Scarlett ger sig aldrig, så hon får fortsätta vara min livscoach

Jenny skriver om en spännande artikel om hur böcker ger tröst när man är nere och deppad. Det finns många roliga exempel, hon berättar om hur Emma Thompson tröstade sig med Jane Austen-romaner för att komma över en skilsmässa.
Så klart artikeln också tar upp min personliga livscoach Scarlett O´Hara. Jag är tydligen inte ensam om att hålla fast vid henne i stormiga tider. Så här skriver artikelförfattaren:  "I have played:What would Scarlett O’Hara do? countless times, despite my life resembling that of a Southern Belle almost as much as it does that of a Jane Austen heroine. It doesn’t matter; she is fearless, resourceful and ultimately triumphant. She knows that “tomorrow is another day”. As a message, you can’t argue with that." Läs artikeln här
Scarlett ger sig aldrig. Det är trösterikt. Har hon inga pengar syr hon en klänning av sammetsgardinerna på Tara,

Jag vill ha färg i mitt liv och flyttar Medelhavet till köket

Jag växte upp i hyreslägenhet. Där målade man inte om. Mina föräldrar väntade tålmodigt på att hyresvärden skulle bevilja reparation eller ommålning och tro mig det var inte ofta. När det blev av var det tråkigt kommunalgråa tapeter man fick välja mellan. Kanske det är därför jag så stillsamt funnit mig i att lägenheten ser ut som den gjorde när jag flyttade in. Visserligen valde jag själv färger då, huset var nybyggt. Men jag har inte riktigt haft energi att göra om. Förrän nu. Jag har stirrat på mina vita estetiska väggar och tröttnat. I morgon blir det av. Härligt turkosfärgat kök blir det med vännen Ullas hjälp. Vi ska fira skärtorsdagen med att spackla och måla medan vi pratar med varandra. När jag väl börjat med köket fortsätter jag nog. Jag vill ha färg i mitt liv.

Ett pris som är väldigt välförtjänt: Sofi Oksanen får Nordiska Rådets litteraturpris

Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin roman Utrensning.  Det gör mig riktigt glad, Utresning är en otroligt tät och välskriven roman.

Så här skriver Nordiska Rådet: "På ett rikt, uttrycksfullt språk väver hon ihop ett konkret historiskt stoff, den sovjetiska ockupationen av Estland, med brännande aktuell global samtidstematik – människohandeln kring Östersjön.

Bedömningskommitténs motivering:
"Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet."
Litteraturpriset är på 350 000 danska kronor.

De gamla vanliga jagen som inte räcker till när passionen dragit förbi

Vad är kärlek? Under en tid lever vi upp till varandras bilder av varandra... Jag skapar en bild av hur jag vill att en man ska vara, jag träffar någon som lever upp till den bilden, som stämmer. Jag stöttar och uppmuntrar honom och tror att jag äntligen träffat den jag vill... men så går tiden. Samma sak med honom. Men vi orkar inte leva upp till de idealiserade förväntningarna, de fantastiska bilder vi skapat. Jag orkar verkligen inte heller själv motsvara den idealiserade bilden, bakom den är jag ju mittt gamla vanliga jag. Han med.
De gamla vanliga jagen som inte räcker till när passionen dragit förbi.
Hur ofta blir det inte  ett kärleksspel som inte är verklighet, en dröm man drömmer ett tag för att sedan vakna upp.
Bilden har krackelerat.

Ögonblick av kärlek

Milton med småfastrarna

Hela dagen idag var jag tillsammans med Milton medan hans mamma skötte sin bokföring - ja, hon var så klart i lägenheten och tur är det, Milton är en hungrig krabat. Det är en väldigt märklig känsla att hålla honom i mina armar. Jag kan säga att det jag upplevde idag när han låg i min famn, log mot mig, jollrade och viftade med sina små armar i luften, det är sådana ögonblick då världen står stilla. Man kan säga att jag blev Miltonberusad. Tänk att en enda liten människa kan ha en sådan inverkan på mig. Vet ni vad, det kallas kärlek.

Vi visade varandra bilder av oss själva och lärde känna varandra

Jag tittar på alla våra roliga automatbilder och minns hur det var en gång för länge sedan på en av mina arbetsplatser. Vi var ett gäng  kvinnor som arbetade ihop men vi visste inte så mycket om varandra. En dag fick någon idén att vi skulle träffas och ta med oss en bunt gamla bilder, olika bilder från barndom och uppväxt och diverse konstiga saker vi gjort och visa varandra. Ja, skämsbilder också! Vi hade så vansinnigt kul den kvällen när alla våra galna bilder gick runt och vi visade varandra helt nya och annorlunda sidor av vilka vi var. Jag har faktiskt svårt att tänka mig en grupp killar göra en sådan sak (eller har jag fel?) - det var inte fråga om att hålla masken. Vi skrattade så vi grät åt varandras bilder och ibland grät vi nästan också för det var mycket känslor som kom upp. Och vi lärde känna varandra på helt nya sätt. Det blev en bra grund för fortsatt samarbete.

Mina parisiskor

Paris är mitt livs följetong- är inte jag där är mina döttrar där. Jag har ett hjärta i Paris, en dotter där och förra helgen till och med två döttrar. Visst är de fina mina parisiennes!

Vem tänker på vädret när man har så trevligt

Vi har haft en helg av trevligt firande med familjen. Min bror John fyllde femtio och drog till Vietnam med familjen. Men igår samlades syskon, syskonbarn med familjer och firade. Vi startade dagen redan klockan ett hos John - vilken bra idè. Middagen åt vi på en etiopisk restaurang och sedan blev det tårta från Chokladfabriken och ostar från Androuets hemma hos John. Ostarna åt vi i stearinljusens sken, det var Earth Hour. Det var en så otroligt trevlig eftermiddag med vänligt glam och mycket ätande. Stora delar av Norrlandsfamiljen var med. Sedan sov fyra personer över hos mig. Däribland Sara, brorsdotter och nybliven förlagschef för Förlag 404. Det kommer ni att höra mer om!
Hoppas allas helger var lika trevliga som min, vädret har jag inte ens tänkt på, det var en så varm och hjärtinnerlig stämning mellan oss.

Hej fotoautomaten!

"Vilken högtid det var när vi skramlade ihop till fotograferingar i fotoautomaten på Centralen när vi var tonåringar. Snurrade upp stolen i lagom läge (om vi inte skrattade för mycket eller trängde ihop oss allihop i automaten tillsammans)." Så skriver Jane och publicerar en gammal fotoremsa.
Den utmaningen kan jag inte motstå.
Har ni också kvar gamla fotoremsor!

Min älskade globetrotter

Åh min Ellen så långt borta. Jag satt och bläddrade i hennes roliga blogg - varför har du slutat blogga gumman du skriver så bra! - och hittade underbara kort av min globetrotter. Den första bilden är fantastisk - då spelade hon präst i Enskedspelets Lilla Dorritt - åh vad vi hade roligt i Enskede när vi arbetade med Enskedespelet. Hela familjen engagerad i ett gemensamt projekt. Alla dessa ljumma sommarkvällar då vi var uppp i Margaretaparken och arbetade för att få fram en föreställning i tältet vi gemensamt ägde. Alla kväll med te och mys i vårt lilla hus efter föreställningen. Nej, jag ska inte tänka på det just nu.

Jag bläddrar vidare och hittar en bild från Sydafrika för ett år sedan, Tosh och Ellen var där, helt vansinnigt förälskade i varandra, flickan från Stockholm och killen från Sydney som på ett outgrundligt sätt mötts.
Nu är de i Paris tillsammans och om två veckor åker det till Tanger. Sedan ska Tosh hem till Australien och Ellen kommer med mig till Stockholm. Och sen? Vem vet.

Gå med i facebookgruppen som ger sitt stöd åt Linnea som blev våldtagen, utfryst och mobbad

Ni har väl gått med i facebookgruppen till stöd för Linnea som blev våldtagen, utfryst och mobbad? Om inte: Gör det. Senast jag tittade var det 104 000 medlemmar.

Kladdbollarnas sammansvärjning

Vi var på dessertrummet på Cloud Nine vid Norra Bantorget - kan rekommenderas! Ett vackert tyst rum med små intressanta bås och mycket intressanta efterrätter. Gillar sånt! Det var nästan hundra procent kvinnor i just dessertrummet, perfekt plats för tjejträffar men också hemliga kärleksträffar i små bås med tunna gardiner att dra för.
Vi som träffades var sex före detta arbetskamrater. En gång var vi ett sammansvetsat gäng på en organisation i arbetarrörelsen. Vi var engagerade, välutbildade, kreativa och entusiastiska och vi arbetade gränsöverskridande, kollektivt och skapande. Det var hotfullt för den manlige chefen under uppseglande. han kallade oss kladdiga bollen. Vi kunde konstatera igår att två av oss slutade själva, fyra blev brutalt och oempatiskt uppsagda på ett sätt som lämnar mycket att önska när det gäller fackligt uppförande, solidaritet och mer som organsationen annars står för.
Det finns mycket att säga om det och det gör vi säkert. Just nu undrar jag mest om ni känner igen situationen? Hur en grupp kvinnor som samarbetar och trivs ihop kan vara så hotfull för en manlig  - eller  kvinnlig - chef utan självförtroende och med maktbegär. Jag tror att det är vanligt. Men de vittnesmål om uppsägningarna jag hörde igår är ändå chockerande.
Men jag vill gärna veta: Känner ni igen er?

