Nyår - förväntan, glädje och lite oro: Gott Nytt År

Dagen började kärleksfullt med lyxfrukost på sängen. Snart ska vi se Jane Campions nya film och sen blir det lite nyårssupé, minnesprat, trevlig samvaro. Jag har aldrig förstått det där med tjo och tjim på nyårsafton. I mitt föräldrahem var nyår en högtidig dag. Det gamla året firades ut, det nya firades in. Det var med en stämning av högtid, förväntan och kanske lite oro vi skålade in det nya året (i alkoholfritt). Fyrverkerier var bannlysta, de gjorde vår fina hund livrädd.
Så jag bar med mig den känslan av nyår=högtid in i vuxen ålder och nya förhållanden och det blev konstiga kollisioner ibland.
Nu bestämmer jag själv.
Då blir det god mat, champagne, glädje, lite högtid och en dos allvar.
Tack för detta år.
Mycket kärlek och vänskap önskar jag allla fina bloggvänner och jag ser fram emot att höra av er även nästa år och kanske till och med mötas?
Gott Nytt År!

Min stjärnfamilj är min trygghet när tankarna fladdrar

Det är dagen före nyårsafton och kanske borde jag begrunda och summera det gångna året. Jag undviker det. Allting går för fort, jag får panik av det. Nyss var det nyårsafton 2008, jag åt middag med fina döttrarna och trodde det var okej att de gick iväg sen, det spelade ingen roll att jag var ensam vid tolvslaget för första gången i mitt liv. Trodde jag. Men det gjorde det. När klockan slog tolv storgrät jag i sorg över de människor jag förlorat, i sorg över en ensamhet jag inte ville ha. Det var så oväntat som sorgen tog makten över mig.

I år blir det inte så. Jag firar med en nära vän. Men jag vill inte släppa tankarna för fria. Det vågar jag inte. Då kanske jag till exempel saknar Ellen för mycket. Men Elin är i stan, Emil likaså. Mina tre viktigaste människor. Min familj. Min kärleksring. Stjärnfamilj kallar Jane de nya familjerna, såna som min. För i min stjärnfamilj finns såklart  andra nära och kära också. Fint uttryck för det som är min trygghet när tankarna fladdrar bortom konroll.

En aggressiv vinterhatargen i mig vinner över acceptansen

Nu har jag ju lovat att tillämpa acceptans och  försöka gilla läget. Men idag brister det. Jag avskyr vintern. Det jag avskyr mest och innerligast är snön. Stockholms knöliga isiga trottoarer just nu är vedervärdigt vidriga. Det är inte människovänligt med detta klimat, denna is, detta mörker, denna snö, denna isande vind som tränger igenom allting. Kan vintern ta slut! Snälla.
Igår var jag på bio på Rigoletto på Kungsgatan, där är trottoarerna snö och isfria. Jag älskar att låta mina fötter möta gatsten, asfalt utan snö.

Det är en aggressiv vinterhatargen i mig som utlöses av detta vinterväder. Acceptansen har inte en chans.

Okej nu har jag inte varit lugn och accepterande. Bara ärlig och  obalanserad.

Martha Wainwright sjunger Piaf

På sjuttio-åttiotalet lyssnade jag mycket på de kanadensiska systrarna Kate och Anna Mc Garrigle. Gillar dem fortfarande. Lyssna på Complainte pour St Catherine! Men inte hade jag en aning om att Kate är mamma till Martha och Rufus Wainwright. Det fick jag veta när jag bläddrade i morgontidningen idag. Martha har just sjungit in ett album med Piafsånger. Sans fusils, Ni souliers, à Paris.
Jag har lyssnat på Youtube nu på morgonen, Edith Piaf är min husgud och jag har ofta svårt att lyssna till andras tolkningar av henne, men det är faktiskt några riktiga bra passionerade livetolkningar Martha gör.
Oj vad kul man kan ha med Youtube, jag som skulle plundra granen nu!

Avatar - min första film i 3D

Okej.... vi ser jätteskumma ut. Vi solar inte utan vi ska just se Avatar i 3D, Erling och jag. Och  det var en häftig film, min första 3D för övrigt. Jag trodde vi skulle ha skumma pappersglasögon inte solglajer!
 Filmen var en saga med onda och goda, fantastiska flygscener på drakar och diverse annat som fick mig och Erling att sucka av förtjusning. Abslut sevärd om man gillar fantasyäventyr, det gör jag. Jag skulle gärna ha velat se mer av trädfolket och mindre av de traditionella soldaterna bara. Mer filosofi och mindre strid.

Nu är glada julen slut slut slut, julegranen kastas ut ut ut - men vem gör det?

Granen darrar till oroligt när den ser att jag betraktar den och försöker hålla barren! Men jag ser vad jag ser på mattan under granen, den barrar vid minsta darr. Ellen har åkt. Nu är glada julen slut slut slut, julegranen kastas ut ut ut.

Men det är samma elände varje år. Vi klär den i glad gamman men när den ska kläs av står jag där ensam och sticker mig på barren och undrar hur jag ska få ut den? Barren ligger i konstiga skrymslen i månader efteråt. Den ska nu kläs av, kulorna ska förpackas i sina små konstiga lådor. och sen - ska jag baxa ut den. Förra året låg den väldigt länge på balkongen. Jag misstänker att det blir så i år också. Förlåt lilla gran!

Nu är hon på väg igen

Klockan är tio i fyra och Ellen svepte ut genom dörren för att ta sig till Skavsta med buss vid denna omänskliga tid, sedan till Bryssel och så småningom landa i Bordeaux där hon och Tosh ska fira nyår.
Nu försvann hon igen med passet i fickan och väskan över axeln min dotter. Tomt, känns det. In i det sista var det rush, tröjan hon skulle ha på sig tvättades för sent. Medan hon borstade tänderna och fixade håret stod jag med hårtorken i högsta hugg och torkade tröjan. Känns som något jag upplevt förr.
Nyss hörde jag taxin brumma till på gatan, bildörren smällde igen och hon är på väg. Min fina Ellen.

Tycker som Monika Ahlberg: Leve bloggfamiljen!

Jag lyssnade på Monika Ahlbergs Vinter i P1 ikväll. Mycket om mat och Rosendals trädgård förstås, ett sympatiskt program.
På slutet talade hon varmt om vad bloggandet betytt för henne. Hur hon har en stor kärleksfull bloggfamilj på nätet. Precis så känner jag. Vänner man känner men ändå inte känner, som skojar med en, kommenterar, tröstar och har idéer. Leve bloggfamiljen!

Jag, en lyxkvinna i svart cashmere

Om man nu ska fortsätta prata julklappar... men det är en sak jag fick som jag bara älskar. Yngsta dottern hittade en cashmerekofta i Paris till mig. Och den är som en dröm. Jag älskar allt som är mjukt, som siden till exempel. Jag har svept in dunkudden i ett sidenlakan, mjukt mot kinden. Men cashmerekoftan liknar ingenting annat. Som ett lätt varmt mjukt moln kring kroppen. Så vackert skuren också - Fågel Fenix-skärning kallar fransmännen det när framstyckena är längre och liksom fladdrande. Det visste inte jag. Nu sitter jag i alla fall här insvept i cashmere och läser och känner mig som en lyxkvinna. Vem vet. Jag kanske är det?

Den värsta tiden ledde till den bästa

Den värsta tiden kanske blev den bästa, pratar Stefan Einhorn om i radion. Då funderar jag på vad Eva i Luleå skrev om idag om vad som är det viktigaste det senaste decenniet och kom fram till att det som hänt nära i livet dominerar ens minnesbild, inte de stora skeendena.

Så jag tänker tillbaka på de tio åren och inte är det något världspolitik som dominerar. Det är två sorger, den ena var tung, min mamma dog och henne sörjer jag än och alltid.
Samtidigt som hon dog bestämde jag mig för att skiljas. Jag vaknade bara en dag och tänkte: Nu är det nog. Och sedan tog jag snabbt alla de beslut jag borde ha tagit år tidigare. Det var fruktansvärt och det var den värsta tiden. Men min överlevnadsinstinkt var stark. Jag visste att jag, innan jag tog det beslutet, höll på att gå under, min självkänsla smulades sönder, min fysiska hälsa var kritisk. Jag var slagen till marken men jag reste mig igen.

Det krävdes så många tankar, så många tårar för det. Men samtidigt så hände något i mig, jag fick tillbaka tron på mig själv i mitt eget liv. Tilliten till mig själv vaknade igen och jag insåg att jag hade all kraft att forma mitt liv så som jag ville att det skulle bli. Jag behövde inte välja att vara ett offer. Det blev de första stapplande stegen på väg till ny visdom för mig. Inte har jag hunnit så långt men jag går den vägen och jag känner mig på ett helt annat sätt trygg i mig själv. 

Ja så var det i all korthet. Den värsta tiden ledde till den bästa.

Dumma visdomsord, har ni exempel på det?

