för mycket, för krusidulligt, ett äckligt överflöd. De vill  tala om att det jag har ingenting är värt. det duger inte.
Men jag vill inte ha köp nytt-budskap i juletid. Jag vill vårda det jag har. Mina gamla slitna tomtar och bonader, en urblekt julgardin. I det nötta finns minnen, det blanka nyköpta säger mig ingenting.

Snälla vädergudar, håll Östersund med omnejd snöfritt några dagar till

När jag böjer mig fram för att sätta mig på min plats flyger locket av lattemuggen och allt kaffe far ut över platsen där jag ska sitta. Det är andra gången det händer när jag köper kaffe på Centralen Norr, locket sitter inte på och jag förundras en gång till över mängden kaffe i en lattemugg. Usch vilken snopen känsla det är när man står med allt sitt bagage och stirrar på en plats som är dränkt i kaffe. Nu sitter jag på SJ-tidningen som delas ut gratis. Det är en innehållsligt allt tunnare tidning som fixerar mer på kändisar än bra läsning men det är en stabil utgåva och med dubbla tidningar så blir jag inte blöt. Men kaffedoften spred sig i vagnen och jag försökte förstås vara betydligt mer obesvärad än jag var.
Jag fick en chock när jag skulle köpa morgontidningarna. Tdningsbudet var sen idag så jag hann inte ta med mina tidningar.
– Svenskan och DN, bad jag.
– 50 kronor, svarade flickan i Pressbyrån.
Hoppsan! Lever jag i forntiden, min bild är att morgontidningarna kostar en tia styck. Men Svenskan hade helgpris, 30 kronor Dyrt, tycker jag, så det blev bara en tidning.

Jag läser i stället en  ny bok, Svalorna i Kabul av Yasmina Khadra och förflyttar mig till det hemska våldet i Afghanistan medan tåget rullar fram genom det vackra snöbefriade  novemberlandskapet.
"Det snöar här", messar min bror retsamt. Han vet hur jag hatar snö.

Snälla vädergudar, håll Östersund med omnejd snöfritt några dagar!

fredag 27 november 2009

Magin finns ju där mellan oss - då är ingenting svårt, för vad är livet utan kärlek

Goda bloggvännen Pia skriver i sin blogg om en relation som går mot sitt slut. Ett tag kände jag att det var så för mig också. Efter fem år, mycket kärlek och så många meddelanden fyllda av längtan var det som om vår magi slutade fungera. Vi missförstod, vi sårade varandra, pratade förbi varandra. Jag var ledsen över det men kände det som om det var oundvikligt, det var så det måste bli, trodde jag. Han också. Så när det gjorde ont så sårade vi varandra i stället för att prata med varandra. Hösten har känts tom.

Förra veckan skulle vi mötas, ett anständigt farväl skulle ske. Men så blev det inte alls. Vi såg varandra, vi tog varandras varma händer och kände att vi har mycket kvar att ge varandra. Min vän och jag – vi möttes igen. Och när vi väl gjorde det så räckte några korta ärliga ord, varma händer och ögon som plötsligt strålade mot varandra. Magin fanns ju där, då är ingenting svårt.
Så nära vi var att kasta bort något så fint för att vår stolthet hindrade oss från att verkligen mötas och prata med varandra.
Vad glad jag är att vi gjorde det och att vi båda ärligt vågade möta varandra. Vad är livet utan kärlek..

Jag saknar min Ellen

Åh vad jag saknar min Ellen. När jag kom hem var det mörkt och tyst i lägenheten, hennes saker är undanstuvade igen. Nyss vinkade jag av henne för att hon skulle plugga i Vietnam, sedan arbetade hon där, därefter drog hon till Paris, sedan Sydafrika, sedan Vietnam och nu Paris igen.
Jo jag vet att det är jag som inspirerat henne till allt resande och jag uppmuntrar henne. Men jag saknar min älskade dottersambo. Saknar våra små frukoststunder, saknar hennes skratt, saknar all hennes visa råd till sin knäppa mamma, saknar våra förtroliga pratstunder.
Snart kommer hon hem. Strax före jul tillsammans med pojkvännen som jag bara pratat med i telefon och sett på bild.
Hoppas tiden går fort till den 22 december.
Sen får jag väl flytta till Paris ett tag och umgås med henne där.

Nu bildar vi regering, Vicor och jag med färgstarka ministrar, vill ni vara med?

Victor och jag bildar regering. Jag läste Jan Guillous vidräkning med sossetoppen som inte står för en s-politik. Suckade att jag ville ha Gudryn Schyman som partiledare.
Vicor hakade glatt på och nu håller vi som bäst på med vår regering.
Marie-Louise Ekman blir vår kulturminister och Göran Greider blir jordbruksminister.
Miljöminister blir så klart Maria Wetterstrand och Carl-Johan de Geer blir talskrivare.
Jag tycker att Jan Eliasson är den självklare utrikesministern, han är suverän!
Carin Jämtin kan vara med och Victor vill ha med Ali Esbati.
Barbro Lindgren och Hasse Alfredson kunde dela på jobbet som ungdomsminister. Ellen vill ha Johan Ehrenberg som jämställdhetsminister.

Hjälp oss att bilda regering och föreslå  ledamöter som står för en regering ni tror på? Jag tycker ju då som sagt att Gudrun är den bäste sossepolitikern. Fler förslag!

Till storms mot utslätade politiker som inte står för någonting!

torsdag 26 november 2009

Hon tyckte att mina drömmar var för stora för mig

Plötsligt idag i skolan mindes jag den SYO-konsulent som tittade kritiskt på mig när jag sa att jag ville bli journalist. Det var på gymnasiet. Sedan log hon och skakade på huvudet:
"Men Eva, du vet att en journalist måste vara tuff och ha vassa armbågar, du skriver bra, men jag tror det är bättre för dig att bli lärare i franska."
Vilken dödsdom. Tur att jag hade min egen diskussion i huvudet. Där sa jag: "Jag ska visst bli journalist, jag ska allt visa dig. "
Hon såg bara min yta, en blyg liten tjej med drömmar som var för stora för henne. Jag är så glad att jag stod emot henne, att jag höll fast vid min dröm.
Vad visste hon om mig? Ingenting. Det är så jag tänker när jag ser unga människor idag. Jag vet att det finns massor av drömmar, förhoppningar, tankar om framtiden bakom deras ibland slutna ansikten. De drömmer så mycket mer än de vågar visa. Precis som jag.
Det är  tur att jag inte trodde på min SYO i Sundsvall....

Håll fast vid era drömmar!

Jag är så trött ikväll, idag har vi varit på skolbesök, Emmorna och jag. Tre åttondeklasser, föreläsning om varför vi skriver, vad vi skriver och många frågor. Kluriga frågor från kloka elever. Ibland är frågorna slentrianmässiga: Blir ni rika? Hur lång tid tar det att skriva en bok?
Ibland, som idag, frågar en liten kille: Har ni någon sens moral i era böcker?
Jag älskar att få frågor som får oss att fundera. Det är då det blir roligt i klassrummen som annars påminner alltför mycket om ens egen skoltid. Men glimten i pigga ögon ibland höjer stämningen.
Idag pratade vi mycket om mod att förverkliga drömmar, det var ju det vårt skrivprojekt började med och det känns bra att få uppmana dem att vad än vuxenvärlden säger så är era drömmar era och håll fast vid dem!

onsdag 25 november 2009

Stående ovationer gav extranummer

Ensam på Södra teaterns scen, Anna Ternheim. Hon berättade att hon hade ett särskilt kärleksfullt förhållande till den scenen som var en av de första hon spelade på. En härlig kväll. Publiken ville inte låta henne sluta. Stående ovationer gav extranummer. Jag är glad att jag köpte biljett redan långt innan jag reste iväg till Vietnam. Det är något speciellt att höra musik live tillsammans med andra.