I mitt minne upplever jag precis hur det kändes

Varje gång jag ser den här bilden av Milton och hans mamma går det liksom en stöt genom mig. Jag tycker den är så otrolig. När jag ser minimale Milton vila sitt lilla huvud så tryggt mot sin mammas bröst så upplever jag i minnet rent fysiskt exakt hur det kändes när ett litet bebishuvud vilade lika tryggt mot mig. Jag kan känna det duniga lilla håret, kindens mjukhet och minnas den berusande bebisdoften. Men då var det Miltons pappa som låg i min famn. Länge sen, mycket nära.

Ge oss gärna kloka råd och synpunkter på kokboken

Nu arbetar vi för fullt med vår Bärkokbok, Annica och jag. Boken som ska innehålla de recept vi har med i Bärböckerna. Det är kul men massor av saker att fundera över. Hur grupperar vi recepten? Hur presenterar vi personerna? Ska vi ha med en av Marios och Liselottes menyer kanske? Det är spännande och utmananande att försöka hitta en bra form för att presentera våra recept. Alltid när man läser gamla texter blir man kritisk dessutom. Så vi skriver om, drar ifrån, lägger till och ringer varandra stup i kvarten för att konferera. Ge oss gärna goda råd!

Ikväll får vi en illustration till gott efterrättslagande, hoppas vi. Då ska vi till Dessertrummet på Cloud Nine vid Norra bantorget. Ett riktigt roligt gäng ska träffas, frossa i desserter och skvallra!

Då skulle jag våga älska igen

Ellen säger till mig: "Mamma vi är så kära Tosh och jag, nu vill vi åka några dagar till Marocko för att riktigt vara tillsammans innan han åker iväg igen..." Så bitterljuvt, de är så kära men deras olika liv för dem ibland åt olika håll i vår värld, dock bara geografiskt.
Så underbart det låter att vara så kär och dra iväg med den man älskar till Marocko, till solen, färgerna, havet

Jag ville jag vore så kär och så fri och att varje uns av cynism och bitterhet försvann från mitt hjärta - då skulle jag våga ta någon i handen också och bara dra! Då skulle jag våga älska igen. Skulle inte ni?

Nu kommer vår tredje bok om Sixten och Sunna

Emma Vall har nu skrivit den tredje boken om Sixten och Sunna som kommer ett nytt mysterium på spåren, Dolt i färg. Bredvid Sixtens pappas pizzeria öppnar en ny ramaffär. De som driver den är skumma och faktiskt otrevliga också. Sunna och Sixten ser några av tavlorna i ramaffären när de går dit för att leverera pizza. Dagen därpå blir de ordentligt överraskade när de ser en färdig tavla på Waldemarsudde som de såg halvfärdig på ett staffli i ramaffären.
Den tavla som blivit förfalskad är målad av Emmornas favorit, Lars Lerin. Boken utkommer i början av maj.
Christina Alvner har också denna gång gjort omslaget

Snurrigare än vad som var behagligt

Usch det var en riktigt obehaglig undersökning jag gjorde idag. Tänk er att spännas fast på en bräda i 35 minuter som sedan tippas i sextio grader, man sitter fast och har en massa sladdar och mätinstrument på sig.. Knäpptyst måste man vara och vaken. Det var väl okej, jag svimmade inte och det var det doktorn ville kolla. Men sen sprutade de nitroglycerin under min tunga så blodtrycket rasade, jag svimmade inte då heller men blev totalt snurrig, illamående och som en lite trasa. Nå det gick snabbt över när de befriade mig! Detta skedde på fastande mage, så Annica pysslade om mig. Kokade massor med kafffe och petade i mig mackor.
Det är lustigt ibland när man ska spåna när man är i ett trött konstigt tillstånd, det kan gå ganska bra. Man släpper väl alla prestationstankar och säger vad som flaxar fram i den förvirrade skallen och det var inte så dumt.
Men nu måste jag försöka få huvudet att bli normalt, eller hur det nu är i vanliga fall.

Är jag snurrig eller ej?

Usch jag har redan börjat gruva mig för i morgon bitti. Ska på någon märklig undersökning. Jag svimmade, eller något, för en tid sedan och nu vill min läkare simulera svimning för att se vad det berodde på. Han ska lägga mig, (fastande!) på en tippbräda och se om han kan framkalla svimningar och förstå vad det i så fall beror på. Hemskt. Jag är ingen svimningsperson, jag tror nog faktiskt att jag bara halkade, eller så. Tänk på mig när jag tippas runt på en bräda i morgon bitti! Sen ska jag gå till Annica och arbeta med kokboken. På kvällen ska jag på vinprovning - om jag inte är för snurrig.

Arbetet med Bär-Kokboken framskrider

Bloggen är som livet självt, det måste jag säga. Just nu medan jag funderar över bantingshets, Afghanistan och relationer så arbetar jag intensivt med Annicas och min kokbok. Vi ska använda recepten i Bärböckerna och göra en kokbok av dem med tonvikt på mat från Jämtland och medelhavet. Men det är ju inte så enkelt som att bara smälla ihop recepten i en bok, vi måste ha en tanke med det hela och det är det vi grubblar på nu, Annica och jag. Det är en spännande utmaning att hitta en form för recepten. Ska vi gruppera i menyer? Enligt modellen förrätt, huvudrätt, dessert? Eller ska vi följa personerna i böckerna och spegla deras recept? Ja, det är inte lätt men kul
Just som jag bestämt mig för att äta GI ett tag, inget sött - då ska jag arbeta med våra fantastiska desserter, lite grymt men säkert karaktärsdanande!

"En gyllene ring i svinets tryne".... min pappa skrev i mitt poesialbum

Vi har en väldigt spännande och inspirerande debatt om utseendefixering just nu som jag började skriva på tidigare idag, det har kommit många inlägg. Monika skrev om hur viktigt det är med stödet hemifrån. Då kom jag att tänka på mina föräldrar. Framför allt min pappa. Han berömde mig alltid när jag tänkte bra eller om någon sagt något positivt om saker jag gjort, men han sa aldrig om någon hade haft positiva synpunkter på hur jag såg ut.

Han fick skriva i mitt poesialbum och jag tyckte allt jag hade en konstig pappa när jag såg vad han hade skrivit: Som en gyllene ring i svinets tryne är skönhet hos en kvinna som saknar vett. Det var långt senare som jag förstod hur viktigt det var för mig att alltid bli behandlad som en tänkande människa.

Sverige gör bort sig i Afghanistan, säger den kloka Malali Joya. Ja vad gör vi där?

Elin har ett bra citat på facebook som jag vill citera:

"När började vi kalla krig för närvaro? Var Hitler bara jävligt närvarande i Europa på 30-talet? Och första världsnärvaron pågick 1914–1918 och skördade miljoner människoliv. Alla var så närvarande! Alla var där!" /Emil Jensen

I dag läser jag i DN om en fantastisk kvinna: Malalai Joya som kallats den modigaste kvinnan i Afghanistan. Hon blev utkastad ur parlamenet där hon blivit invald trots sin ungdom och trots att hon är kvinna när hon skällde ut krigsherrar och knarkhandlare. Om sitt liv har hon skrivit en bok - varför är den inte översatt till svenska??? - A woman among Warlords.

I en intervju i DN idag säger hon att Sverige gör bort sig i hennes land. "De svenska soldaterna är offer för en destruktiv politik", säger hon. "Om Sverige verkligen vill hjälpa afghanerna varför gör man inte det på egen hand, utan att delta i USA:s så kallade krig mot terrorismen som förstärker den onda spiralen."

Jag är helt emot de svenska soldaternas "närvaro" i Afghanistan. Jag är emot att vi deltar i USA:s krig. Men jag är väldigt mycket för svenska insatser som kan hjälpa landet när det gäller utbildning, sjukvård mm. För mig är den här frågan väldigt viktig i valet i höst.