Dumma visdomsord samlar Stefan Einhorn på. Till dem räknar han uttryck som Nyfiken i en strut och allt förklenande om att vara nyfiken: "Var nyfiken om du vill bli vis! " säger han! I sin bok om visdom citerar han Rudyard Kipling som sa:

Sex trogna tjänare jag har

(av dem jag allting lär);

De heter Vad och Vem och Var

Och Hur, Varför och När.

De dummaste visdomsordet tycker Stefan E för övrigt är : Man ska gå när det är som roligast!
Jag tycker illa om uttrycket Ensam är stark, det strider mot det mesta jag tror på av vikten av samarbete och solidaritet.

Sånt är livet helt enkelt

Livet tar lustiga svängar, det är bäst att hänga med. Ikväll har vi haft en underbar middag med Elin och hennes italienske vän Michele. Det var familjen som numera innebär också Ellens pojkvän Tosh från Australien. Vi pratade svenska, italienska och engelska och allt kändes väldigt varmt och härligt. Jag stannar i den känslan en stund och njuter.

Men nu tar julen slut, Tosh åker i natt tillbaka till Paris, Ellen följer efter i morgon och det blir mer stillsamt i lägenheten igen, som på bilden. Sånt är livet eller hur, man får njuta av att ha dem nära ett tag och inse att så är livet - när de försvinner ifrån en igen.

Sonen och hans flickvän är desto mera hemma nu, deras lilla ofödda barn tar alltmer plats, vänder sig i magen, boxar och buffar och gör sig beredd att komma ut i världen. Den bebisen blir mottagen med mycket kärlek, från föräldrar, mig och småfastrar!

En julklapp som gör mig glad!

Jag är så trött på alla sladdar att snubbla över och trött på min åbäkiga dammsugare - så jag blev jätteglad för julklappen i ett stort mystiskt paket. En batteriladdad dammsugare som är så snygg att den kan stå framme och så suveränt enkel att hantera. Jag hade tänkt köpa mig en tidigare men bannade mig själv: "Inte kan du gå och köpa en dammsugare när du redan har en!"
Nu fick jag i alla fall en sån här liten fining. Allt som gör städandet roligare är bra!

Och så sprack fina sammetskläningen i midjan...

... och sömmen sprack i midjan på fina blå sammetsklänningen just innan gästerna kom och just när jag kände mig så fin. Fick bli blå sidenbyxor med resår och blå sidentunika i stället. Men i morgon blir det gymet! Oåterkalleligen. Nu är jag trött på mig själv.

Stefan Einhorns Vinter missar jag inte

I morgon är det Stefan Einhorn som är pratare i programmet Vinter  klockan 13.00 i P1. Och lämpligt nog fick jag hans bok i julklapp. Nu när alla gäster har gått och diskmaskinen har utfört sitt tunga arbete ska jag slå mig ner med den boken och lite portvin. Stefan Einhorn är så lugn och klok och jag känner mig allt lite visare när jag läser honom. Han drar liksom in mig i gemenskapen och jag som läsare blir också en småvis person.
Vägar till visdom heter hans bok. Stefan har också en grupp på Facebook: Visgruppen.

Ny roman av Anna Gavalda - glad överraskning

Bara sådär, som en skänk någonstans ifrån, ger Anna Gavalda ut en ny roman, hennes femte. Jag fick den i julklapp av Elin och det var en glad överraskning. Ingen av oss visste att en ny bok av Gavalda kommit. L´Echappée belle heter den. En liten tunn roman om några syskon som upplever barndomens kontakt med varandra igen i vuxen ålder. En liten lekfull bok verkar det vara. Det gjorde mig riktigt glad. Inte för att jag helt och fullt gillar allt av Anna Gavalda, men jag tycker ändå att det är ett roligt och sympatiskt författarskap att följa.

Så underligt att sälja sina klappar på Tradera

På nyheterna ikväll fick jag veta att igår, julafton, lades tusentals annonser ut. Det var julklappar som inte var välkomna, som kändes onödiga, som slumpas bort på Tradera. En nyhet som är sorglig, en nyhet som gör mig ledsen. Jag vet att vi kanske köper lite för mycket julklappar i min lilla familj, men allt är kärleksfullt och vi älskar lika mycket att ge som att få. Vill någon byta så är det helt okej, men ingen skulle komma på den absurda tanken att lägga ut sina klappar till försäljning på nätet!
Kanske är det konstiga klappar från företag som auktioneras ut, som när ABF gav alla anställda en fritös i julklapp, mitt i allt hälsotänkande. Den gav jag bort.
Men tanken att sälja en julklapp jag fått på Tradera skulle aldrig ens föresväva mig

Bara ni inte ger mig en kastrull, sa min mamma, medan pappa önskade sig snälla barn

"Bara ni inte ger mig en kastrull!" var min mammas stående svar på frågor om vad hon önskade sig. Min pappa önskade alltid snälla barn - som om han inte redan hade det. Tänker på mammas önskan när jag läser Annikas inlägg/önskan om oförståndiga gåvor. En vardagskastrull vill jag inte heller ha. Men kanske en Le Creusetgryta, kanske en lyxig batteridammsugare som jag fick  och som jag varit förälskad i sedan jag såg den första gången men inte unnat mig. Fast det är klart att om det bara var praktiska saker vore det annorlunda. Men nu sveper jag in mig i världens vackraste cashmerekofta och smörjer in mig med så lyxiga krämer samtidigt som jag njuter av mina favoritböcker som jag fick och dricker te i nya Muminmuggar - jag älskar årets omtänksamma välutvalda klappar. De var så precis rätt uttänkta just för mig med kärleksfulla budskap, precis som det ska vara.
Idag känner jag mig som en lyxkvinna, omgiven av mina barn, med fina klappar, portvin i glaset, klädd i pyjamas hela dan. Den perfekta juldagen.

Anna Bergenström är min husgudinna i köket

Jag behöver egentligen bara kokböcker av en enda författare. Anna Bergenström förstås. Ända sedan hon skrev mat i DN och kom med sin första böcker har hon varit min husgudinna när det gäller all matlagning. Klok, inspirerande, pedagogisk och med böcker som också innehåller fantastiska matbilder tagna av hennes dotter Fanny. Nu har jag en ny bok av henne att gotta mig åt! Tack Elin!

Sött, sweet, dolce - desserter från när och fjärran. nnehåller  recept till efterrätter  – allt från  fruktsallader till suffléer, hemlagad glass och sorbet, läckra bakverk och tårtor eller  ostkaka och rabarberkompott.
Sött, sweet, dolce har också, förstås,  efterrätter med inspiration från medelhavsländerna, Sydamerika och Asien.

Jag vill bygga vidare på det som var bra, inte bittert minnas det andra

Det är mitt i natten, de tappra snöröjarna plogar gatan utanför när min dotter nu går hem. Vi har haft en så lugn och lycklig julafton att jag känner mig helt uppfylld av det. Inte har jag gjort mycket inför den här julen, snarare känt mig trött och lite nedstämd. Men så vände det för någon vecka sedan, tiden har varit fylld av hemligt planerande om julklappar och mindre hemligt om mat.
Idag hade vi familjefrukost hela förmiddagen. Mina tre barn, Emils fina flickvän M-L, Ellens T från Australien. och Elin som pratade med sin vän M på snabb italienska i telefon, i övermorgon kommer han också.  Kanske var jag lite orolig för hur det skulle bli med språkförbistring, det behövde jag inte vara.  Visserligen lyckades jag inte med rim på engelska på hans paket. Men annars har vi haft en glad julafton med många skratt och väldigt mycket kärlek.

Ni vet hur svårt det kan vara när man skiljer sig och bryter upp mångåriga traditioner. I år och även i fjol  känner jag att vi landat igen, jag och barnen, vi har byggt nya traditioner på de gamla och det är en sån lättnad. Jag vill bygga vidare på det som var bra, inte bittert minnas det som var mindre bra och fastna i det.

I morgon ska jag berätta om mina julklappsböcker!

God morgon, God jul och glad namnsdag alla Evor!

Kanske tyckte jag att julafton var extra mycket min dag för att det också är min namnsdag? Mina föräldrar tassade in till mig på morgonen med bröderna i släptåg, just denna namnsdag fick jag choklad med vispgrädde på sängen och ett Eva-paket. Min faster Elsa gav mig ockå speciella Eva-paket. Jag kände mig lycklig och utvald.

Jag har allid tyckt om mitt namn. Nu heter mina båda döttrar också Eva. Så nu tassar jag omking och slår in Eva-paket till dem. Min exman var den förste som gratulerade mig idag, han brukade också tassa upp och ge mig choklad på sängen på julafton, en trevlig vana som försvann med honom. Nu tassar jag omkring själv som tomtemor.

Vi äter en stor julfrukost md risgrynsröt, den är "fransk" frukost också för vi har goda marmelader och franskt valnötsbröd, när vi var med bil brukade vi köpa croissanter på NK men så bli det inte idag. Men sonen och hans fina Marie-Louise kommer på svenskfransk grötfrukost snart, nu måste jag koka gröten! Sen drar de vidare mitt på dagen och vi firar vidare, resten av familjen.
God jul alla vänner, och grattis alla Evor!

Kvällen före julafton är det rimstuga hos oss!