Jag är trött på hur Folksam slingrar sig ur allt ansvar, tipsa mig om bättre försäkringsbolag?

Vad tycker ni: om man blir bestulen på handväska med nycklar i och bankomatkort med namn - om man dessutom är hemförsäkrad och allriskförsäkrad - tror inte ni att försäkringsbolaget betalar byte av lås då? Det trodde jag. Det gör inte Folksam.

Jag hade en absurd konversation med Folksam:
– Vi betalar bara om du köpt låset själv, sa handläggaren.
– Jag köpte ju lägenheten med lås... försökte jag.
– Gills inte, Då har du inte köpt låset själv. Bor du i villa?
– Jag har bostadsrättshemförsäkring som du ser, alltså bor jag i lägenhet.
– Det blir inga pengar
– Men om jag inte byter, och det blir inbrott, betalar ni stölderna då?
– Nä det gör vi inte, då har du varit ovarsam...
– Men om jag byter och blir bestulen en gång till då betalar ni låsbyte för då har jag bytt lås en gång...?
– Precis.

Alltså måste jag betala låset själv, för byta måste jag, tycker Folksam, polisen och mina oroliga barn. Nu vill jag veta om ni har liknande erfarenheter. Framför allt vill jag veta om det finns bättre försäkringsbolag? Då byter jag direkt.

Jag till Folksam:
– Men jag har ju både hem-, bostadsrättsförsäkring och allrisk... räcker inte det?
– Efter jul kommer en hemförsäkring stor och en allrisk plus... då kanske du skulle ha fått betalt.

Jag säger bara bu och fy Folksam, oj vad ni trixar och fixar för att slippa betala. Jag som betalt till er så plikttroget i alla miljoner år. Nu vill jag byta bolag. Tipsa mig?

Flickornas utekväll!

Igår var bloggvännen Annika ute på girl power kväll med konsert. Ikväll är det min tur. Förkylningen nästan borta, jag kan gå ut igen, tack och lov. Och ikväll är det den efterlängtade konserten med Anna Ternheim på fina Södra teatern. Annica och jag ska gå, först ska vi dricka vin och tjejsnacka på Södra bar, sedan ska vi lyssna på min favoritsångerska. Ser fram emot det!

tisdag 24 november 2009

Murriga vargvalpar eller vampyrer med sval yta men inre glöd?


Döttrarna och jag var inte helt överens. Jo, vi gillade New Moon alla tre. Romantiskt överspänd underbart underhållande. Men däremot inte om var vi står i kampen mellan vampyrer och vargar.
Båda mina E:n var svaga för vargflocken. Ordet murrig var det som användes - det är i min familj alltså ett positivt ord.

Men jag måste säga att jag är betydligt mer svag för vampyrerna. Bleka sköna vampyrer med sval yta men inre glöd, uråldrig visdom och hemligheter. Jag tror att det är mer en vampyrblick som får mig på fall än en valpig varg. Dock vill jag påpeka att vampyrens ögon var de mest varglika. Vad jag nu menar med det? Se filmen, then we talk...

Hade jag bara drömt att jag var hembjuden till Elisabeth Söderström på te?

Jag älskar att facebook ger mig tillgång till olika perioder i mitt liv och ger mig vänner och minnen tillbaka. Jag förstår inte hur jag kunde vara utan facebook. Det berikar mig. Två exempel:
Nu när Elisabeth Söderström dog mindes jag vagt att jag var hembjuden på te till henne en gång, sedan jag varit på Operan... men hur var det egentligen, hade jag drömt det?
Oh nej, jag får meddelande från gamle vännen Bosse som också var med, det här var i mitten av sextiotalet och sedan dess har vi inte träffats. Men facebookvänner är vi. Nu frågade han om jag mindes det trevliga mötet med sångerskan i hennes hem. Kul eller hur? Jag hade inte drömt. Nu ska Bosse leta i sina gömmor om han hittar artikeln.

Exempel 2: Två gulliga barn var mycket hos mig på Skogsön, länge sen, sjuttiotalets mitt och några år framåt. Anne-Lee och Kenta. Sedan flyttade deras mamma ifrån grannen hon bodde ihop med och de försvann ur mit liv, jag har då och då undrat vart det tog vägen. Nu fick jag en förfrågan på facebook: Vill du bli vän med mig? Det var Anne-Lee som nu är vuxen sexbarnsmamma och bor i Ljungaverk. Jag tycker det är alldeles underbart att få bli vän med henne och se vad som hänt henne.

Så kan det vara. Jag sitter vid min dator och dörrar öppnas till olika epoker i mitt liv.

Grattis till Augustpriset, Ylva och Katarina!


Jag blev så glad igår över att mina två BUS-kamrater Ylva Karlsson och Katarina Kuick fick Augustpriset för sin lekfulla skrivbok. Och att ett nytt roligt förlag därmed också belönades.
Ylva må vara ung men hon har lång skriverfarenhet. Första gången jag träffade henne var hon en mycket ung kolloledare på Ellens första skrivläger - en mycket inspirerande skrivledare. bakom de lekfulla tipsen finns lång erfarenhet.
För sin debutbok Tova fick Ylva debutantpriset Slangbellan. Ylva är en synnerligen välskrivade, klok och härlig person och jag jublar högt över priset till henne och Katarina.
Så här presenterar de sin bok: "Det finns de som helt enkelt inte kan låta bli att skriva. Det finns de som vill skriva men inte kommer sig för. Det finns de som har dikter kliande i fingrarna. Det finns de som har skallen sprängfylld av historier. Det finns de som ryser av lycka inför rätträtt ord. Det finns de som måste skriva fast de inte vill. Det finns en inspirationsbok."

Vilka härliga stunder av fritt svävande

Man känner sig mer eller mindre hemma i olika konstverk. I Chagalls tavlor kan jag bara stiga rakt in och sväva med de andra figurerna. Allt är möjligt i fantasins värld.
Den här bilden hittade jag också i Vietnam. Vem håller, vem hänger, svävar båda fritt för att kärleken håller dem uppe?Åh jag minns när jag såg de fina Chagallmålningarna på Galerie Maeght i Saint-Paul-de-Vence och på Chagallmuseet i Nice. Vilka härliga stunder av fritt svävande!

måndag 23 november 2009

Oföränderliga Eva med den nygamla luggen


Ja det är väl en trygghet i vår turbulenta värld att någonting alltid är likadant. jag till exempel och min lilla frisyr.

söndag 22 november 2009

Nu klipper jag till!

Bloggvännen Annika klippte till förra veckan. I morgon är det äntligen min tur. Mitt hår är vildsint, luggen går nedanför näsan. Nu måste jag klippa mig. Det blir inget revolutionerande, det blir det aldrig. Min stora fråga är snedlugg à la Helene Christiansen eller hellugg à la samma person? Ja, meningarna är delade. Ha kvar din lilla lugg , säger Ellen, Elin gillar snedluggen. Själv vacklar jag. Har ju haft hellugg i ... ja väldigt många år. Kanske dags för något nytt? Men inte kort, absolut inte.
Vi får se i morgon.
I två timmar tvingas jag sitta och stirra mig in i spegeln, ser man någonsin så gräslig ut som insvept i ett skynke, allt hår borta från ansiktet, nu dessutom med rödaktig näsa efter allt snytande. Och blek! Jag blev blek på en vecka. I Vietnam hade jag fin färg. Suck, vilken fåfänga. Men det är viktigt med hår.
Snedlugg eller hellugg???????