Det får bli ett slut på detta gigantiska missnöje med den egna kroppen hos nästan alla kvinnor jag känner

Det finns många problem i världen, att jag är tjock är inte ett av dem - nej det är inte jag som säger så, det är från en rolig kolumn i Svenska dagbladet idag av Jenny Nordberg med rubriken: De som fått allt förtrycker sig själva.
Den handlar dock om något jag ofta tänker på:  
Denna oproportionerliga tid som idag går åt till att tänka på att man är tjock...  detta gigantiska missnöje hos i stort sett alla kvinnor jag känner med den egna kroppen. Detta ältande om kilon bort, bilringar, rund mage. Denna   självbestraffning och ett missnöje bortom alla proportioner. Hur mycket energi går inte åt till att grubbla över detta futtiga problem. Det bottnar ju i tanken att vi inte duger om vi inte ser ut som ett retuscherat omslag på en modetidning och skrämmande nog hör jag nu även unga killar anamma detta ideal, uttrycka missnöje med häpnadsväckande fina tjejer som redan kanske är för smala och hetsa dem att se ut - som vaddå?
Jag känner inte igen detta alls från min ungdomstid, jag vet knappt någon som bantade på den tiden, man var mer som man var. Eller smygbantades det i hemlighet? Jag vet inte. Men denna sjuka fixering vid ett fult kroppsidel måste få ett slut. Som Jenny N skriver: "Vi kan inte längre skylla på våra mödrar, misogyner eller moderedaktörer. Det är vårt eget ansvar och vi måste lyckas - för våra döttrars skull."
Absolut, jag håller med henne, inte bara för våra döttrars skull, även för vår egen. Vi får skärpa oss, kräva av de män vi älskar att de älskar oss för den vi är. Kräva av oss själva att vi älskar oss för det vi är, varje kilo och centimeter,  och att vi vänder vår stora kärleksfulla energi till något annat och viktigare än funderingar på centimetrar och kilon.
Den övervikt som är farlig för hjärta och kropp, den kan vi lugnt promenerande ta itu med. Vi ska må bra så klart - men alla dessa överdrifter, allt detta självförakt...

Se dig i spegeln och tänk: Jag är vacker! Och gör sedan något roligt och viktigt och underbart i stället för att grubbla över om du duger. Du duger!

Förtvivla inte, snart är våren här

Vår långa promenad längs kanalen idag blev helt enkelt inte av. Snöflingor stora som Lovikkavantar började falla och man ville bara krypa ihop inne under en pläd. Det blev en snabbtur till affären och sedan hemmamys med våfflor och lönnsirap och en massa prat.
Vad har ni gjort denna dag som skulle vara vår och varm? Förtvivla inte, snart är våren här!

Vitt kakel på väggarna men ett blått tak därovan att titta upp på och drömma till?

Det där med trender förbryllar mig alltid. Ja det som förbryllar mig är att man så lätt blir ett omedvetet offer. Vad är det för krafter som manipulerar oss? Varifrån kommer denna längtan efter något nytt som man tror man är ensam om, men sen inser att hela världen vill ha! Just nu trängtar jag ju, som ni kanske vet, efter en vacker midnattsblå sammetsfåtölj - jag letar men har inte hittat någon vilket är tur för jag har inte råd. Det finns inga - men jag är säker på att om ett år då finns de i IKEA-sortimentet.
Nu det här med köket. Jag har älskat turkos sedan jag hade turkosfärgade piratbyxor och turkosblå duffel i Sundsvall för evigheters evighet sedan.  Men mer eller mindre. Just nu mer. Jag hittar en perfekt turkos nyans till mitt kök, mitt nya Medelhavskök - och inser att det är årets nyans hos Alcro. Det är lustigt och skönt samtidigt att inse att man är en i mängden, att man påverkas från olika håll utan att ha en aning om det.
Men det är ju också så att man suger upp de trender som passar, där man redan har sitt hjärta. Jag får ju inte för mig att måla köket i en orange färg om det råkar vara modernt? Orange är en färg som jag bara använt när jag varit i Indien - jag har en hel låda med indiska sjalar i knallig orange som jag köpt där men inte använder här hemma. Mina sjalar i lysande turkos använder jag däremot alltid.

Matisse, Stilleben

Ja, det var dagens fundering om färg. För övrigt fick jag igår när jag låg i badkaret för mig att det skulle vara så vackert att titta upp på ett underbart sommarblått tak i badrummet? I stället för det vita. Vitt kakel på väggarna - men ett blått tak därovan???

Det ska väl inte vara en bleksiktig kompromiss på väggarna när jag nu väljer bort det vita?

Nu har jag en mesljusturkos rand på väggen och fem lappar med olika turkosa nyanser uppsatta bredvid. Det är inte lätt att välja färg. Det finns bara några få väggytor i köket, jag har ganska många vita skåp som inte ska målas så jag kanske ska slå till på den starkare färgen, den jag egentligen vill ha? Som ett slags tecken skrev en av mina vänner på min facebooksida att "den här färgen mentol  är snygg" och skickade en länk, och det är just den färgen jag gillar... Hmm... svårt! Men om man nu tröttnat på vitt så ska det väl i alla fall vara färg på väggarna inte en bleksiktig kompromiss? Vad  tror ni om denna färg? Klicka!

Klok författare på besök i finaste bokhandeln

Jag lyssnade på Nam Le på Söderbokhandeln igår. Han såg sig omkring och sa att det var som att vara i en Candy Store för en bokälskare som han. Det var en härlig kväll, mycket större närhet och mer avspänt än på Kulturhuset då stämningen ibland blev alltför eterisk och högtravande ängslig. Nu var det ett samtal.

Jag frågade om hans bok översatts till vietnamesiska och jag blev glad över att den är det, Nam har varit tillbaka flera gånger till Vietnam och vill åka tillbaka för en längre period, sa han till mig som förstås inte kunde låta bli att fråga just det när han signerade min bok.

Nam Le säger saker om skrivande och läsande som jag känner igen mig i:

"Min bok handlar om vad det är att vara människa nu."

"Det är en intressant tid att vara författare för litteraturen har kanske den största möjligheten att spegla den nya märkliga värld vi lever i."

"Vi har allt inom oss för att komma nära en erfarenhet vi inte upplevt samtidigt som du aldrig riktigt kan förstå ens dina egna upplevelser"

"Jag är både seriös och naiv när jag skriver."

"Jag skriver därför att jag läser. Som barn läste jag vad jag ville - det är det stora med den kärleksaffären till läsning som började redan när jag var liten i vilken du kan vara hur promiskuös du vill."

Denna vår ständiga längtan till Paris

Hela min barndom längtade jag till Paris. Det var min pappa som kom hem och berättade om den fantastiska staden där ingen annan vi kände i Sundsvall hade varit. Min längtan tog sin början. När jag fick barn gjorde jag samma sak. Jag berättade om den fantastiska tid då jag bott i Paris. Min man stängde svartsjukt sina öron, han ville inget höra och varje gång vi var i Paris satte han igång fruktansvärda gräl med mig. I alla fall - mina barn längtade också till Paris på egen hand utan föräldrar. Elin åkte först. Hennes första rum krälade av kackerklackor men hon stod ut, Paris blev som hennes andra stad.  Emil ville också till Paris, de delade lägenhet, han och Elin. Sen var det Ellen, hon har varit där mycket, bor där nu. Jag har ofta varit där tillsammans med dem också. Just nu - gissa var flickorna E är? Just det. I Paris. Jag vet inte vad det är men Paris känns som hemma på ett egendomligt sätt.
När jag ser Elin och Ellen gå omkring i Paris ser jag också alla blickar som följer dem, så var det . Nu går jag omkring där alldeles osynlig. Eller inte helt - nu händer det titt som tätt att folk frågar mig efter vägen. Jag kanske har smält in i Paris?

Den bästa novell jag någonsin läst

Det här är den bästa novell jag någonsin läst. Det är inledningsnovellen i Nam Les Båten: Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Jag kommer att skriva mer om boken när jag läst den helt igenom. Men just nu är jag så tagen av hur innehållsrik och vacker den första novellen är att jag bara måste skriva det. Jag säger bara: Läs den!
Ni kanske vet att detta är Nam Les debutbok, en novellsamling. Att han är båtflykting från Vietnam till Australien, utbildad jurist som gått författaskola i Iowa. Det är bakgrunden. Han skriver på en vacker, glasklar lyrisk prosa. Jag har ju inte läst den på engelska,  men den svenska språkdräkten är så känslig och pregnant  att jag lovordar översättaren Ylva Mörk. Det känns som om Nam Le putsat på varje ord han valt att ta med. Men det är inte bara språket förstås i novellen. Det är också denna längtan efter kontakt han beskriver och hur skickligt han återberättar en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden men utspelas under några korta dagar. Det finns en sådan  underton av vemod och också längtan, denna eviga, oupplösliga men svåra kärlek mellan barn och föräldrar. Hur man är tillsammans och ändå ensam. Jag återkommer till denna bok. Just nu är jag så imponerad att jag måste få dela med mig!