Varje familj har sina traditioner. Hos oss är det rimstuga kvällen före jul. Vi har massor med papper, snören, lack... och även om vissa paket är inslagna dekorerar vi om dem. Framför allt skriver vi verser på paketen. Ibland tycker jag att vi kanske köper för mycket julklappar. Men det är  bara så att vi älskar att köpa presenter till varandra. Det är ett tisslande och tasslande och rådslående före jul. Vi fundrar och klurar på vad alla verkligen vill ha, vad som passar den eller den familjemedlemmen och det är så kul!
Sedan vidtar rimmandet. De år jag inte riktigt orkat rimma känns tråkiga. Rimmen - och de är ibland lysande ibland fruktansvärt usla - förhöjer gåvan.

Just nu är jag instängd i mitt sovrum därför att de andra slår in och rimmar på mina paket och jag känner förväntan. Vi har klätt granen, guld och rött, överdådig säger några, ingen får ens viska tacky... för den är fin med sitt glitter, vår gran.
Vi bryter mot godisförbud och äter choklad, vi dricker portvin. Vi fnissar, vi rimmar.
Jag älskar min familj!

Lyssna på Syjuntan om att sticka för livet och för förändring

Jag missade min egen kloka pratglada syjunta häromkvällen eftersom jag röjde källaren när jag nu fick hjälp med detta. Däremot missar jag inte programet Syjuntan i Sveriges radio P1. Lyssna på det, det är så många intressanta funderingar det väcker om handarbetande.
Jag tycker själv att stickning och virkning är rena terapin för själen, fingrarna arbetar på och jag hamnar i ett lätt meditativt tillstånd som är mycket lugnande. Precis det tog de upp i Syjuntan igår. Syjuntan och trösten var temat och det handlade  om handarbete som överlevnadsstrategi, om hur ilska och sorg kan gå rakt ut i en nål och sedan försvinna och hur monoton stickning kan skapa lugn i kaos.

Förra programet, Syjuntan brinner, handlade om aktvister som den amerikanska konstnären och handarbetsaktivisten Lisa Anne Auerbach som blev känd för sina  dödstalsvantar, som kritiserade USA:s krig i Irak.

”Varje stick upp och ner med nålen var en bearbetning. Det var jag och broderiet, vi blev som ett”, sa  Inger Marianne Ödlund . Hon tog fram nål och tråd och broderade en tavla föreställande sina två chefer med texten "Tig och lyd!" och broderade sig ur sin livskris. 

Jag har lånat bilden från SR:s information om programmet. Lyssna!

Så sakteliga börjar jag känna julförväntan

Nu är arbetsrummet nystädat för här ska Ellen och Tosh sova. De väntar fortfarande på avgång i Paris, sen ska de landa på Skavsta och ta buss därifrån innan de är hemma hos mig. Första gången jag träffar nya pojkvännen, det är spännande och en aning pirrigt!
I hans hemland Australien är det sommar och varmt nu, han landar mitt i denna kyla. Den enda gång jag inte firat jul med min son var han på julafton just i Sydney, tillbringade dagen i en pool. Jag tyckte det var så sorgligt, saknade honom! I år är det andra gången han inte firar med mig. Han och flickvännen äter långfrukost med oss och drar sedan till hennes familj.
Jag börjar känna julförväntan, det ligger paket överallt i olika stadier av inslagning, dan före julafton klär vi granen och rimmar. Men klarar jag att rimma på engelska?

EVAngelium om otrohet enligt mig och kloka Annika Borg

Jag har en favoritpräst, det är Annika Borg. Hon är vardagsklok. Jag hittade ett citat av henne när mitt liv krisade. Mannen i mitt liv svek mig, på alla sätt, Gång på gång. Jag var förkrossad och mitt självförtroende var i botten. Det var svårt för mig att se hur allt blivit så fel och i mitt svaga tillstånd började jag lägga skulden på mig själv.
Då läste jag det här citatet av Annika Borg och det fick mig faktiskt att räta på ryggen. Jag har det uppskrivet och brukar ge det till vänner i samma situation. Hallå Elin Nordegren:  Ta inte på dig skulden för Tiger Woods alla snedsprång.

Såhär säger Annika: "Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt problemet hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

Och om han inte klarar av att stå upp och möta den vreden då är det bäst att kasta ut honom eller ta sitt bagage och gå. För då blir det aldrig bättre. Det gjorde jag och idag är jag stolt och rak i ryggen igen.

Hur kul är det att koka knäck om vi alla sitter och får ångest över att vi trycker i oss fett och socker?

Min pappa var en underbar man, men han var inget vidare att ha i köket. Han kunde ungefär koka kaffe men inte så mycket mer. Så mamma Gulli saftade och syltade, lagade och bakade. Alltid god - och som hon sa:  "piffig", vällagad mat. Men när hon var ensam och äldre så tröttnade hon. Visst kunde hon svänga till några sockerkakor och lite bullar och laga en god gryta, men den där entusiasmen från förr fanns inte kvar. Jag undrar vad det beror på? Var det min pappas alltid så uppskattande kommentarer hon saknade. Eller blev det helt enkelt bara tråkigt?
Jag undrar för jag känner lite likadant. Jag har tyckt att det var roligt att laga mat. Tycker jag det nu? Ja, någon gång när vi äter ihop, när det är fullt kring bordet. Men inte ens nu till jul tycker jag det är särskilt kul. Kanske är det också för att det är så mycket restriktioner kring det vi äter. Sjuka grisar, transfetter, besprutad mat. Och hur skoj är det att koka knäck och göra fransk kola om vi alla sitter och får ångest över att vi trycker i oss fett och socker?
Det får bli färre saker på julbordet, bara sånt vi tycker riktigt mycket om.
Men nog ska jag göra lite fransk kola i alla fall...

Utan dead-line gör jag ingenting

Utan dead-line gör jag tydligen ingenting. Jag måste ha en tid att passa, ett målsnöre att springa mot, en gammal hederlig dead-line för att få igång mig. Man kan tycka att jag haft allt tid i världen att städa, fixa, köpa klappar, pynta ... men det är nu, idag, jag sätter igång på allvar  med en fruktansvärd frenesi. I morgon kommer yngsta dottern med pojkvän - och innan dess ska jag hinna - mycket!

Nu finns alla Emma Valls fem Amandadeckare att köpa igen hos Adlibris

Jag vet att Annica har en mer realistisk inställning till böckers livstid än jag. Tar dom slut så tar dom slut. Men jag vill att böckerna ska finnas. Vårt förlag Alfabeta vill tråkigt nog inte ens trycka upp nya pocketupplagor av Amandadeckarna av Emma Vall. Därför har vi nu sett till att man kan köpa alla fem böckerna via Adlibris på nätet. Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån och Slutpunkten finns att beställa. Jag gillar fortfarande våra kriminalromaner om den tuffa rödhåriga journalisten Amanda Rönn på Sundsvalls-Posten, hennes mordgåtor och krångliga kärleksliv. De slog aldrig riktigt i Tyskland, för lite våld, sa den tyska agenten.Ja, kanske tyckte vi det var mer intressant att skildra Amanda och att fundera kring vad som driver fram ett brott än att fira orgier i blodiga detaljer.
Jag gillar väldigt mycket våra fem Amandaböcker och tycker absolut att det borde bli en teveserie om henne. Till dess kan man läsa böckerna.

Det är kanske otippat att jag ska bli så varm om hjärtat av att se Bonde söker fru

Det är kanske otippat att jag ska titta på Bonde söker fru och bli så glad av det. Jag tycker det är så befriande med dessa ostajlade människor i alldeles vanliga kläder som vågar vara så ärliga med sin längtan efter kärlek. Jag blir alldeles rörd när bonden Tilde strålar av lycka, Det är så fint. Här är inga nerbantade plastikopererade människor - jämför Paradise hotel (om ni orkar se det). Men det är inte bara i sådana program människorna är så onaturligt fixade i håret, så tjusiga stajlade, mejkade, vältaliga - det är oftast sådana människor visas upp i teve i alla program och där sitter jag blek och omålad med håret uppsnurrat iklädd sköna hemmakäder, avståndet blir långt.
I dag såg jag en stor tjock bonde i blåställ stråla av lycka över att kärleken äntligen kommit in i hans liv och hon, kärleken var en knubbig överlycklig kvinna som också strålade. Jag blir alldeles varm och lycklig av att se det. Bönderna är långa, korta, tjocka, smala, inte särskilt vackra, som folk är mest och de vågar räcka ut sin hand och säga här är jag, jag längtar efter kärlek i mitt liv. Man måste ha en sten till hjärta för att inte smälta då.

Leenden är mycket mer smittsamma än svininfluensan, och nyttigare, så LE!

Dessutom är leendena mycket nyttigare... le mot en annan människa och se vad de har svårt att inte le tillbaka. Kanske är det spegelneuronerna som får sig en kick av leendet. 

Men jag vet att det kickar, klickar till i mig också när någon ler mot mig. Det värmer. 

Så var inte stressade idag. Ta det litet lugnt och le. Vad är så viktigt egentligen? Ingenting är så stressigt och viktigt att du inte hinner ta dig tid att le mot dina medmänniskor, gör det! 