Klockrent av Guillou om den luddiga s-politiken

Det som är riktigt allvarligt med politiken idag, på vänsterkanten, är att politikerna saknar trovärdighet. Jag orkar inte ens lyssna. Idag läser jag en synnerligen vass kolumn av Jan Guillou i Aftonbladet. Läs den. Mona vågar inte vara sosse är rubriken och det är just precis så. Hon för inte fram raka besked, jag vet inte vad hon står för, det är duttande och velande och jag har tappat all lust att lyssna.
Den enda politiker jag lyssnar på med lust för hennes klarspråk och engagemang är Gudrun Schyman. Kom tillbaka Gudrun! Gärna som ledare för socialdemokraterna. Du behövs.
Läs vad Guillou säger om de främsta s-företrädarna idag, Mona som aldrig talar socialistiskt klarspråk eller Tomas Bodström som propagerar för friskola och hellre vill bo i New York efter valet. Det är sorgligt.

Den man har sina barn ihop med är för evigt intvinnad i ens liv

Idag skiner solen över Stockholm och det är lycka. Den skiner över min exman på hans födelsedag. Våra tre barn ska fira honom. Vi har varit skilda sedan 2002 men den största delen av våra vuxna liv har vi tillbringat ihop. Märkliga band binder oss samman, barn, minnen, snart barnbarn. Man går skilda vägar men den man man har sina barn ihop med är för evigt intvinnad i ens livsöde. Så jag säger grattis och all lycka!

lördag 21 november 2009

Det är nästan med andakt jag öppnar den här vackra boken

Jag har en så vacker bok framför mig. En sån som man bara vill hålla i, njuta av och betrakta innan man börjar läsa.
Det är Anteckningar från kriget, Marguerite Duras dagbok från det andra världskrigets sista kaotiska dagar och en skildring av hennes uppväxt i det koloniala Indokina.

Boken består av innehållet i fyra häften som man fann i ett kuvert kort före hennes död 1996. Häftena är grundmaterial till stora delar av det senare författarskapet: här finns ursprungsversionen av Duras väntan på den deporterade mannen som senare gavs ut som Smärtan. Här finns skildringen av en ung flicka klädd i lackpumps och tropikhjälm, uppvaktad av en infödd affärsman och försatt i ett plågsamt socialt och ekonomiskt underläge.
I översättning av Magdalena Sørensen, Suzanne Skeppström, Marianne Tufvesson och Else Marie Güdel.
NU ska jag snart läsa Duras egna anteckningar till den historia som sedan blev en av mina favoritbäcker: Älskaren.


Mina nya bilder, undrar om de passar i mitt hem?



Jag tycker om att köpa bilder när jag reser. De blir fina minnen och är inte lika förgängliga som kläderna. På mitt favoritmuseum Cham Museum Da Nang hittade vi små bilder målade på tunnaste rispapper. Visst är de fina?
I Hanoi hittade jag en bild jag tycker om. Jag är tveksam till om färgerna riktigt stämmer. Och egentligen är den för röd för att passa in i vårt hem. Men fin ändå. Kanske får den bo på landet. Nu känner jag mig för.

Mitt söder, det är bara bäst

Jag kan ju inte klaga på solbrist, ändå blev jag så glad över den blå himlen och solen idag. Vi tog en promenad på söder, älskade söder. Fika på Gilda om är det absolut mysigaste fiket runt Nytorget just nu. Testa! En snabbsväng in på Stadsmissionens mest välskötta butik i Stockholm, allt är så snyggt upphängt och smakfullt sammansatt, man kan göra fynd till en billig peng. Shoppa loss där!
Vi har köpförbud, Ellen och jag, så vi ögonshoppade bara. Det var så ljuvligt att promenera i den kalla friska luften, lätt att andas, blå himmel. Jag älskar mitt Stockholm och mitt Söder... det är bara bäst.

fredag 20 november 2009

Kör inte upp mikrofonen i ansiktet på en rörd gråtande Idolmamma

Nu sitter jag i soffan med macen i knät och ser Idol.
En tanke. Det handlar om kärlek ikväll, idolerna sjunger till sina fans och till någon speciell utvald. Calle sjöng Your song (som jag älskar) till sin mamma. Oj vad det kändes i ett mammahjärta. Som jag grät. Calles mammas grät också. Hon satt i publiken väldigt rörd över den fina kärlekssången hennes son framförde. Då tycker jag inte en okänslig programledare ska köra upp mikrofonen i ansiktet på henne direkt efter numret och fråga hur det känns... man vill inte prata när man är så rörd, man kan inte prata med gråt i halsen. Usch vad klumpigt. Han gjorde samma sak med Mariettes flickvän efter hennes sångliga kärleksförklaring. Klumpigt! tycker jag, Låt dem njuta i fred av kärleksförklaringen, de är inte artister som ska kunna hålla masken.

Alltför mycket tid att längta efter det som var och inte kommer igen

Jag somnade till på soffan efter en kort friskluftpromenad, första sen jag kom hem. Luften var klar ute, skön att andas. Jag blev trött och somnade på soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och tyst inne. E är inte hemma och jag får en sorgsen déja vu. Långa ensamma kvällar med min E långt borta. Så fort jag vänjer mig vid att hon finns här nära mig. Det känns som att så här ska det vara nu, men jag har henne bara till låns. Nästa vecka, om en enda liten vecka, drar hon till Paris igen och jag blir ensam. Jag är glad för hennes skull så klart, hon ska intensivplugga franska och träffa sin allra käraste Tosh. De som är spiritually married och som träffats i Sydafrika, Vietnam och nu ska ses i Paris. Han längtar efter henne.

Om en vecka är det jag som längtar efter henne. Då, när det är som mörkast här, när kvällarna är långa och tysta och jag har alltför mycket tid att grubbla på vad det är jag vill. Alltför mycket tid att längta. Efter de som inte är här, efter det som var och inte kommer igen.

Nu får alla över elva se New Moon - jag längtar mest efter Anna Ternheim live på Södra teatern

Vad bra att åldersgränsen ändras till 11 år! Det var ett okänsligt beslut att New Moon skulle ses bara från femton år när de flesta som längtar efter den antagligen är mellan 11-14 år.

Det ska bli kul att se filmen. Men mest längtar jag efter att nästa vecka lyssna till Anna Ternheim live på Södra teatern, jag älskar mina cd-skivor med henne och spelar dem jämt. Nu ska jag uppleva henne i verkligheten. Det blir fint. Och jag SKA vara frisk.

Så här säger hon om spelningen: "Efter en vinterturné på konserthus och en sommar på stora festivalscener vill jag avsluta året med några riktigt intima akustiska spelningar. Jag vill framföra mina låtar i dess mest avskalade och vingliga form, utan skyddsnät. Jag vet redan nu att jag kommer att vara livrädd innan jag kliver på scen... så det blir säkert underbart!"

Jag tror det, och jag kommer att vara där!