Vissa dagar vaknar jag och känner mig så glad

Vissa dagar vaknar jag och känner mig så glad. Allt är möjligt. Kan inte förklara varför, det finns inget speciellt som hänt, jag är bara glad.
Ändå borde jag vara ledsen, vännen avstyrde våra kvällsplaner ikväll för han har blivit sjuk. Jag får dricka min Irish coffee med lönnsirap själv. Först ska jag lyssna en gång till på Nam Le, nu på fina Söderbokhandeln.
Idag ska jag också:
- köpa turkos färg till min köksvägg som jag längtar så efter att måla
- köpa en taklampa på Designtorget till mitt allt mörkare kök, spot-lamporna har kraschat ihop.
- skriva på något mycket roligt och hemligt
- kanske tittar min lille Erling förbi ikväll och kollar Ellens trasiga mac

En stilla stund idag ska jag tända ett ljus till minne av min älskade pappa. Det är hans födelsedag idag och det kanske är därför jag vaknade med en speciell känsla av kärlek i min kropp?

Hur blir er fredag?

Nu blir det En Enda Man för mig

Nu ska jag lägga mig med En enda man och en kopp choklad. Det är märkligt med böcker (och män?) ibland måste man vänta in lusten. Som med Isherwoods roman En enda man. Den som finns som film nu också med Colin Firth. Jag har haft boken länge men inte kommit in i den. Idag är rätt tillfälle. Den ligger där på min kudde och väntar.
Egentligen borde jag berätta om den härliga kvällen med Nam Le på Kulturhuset, han som skrivit Båten. Det ska jag göra men jag vill läsa ut boken först. Han var klok och underbar att lyssna till i alla fall så jag är lite polygam idag, Både Isherwood och Nam Le. Jag ser fram emot den läsningen också. Men nu blir det En enda man för mig.
Sov gott!!!

Ingen låste ytterdörren i min barndom - idag är all tillit försvunnen och ersatt med misstrons dubbellås

Ingen låste dörren på Sallyhillsvägen, vi barn gick ut och in hos varandra i portuppgången. Det var lugnt. På landet låste vi inte heller och hos morfar och hos farmor och farfar var det bara att stiga rakt in. Man fick kaffe eller saft.
Nu varnas vi för att ha dörren olåst. Jo, det var länge sen jag hade olåst dörr. I mitt villaområde i Enskede steg objudna tjuvar in genom de olåsta dörrarna och tog väskorna. Till och med på min lilla ö slog tjuvar till på midsommarafton så nu låser vi där också. Nu varnas vi för smygande tjuvar som går omkring och känner på dörrarna i trappuppgångarna, vi varnas för att ha öppna fönster och öppna balkongdörrar. Vi har inte portkod ens i mitt hus för det är för lätt att knäcka. Vad är det för samhälle där ligor  specialiserat sig på att ta sig in hos förvirrade gamla och sno deras ägodelar?
Det hemska är också att det blir en ond spiral, vi stänger in oss, vi blir rädda för varandra, det öppna samhället kräver plötsligt dörrkoder, dubbellås, misstro. Vi misstror varandra. Om en ung kille erbjuder sig att bära den gamla damens väska, är det för att han vill sno den? Vid bankomaterna ska vi bevaka våra koder, se oss omkring. Misstro! Många råd finns det och i allt detta finns en sådan sorg.
Jag vill inte ha ett samhälle där vi ska misstro och bevaka varandra. Jag vill att det ska vara öppna dörrar, tillit. Hur kommer vi tillbaka dit? För det var så en gång. Vad hände på vägen?

Noirmoutier en lycklig sommar när jag ville vara just där med just min familj och våra vänner

Noirmoutier, en lycklig sommar. Vad jag kände då var nog just närvaro. Jag ville vara just där, just då, med min familj, med våra vänner. Plocka musslor när havet drog sig tillbaka. Äta ostron i överflöd och veta att när det var ebb så öppnade sig havsvägen mot fastlandet på havets botten, men det fanns inga måsten och inga borden. Vi bara var.

Njut av tiden nu, mitt i stoj och stök, ni anar inte hur fort den försvinner och blir till minnen i ett album

Man lever mitt i ett nu av arbete, små barn, ett kaos av plikter, hämtningar, lämningar - jag vet precis, jag var där.
Just nu satt jag och tittade på bilder från våra resor när barnen var små. Vi var på den franska ön Noirmoutier en sommar, där boken jag skrev idag om bland annat utspelar sig och jag ville hitta bilder. Jag hittade fantastiska bilder av mina barn på stranden, lyckliga bilder av mig och mannen när vi stå med högar av ostron vi köpt av grannen och jag försjönk i minnen, så lyckliga minnen.
Vad roligt vi hade när vi stuvade in barnen i bilen och bara drog iväg. Det enda vi visste var att det fanns en ö som hette Noirmoutier. Det fanns en bro dit men vid ebb kunde man köra på havets botten, den vägen försvann när floden dånade in igen, när havet lade sig över vägen. Den vägen hittade vi. Vi åkte trygga på havets botten, mannen, jag, våra tre barn, till en paradisö.  Nä, jag har inte kraft att scanna in bilder idag.
Jag var lycklig då. Hur lycklig visste jag inte. Jag vet det nu. Måste man uppleva lyckan i det förflutnas perspektiv för att riktigt omfatta den? Hur futtiga blir inte de saker jag på den tiden irriterade mig över. Vi hade ju allt. Nu vet jag det. Så, njut av tiden ni har med era små barn. Ni anar inte nu, mitt i stoj och stök, hur fort den går. Hur den plötsligt är bilder i ett album och minnen. Och hur ni tänker att den tiden var kärlek. En tid att vara intensivt närvarande i.

Finns det någon klok människa därute som kan ge en slarva ett råd?

Jag fick ett vansinnesutbrott nyss och gick bärsärkargång. Jag har inte kommit ut på balkongen sedan början av december. Tjocka lager is och snö har blockerat dörren. Nu vill jag ut! I stället för att passivt ge mig för Kung Bores hätska snöangrepp i morse gick jag till verket. Jag har kokat vatten och hällt över snöeländet, nu kan jag öppna dörren, jag fortsätter, pressar mig ut och varje uns snö ska bort!
Det finns en tragisk sak som jag knappt vågar erkänna. Mitt enastående vackra (och inte billiga) blå mosaikbord, jag skulle ju ha tagit in det i höstas, men innan jag hann var balkongen blockerad av snö och is och ett tjockt lager snö täckte bordet. Nu är det en sorglig syn. Mosaiken släpper så klart. Är det någon klok och mindre slarvig människa än jag som kan ge mig råd om vad jag ska göra?

Vad synd, en så duktig författare som släpper greppet efter halva romanen

Känner ni till Tatiana de Rosnay, en fransk-engelsk författare? Hon är mest känd för sin bok Sarahs nyckel som nu också filmas.Lyssna på henne här det är en underbar intervju (om du kan lite franska). Jag fick hennes bok Bumerang i brevlådan från fina Sekwa förlag i förrgår, det är en slags spänningsroman. Jag läste ut den omedelbart, den började så oerhört bra att jag inte kunde släppa den. Dessutom utspelar den sig på en av mina franska favoritöar, Noirmoutier. Men jag blev besviken. Den är spännande, men jag tänkte: Vad synd, en så duktig författare som släpper greppet efter halva romanen. Den kunde ha blivit så bra men den blev platt, slutet för huvudpersonerna är så ytligt så jag får rysningar. Men ändå har boken kvaliteter som gör mig nyfiken.
Det visar sig att Tatiana de Rosnay skrivit hela sitt liv. Sin första bok skrev hon när hon var 11, en roman till mammans födelsedag. Sedan skrev hon en om om året som togs emot seriöst och uppskattande av hennes familj, men ingen annan fick läsa den. 20 romaner skrev hon så innan hon debuterade. "Min familj sa aldrig att jag skulle bli författare, de såg mig redan som  författare, berättar hon i den roliga intervjun. Där säger hon också hur viktigt det är för henne att bli läst, mycket viktigare än att få litterära priser, försäkrar hon. "Jag har inte en litterär penna!" säger hon, "jag vill främst vara populär och få folk att sträckläsa mina böcker."
Det var det jag gjorde. Samtidigt som jag kände: Tatiana, du kan så mycket mer om du utmanar dig själv.