Låt oss smitta varandra i det som kallas julstress med leenden, det motverkar stressen! Och smittar så gott.

Vill inte gå omkring osedd och inte se mina medmänniskor

Jag har öppnat min första julklapp och nej, det är inte fusk. Vännen och jag firar jul på olika håll så vi öppnade tillsammans idag. Herta Müllers Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, låg i mitt paket. Jag ser så fram emot att läsa årets skarpa  Nobelpristagare.
Visst är det en underbar titel? Precis så som jag känner mig ibland när jag helst vill möta världen med ett morrande. Men okej, det är inte så ofta. Faktum är att min ambition är att möta blicken hos alla jag kommer i kontakt med och allra helt få ett spontant leende tillbaka. Det värmer mig och jag är säker på att det värmer den som ler mot mig också. En snabb stund av mänsklig kontakt. Man pratar kort med någon vid busshållplatsen, sen vinkar kvinnan jag talat med när hon stiger av. Vi ser  varandra. Jag tycker det är så viktigt.
Man kan vara så anonym i den här stora staden. Men jag vill inte gå omkring osedd och inte se mina medmänniskor.

Vilka är era okastbara skatter i källare och förråd?

Eva ger mig beröm för att jag kastade duktigt och  citerar Charlie Brown: "Lycka är att kunna slänga för att få plats med livet". Och jag rodnar och känner att berömmet nog är en aning oförtjänt även om det är mycket tommare i källaren. Men vad har jag inte kvar!

Min röda docksäng som farfar snickrade, nästan antikvärde på den.
Min studentkäpp, varför hade man studentkäpp med silverknopp?
Faster Elsas numera sammanfallande brudklänning från trettiotalet
Alla barnens små skor och massor av deras kläder
Alla mina gamla LP-skivor
Mammas soffa
Otroligt många väskor, tre konhattar från Vietnam
Två trasiga skinnfåtöljer och - jag kan fortsätta hur länge som helst....

... att räkna upp okastbara skatter. Det var såklart mycket värre i Enskede när vi bodde i villa. När vi flyttade fyllde vi en jättecontainer. Först frågade alla mig vad som skulle kastas. Sedan sa min son brutalt till alla: "Fråga inte mamma! Bara släng!"
Och faktum är att det mesta av det som slängdes har jag kunnat leva utan. Det är mest bara den svarta baskern från Agnès B jag saknar... och mammas fårskinnspäls... resten är förträngt.
Men jag undrar: Vilka är era okastbara skatter, förutom alla böcker förstås.

Dammig men lycklig

Jag sitter helt sanslöst dammig efter att ha tillbringat fem timmar i källaren. Men glad! Jag hittade äntligen mina försvunna julsaker, mängder med kläder sedan barnen var små. Skor, leksaker. Jag hittade lådor med Amandaböcker som vi nu ska sälja på Adlibris eftersom de inte finns att få tag i. Så hör av er dit om ni vill köpa Kattjakt eller Änglavakt!
En del av lådorna har jag inte rört sedan jag flyttade hit för sju år sedan. Jag packade ihop mitt hem i Enskede då. Det var Ellen och jag som var kvar i huset, de andra hade flyttat och vi satt kvar där med allt som blivit över. Massor slängde vi i en container innan vi flyttade. Men mycket åkte med av bara farten och försvann snabbt ner i källaren där det stått sedan dess.
Jag har undvikit att titta på lådhögarna. Men ikväll tog jag itu med varenda kasse och låda. Det återstår en massa sorteringsarbete men det är ändå så skönt att inte blunda utan tackla högarna, lådorna, möblerna....

Och det bästa av allt. jag gör det fullständigt osentimentalt. Jag blir glad när jag hittar barnkläderna. Men jag sänder inte en tanke av sorg till livet som tog en annan vändning där i Enskede än jag räknat med. Och det är ett framsteg att glädja sig åt. Jag är dammig, men lycklig.

Bodil Malmsten är tillbaka i Sverige

Elisabet Höglund är bra på att dra information även ur motvilliga. Nu var det Bodil Malmsten som var i rutan så jag tittade på Förkväll. Och mycket riktigt fick vi veta det jag undrat men inte läst någonstans: Bodil flyttar hem efter tio år. Det är jobbigt att bli gammal i Frankrike, ett annat land, sa hon.
Vi fick till och med veta vilken stad hon bott i Frankrike, det hade Elisabet listat ut.

För detta stordåd vill jag verkligen hyllas!

Börjar känna mig som min mamma som torkade ur alla köksskåp före jul och diskade allt porslin samt putsade allt som skulle putsas. Jag riktar mer in mig på hyllor och trodde jag var helt hyllfärdig igår. Det var jag inte. Stordådet återstår. Källaren. Jag vet inte varför jag fått för mig att den just nu måste behyllas och röjas men nu är det så.
Ikväll åker varenda kartong, mystisk påse och sällsam möbel ut, granskas och ställs sedan eventuellt tillbaka på nya fina hyllor. Jag får hjälp vill jag tala om.
Oj oj oj... det kalllar jag stordåd och för detta vill jag verkligen hyllas!

Vem kan motstå att svara på Lilla O:s litterära frågor om bokstaven D

Jag kan ju bara inte motstå enkäter. Lilla O går igenom alfabetet och ställer frågor om läsning. Jag måste helt enkelt svara!

Fjärde bokstaven är D och frågorna hör mer eller mindre ihop med just den bokstaven.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Jag är trött på deckare, för många är likadana, slarvskrivna, schablonfyllda. Går tillbaka i tiden. Gillar Harriet Vane och Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare, det är böcker man kan läsa om och om igen Bisarrt nog älskar jag även Patricia Highsmiths Tom Ripley-böcker.

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?

Drama är svårläst. Ser jag hellre på scen. Bra uppsatta Tjechovpjäser. Han är så fenomenal på att uttrycka allas vår längtan. Tre systrar till exempel

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?

Stolthet och fördom med den gudomligt vackre Mr Darcy fångade mitt hjärta

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.

Åh Det blir såklart den alldeles underbara Muminboken Trollvinter där han vaknar för tidigt när hela familjen sover och går ut i allt det vita och ser en helt ny värld. En bok varje människa bör läsa i december. Varje år. 

Vad andra svarat kan du se hos Lilla O som ställde frågorna.

Idag är jag riktig hyllglad - kolla mina Muminmuggar!

Jag längtar alltid efter ordning, men det är sällan jag uppnår känslan av att allt är på sin rätta plats. Idag kanske jag kommit en bit på väg? Min bästa snickare har satt upp en Muminmuggshylla i köket, en väskhylla i hallen och  nya hyllor i garderoben.
Ellen suckade från Paris: Men mamma! En Muminmuggshylla, det var väl bra onödigt.
Men nej, det tycker inte jag. Idag är jag riktig hyllglad.

Tjejer kom igen! Vi måste höja våra röster och sjunga snapsvisor vi också!

Tejejer kom igen - vi måste höja våra röster och sjunga snapsvisor vi också! Häromkvällen var några vänner på julfest. Det pratades, dracks, åts - och sjöngs. Men när det kom till snapsvisorna var det den ena killen efter den andra som poppade upp och sjöng snapsvisor. De vanligtvis så tal- och sångföra kvinnorna hade inte mycket på lager.
Så var det en midsommar hos oss. Då satte Maggan igång. Maggan är min vän, en underbar stridbar och rolig kulturkvinna från Sundsvall. Hon hade ett härligt lager av snapsvisor med en helt annans slags känsla, här var det ganska grovkorniga kvinnosånger som framfördes...  glatt feministiska sånger som snapsvisor...
Vi jublade, sen har vi glömt sångerna igen. Men idag kommer Maggan och hälsar på. Jag tänker fråga henne om sångtips. Hon får lov att komma til ön i midsommar!

Alla behöver en trygg stöttande rolig grupp som skyddsmur i livet

Jag har varit på träff med kloka författarvänner ikväll. Vi har en så fin grupp. En gång i tiden  - ja det var inte så länge sen - satt vi alla i styrelsen för BUS. När vi avgick ville vi ändå fortsätta träffas, just vi. Vi är en grupp i olika åldrar, olika bakgrund, men med det gemensamt att vi alla skriver för barn och ungdomar. Det känns som en grupp som ger stöd. Jag blir peppad av att träffa de andra och jag vet att jag kan vända mig till dem om det är något jag grunnar på, något som valsar runt i mitt huvud som jag inte finner svaret på. Ibland pratar vi om vad vi just nu arbetar med, ibland suckar vi över krångel med förlag. Fina Ylva, Ylva, Anna-Karin, Maria, Annica och Lena. Vi har en bra kemi. Ingen som är missunnsam, ingen som drar ner en, i stället är alla  stöttande, skämtsamma, gravallvarliga allt efter gruppens behov den kvällen vi träffas. En sådan grupp känns som en trygg skyddsmur.