Wislawa, min favoritpoet, kommer med en ny diktsamling

1945 publicerade hon sin första dikt och 1996 fick hon nobelpriset, Wislawa Szymborska, min favoritpoet. 86 år gammal ger hon ut en ny diktsamling Här som gavs ut i våras i hennes hemland Polen och redan nu finns i svensk översättning av Anders Bodegård.
Den sätter jag överst på min önskelista.
Jag har inte läst den än, men jag lyssnade till Marie Lundströms fina recension i P1 och vill egentligen läsa den nu, inte vänta till julafton. "Tonen är ironisk, samtidigt varmt humoristisk. Boken är svart men inte hopplös, djupt personlig, men inte frånvänd," säger Marie Lundström. "Hur noggrant och strängt hon än skriver, så är det inte dikten som är det viktigaste, det är vad dikten handlar om. Människors liv, det vi kallar verkligheten, de villkor vi har att förhålla oss till."

I väntan på den nya boken några favoritrader från dikten Nära ögat:

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

torsdag 19 november 2009

Nu ska vi se New Moon och njuta av vampyrsagan

Nu har vi beställt biljetter, Ellen, Elin och jag, till New Moon. Vi klarar ju åldersgränsen. Tycker mig ana grumliga tankar bakom den gränsen, så många våldsamma filmer släpps igenom med elvaårsgräns, men den här filmen om vampyrer, som så otroligt många unga tonårstjejer längtar efter, den skulle vara skadlig? Nej, jag tror inte det. Hoppas beslutet om femtonårsgräns ändras, det är tramsigt. De har ju för sjutton läst alla böckerna fram- och baklänges och älskar dem. Låt dem se filmen!
Vi ska se den i alla fall och det var inte svårt att få biljetter, det kanske blir svårare om femtonårsgränsen tas bort?

Jag ska sluta skriva för att prestera och i stället låta fingertopparna dansa fram helt oväntade budskap

Jag läste Mahis blogg nu på morgonen och den gjorde mig glad och gav mig inspiration.
"We seem to think that we can bargain with God....we say; "If I pray every day for 3 months and get what I want then I will serve you as a true devote." "If I practice this much or that much I should have reached a certain level."
Even desire for liberation is bondage.
"Detach" says Patanjali, even from liberation, from reaching a certain goal. Work on with joy to be alive, to serve, for the joy of being together with yourself and others. This is yoga."

Jag läste det, orden sjönk sakta in i mig och jag insåg med förfärande tydlighet att jag tappat något i mitt skrivande det senaste halvåret. Jag har tappat glädjen och lusten. Jag har varit så programmerad på att slutföra projekt, det var så många manus på gång, jag har gått vilse. Därför blev jag så deppad i somras. I Vietnam kom lusten tillbaka i det kravlösa skrivandet. Och det är precis så som Mahi talar om yoga som jag känner för skrivandet: Jag ska inte skriva för att uppnå mål, för att förverkliga dimmiga drömmar. Jag ska skriva i glädje över det jag vill uttrycka och leta efter just det. Sluta prestera. Låta fingertopparna dansa fram helt oväntade budskap.

onsdag 18 november 2009

Låt mig ge dig kärlek - och låt oss strunta i ålder

En högst ovetenskaplig fundering: Är det inte större och annorlunda åldersspridning på deltagarna i Bonde söker fru och Ensam mamma söker i år?
Det är inga program jag följer intensivt men jag småtittar på någon gång. Det tycks mig som att i sådana program för några år sedan så var kvinnorna alltid yngre än männen. I år är det annorlunda. Ensam mamma 37 valde partner 25. Många av kvinnorna i Bondeprogrammet är äldre än männen. Så bra, tänker jag som alltid stör mig så på hur vi sitter fast i uråldriga konventioner när det gäller ålder. Det är bevis på att vi ruckat lite på de traditionella könsrollerna den dag det är lika naturligt att männen är yngre som att kvinnor är det idag. Kanske har det hänt något?
Tomas 21 som uppvaktar hästbonden Thilde 26 säger in i kameran när hon inte hör: "Jag vill ju kärlek, låt mig ge dig kärlek."
Fint, jag blev rörd. Innan dess hade han tittat på henne som i trance när hon klippte en elsladd.
Faktiskt ljuvligt att se, alldeles vanliga /vad det nu är men inte så vanligt i teve/ människor som håller fram sina hjärtan.

Låt mig ge dig kärlek.... bara det.

Jo, men nog hamnade jag i mellanrummet

Bloggvännen Eva skrev om mellanrum i livet. Jag läste det och kände igen mig, men tyckte inte just då att jag var i ett mellanrum. Nu ser jag mig omkring och jo, jag är det. Avslutade bokprojekt, avslutad relation. jag kom hem från lång resa men blev så sjuk att jag inte varit ut. Kanske är det för att jag är sjuk och därför svagare än jag brukar som det känns som om jag är i ett rum där väggarna inte har färg och det ligger skräp i hörnen. Man borde sopa, man borde måla, tänker jag och sjunker ner i ett hörn med gamla nedrivna tapetbitar. Jag yrar inte längre, jag har inte feber. Men jag blev så snopet sjuk att jag tappade styrfarten. Nu sitter jag i ett hörn och undrar: Vad i all världen var det jag skulle göra?

tisdag 17 november 2009

På den tiden då jag kallades Garbo - vilka hemliga smeknamn har ni?

Jag tittar på bilden av Greta Garbo och minns plötsligt att jag kallades Garbo i sexan. Alla sa det. Jag vet inte varför men det hade något att göra med att jag var hemlig av mig. Annars hette jag som liten ibland Swedis, ibland Sweden. Men inget annat. Kärt barn har många namn eller? Eller barn med korta namn får gärna behålla sina? Har ni några roliga smeknamn i garderoben?

Jag som kameliadamen i feberyra

I natt drömde jag på franska mellan hostattackerna att jag var La dame aux Camélias som med bruten stämma ropade: "Armand, Armand, oú es- tu?" Det är inte jag på bilden utan Greta Garbo som spelade den rollen på film. Vi brukar yra i vår familj när vi får feber men nu kände jag mig helt snurrig. Hosta hosta feber ont i alla leder, det här är ju avskyvärt. För en vecka sedan studsade jag omkring i Vietnam hur pigg som helst, pigg och glad och inte en krämpa. Dessutom behövde jag inte ens smörja kropp och ansikte som mår så bra i fukten.
Och här ligger jag nu som en torr emlig spillra av detta glada jag. Ytterligare ett tecken på att jag ska vara mer i Vietnam och undvika mörker och kyla.
Kanske blev jag extra snurrig i natt för jag läste Isabel Allendes självbiografiska Summan av dagarna. Jag tyckte så mycket om den första delen, läste med pennan i handen och strök för. Men hon tappar allt tempo i andra delen och det är en roddig massa av olika händelser som inte hänger ihop och en oändlig mängd namn. Nej, den boken började bra men slutade platt som en pannkaka. Eller så ska man inte skriva om böcker man läser under en febertopp?

måndag 16 november 2009

Och när vi kommer hem till Stockholm är det första som händer att handväskan blir snodd

Någon hade läst att det är vanligt med fickstölder i Hanoi. Kanske. Jag har aldrig råkat ut för en enda sak där under mina resor dit. Inte Ellen heller. En lugn tid i Vietnam - men så kommer vi hem. Ellen gick på kafé ikväll med sin kompis, handväskan stod fint parkerad bredvid henne på soffan. Hon tog upp saker ur den - men när hon skulle gå var den helt sonika snodd. Någon hade helt fräckt bara lyft iväg den trots att hon satt intill den, med allt innehåll, SL-kort, mobil, smink, pengar, plånbok... Dessutom var väskan en kärleksgåva från hennes kille. Den idiot som stal den försökte omedelbart ta ut pengar på en bankomat med kortet, utan kod, hur dum får man vara. Nu är korten spärrade och Ellen olycklig. Och jag är jättearg.