Vi fortsätter att leva vår dröm

Idéerna har studsat mellan oss idag på Emma-mötet. Det var riktigt kul. Jag saknar inte tidningen vi arbetade på tillsammans men oj vad jag saknar vårt dagliga samarbete. Jag vill ha ett gemensamt arbetsrum. Annica och Maria kanske inte inser det än - men det kommer vi att ha igen en dag. Vi satt i ett stort redaktionsrum. Mitt och Marias bord var översållat med papper, Annica hade inga pappershögar men väl ett oändligt antal Cola lightburkar. Vi bollade idéer mellan skrivborden, vi fikade i våra slitna skinnsoffor från IKEA - dom slängde nog den nye redaktören ut med allt annat vi stått för när vi strävade efter att göra en folklig folkbildande kulturtidskrift. Vi lyckades bra, vann bland annat pris för bästa medlemstidning ett år, det s k Publishingpriset. Framför allt hade vi så kul. Det är inte mycket man döljer för varandra när man sitter vid varsitt skrivbord i samma rum. Vi var med i varandras privata ups and downs. Man kunde gråta en hel dag över något sorgligt eller andra dagar skratta ihop.
Det var i den atmosfären vi också insåg att vi tillsammans kunde förverkliga drömmen om att skriva böcker. Om vi började tillsammans? Tänkte vi. Gjorde vi. Drömmen blev en sanndröm, kan vi konstatera många år efteråt. Och vi fortsätter att leva vår dröm.

Solen skiner över mitt sinne när vi har Emma-möte

Idag skiner solen in över arbetsbordet, de gamla granbarren och smulor som inte syns i mörker. Men vad gör det? Jag är glad. Idag ska vi Emmor träffas och prata om en fantasi som spirar och gror i våra tre hjärnor. Vi har ett så bra förhållande arbetsmässigt, Emmorna. Vi har våra egna roliga skrivliv där vi hittar på och utvecklar tankar vi har själva, sen har vi ett samboliv där vi gör något gemensamt, där vi träffas, spånar, skriver, planerar. Det är en underbar kombination. Och jag kan ärligt säga att Emmorna är de bästa av vänner som alltid finns där när jag är ledsen och gläds med mig när jag är glad, och jag försöker vara på samma sätt i mina relationer med dem.
Så som parförhållanden borde vara men aldrig är, tänker jag! Man har sina egna liv med stimulerande aktiviteter, men man har också ett liv tillsammans på heltid eller deltid. Ett liv som inte förgiftas av svartsjuka, avundsjuka, missunsamt sneglande på varandras eventuella framgångar och egna liv. Så ville jag att det vore. Då skulle jag nog våga igen.

Hypnotiserad av en varm vit Mac

Helt plötsligt är jag varm och lite darrig och dissig. Jag tror min mac har hypnotiserat mig. Jag blir varm i ansiktet och lite yr när jag suttit här för länge. Flitig flicka idag. Många tankar men få rader – men det kanske är bättre än tvärtom?

Kloka Nina Björk om Tyckfriheten, nya etikettsregler i politiska samtal

Om det var som att dricka ljummen avslagen lättöl att läsa Horace Engdahls Rektionärt i går i DN är det rena källvattnet att idag i DN läsa Nina Björks artikel Tyckfrihet. Där Horace är pompös är Nina reflekterande, funderande och synnerligen tankeväckande när hon pratar om den nya etikettsregel hon upptäckt, nämligen: "Säg gärna vad du tycker men försök inte få andra att tycka som du."
Det händer ofta när jag läser Nina Björk att hon så klart formulerar något som jag mera luddigt känt. Här några citat i väntan på att det dyker upp en länk.

"Det som har hänt i våra marknadsliberala politiska demokratier är att vi har definierat hela den ekonomiska sfären som någonting som står utanför demokratin, utanför politiken. Och sedan har vi förlagt frågan om människosyn, värden och livsmening till den ekonomiska sfären. Och voilà - det politiska står fritt från sånt flum! Men inte talar ekonomer om människosyn, värden och livsmening? Nej, nej, ingen talar om detta. Men ekonomin förverkligar en människosyn och i förlängningen en moral genom själva sin praktik."

Hon menar att hela frågan om meningen med människan  och samhället försvinner. "Resultatet blir en politik som bara förmår ett enda: upprätthålla det rådande."

.

Det är klart jag hör röster ibland - alla Johannaböckerna startar med att en uppfordrande röst säger något i mitt huvud

Jag hörde en rolig och ärlig intervju med Maja Lundgren i radio. Det är så härligt med Maja för hon svarar verkligen ogarderat och spontant även när hon märker tvekan hos intervjuaren som väntar sig de vanliga PK-svaren men får mer oförutsägbara svar. Nu talade de om att Maja hör röster och att de kanske påverkar hennes skrivande. Intervjuaren lät som om hon aldrig hört något så konstigt och Maja försökte tålmodigt förklara... men den intervjuande journalisten lät mer än tveksam och de där rösterna anfördes väl i den tidigare debatten också som ett exempel på att Maja nog är lite knäpp. Men vaddå? Röster, det är klart man kan höra röster. Som Maja sa - i tillståndet mellan dröm och vaka. Hör inte ni röster?
Jag gör det. Inte ofta men ibland.

Jag vaknade som i trance en morgon hos Mats och Boel på landet. Klockan fem på morgonen väcktes jag av en ilsken röst som sa: "Tror ni att ni kan packa ihop mig i en kartong och flytta omkring mig som ni vill..." Rösten var så uppfordrande att jag måste gå upp och skriva och jag skrev rakt ner i min almanacka, som om någon dikterade för mig, inledningsraderna till min fjärde bok om Johanna, Mellan två världar. Alla fyra Johanna-böckerna har kommit till så, den första i en dröm, de andra därför att jag hört Johannas uppfordrande röst. Jag tror inte jag är galen. Lika lite som Maja. Men jag hör röster. Gör ni?

Denna vecka tror jag att jag blir värd en AW - denna term som seglat upp och blivit så populär

En skön söndag, Elin och jag startade med träning, sedan gick vi upp till mig och åt en sen och god frukost. Jag såg mig omkring medan jag mumsade på de nybakade sconesen och insåg att mina gäster skulle komma till en riktigt rörig lägenhet - men det är fascinerande hur snabbt man kan städa när man bara är motiverad. Medan grunden till fisksoppan puttrade på spisen röjde jag lägenheten. När Elin återvände till middagen några timmar senare var allt städat och de tända ljusen var så stämningsfulla att det som eventuellt inte var städat inte märktes. Anna Bergenströms soppa från Paradiset blev det och en jättegod fetaost- och broccolipaj.
Nu sitter jag i min nystädade lägenhet med en massa planering för roliga jobbmöten denna vecka. Ser fram emot det.
AW tänker jag ha den här veckan också. Jag blir grymt avundsjuk på icke frilansande fast anställda kompisar som ständigt går på AW efter jobbet nuförtiden - det är en term som seglat upp sedan jag började arbeta på egen hand. Inte AW-ade vi när jag var på Fönstret. Eller så gjorde vi det utan att säga att vi skulle på AW?

Men denna vecka ska det bli After Work... tror jag kommer att vara värd det

Horace Engdahl riktigt magsur och bitter - trist!

Nu ska jag just laga en soppa från paradiset till gulliga vänner som kommer på middag. Men hela dagen har några saker skrivna av Horace Engdahl gnagt på min hjärna. Jag gillade hans bok Meterorer, men här framträder Horace i full frihet riktigt magsurt under rubriken "Reaktionära betraktelser". Ska de vara roliga? Finurliga? Ironiska? Jag förstår inte, jag tycker de är just småbittra och magsura. Två egenskper jag inte sätter så högt och inte förknippat med Horace. Läs själva i DN idag - jag länkar senare men hinner inte just nu.
Han ogillar bloggare väldigt mycket. Så om jag inte fattar hans djupa funderingar kanske det beror på att "bloggen är skrivandets återfall i adolescensen". Han jämför bloggarna med Montaigne som "inbjuder sina läsare att vara med när han ser sig själv i skriftens spegel." "Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv men hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv," hävdar herr Horace så okunnigt och pompöst  och så där lite som "adolescenterna"på min gymnasietid brukade uttrycka sig när de ville framstå som klokare än de var.
Punkt 11 är ännu dummare, den börjar så här: "Man kan inte först onödiggöra mannen och sedan be honom komma till förhandling om hur vi skall ha det med kärleken" - ytterligare en bitter utsaga från en en man som onödiggör sig själv i mina ögon.
Nej, nu ska jag, Eva ägna mig åt en Paradissoppa. Jag säger bara det, bittra och magsura män borde jag inte ge min tankekraft och mina bloggfunderingar. Men jag undrar ändå: Varför? Horace.

En färgstark vernissage

Jag hann med två vernisssager idag. Linas som jag skriver om tidigare. Och dessutom Lotta Kühlhorns Rutig quadrillé kariert checked på Galleri Pascale, ett av Stockholms få designgallerier.
Det var kul att se Lottas färgstarka bilder. Hon är en rolig mångsidig designer - jag känner henne mest som den som gjort omslagen till Annicas och min bärserie - och jag älskar de omslagen.

Salem Al Fakir eller Anna Bergendahl hoppades jag - mest Anna, min favorit vann!