Nu ska jag beundra mina snöblommor och sen ge mig ut i det vita

Hur kan jag varje morgon vakna med träningsvärk, värkande muskler och leder när jag inte tränat sedan jag kom hem från Vietnam? Först fick jag influensan, sen åkte jag till Jämtland, kom hem var sjuk, fick sprutor. Undanflykter för att slippa träna på gymet som ligger så bekvämt två minuter ifrån mig? Hmm... kanske ska kila ner en stund och försiktigt jobba mig igenom mina maskiner.
Den enda som hindrar mig är den förbaskade snön, det snöar, igår var det halt så att alla for omkring som på is när jag gav mig ut på väg till min champagneprovning, ni ser rätt, sex sorter - balansen blev för övrigt inte bättre, men gladare, av champagnetestandet på hemvägen.

Jag vet, nästan alla utom jag blir glada av det där vita kalla som faller. Men nu ska jag tillämpa acceptans, det jag inte kan förändra ska jag inte heller gnälla över. Ett vitt täcke har lagt sig över blomkrukorna på balkongen som jag glömt att ta in. Jo, det är blommor kvar i dem. Nu ska jag titta ut på mina snöblommor, packa träningsväskan och ge mig ut i det vita.

Flickan i medaljongen av Emma Vall - vår första bok nu omtryckt

Vem är flickan som farmor har en bild av i sin medaljong? Och varför är Lena så lik henne? Inte ens pappa har ju hört talas om henne. Ju mer Lena får veta om Emma desto mer levande blir hon. Fastän Emma levde för så länge sedan, när farmor var ung, är det nästan som om de kan röra vid varandra. Flickan i medaljongen är en berättelse om hur flickor och kvinnor hade det i en fattig sågverksarbetarfamilj i början av 1900-talet, men också om deras döttrars liv på 1950-talet. »Flickan i medaljongen« handlar om allas våra drömmar om ett annat och bättre liv.

Nu kommer vår nyutgåva i samarbete med Podium Distribution. Boken finns att beställa från Adlibris och Bokus från och med ungefär nu, hoppas jag. Vår första Emma Vall-bok som inte funnits på så länge. Jag är glad att den finns om än i en liten upplaga!

Om »Flickan i medaljongen«:
 Spännande och spänstigt.
Aftonbladet

Ett stycke gripande kvinnohistoria.
BTJ

Flickläsning för alla generationer erbjuder Flickan i medaljongen. Författarna Herngren, Swedenmark och Wennström väver samman flick- och kvinnoöden från sekelskiftet 1900 till mitten av 50-talet. De tar upp centrala kvinnofrågor som arbete, frihet, jämlikhet, kärlek och ansvar.
SvD

Kvinnorna släpar sig fram som anonyma skuggor utan värde i ett liv i mörker

Jag läser en bok om livet i Kabul, där kvinnorna släpar sig fram som anonyma skuggor och inte har något som helst värde. Det är faktiskt fruktansvärt. Att läsa den boken är som att hamna i en ond dröm. Det är knappt jag förmår läsa den för skildringen av det intensiva totala föraktet för kvinnan är så tung. Så skickligt skriven också. Boken börjar med ett kapitel om stening av en kvinna. Men även männen är skuggor i denna sammanfallande stad. Det är Yasmina Khadra som skrivit  Svalorna i Kabul  och den finns inte på svenska ännu. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill ge den som lästips till någon, den är för mörk för mig, för utan hopp. Det är bara död, förtryck, förintelse. All glädje har försvunnit. Den mänskliga stoltheten släpas i de smutsiga rännstenarna.
Jag har svårt för böcker som bara är svarta, där inte ens en skärva av hopp finns. Vad tycker ni?

Inflytande och statistik är bara siffror - det viktiga är det nät av kloka röster vi spunnit på nätet till varandra med våra bloggar

Min lilla blogg är en förhållandevis inflytelserik blogg, endast 20 % av svenska bloggar är mer inflytelserika. Det påstår i alla fall  www.inflytande.se men jag har ingen aning om vilka mätkriterier som används. Blev inspirerad av Jenny i morse att kolla. Det är kul ibland att kolla statitik på till exempel Stat Counter och se att det finns personer i fjärran länder som läser bloggen och se att det finns läsare därute som följer ens tankar. 
Ibland känner jag mig mindre ensam då. Men det viktiga är ju framför allt de röster som når mig, det som jag skrev om tidigare, ett nät av kloka läsare där vi hittat varandra, läser, uppmuntrar, stöttar varandra. Det är nästan lite magiskt! Inflytande och siffror är ju ändå bara ett litet "vid sidan om skoj". Lite grädde på moset, men det viktiga är innehållet i alla de kloka bloggar jag följer. Inflytande eller ej, det är ändå bara en slags fiktion och siffror är bara siffror. Men era röster är verklighet, ni som kommenterar. Nog blev jag förvånad när någon sa till mig: "Du har fuskat med din statistik va, satt räknaren på en hög siffra innan du började?" Uppriktigt sagt hade jag inte ens en aning om att man kunde det, men framför allt: Varför? Skulle man vilja lura sig själv, för det vore ju det man försökte göra då? Kommentaren gjorde mig bestört. Nu är det morgon och snö på marken. Idag hämtar vi Flickan i medaljongen, nytryckt i liten upplaga, bara en siffra det med. Jag är glad att den finns igen, mera om det sen idag!

Familjen krymper men växer ändå - det är hoppfullt. Men hur gick det här till?

Det är märkligt och lite sorgligt att inse att en människa man delat en stor del av sitt liv med har en ny familj. Det blir så tydligt just vid helger när jag och barnen håller fast vid våra små traditioner som jag tycker så mycket om. Olika små vanor och traditioner som följt oss sedan barnen var små. Jag tänkte på det idag när vi var hos dotter Elin på Luciafirande, allt var så hemtrevligt och välkomnande och det kändes lite som att vara i vårt hem i gamla Enskede där barnen växte upp. Våra julplaner är roliga att tänka på. Vi är riktiga julentusiaster och älskar julens fest och högtid.

Men - det finns ett men såklart - så är ju livet.  Han som var min man och som är barnens far drar iväg med sina nya familj och hans planer vet jag ingenting om. Ibland blir jag så förvånad trots att det är länge sen och grubblar: "Hur gick det här till...?"

Jag får trösta mig med att familjen inte bara krymper, den växer också. Ellen  tar med sin nya vän Tosh som vi ska få träffa för första gången. Vi kommer att umgås med sonen E och hans ML, de väntar sitt första barn. Till de gamla traditionerna läggs nya.

Vi vänder på de givna könsrollerna och ser världen i nya perspektiv

I min blogg skrev jag igår om Nobelstiftelsens uppmaning att damerna inte skulle bära svart - jag föreslog att de nästa år uppmanar HERRARNA att inte bära svart. Jag vill se kungen i gult, Daniel i lila, prinsen i rosa och varför inte Horace i något riktigt glatt och inbjudande men inte alltför urringat och utmanande - tänk tanken och fundera över hur tydligt genusperspektivet blir! 

Det finns flera fina barnböcker som vänder på genusperspektiven och får oss att se världen med nya ögon. Jag kan varmt rekommendera Maria Herngrens Ingen får veta om den lilla killen som önskar sig en docka.
Två av mina favoritbokbloggar lovordar boken Kalle som Lucia av Anette Skåhlberg, text och Katarina Dahlquist, bild och jag längtar efter att läsa den, läs mer hos:  Lyran  Bokmania

Så här säger Bokmania: "Jag tycker mycket om boken Kalle som lucia. Berättelsen är fin och illustrationerna är helt underbara: stora härliga bilder och ansikten som uttrycker tydliga känslor. Varma färger, julstämning. Det är en magisk, strålande och vacker bok som handlar om jämställdhet som den mest självklara saken i världen. Jag hoppas att det finns många (fördomsfria) föräldrar som skyndar sig att beställa Kalle som lucia (och Kalle med klänning) till sin avkomma. Finns även som ljudbok. Beställ bekvämt via Sagolikt Bokförlag."

Läs här förresten den underbara historien om hur alla barn på dagis fick tyllkjolar att snurra runt i 

Tarzan var en stalledräng

Jag var på middag med gamla goda vänner och söta barn gladde oss. De skulle lussa och gjorde det fint. Det känns som både nyss och länge sen jag for runt som en galning för att hinna hinna, fixa lussekläder, stryka, baka, pynta. Jag saknar den tiden i vårt gamla hus i Enskede, det måste jag erkänna. Mitt i all stress fanns också så mycket kärlek, och i ärlighetens namn så mycket känsla av att vara behövd.
Alvin såg finurligt på mig ikväll och berättade:
"Vet du vad jag trodde man skulle sjunga?"
Så sjöng han med stark röst:
"Tarzan var en stalledräng"

Som när min lille son lika glatt sjöng: "Första maj, första maj varsin liten kavaj", när vi demonstrerade.