Mina Astridfavoriter i Lyrans tematrio

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, ber Lyrans noblesser i en ny tematrio.

Här kommer mina Astridfavoriter:
1. Sagoboken Nils Karlsson Pyssling, jag älskade den från första läsning. Små magiska trösterika sagor om ensamma fantasifulla barn. Den vill jag läsa högt för alla barn.
2. Mio min Mio som är så underbart sorglig att jag inte kunde läsa slutkapitlen högt för mina barn utan att falla i gråt.
3. Astrids kanske lite bortglömda Kati-böcker. Visserligen daterade i sin syn på äktenskapet men jag köper det gammeldags femtiotalistiska eftersom böckerna är så fyllda av humor och friskhet. Kati är en tonårig Lotta på Bråkmakargatan, egensinnig, humoristisk, äventyrlig.

Avskedets stund när magin försvann

När jag frågade vad ni vill ska finnas i ert hem när ni kommer tillbaka efter en lång resa svarade Maria ett gammeldags tjockt handskrivet brev. Brev är härligt. Men jag blir lika glad för brev i min mail. Under flera år har jag nästan varje dag fått brev från någon jag tyckte om, kärleksfulla, roliga, omväxlande mail. Ibland skickade vi dikter till varandra, ibland små funderingar eller bara kärleksfulla ord. Ända sedan 2005 har vår mailväxling pågått, tusentals mail. Men avskedet fanns inbyggt i vår relation och nu är det den stunden. Avskedets stund. Magin försvann, sköljdes bort av andra ansvar och av vardagens rutiner. Ibland öppnar jag den mailen men det är tomt i min inbox. Jag känner en saknad, en sorg kanske. Men jag vet också att det var så det skulle bli.
Det kunde inte bli på något annat sätt.

söndag 15 november 2009

Off season har sin speciella vemodiga charm

Calle Norlén skrev så roligt idag i DN om hur han älskar att vara på semesterorter off season. Då kom jag att tänka på en underbar skrivvecka på Korsika. Det var sista veckan innan de stängde. Stämningen var stillsam och tillbakalutad. Man kunde fortfarande bada och simma i havet, i alla fall vi svenskar. Men när vi låg på den ganska övergivna stranden i vårs solstolar såg vi hur stolägarna packade ihop för vintern. De skrubbade och skurade parasoller och möbler. Allt stängde, turisterna var fåtaliga. Men jag tyckte så mycket om den där stämningen, det där lite stillsamma, avslutande. Lite var det så i Hoi An nu. Vem åker dit efter tyfonen? Kanske fler än jag trodde men stränderna var tomma och det var ganska tomt runt bassänger. Backpackers finns det alltid men det var för det mesta ganska stillsamt. Jag håller med Calle Norlén, off season har sin speciella vemodiga charm.

Jag antar utmaningen: Sju saker du inte visste om mig och skickar den vidare

Mina bloggvänner Jenny och Annika utmanades att berätta några saker om sig själv som inte alla vet av bloggvännen Pia som i sin tur utmanades av... och så vidare. Jag antar nu utmaningen att berätta några saker om mig som inte så många känner till fast jag inser att mitt liv nog är ganska genomskinligt:

1.
Jag är för tillfället livrädd för rulltrappor
2. Jag hatar allt som har med vintersporter att göra
3. Jag skämdes som ung över att min pappa prenumererade på Nyheter från Sovjetunionen, nu skäms jag över att jag skämdes
4. Jag var en milt leende tevevärdinna i Tiotusenkronorsfrågan som ung
5. Jag har pussat Jimi Hendrix
6. Jag sammanförde Mitterrand och Palme genom att tillsammans med mitt ex L. ordna en lunch hos Roland Dumas i Paris där herrarna möttes ffg.
7. Jag simmar så långsamt att det är ett under att jag flyter och är livrädd för att hamna under vattnet med huvudet

lördag 14 november 2009

Man vill vara efterlängtad, eller hur?

Ett PS till förra inlägget: Jag avskyr att komma hem till en tom lägenhet. Då känner jag mig ledsen och övergiven, det går aldrig över. När jag var gift var det kanske mycket som inte var bra. Men en sak - min man kom alltid och hämtade mig på Arlanda, ofta med barnen, och alla blev så glada över att se mig. Nu när jag kommer genom tullen, ut genom dörren, letar jag alltid efter deras glada ansikten innan jag ensam tar hissen ner til snabbtåget. Lite tomt är det. Men vill ju vara efterlängtad, eller hur? Man vill inte mötas av en tom hall och en känsla av frånvaro.

Vad ska finnas innanför er ytterdörr när ni kommer hem efter en lång resa?


I en månads post låg inte bara räkningar utan även böcker. Nu ser jag fram emot att läsa Claire Castillons Därunder ett helvete som kommit från Sekwa förlag. "Mitt liv måste gå genom en bok annars kan jag inte leva det. Jag vet inte var jag ska göra av all information annars, om inte i en bok", citeras CC på bokens baksida.

En annan bok som kommit är en ny roman av Yasmina Khadra, algerisk författare bosatt i Frankrike. Jag har skrivit om hans tidigare bok, Ce que le jour doit à la nuit som är både en kärleksroman och en roman om kärleken till ett plågat land, Algeriet. Den skulle komma ut i Sverige, jag vet inte varför den inte kommit.
Den nya boken utspelar sig i Afghanistan. Les hirondelles de Kaboul, Svalorna i Kabul.

Finns det något bättre än att komma hem och ha en hög med härliga böcker som väntar?
Ja, det var kanske en konstig retorisk fråga. Jag kan nog tänka annnat härligt som också skulle kunna vänta på mig - vad längtar ni mest efter när ni kommer hem efter en tids bortvaro?

Jag längtar alltid mest efter mina barn. Efter min man också, när jag hade en, mina vänner. Och finn crisp-macka med cheddar och ett glas kall mjölk.
Vad vill ni ska finnas innanför er dörr när ni stiger in efter en resa?

Meryl Streep ger bra tuggmotstånd men den övriga soppan är tunn

Jag såg filmen Julie & Julia i luften mellan Singapore och Köpenhamn. Med reservation för att bilden inte är den bästa i ett flygplan uppe bland molnen måste jag säga att det var en ganska tråkig film. Jag tror jag skulle ha älskat att se en rolig film om bara den roll som Meryl Streep spelade, kokboksförfattaren Julia Child som lärde USA att laga fransk mat efter andra världskriget. Hennes rolltolkning är härlig - men den där fåniga lilla parallellhistorien om den unga tjejen som bloggar för att hon vill bli författare och under ett år bloggar sig igenom Julia Childs kokbok och på köpet blir en berömd och omskriven bloggare och författare - det kändes så ointressant och påklistrat. Jo, jag vet att filmen ska vara en "true story" men det gör den inte roligare, bara så där outhärdligt glättigt amerikansk på sämsta vis: Tjolahopp: jag skriver en blogg, hoppsan jag blir JÄTTEkänd och berömd.
Nej den soppan var svårsmält. Men Meryl Streep - henne gillar jag. Bra tuggmotstånd i den tolkningen.

Jo tack! Förkylningen överföll mig men jag är ändå vid gott mod

I en månad har jag mått så bra i det varma Vietnam. Dessutom har jag varit så lugn och lycklig. Sorger att bearbeta lämnade jag hemma och vågor av aggression som kändes ända bort dit lämnade mig oberörd. Men vad är detta med att komma hem – och bli sjuk. Jag vaknade i natt med feber och hosta och skyller på en vilt hostande kinesisk man som stod vid datorn bredvid mig i Singapore. Det är november och jag avskyr att vara sjuk. Vill det sig riktigt illa snöar det väl också i morgon. Ändå känns livet bra.