En bra dag som slutade med att min favoritlåt vann.
Jag åt middag hos fina brorsan och såg deras bilder från Vietnam och fick en ny blå pyjamas från favoritsömmerkan Thi i Hoi An. "Nästa gång jag åker till Vietnam" säger brorsbarnet Erling. Jag visste att han skulle tycka om att vara där. Ellen var fjorton första gången hon åkte dit, Erling är elva... Han kommer att resa tillbaka dit, precis som vi gjorde. Vi såg på bilder och pratade och åt.
Sedan gick jag hem och såg melodifestivalen. Jag kröp ihop i en soffhörna i min nya pyjamas och ikväll kände jag mig väl till mods hemma, inte alls så ensamledsen som igår. Kanske för att jag gjort en massa saker idag? Träffat vänner. Telefonen har ringt, jag har fått fina mess.
Nu är jag så glad att min favoritlåt vann. Salem Al Fakir eller Anna Bergendahl, hoppades jag, mest Anna!

Himmelsblå, havsblå. evighetsblå

Jag är alldeles oändligt förtjust i färgen blå, det har säkert mina läsare märkt. Den blå färgen gör mig lugn, jag njuter av den, himmelsblå, havsblå, evighetsblå. Många av mina tavlor har blå toner. En av mina absoluta favoriter, som jag kan sjunka in i länge, är Lina Stenqvists målning som hänger på min vägg. Idag ska Karin och jag gå på vernissage på Hedengrens bokhandel vid Stureplan där Lina nu ställer ut med början idag.

Lite senare: Nu har jag varit på utställningen och jag kan säga att jag bara älskar Linas konst, det finns en stämning i hennes bilder som jag tycker så mycket om och ett fint ljus, ni måste titta in och se på tavlorna! Bilden till höger vill jag så gärna ha –  det går inte men jag älskar den!

Bilden är inte så skarp som den borde vara, min kamera gick sönder så jag använde mobilen

Klart jag inte är övergiven, varför känner jag då sådan olust?

Jag funderar.... förra veckan var jag ute nästan varje kväll, den här veckan - jo några saker har jag gjort. Men idag var telefonen stendöd. Ja, jag ser väl på Let´s dance då, tänkte jag för jag orkade inte riktigt styra upp något att göra. Nu gör jag det, ser på teve. Under alla 25 år jag var gift hade vi många fredagar då vi såg på teve, slappade, gjorde ingenting, men jag kände mig inte ensam eller övergiven eller misslyckad, vi var ju två, vi var familj, vi var fem ibland när alla barn var hemma.
Men nu är jag alltså ensam och jag känner mig övergiven och i någon bemärkelse misslyckad. Det har ingenting med verkligheten att göra, klart jag inte är övergiven, klart jag inte är misslyckad för att jag sitter ensam. Varför känner jag då sådan olust?  Säg det.

Nu dagdrömmer jag om Sauve, en liten stad i södra Frankrike

Plötsligt vill jag bara rymma. Frågan är med vem? Saken är den att vi hyrde min vän Annikas hus i Sauve i södra Frankrike för ett antal år sedan. På fest i lördags träffade jag den man som köpte hennes hus och nu har jag fått en broschyr om Sauve och bilder därifrån som gör att jag börjar drömma. Det är så fint! En liten perfekt medeltida stad, bara en timme från Montpellier, där allt finns. Och huset är så vackert. I Sauve finns också ett litet hotell som ägs av några svenskar som också var på festen, L´Olive, heter hotellet, läs här. Vilken liten by för ett skrivarläger, eller bara för en skrivvecka eller två... jag drömmer mig bort! Jag drömmer mig dit.

Ulrika Lidbo fick årets Slangbella

BUS årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2009 går till Ulrika Lidbo för Decembergatans hungriga andar (Alfabeta).

Jag lovade att återkomma igår efter den trevliga Slangbellan-utdelningen och berätta vem som vann. Här är juryns motivering: 

En stor och slående livsglad språklig energi bär fram den mörka berättelsen om hur Jenny bantar sig bortom sans och vett, för att bli "smal som andra".

Barn- och ungdomssektionen inom Författarförbundet (BUS) läser varje år den samlade utgivningen av debuterande barn- och ungdomsförfattare. Det är en noggrann granskning som strävar efter att lyfta fram en unik röst, en litterär talang och en ny spännande kollega. 2009 utkom ca 120 titlar.

Priset delades ut den 11 mars. Vinnaren erhöll en handtäljd slangbella av författaren Kalle Güettler, ett vackert diplom av 2008-års pristagare Kristina Digman samt 30 000 kronor.

Den allra första Slangbellanpristagaren genom tiderna var faktiskt Ylva Karlsson som i höstas fick Augustpriset för sin bok Skriv om och om igen som vill uppmuntra till skrivande! 

Min hemligaste vän har vunnit pris i en essätävling i USA - Skriv Karin, skriv!

Här ska ni få läsa något riktigt roligt!

Why Karin Englund Purposely Procrastinates

Det är en av mina allra käraste vänner som vunnit tredje pris i en essätävling i USA om hur man som författare på det mest effektiva sättet skjuter upp sitt arbete: Procrastinerar. En del av mina vänner vill gärna synas mycket. Karin är en ovanlig hemlig sort som bara vill synas mycket lite så jag vågar absolut inte ha med någon bild av henne. Jag skulle knappt vågat skriva men nu har hon ju vunnit tredje pris i bloggen Procrastinating Writers tävling!
Läs hennes bidrag!
Karin skrev fantastiska artiklar åt mig redan på den tiden jag var redaktör för Morgonbris. När jag var redaktör för Fönstret var hon - förstås - hemlig kolumnist. När vissa av våra politiker/ministrar (s) plötsligt började hålla så myckt bättre och mer spirituella tal än tidigare - vem hade i bakgrunden skrivit talen? Jo Karin förstås! Förlåt Karin! Nu har jag outat dig mer än du vill. Men du är ju så himla bra! Skriv Karin skriv!

Jag längtar efter mitt älskade lilla födelsedagsbarn!

Födelsedagar har alltid blivit ordentligt firade i min familj. När jag var liten fick jag alltid känna mig som en alldeles speciell person på min födeledag. Allt från chokladen med vispgrädde på morgonen till små kärleksbetygelser under hela dagen. Jag minns faktiskt nästan inte alls vilka presenter jag fick, det var säkert bara små saker för pengar hade vi inte. Men det var den där känslan av att vara så viktig och älskad. Jag har försökt återskapa den stämningen på mina barns födelsedagar  Våra födelsedagar har alltid varit kärleksfulla, från chokladen med vispgrädde på morgonen, till kärleksfulla uppvaktningar, vänliga små hemligheter, tisslande och tasslande. Fester och överraskningar.

I morgon fyller min lilla minsta år, ja hon är ju inte så liten som på bilden - hon är  en vuxen oerhört kreativ, modig och fantastisk person! Men nu är det fjärde gången hon är borta på sin födelsedag. I år är hon i Paris, förra året var hon i Sydafrika, årets innan i Vietnam. Vi sparar vårt firande tills vi träffas, men det hugger lite i mitt hjärta att inte vara nära henne på födelsedagen i år heller. "Ellen kom hem!" vill jag ropa över land och kontinenter. Ni förstår ju att det är dubbelt, samtidigt som jag längtar så efter henne är jag också så stolt över hennes resor och olika uppdrag. Man är kluven som mamma! Eller hur?

Min barnkulturdag börjar nu!

Idag blir en riktig barnkulturdag för mig. När jag kollade posten hade fina Opsis Barnkultur just kommit. Ni läser väl den? En av de få tidningar vi har som seriöst, roligt, levande och infallsrikt behandlar barnkultur. Senaste numret är en fröjd för mig som är Tove Jansson-fan!
Jag bläddrar lite och det finns många intressanta artiklar. Återkommer om det, nu ska jag nämligen strax iväg på BUS-utdelning av Slangbellan, årets debutantpris för bästa barn- eller ungdomsboksdebut som Författarförbundets Barn- och ungdomsbokssektion delar ut varje år. Mingel med prat och bubbel och högtidlig prisutdelning. Det var en av de roliga uppgifterna när jag var ordförande i BUS att få äran att dela ut det priset. Vem som får det? Vet jag inte, men jag lovar att berätta!