/ni vet: Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus/

EVAngelium om motgift mot den låga känslan Avund

Jag gör som Eva i Norrbotten, skriver ett litet EVAngelium. Idag handlar det om avund och missunnsamhet två av de värsta saker jag vet. De krymper en och fräter. Givmildhet och förnöjsamhet vill jag predika.
Man får gå till sig själv. Jag lärde mig mycket när jag själv en gång var riktigt avundsjuk. Jag skrev på egna manus men hade inte fått något utgivet. Just då fick jag veta att min granne och vän Annika Thor skulle ge ut sin allra första bok, sedan dess har hon skrivit många fantastiska barn - och ungdomsböcker. Min första känsla var ren rå avundsjuka. Varför hon och inte jag, ältade jag för mig själv. Jag skämdes över mig själv, men jag var helt enkelt grymt avundsjuk. Det tog mig många timmar av egna funderingar och självprat att komma över den känslan, för inom mig var jag så klart också glad för hennes skull. Den onda känslan tog dock först bara över.
I alla fall kom jag över missunnsamheten och kunde verkligen av hela mitt hjärta gratulera henne. Dessutom blev hennes framgång en sporre för mig när jag slutade förgifta mig själv med avund.

Ibland när onda känslor och tankar av avundsjuka och missunnsamhet slår till, tänker jag tillbaka på den händelsen långt tillbaka i tiden nu. Det gör att jag får perspektiv. Jag besinnar mig. Det fungerar som ett motgift mot den låga känslan avund.
Ja, det var dagens fundering i mitt EVAngelium.

Tänk om Nobelkommittén i stället uppmanat männen att inte bära svart! Kungen i gul frack!

Påbud utgick till de kvinnliga gästerna på Nobelfesten att de inte skulle bära svart.  De stiligaste klänningarna var just svarta. Maria Wetterstrands second hand från fina gamla modehuset Leja. Herta Müllers eleganta svarta klänning, kulturministerns glittrande svarta. Svart är fint.

Jag tycker det skulle ha blivit en roligare fest om Nobelkommittén hade utgått med det påbudet till männen.
Snälla, bär inte svart utan var gärna färgglada, pojkar, det blir så tråkigt annars.
Kungen i en glad gul frack. Det vore fint! Prinspojken i rosa.

Visst måste man muta sig själv ibland?

Det gör ont i armen av sprutan och jag är lite dimmig. Men jag ville så gärna på på Författarcentrums After Work på Debaser med författarna Amanda Svensson, Gunnar Ardelius och Carl-Johan de Geer. Så jag bet ihop och gick. Borde inte ha gjort det. Till slut var det bara tanken på att jag skulle få (ja av mig själv alltså) choklad med vispgrädde som gjorde att jag tog mig hem i snålvinden.
Usch ja, en trevlig kvinna bredvid mig försökte inleda samtal men jag som så gärna pratar var helt förstummad. Konstigt när sådant händer och förlåt mig, okända dam - jag brukar inte vara så sammanbiten men jag blev så otroligt trött.
Det berodde inte på Carl-Johan de Geer, det var alldeles underbart att lyssna till honom, klok och underfundig.
Men nu är jag hemma. Chokladkoppen är rykande varm. Visst måste man muta sig själv ibland?

Hertas berörande tal: En svetslåga genom ytligheten

Jag blev berörd av  Herta Müllers tacktal igår. Mitt i glammet stiger en späd kvinna fram, enkelt klädd i svart och vågar tala så utan förställning, ur sitt hjärta om sina upplevelser, om vad som fört henne till denna plats, detta pris. Så enkelt och värdigt. Samtidigt fyllt av stolthet och glädje.
Ni läser väl hennes Nobeltal om näsduken? En fantastisk text som jag kommer att bära med mig i mitt minne.
Motiveringen till Nobelpriset är att hon: "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap"

Är du en katt- eller hundmänniska? Frågan kanske är omöjlig men jag undrar ändå

Folk brukar fråga mig om jag är katt-eller hundmänniska. Jag brukar aldrig svara på det för jag har inte haft något svar. Jag har faktiskt aldrig gillat katter särskilt mycket, de är så oberäkneliga. När det gäller hundar är det en hund jag älskat, den Shetland sheepdog vi hade när jag var liten.
När jag var i Aten för några år sedan och skrev blev jag vän med en katt, se bilden. Eller katten bestämde sig för att tolerera mig. Mest tror jag för att den upplevde min varma spinnande mac som en kompis. Nu följer jag på bloggen Marias äventyr med en liten busig kattpojke.
Jag har alltid varit intresserad av kattdjur av den vilda sorten, lejon känner jag mig som, tigrar och svarta pantrar fascinerar mig.
Så om någon frågar mig nu skulle jag nog säga att jag är en kattmänniska. Mest för att de har sådan integritet. Man tämjer och uppfostrar inte en katt, den har sin egen vilja och man får leva på respektfullt avstånd även om man lever ihop, inbillar jag mig.

Äsch - det var bara en liten fundering som uppstod i mitt huvud, men mitt svar var nytt för mig.

Hur är det med er, kan ni svara på den kanske omöjliga frågan om ni är en katt-eller hundmänniska?

Missnöjet är en av våra stora välfärdssjukdomar - jag borde ha lärt av mamma att se lyckan i det lilla

Jag tror missnöjet är en av våra stora välfärdssjukdomar. Ibland drabbas jag, ser mig missmodigt omkring och ser allt jag inte har, i stället för det jag faktiskt äger. Ser hur vackra alla andra är och ser missmodigt i spegeln och möter inte den bild jag vill. Grubblar avundsjukt på andras framgång i stället för att se min egen bana i livet.

Det är hemskt när missmod och missnöje som ett gift sipprar in i ens sinne och förstör. 

Helt förvivlad blir jag över många människors missnöje med den egna kroppen. Antingen är man för smal men det värsta är om man är för tjock. Och att vara tjock - det är verkligen en definitionsfråga. Femtiotalets vackra Fröken Sverigekandidater skulle idag utsättas för hårda bantningskurer och personliga tränare när fröknarna är tio centimeter längre men väger tio kilo mindre. Men vad är det som så gödslar detta missnöje i vårt samhälle. Vad är det för bitterhet och missnöje som får fäste. Varför måste vi klaga så? Ja jag vet att jag kastar sten i glashus, jag är en del av detta jag med. Man ska liksom vara missnöjd, är nästan lite dum om man är nöjd med det man har och med hur man ser ut... det finns ju alltid något att ändra.
När jag var ung var utseendet som det var. Man kunde förbättra lite men ändå fanns en slags acceptans. Idag när allt är möjligt att förändra gror missnöjet och vi bli aldrig så vackra som vi vill. Vad dumt allt det här är.
Varför kan jag inte se mig omkring och vara nöjd, varför alltid drömma om mer, bättre, större upplagor, mera fame - när allt egentligen är bra?

Varför kan jag inte lära av min söta mamma som faktiskt var nöjd med sitt liv och sitt utseende hela livet. Hon bättrade på lockarna med papiljotter och målade ögonfransarna men när hon var långt över sjuttio såg hon sig i spegeln i sin rosa basker och såg riktigt belåten ut. Och hon var jättestolt över sina vackra ben. Hon accepterade den hon var och hur hennes liv blivit och var en lycklig människa, tror jag. Jag borde ha lärt mig mer av Gulli om acceptans och förmågan att se lyckan i det lilla.

Ni kanske har en skatt i köksskåpet!

Här kan ni som vill veta mer om Muminmuggar och framför allt om Muminmuggar vintage läsa mer. Tack Joel för tipset! Den här muggen från 1999 kostar 899 kronor. Tillverkas inte mer,..! Har ni en sån i köksskåpet så var rädd om den och drick med andakt ur den!

Mer om Muminmuggen - visste ni att de är rasande dyra begagnade?

Vintage är ordet för dagen. Fina vintagekläder säljs dyrt. Själv är jag en trogen secondhandköpare som hemsökt många loppisar och marknader i min jakt på fina saker. Under en period i livet var min son ganska trött på begagnade kläder som jag glatt fyndade. Nu tror jag han upptäckt Judith man.

Jag skrev ju om Muminmuggar tidigare idag. Det visar sig att många älskar dem. Jag hade inte riktigt förstått storheten i detta innan. Jag är ju bara så kär i Mumin. Men när jag tittar på nätet inser jag att en enda liten kopp som är sådär tio år gammal kan betinga ett pris av 800-1000 kronor om den inte finns att köpa längre. Inte hade jag förstått det! Expediten på affären där jag köpte min Lilla My-mugg idag berättade om en specialedition till en jul för några år sedan som nu säljs för 1000 kronor.
 Allt detta gjorde mig förbluffad! Jag ville ju bara ha dem för att det är så härligt att välja Muminfigur efter sinnelag när man ska fika med sig själv. När man fikar med andra är det kul att se vilken mugg de väljer. Men blir inte ni förvånade över att de betingar ett så högt andrahandsvärde?

Jag väljer Muminmugg efter humör

Jag älskar verkligen Tove Janssons Muminböcker, så mycket humor och samlad klokskap. Bunkrade några nya till mitt Muminförråd av böcker förra veckan hos Alfabeta. När jag gick i ljusterapi för några år sedan tillbringade jag tiden med att lyssna till olika Muminböcker, läsa ska man inte, ögonen ska vara öppna mot ljuset, men lyssna går bra.