Det jag funderat över mycket i Vietnam är sorg och svek och att avsluta. Jag har skrivit på det temat och jag känner mig visserligen nu fysiskt lite svag men ändå psykiskt stark. Jag vet att beslut jag tagit har varit de rätta. Anne utan e frågar så fint på sin blogg varför den som är starkare inte kan hjälpa den svagare att släppa taget. Det är en fråga att fundera mycket på. När släpper man taget? Jag tror jag släppte vid rätt tidpunkt.

fredag 13 november 2009

Nu är det dags att mysa inomhus, hemma i den blå soffan

Jag är hemma och det är varmt och ombonat inomhus - vi kan väl låtsas som om kyla och mörker ute inte existerar. Men inne - min mysiga blå soffa, sköna mattor, ombonat. Jag har det fint. Nu tänker jag på hur det ser ut i Vietnam. Jag älskar att titta in genom fönster och dörrar vartän jag är. I Vietnam är hemmen inte mysiga, man lever inte på det sätt vi gör. Vi tittar in och ser kala rum, hårda trämöbler. Mitt i vardagsrummet är ofta motorcykeln parkerad. Det är verkligen höjden av omysighet även i mer välbärgade hem, eller i alla fall inte den sortens mysighet jag gillar! Så kalt och obekvämt. Men så kan det vara i ett land där man kan vara ute i värmen året om.

Vilken ful, opraktisk och ovälkomnande flygplats Arlanda är - man skäms!

Jag är så glad och lycklig över att ha landat och att allt har gått bra så det kanske är futtigt att bli sur. Men jag blir sur när jag landar på det opraktiska, röriga, otrevliga, ovälkomnande, smutsiga, illa skyltade Arlanda.
Är du inte rädd för att resa? frågade en vän och undrade oroligt hur det var att landa i Singapore, Hanoi, Hongkong. Jo! Det är finfint! Det finns massor av tydlig information, det är översiktligt, det finns fantastiskt enkla sätt att ta sig runt till olika terminaler med olika snabbtåg och bussar eller rullande banor, det finns vagnar till bagaget överallt. Det finns otroligt rena och många välstädade toaletter.
Så landar jag på Arlanda. Inte en vagn i sikte och mitt handbagage var sjukt tungt /pinsamt mycket övervikt annars så där får jag skylla mig själv/. Men rulltrappan var trasig, hissen också, jag släpade mina väskor upp och ner, allt var otroligt dåligt skyltat och dessutom ganska smutsigt, jag längtade efter de vänliga kvinnorna i Hanoi - ja det är bara kvinnor som sopar där hela tiden och överallt - som håller så blänkande rent. Automaten till snabbtåget fungerade inte som den skulle, kön var lång och ingen visste var man kunde köpa biljett manuellt.
Alltså: Av alla flygplatser jag de senaste veckorna vistats på är Arlanda absolut värst, sämst skyltat, fulast, mest opraktiskt och mest handikappovänligt.
Kastrup kommer tvåa på tycka-illa om-listan. Där fanns heller inga bagagevagnar och jag gick oändliga sträckor, tycktes det och saknade så de fantastiska rullbanorna i Singapore.
Är jag gnällig nu? Vilka flygplatser vill ni undvika och vilka vill ni tillbaka till?

Se det var en kväll av lycka och hemkomst, jag var där min kära är

Men åh så många fina själsbitar jag fick av er när jag frågade om det i mitt förra inlägg. Jag blir lycklig över att kunna dela drömmar med mina vänner, i varje svar finns en längtan och jag tycker så mycket om att längta.
En god vän till mig var inte så lycklig för några år sedan. Jag försökte lite för käckt pigga upp henne och frågade : Men vad längtar du efter vilka drömmar har du?
Hon bara såg på mig och svarade: Det är ju just det, jag har inte längre några drömmar kvar.
Det svaret gick in som en tagg i mitt hjärta, sen kom det ändå drömmar för henne att förverkliga, men ett sådant svart svar var så svårt att förstå eftersom jag drömmer och längtar jämt. De gånger jag inte längtat, då har jag varit riktigt olycklig.

Igår var i alla fall en kväll så fylld av hemkomst och harmoni. Med mina barn omkring mig är jag lycklig. Så var det igår. Ellen kom med en senare flight, Emil och Marie-Louise kom hem till oss, Elin kom ilande efter jobbet. och barnens far var också med. Vi åt middag ihop, vi pratade reseminnen från alla våra olika gemensamma resor och vi fick se hur Pyret i Marie-Louises mage gör synliga krumbukter. Se det var en kväll av lycka och hemkomst.

torsdag 12 november 2009

Var i världen finns det bitar av er själ?

Hemma. I mitt tysta stillsamma kalla land i Norden. Det känns orimligt att Ellen och jag åkte cyklo i den vansinniga trafiken i Hanoi igår, ljudet, färgerna, dofterna. Hanoi är min stad. Som Paris. Man har sina städer och sina öar. Korsika är min ö, till exempel.
Vilka städer och öar har ni? Vad är det som gör att en bit av ens själ fastnar på vissa ställen men alls inte på andra? Det undrar jag. Varför kände jag mig direkt så lycklig och så hemma i Hanoi, redan 1989, det var som om mina fötter alltid trampat runt där.
Så nu vill jag veta: Var finns det bitar av er själ i världen?

onsdag 11 november 2009

Svagsynt i Vietnam

On my way home - jag ar i Singapore och vantar pa planet - och skriver som ni ser pa ett internationellt tangentbord utan prickar. Konstigt blir det. Konstiga har en del av mina inlagg fran Vietnam blivit ocksa, mina glasogon gick mitt itu, jag bestallde nya men de ar sa svaga sa svaga - darfor inser jag att jag tappat en del bokstaver. Inte formagan att stava men konsten att se. Sa det ska bli mycket skont med nya starka brillor. Nu langtar jag hem!

måndag 9 november 2009

Missa inte cyclo och Cha Ca när ni kommer till Hanoi, för ni kommer väl?



Den här bilden är lite fusk för det är cycloförare från Hoi An. Jag har inte tagit fram Hanoibilden än. Men jag ville berätta hur fantastiskt vi har haft det i kväll. Ellen var lite för trött för att gå. "Kan ingen köra mig i vagn!" utbrast hon just när en cyclo anropade oss. Så vi gled fram som körda i en vagn till restaurangen Cha Ca. Ellen mår ändå lite bättre idag, vi hittade några piller på ett apotek igår som vi tror är ibuprofen. De verkar fungera.

Cha Ca är speciell. 89 när jag var här med Ellens pappa var det en av de få restauranger som fanns för västerlänningar som inte bara ville äta på gatukök. Och det ser precis likadant ut! De har bara en rätt, fiskrätten Cha Ca som kanske är det godaste man kan äta. Friterad fisk i en stekpanna som blandas på en liten lerugn med en massa örtkryddor i en välsmakande olja. Det är helt otroligt gott. På den tiden fick vi veta att man droppade en sås av gräshoppekiss över fisken, det berättade vi för de förskräckta barnen när vi kom hem. Jag har ibland undrat om jag drömt det. Men det visar sig att de har ett speciellt sekret från någon insekt som man ibland kan få droppat över fisken, det fick vi 89, men det beställde vi inte idag.
Man går en sliten trappa upp, det finns bara några enkla bord och stolar, rätten är densamma på alla bord och alla gästerna ser saliga ut. Så om ni kommer till Hanoi glöm inte att besöka Cha Ca La Vong!
Sen tog vi en cyclo hem. "Vad lugnt och skönt det känns",, sa jag och Ellen fick ett skrattanfall. Man sitter nämligen i cyclon mitt i den vansinnigaste trafik med mötande bilar, motorcyklar från alla håll, men med världens säkraste cycloförare. Missa inte det heller, när ni kommer till Hanoi.