Vi har inte ett trippvänligt klimat i våra vinterkängor - och hur skulle man kunna trippa i träskor

Igår rann det från stuprännorna, droppade från taken, det var solsken och blå himmel och jag tog på mig mina fina stövlar som jag lät göra i Vietnam i höstas men inte kunnat använda en enda gång. Men - jag gick ut på gatan vände och gick upp och tog på mig mina sköna svarta fårskinnsfodrade kängor med utfällbara dubbar som jag haft varje dag denna eviga vinter. Man får lära sig att verkligen sätta ner hela foten så dubbarna griper tag, för att inte halka omkring. Utanför favoritkaféet på Bondegatan stod en man igår och hackade loss tjocka isblock från trottoaren. Varvat med stora vattenpölar var det fortfarande stora blanka osandade issjok att ta sig över.
Det är inte att undra på att jag går som jag gör. Med ganska långa bestämda steg. Jag insåg inte riktigt vilken bestämd gång jag har förrän jag kom till Paris. Där såg jag att mina franska väninnor tog två steg när jag tog ett. De trippade fram och de vickade på höfterna på ett sätt ingen i Sundsvall gjorde. Jag lärde mig aldrig att trippa. det går inte att trippa i träskor för övrigt, det var vad jag hade på fötterna på den tiden.Vårt klimat är inte trippvänligt! Skulle vilja se den fransyska som skulle trippa i mina dubbkängor - sanningen är väl att de aldrig skulle ta på sig några sådana. Det är ganska skönt egentligen att trippandet inte slår igenom i Sverige, verkar obekvämt.
Läs mera skotankar hos Matilda här

Jag ser dig, du finns - det är väl trevligt - eller är det farligt, rentav en provokation att möta en blick?

Jag läser Matildas inlägg idag i vår pågående undersökning om huruvida vi svenskar är ett stirrande folk, läs Matilda här - hon menar bland annat att man inte möter andras blick i Sydney därför att det alltid är ett tecken på att man vill något. Själv möter jag gärna folks blickar och försöker då le, inte för att jag vill något, mer för att visa en slags ordlös kontakt. Typ: Jag ser dig, du finns, jag finns, jamen det är väl trevligt!
Så gör jag mer och mer, i synnerhet på bussen, men också i affärer. Jag har gjort det till en vana - möta blickar, få leenden i affärer till exempel. Jag vill inte behandla den jag har att göra med som en robot och inte själv bli behandlad som en ansiktslös kund, jag möter blicken, jag ler, den enklaste formen av mänsklig kontakt. Jag blir riktigt ledsen om jag inte lyckas utan bara får en död likgiltig blick till svar - men det är faktiskt väldigt sällan!
Då minns jag plötsligt när vi var på besök hos Bob Alexander i Washington DC, legendarisk teaterman som arbetade mycket i slumområden, mycket i fängelser med sin Living Theatre.
Han var en fridsam och modig person - kanske det var därför jag blev så förvånad över att han mycket noga sa till oss att vi INTE fick se in i andra bilar när vi stannade för rött ljus. Aldrig titta in i andra bilar, aldrig möta bilförarens blick, det kunde betraktas som provocerande. Jag tyckte det var skakande men han var mycket noga med det. Där kunde det vara en provokation, ett trots, att möta blicken. En utmaning som kunde leda till att du blev skjuten, sa han på fullaste allvar.

Är vi svenskar ett stirrande släkte?

Jag brukar ofta läsa Matildas fikarum - nej vi har inga kängurur i trädgården - Matilda bor sedan länge i Sydney, men hon är svenska. Hennes funderingar kring svenska språket, kring hur vi svenskar beter oss, är väldigt roliga att läsa - ett både utifrån- och inifrånperspektiv på en gång. Läs till exempel här  - hon har en teori om att vi svenskar stirrar alldeles förfärligt mycket på andra människor. Man kan känna igen svenskar i Sydney på att de stirrar, skrev hon. Men, tänkte jag - kan man väl inte!
Sen kommer jag att tänka på mig själv, min exman, i början av vårt förhållande, var jätteirriterad på att han ansåg att jag flirtade hej vilt när vi var ute på caféer och restauranger. Jag fattade inte alls vad han menade först men sedan insåg jag att han misstolkade min naturliga nyfikenhet på andra människor. Jag kan bara fastna med blicken på någon och börja undra så väldigt vad det är för människa. Ren och skär nyfikenhet. Så jag måste nog erkänna, Matilda, jag är en stirrande svensk, det är ju så himla kul att titta på folk och fundera på vilka de är, vad de funderar på, om de är ledsna - ja det finns ett oändligt antal frågor att ställa. Läs Matilda och säg mig: Är vi svenskar ett stirrande släkte?

Samvetsfråga: Hur ofta putsar ni tangentbordet?

Ni skulle se mig. Jag skrev intensivt, vårsolen, den underbara, faller in över tangentbordet - och det var inte vackert. Allt syns i solens skarpa ljus, skitiga tangenter till exempel. Nu sitter jag med tops och försöker göra rent. Är det någon som har något smart bättre sätt att få ett glänsande rent tangentbord- och samvetsfråga: Hur ofta putsar ni tangentbordet?

Är det våren eller vitaminerna?

Är det våren? Är det vitaminerna? Jag vet inte men en lust har återvänt till mig. Efterlängtad. Jag har skrivbubbel i huvudet och tangentlust i fingrarna, jag planerar och tycker att pusselbitar äntligen hamnar rätt.

Mitt badrum förvandlas till mitt arbetsrum

Fick en impuls att se på teve när jag kom hem från ett uppiggande möte med kloka Marieme. På en kanal var det Hollywoodfruar, på en annan Kungabröllop, vilken tajming på Kvinnodagen! Jag tog i stället skumbadet söta Marieme gett mig och lät mig sjunka ner i skum och rosendoft. Visst är man klok när man ligger i badet - i alla fall jag. De flesta problem blir mindre och jag hittar geniala lösningar på andra. Det är bara det där med att minnas allt klokt man tänkt. Min vän Y. påstår att hon skriver i badkaret, men hon skriver också i en anteckningsbok gående på promenad - det skulle jag inte klara. Men kanske skulle jag skaffa något att skriva på i badkaret? Tips???
Mitt badrum håller på att förvandlas till ett arbetsrum. Jag flyttar in mer och mer saker. Det senaste är en rad gröna krukväxter. Sämre arbetsrum kan man ha!

De föräldralediga papporna med sina barnvagnar på tvåans buss gör mig glad

Det finns mycket man kan vara besviken över när det gäller jämställdhet och hur långsamt det går. Men det finns en sak som jag tycker är så bra och det är Sverige unika föräldraförsäkring som ger papporna rätt att vara hemma med sina barn. Jag vet så väl att man kan ta fram siffror på det också, visa hur långsamt det går. Men jag ser ändå utvecklingen omkring mig, med vilken självklarhet unga pappor idag tar ansvar för sina barn, ser det som naturligt att ta sin del av barnledigheten och verkligen deltar på ett helt annat sätt än sina pappors generation. Varje gång jag åker med tvåans buss på söder är det flera pappor som kommer med vagnar med små barn. Det finns en naturlighet i deras ansvar för barnen som är så självklar - ändå var det en nyhet för inte så länge sen. Det är något jag blir glad över. Jag ser små pappagrupper fika på Nytorget med sina mycket små barn i vagnar. Det är fint!  

På bilden från 1974 tar mina barns far ut sin föräldraledighet, det är första året män har möjlighet att göra det - och jag tror det var väldigt viktigt för både far och son.

Och om Göran Persson hade fötts som kvinna - vad hade han då blivit?

Ja, jag vet att det är 8 mars idag men jag hittar inget särskilt sätt att högtidlighålla den. Men jag tog fram en bok vi skrev, Annica, Maria och jag i mitten av nittiotalet. Den heter Krossa glastaket, makthandbok för kvinnor och det är en ganska rolig och infallsrik bok om kvinnor i politiken. I ett kapitel ställde vi frågan till några män om hur deras liv sett ut idag, om de varit födda till kvinna. Så här svarade Göran Persson, är det någon som är förvånad över hans brist på insikt om kvinnornas verkliga förhållanden?:

"Var skulle jag befinna mig i politiken och i livet om jag i stället varit född till kvinna? Det är naturligtvis en svår fråga att besvara. Jag hade troligen varit politiker och jag tror att jag skulle ha haft en ledande position i det socialdemokratiska partiet. Jag vill heller inte utesluta att jag också hade varit partiledare och statsminister."

Vi skrattade uppgivet när vi fick det svaret, det saknade insikt, tyckte vi då. Det tycker jag nu också.

Jag hade tänkt ha lästips med - men jag hänvisar till Elins blogg på Kattis och Co - hennes lästips är just sådana som man vill ge en dag som denna!