 Nu har jag en ny passion som jag vill ha hemma: Arabias Muminmuggar! De är så fina och jag blir uppiggad av att välja mugg enligt dagens humör. Idag har jag bestämt att jag ska köpa en Lilla My och en Mårranmugg. Lilla My har varit slutsåld hela tiden när jag velat köpa den - många fler än jag som känner sig som Lilla My ibland? Det är i alla fall ett bra julklappstips, tycker jag! En Muminbok och en mugg, passar garanterat alla åldrar!

Jag lider av allvarlig procrastination - vad finns det för bot?

Jag lider av allvarlig procrastination.

Det bara är så.
Såhär: Nu har jag äntligen tagit hand om vissa klädmassor som spreds över lägenheten när jag kom hem från Vietnam.
Ellen har åkt till Paris och jag har bytt rum igen,
Mitt arbetsrum är nystädat.
Alla räkningar jag kan betala har jag betalat
Jag har fakturerat några saker jag gjort.
Skrivit många praktiska brev om diverse projekt.
Ja, jag har tagit hand om det mesta.
Så - vad väntar jag på?
Skriv människa skriv! säger jag till mig själv och kommer omedelbart på något viktigt jag glömt som att sortera skorna i garderoben,  kasta omaka glas, slänga tommma flaskor och burkar. Gå igenom en hög med tidningar och läsa en hel del intressant.
Men jag är ju hopplös. Jag vill skriva. Jag har flera roliga påbörjade saker. Jag vill. Men jag bara skjuter upp det. Jag antar att jag måste städa och sortera och plocka och pyssla tills jag bara inte står ut! Då. Kanske.
Så här seg brukar jag inte vara, men jag kanske behöver vara planlös och utan riktning ett tag?

Bloggen, detta försiktigt spunna nät av röster som tröstar, uppmuntrar värmer - över hela landet, bort till England, Australien...

Jag vaknade med ont i halsen, skrev en suck om det på facebook och fick en hel massa råd. Echinacea, Kan jang Chi San, hackad ingefära, massor av honung... jag följde allt och lite till för jag vägrar bara att vara sjuk en vecka till. Bunkrade D-vitaminer och andra vitaminer på råd från Maria... Och minsann skymtar jag inte en liten förbättring. Motstånd är det frågan om. Sen känns det varmt i kroppen av gulliga kommentarer och omtänksamhet, goda gamla huskursknep från människor som jag ibland känner, från andra som är vänner fast vi inte ens träffats.

Vi spinner ett nät från Luleälvens strand, ner över Frösön, till Solna, till England, Göteborg, Australien och Värmdön och många fler platser. Nya vänner, nya kloka röster. Visst är det fantastiskt. Bloggvännen Annika skriver insiktsfullt som alltid om de som vill mäta sin bloggs inflytande. Jag håller med henne. Jag skulle vilja mäta värmefaktorn istället i de bloggmeddelanden som utväxlas mellan oss alla i detta försiktigt spunna nät av röster. Omätbart som vänskap också är, tror jag. Viktigt för mig. Jag skickar ut ett budskap. Jag får svar, skämt, tröst, uppmuntran, ifrågasättande... Det värmer och det är så roligt.

Ge mig forna tiders trolltider åter - inga barn gillar att se vuxna klä ut sig fult och spela hysteriskt

Jag vaknade tidigt och kände mig utsövd om är en aning febrig. Kröp ihop i soffan under filten och läste Herta Müllers fantastiska berättelse om den vita näsduken, hennes Nobelföreläsning, den gav mig en oerhörd lust att läsa hennes böcker.

Jag bläddrade i tidningen, drack mitt te och teven var på. Plötsligt skär onaturliga röster genom mitt läsande, Adventskalendern. Jag ramlar tillbaka i minnet till underbara morgnar med små gosiga barn och Adventskalendern. Mest minns jag Trolltider, denna underbara kalender som hittade en ton för både barn och vuxna. Trolltider sändes 1979. Serien var så uppskattad att den reprissändes 1985 och 1994. Originalmanus av Maria Gripe och Camilla Gripe med musik av min dåvarande granne i Enskede  Björn Isfält  som gjorde så mycket fin musik.

Ofta när jag ser barnteve idag störs jag av den konstlade tonen, de höga onaturliga rösterna, den spelade barnsligheten. Det behöver inte vara så. Jag tänker stackars barn, det här är inte kul. Inga barn gillar att se vuxna klä ut sig fult och spela hysteriska barn, det är en förolämpning mot barnen.

Ge mig forna tiders trolltider åter.

Eller är jag en hopplös nostalgiker som vill minnas den ljuva tiden när mina barn var små?

Minns ni?

En grå dag som gjord för läsning eller hur?

Idag är en läsdag. Jag har två nya böcker. En som verkar så klok och som jag säkert återkommer till: Patricia Tudor-Sandahls Den fjärde åldern. Det är en vis kvinna som delar med sig av sina livserfarenheter.

Jag läser också Kristina Hultmans Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay. Men där önskar jag att hon skrivit en personlig debattbok i stället, för boken är i alla fall i början så totalt ogestaltad att den tråkar ut mig. Inte som Louise Boijje af Gennäs Stjärnor utan svindel på liknande tema som direkt grep tag i mig.

Ja, vi får se hur den utvecklas, skriver hon att hon sitter på ett kafé måste hon berätta om vad om fanns i kafélokalen tidigare, ingen oviktig detalj syns för liten att ha med och det är så synd när ämnet är engagerande, jag drunknar i detaljer som inte intresserar mig och inte för handlingen framåt. Men jag återkommer, det kanske blir bättre!

För övrigt har jag följt Marias råd och bunkrat D-vitaminer som hon säger ska göra oss så pigga. Chi San, D-vitaminer, multivitaminer... och böcker. Vänta bara, jag blir nog pigg igen.

Det är när jag är som pankast jag faller för alla frestelser

Ränder och rött hår, härliga stickade plagg, så fransk. Så har jag alltid upplevt Sonia Rykiel  som har  varit en av mina favormodeskapare ända sedan jag bodde i Paris 1968.  Häromdagen var det ett program om henne i alltid intressanta Stil     

Idag, denna gråa men skönt varma dag, gick jag ut för att köpa änglahår, mossa till adventsljusstaken, ja ni vet allt sånt som en försumlig person inte hunnit med.
Men kom jag hem med dessa nyttiga saker? Nej jag strövade in på ett modehus som skyltade just med Sonia Rykiel. Hela morgonen hade jag våndats över en hemsk faktura och krav på att bygga om mitt avlopp på landet. Jag var alltså rejält pank. Det är alltid då jag faller för frestelser.  På affären hade de så vackra Sonia Rykiel-plagg. De berömda ränderna, sammetsjackor, härliga tunna silkeskjortor. Så snyggt. Jag gick ut därifrån med en påse som var vackert randig inuti och med fina sammetsgalgar med namnet Sonia Rykiel till de plagg jag inte kunde motstå. Så svag i anden är jag när jag ser något vackert. Men jag är väl inte ensam?

Klimatreportage som gör mig klokare - läs det!

Svenska dagbladet hade idag en suverän artikel om hur klimatförändringrna konkret drabbar ett land som Vietnam. Ett genomarbetat kunnigt reportage med fina bilder. Rekommenderas livligt! Svenskan har ofta väldigt bra genomarbetade reportage.
Jag såg ju själv spåren av tyfonen Ketsanas härjningar i trakten kring Da Nang, vattnet vällde in över hus och gator. När jag var där var det bara smärre översvämningar på gatorna i Hoi An, som på bilden.

Klimtfrågan är känsligt för framgångssagan Vietnam, skriver Susanna Baltscheffsky. Hon berättar också att Vietnams fattigdomsbekämpning saknar motstycke. Andelen som lever i extrem fattigdom har på femton år sjunkit från 58 till 16 procent. Jag kan själv märka hur välståndet stigit och andelen fattiga barn på gatorna sjunkit märkbart under de 20 år jag besökt landet.

Men det behövs fortfarande bistånd för att fortsätta utvecklingen. Självklart har den borgerliga regeringen börjat dra bort stödet till just Vietnam, en stenhård politisk urdum markering. Vad de sitter fast i sina gamla reaktionäravärderingar, denna regering som inte innehåller någon som stod på barrikaderna mot USA.s ondskefulla krig mot ett av världens fattigaste länder. Tvärtom. Carl Bildt till exempel, han var en riktigt reaktionär studentpolitiker på sextio-sjuttiotalet.

Läs reportaget! (Och res till Vietnam!)

Är du bokberoende?

Jag älskar enkäter så inte kan jag motstå Bokmanias. Hon citerar tidningen Vi Läser  där Martina Lowden kallar sig själv för bokmissbrukare i en intervju med Kristina Lugn som av svaren att döma är av samma sort. Martina har tagit fram åtta frågor om läsvanor. Ju fler ja-svar desto mer beroende är man. Bokmania tar upp frågorna och skickar ut som enkät, här är mina svar. Vilka blir dina?

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Mina vanligaste tankar kretsar kring vad jag läser och vad jag skriver

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Ja fruktansvärd och alldeles otänkbar

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Överallt i mitt hem ligger det böcker som väntar på att bli lästa, klart jag blir stressad om jag inte får ägna mig åt min favoritsyssla!