För ni kommer väl????

söndag 8 november 2009

Hallå! Vi behöver någon som kan ge goda sjukdomsråd!

Det är bekymmersamt att bli sjuk utomlands. Ellen åt musslor efter tyfonen, det var inte bra, hon blev matförgiftad och mådde riktigt dåligt. När nu matförgiftningen gått över så blir hon ändå inte bra, konstiga inflammationer dyker upp, svullna värkande händer och fötter, en stor trötthet, plötliga utslag. Ja,vi har varit på sjukhus och hos läkare flera gånger men de kan inte förklara. Blodproverna visar ingen anmärkningsvärt men jag tycker så synd om henne. Hon är så vansinnigt trött och nu haltar hon omkring i Hanoi med värkande fötter, idag kunde hon knappt gå. Jag är glad att vi åker hem på onsdag, nu måste vi kolla vad det kan vara - är det någon som varit med om något liknande som kan ge oss råd eller förklaringar så vi blir lite lugnade tills vi kommer hem?

Låter franska barnskrik annorlunda än tyska - och hur låter svenska bebisars skrik?

Är det sant, som jag läser idag i tidningen, att man kan höra redan på ett litet spädbarns skrik om det skriker på tyska eller franska? Föräldrar över hela världen som är uttröttade av brist på sömn kanske tycker det låter likadant, skrik som skrik. Men enligt en artikel i Vietnam News har forskare visat att barnen redan i livmodern, alltså långt innan ens jollret, börjar sin språkutveckling. Franska spädbarn skriker med ett ljud som har en stigande melodi medan tyska barn däremot har en melodi som är mer fallande. Barn har alltså olika skrikmelodier beroende på vilket språkområde de föds och växer upp i. Är det sant månntro? Låter franska barnskrik annorlunda än tyska - och hur är den svenska bebisens skrikmelodi?

Tillbaka i Hanoi - och det är alldeles underbart



Vi är tillbaka i Hanoi och jag inser hur mycket jag älskar den här staden. Vi har vandrat runt vid sjön, där vi brukar gå. Alla har varnat mig för att så mycket hänt på två år, allt har blivit stökigare. Jag tycker att det är väldigt lugnt idag. Kanske för att det är söndag. Men vi kunde promenera lugnt, nästa ännu lugnare än förra gången. Vi bor på ett härligt hotell nära sjön som är centrum i Hanois gamla stad. Denna sjö, Hoan Kiem Lake flanerar man runt. Där finns massor av förälskade par som sitter på bänkarna tätt omslingrade och pussas, det finns små underbara väderbitna gamla gubbar i hatt som sitter och skriver i block med blyertspenna. Det är absolut ostressigt och - alldeles underbart.
PS - det var nog lite söndagsstiltje i eftermiddags, nu ikväll är trafiken kaos, gatorna och trottoarerna är invaderade av motorcyklar!

lördag 7 november 2009

Ritade ni också aftonklänningar till era pappersdockor när ni var små?


Ritade ni pappersdockor när ni var små? Det gjorde jag. Vackra dockor som jag klippte ut, ibland fanns de i Allers. Sedan ritade jag kläder till. Inga vardagskläder, mest vackra festklänningar. Kom att tänka på det idag när jag hämtade ut en lång vacker chiffongklänning från skräddaren. Urringad med smala axelband. Jag vet verkligen inte när jag ska ha den, men åh vad jag älskar den. Den bara rann över mig och jag kände mig så fin i denna långa härliga chiffongklänning. En svart sidenklänning har jag gjort också, med volanger, inte min vanliga stil kanske? En helt ny volangig chiffongig Eva kommer hem. Eller?
Men nej, jag har ju mina vanliga svarta sidenbyxor och svarta blusar så klart. Och skjortor kopierade från fina designern. Jag är nu totalt pank, men okej. Min garderob är mitt kapital.


Hur går det till, frågade Jane på facebook. Jo, det finns många hundra skräddarbutiker i Hoi An: "Pli, come in my shop" ropar affärsägarna ivrigt. När man kommer in kan de kopiera vad som helst. Kostymer, skjortor klänningar, kappor, allt till dina mått. Första gången vi var här var vi för blyga att be om ändringar - men nu har vi fattat att det ska man. De syr stort först sedan kan man ta in tills det passar perfekt. Vi sydde våra kläder hos Thi som har en affär och Hoang som arbetar med henne. Hela hennes familj är skräddare sedan generationer.

fredag 6 november 2009

Men idag lyser solen igen

Det här är huvudgatan i Hoi An igår, Le Loi. Floden steg och plötsligt var det ingen skillnad mellan gata och flod

Flickan i fönstret


En gång under många år var det jag som var Flickan i Fönstret. Det känns länge sedan nu. Jag undrar ibland varför jag stannade så länge. Det var så klart för att inom redaktionens väggar var allt perfekt, jag och Maria och Annica. Vi tre! Och Lottie, världens bösta layoutare. Så mycket var bra. Men till slut trängde bruset förstörande in från en förbundsexpedition där tystnaden och rädslan hela tiden blev allt större. Där man slutade prata md varandra och beslut som gällde alla togs bakom sängda dörrar. Det blev omöjligt att göra den tidning vi ville där. Kom jag att tänka på när jag serden här bilden av flickan som hytter åt mig när jag fotograferar.

torsdag 5 november 2009

När planen inte kunde lyfta i dimma

Det var dimma och det fanns inte ljus på landbanorna så planet kunde lyfta 1989. Guiden hade stuckit och flygplatsen stängde. Ingen kunde engelska. Hanoi då var en annan värld. Vår turistgrupp stod där villrådig. Vi hittade några gamla fina vrålåk från femtiotalet som fungerade som taxi, de körde oss tillbaka. Vi sov en natt i våra rum som vi fick tillbaka på hotellet som kubanerna byggt. Taxichaufförerna sov i sina bilar utanför hotellet. På morgonen sken solen. Planet kunde lyfta.
Nu har fransmännen finansierat en ny flygplats i Hanoi. Planen kan lyfta även i dimma. Det vimlar av taxibilar. Annorlunda, men inte så länge sen.

Ambassad som är ute och cyklar

... det står inte mycket om mitt kära hemland i tidningen i Vietnam. Men idag fick jag veta i Vietnam News att Sverige vill storsatsa på miljön i Vietnam. Man vill satsa på folkuplysning om energifrågor och uppmana svenska företag att utveckla "ren" teknologi i Vietnam. Bra! 36 miljoner dollar kommer från Sverige till projekt för att bekämpa korruption, och kämpa för bättre miljö och medvetenhet om klimatförändringar. Vilken chans att vara med för alerta svenska folkbildningförbund!
Som en liten kuriositet berättar tidningen att den svenska ambassadens personal i Hanoi uppmanas att vara miljövänliga och cykla i stället för att åka bil i den svårt trafikstörda huvustaden - där det vid mitt första besök bara fanns gamla franska spårvagnar och en miljon cyklar! De få taxibilarna var gamla femtiotalsbilar.
Men visst är det trevligt med en ambassad som är ute och cyklar!