Jag gillar dialog mer än monolog så jag välkomnar kommentarer på min blogg

Bodil Malmsten, här,  skriver ett inlägg om:  "Varför de visa inte har någon kommentarer på sina hemsidor, visa personer som Richard Dawson och Theodore Dalrymple och jag", skriver hon. Hon länkar till ett intressant av inlägg av Theodore D - som dock tillåter kommentarer i alla fall på det inlägget.
Jag antar att BM menar både hemsida och blogg? Jag har full respekt för att Bodil M - kanske drabbad av illvilja och elaka kommentarer - inte vill låta någon ge sina synpunkter på hennes inlägg på bloggen. Men jag menar att det är synd - mest för henne ändå - att det blivit så. Jag har hittills haft cirka 70 000 läsare av min blogg och jag har i stort sett aldrig fått  otrevliga kommentarer. däremot kloka, roliga, underfundiga. Ljuvlig respons på det jag skrivit om, diskuterande, debatterande passionerade svar.
De enda två gånger jag fått märkliga anonyma inlägg var när jag skrev kritiskt om riskkapitalisten Sundkvist i Jämtland och när jag hyllade filmen om Farah Diba. De anonyma oförskämda inläggen tog jag inte in, det är ju min frihet som bloggägare. Annars vill jag gärna tacka mina kloka kommentatorer och jag är så glad att jag varit vis nog att tillåta kommentarer. Men som sagt - all respekt för den som inte vill. Jag menar bara att det inte är en fråga om vishet utan kanske mer om tid och tålamod och ett visst mått av nyfikenhet på vad andra tänker. Jag gillar dialog bättre än monolog.

Det var som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest ensam

Det kan lätt bli så att finklänningarna hänger längst in i garderoben och alltför sällan får gå ut. Det kan lätt bli så att man inte säger ja till fester för att man blivit så ovan vid att gå ut. Jag tror det där är en negativ spiral. Det börjar kanske med att man skiljer sig och tappar många i bekantskapskretsen. Av någon outgrundlig anledning bjuder vissa kanske bara den ena hälften i det f d paret. Sen kan det också vara så att man är så van vid att vara en del av ett par att man känner sig ensam och obekväm när man kommer alldeles på egen hand, i synnerhet om de flesta andra är par. Så man hittar undanflykter, blir rädd, stannar för mycket hemma.

När jag skriver man menar jag JAG. Så var det först. Det kändes som en bit av mig ryckts loss och som om jag visade ett öppet sår när jag gick på fest. Jag kan tala om det nu därför att såret läkt, även om ärret finns kvar. Jag gillar att gå på fest och de vänner som inte bjöd mig är inte längre mina vänner. I stället har jag de som funnits kvar i vått och torrt och nya fina vänner. Men så fort jag känner den där tendensen att stanna hemma, att bli rädd för att gå ensam till en fest, då säger jag strängt till mig själv att skärpa mig, hittar en anledning att festa och lufta finkläderna.

Min bror - han älskar vintern lika mycket som jag hatar den

Brorsan gillar snö, inte jag. Idag är det sol i Stockholm men trottoarerna är vidrigt isiga. Jag hade inte gått ut om inte fika hos Milton lockat mig till Kransen. Annat är det med brorsan! Just nu sitter han på isen i Jämtland och pimplar. Jag tror inte ens Milton skulle kunna locka mig till något så vansinnigt underligt! Men Peter älskar det.

Fest och dans och glam gör mig pigg och glad!

Fest var det igår. Kära vännen Annika fyllde jämt och bjöd till generös fest. Hon presenterade alla gästerna i ett bildspel med ungdomsbilder. Det var väldigt kul att se de långhåriga unga männen på bild och se de mera tunnhåriga män som reste sig upp på festen och sa jo, det är jag på bilden - det var allt lite skillnad på idag och igår - utom på värdinnan som är helt tidlöst vacker. Själv har jag i alla fall samma frisyr även om det är litet mer av mig idag än förr.
Jag kände inte så många på festen och var glad åt att det var bordsplacering. Har ni varit med på fester där alla som känner varandra klumpar ihop sig i små grupper och man känner sig som i barndomens hemska ringdans: När var tar sin så tar jag min och så blir Eva utan...
Igår var det roliga placeringar med chans att träffa nya människor. Min bordskavaljer bodde i min gamla hemstad - åh Sundsvall! Det var kul att prata om.
Fest och dans och glam gör mig pigg och glad!

Det här är min lördag. Hur blir er?

Ikväll är det fest hos en god vän. Jämn födelsedag, det ska bli kul. Skulle vilja diskutera presentvalet men det går ju inte - tänk om hon läser. Jag har en klänning jag vill ha i alla fall. En galen svart sidenklänning med volanger. Jag såg den hos min favoritsömmerska i Hoi An - en minimal liten volangklänning hängde på en galge och jag föll i trance. "Jag syr en åt dig", sa Thi. Jag bara skrattade. Den var vacker - men den var minimal och det är inte jag. Hon envisades - och den blev underbar och alldeles rätt storlek, sydd efter mina mått.
Hur fin den är det kanske ni inte kan se på mitt lustiga bokhyllefoto - men den är fin och det viktiga är att jag känner mig fin i den.
Så det blir min lördag - en fest. Vad ska ni göra?

Vad har du som är wabi sabi hos dig? Jag har mitt danska teakbord

I ett wabi sabi-hem finns bara sådant som någon tycker om, använder och vårdar. Att bara ha det ostädat, rörigt och att spara på trasiga saker är inte wabi sabi. Varje föremål ska ha en historia att berätta. Minnesföremål och arvegods får sin  plats och vårdas ömt.
I Japan, berättar Sköna hem,  läs här, magasineras ägodelar och byts med jämna mellanrum ut mot de som stått framme i hemmet – så att föremålen inte glider in in glömska och vanans osynlighet. Min son brukar  kärleksfullt säga till mig: "Mamma, du har så fina saker, men varför måste allt vara framme samtidigt?"

Ett föremål som betyder mycket för dig, ger dig den känsla som wabi sabi går ut på. Vad är mest wabi sabi hos mig? Jag väljer mitt danska köksbord i teak från femtiotalet med stolar till. Mamma och pappa köpte det i slutet av femtiotalet och det stod alltid i mitt hem. Inte i köket som hos mig utan på hedersplats i vardagsrummet. Nu finns det hos mig och jag älskar det vackra nu lite slitna teakbordet och de åtta stolarna. På bilden ser ni min familj i femtiotalsmiljö, vid bordet, samma bord jag nu har. Väldigt wabi sabi, väldigt älskat!

Vad har du som är wabi sabi hemma hos dig?

Löpsedlar som är en skam för journalistiken

En ung människa tar sitt liv. Det är något av det mest smärtsamma jag kan tänka mig. Det måste vara en katastrof för hans vänner och familj. Det hände igår på söder. Idag tapetserar en av vår kvällstidningar hela söder med bild av honom, med stora rubriker om hans dödsorsak, med namn. Det är vämjeligt. Det är inte bara usel journalistik, det är totalt oetiskt omoraliskt och en skam för journalistiken. Jag vämjes och skulle vilja riva ner löpsedlarna över hela söder. Den idiot som hittade på denna löpsedel - inser han vilken smärta han orsakar för den familj och de vänner som sörjer. Löpsedeln är i mina ögon en kränkning.

När vi trodde vi nått toppen fanns det nya toppar att sträva mot - lärorikt och mödosamt

Jag tänker på att man lär sig så mycket av att vara ute i naturen. När jag var liten åkte min familj några år på somrarna till Tänndalen i Härjedalen. Vi fjällvandrade. På morgonen gav vi oss av med gåstavar  pappa snidat och matsäck, mamma, pappa, Peter och jag. Vi gick långt. Pappa  pekade en liten bit upp i backen: Titta dit upp  ska vi!
Vi gick, vi trodde det var toppen på berget. När vi kom dit  så såg vi att det fanns nya toppar. Vi satte nya mål, vi gick, vi fick matsäck, vi badade i iskalla fjällsjöar. Vi slogs mot myggen. Någon topparnas topp kanske vi aldrig nådde men väldigt många delmål.

När jag tänker på det är det precis som livet. Man stakar ut ett mål, dit vill jag nå. När man når dit inser man att man inte är framme, det var ju ett delmål helt enkelt. Man tar sikte på en ny topp. Och så fortsätter det.

Härligt eller hur?Bild från  fjällen på sommaren. Skidor åkte vi aldrig vi sommarvandrade bara.

Tim Burtons Alice i Underlandet är en fantastisk fantasi att sjunka in i och njuta av

Jag såg Alice i Underlandet 3D ikväll - Tim Burtons filmiska fantastiska version. Och det var som att stiga rakt in i en saga. Jag tycker filmen är magisk och det är så skönt att se den utan att ha fladdrat med ögonen förbi recensioner som säkert måste klaga och hålla någon slags ironisk distans, Jag ger mig totalt för magin  i filmen. Det är så otroligt vackra scener, smink och kläder och alla  förvandlingar är helt enkelt ljuvliga att se. Som när Alice faller och faller ner genom hålet... Jag satt längst fram på balkong, mitt i raden och med 3D så svävade mirakulösa blommor och fjärilar eller mer läskiga saker emot mig genom luften –. det var underbart att sitta just på balkongplats.
Rädd var jag för sagan när jag var liten, den var så obönhörligt hård tyckte jag då, filmen är förvisso snällare och jag tvekar inte att ta med mig barn på den eller kanske något barn vill ta med mig på den? Hallå barn! Jag vill se om den. Jag bara älskar att sjunka in i en så fantastisk fantasi.