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Läsning är min tröst när jag är ledsen och nere, ett ställe att fly till, så har det varit så länge jag kan minnas. I boken finns trösten

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Ja verkligen, det finns så underbart många olästa böcker.

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?

Bara ett kapitel till, upprepar jag som ett mantra.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?

Ja nu har jag ju bland annat arbetat med att skriva om böcker, att läsa var en viktig del av mitt arbete som journalist, att läsa som författare är en nödvändighet, det är nog ofta jag lättsinnigt läser i stället för att göra annat.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?

Nja... mina föräldrar uppmanade mig att gå ut, inte bara sitta inne och läsa, varvid jag dyrt och heligt lovade mig själv att sitta inne och läsa hur mycket jag ville när jag blev vuxen och fick bestämma själv.

Man får nog konstatera att jag är bokberoende - och trivs med det! Hur är det med dig?

När jag julpyntar minns jag min lilla mamma med extra saknad

Jamen, nu har jag i alla fall julpyntat lite eftersom kära släkten kom på middag. Några ljus och stjärnor kom fram ur lådorna, i morgon fortsätter jag. Det doftade underbart julkryddigt när de kom. Saffran, kanel, kardemumma, ingefära. Jag längtade efter en stor currygryta och gjorde en. Doftande av julkryddor, med saffransris till.
Pepparkakorna köpte jag, men de var jättegoda med en röra till av ädelost och crème fraîche. Mamma bakade, pepparkakor, chokladsnittar, bullar. Jag minns min mamma - hur hon städade före jul. Torkade ur alla skåp, bytte gardiner, gjorde fint. Just vid jul, nej förresten vid alla helger, tänker jag mycket på min fina mamma Gulli. Sorgen blir annorlunda, men saknaden finns där. Ni som har era  söta mammor kvar, ta er tid, umgås, prata med dem, lyssna på dem.

Den elaka recensionen är ett sår som inte läks, de goda glömde vi alltför snabbt

Vad lätt det är att komma ihåg kritiska kommentarer och vad svårt det är att minnas berömmet. Det tänkte jag på häromdagen. Man minns elakheterna, det är som sårskorpor man ständigt river i, det vill inte läkas. 

Jag minns hur en recensent med några penndrag avfärdade den andra Amandaboken med att där åts mycket varmkorv, så där nedlåtande stockholmskt sagt om vår bok som vi slitit så mycket med. Jag har aldrig läst om den recensionen av vad han nu hette i DN, men den svider än.
Men! Häromdagen letade vi recensionscitat till Flickan i medaljongen, Emma Valls första bok som vi bestämt oss för att själva återutge eftersom Alfabeta trots alla våra böner inte vill. Vi inspirerades till den av en berättelse som min pappa och jag skrev som sedan blev teater, Emma i Ringbynningen,  och det bygger bland annat på berättelser om min farmors liv. Det är hon som är på bilden.
Vi hittade fantastiska recensioner. Men igen: Det hade vi totalt glömt att vi fått. Det onda mindes vi, det goda hade vi glömt! Vad säger det om oss. Pinsamt eller hur men så mänskligt.

Kolla här några citat som så totalt fallit ur mitt minne om Flickan i medaljongen

”Flickläsning för alla generationer erbjuder Flickan i medaljongen. Författarna  väver samman flick- och kvinnoöden från sekelskiftet 1900 till mitten av 50-talet. De tar upp centrala kvinnofrågor som arbete, frihet, jämlikhet, kärlek och ansvar.”
Kristin Hallberg, SvD


”ett stycke gripande kvinnohistoria som lockar till jämförelse mellan 1950-talet och de två sekelskiftena 1900 och 2000 vad gäller frågor som t.ex. arbete, ansvar och anständighet.”
Lena Kjersén Edman, Btj


”utspelas i två plan: Sundsvall 1957 och Alnön vid sekelskiftet, med antydan om tidsdörrar: sågverksliv, armod och hårt arbete, kärlek och ond bråd död. Sett med kvinnoögon. Spännande och spänstigt.”
Margareta Norlin, Aftonbladet (98.12.11)

Publicera inlägg

Jag ska försöka gilla läget och sprida mer ljus över bloggen

Jag satt på tåget häromdagen och skrev mitt smågnälliga men uppriktigt ångestfyllda inlägg om vinter. Just när jag skrivit klart det fick jag syn på en artikel av min favoritpsykolog Anna Kåver i Kupè /detta nummer var riktigt läsvärt/. Hon utredde just julångesten på sitt vanliga kloka sätt.
Sverige är mörkt och kallt på vintern, det kan vi inte göra något åt. Men vi kan förändra vårt  förhållningssätt. Hon talade direkt till mig, tyckte jag.
Anna Kåver säger:

Gilla läget

Sänk kraven på dig själv och passa på att vila

Fånga ljuset under strålande vinterdagar.

Jag skäms lite att jag gnäller. Lovar härmed att försöka sluta för inget blir ju bättre av att jag låter mig drabbas av mörkret. Ska försöka gilla läget  (vintern) och sprida mer ljus över bloggen!

Ibland når man inte fram, envist förklarar den lilla killen att hans enda dröm är att tjäna pengar

Jag borde sova men det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud, fragment av alla samtal om skrivande och böcker med tre åttondeklasser idag. I två av klasserna var det många frågor, iver och nyfikenhet lyste i deras ögon. I den tredje klassen var det stumt. Ingen enda av flickorna hade en enda fråga att ställa, det gör mig ledsen. Några killar hakade fast vid frågan om pengar, den kommer alltid. Vi försöker förklara att man inte skriver för att bli rik. De drömmar man har måste vara större än så. Vi förverkligar en dröm genom skrivandet, men det är inte förtjänsten rent ekonomiskt vi tänker på.
Vi når inte fram. Hans dröm är pengar, säger han, då kan man få allt annat. Så fel han har. Hans kamrat drar upp luvan och lägger ner huvudet på bänken och sover. Man kan inte nå alla, men jag vill så gärna förmedla insikten om att de ska våga tro på sina drömmar, det är nästan det viktigaste av allt. Och då tänker jag inte på drömmen att bli miljonär.
Jag är tillbaka hemma från turnén till Östersund, det är lite ensamt. Min E är i Paris. Min andra dotter E åker till Italien. Tur att sonen E är hemma - och tur att jag får låna brorsbarnet E i morgon. Familjen, det är kärlek. Kärlek är det viktigaste. Och det kan aldrig köpas för alla pengar i världen.

Men var är min adventskalender?

Jag har alltid haft adventskalender. Tills i år. Jo jag vet - inte ger man vuxna barn kalendrar. Men Ellen och jag har frossat i chokladkalendrar. Nu är hon i Paris. Ingen kalender.

Några år har en älskling gjort paketkalendrar åt mig. Vilken gullig gest. Han gjorde ett paket om dagen och hängde upp i mitt sovrum på ett långt rött band med omtänksamma presenter. Det tyckte jag var kärleksfullt. Men inget ska bli rutin. I år hittar vi på andra sätt att fira varandra. Men jag saknar nog ändå paketkalendern!

Home sweet home

Hemma i Stockholm med - hittills i alla fall - snöbefriade asfaltsgator. Home sweet home. Idag har vi tre skolbesök att göra, båda Emmorna och jag. Sen... ska jag hämta andan.
I morgon blir stora vampyrdagen. Erling och jag ska se båda filmerna på raken och däremellan äta massor med godis. Det låter som en eftermiddag/kväll helt i min smak.

Snön kommer som en påminnelse om is, kyla, död. Jag kan inte förklara det. Jag förstår det inte men det är som en iskall hand kring mitt hjärta och jag lider

Min bror tycker det är underbart med snö, Annica längtar bara till Åre och skidåkning, alla jag möter i Östersund säger att det är underbart med snön, så vackert, så knarrande ljuvligt.
Men jag, jag bara sörjer. Kan någon förklara det. Det finns inget som gör mig så ledsen som snö. Jag ser de gnistrande vita träden och tänker på död. Någon har dödat det gröna och ersatt det med iskalla vackra grenar som bara ger köld. Det är halt under mina fötter, det är kallt. Isen tränger in i mig och det är ingen gång jag är så olycklig som när snön kommer. Hellre slask, hellre regnvåta svarta gator, det är mera liv. Snön kommer som en påminnelse om is, kyla, död. Jag kan inte förklara det. Jag förstår det inte men det är som en iskall hand kring mitt hjärta och jag lider. Jag avskyr alla vinteridrotter, jag vill inte åka skridskor inte skidor inte se på skidskytte. Jag blir förlamad av denna vita kyla. Och ändå är jag uppväxt i södra Norrland ändå har jag tillbringat min barndom med allt detta och åkt skidor skridskor därtill nödd och tvungen.
När jag får bestämma själv ska jag aldrig åka skidor, sa jag som liten. Jag minns mig själv som ett tunt fruset barn på vintern.
Jag längtar så efter solen. Nyss gick jag omkring i värmen. Nu sträcker kylan sina iskalla armar efter mig. Jag rymmer.