En vampyr att flyga med i vindlande hastighet


Annica skriver om att New Moon har premiär hon letar biljetter till sina tonåringar. Den ska jag se när jag kommer hem, inte vet jag om det är tonårsgenen i mig som tar över. Jag kanske avslöjar mer om mig än jag borde när jag erkänner att jag slukade Twilight-böckerna - men det är klart man vill ha en vampyr som Edward i sitt liv... dom är ju dock sällsynta i sin sköna blekhet och sin vidunderliga visdom... och sin förmåga att flyga. Jag är som Bella, min vampyr må kunna läsa allas tankar, men aldrig mina. Och jag flyger gärna med honom i vindlande hastighet.

onsdag 4 november 2009

Lite blött....

Kring påsen för bindor är ett sidenband knutet

Det är oavbrutet någon som sopar gården utanför vårt hotell, de räfsar inte utan sopar upp allt som faller ner, varje skräp varje litet blad. På gatorna är det också rent. Det ligger inga skräp på gatorna, överallt går människor omkring och sopar.
Jag berätttade ju förut att det är så många fler hundar på gatorna nu än tidigare år, men det vi tänkte på idag, Ellen och jag, är att det aldrig ligger hundbajs på gatorna som i t ex Frankrike där man alltid måste se ner i gatan när man går, jag har aldrig sett det här en enda gång, det måste vara någon som sopar undan det direkt. Överallt när man promenerar hänger det tvätt på tork.

I vårt rum är det så prydligt. På toalettstolen står en liten korg, i korgen ligger en papperspåse, i den ligger en påse för sånt man inte ska kasta i toaletten, omkring påsen är ett sidenband knutet. Har jag aldrig sett annars för kring påsar för bindor.
Idag när vi kom hem och gick igenom kaféet stod en av flickorna som arbetar där och putsade noga alla blombladen.

All smuts i Indien var en sådan chock för mig först när jag kom dit, jag var inte van från detta fattiga land, Vietnam, med de enorma mängderna sophögar på gatorna, all smuts, man inte kommer undan i Indien.
Vad detta betyder vet jag inte. Det är bara något vi pratade om idag. Men prydligt är det.

Köpförbud kan ju gälla sidenblusar men inte böcker, eller hur?

Ellen och jag har värsta ångesten för hur våra saker ska få plats i våra väskor. Vi får åka hem i värmen i tjocka nysydda ytterkläder och i nya stövlar, det har jag gjort förut. Det ska gå! Jag har nu ålagt mig köpförbud. Men vad gör jag? Strövar ut på stan och hittar böcker förstås. Som jag vill ha.
En fantastisk bok från Kanada om Vivien Leigh med detaljer från filminspelningen av Borta med vinden, en vackert bedagad bok. Och en annan bok jag länge velat ha, ni vet flickan som sprang naken och brinnande efter ett amerikanskt napalmanfall, bilden som upprörde världen? Hon överlevde mot alla odds och har skrivit en bok om vad som hände The girl in the picture. Köpförbud kan aldrig helt gälla böcker. Eller hur?

tisdag 3 november 2009

Mina två trogna följeslagare i vått och torrt


Det ni ser på bilden är mina trogna följeslagare. De har varit med mig tre gånger i Indien, två gånger i Vietnam, tre gånger på Korsika, travat omkring i Nice och dessutom använts i princip varje dag på landet de fem sex senaste åren. Otroligt! Nu är de min räddning i Hoi An när det som ikväll blir flooding, floden svämmar upp över gatorna och man klafsar runt i allsköns vatten och lera. Mina outslitliga (hoppas jag) sandaler från Ecco har gummisula. Så perfekt. Dessutom är de fina tycker jag.
Annars kan jag berätta att jag kopierat Ellens finaste stövlar från Sydafrika. Och lite mer.

När jag känner mig ensam tänker jag på ledningsgruppsmötena och jag blir så glad över att jag tog min penna och gick

Jag mindes plötsligt organsationens alla sammanträden, jag led så. Ledningsgruppsmötena var de värsta. Allt var redan beslutat av den trängre kretsen i gruppen dit jag inte hörde, flosklerna trillade omkring på bordet, det var mycket som låg i pipelinen och många fötter som skulle sättas ner. Jag brukade skriva ner alla floskler och göra dikter av dem, tyvrr försvann dikterna i en datorkrasch men det höll mig vaken.

Tiden stod stilla. Min chef påpekade en gång att jag har ett tydligt kroppsspråk, jag hade väl sett mer utråkad ut än vanligt. Männen hade datoriserade almanackor och satt och plippade med en liten pennliknande sak i dem med viktig min. Själv skrev jag i min Ordning och reda-kalender med en razor point-penna som alltid. Livet pågår inte här, upprepade jag som ett mantra i huvudet.

När jag känner mig ensam ibland brukar jag tänka på organisationens ledningsgruppsmöten, på honom jag tänkte på som piggsvinet, på de skendemokratiska diskussionerna och jag blir så glad över att jag tog min penna och lämnade arbetsplatsen för ett fritt liv.

måndag 2 november 2009

Idag stormar det så palmerna vajar


Idag stormar det så palmerna vajar. Åskan dånar. Människorna skyndar fram på gatorna under paraply och bara konhattarna sticker upp ur plastskynkena. Många affärer är stängda idag. Vattnet flyter i strömmar på gatorna, jag vadar fram i mina gummi-Ecco med allt lerigare fötter. Och strömmen, ja den går titt som tätt. Vi åt Banh Xeo i ljuset av sterinljus på Mermaid, tur att de lagades på gaslåga liksom bananpannkakorna. Pannkakor stekta i smör med massor av bananskivor i smeten, tunt skurna, chokladsås till.

Sömmerskan Thi hävdar bestämt att midjemåttet krympt under veckorna i Hoi An, trots att jag äter så gott. Men med mer bananpannkaka så går det nog åt andra hållet. Jag brukar ha vissa Vietnamkläder som mätare på om jag ska gå ner. Sitter de inte som de ska, mina sidenklänningar från Vietnam, då är det dags att börja tänka!

söndag 1 november 2009

Ambivalensen i att turista i ett fattigt land

Igår hos Thi, den sömmerska vi köpt kläder av, var det två amerikaner som kom in, högljudda, bräkiga. De prutade på det mest vulgära sätt jag hört, det fanns en sådan överlägsen obehaglig ton i deras prutande, snacka om att vara nedlåtande och riktigt obehaglig för att vinna några dollar på de fula byxor de ville sy upp. Deras min av en småaktig triumf när de fick ner priset två dollar fick mig att vämjas.

Det är ibland en underlig känsla att befinna sig i ett av världens fattigaste länder på besök som jag. Som turist. Det märkliga med Vietnam är att man ser väldigt lite fattigdom. Det är frapperande med viljan till utveckling, företagande, framåtskridande. Och jag kan se många yttre tecken på att välståndet ökat under de år jag rest hit. Hundarna är väl ett exempel, under våra första resor fanns knappt en hund. Jag tror man ansåg hundar som en onödig lyx att ge mat till. Nu är det ganska vanligt. Man ser det på att det finns saker att köpa.
Men det finns mycket som inte är synligt för en främmande. Jag vet för lite om hur skolavgifterna ökat, hur kostnaderna för sjukvård drabbar de fattiga. Första gången jag var här var allt sådant gratis. Nu vet jag inte men jag tror ett marknadskonomiskt tänkande tagit över och satt prislappar på skola och sjukvård. Det finns många inhemska rika. Det innebör säkert också så många inhemska fattiga.